Möte med Folkrepubliken Kina
Staffan Guttman
Efter att Kina hade öppnat upp för besökare under 1980-talet blev det i stort sett möjligt att resa fritt i landet. Nu var det 1985. Jag var trettiotvå år, hungrig på livsmöten och ville resa så lite organiserat som möjligt. Kameran var bortvald och i stället fördes sporadiska dagboksanteckningar, dikter och enklare linjeteckningar. Sedan länge hade jag haft intresse för historiska händelser i regionen och efter nyvunna kunskaperna om kinesisk kultur i Sydostasien ville jag undersöka möjligheterna att ta mig västerut från Guangdongprovinsen via Hunan, Guizhou, Sichuan, och vidare norrut mot Gansu och Qinghai som gränsade mot den autonoma provinsen Tibet. Andra resenärer i Hong Kong hade berättat om vissa svårigheter att resa i landet. Jag såg fram mot att anta de kommande utmaningarna i Folkrepubliken Kina.
Förr och Nu har tidigare publicerat följande artiklar av Staffan Guttman: Resor i den ostindiska övärlden – ett fotoreportage. Del I. (Nr 1 2022); Resor i den ostindiska övärlden – ett fotoreportage. Del 2 Sumatra. (Nr 2 2022); Besök hos Mentawaifolket (Nr 4 2022)
Del I: Ankomsten
Från den myllrande perrongen ner mot Pärlfloden
Tåget rullade in på Guangzhou [1] järnvägsstation. Året var 1985. Från den myllrande perrongen trängde jag mig till entrén och vidare ut på den torgliknande planen och tänkte. ”Nu är jag i Kina, det sägenomspunna landet i öster vars historiska händelser haft så stor genklang i väst på olika sätt”. Jag är uppväxt från 1900-talets mitt i Sverige och hade i likhet med många generationskamrater fascinerats av händelserna kring kinesiskt samhällsbygge genom Mao Zedong [2] och utropandet av Folkrepubliken Kina 1949, efter lång tids utländsk exploatering. Men det hade också förekommit rapporter av negativ karaktär. Genom ”Det stora språnget” (1958–1962) var det tänkt att Kina skulle utvecklas till en modern industrination genom bland annat järnproduktion och odling, satsningar som i stället ledde till ett gigantiskt produktionsbortfall och 20 miljoner kinesers svält, enligt Landguiden som ges ut av Utrikespolitiska institutet. [3] Även den sociopolitiska reformen Kulturrevolutionen (1966-1976) verkade ha lett till många års kaotisk utveckling med utrensningar av vad som ansågs vara ”borgerliga element”, med bland annat utlokalisering av arbetskraft till folkkommunerna och förföljelser av ”oliktänkande”. Skulle jag få veta mer om detta nu? Även den äldre kinesiska historien hade intresserat mig länge. Jag tänker främst på händelser kring handel, kultur och estetik, och även relationer med omvärlden. Vid min ankomst till Kina hade jag redan hunnit vistas ett drygt halvår i Sydostasien och där mött olika kulturer med äldre kinesiskt ursprung. Fanns det exempel på den äldre kulturen i det revolutionära Kina eller var kulturyttringar ansedda som borgerliga element eliminerade? Även tal- och skriftspråk tänkte jag kunde bli en utmaning. Men var det så svårt att göra sig förstådd som mina vänner i Hong Kong gjorde gällande? Jag hade redan någon kunskap om språk och kommunikation genom resorna i Sydostasien och erfarit att samtal mer handlar om en gradvis process vari man delar erfarenheter och förståelse i en social situation, snarare än att endast överföra information.[4] Men kinesiskt skriftspråk borde väl ändå bli en ny utmaning? Jag såg nu fram mot att möta allt det nya.
Den öppna platsen utanför järnvägsstationen var full med grupper av människor på plädliknande textiler, förmodligen i väntan på egna avgångar eller anhörigas ankomst. Jag vände mig om mot stationsbyggnaden i den funktionalistiska arkitektur jag återkommande skulle möta på administrativa byggnader under resorna. Här fanns stora symboler med revolutionär knytning, inte minst hammaren och skäran.
Från järnvägsstationen vandrade jag den tvåfiliga allégatan mot Pärlfloden. Allén flankerades av rader med träd, vars lövverk utgjorde ett rörligt skuggspel på trottoarer och husfasader. Husen längs med gatan såg ut att vara från 1920–1930-talet och bestod av två till tre vångars höjd. På gatuplanet fanns enklare restauranger och dagligvarubutiker tillsammamans med skomakare, frisörer, apotek, cykelmekaniker, med mera. Människorna rörde sig i maklig takt, många klädda i de blå- eller gröna arbetarkläderna och skärmmössa med en röd stjärna jag sett på fotografier och uppfattat vara ett obligatorium under framför allt kulturrevolutionen. [5] Den uniformsliknande klädseln var uppblandad med klädsel av ljus skjorta och mörka pressvecksbyxor alternativt mörk kjol. Fordonen bestod mest av cyklar. Annars enstaka trådbussar och ett fåtal bilar. Vandringen gick vidare mot Pärlfloden, som under 1700-talet varit en viktig destinations- och avreseort för import och export. Detta var i början av oktober 1985 och luften i den subtropiska staden gick lätt att andas. Som sagt hänfördes jag över att nu befinna mig i detta land med sin kraftfulla historia och med berättelser som i modernare tider varit föremål för olika tankar om kultur och politiska händelser. Jag närmade mig nu floden.
