Sir Joseph Banks och Söderhavets Kleopatra

Sir Joseph Banks och Söderhavets Kleopatra   

Av Thomas Malm
Thomas Malm. Foto: Titilia Raibe Malm

Thomas Malm är professor i humanekologi vid Lunds universitet med Oceanien som främsta specialitet. Om dess kulturhistoria har han bl.a. skrivit i De svarta pärlornas ö (2003) och i Förr och Nu nr 3, 2019. Här tar han oss med på ännu en resa i tid och rum, denna gång apropå två mystiska örhängen och ett 250-årsjubileum av både svenskt och internationellt intresse.

 

       

Prolog

Sommaren 2019 hade det gått ett halvt sekel sedan den första månlandningen. Men om vi räknar ytterligare 200 år bakåt, företogs en nästan lika epokgörande resa. Fullt berättigat kan nämligen Linnébeundraren Joseph Banks (Bild 1) och hans forskarteam ges äran av att ha inlett den systematiska kartläggningen av de olika världsdelarnas folk, fauna och flora när de 1769–70 gungade fram på Stilla havet med H.M.S. Endeavour och dess besättning under James Cooks kommando. Med tiden upphöjdes Banks till ”sir Joseph” och blev som en spindel i nätet för brittisk forskning genom ordförandeskapet i sitt lands vetenskapsakademi, Royal Society. Hans gärning upphörde inte förrän en kort tid innan hans bortgång 1820 – vilket alltså innebär att han kan ihågkommas med både ett 200- och ett 250-årsjubileum 2020.

Bild 1. Joseph Banks (1743–1820) med en jordglob som antyder hans världsomsegling. Porträtt utfört av sir Joshua Reynolds. (Wikimedia Commons.)

En direkt verkan av att han som ”gentleman scholar” organiserat insamlingsarbetet på Endeavour var att alla nationers forskningsfartyg hädanefter medförde en eller flera naturalister. Det ledde bl.a. till Charles Darwins resa med Beagle drygt 60 år senare och att utvecklingsläran växte fram och gav oss en ny bild av den biologiska mångfalden.

Ett helt annat resultat är att Banks ses som ”Australiens fader”. Visserligen hade flera europeiska sjöfarare tidigare gjort strandhugg på ”Nya Hollands” västra, norra och sydliga kuster. Men det var först efter det att Endeavour anlänt 1770 som kartbilden fullbordades på östsidan och det stod klart vilken rik natur som fanns i landet. Om det ger det linneanskt klingande namnet Botany Bay en fingervisning (Bild 2).

Bild 2. Kapten Cooks landstigning i Botany Bay skildrades så här drygt 100 år senare. (Town & Country Journal, 1872.)

Banks var den som avlossade det egentliga startskottet för Storbritanniens oceaniska imperieprojekt genom att efter förlusten av de nordamerikanska kolonierna rikta de styrandes blickar mot Botany Bay. Något hägrande mål för strävsamma emigranter var den platsen inte, men den antogs duga till förvisningsort för småbrottslingar som inte längre kunde lämpas av på andra sidan Atlanten. När den första flottiljen 1788 anlände med hundratals fördömda visade sig den närbelägna och mer skyddade viken Port Jackson lämpligare för ändamålet. Till den dåvarande engelske inrikesministerns ära fick garnisonen, som blev begynnelsen till Australiens största stad, namnet Sydney. I våra dagar heter en förort till den metropolen Banksia, men flera högt uppsatta tyckte i slutet av 1700-talet att hela kontinenten borde få det epitetet. Ganska okänt är att förslaget kom från en svensk, som dittills hittat på latiniserade namn för otaliga växt- och djurarter men aldrig för ett land.

Bland adressaterna i Carl von Linnés bevarade korrespondens finns John Ellis, en engelsk affärsman som på lediga stunder ägnade sig så framgångsrikt åt naturvetenskapliga studier att han valts in i Royal Society. Strax före jul 1772 bönföll Linné honom att övertala deras gemensamme vän, Daniel Carl Solander, botanist på Endeavour, att skicka ”några växtexemplar från Banksia eller Terra Australis” som skulle kunna ge ”någon uppfattning om växtproduktionen i denna hittills okända region”. Ironiskt nog, med tanke på hans aldrig uppfyllda önskan om några prov ur det herbariet, hamnade tolv år senare större delen av Linnés egna samlingar i England sedan de på Banks inrådan köpts från hans sterbhus.

Att Carl von Linné den yngre förts på tal i sammanhanget beror på att han 1782 uppkallat växtsläktet Banksia efter sin fars distanslärjunge (Bild 3). Landet där banksiorna hör hemma blev istället känt som Australien och var avsevärt mindre än den jättekontinent vars existens Cook vederlagt men som länge tänkts sträcka sig över närapå hela södra halvklotet. Banks fick nöja sig med att – förutom växtsläktet – flera platser världen kring minner om honom, däribland en liten grupp gudsförgätna öar i vad som nu är nationen Vanuatu. Det var den mindre glamoröst kände kapten Bligh som lät skriva in ”Banks Islands” på Stilla havets karta. I början av 1800-talet var han guvernör i Australien, men hans namn för de flestas tankar till myteriet på Bounty och det ”jordiska paradis” som både han och Banks är evigt förknippade med – Tahiti.

Bild 3. Carl von Linné d.y. (1741–83) gav denna växt namnet Banksia serrata till minne av Joseph Banks. Gravyr efter en teckning av Sydney Parkinson. (Wikimedia Commons.)

Överraskande nog var Tahiti under 1800-talets tre första decennier av betydelse för den brittiska fångkolonin, där naturförhållandena gett oförutsedda svårigheter för matproduktionen. Nästan lika illa stod det till med försändelserna från moderlandet, som var så oregelbundna att de emellanåt inte kom fram alls. Efterlängtad proviant i form av saltat fläsk gick emellertid att skaffa på Tahiti och dess grannö Moorea – som ”bara” låg 600 svenska mil österut. Betalningen utgjordes av krut, kulor, skjutvapen och välfyllda rombuteljer samt den sannolikt första exportvara som framställts på kontinenten – tvål. Upprättandet av förbindelser mellan England, Australien och det av inbördeskrig härjade polynesiska kungadömet var ett viktigt steg mot att göra det framväxande moderna världssystemet verkligt globalt genom att omfatta den ocean som upptog en tredjedel av jordklotet.

Konsekvenserna blev onekligen ödesdigra för urbefolkningarna, men det gör det inte mindre angeläget att kasta ljus över olika aspekter av detta historiska skeende i vilket Banks var en nyckelgestalt. Själv har jag valt att som en fotnot till det kombinerade 200- och 250-årsjubiléet kåsera apropå två föremål med anknytning just till honom. Detta är berättelsen om några människoöden jag fascinerats av under jakten på sanningen om den tahitiska drottning som sagts ha ägt dem innan de genom händelsernas spel hamnade i – Skåne.

Den svenske Jack London

År 1952 gav James Barries Londonbaserade förlag ut reseskildringen The Island Beyond the Horizon. Upphovsmannen var en svensk med norska anor som 1939 debuterat med den under originaltiteln Ön bortom synranden. Efter att ha bott på Tahiti mellan 1929 och -37 hade han kommit tillbaks till Sverige och skrev under de närmaste åren ett halvt dussin böcker med söderhavsmotiv. Av dem blev Polynesisk passad (1942) och Sjungande korall (1946) mest uppmärksammade och utgavs även de av Barries förlag i översättning. Enbart en sådan omständighet som att några kapitel av förstlingsverket präntats ner på bitar av palmblad antyder en allt annat än ordinär livshistoria.

Författaren och konstnären Sverre Holmsen (Bild 4) föddes 1906 i Sydafrika, där fadern var verksam vid ett gruvbolag. Vid 16 års ålder gick han till sjöss och blev därefter bland mycket annat skogshuggare i Kanada, guldgrävare i Klippiga bergen, plantageägare på Tahiti samt autodidakt språkforskare och religionshistoriker. ”Den svenske Jack London” har han kallats, och helt visst ligger det åtskilligt i det.

Bild 4. Sverre Holmsen (1906–92) med en tahitisk träskulptur och en av sina tygmålningar. (Foto: Thomas Malm, 1982.)

I Polynesisk passad lät han en tahitiska vid namn Reri berätta att det fanns ett ord på hennes språk, ra’ireva, som syftade på ”de flygande passadmolnen, vita, lätta moln som stiger ur havet och seglar från ö till ö”. Som dem är också vissa människor, förklarade hon: ”De blåser in från havet. De seglar från ö till ö. De dyker i floderna och klättrar i fjällen. De seglar med vinden till revet eller bortom synranden. Kanske är de tillbaka i morgon, kanske nästa år. Ra’ireva mötas och skiljas – till sjöss och här inne bland palmerna. Ra’ireva dyker upp och försvinner lika plötsligt som passadens vita moln.”

Bekymret för Sverres del var att det fordrades mer än en svepande passadvind för att likt ra’ireva återvända till Tahiti. Kriget, militärtjänstöring och en mager reskassa lade hinder i vägen, men 1951 kom uppbrottsdagen. Med hustru och dotter gick han ombord på skonaren Támata. I förordet till andra upplagan av Ön bortom synranden – som förläggaren till hans förtrytelse gav den banala titeln Äventyr i Söderhavet – skrev han att expeditionen kunde dra vidare med gott mod över haven till Västindien, Galápagos och Polynesien.

Men när Támata låg för ankar i Tangerbukten sänkte en orkan farkosten tillsammans med åtta andra skepp och familjen ställdes på bar backe. Efter ett knapert om än upplevelserikt år i Marocko fick en mer närbelägen ö bli ersättning för Tahiti. Tack vare honoraret för en andra upplaga av Polynesisk passad lyckades familjen ta sig till den mest ryktbara av Kanarieöarna, Tenerife (eller ”Teneriffa”). Där blev de kvar i elva år.

Många var de som fann vägen till deras hem i Puerto Cruz för att diskutera litteratur, konst och exotiska platser. En av dem var en äldre engelsk kvinna som blivit helt förtrollad av Sverres böcker om Tahiti, men upptäckt dem av en oväntad anledning. Hon hade alltid älskat sagoboken om Peter Pan, som skrivits av James Barrie – farbror till den vars likalydande namn stod som utgivare på ryggen och omslaget till The Island Beyond the Horizon. Det var det och inte ”by Sverre Holmsen” som först tilldragit sig hennes blickar. Vad hon själv hette vet jag tyvärr inte, för Sverre som annars hade kristallklart minne kom inte håg det. Hur som helst hade hon fått två smycken i arv och ville gärna visa honom dem …

De mystiska örhängena

Min vän Sverre fick en drömmande blick i sina lagunblå ögon, där vi en sommardag 1985 satt i hans hem i Skromberga, som tillhör Bjuvs kommun – på ”Skånska Prärien”, som han brukade säga. Bostaden var inrymd i en nedlagd skola, dit han flyttat efter hustrun Agdas bortgång, och fylld från golv till tak med böcker och konstverk, varav många hade anknytning till vårt favoritsamtalsämne – Polynesien. Rätt som det var reste han sig med en finurlig min för att strax komma tillbaks till fåtöljen med en ask, ur vilken han plockade fram ett par egendomliga örhängen.

