Zorbas dans
Hans B Johansson
Värmlänningen Hans B Johansson, historiker, kock m.m. bosatt i Karlstad, har vid flera tillfällen medarbetat i Förr och Nu: De bedrövliga herrarna på banken (Nr 4 2021), Historia i ett nutidsperspektiv, (Nr 2 2022), Savage Continent (Nr 2 2024).
Jag ser mig omkring här i stan. Jag lyssnar till samtal, som jag inte deltar i. Vårt samhälle har blivit fattigare. Människorna, som jag ser, har blivit fattigare. Slitnare. Människorna, som jag hör, har blivit osäkrare. Räddare. Inte sorgsnare kanske, men mer desperata. Det har hänt under de senaste trettio åren. Så varför tror ni att det är bra för vuxna att sitta och stirra på små prickar i elektroniska skärmar, när ni äntligen har insett att barnen måste lära sig den analoga världen först? Fick människorna jag ser och hör någonsin lära sig den analoga världen? Jag tvivlar på det.
Jag kunde ju ha skrivit Z här helt enkelt. Och varenda jävla svensk hade gissat vad jag menar. Men så fel. Hon är Monica för mig. Det dröjde innan jag insåg, att hon inte hette Nilsson i efternamn. Z står här för dans. Zorbas dans från filmen Zorba the greek från 1964. På sätt och vis en postum dödsdans för en kort tid av hopp mellan två krig. Världskriget och det kalla krig, som egentligen aldrig var kallare än att det ständigt brände till någonstans i världen.
Alla, som minns filmen, säger naturligtvis att jag har fel. Det var en livsbejakande dans. Den var symbol för att man kan gå vidare efter en katastrof om man blundar och är berusad. Anthony Quinn var greken Zorba. Alan Bates var Basil, halvt engelsk, halvt grekisk. En opraktisk och tafatt intellektuell. De möts på väg till Kreta. Tillsamman skall de starta en gruva på mark som Basil har ärvt. Filmen slutar med att de super och dansar efter att ha ödelagt en hel by och misslyckats totalt med sitt gruvprojekt. Till fantastisk musik av Mikis Theodorakis. En helt oemotståndlig låt med ton av grekisk folkmusik. Men dansen skapades för filmen. Den dansas av män med armen om varandras axlar. Två eller fler män. Budskapet är tydligt. ’It is a man’s world’.
Inledning på en betraktelse, som skulle kunna handla om skillnaden mellan att ha tummen mitt i handen och att veta hur man gör vid varje givet tillfälle? Motsatsen intellektuell och kroppsarbetare var nämligen ett populärt tema bland människor, som lutade åt att inte vilja ta ställning, men i tysthet bekände sig till Dollarns och Maktens sida, när det osade katt. Gömde sig bakom begrepp som realistisk och pragmatisk för att förklara sin intellektuella passivitet.
Temat var särskilt populärt de första tjugo åren av det kalla kriget. Före Vietnamkriget. Otaliga är skrifterna, som tar ställning genom att inte ta ställning. Man ville ursäkta sig för att ha talat väl om Sovjetunionen under kriget mot Nazityskland. Man ville göra avbön utan att låtsas om att man hade ändrat uppfattning.
Det finns en grekisk roman från 1946 om den bokvände, som sökte svar på livets gåtor och om den handlingskraftige Zorba som med outsinlig energi tog dagen som den kom. Den tycks ha sina narrativa rötter bland annat i Storbritanniens angrepp 1944 på den grekiska partisanrörelsen mot den tyska ockupationen 1941-44.
Ja, det började, kort sagt, i Moskva hösten 1944 vid ett möte mellan Churchill och Stalin. Tillsammans – utan Roosevelt – skapade de regler för det politiska spel som var kalla kriget. När sedan Churchill förlorade valet 1945 for han genast till USA. Han reste runt och predikade ”an iron curtain has descended across Europe from the Baltic Sea to Trieste in the Adriatic”.
Vad var hans motiv? Att USA skulle ta över försvaret av det brittiska imperiet, påstår jag. Storbritannien var utarmat efter kriget. Det styrdes av en socialistisk regering. Inte en chans att de skulle flytta pengar från sociala reformer till försvaret av imperiet. Roosevelt var död men president Truman nappade ivrigt.
Det är där Zorba kommer in i politiken. Ty det är en politisk film, vad än samtiden sade. Den nionde oktober 1944 satt Churchill och Stalin som sagt i Moskva och talade om ’intressesfärer’ på Balkan. Churchill klottrade nationsnamn och procenttal på en lapp. I Rumänien skulle USSR få 90%. I Bulgarien skulle USSR få 75%. I Ungern och Jugoslavien skulle UK och USSR få 50% var. I Grekland skulle UK tillsammans med USA få 90%. Stalin läste, nickade och krafsade dit sin kråka. Detta dokument var det kalla krigets spelregler. Det var ’järnridåns’ ursprung.
Den grekiska arkipelagen låg som en säkerhetskedja på dörren till Indien. Dörren som kallades Suezkanalen. I Churchills politiska strategi var Indien oskiljbart från det brittiska imperiet. Han hade till och med mot alla odds försökt försvara Grekland mot tyskarna. En oförberedd och förvirrad strid som slutade i nederlag. Så nej, Storbritannien litade inte grekerna på! Och inte nog med det. Den särklassigt största partisanrörelsen mot tyskarna dominerades av det grekiska kommunistpartiet. Den var mycket framgångsrik. Behärskade 1944 upp emot 50% av Greklands yta. Världskrigets kanske starkaste partisaner. Inte bara militärt. Även skolor och sociala skyddsnät. Underhöll produktion inom både jordbruk och industri. På förhand kunde man nog säga att det var ”Stalins kamrater”, som hade 90% eller i vart fall 75% inflytande i Grekland.
Men så blev det ju inte. Några dagar före den nionde oktober 1944 marscherade brittiska trupper mot Athen, som redan befriats av partisanerna. USA:s ambassadör i Athen skrev hem till Washington att britterna behandlade ”detta fanatiskt frihetsälskande land som om det var sammansatt av primitiva infödingar under den brittiske Rajan”. Vid en demonstration den tredje december sköt den grekiska polisen tio personer till döds och sårade femtio. Detta var början på det grekiska inbördeskriget.
På den ena sidan partisanrörelsen och på den andra britter och högerextremister. Det utvecklades på sammma sätt som det alltid gör i inbördeskrig. Tortyr. Våldtäkt. Massakrer. Med britternas hjälp – trots en labourregering – fick de högerextrema övertaget. I slutet av 1946 tvingades partisaner, som ville överleva, att än en gång, som under den tyska ockupationen, söka sig upp i bergen. Britterna och den grekiska högerregeringen svarade med att förpassa landsbygdens civila till isoleringsläger för att strypa partisanernas försörjning. När inbördeskriget upphörde 1949 satt minst 50 000 partisaner i koncentrationsläger. Många hade flytt landet. ”Så sent som på 1960-talet”, skriver Keith Lowe i sin bok Savage Continent, ”satt hundratals män och kvinnor, vars enda brott hade varit att bekämpa den nazityska ockupationen, fortfarande fängslade.”
1967 störtades den demokratiskt valda grekiska regeringen av en militärjunta med gamla högerextrema stofiler från inbördeskriget. Mikis Theodorakis och andra tvingades gå i landsflykt. Så slutade Zorbas dans. Men det är jävligt bra musik.