Mitt Guesthouse bestod av en mörk sovsalsmiljö på naket betonggolv och ett fåtal rum, avdelade med flyttbara väggar som inte nådde till taket. Rummen var inredda med tvåvåningssängar i metall. Också duschutrymmet var mörkt och där även toaletterna var avdelades med träväggar. Jag skulle under mina budgetresor förstå att avskildheten för dessa faciliteter var mindre viktigt i Kina än i både Sydostasien och Europa, vilket inte var helt lätt för oss som europeiska resenärer. Detta Guesthouse kändes sålunda mer som ett stoppställe för övernattning än en plats att stanna längre på. Så skulle det också bli för mig. Mer om detta senare i berättelsen.
Här träffade jag dock andra unga män och kvinnor, på väg till olika kinesiska destinationer i ett relativt nyöppnat Kina. Det var resenärer med ursprung från olika delar av världen, som Hong Kong, Japan, Australien, USA, Kanada, Storbritannien, Norge. Några skulle jag komma att slå följe med. Vi utbytte erfarenheter av resor och destinationer tillsammans med tips för övernattning, sevärdheter, mat, prutning, växling av pengar, med mera.
En första måltid intogs i en närliggande enklare restaurang. Vi som besökte restaurangen hade varken kunskaper i kinesiskt tal- eller skriftspråk och därför bjöds vi in till köket för att peka ut vad som skulle ingå i anrättningarna. Råvarorna var här upplagda på fat inför tillredningen, som strimlat fläskkött, kyckling, kinesisk kål (pak choi), morötter, gröna bönor, lök, vitlök, purjolök. Maten tillreddes av en äldre ivrig man med en linneduk för avtorkning vid midjan. Beställningarna ställdes fram på porslinsfat och bestod av stuvningar och soppor serverat med kokt vitt ris. Till måltiden serverades en lätt buljong och te i blåmönstrade kinesiska porslinskoppar med lock, koppar som jag så ofta skulle se i Kina. Vi var placerade kring ett stort runt bord och tog ätpinnar ur en konservburk i mitten. Sedan komponerade vi själva ihop maten från matfaten, som brukligt är i bortre Asien. Den stärkande måltiden blev en uppsluppen stund i det nya landet.
I slutet av måltiden närmade sig en tjugoårig kinesisk man, i struken ljus skjorta och svarta byxor, och la upp sedelbuntar på bordet. Vi kände redan till bruket att växla Forreign Exchange Currancy (FEC), valutan inresta resenärer erhöll på bankerna, mot Renminnbi (RMB), folkets valuta. Vi hade också övergripande kunskaper om valutornas värde. Officiellt var de likvärdiga, det vill säga att 1 FEC också skulle motsvara 1 RMB. Men genom att vissa så kallade lyxvaror, som viss elektronik, endast kunde inhandlas med FEC blev den inofficiella kursen annorlunda. Mannen pratade bra engelska och erbjöd oss 1.2 RMB mot 1 FEC. Vi visste nu att det inofficiella värdet uppskattades till runt 1,5 RMB mot 1 FEC. Här kunde jag första gången i Kina använda de förvärvade kunskaper i prutningskonst från Indonesien, där allt var prutningsbart. Det tog oss en bra stund att förklara våra kunskaper om den inofficiella kursen. Den ståndaktige mannen motiverade dock att vi nu befann oss i Guangzhou, en innehöll i hel del skratt, km vi överens om att gå halva vägen var. Det vill säga att vi slutligen fick 1,35 RMB mot 1 FEC.[6]
Historien fläktar
En frisk något dyaktig vind strömmade in från den livliga Pärlfloden.[7] Här gick pråmliknande fartyg med olika last upp och ner för floden. Människor, hundar och andra djur, verkade både bo och arbeta på pråmarna. På flera av dessa fartyg syntes odlingar av grönsaker och fruktträd. På kajen fantiserade jag mig stå i the ”Foreign Quarters” som de kinesiska myndigheterna på 1700-talet avgränsat för utländsk handelsverksamhet.[8] På den tiden, under Qing-dynastin (1644–1912), måste det också ha funnits farkoster på floden, tänkte jag, men som då drevs av vind och stakande med pålar. Också på den tiden måste det ha funnits transporter från de inre landsdelarna i framför allt den södra provinsen Guangdong, med Guangzhou som det ekonomiska navet. I mitt inre såg jag segel- och roddfarkoster kors och tvärs på Pärlfloden med varor till och från staden.
På 1700-talet ska de oceangående segelfartyg ha ankrat upp vid Whampoa, ett tjugotal kilometer från Guangzhou, eftersom deras djupgående inte tillät längre resa upp i floden.[9] Sedan togs varorna vidare in till staden med så kallade sampaner, mindre lastbåtar. Attraktiva varor för européerna var te, kryddor, porslin siden och annat som kunde avyttras under tillbakaresan, men framför allt i Europa och med stor förtjänst under den första häften av århundradet. Som betalningsmedel användes silver, som var begärligt för kineserna. Den riktigt stora handeln inleddes med den så kallade kryddtraden från 1500-talet. Under 1600-talet togs den över av handel med te då kryddmarknaden mättats. Från mitten av 1760-talet minskade tehandeln, då i stället porslin blev den viktiga handelsvaran.
Detta skedde innan framför allt England men också Frankrike började exportera opium i större skala från det brittiska Indien till Kina, vilket ledde till de två stora så kallade opiumkrigen[10]. Dessa väpnade konflikter under åren 1839–1842 och 1856–1860 skulle senare leda till europeisk ockupation och Kinas minskade makt inom världshandeln.