Att de var äldre än de 50 år som förflutit sedan hans ”north-bound ship” stävat ut från redden i Papeete på Tahiti framgick av att de var av en typ som bara tillverkats på Marquesasöarna fram till någon gång på 1800-talet (Bild 5). Sådana prydnader bars företrädesvis av kvinnor och kallades taiana. De var några centimeter långa, skars ut i människoben eller som i det här fallet kaskelottand och var försedda med rader av lyckobringande anfadersfigurer, kända som tiki. Den skulpterade änden stacks in bakifrån genom ett hål i örsnibben och hölls på plats av en plugg bestående av spiran från en vit kägelsnäcka. Männen bar också örhängen, men de var oftast av ett slag som kallades ha’akai och hade en större rund skiva framtill som ibland gjorde dem så tunga att de måste hållas uppe av snören spända över hjässan.

Bild 5. Det ena av örhängena som sades ha tillhört ”drottningen av Tahiti”. Total längd är 6 cm och snäckpluggens diameter 2,5 cm. (Foto: Christer Lindberg.)

Sverre lutade sig tillbaks och strök med handen över sin cowboyhalsduk medan han berättade om hur han kommit över dessa smycken. Damen, vars namn vi förargligt nog alltså inte känner, hade bestämt sig för att skänka dem till honom som ett tecken på uppskattning av hans författarskap. Enligt henne var det ingen mindre än Joseph Banks som hemfört dem till England. Familjetraditionen höll i hävd att han fått dem som gåva av ”drottningen av Tahiti”, och sedan hade de gått i arv som släktklenoder. Varför han behållit dessa föremål, medan många andra i hans samling hamnat på museum eller i privata kuriosakabinett, var det ingen som visste, men av någon anledning hade drottningen blivit ihågkommen i sammanhanget.

Timmarna gick medan vi pratade om våra öar i passaden, och alltför sent insåg jag att sista bussen för dagen gått. ”Så bra då”, sa Sverre leende och erbjöd mig nattlogi. När morgonen kom och jag måste ge mig av, insisterade han på att örhängena skulle följa med. Så kommer det sig att två små mästerprov på polynesiskt konsthantverk, som nu befinner sig inom glas och ram, dagligen påminner mig om en fin vän såväl som om Joseph Banks.

Frågorna jag ställde mig efter besöket var framförallt tre stycken: Hur skulle ett par örhängen från Marquesasöarna ha kunnat tänkas komma i en tahitisk drottnings ägo? Vem var hon, och vilken relation hade hon till Banks? Och hur säkra kan vi vara på att smyckena verkligen funnits med ombord på Cooks fartyg?

En som jag hoppades skulle kunna ge mig åtminstone delar av svaren var antropologen och författaren Bengt Danielsson (Bild 6), som sedan länge bodde på Tahiti, där jag besökt honom ett par år tidigare. Helst av allt skulle jag ha velat diskutera de mystiska smyckena samtidigt med både honom och Sverre. Vid ett tillfälle var det på vippen att jag lyckades sammanföra de två legendarerna, som inte setts på åratal. Bengt skulle besöka sin förläggare i Höganäs, men planen att hinna med en visit i det ganska närbelägna Skromberga stupade på att enda möjligheten var tidigt på morgonen och att Sverre var nattmänniska som inte gick upp förrän på eftermiddagen. Inte heller var det lönt att föreslå Bengt att någon kväll slå Sverre en signal, för den senare var ”allergisk mot telefon”. Så småningom kunde jag i alla fall vidarebefordra några rader ur ett brev poststämplat i Papeete:

Bild 6. Marie-Thérèse (1923–2003) och Bengt Danielsson (1921–97) i Papehue på Tahiti. (Foto: Thomas Malm, 1983.)

”I och med att modellen är marquesansk och var okänd på Tahiti före upptäckten, bortfaller helt och hållet all trovärdighet i historien, att Joseph Banks skulle ha förvärvat dem på Tahiti år 1769. Vad ’drottningen’ beträffar kan det möjligen röra sig om drottning Pomare IV, som regerade från 1827 till 1877. Vad som behövs är en skriftlig förklaring från den ädla givarinnan med fler fakta.”

Sverre och jag var en smula förvånade över att Bengt inte verkade räkna med kontakter mellan de polynesiska öfolken före Banks dagar. ”Den ädla givarinnan” var säkerligen inte i livet, och dessutom visste vi ju inte vad hon hette, så där fanns ingen information att hämta. Vad som återstod var följaktligen att forska själv i enlighet med Sverres devis ”vi har evigheten på oss, men inte en sekund att förlora”. Förvisso har jag ägnat mina sekunder åt bra mycket annat under de nära 35 år som gått, så vad som nu följer är resultaten av en sporadisk möda. Låt oss börja med hur örhängena skulle ha kunnat hamna på Tahiti.

Människornas land         

I Nådens år 1595 blev spanjoren Alvaro de Mendaña den första europé att beordra landstigning i nordöstra delen av vad som numera är Franska Polynesien. Strandhugget resulterade i att ögruppen, för att hedra vicekonungen och markisen av Peru, fick det otympliga namnet Las Islas Marquesas de Don Garcia Hurtado de Mendoza de Cañete. Nästan 180 år senare förkortade kapten Cook i skildringen av sin andra världsomsegling detta till Marquesas Islands, och på franska kom de i regel bara att kallas Les Marquises. För dess egen befolkning var arkipelagen (beroende på dialekten) känd som Te Henua Enana eller Te Fenua Enata, ”Människornas land”.

Mendañas ”upptäckt” innebar däremot inte att marquesanerna dittills trott sig vara de enda människorna. Från den period som motsvarar hög- och senmedeltiden i Europa, 1100- till 1400-talet, tyder bl.a. fynd av en sorts stenstötar med balkhandtag på kontakt med Tahiti och de andra Sällskapsöarna. Avståndet dit fågelvägen är i runda tal detsamma som Stockholm–Moskva.

Mellan de två ögrupperna ligger den vitt utspridda Tuamotu-arkipelagen vars atoller hade riklig tillgång på pärlemor, vilket både tahitierna och marquesanerna använde som smycken och råmaterial till fiskkrokar. Tuamotuanerna ville i sin tur gärna ha basaltstenar från Tahiti och Marquesas för att tillverka yxblad av eller laga mat på i sina jordugnar – atollernas korallstenar smälter nämligen efter upphettning. Förutom pärlemor kunde de i gengäld erbjuda välgödda hundar, vilka var högt uppskattade av polynesiska finsmakare. Även Cook och Banks satte förresten med god aptit i sig denna läckerhet när ”drottningen” lät servera den. Bengt Danielsson, för sin del, brukade särskilt rekommendera halstrad hundbringa.

Fullt tänkbart är, skriver arkeologen Robert C. Suggs i Polynesien – folk och kulturer (sv. övers. 1963), ”att marquesanska krigare eller handelsmän kan ha stött på tahitiska föremål på Tuamotuöarna och återvänt med dem utan att därför någonsin ha kommit i personlig kontakt med en enda tahitisk sjöman”. Men, tillägger han, ”skulle omvänt några marquesanska föremål dyka upp på Tahiti, kunde deras förekomst där förklaras på samma sätt”.

Därmed kan frågan om huruvida örhängena från Marquesas skulle ha kunnat hamna i en tahitisk drottnings händer besvaras med ”ja”. Men vem var hon i så fall, och varför hade egentligen Banks kommit till hennes ö?

Forskare på galejan

Joseph Banks var vid sin ankomst till Tahiti blott 26 år gammal, men trots det en erfaren forskningsresenär efter en expedition till Newfoundland och Labrador. Han var son till en godsägare i Lincolnshire, som efterlämnat betydande lantegendomar. Den årliga avkastningen från dem var så stor att den unge Joseph blev en av sitt lands två à tre hundra rikaste män och ohämmat kunde hänge sig åt sin stora passion som – vid sidan av sköna kvinnor – blivit botanik. Genom den tio år äldre Daniel Carl Solander (Bild 7), som var lärjunge till Carl von Linné och amanuens vid British Museum, fick han möjlighet att förkovra sig i ämnet. Han visade sådan framåtanda och begåvning – samt förmåga att knyta rätta kontakter – att han redan vid 23 års ålder röstades in i Royal Society, vars ledamöter till mer än en tredjedel utgjordes av godsägare och affärsmän och där han skulle komma att sitta som ordförande i mer än 40 år.

Bild 7. Linnéaposteln Daniel Carl Solander (1733–82), Banks parhäst och botaniske mentor. Ur målning av William Parry. (Wikimedia Commons.)

Via det illustra samfundet fick han nys om ett vetenskapligt företag som blev avgörande för hela hans framtid. Den 3 juni 1769 skulle planeten Venus passera framför solen, och genom att observera fenomenet från olika punkter på de två halvkloten borde det vara möjligt att finna svaret på den eviga frågan om hur långt bort solen befann sig. Nästa chans att studera Venustransiten skulle inte ges förrän 1874, för den är en sällspord tilldragelse som bara inträffar fyra gånger på 243 år, så det gällde att ta tillfället i akt. Åtta nationer var involverade i att utpostera observatörer på många platser, varav en återstod att fastställa.

Vid den tiden fanns bara ett fåtal öar och kustlinjer inritade på södra halvan av Stilla havets karta. Deras exakta lägen var osäkra och till råga på allt hade de rykte om sig att vara hemvist för kannibaler, som gärna skulle smörja kråset med de sjöfarare som lyckades hitta dit. Därför kom beskedet som en skänk från ovan att kaptenen på den engelska fregatten Dolphin, Samuel Wallis, i juni 1767 inte bara upptäckt utan även lyckats positionsbestämma en ö som han patriotiskt gett namnet ”King George III:s Island” och som var bebodd av ett gästvänligt folk.

Rätt befälhavare för att se till att fartyget med dess astronom kom dit och tillbaks igen befanns vara en 40-årig överstyrman vid namn James Cook, som hade fina tjänstgöringsbetyg och visat sig vara en god sjömätare, vartill kom att han imponerat på Royal Society med en rapport om sin observation på Newfoundland av en solförmörkelse. Om det dessutom skulle hampa sig så att den vida omtalade Sydkontinenten, Terra Australis, kunde upptäckas under färden, vore det självfallet en bonus av sensationellt slag som skulle ge strålglans åt både Royal Society och amiralitetet, dvs. marindepartementet, som med finansiellt bidrag från självaste kungen ställt fartyg och besättning till förfogande.

Joseph Banks insåg att det fanns goda möjligheter till annan forskning än astronomiska observationer på Tahiti och de olika platser fartyget skulle anlöpa. Studierna kunde vara av tre slag som alla var nödvändiga för den vetenskapliga helheten: (1) iakttagelser förmedlade i skrift, (2) samlingar av naturalia och ”artificiosa” samt (3) autentiska avbildningar. I detta syfte erbjöd han sig att med 10 000 pund ur egen ficka bekosta lön och utrustning för en stab ledd av honom själv med Solander vid sin sida. Akademiledamöterna blev eld och lågor över förslaget, medan det inom amiralitetet muttrades om landkrabbor och trängsel. Att Banks ändå kunde beredas plats ombord med sina åtta medhjälpare och ett nätt bagage om 20 ton, kunde han till stor del tacka sin inflytelserike vän statssekreteraren lord Sandwich för. Sålunda kom denne att göra en insats i vetenskapshistorien som var minst lika viktig som den han gjorde på gastronomins område med dubbelmackan.

