Recension

Skampålen och konsten att tvivla

Format Häftad

Språk Svenska

Antal sidor 173

Utgivningsdatum 2024-08-15

Förlag Celanders förlag

Översättare Margareta Zetterström

Originalets titel Storia della colonna infame

ISBN 9789187393839

Jenny Tedjeza

Jag minns en av alla presskonferenser som hölls under pandemin. Viruset skördade liv på svenska äldreboenden och en journalist kunde inte dölja sin frustration: ”Är det rimligt att så många dör?”

Jag minns ansiktsuttrycket på kvinnan som skulle svara. Hur hon såg ut att få fysiskt ont. Ingenting var ju rimligt med pandemin. Men var den någons fel? Självklart ville ingen att de gamla skulle dö.

Men när hemska saker händer, när vi blir påminda om vår litenhet inför naturens fullständiga likgiltighet, kan vi välja att reflektera över existensens villkor. Vi kan välja att se hur sammanhållning och omsorg om vår nästa är det enda skydd vi har i en oberäknelig tillvaro.

Eller så kan vi välja att leta efter syndabockar. Att låta rädslan bli till ilska, som om livet alltid borde vara rimligt och komma med garantier.

1630 drabbade pesten Milano. Den rädsla och sorg människor tvingades hantera mynnade bland annat ut i ryktesspridning om personer som misstänktes för att medvetet sprida sjukdomen med hjälp av särskilda salvor som de smetade på stadens husväggar.

Några av dessa syndabockar var två helt vanliga familjefäder, Guglielmo Piazza och Giangiacomo Mora. Om dessa olyckliga män och rättsprocessen mot dem handlar ”Historien om skampålen” av den italienska romanförfattaren Alessandro Manzoni (1785–1873).

Men ”Historien om skampålen” (som nu finns i en ny översättning av Margareta Zetterström, utgiven på Celanders förlag) är ingen roman. Snarare ett dokument över ett fruktansvärt rättsövergrepp.

Noggrant och tålmodigt går Manzoni igenom händelseförloppet för att läsaren ska förstå vidden av hur domarna tänjde juridiken till och förbi bristningsgränsen med motsägelsefulla resonemang för att kunna fälla de anklagade för ett brott som alltså inte ens hade begåtts.

Utöver ordvrängandet använde domarna tortyr för att tvinga fram de önskade svaren. På så sätt kunde både brottet och skulden trollas fram ur tomma luften.

Ändå är ”Historien om skampålen” inte en enkel stridsskrift mot tortyr. Manzoni argumenterar övertygande för att dåtidens medicinska okunskap och barbariska förhörsmetoder inte räcker som förklaring till domarnas agerande.

Visst trodde folk felaktigt att pesten kunde spridas genom insmörjning av hus men det innebär inte att just Piazza och Mora skulle ha utfört handlingen. Tortyr förekom men det innebär inte att alla åtalade torterades eller att alla torterade dömdes.

Om okunskap och barbari hade varit orsaken skulle händelsen ha varit ofrånkomlig: ”Medicinsk okunskap kan förvisso orsaka obehagligheter och besvär, men inte orättvisor; och en usel institution går aldrig på egna ben.”

Här öppnar sig det som jag menar är skriftens storhet och hela syfte: Manzoni vill att vi ser farorna med en allt för mekanisk historiesyn eftersom den hindrar oss från att lära något av det som passerat och att kräva personligt ansvar för övergrepp.

Författaren menar att vi måste söka orsaken till domarnas hänsynslöshet i själva människan. Vi måste se de mänskliga känslor som härjade i bödlarna. Kanske drevs de av en önskan att hitta ett hatobjekt, kanske var de rädda för samhällelig oro och att inte möta allmänhetens krav på syndabockar.

”Det var inte 1600-talsmänniskan som resonerade så bakvänt: det var den lidelsestyrda människan.”

Ilska och rädsla har i alla tider fått maktutövare att begå onda handlingar. Människor som inte är ondsinta i sig själva kan begå de mest avskyvärda brott när de tror att det tjänar ett högre syfte. De makthavare som i dag beordrar mördandet av Palestinska barn kan samtidigt vara kärleksfulla föräldrar till sina egna barn. ”Ondskans byråkrater” som Leonardo Sciascia skriver om i sitt efterord.

Men enligt Manzoni kan människan också välja att vara mer rädd för att göra orätt. Vi har en fri vilja och historien är varken oundviklig eller förutbestämd.

Efter att ha torterats och förhörts avrättades Piazza och Mora på det mest bestialiska sätt. De hängdes upp på trähjul, deras lemmar krossades och sedan lämnades de att dö. Moras hus revs och på platsen restes en skampåle för att påminna om deras ”brott”. En skampåle som inte togs ner förrän i slutet av 1700-talet.

”Historien om skampålen” är också en uppgörelse med de historieskrivare som på grund av ”mental sterilitet eller lättja” (man måste älska Manzonis formuleringskonst!) bidrog till att göra sanning av orätt.

Även denna del av skriften blir en brännande uppmaning till vår egen samtid. Alla enfaldiga ”experter” som förvandlar komplicerade sammanhang till enkla sagor om skurkar och hjältar. Så kan en rakryggad konstnär som ropar ut sin förtvivlan över Gazas mördade barn bli antisemit och bannlysas från offentligheten medan bödlarnas hantlangare går fria.

”När man vandrar lidelsens väg är det naturligt att de blindaste tar täten.”

Manzoni lär oss i stället att utöva ”tvivlets konst” i vår gärning. ”Utan tvivel är man inte klok”, som också Tage Danielsson skriver. Vi måste döma våra medmänniskor med stor försiktighet. Det gäller inte minst de människor som tilldelats ”den heliga, nödvändiga och fruktansvärda makten att avgöra om andra människor [är] skyldiga eller oskyldiga”.

Tvivel är till och med viktigare än förnuft för att skydda oss mot grymhet. Eftersom brott mot mänskligheten utan problem kan utföras av förnuftiga människor.

”Historien om skampålen” är en viktig, om än inte helt lättgenomtränglig, läsning. Detaljerna, namnen och de historiska referenserna är många. Men Margareta Zetterström guidar kunnigt läsaren med sina fotnoter.

Och när du tagit dig igenom den tunna boken blir du rikt belönad i form av fördjupade tankar. Själv lämnas jag också med en brännande känsla av att skampålen borde resas för vår ovilja att lära av historien. Eller som Sciascia uttrycker det i efterordet:

”Det förflutna med sina fel och sitt onda är nämligen aldrig ett passerat stadium: och vi måste oupphörligen leva om det förflutna och döma och värdera det i vår samtid, om vi vill vara verkliga historiekännare.”