Följden av de båda krigen blev att Kina tvingades öppna fler hamnar, ge kolonialmakterna ökade handelsprivilegier och acceptera britternas opiumhandel i Kina. Därtill gjordes Hongkong till en brittisk koloni (1841–1997)[11]
Sedan mina resor i norra Sydostasien hade jag redan erfarit stora negativa effekter av opiumbruk. Där hade jag upplevt hur mindre brukssamhällen påverkats i katastrofal riktning när arbetsförmågan hos framför allt opiummissbrukade män avtagit. Mot ovan historiska bakgrund kändes 1900-talets samhällsförändringar i Kina mer förklarliga.
Historiens vingslag fläktade i mig där jag stod vid floden. Sven Nordqvist har i Den långa resan – En berättelse om en ostindiefarare, beskrivit handelsverksamheten i 1700-talets Guangzhou. [12] Under den tremånaders långa liggtiden i hamn låg det på besättningens lott att se över skeppen. Förutom att se över rigg, segel och annat underhåll skulle skroven kölhalas. Under hamntiden skulle besättningen i allt väsentligt befinna sig i Whampoa med mycket få möjligheter till besök i staden.
Redan innan uppankringen i Whampoa tog sig superkargörerna, de ostindiska kompaniernas representanter för ostindiefararna (jämför engelskans Supercargoes), de tjugo kilometrarna in till Guangzhou med skeppets slupar. Målet var de europeiska handelsnationernas så kallade faktorier, som på äldre 1700-talsmålningar av Guangzhou kan ses längs kajerna som tvåvångsbyggnader på rad efter varandra med sampaner utanför.[13] Faktorierna fungerade som magasin för handelsvaror och låg strax utanför Guangzhous stadsmurar. Rörelsefriheten för de utifrån komna var starkt begränsad. [14] Även officerare, direktörer och superkargörer var förbjudna innanför stadsmurarna och fick endast röra sig i området de kinesiska myndigheterna avgränsat för handeln. ”The Chinese wanted the foreigners to trade, and then rapidly leave, which went hand in hand with the aims of the Swedish officers”, skriver Lisa Hellman i sin avhandling Navigating the foreign quarters.[15]
Enligt Nordqvist kallades européerna Fan Kwaes, de främmande djävlarna, och verkade inte ha varit väl respekterade i staden. Begreppet verkar dock kunna översättas på flera sätt. Enligt Hellman kan begreppet lika gärna hänvisas till fangui, som kan översättas som spöke eller fritt till utlänning.[16] Detta är intressant genom att det tenderar nyansera synen på de utifrån komna besökarna. Kanske var begreppet mer ett sätt att markera grupptillhörighet, antingen tillhörande någon av de kinesiska folkgrupperna eller handelsbesökarna från väst. Hur som helst ska de då och då ha fått beteendekoder upplästa för sig av myndigheterna. Rörelsefriheten för besättningens var ännu mer begränsad än för officerare och superkargörer, vilket under denna tid ska ha varit norm generellt vid sjöresornas anläggningshamnar. [17] Kompaniet tillät heller inte besättningen att gå i land hur som helst, även om man ändå verkade ha möjliggjort en viss vakthållning av faktorierna så att alla skulle få chans att åtminstone komma in till det avgränsade området.
Det avgränsade området bestod av långa raka gator av envåningshus i tegel där handelsbodarna låg ut mot gatan, skriver Nordqvist. De flesta av gatorna ska ha varit trånga med bastmattor som skydd för solen. Varje gata med sin specialitet, som porslin, kläder, lacksaker, grönsaker, kött, fisk, etcetera. Mitt i folkvimlet även gatuförsäljare, gycklare, spåmän, skrivare och barberare.
Vissa ämbetsmän hade utvalts av kejsaren för privilegiet att dels bedriva handel med te och siden, dels övervaka att bestämmelser följdes och även att inkassera handelsavgifter.
På flodbåt mot Wuzhou i provinsen Guangxi
Mina diffusa planer om resväg hade mognat något. Inledningsvis hade jag tänkt stanna längre i Guangzhou och flanera längs gatorna i den äldre, täta och låga bebyggelse. För att kunna nå Himalaya innan snön riskerade blockera vägen beslöt jag ändå resa vidare. Enligt flera andra resenärer hade grupper på väg till Nepal redan fått vända.
En morgon i soluppgången steg vi ombord på en turkosmålade flodbåt med tre däck. Pärlflodens vindar blandades med dofter av gammalt trä, olja och tjära. Säkert hade otaliga resenärer trampat träborden genom åren, på väg till och från Guangzhou. Plankorna knirkade när jag hukade genom skotten till kojerna. Däcken var avdelade i ett antal skott, väggar. På detta däck låg kojerna längs med båtens för till akter och var bäddade med ljusa lakan och filtar vid fotändarna. Vid ett avskilt utrymme väste en samovar med kokhett vatten, som jag senare också skulle se på tåg genom det kinesiska landskapet. Ett lågt dunkande hördes från motorerna när jag placerade mig i kojen. Båtresans destination var Wuzhou i Guangxi autonoma region. I biljettpriset ingick vidare transport med buss mot Guilin i samma provins. Flodbåtsresan skulle ta knappa två dagar och en natt.