Skeppet som stod till sällskapets disposition, Earl of Pembroke, var en bred, flatbottnad kolfraktbåt med gott om lastutrymme för all proviant som behövdes under den långa expeditionen, och att den inte var särskilt djupgående hade avgjorda fördelar vid kryssandet i okända farvatten med sandbankar och korallrev. Med tanke på de förestående vetenskapliga insatserna döpte amiralitetet om den till Endeavour, vilket händelsevis betyder detsamma som Támata, det tahitiska namnet på Holmsens skonare som förliste i Marocko – ”Strävan” eller ”Försök”. Mycket riktigt var det också en strävsam färd som väntade.

I augusti 1768 bar det iväg från England, och via Kap Horn ställdes kursen mot ”King George III:s Island”, där ankarkättingen löpte ut den 13 april året därpå (Bild 8). Särskilt villigt skulle de ombordvarande följa den första av de förhållningsregler som kapten Cook gett beträffande umgänget med öborna – att ”behandla dem med all tänkbar kärlek” …

Bild 8. Sydney Parkinsons bild visar hur Cooks expedition nyligen anlänt till Matavaiviken och rest det första tältet på stranden. (Wikimedia Commons.)
Ari’i och arioi                  

Ingen vet ens på ett ungefär hur stor befolkningen var på den ö dit expeditionen anlänt. Cook kom fram till att den var en bra bit över 200 000, medan sentida auktoriteters beräkningar ligger på mellan 35 och 150 000. Ett av de senaste buden ligger på omkring 125 000 och tar fasta på att den ekologiska bärförmågan inte verkar ha överskridits under de mer än tusen år som gått sedan de första polynesierna anlänt dit. Nästan alla bodde inom bekvämt promenadavstånd från stranden, och en plats med bättre förutsättningar för mänskligt liv kan knappast tänkas. ”Kort sagt”, filosoferade Banks, ”var den syn som mötte oss den sannaste bild som fantasin kan skapa av ett Arkadien, över vilket vi skulle kunna bli kungar”.

Tahiti, som det inhemska namnet är, ligger mitt i den väldiga triangeln av hav mellan Nya Zeeland, Påskön och Hawaii. Ön motsvarar till ytan ungefär en tredjedel av Gotland och kan beskrivas som näst intill sexkantig, tolv mil i omkrets och med ett droppformat utskott – Taiarapu eller Tahiti Iti (”Lilla Tahiti”) – som får kartbilden att påminna om en flundra med stjärten åt sydost (Bild 9). Men platt som en sådan fisk är ön ingalunda. Från de skyhöga bergen i det inre och ut mot kusten fanns en indelning i ett tjugotal hövdingadistrikt, ungefär som när kalasgäster med olika aptit skär bitar ur en tårta. I sin tur bildade dessa ett halvt dussin koalitioner. Ur ekologisk och ekonomisk synpunkt var det ett förträffligt arrangemang, som innebar att inget territorium saknade nödvändiga zoner för boplatser och naturahushållning. Kunskaper om att bygga hus, tillverka redskap och skaffa mat fanns i varje hem, och i de fall då särskild expertis var nödvändig för botande eller hantverk fanns sådan i närmiljön. Någon nämnvärd byteshandel mellan öns olika delar fanns därför inte och knappast heller mycket anledning till bråk om livsnödvändiga resurser.

Bild 9. Denna karta över Tahiti gjorde Cook under sex dagars färd runt ön i pinass tillsammans med Banks. Bilden av ”Eimeo” (Moorea) är mindre lyckad eftersom Cook inte varit där. (Wikimedia Commons.)

Detta innebar nu inte att tahitierna lyckats förverkliga idén om ett klasslöst samhälle där alla levde i frihet, jämlikhet och broderskap utan minsta tanke på vendettor eller utvidgade gränser. Däremot rådde ett slags jämviktssystem som skyddade dem effektivt mot maktmissbruk. En hövding kunde bara utöva sitt ämbete så länge han njöt respekt – annars ansågs han ha förlorat sin mana, gudagivna kraft. Och om han till äventyrs blev alltför maktlysten, slöt sig de andra styresmännen samman mot honom. Ingen hade därför så långt det gick att minnas varit ”kung”, än mindre ”drottning”, över hela Tahiti. Som Bengt Danielsson påpekade, fanns det en drottning på ön under 1800-talet, som regerade i hela 50 års tid. Men det var ett resultat av ambitioner som de föregående potentaterna av ätten haft under nya omständigheter som uppkommit p.g.a. västerländska skjutvapen, handel, mission och epidemier som försvagat befolkningen.

Med det konstaterandet skulle utläggningar om Banks och en drottning på 1760-talet ha omöjliggjorts – om det inte varit för en högt uppsatt kvinna vid namn Purea. Hon fick nämligen de första vita hon mötte att tro att de mött hela öns drottning. Åren därefter kom det att stå ”Otaheite” på kartor och i reseskildringar beroende på kombinationen av engelskt präglad stavning och missuppfattningen av vad som betyder ”det är Tahiti”. Av motsvarande skäl skrevs Purea omväxlande som Oberea, Oberiea, Obereia, Oberyaee, Obarea, Oporea, Oborea, Oberreeroah och – med finlandssvensk penna – Åbalhaea.

Cook blev inte på det klara med det språkliga ”o-skicket”, men hade sina funderingar ifråga om Pureas ställning. ”Hon är ledare eller hövding för sin egen familj eller stam”, skrev han, ”men tycks inte ha någon myndighet över resten av invånarna vad hon än kunde ha när Dolphin var här”. Som han uppfattade det hette öns hövding Tuteha, men det hade han fått om bakfoten eftersom denne mans överhöghet var begränsad till ett område i närheten av Matavai. Slutsatsen var dock korrekt beträffande Purea, såtillvida att hon inte var alla tahitiers drottning. ”I själva verket var hon bara hustru till härskaren över Papara-riket på öns sydkust”, uppger Bengt Danielsson i boken I James Cooks kölvatten (1991) och tillägger att hon regerade i ”sin snälla och beskedliga man” Amos namn.

Efter närmare studier av de tahitiska hävderna har jag kommit fram till att det där ”bara” i citatet är missvisande. För mig framstår Purea som något av en polynesisk Kleopatra med en gåtfull sex-appeal och ett intrigerande för sin sons räkning, där hon valde älskare med politisk-religiös omsorg, men misslyckades i sin strävan att göra honom mäktig.

Tahitiernas liksom alla andra polynesiska folks härskarklass var närmast besatt av frågor om börd och släktskap. I deras samhälle var sådant grunden för auktoritet, något en människa fått med ”blodet”, medan makt gick att tillskansa sig och måste bekräftas i handling men också kunde konsolideras genom strategiska äktenskap. Purea, eller Airorotua som hon hette från början, tillhörde den inflytelserika hövdingaklanen Ahurai. Hennes far, Teri’i Vaetua, var ari’i rahi, överhövding, i distriktet Fa’a’a (där Tahitis flygplats numera är belägen) och hade därtill hög status på grannön Moorea, medan modern Te Vahine Airoro hade hövdingaanor i distriktet Papeari. En kvinna av så förnämlig härkomst som Purea måste få en make därefter, och han var av Teva-klanen som stod ännu högre i rang.

Minst 150 år tidigare hade en religiös sekt uppstått på Raiatea, och från dess heligaste friluftstempel, Taputapuatea, spreds den med tiden till de andra Sällskapsöarna. Arioi-sällskapet sades ha instiftats av krigsguden Oro (vilket uttalas ”Årå” och inte som i att vara ”orolig”). Att praktisera dess påbjudna livsstil var även efter polynesisk standard ovanligt lustbetonat. Medlemmarna och deras supporters färdades mellan öarna för att hålla spektakulära väckelsemöten med allt från offerritualer och brottningsmatcher till satiriska skådespel och nakendans på programmet. Cook beräknade att minst hälften av tahitierna bekände sig till denna trosyttring. Han skulle också finna att arioiernas starkaste fäste på Tahiti hade blivit det tudelade Teva-riket, som bestod av Teva-i-uta på sydsidan av öns större halva och Teva-i-tai på halvön Taiarapu.

Bland det lilla som är känt om Pureas make Amo är att han var född omkring 1730 som son till hövdingen Tuitera’i och dennes hustru Teroroeora samt hade titeln ari’i-nui-maro’ura, ”den röda fjädergördelns store hövding”. Gördeln ifråga bestod av flätade fibrer vid vilka det värdefullaste tahitierna kände till fästes – röda papegojfjädrar från Austral- och Cooköarna (Bild 10). Tidigare hade det gått att plocka sådana från Sällskapsöarnas egna papegojor, men de var redan vid Banks besök sällsynta och ingen har setts till sedan 1844.

Bild 10. Kuhls lori (Vini kuhlii) från Cook- och Australöarna, en papegojfågel som polynesierna fångade för dess röda fjädrars skull. Litografi efter målning av Edward Lear (1800-tal). (Wikimedia Commons.)

Under tempelritualer helgades fjädrarna i to’o-skulpturer som representerande Oro och bestod av kokossnören som sammanflätats över en ihålig trästomme så att de bildade ett abstrakt ansikte. Arbetet med gördeln krävde i vissa fall blodsoffer, och den förlängdes varje gång en ny överhövding invigdes i sitt ämbete. Att inneha detta värdighetstecken, som troddes göra bäraren oövervinnerlig i strid, innebar således att ha nått så långt som det var möjligt för en arioi att vara jordisk härskare med guden Oros nåde. Därmed blev Purea och Amo inte bara drottning och kung av Teva-i-uta, utan dessutom vad vi skulle kunna jämföra med ett ärkebiskopspar – ingen på ön stod högre ifråga om auktoritet och makt.

Drottning Purea gör entré                      

”Söderhavets första musa” har Purea kommit att betraktas som, även om ingen som skildrat henne i sina mångtydbara anteckningar gett intryck av att ha blivit störtförälskad. Något autentiskt porträtt existerar dessvärre inte och signalementet är vagt. Icke förty finns hon med på några ofta reproducerade bilder. Den vanligaste visar hur hon med ett bananblad som fredstecken välkomnar Samuel Wallis till Matavaiviken mitt på Tahitis nordkust (Bild 11). Men liksom de andra framställningarna är den fullkomligt värdelös, om vi vill veta hur hon såg ut, för de utfördes allihop i Europa av konstnärer som aldrig varit på Tahiti.

Bild 11. ”Drottning” Purea välkomnar Samuel Wallis och hans besättning till Tahiti. (Giulio Ferrario, Le costume ancien et moderne ou histoire, 1827.)

Purea var ”den tjockaste kvinna jag någonsin sett”, skrev en kadett i Wallis besättning, vilket bör ha inneburit att hon var en skönhet i polynesiska ögon. Wallis själv var enligt ryktet förtjust i henne och berättar att han svepte en blå mantel över hennes axlar och formligen öste gåvor över henne. Trist nog var han drabbad av kolik och i så ömkligt tillstånd att han fick armstöd av henne under promenader. Hon såg därför till att hennes tjänarinnor gav honom den polynesiska universalbehandlingen mot ohälsotillstånd – massage. Under tiden sattes en helt annan besökare på prov inför hennes förförelsekonst – överstyrman George Robertson.