Motorerna ökade i ljudstyrka och båten la ut från kajen. Jag var nu långsamt på väg in i landet. Medan flodvattnet svallade längs båtsidorna tunnades stadsbebyggelsen ut mot uppodlade fält med arbetande människor. En känsla av vördnad steg upp inför ett möte med en mycket gammal folkkultur, en eufori jag kände igen från resor i Sydostasien. Tankarna kretsade kring det förgångna. Säkert hade landskapet sett ut så här sedan lång tid tillbaka. Kanske sedan år 1911 då kejsardömet under dynastin Qing (1644–1912) störtades och Kina blev republik.[18] I kojen läste jag om den historiska utvecklingen. Södra delen av landet hade då sedan ett hundratal år haft en komplicerad historisk och politisk utveckling, resulterande i fraktioner som nationalister och kommunister. Under Qing-dynastin hade landet lagt under sig stora landområden, vilket ska ha lett till brist på både odlad mark och arbetskraft och resulterat i fattigdom med social oro och rebellverksamhet. Detta samtidigt med de främmande makternas inblandning med handelsverksamhet, krig och ockupation, vilket försvagat Kina politiskt och militärt. Det var inte helt lätt att få grepp om allt som föregick den kommande genomgripande samhällsförändringen. I alla fall lyckades en allians mellan nationalister och revolutionärer till slut störta kejsardömet. Inbördeskrig inleddes när nationalistpartiets Chiang Kai-shek genomdrev utrensningar av kommunister i partiet och alliansen splittrades i nationalister och kommunister, de sistnämnda med Mao Zedong i spetsen. Jag läste att den Långa marschen inleddes söderifrån över Sichuan och vidare norrut till provinsen Gansu, alltså längs med vägen jag nu reste.
En klocka ljöd och en man med vit jacka och rund mössa delade ut matlådor. Dofterna spreds över däcket. I min låda fanns kyckling och ris. Under den välsmakande måltiden tycktes tiden varva ner. Vi resenärer småpratade med varandra över kojerna. Närmast min fanns Odd, en reslig och sympatisk norrman, något yngre än jag själv. Också han hade kommit till Guangzhou från Hong Kong och vi skulle slå följe under kinaresan. Bredvid honom var ett amerikanskt par, Marcus och Marina, som var på väg till Kunming och kulturstaden Lijang i Yunnanprovinsen. Jag hade vägt för och emot besök i Yunnan och kommit fram till att ändå fortsätta norrut för att som sagt hinna över Himalaya. Ytterligare en person i samtalet var Jack från Australien. Han hade kommit till Guangzhou från Bangkok, Thailand, och skulle också vidare norrut. Vi utbytte erfarenheter från besök i olika länder och väckte planer om förestående resor, dels om det amerikanska parets resa till Yunnan, dels dit vi övriga tänkt oss mot norr längs med järnvägen mot Xian. Ännu fanns dock oklarheter om möjligheterna att nå vidare över Världens tak, Tibet, mot Lhasa. För oss unga människor stack Tibet ut för en buddhism med berättelser om sällsamma händelser och om mediterande munkar i rikt dekorerade kloster, med anor från den gamla bönreligionen. Intrycken från bilder ur böcker och magasin visade vidder med torr och kall luft. Upplevelserna av Kina så långt var annars ett samhälle olik det mesta vi dittills mött. Ett hett samtalsämne var bristen på avskildhet i ett land med många invånare. Till andra ämnen hörde god mat och ett intressant tal- och skriftspråk, men där det också fanns utmaningar i att förstå och göra sig förstådd. År 1985 hade Kina inte varit öppet för utländska besökare så länge. En stor nytta skulle jag få av min lilla engelsk-kinesiska ordbok tillsammans med en anteckningsbok. Att rita för att berätta kan vara en god hjälp över språkbarriärerna när tal och skrift tryter, inte minst på allmänna transportmedel som på långväga tåg. Det hade blivit oktober och vi måste börja tänka på varmare kläder.
Kajen utanför Wuzhou dånade av varvande fordon när båten angjorde bryggan. Flertalet familjer med barn och packning kånkade iväg till sina respektive fordon för vidare transporter till olika destinationer. Vi som skulle till Guilin visades till en buss som just startat upp och med tanke på motorbuller och osande blå avgaser drevs med bensin. Fordonet var av äldre snitt med väl så slitna säten. Chauffören hade en grå långrock och den typiska gröna mössan med skärm, som varit påbud under kulturrevolutionen. Något irriterat manade han oss att raska på för att kunna komma iväg och nå Gullin innan natten.
Med osande blå avgaser startade bussen och varvade bort från kajen mot huvudvägarna. Här slingrade den sig mellan cyklar och gående förbi trädlösa landskap av fält, uppodlade till sista kvadratmeter och med toppiga kalkstensberg i fonden. En del syntes vita som socker, andra övervuxna av buskage och lägre vegetation. I anslutning till fälten låg spridda bostadshus som verkade medtagna av både ålder och brist på underhåll. Här och var sågs människor bärande korgar av olika bördor.
Färden var gropig och bussen hoppade fram på slitna vägar. Sittplatsens gulbruna galonliknande klädsel var nersuttet och jag måste hålla i mig för att inte glida ner. Vartefter kändes bakre lårmuskel bedövad och jag skruvade mig oupphörligt i sätet för att lätta på trycket under den tolv timmar långa bussfärden.
Bussen skramlade in i Guilin
Sent på kvällen i början av oktober skramlade bussen in på terminalen i Guilin. Inte långt därifrån låg vårt guesthouse, ett relativt nybyggt trevåningshus i betong. Vårt rum låg på andra våningen. Längs nakna betongväggar fanns våningssängar uppradade och ett duschrum med toalett i trapphallen. ”Nice”, sa Jack, australiensaren. ”Finally you can use the travelars four S, Shit, Shampoo, Shover and Shave”. Också jag satte värde på det privata utrymmet, som hittills inte varit oss förunnat i Kina. Några ytterligare gånger i livet hade jag alldeles särskilt uppskattat ett sådant utrymme. Duschrummet i Guilin var ett av dem. Efter den skakiga bussfärden kändes det därefter extra skönt att sjunka in i djup sömn.