Innan vi går vidare i förloppet bör ett par detaljer om arioierna nämnas. Som så många andra polynesier var de tatuerade, och mönstren symboliserade den grad de nått i samfundet. Intressant i sammanhanget är att rött var gudarnas färg och att ljus hy förknippades med gudomlighet och hög samhällsställning. Här anlände en grupp vita män, som att döma av deras fartyg och alla fantastiska ägodelar hade en mäktig och givmild gud på sin sida. Dessutom var en del av dem klädda i rockar av rött tyg. Betydde det att de var framstående arioier?

Efter en frukost ombord på Dolphin ville Purea veta om Robertson var tatuerad som hennes eget folk, får vi veta, och undersökte hans knän och lår. Det var nog för att se om han var tillräckligt stark, tänkte Robertson, och lyfte henne enligt egen utsago på en arm för att bära henne runt kajutan, varvid hon blev mycket uppspelt. ”Och om jag inte misstar mig på Hennes Majestäts beteende efteråt”, skrev han, ”är det på detta sätt som kvinnorna här prövar männen innan de låter dem bli deras älskare”.

Antingen Purea nu var allmänt nyfiken på denne kraftkarl eller mera specifikt ville få reda på om han var tatuerad från knäet till foten, vilket var den förnämsta arioi-gradens signum, så föll han henne tydligen i smaken. När Robertson och en kadett följt henne iland, viskade hon något till en äldre tahitiska. ”Denna kvinna lät mig veta med mycket tydligt teckenspråk att jag skulle få ligga med hennes dotter”, skrev Robertson som vänligt avböjde erbjudandet. Den förmodade drottningmodern undrade då om hon kunde få fresta med två vackra unga kvinnor istället. Robertson bad så gott han kunde att få återkomma …

Året därpå anlände en fransk expedition under ledning av Louis-Antoine de Bougainville, som lät kasta ankar vid Hitia’a på östkusten (Bild 12). Eftersom Purea hade fullt upp med bestyr i Papara på andra sidan ön, träffade hon honom aldrig under hans veckolånga besök. Det dröjde därför ytterligare nästan exakt ett år innan hon återigen kunde kasta lystna blickar på vita män, vilka i sin tur inte kunde förstå mer av öbornas beskrivning än att en besättning under befäl av en viss ”Tootteraso” haft vägarna förbi.

Bild 12. Louis Antoine de Bougainville (1729–1811) åtnjuter tahitisk gästfrihet. Lägg märke till att kvinnan är kortklippt, vilket var det vanligaste på ön under 1700-talet – även om Hollywoods söderhavsfilmer har gett annat intryck. (Wikimedia Commons.)

Faktiskt hade därmed Joseph Banks snuvats på äran att bli den förste naturalisten och ledamoten i vetenskapsakademin som kom till Söderhavet. Inte bara hade Bougainville haft en astronom och en botanist ombord, utan dessutom hade han själv 13 år tidigare, under sin tid som fransk ambassadsekreterare i London, blivit invald i Royal Society såsom en god matematiker. Å andra sidan hade fransmännen inte haft naturvetenskap, utan sökandet efter nytt land, överst på sin agenda – och hade inte heller något jämförbart med Banks flytande forskningsstation.

Strax efter den Venusskådande expeditionens ankomst till Matavaiviken 1769 skulle ett par deltagare, som tidigare tjänstgjort på Dolphin, visa Banks var ”drottningens” hus stod, men till deras förvåning var det spårlöst borta till följd av krigares härjningar. Även Hennes Majestät lyste med sin frånvaro under de närmaste två veckorna, men gjorde sedan entré. Banks första intryck var att hon ”verkade vara omkring 40, högrest och mycket kraftfull, hennes hud vit och hennes ögon uttrycksfulla”. Kommentaren om hudfärgen tarvar en förklaring, och en utmärkt sådan får vi i Cooks beskrivning av tahitierna:

De är av olika färg: de lägre, som är tvingade att vara mycket utsatta för sol och luft, är mycket mörkbruna, de förnäma däremot, som tillbringar den mesta tiden inomhus, är inte brunare än folk som är födda i eller bor längre tid i Västindien, ja, några av kvinnorna är nästan lika ljusa som européer.”

Att vara ljushyad sågs överallt i Polynesien som ett tecken på skönhet och mana. Det fanns t.o.m. blekningskurer för dem av hög ställning som ville bli riktigt attraktiva. Även ur den synpunkten levde Purea alltså upp till idealen på ön. Banks uppfattning var en annan, för han skrev att ”hon kan nog ha varit vacker men nu fanns få eller inga spår av det kvar”. Konstnären Sydney Parkinson beskrev henne som ”en fet dam som ser bra ut och ständigt ränner omkring”, medan Cook nöjde sig med det något diffusa påpekandet att hon ”liksom de flesta av de andra kvinnorna” var ”mycket maskulin”. Det senare får ses i ljuset av de förväntningar som dåtida engelsmän hade på ”det täcka könet”. Här mötte de varken kvinnor som kokett väntade på att bli kurtiserade eller bjöd ut sig för att få ihop till livets nödtorft, utan som var rättframma och visste att ta för sig samt därtill oftast var starkt byggda.

För att behaga matronan bjöds hon ombord på skeppet, där hon fick en docka i present. Det visade sig att hon inte längre hade något eget residens i trakten, utan bodde på en sorts ”huskanot” som Banks och Solanders finlandssvenske amanuens Herman Spöring gjorde en fin pennteckning av (Bild 13). Farkosten var drygt nio meter lång och bestod av två sammanbundna skrov med uppsvängda aktrar samt på tvärdäcket en låg hydda med bambuväggar och bladklätt tak. Valet av mobilt hem hade en dramatisk anledning.

Bild 13. Herman Spörings (1733–71) teckning av Pureas kanot på stranden av Matavaiviken. (British Museum, Natural History/Wikimedia Commons.)

Pureas make hade sitt säte i Papara, en del av Teva-i-uta på Tahitis sydsida. Ändå var han formellt sett inte hövding där längre, utan förmyndarregent å sonen Teri’ireres vägnar. Bakom seden att den förste sonen blev hövding redan vid födseln fanns föreställningen att den kombinerade mana han fått i arv via föräldrarna var större än den någon av dem ensam ägde. Men ett spädbarn kunde ju inte gärna anförtros att regera, och därför ombesörjde fadern det tills rätta åldern uppnåtts för ett egentligt maktskifte.

Så mycket kontroversiellare i tahitiska ögon var att sonen till en arioi tilläts leva, för i vanliga fall ströps varje sådan avkomling direkt efter förlossningen. Men det här var inget vanligt fall, utan ett av de undantag som kunde göras i det allra högsta samhällsskiktet. För det första måste en hövding tänka på successionen, och för det andra kunde både Amo och Purea hänvisa till sina halvt gudomliga anor. Självaste Oro hade gjort en jordisk kvinna med barn, och pojken hon födde blev en stor härskare. Med det som prejudikat hade alltså Teri’irere fått leva efter att ha kommit till världen omkring 1762.

Som ett tecken på hur mycket de höll av sonen kan tas att fadern, som tidigare hetat Tevahitua, tog sig namnet Amo, vilket betyder ”blinka” och var ett minne av hur skojigt den lille tyckte det var att se andra grimasera. En väsentligare historisk detalj var att Purea kommit över en ”Union Jack” från Wallis. Engelsmännens vördnad inför sin fana måste ha förefallit öborna som om den hade magisk kraft, och just den här skulle bli Teri’ireres särskilda värdighetstecken i form av en mantel försedd med röda fjädrar.

Men att Teri’irere var en gosse med strålande utsikter framgick på ett ännu mer imponerande sätt. På Cooks karta över Tahiti står det vid en udde i Papara-distriktet ”Morai no te Oamo”, vilket syftar på Amos friluftstempel, eller marae. Mahaiatea, som det hette, var öns dittills värsta skrytbygge och får mig osökt att tänka på den pyramid som Kleopatra enligt min barndoms Asterix-album lät uppföra med hjälp av druiden Miraculix trolldryck. Även den galliska dekokten förutan lyckades Amos och Pureas undersåtar på den korta tiden av två år stapla upp en trappstegspyramid i elva våningar som var mer än 13 meter hög och hade en bas av ungefär 20 gånger 80 meter i ena änden av en rektangulär tempelgård (Bild 14). Materialet var runda basaltstenar och huggna korallblock som det måste ha varit ett väldigt sjå att bearbeta och kånka dit. Men så var Amo också en mäktig man som med hänvisning till Oros önskan kunde beordra att alla icke helt nödvändiga sysslor av annat slag lades åt sidan för det storslagna projektets skull.

Bild 14. Marae Mahaiatea, friluftstemplet som Purea och Amo lät uppföra i Papara. (William Wilson, A Missionary Voyage to the Southern Pacific Ocean, 1799.)

Kronan på verket skulle bli ett av arioieras heligaste kultföremål, Oros to’o. Enda kruxet var att denna fetisch, som i rituella sammanhang utgjorde gudens tillfälliga boning, befann sig i grannriket Teva-i-tai, vars härskare Vehiatua ingalunda stod beredd att vinka adjöss till den. Lika lite till övers hade det högmodiga paret bakom Mahaiatea för Vehiatuas hänvisning till släktförhållanden som grund för hans sons anspråk på att bli överhövding i båda Teva-hälfterna. När Amo och Purea inbjudit alla dignitärer till att bevittna Teri’ireres kröning i den röda gördeln, var måttet rågat. Släktingar slöt sig samman i en konspiration, som resulterade i att Vehiatua i slutet av 1768 sände en hel armé av krigare mot Teva-i-uta.

Det var efter ett snöpligt nederlag som Purea gått i landsflykt till området vid Matavaiviken, där hon hade nära anförvanter – och minst en älskare. Efter sonens födelse hade förhållandet till Amo varit rent politiskt, och båda kontrahenterna var öppna för nya erotiska äventyr.           

En gentlemans frestelser

Planeten Venus passage framför solen är det prosaiska skälet till att en udde vid Matavai fått samma namn som den romerska kärleksgudinnan. Det var där som Cook inom en förskansning, ”Fort Venus”, lät sätta upp tält för Banks och forskarstaben (Bild 15). Som det skulle visa sig, blev den även skådeplats för möten som väl passade ihop med de associationer Venus gav i andra avseenden än vad forskarlaget officiellt hade i kikaren.

Bild 15. Fort Venus enligt en gravyr efter teckning av Sydney Parkinson. (Wikimedia Commons.)

När Banks en morgon promenerade iväg för att göra ett oanmält besök hos Purea, visade det sig att hon fortfarande låg och sov i den hyddformade kajutan – men inte med sin docka i famnen, om nu någon trott det. Intill henne befann sig ”en stilig kraftfull ung man på omkring 25” vars namn Banks skrev som ”Obadée”. Med tanke på Pureas ambitioner och egen samhällsställning, var han knappast vilken ”toy-boy” som helst utan en högrankad arioi. Bland de tahitier vi känner till och vars namn påminner om det Banks skrev finns i så fall ingen bättre kandidat än Pati’i, som hade en av nyckelhändelserna i öarnas historia långt framför sig – vilken ska avslöjas senare. Purea verkade hur som helst inte det minsta generad, utan tog lugnt på sig sin klädnad och följde med till engelsmännens kombinerade tältläger och handelsplats, där Banks fått i uppdrag av Cook att överse inköpen av förnödenheter.

Vänskapen med Purea skulle ha kunnat ta en ända med förskräckelse den 2 maj. Cook och astronomen Charles Green ämnade då packa upp kvadranten, en siktapparat som användes för mätning av stjärnors höjd över horisonten. Den hade förvarats i ett tält med vaktpost utanför, men var trots säkerhetsåtgärden putsväck. Utan detta instrument skulle observationsuppdraget gå i stöpet! Cook övervägde att hålla några mäktiga tahitier arresterade tills det återlämnats. Den enda bland dem han för tillfället skulle kunna begränsa rörelsefriheten för var dock Purea och, skriver han, ”att hålla henne kvar med våld skulle ha alarmerat resten”. Innan han tvingats till en så drastisk åtgärd lyckades Banks och Green dessbättre spåra upp tjuven och återbörda kvadranten.

Vad som grumlade återseendets fägnad var att den skyldige inte bara varit långfingrad utan även klåfingrig och hade pillat bort några delar. Lyckligtvis fanns en expeditionsdeltagare med en i detta sammanhang ovärderlig kompetens. Utöver sina meriter som läkare, zoolog och tecknare hade nämligen Herman Spöring flera års erfarenhet som urmakare. Han hade tagit med sig både verktyg och vissa reservdelar med vilka han kunde få instrumentet att fungera. Därmed blev han den som räddade forskarlaget från fiasko så att alla kunde andas ut inför den annalkande Venustransiten.

Dagen efter detta tillbud var allt åter frid och fröjd, och Banks mötte då för första gången Tupaia, ”Obereas högra hand som varit med henne på Dolphins tid”. Denne hade till Banks förvåning tillbringat natten i hennes kanot ”icke utan en sängkamrat trots att gentlemannen knappast är under 45”. Tupaia var en hög arioi som flytt från Raiatea i samband med en invasion från dess grannö Bora Bora och funnit en ny församling i Papara. Där blev han överstepräst vid det stora friluftstemplet, Amos rådgivare och – enligt vad det påståtts – Pureas älskare, vilket otvivelaktigt betydde att han var av hövdingablod.

Några dagar efter mötet med Pureas tvenne kavaljerer skrev Banks i sin dagbok att hon i kvällningen kom på visit med sin favorittjänarinna, vars namn han stavar ”Othéothea” och inom parentes kallar ”min flamma”. Bland de tahitiska glosorna i den lista forskarlaget gjorde upp står det att hennes namn betydde ”mycket vit”. I så fall torde det ha varit Teatea, vilket gör henne till den allra första bland identifierade kvinnor i raden av europeisk-tahitiska kärlekspar. Men trots att flera bevarade porträtt från expeditionen visar kvinnor (Bild 16), finns tyvärr inget som vi med säkerhet kan säga föreställer henne.

Bild 16. Tahitiska kvinnor porträtterade av Sydney Parkinson. (Wikimedia Commons.)

Att förhållandet med Teatea inte var något Banks sökte smussla med framgår av att hon var en av dem som övernattade i hans tält när det vid ett tillfälle fylldes till bredden av en gästskara som även innefattade Purea med sin unge älskare. Något närmare besked får vi inte om vad som tilldrog sig i mörkret, men några dagar senare lade Banks märke till att de blickar som utväxlades mellan Purea och ”Obadée” tydde på att de inte var lika förtjusta i varandra längre. Snarare verkade det som om Banks var en tänkbar ersättare, men han skriver att även om han varit ”fri som själva luften vore hennes majestät inte den mest åtråvärda”. Dessutom var han ju redan upptagen, påpekar han med hänsyftning på Teatea – vilket inte hindrade att alla fyra tillbringade ännu en natt i det Bankska tältet!

I slutet av maj befann sig Banks på exkursion en bit österut och inbjöds att sova över i Pureas hyddkanot, som låg förtöjd i närheten. Trots att det var tropiskt varmt hade han valt att hellre svettas än frångå sitt klädsnobberi, men i kvällningen tog han av sig och Purea insisterade på att hålla hans persedlar i säkert förvar. När dagen grydde visade det sig att någon ändå lyckats lägga beslag på alltihop. Banks fick därför moloken återvända till Fort Venus i tahitisk klädsel, utan sin vita rock och väst med knappar i form av små silvergrodor. Därutöver var han tvungen att erkänna sig ha blivit av med två pistoler som legat i fickorna. En ringa tröst var att inte bara han råkat ut för nattlig tjuvnad.

Vad värre var, riskerade expeditionen även att mista ett par levande tillgångar i form av två marinsoldater som några dagar efter Venuspassagen gjort en egen transit upp i bergen för att leva paradisliv med sina nyblivna ”hustrur”. Cook fattade raskt beslutet att hålla Purea och några hövdingar som gisslan tills tahitierna spårat upp desertörerna. Det var nära ögat att han till råga på allt blev av med en hel liten pluton som satt efter dem men tillfångatagits av de nyblivna parens allierade. Först efter det att ännu en styrka mobiliserats kunde syndarna föras ombord och låsas in på Endeavour i väntan på repressalier.

Inte så långt därefter stod det klart vad som egentligen hänt den där natten när någon knyckt Banks kläder och pistoler. Via Sydney Parkinsons (Bild 17) dagbok får vi veta mer om händelsen, som Banks mest av allt verkar ha velat glömma. Purea anlände till lägret på Venusudden med mat av olika slag, men utan något av allt det som Banks och de andra blivit bestulna på. Det var ”Obadée” som var den skyldige, fick de veta, och han hade stuckit sin kos med stöldgodset. Banks uppträdde ”mycket kallsinnigt”, och Cook vägrade ta emot varorna men ändrade sig nästa morgon och köpte en del frukt. Banks hade också lugnat sig och gav Pureas delegation tillstånd att utnyttja hans tält hela dagen.

Bild 17. Sydney Parkinson (1745–71) var den förste besökare som beskrev tahitiernas liv i både ord och bild. Det här antas vara hans självporträtt. (Wikimedia Commons.)

Det var dock inte bara tahitiernas omhuldade siesta som stod på programmet, enligt Parkinson, för två av Pureas tjänarinnor hade bestämt sig för att få varsin engelsman till ”make”. Den ena valde skeppsläkaren och den andra en löjtnant. Allt skedde utan mankemang fram till skymningen, då läkaren av någon anledning slängde ut sin ”trolovade” och resten av sällskapet följde efter – alla utom Teatea, som bönade och bad att få stanna kvar till dess Banks släpade ut henne. Läkaren och Banks skällde därefter en lång stund så häftigt på varandra att Parkinson befarade att det skulle leda till duell. Purea och hennes hovfröknar drog sig tillbaks till sin kanot – och Banks gjorde dem sällskap för att dela deras nattläger!

Säga vad man vill om dessa intermezzon, men långtråkigt verkar Banks sannerligen inte ha haft. Den 13 juli skulle Tahitikapitlet i hans liv ta slut i och med att Endeavour lade ut från Matavai. Purea kom förstås ombord, liksom Teatea. Tillsammans med massor av öbor i kanoter omkring fartyget verkade de tävla i vem som inte bara kunde lipa mest, utan högst, konstaterade Banks och gjorde därmed samma erfarenhet som tidigare Wallis av ceremoniellt gråtande (Bild 18). Därefter väntade besök på de andra Sällskapsöarna, utforskande av Nya Zeeland och Australien samt en lång väg hem till England.

Bild 18. Pureas tårfyllda avsked av kapten Wallis, såsom en flyhänt illustratör i efterhand tänkte sig det. (Wikimedia Commons.)

Med ombord som lots och tolk fanns Tupaia med sin unge tjänare Taieto. Den förre tog enligt ett rykte tillfället i akt att lämna Tahiti efter ett misslyckat konspirationsförsök mot en hög hövding. Glad för det var Banks, som såg fram emot att överglänsa sina vänners privata zoologiska trädgårdar hemma i England med två alldeles egna söderhavsvildar!

Mindre glada hade de två marinsoldaterna, som tänkt stanna kvar hos sina kärestor, anledning att vara, för de fick sig nästa dag två dussin piskrapp vardera. Vis av tidigare erfarenhet hade Cook inte velat bestraffa dem i Pureas och de andra högt uppsatta tahitiernas åsyn, för sådant föreföll dem som ett rent chockerande barbari.

Vad Banks kände vid avresan behöll han för sig själv, och om han fått med sig de marquesanska örhängena nämnde han inget om dem. Vem Teatea var och vad som sedan hände med henne är inte heller känt. Banks skulle varken återse henne, Purea eller Tahiti.

Kändisskvaller med tahitiska förtecken

Efter sin ur alla synpunkter strävsamma färd jorden runt lade Endeavour till i engelsk örlogshamn den 12 juli 1771. Av de åtta män som Banks före utresan engagerat för projektet steg bara tre iland: Solander och två assistenter. Inte heller fick Tupaia uppleva England, för tillsammans med Taieto, Parkinson, astronomen Green och ytterligare ett par dussin andra hade han såsom allmänt nedgången dött av dysenteri eller malaria under ett långt men för skeppsrenovering nödvändigt uppehåll i Batavia (nuvarande Djakarta) på Java. Dittills hade manfallet med dåtida mått varit ovanligt lågt, men mikroberna förvandlade Endeavour till ett flytande sjukhus – vars läkare blev den förste att avlida. Fast det fanns ytterligare två medicinskt kunniga ombord – Daniel Carl Solander och framförallt Herman Spöring.

Enligt Bengt Danielsson hade Banks och Solander klarat livhanken genom att flytta ut på landsbygden, där Spöring gav dem god omvårdnad. Andra källor ger ett par malajiska flickor äran för detta. Oavsett vilket, var Spöring oförmögen att kurera sig själv under den fortsatta färden mot platsen vars namn måste ha uttalats med bävan och skepsis – Godahoppsudden.

Den 22 januari 1771 skrev Banks i sin dagbok att nästan alla ombord, inklusive han själv, var sjuka och att Spöring var mycket illa däran. På kvällen den 24 slutade den senares plågor, och dagen därpå konstaterade Cook att ”Herr Spöring, en gentleman tillhörande Herr Banks följe, lämnade detta liv”. Så kort blev slutordet om den deltagare som faktiskt säkerställde hela expeditionens anseende genom att reparera kvadranten. Att de dåtida instrumenten var så undermåliga, att det inte gick att genomföra de planerade beräkningarna av avståndet till solen tillfredsställande, var ju inget han kunde rå för. Såtillvida hade alla Venusobservatörer skickats ut till jordens olika hörn helt förgäves!