Vid frukosten morgonen därpå mötte ”George” upp. Som penningväxlaren i Guangzhou var också George klanderfritt klädd i ljus skjorta och mörka pressvecksbyxor. Också George höll till i kaféet. Förutom växling och enligt egen uppgift hjälp med guesthousets ekonomi erbjöd han också hjälp med sånt som översättning och biljettbeställning till tågresor. Naturligtvis mot betalning. Eftersom jag redan beslutat att inom kort resa vidare skulle Georges erbjudanden komma till stor hjälp. Detta föregicks emellertid av följande lilla historia. Allt började med ett eget besök på järnvägsstationen för biljettköpet utan Georges hjälp. Jag hade garderat mig med det kinesiska ordet för Chengdu i handflatan, 成都. Biljetthallen var full av köande människor framför gallerförsedda expeditluckor när jag steg in. Av andra resenärer blev jag anvisad längst bak i en av köerna. Tiden fram till luckan skulle ta dryga trekvart. Väl framme visade jag stolt upp handflatan med de kinesiska orden. Detta för att mötas med ordet meiou, med betydelsen ”inte här” eller ”nej” eller liknande. Expediten pekade på en annan kö, lika lång som den jag redan stått i. Då förstod jag förtjänsten med Georges erbjudande.
Vi var några resenärer från USA, Canada, Australien och Norge som tog oss runt på hyrda cyklar, bland annat med besök av kalkstensbergen, sockertopparna som är vanligt förekommande på bilder från staden. Andäktigt tog vi oss runt i Reed Flute Cave, vassflöjtsgrottan Ludi Yan, efter ordet vass på kinesiska, med gigantiska grott-salar ekande av våra röster, där stalaktiter mötte stalagmiter och där det luktade av fuktigt berg.[19] Här ska musik ha spelats med flöjter gjorda av bambuvassen utanför grottan. Grottan ska också ha använts av munkar för meditation, vilket hade betydelse för mig som tidigare upplevt liknande hos grottor i Sydostasien.
En dag tog vi oss till floden Li, där män på hopbundna bamburör, flottar, fiskade med hjälp av skarvar. Innan fåglarna dök för att fånga sitt byte hade halsen bundits för att den inte skulle svälja fisken. När fågeln kom upp på flotten med sin fångst hällde männen ut fisken från fågelns strupe. Efter några fångster fick fåglarna fisk som betalning. I fonden låg de svarta böljande sockertoppsbergen mot en hotande djupblå bakgrund och vi cyklade tillbaka.
Med två mattgröna ånglok till Chengdu i provinsen Sichuan
På Guilins järnvägsstation rådde febril aktivitet på perrongen. Två stora nytvättade mattgröna ånglok stod kopplade till varandra med klarröd stjärna i fronten. Ångpannorna bullrade medan trycket ökade från koleldarna. Ventiler pyste, kondenserat vatten droppade och det doftade olja och även av rök från koleldarnas avgaser. Bakom loken såg jag ett oräkneligt antal passagerar- och godsvagnar. Bagage skickades genom fönstren till medresenärer inne i vagnarna och jag förstod snart att det gällde att snabbt markera sittplats med inskickade väskor innan det blev upptaget. Jag letade mig fram till den egna vagnen och en uniformerad värdinna pekade strikt ut påstigningen. I tumultet lyckades jag få en plats och satte mig med bagaget i knäet under det att resenärerna inrättade sig. Bland de först uppackade sakerna var emaljerade muggar, där frottélappar var inrullade med tandborstar i. Medhavt te hälldes i muggarna som sedan fylldes med kokhett vatten från en puttrande samovar i vagnens ände. Sen var det cigaretterna. Var och varannan man rökte idogt under mina resor år 1985. Vagnen fylldes snabbt av ett dis som fördunklande ljuset under resten resan. Därefter togs påsar med solrosfrön fram. Det knäppte till när fröna bets itu, vars skal sedan knäpptes iväg över golvet. Mängden skal växte med ätandet. Då och då skickades ordentliga spottloskor över golvet av både män och kvinnor, unga som gamla. Vid mörkrets inbrott tändes svaga lampor i taket som flämtade med strömförsörjningen från strömgeneratorerna. Kvällen blev sen och resenärerna förberedde den kommande natten med att torka av ansikten och borsta tänderna. Jag försökte dåsa till på den hårda sittplatsen.
Det var svårt att dåsa in på den hårda sittplatsen så jag flyttade mig till tågvagnsentrén och kröp ihop intill dörren. Här var det visserligen mindre cigarettrök, spottloskor och solrosfröskal, men i stället ökade ljudet från tågvagnskopplingarna och dunkningarna från hjulen mot skenskarvarna. Då och då strömmade även kvävande svavelångor in från ånglokens förbränning. Detta till trots och trots odörer från toaletterna steg en för mig igenkännlig vördnad över att nu komma allt längre in i en mycket gammal kultur, denna gång det sägenomspunna landet Kina som länge varit stängt för omvärlden.
Jag tänkte på mannen i Guilin som uttryckt stolthet över att nu ”kunna vara kapitalist i Kina”. Längs med resvägen hittills hade jag hört flera berättelser om politisk utveckling i en annan och mer våldsam riktning än informationen kommen till väst. För mig nu framstod den mer som propaganda från statsägd och inte obunden media. En del av berättelserna handlade umbäranden under det Stora språnget, men framför allt under Kulturrevolutionen, och då med inslag av förföljelser och förtryck av upplevda meningsmotståndare och de som tillhörde eliten. Mannen i Guilin berättade om ett kadersystem med tonåriga så kallade soldater som upprätthållit en ordning inom mycket strama ramar. I dessa berättelser märktes ett undertryckt förtryck som nu fått möjlighet att komma i dagern. År 1985 var ledaren Deng Xiaoping som inlett ett omfattande reformarbete från slutet av 1970-talet för att reformera Kinas kaosartade ekonomi.