De övriga forskningsresultaten var å andra sidan desto mer aktningsbjudande, för de omfattade tusentals vetenskapligt okända djur och växter samt mängder av etnografiska föremål och skisser (Bild 19). Enbart Spörings zoologiska originalteckningar fyller nio bundna volymer. Den stora allmänhetens samtalsämne blev därför i ringa mån Cook, utan desto mer vad tidningarna kallade ”The Banks and Solander Expedition”. Aptiten på exotiska detaljer tillgodosågs med uppenbar förtjusning av de linneanska parhästarna som vid diverse samkväm berättade om Venus jordiska medsystrar. Den fryntlige Solander hade själv inte fört någon dagbok, men delade gärna med sig muntligen av vad en av Banks levnadstecknare, Harold B. Carter, kallat en ”hobby i form av kultiverad pornografi”. Exempelvis avslöjade han att den annars så tillbakadragne Parkinson överraskats mitt under en kärleksakt med Piari, storasystern till Banks dåvarande förälskelse (som förmodligen var Teatea).

Bild 19. Joseph Banks iförd en maorimantel. Porträtt målat av Benjamin West 1773. (Usher Art Gallery/Wikimedia Commons.)

Kombinationen av vetenskap och frivola skildringar skulle även utan nämnda pratsamhet ge resultat i tryck. Som vi redan sett fanns inslag i Banks dagbok som antydde mer än växtsamlande under palmerna. Amiralitetets ledamöter hade förstås något annat i åtanke när de insåg värdet av att ge ut en skildring baserad på Cooks och hans samt tidigare brittiska resenärers noteringar av förhållandena i Söderhavet, men tyckte det var en god idé att låta en driven skriftställare redigera dem. Den som anförtroddes detta värv, dr John Hawkesworth (Bild 20), fick sex tusen pund i honorar, en för den tiden svindlande summa som motsvarade mer än det dubbla av vad Endeavour kostat i inköp eller hundra gånger Solanders årslön vid British Museum!

Bild 20. Dr John Hawkesworth (ca 1715–73) på en målning av okänd konstnär. (Wikimedia Commons.)

Den välbetalda mödan presenterades 1773 i tre volymer med den tidstypiskt omständliga titeln An Account of the Voyages Undertaken by the Order of His Present Majesty for Making Discoveries in the Southern Hemisphere, and Successfully Performed by Commodore Carteret, Captain Wallis, and Captain Cook in the Dolphin, the Swallow, and the Endeavour, Drawn Up from the Journals which were Kept by the Several Commanders, and from the Papers of Joseph Banks, Esq. Det lät förtroendeingivande, men redaktören hade tagit sig sådana friheter med sakuppgifter och kvasifilosofiska tillägg att det bitvis fanns föga likhet med originalbeskrivningarna. Lika olyckligt var det på sitt sätt att han inte censurerat vissa anteckningar som Banks gjort i eget intresse och som återgavs autentiskt. Särskilt p.g.a. för dåtiden chockerande porriga beskrivningar fick Hawkesworth utstå så mycket kritik att han bara ett halvår efter utgivningen dog av vad som sägs ha berott på en kombination av nervöst sammanbrott och en överdos opium.

Under 1773 publicerades även Parkinsons fragmentariska anteckningar, men Cooks obearbetade loggbok från färden med Endavour offentliggjordes inte förrän 1955 och Banks dagböcker gavs ut först efter ytterligare sju år. Ett tidigare försök att postumt låta Banks ge sin bild av världsomseglingens vedermödor hade visserligen gjorts 1896, men i det fallet rensade den sippt lagde redaktören så mycket i texten att det – som historikern John Beaglehole uttryckt saken – blev mindre fråga om en dagbok än skådeplatsen för en regelrätt slakt.

Vad som kan konstateras under nagelfarandet av skildringarna i såväl original som omstöpningar är att det faktiskt inte finns något i dem som klart antyder en affär mellan Banks och Purea. Ryktena om detta kuttrasju kommer istället från en handfull allt annat än sannfärdiga poem, varav vi kan nöja oss med att se närmare på tre.

Det första påstods vara en epistel från ”Oberea, drottning av Tahiti” till Joseph Banks, som översatts av någon i Dublin med initialerna ”F. Q. Z.” och som var professor i ”Otaheites” språk samt ”alla språken på de icke upptäckta öarna i Söderhavet”! Dikten kunde anskaffas till det facila priset av en shilling och trycktes i minst fem upplagor på ett år. Inledningsversen som återges här har jag – liksom när de gäller övriga citat ur den obskyra lyrikfloran – tagit mig friheten att själv översätta:

Jag, Oberea, från söderns världshav vida,

klagar över sveken dina, som mig fått att lida.

Nu en europeisk mö lockat har ditt sinn’

med smalare midja och ljusare skinn.

Ändå du med mig lät nattimmarna gå

bortom brödfruktträdet där och vart bugande strå.

Ofta i den gungande båt vi samman låg,

obekymrade av stänk från vind eller våg.

Stegringen i klagosången nås i och med att den försmådda erinrar sig kärleksnatten under vilken Banks blev bestulen på sina klädesplagg, som endast nödtorftigt ersattes av hennes underkjol. Kvarlämnad i sin ensamhet förutspår hon melankoliskt att om Banks till äventyrs skulle återvända, blev det enda spår han fann av henne en grav.

En svarsepistel torgfördes inom kort som om författaren var Banks själv – ”resenär, monsterjägare och älskare till Oberea, drottning av Tahiti” – men vidarebefordrad av någon med de kufiska initialerna ”A. B. C.”. Rimsmidarens hemvist framgick inte, men väl titeln ”biträdande professor i Otaheites och varje annat okänt språk”. Ryktet gjorde länge gällande att både detta och föregående skaldestycke skrivits av en major vid namn John Scott-Waring. Senare föll mistankarna på sir John Courtenay, en Irlandsfödd politiker och nidskrivare.

På omslaget till andra episteln drog sig utgivaren inte för att påskina att tryckningen skett på Java för ”Jacobus Opano”. Opano var tahitiernas sätt att säga ”det är Banks”. Från Jacob till Joseph var ju steget inte långt för den som kunde sin Andra Mosebok och berättelsen om Potifars hustru – en kvinna som inte helt saknade Pureas liderlighet. Den anonyme skalden gick ifråga om erotiska anspelningar ännu längre än i den första episteln. ”Men vilken planta jag plockade fram åt dig”, är de ord Banks här tillskrivs med en hänsyftning som lätt kan tolkas som annat än botanisk. Nu bekänner han också att han har barn på den tahitiska bygden:

Välsignat resultat den är utav all din charm,

min avbild som sprattlar och jollrar vid din barm.

Svaret från den övergivna mamman, som tydligen fött tvillingar, lyder:

Barnen växer i storlek och i grace.

Som kopior av sin fader deras ansikten kan tas,

och jag kan nästan höra hur de säger när jag gråter:

”Hur grym vår pappa var som for långt bort och ej kom åter”.

Men föreställ dig tårars ström, själva floden lik,

och slit dig för en stund ifrån din kära Botanik.

Minns åter stunder av extas i våra kärleksbon

och sänd ett enda livstecken till Otaheites tron.

Varifrån inspirationen kom framgår via en vers med moraliserande underton:

En sida från Hawkesworth uti kammaren den kalla

får känslorna hos ungmön ljuv att överjordiskt svalla.

I älskar’ns famn behagen sina hon prostituerar

utan att en tanke uppå synd henne generar.

”Jag ska göra”, ropar hon, ”som förr drottningar stora”

och sjunker av principskäl till att bli en simpel hora.

Banks verkar ha valt att ”ligga lågt”. I någon mån hade han ju sig själv att skylla genom att ha tillhandahållit pikant information för skälmstyckena. Känd som charmör och hjärtekrossare var han förresten ändå. Att ha lägrat en drottning och sått sin vildhavre på andra sidan jordklotet var väl inte heller det värsta en ung och ogift engelsman av hans ställning kunde påbördas. Värre var det i så fall för en societetsflicka, Harriet Blosset, som alltsedan avresan med Endeavour broderat flera västar åt honom i väntan på det åstundade bröllopet. Henne hade han till allmän förvåning gett på båten, och enligt skvallret var hon den kärlekskranka ungmö som genom diktarens tilltag fått horstämpeln på sig. Ytterligare en epistel, som kom från trycket 1774, hade ett mer anklagande innehåll apropå Purea men fick en titel som inte var mindre insinuant beträffande Banks olyckliga ”ex”: An Heroic Epistle from the Injured Harriet, Mistress to Mr. Banks, to Oberea, Queen of Taheite. Skandalen var å andra sidan inte värre än att hon gifte sig med en ”rättskaffens botanisk präst”.

Dåtidens lag om ärekränkning gjorde det omöjligt att stoppa vidare tryckning och spridning av alster, där Banks framställdes som allt från pilsk kvinnokarl till arrogant akademidespot (Bild 21). Fast egentligen är det synd att ingen lyckades översätta dem till tahitiska medan det ännu begav sig för arioi-samfundet. Det här var just den sorts satir som skulle ha gjort stor succé på en av dess andaktsövningar och gått utmärkt att illustrera med pantomimer som lämnade föga åt fantasin!

Bild 21. Samtida nidbild av Joseph Banks. Längst t.h. håller Solander episteln till drottningen av ”Otaheite”. (Wikimedia Commons.)

I alla händelser blev det hela inte till något hinder för Banks fortsatta popularitet och karriär (Bild 22). Från och med hemkomsten med Cook gick det knappt ett år utan att han förärades en prestigefylld utmärkelse eller invaldes som medlem i något lärt samfund. Först ut, redan i november 1771, var Oxford som gav honom ett hedersdoktorat i civilrätt (!), och det dröjde inte länge innan han blev utländsk ledamot av Kungl. Svenska Vetenskapsakademien. Vidare blev han baronet 1781, riddarvärdig 1795 och i decennier kungens närmaste rådgivare i vetenskapliga frågor.

Bild 22. Sir Joseph Banks nära 40 år efter sin resa med Cook. Porträtt av Thomas Philips, 1809. (Royal Society/Wikimedia Commons.

Genom åren kunde han också via hemvändande sjöfarare och forskare utöka sin samling av ”artificial curiosities” från främmande världsdelar. Det finns således många möjligheter för hur ett par marquesanska örhängen kan ha kommit i hans ägo under eller efter sejouren på Tahiti – om de nu gjorde det. Att de gått i arv bland hans kända ättlingar – det har antytts att han hade s.k. ”oäkta” sådana även på hemmaplan – kan vi däremot vederlägga genom ett enkelt faktum. Det äktenskap han 1779 ingick med advokatdottern Dorothea Hugessen (Bild 23) blev barnlöst, och av hans manliga kusiner verkar alla ha dött ogifta eller utan bröstarvingar så att ingen ny generation på deras släktgren förde efternamnet Banks vidare.

Bild 23. Lady Banks, f. Dorothea Hugessen (1758–1828). Efter porträtt av John Russell, 1788. (Wikimedia Commons.)
Den odödliga Purea

För Cooks del dröjde det till sommaren 1775 innan han fick vetskap om skriverierna apropå Banks dagbok. Orsaken var att han i tre års tid återigen befunnit sig på världsomsegling. Vad han tänkte om tryckalstren kan vi ana oss till genom ett brev, som han skrev till redaktören av den bok som skulle handla om den nya resan:

”Beträffande mina mäns kärlekseskapader på Otaheite och andra platser tycker jag inte det är nödvändigt att nämna något om dem alls.”