Tillbaka i vagnen hade min plats blivit upptagen, men chevalereskt erbjöds jag då plats av två resliga män i 30-årsåldern. Till skillnad från övriga i vagnen var de klädda i mörka kostymer med utsvängda byxor och frisyrer med långa snedställda luggar. Som på de flesta av mina resor i Kina saknade vi ett gemensamt språk och kommunicerade därför genom olika tecken och min ordbok med kinesiska och engelska. Under frågor om livet i väst bjöd de på en vit spritdryck med smak av risextrakt och biskvier av ett mjukt bröd. De var på väg till ett handelsmöte i Chongqing[20], det finansiella centrat i provinsen Sichuan, och kändes som symboler för det nya reformarbetet i Kina. Under ett oupphörligt rökande av märket Panda frågade de om min härkomst och om skälet till resan i Kina. Kina hade nu öppnats förklarade de. De var själva entreprenörer inom klädbranschen och hade nu planer på en ny filial. Den trehundra kilometer tillryggalagda resan från Chongqing till Chengdu tog tolv timmar med det ångloksdrivna tågsetet.
Mister Lee, med minnen från förr
Vårt guesthouse i Chengdu var en sovsal med traditionellt flerpröjsade fönster. Enkelbäddarna hade överkast med många färger och gav en ljus vänlig miljö.
Utanför vårt guesthouse stod en man i medelåldern, Mister Lee, med blå arbetarkläder som önskade knyta kontakt för att pröva sin engelska, som han försökt lära sig på 1950-talet sig innan Kina stängdes för utifrån kommet inflytande. Mister Lee visade oss ett traditionellt tehus i parken intill. Exteriören var en enklare tvåvåningsbyggnad som såg ut att vara byggd på 1930-talet. Interiören var ljust kaklad från golv till tak och det ekade högt då rösterna studsade mellan väggarna. Gästerna var till största delen män i blå kläder med keps. En del med en sedvanlig klarröda stjärna ovanför skärmen. En man i vitt förkläde gick kontinuerligt runt med en jättestor panna med hett vatten. Mannen dukade fram tekoppar i blått porslin med fat och lock och fyllde sedan på vatten med teblad i. Det doftade av Jasmin, Ett vanligt förekommande te i trakten. Mister Lee berättade om nu- och dåtid i Chengdu. I likhet med andra möten med äldre män berättade Mister Lee om dagen han vaknade upp av högtalare som i gathörnen annonserat att Kina nu var ett kommunistiskt land och att det skulle krävas stora uppoffringar av var och en för det fria folkrepublikens Kina. Därpå förklarade Mister Lee att den så kallade ”Långa marschen” också passerade genom provinsen Sichuan med just Chengdu som anhalt. [21] Tiden var inledd med många inskränkningar för invånarna. Sen blev det inte möjligt att fortsätta de egna studierna i engelska utan att riskera trakasserier.
Maten i Chengdu präglades av Sichuankökets chilikryddade kött och grönsaker. Beställningen som Mister Lee gjort dukades fram på ett traditionellt runt bord och med jordnötter som inledning. Sen doppades ingredienserna av gästen själv för att tillredas i en Hot Pot, en kastrull med kokande klar och kryddad vätska som hade brännare under för att hålla buljongen kokande. Samtidigt serverades en alkoholrik vit sprit, liknande den som jag fått på tåget till Chengdu, samt ölsorten Tsingtao. Män som kvinnor bar den sedvanliga blå arbetarkostymen med blå mössor och röd stjärna. Som brukligt var längs resan 1985 spottades det högt och ljudligt loskor över golvet, även på utskänkningsställen som dessa. Det gällde yngre som äldre män och kvinnor. Jag påmindes om skyltarna i Sydostasien som löd ”Spitting forbidden”. Den utsökta maten sköljdes ner med ölet Tsingtao och efter att Mister Lee rökt klart sin cigarett av märket Panda lämnade vi utskänkningen med brännande munnar, som jag lärt mig tycka mycket om.
En dag anlände en man i 35-årsåldern till vårt guesthouse. Det dammade i dörröppningen där han stod i ostyrigt lockigt hår, för stora jeans och parkasliknande jacka. Han kom från Australien och sa sig ha varit på resa i månader. Efter att ha funnit en sängplats berättade han exalterat om idén att ta sig västerut från Chengdu och upp genom bergsmassiven mot Tibet och Lhasa. Inspirationen till idén var en biografi av den belgisk-franska kvinnliga äventyraren och buddhisten Alexandra David-Néel, som under mitten av 1920-talet hade tagit sig till fots till Lhasa i det för västlänningar stängda Tibet. Problemet med mannens förestående resa var dock att denna väg inte var tillåten av de kinesiska myndigheterna. För att kontrollera resandet skulle man meddela polis vid avresa och ange destination och sedan också meddela ankomst. Ändå fortsatte han förberedelserna och dök några dagar senare upp med en inköpt svart skinnjacka med vit pälskrage. I spåren efter David-Néel tänkte han sig lifta och gå till fots mot Lhasa. Vid avresedagen vände han sig för ett kort farväl på gården utanför och gick mot landsvägen åt bergen i väster. Efter ytterligare någon dag fortsatte vi övriga resenärer tågresan norrut mot Xian och Xining. Minnet efter mannen gav ämne till olika samtal under vägen. Hur skulle han klara resan? Hur skulle han kommunicera utan kunskaper i det kinesiska språket? Vilka var riskerna vid kontakten med myndigheterna, under resan och i Lhasa om han nådde målet? Under vår promenad mot stationen passerade vi en gigantisk marmorstaty av Chairman Mao Zedong med rest hand, som till farväl från Chengdu.
Del II: Över världens tak
”Golmud, Lhasa… Schwish”
Klockan var elva på kvällen någon kilometer utanför staden Golmud i provinsen Qinghai. Förutom natthimlen av myriader stjärnor rådde totalt mörker. Helmuth från Schweiz och jag hade stått vid vägkanten i gott och väl en timma i väntan på en lastbil. Tidigare på dagen hade vi träffat en chaufför som lovat ta oss med till Lhasa i Tibet. I väntan på fordonet och något tvivlande på om det skulle dyka upp talade vi om erfarenheterna under vår resa.
Några dagar tidigare hade vi kommit med tåg från Xining till Golmud, där den relativt nyöppnade järnvägen slutade på den tiden. Qinghai-regionen låg på en högre altitud med byte av klimat och hade en geografi av torra steppliknande landskap med saltsjöar och långhåriga kamelkaravaner.[22] Många i denna region gick dagligen med munskydd till skydd för det torra dammet. Några kilometer utanför Xining hade den reslige norrmannen Odd och jag besökt ett tibetanskt tempel, Ta’er Lamasery (Kumbum Monastery), byggt 1560 vid Tsongkhapas födelseplats. Han är tongivare för Gula hattarnas sekt, Yellow Hat, inom lamaismen och ett av de viktigast klostren inom den tibetanska Buddhismen. Arkitekturen är en kombination av Hankinesisk och tibetansk stil.[23] Odd och jag kom mitt i en djupt ljudande recitation med strupsång av munkar och noviser. Templets interiör var rikt dekorerat, med väggbonader i röda toner och orientaliska mattor med rader av bord där munkar satt i gula hattar och vinröda rober. Därefter hade Odd och jag vandrat i de mångfärgade bergen och förlorat oss i existentiella frågor om man verkligen kan kontrollera sina tankar genom meditativ levnadsstil eller om tankevärlden var så invävd i det sociala sammanhanget att det inte gick att skilja på tanke och omvärld.
Tillbaka i Xining kändes folkslagen mer varierade än tidigare under resan. Förutom Hankineser och tibetaner hade man också berättat för oss om etniciteter som Mongoler, Hui och turkisktalande Kazakher med muslimskt påbrå och även andra folk. Även i Golmud hade vi mötts av den muslimska kulturen. Golmud hade för övrigt verkat som ett nav av handelsverksamhet mellan folkslagen från när och fjärran. Vi hade botaniserat i utbuden av de olika matkulturerna där också olika språk kunde höras. Hittills hade jag lärt mig någon kinesiska och kunde nu urskilja det kinesiska riksspråket från övriga tungomål. Även klädnader varierade, där kinesiska arbetarkläderna hade synts tillsammans med tibetanska vinröda och de typiskt turkiska huvudbonaderna. Vid järnvägsknuten var små grupper av pilgrimer samlade kring värmande eldar, med väderbitna, solbrända ansikten och i färgglada kläder som verkade stå emot mycket låga temperaturer. Och kvinnorna, med tätt flätade hårslingor som bundits ihop längst ner som slöjor. Även de verkade vara på väg mot Lhasa.
Mörkret kändes nu ödsligt. Ett förbipasserande fordon rörde upp vägdammet i den torra luften och jag drog upp kragen över näsan. Efter ytterligare väntan närmade sig nu två dunkla lyktor som faktiskt också var det efterlängtade fordonet. Chauffören frågade efter betalningen och Helmuth och jag upp på det tresitsiga sätet bredvid honom och överlämnade summan. På vår fråga tecknade han att resan skulle göras utan övernattning, vilket väckte vår oro eftersom sträcka på 1151 kilometer var rapporterad olycksdrabbad av framför allt tyngre fordon. Men han log ett brett leende som poängterade att detta var inget att oroa sig för alls. ”Golmud, Lhasa” sa han och pekade i luften från en punkt till en annan som lät oss förstå att han gjort resan flera gånger tidigare. Vi undrade om han skulle hämta last och pekade på det tomma flaket. Men han log bara sitt breda leende och sa: ”Golmud, Lhasa” och la till ett ljudhärmande ”schwish” för att visa att det skulle gå fort. Därpå startade han motorn och vi rullade iväg i det tibetanska mörkret, där endast några meter framför fordonet lystes upp av de två lyktorna. Natten passerade och flertalet bilvrak låg faktiskt längs med vägrenen. Välta på sidorna liknade de fossiliserade lämningar efter något som varit fordon. Återkommande under natten fick jag faktiskt ta i ratten då chauffören höll på att somna och förlora kontrollen över fordonet.
Följande dag kom. Då och då passerade vi andra lastbilar med grupper av tibetaner på flaken. Flera gånger försökte också tibetaner längs med vägen hejda vår bil. En gång stannade vår chaufför till och talade med några klädda i pälsar med långa flätor över axlarna. ”Lhasa” sa de frågande och pekade längs vägen, men fortsatte sen utan att ta dem med och möjligen av skälet att de inte kunde betala för sig. Chauffören log mot oss: ”Golmud, Lhasa…. Schwish!” Ett par gånger passerade vi bergspassager på över 5000 meter, vilket kunde utläsas av skyltar, som annars inte var vanliga. Jag hade läst och hört om den mycket tunna luften på dessa altituder, men kände inte av andnöd. Detta förmodligen eftersom vi endast befann oss i bilen. Matrasterna intogs på kinesiskt präglade gästhus. Vid en av dem visades jag till något som skulle vara toalett. Man pekade på en byggnad på pelare. Jag klättrade upp och befann mig i ett dunkelt rum med hål på golvet. Ett par män satt över var sitt hål och uträttade behoven med pälsar över axlarna rökandes cigaretter. Jag gick ut med min västerländska prydhet och försvann längre bort i moränen.