Från början var det meningen att Banks skulle ha varit med ombord. Men när han inte fick sin vilja igenom beträffande en egen stab på 16 personer samt en extra påbyggnad av hytter, som hotade att få hela fartyget att kantra, blev han så förtörnad att han organiserade en forskningsfärd i rakt motsatt riktning – till Island.

Ändå genomfördes Cooks andra expedition i samma anda som den första, inte minst därför att den svenske Linnéaposteln Anders Sparrman fanns ombord. I tredje delen av sin långt senare utkomna Resa omkring Jordklotet (1802) gav denne en dyster skildring av Purea, som han mötte i augusti 1773. Enligt vad han uppfattade var hon nu skild från sin make. ”Gamle Oamo tycktes tröstat sig över förlusten av Tajtiska kronan och sin gamla Oberea med en ung skön fru”, skrev han. Purea å sin sida tvingades hanka sig fram genom att tigga. Som hon var utfattig, ursäktade hon sig för att inte ha något att skänka besökarna. En annan naturforskare, George Forster, gjorde kommentaren att hon och Amo var ”levande exempel på den mänskliga storslagenhetens obeständighet”.

I maj året därpå verkade hon lyckligtvis ha fått det bättre, för då gav hon de vita besökarna svin och frukt. Men när Cook under sin tredje världsomsegling i augusti 1777 återkom en sista gång, fick han beskedet av befolkningen på halvön Taiarapu att hon lämnat det jordiska. Vad han inte kunde ana var att han själv skulle tas av daga på Hawaii ett och ett halvt år senare samt att Purea faktiskt skulle överleva honom. Huruvida Cooks sagesmän ljugit eller om han missförstått dem får vara osagt, men likt en senare tids Mark Twain skulle Purea ha kunnat säga att ryktet om hennes död var betydligt överdrivet. Att hon levde, om än icke i högönsklig välmåga, kunde William Bligh (Bild 24) konstatera den 25 november 1788, när han med Bounty låg för ankar i Matavaiviken för att i enlighet med Banks förslag samla in skott av brödfruktträdet å de västindiska plantageägarnas vägnar. Så här berättar han i sin bok A Voyage to the South Sea (1792):

Bild 24. William Bligh (1754–1817). Frontespis ur A Voyage to the South Sea (1792).

”Denna morgon sände jag en båt till Oparre [Pare], som återvände på eftermiddagen med Oberreeroah och två kvinnor, hennes tjänarinnor. Eftersom hon var gammal och korpulent, var det med svårighet som vi hjälpte henne upp längs skeppssidan. Så snart hon var på skeppet satte hon sig ner på landgången, och med armarna om mina knän uttryckte hon sin förtjusning över att se mig medan hon grät floder av tårar. Hennes tjänarinnor bar därefter fram tre tygskynken vilka hon tillsammans med en stor gris, några brödfrukter, kokbananer och kokosnötter haft med sig som gåva. Som hon var uttröttad efter färden, önskade hon få stanna ombord hela natten. Jag beordrade övernattningsarrangemang, vilket var lätt gjort eftersom inget annat krävdes än att en matta och en del tyg breddes ut på däcket. Med sig hade hon sin favoritkatt, född av en av dem hon fått av kapten Cook. Hon berättade för mig om allt olyckligt hon och hennes son råkat ut för sedan kapten Cook lämnat Tahiti …”

Beklagligtvis låter Bligh oss inte veta exakt vad han fick sig berättat, och inte heller verkar han överraskad av att Purea var i livet. Som deltagare på Cooks sista resa kände han förmodligen till att hon påståtts vara död, och om han tvivlade på att det verkligen var hon som kommit ombord bör han ha kunnat få hjälp med identifieringen av artillerikonstapeln William Peckover som varit med på alla Cookexpeditionerna och dessutom talade hygglig tahitiska. Vad Banks tänkte, om han läste det just återgivna citatet eller fick händelsen personligen återberättad av sin vän Bligh, vet vi inte, men i och med det tycks den indirekta nyhetsförmedlingen mellan ”drottning Purea” och Royal Society ha upphört.

Omständigheterna kring Pureas bortgång är höljda i dunkel, och inte en gång hennes släktingar i slutet av 1800-talet verkar ha känt till att hon var i livet vid Blighs besök. Däremot står det klart att Amo 1793 stupade för en kula under inbördeskrig. Av bevarade traditioner framgår att den han haft som ny livsledsagarinna hette Taurua och var en yngre kusin till exhustrun. Med henne fick han sonen Temari’i, som tog över som hövding när halvbrodern Teri’irere någon gång mellan 1777 och -88 dött ogift och barnlös. Temari’i i sin tur avled även han utan tronarvinge 1797 och efterträddes av sin farbror Manea, som var en gammal man och bara levde i ett år därefter. Ny regent blev då dennes son Teuraitera’i, som sannolikt var en bra bit över 40 år.

Ändå blev det därmed inte tyst om Purea – i Europa. Hon skulle – om någon på Bounty lyckats förklara det – säkerligen ha blivit mycket förvånad över beskedet att hon inte bara inspirerat poeter, utan att dessutom andra kvinnor spelat henne på scenen (Bild 25). Bligh kunde knappast ha undgått att känna till att hon dykt upp som en av figurerna i en pantomim med musik- och dansinslag skapad av John O’Keefe och William Shield. Omai, or a Trip Round the World, som stycket hette, hade urpremiär 1785 och blev en långkörare på kungliga teatern i Covent Garden, men gavs även av och till i andra länder långt in på 1800-talet.

Bild 25. Margaret Martyr (1762–1807), en berömd sångerska och skådespelerska som gestaltade ”Oberea” på teaterscenen. Porträtt av Gainsborough Dupont, 1794. (Wikimedia Commons.)

Huvudpersonen, ”Omai” (Ma’i), var egentligen en lågättad tahitier som kommit till England med följeskeppet under Cooks andra expedition och återvänt hem med den tredje. Här påstods han ha gjort resan London tur och retur för att bestiga den tahitiska tronen med en engelsk kvinna som sin drottning – efter att ha överlistat trollkvinnan ”Oberea”. (I verkligheten dog han några få år efter repatrieringen föraktad och utblottad på sin hemö Huahine.) Finalen blev en enda lovsång till England och Cook. Som ett tecken på välvilja räckte en sjungande kapten sitt svärd till ”Omai”, varpå ”Oberea” stämde upp strofen:

O fröjd! Trollformlerna mina värdelösa är och borta.

Mot ett brittiskt svärd kommer en väpnad värld till korta.

Det var ett för sin tid ovanligt påkostat spektakel som uppfördes med sensationella sceneffekter och vad som enligt programmet exakt återgav ”kläderna, vapnen och sedvänjorna hos invånarna på Otaheite och i de andra länder som besökts av kapten Cook”. Som vetenskaplig rådgivare engagerades John Webber, illustratören på den store upptäckarens sista resa. Hans expertis måtte inte ha utnyttjats alltför noga, för den scenkostym skådespelerskan bar i rollen som ”Oberea” hade inte minsta likhet med vad en polynesisk härskarinna vare sig förr eller senare spökat ut sig i (Bild 26). Fast den hade onekligen fördelen att framhäva den pondus för vilken Purea gått till historien.

Bild 26. Philip James de Loutherbourgs (1740–1812) skiss av hur ”Oberea, an Enchantress” skulle se ut på kungliga teatern i Covent Garden. (Wikimedia Commons.)

Ett helt annat sammanhang, där Purea dök upp, får vi en antydan om via en annons som en Mrs Hayes lät trycka för sin bordell i Whoremongers Guide to London och som jag – nota bene – har funnit i sekundärlitteraturen:

”På slaget klockan sju kommer 12 vackra nymfer, obefläckade jungfrur, att genomföra den berömda Venus-högtiden, såsom den firas på Tahiti, under drottning Obereas instruktion och överinseende.”

Sannolikt kom inspirationen från Cooks skildring av ett originellt ekumeniskt samarbete. De närvarande öborna tyckte vid ett tillfälle att engelsmännens gudstjänst på Venusudden behövde livas upp en smula i arioi-anda, vilket gick så till att en vuxen tahitisk man genomförde ett samlag med en flicka som nätt och jämnt blivit tonåring. Cooks kommentar löd:

”Ingen hade den ringaste känsla av att uppvisningen var oanständig eller opassande. Oberea och flera andra kvinnor av hög rang instruerade då och då flickan hur hon skulle bete sig, men trots sin ungdom föreföll hon inte vara i behov av deras råd.”

Författaren Alan Moorehead uppger i sin bok Ödesdigert möte (sv. övers. 1967) att det även bland öborna fanns de som menade att Purea gått lite väl långt. ”Det är inte omöjligt”, skriver han, ”att den feta och tämligen åldersstigna Obarea var ivrig att bli intim med sjömännen och kom på idén att väcka uppmärksamhet genom detta offentliga skådespel”. Hur det var tänkt beträffande ”nymferna” och ”Venus-högtiden” i London får den som har dylik fantasi gissa sig till, men så mycket kan avslöjas som att bordellmamman själv agerade drottning.

Namnen ”Oberea” och ”Omai” blev genom pantomimen och diverse skriverier vida kända i Europa. Det gällde i synnerhet Frankrike, där Bougainville gett Tahiti ett grundmurat rykte som det jordiska paradiset och därmed indirekt bidrog till att få tankar om ett alternativt statsskick att mogna. Under revolutionsåret 1789 lyckades exempelvis en katolsk präst anonymt få en civilisationskritisk bok på hela 950 sidor tryckt på franska under titeln Narrations d’Omai, förespeglande läsarna att den återgav Omais egna ord.

Bland de fransmän som kom att höra talas om Purea var Pierre François Marie August Dejean, en f.d. general hos Napoleon Bonaparte som fått dille på att samla skalbaggar från hela världen och beskrev dessa i flera volymer. I en av dem, tryckt 1835, finner vi Oberea som namn på ett släkte inom långhorningarnas familj (Cerambycidae). Enligt de zoologiska nomenklaturreglerna får stavningen av ett publicerat art- eller släktnamn inte ändras, hur galet det än må vara. Alla språkrättande forskare till trots har ”Oberea” därför blivit odödliggjord i den systematiska zoologi som ytterst kan leda sitt ursprung till Banks store idol, Linné.

Knappt 20 år senare vederfors klanen som gått segrande ur kampen om den tahitiska tronen en motsvarande ära. Då gav Napoleons brorson, Charles Lucien Bonaparte, namnet Pomarea till ett släkte polynesiska fåglar, som även kallas monarker och numera är utrotningshotade eller utdöda – precis som nästan alla Oceaniens kungahus …

Slutet på en era

Någon drottning över Tahiti blev Purea aldrig, men desto bättre gick det för hennes brorsdotter Itia vars make under namnet Pomare lade grunden till ett kungadöme – även om det varken etablerades eller fortlevde utan besvär. Itia uppmanade ivrigt Pomare att istället för diverse krimskrams begära musköter med tillbehör som betalning för saltat fläsk och annat som besökande kaptener tog ombord. Vapenarsenalen kom med hjälp av sjömän som gjort sig hemmastadda – däribland två svenskar – till användning i ett utdraget inbördeskrig. Under fälttågen konsoliderade fader och son Pomare sina positioner genom att lägga beslag på arioiernas heligaste fetischer och insignier. För att visa alla på ön vem som stod på maktens högsta tinnar sändes sonen Tu, den blivande Pomare II, år 1791 ut på eriksgata med början i Papara till muskötsalut från de vita legoknektarna. Pomare I dog tolv år senare som s.k. ”hedning”, men tronarvingen såg i frikyrkomissionärer, som anlänt i mellantiden, en kanal till större givmildhet än vad Oro kunde bestå någon suverän med.

En nyckelhändelse i omvändelsearbetet inträffade på Moorea en februaridag 1815. Missionärerna befann sig då i byn Papetoai, där arioiernas överstepräst beslutat utmana de tahitiska gudarna. Pati’i, som han hette, lät göra upp ett stort bål nära templet medan fullt av folk stod runt omkring och med både fruktan och nyfikenhet såg hur ”avgudabilder” förtärdes av lågorna (Bild 27). När ingen av de högre makterna gav sig till känna genom blixt och dunder eller andra hemskheter togs detta som ett tecken på att de vitas gud var mäktigast. Det är självfallet inte enda förklaringen till missionens framgång, men var helt klart ett betydelsefullt steg.

Bild 27. Heliga skulpturer kastas på elden av översteprästen Pati’i. (Missionary Sketches, 1819.)

Kan denne Pati’i ha varit samme man som Banks kallat ”Obadée” och som varit Pureas 25-årige älskare 1768? I så fall borde han ha varit strax över 70 när han genomförde det i tahitiska ögon djärva experimentet. Vi vet att arioiparet Purea och Amo hade släktförbindelser på Moorea, särskilt med den store krigshövdingen i Papetoai. Vilka ömsesidiga politisk-religiösa fördelar det innebar att Purea hade älskare bland arioiernas prästerskap kan vi bara spekulera över, men att Pati’i hörde till de utvalda och även fallit för frestelsen att stjäla Banks kläder är inte en alltför långsökt gissning. På guden Oros gamla tempeltomt i Papetoai ligger hur som helst Söderhavets äldsta kyrka, med anor till 1822.

Fortsättningen på historien innebar en rad tvister av religiöst slag, och liksom tidigare kom dessa att kopplas till jordiska auktoritets- och maktförhållanden. Hövdingaklanerna allierade sig med protestantiska och katolska missionärer, vilka sökte få sina hemländers regeringar – Storbritannien respektive Frankrike – att överta styret av Tahiti. Följden blev att kungadömet förklarades vara ett franskt protektorat 1842 och så småningom utökades med de andra mer än hundra öar som idag utgör ”överhavsterritoriet” Franska Polynesien.

Därefter gick det raskt utför med Marae Mahaiatea, det rekordstora friluftstemplet i Papara. Under andra hälften av 1800-talet användes det som stentäkt för husbyggnation och vägfyllnad. Resten svepte tsunamis och orkaner bort tills bara ett överväxt stenröse återstod. Ändå kom det tahitiska kungadömets historia att avslutas med en Paparakvinna som visserligen inte kunde härleda sina anor till Amo eller Purea, men väl till deras respektive föräldrar.

Johanna Marau Ta’aroa Tepau Salmon var flicknamnet på den siste regerande kungens hustru. Marau, som hon för korthets skull kallades, föddes 1860. Hennes far var en engelsk-judisk affärsman, Alexander Salmon, som blivit sekreterare åt drottning Pomare IV. Under sin tid vid hovet förälskade han sig i prinsessan Oehau, som uppfostrats av Pomare II:s änka och därmed var adoptivsyster till drottning Pomare IV, vars unge bror Pomare III dött barnlös. Alla var dock väl medvetna om hennes blodsband, genom vilka Amo var hennes morfars farfars farbror och Purea hennes mormors morfars syster. Ledet ovanför dem i släktträdet utgjordes så klart av Amos och Pureas mödrar och fäder. Via sin farmor Itia härstammade även drottningen från Pureas föräldrar.

Drottning Pomare IV var till en början avogt inställd till giftermålet, eftersom Salmon varken hade adliga eller tahitiska anor. Men redan efter några dagar gav hon med sig och förärade samtidigt prinsessan Oehau titeln Ari’i Taimai. Tillsammans fick paret nio barn, och av dem blev sonen Tati hövding i Papara (Bild 28). Han blev f.ö. en av öns sista med sådan fäderneärvd samhällsposition, för efter hand kom deras roller att övertas av folkvalda eller av franska staten utsedda styrespersoner.

Bild 28. Några av Pureas sentida släktingar. Stående fr.v. bröderna Nari’i, Ari’ipaea och Tati Salmon. Sittande fr.v. deras systrar Manihinihi, Marau och Moetia med modern Ari’i Taimai Salmon (1821–97). (Wikimedia Commons.)

Om Tati levde upp till bilden av en klok och generös hövding, visade den yngre brodern Alexander Ari’ipaea desto tydligare släkttypiska ambitioner som drottningmakare. Av myndigheterna på Tahiti lyckades han få lagfart på praktiskt taget all mark på Påskön och utsåg sin hustru, som var därifrån, till dess drottning! Men det är en annan historia, och nu var det som sagt om hans och Tatis syster Marau det skulle handla

Marau (Bild 29) hade studerat vid en privatskola i Sydney, men återvände till Tahiti för att vid inte ens 15 fyllda gifta sig med kronprinsen. Det arrangerade äktenskapet, som var det andra för makens del, blev både före och efter trontillträdet stormigt och slutade med skilsmässa 1888. Vid det laget hade Pomare V redan varit exkung i åtta år, och på hemväg från en resa till Paris hade exdrottningen funnit kärleken i en fransk sjöofficer. I samband med separationen försköt Pomare V de tre barn som fötts med fransmannen som far, och Marau kontrade med avslöjandet att hennes oduglige festprisse till exmake inte ens var far till de två som satts till världen dessförinnan! Hon skällde också ut honom efter noter och lät honom veta att hon minsann var av förnämlig ätt, medan hans härkomst var dubiöst tuamotuansk och att han saknade egentlig auktoritet att skänka öriket till Frankrike.

Bild 29. Marau Pomare (1860–1935) under sitt sista år som drottning. (Wikimedia Commons.)

Pomare V dog försupen 1891. En av dem som såg honom på lit-de-parade i palatset och samtidigt mötte Marau var den nyanlände Paul Gauguin. I sin bok Noa Noa (sv. övers. 1943) gav han en beskrivning av henne som påminner om den Banks gjort beträffande Purea mer än 120 år tidigare. Inledningsvis såg Gauguin ”i denna redan något mogna drottning”, som vid tillfället var 31 år, ”ingenting annat än en vanlig fet kvinna med några rester av behag”. Men när han återsåg henne var det med öppnare konstnärsögon:

”Hon hade sitt folks majestätiskt skulpturala former, stor och ändå graciös, med armar som två tempelkolonner, enkla, raka och med den kraftiga överdelen slutade i en spets. – En kroppskonstruktion som för min tanke oemotståndligt framkallar bilden av treenighetens stora triangel. I hennes ögon glänste ibland liksom en otydlig förkänsla av plötsligt uppflammande passioner, som kunde få allt liv i hennes omgivning att brinna.”

De kommande decennierna tillbringade Marau stillsamt i en stor trävilla i Papeete, berömd för sin vackra trädgård, och åldrades med värdighet (Bild 30). En och annan nyfiken besökare lyckliggjordes med en intervju på ledig franska eller engelska. I övrigt ägnade hon sig åt att skriva ner gamla tahitiska muntliga traditioner – varav tyvärr ingen handlade om de marquesanska örhängena – och närde en aldrig infriad förhoppning om en film med Pureas liv som tema. Vid sin bortgång 1935 fick hon en grav utformad som en miniatyr av den marae Purea och Amo låtit uppföra i Papara (Bild 31).

Bild 30. Exdrottning Marau mot slutet av sitt liv. (Wikimedia Commons.)
Bild 31. Marau Pomares grav på kyrkogården utanför Papeete är utformad som en miniatyr av Pureas och Amos tempel Marae Mahaiatea. (Foto: Thomas Malm.)

 

 

 

 

 

 

 

Så kom det sig att vår rojalistiska historia började med Purea, kvinnan som ville vara drottning över hela Tahiti, men aldrig fick bli det – och tog sin ände med Marau, hon som blev drottning, men aldrig ville vara det!

Epilog

Med den tahitiska monarkins svanesång skulle punkten ha kunnat sättas för den här essän, men låt oss inte glömma sir Joseph Banks! Som inledningsvis nämndes, brukar han betraktas som ”Australiens fader”. Om det minner flera monument där, särskilt vid Botany Bay. Till det inre av viken bredvid, där storstaden Sydney vuxit fram, kom varken Banks eller Cook, men där finns nu landets kanske mest fotograferade sevärdhet – Operahuset, som ritades av dansken Jørn Utzon. Dess mussel- eller segelliknande serie fasader är sedan 1973 täckta av mer än en miljon vita klinkers producerade av företaget Höganäs-Billesholm AB (Bild 32). Fast orten som leran kom ifrån och där själva tillverkningen skedde var – gissa vilken …

Jo, Skromberga!

Bild 32. Operahuset i Sydney. (Foto: Thomas Malm.

Och med de numera nedlagda Skrombergaverken är vi tillbaks där vi började – hos Sverre Holmsen, den siste av de stora författare som upplevt Tahiti före andra världskrigets brytningstid. En av dem som uppskattat hans böcker är Johannes Stenberg, pensionerad affärsman i schweiziska Lausanne med särskilt intresse för Franska Polynesien. Johannes är en företagsam man som översatte texten om ra’ireva ur Polynesisk passad till franska åt en lingvist vid universitetet på Tahiti. Det visade sig att ordet blivit räddat till eftervärlden tack vare Sverre, för det fanns inte med i den tahitiska språkakademins lexikon. I och med det kläcktes en underbar idé. Lingvisten hade en bror som var marknadschef för flygbolaget Air Tahiti Nui, och inom kort döptes ett av planen i dess flottilj passande nog till just Ra’ireva (Bild 33).

Bild 33. Flygplanet ”Ra’ireva”, dekorerat med arioiernas röda färg. Dess hemmahamn är den internationella flygplatsen i Fa’a’a, distriktet där Pureas far var högste hövding. (TripAdvisor/Wikimedia Commons.)

Det enda misslyckandet i det Holmsenska sammanhanget är mina egna högtflygande planer, som gick ut på att finna belägg för att det verkligen var Purea som gav Banks de marquesanska örhängen vilka så småningom hamnade i Skromberga. Eller, förresten, så stort fiasko var det kanske inte ändå, för de gav mig anledning att genom resor i tid och rum bekanta mig med flera märkliga människoöden. Enligt Karin Boye ”finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som är mödan värd”.

Om det stämmer, blev utdelningen god. Som Sverre Holmsen en gång skrev: ”En resenär slutar aldrig att lära”. Än är kanske inte sista ordet sagt om örhängena, Banks och ”Söderhavets Kleopatra”.