Resan fortsatte över världens tak, oftast över ökenliknande stepper med snöpudrade bergsmassiv i fonden. Men ibland befann vi oss i djupa dalgångar flankerade av branta olikfärgade bergssidor. Här och var syntes flockar av jak, får och antilopliknande djur. Vid soluppgången den andra dagen och sjutton timmars resa stannade chauffören till på en bergskam och sträckte ut armen ner mot dalen nedanför: ”Lhasa, Lhasa”, sa han. Och ur klungor av mindre hus ståtade det majestätiska Potala palatset. Slutligen, tänkte jag med svidande trötta ögon, har vi nått destination Lhasa, den sägenomspunna staden med sina myter och historier om leviterande munkar och historiska personer som Milarepa[24] och Marpa[25], tongivare i den tibetanska buddhismen.
Äntligen i Lhasa, Tibets huvudstad
Omtumlade tog vi in på härbärget Snowland, en byggnad i det gamla Lhasa, bestående av fyra huslängor i en sluten rektangel, med stenlagd innergård och vattenbrunn. Min sovsal låg på andra våningen. När jag öppnade dörren såg jag rätt på Edvinsson, vars blick vidgades. ”Staffan i Tibet”, utbrast han. Edvin, som han kallades, var en god kamrat i det militära tretton år tillbaka. Detta återseende firades med en medhavd flaska oäkta Johnny Walker från Chengdu. Det blev flera timmars samtal om tiden tillbaka, vad som hänt sedan dess och om erfarenheterna av Kina och vad Kina gjorde i Tibet. Dittills hade vi bägge både hört och sett exempel på ökat kinesiskt inflytande, exempelvis gällande den hankinesiska immigration som ökat väsentligt. Vi hade också hört historier om förstörda tempel och kloster under kulturrevolutionen. Bägge hade vi även upplevt avvaktande attityder hos tibetanerna gentemot hankinesisk närvaro. Var detta en lokal konflikt som hamnat i ett geopolitiskt sammanhang av stormaktspel? Kina skulle aldrig tillåta Tibets frigörelse utan fortsätta hävda politisk kontroll. Handlade detta om resurser som mineraler och olja? Under mina resor har jag förundrats av märkliga återseenden med samtal om människor i sina samhällen och om samhällenas relationer med omvärlden. Detta var ett av dem. Vilka var egentligen oddsen att träffa på Edvinsson från militärtjänsten i Tibets huvudstad Lhasa och prata politik?
Sömnen efter vår långa oroliga resa var djup och utan drömmar. Det var en upplevelse att slå upp ögonen morgon därpå, och på gårdsplanen skölja av dammet som låg som en hinna över huden. Därefter att ge sig ut i staden. Bland sevärdheter det för tibetaner betydelsefulla Jokhang Temple, i hjärtat av Lhasa med guldglittrande taksymboler och hjulet som blixtrade i solen och illustrerande Samsara, det ständiga kretsloppet av återfödelse.[26]
Dessa skulpturala symboler hade jag tidigare sett längs vägen på tibetanska tempel från Xining i provinsen Qinghai till Lhasa. Sen basarområdet Barkhor med gatan som gick runt templet i en hästskoliknande form. Här fanns utbud som kläder i får- och jakull, broderade bonader, hattar, schalar och matvaror av upphängda köttstycken med djurhuvuden nedanför för att visa varifrån köttet kom. Allt hanterades av män och kvinnor i tibetansk traditionell klädsel. Talande var också ädelstenar som röd bergskorall och turkos som jag sett bäras mest av kvinnor, dels som smycken men jag anande också att social status fanns som skäl. Stenarna var stora som bordtennisbollar och ofta uppträdda på hals- eller armband. Vidare i Barkhor syntes tibetaner i prostration längs med gatan, det vill säga att lägga sig på mage och gå framåt en kroppslängd i taget, i visad vördnad för Buddhismens läror. Här fanns människor från andra etniska ursprung. Naturligtvis både tibetaner och hankineser, men också folk med synbart ursprung från turkiska kulturer, med män i kalotter och kvinnor i färgglada kjolar och schalar. Mycket få västerlänningar var synliga.
En bit bort låg det kommunala badhuset med duschbås. För första gången på många dagar kunde jag duscha varmt och tvätta hela kroppen från dammet efter tåg- och lastbilsresan över de torra stepperna. Det knastrade ofta i munnen häruppe och jag förstod varför så många använde munskydd.
Efter att ha strosat runt i Lhasas gamla stadsdel med klassiskt lutande husväggar och pilgrimer oupphörligt snurrande sina bönehjul kom jag till Potala Palace, där Dalai lama haft sin uppväxt. Han anses som en manifestation av bodhisattvan Avalokiteshvara, bodhisattvan av medlidande. Avalokiteshvara är även skyddspatron för Tibet.[27] Efter flera uppror och en misslyckad tibetansk revolt mot kinesisk överhöghet gick han 1959 i landsflykt till norra Indien med hundratusen anhängare och upprättade en exilregering där. 1965 blev Tibet en autonom region i Folkrepubliken Kina.[28] Detta var Dalai lamas så kallade vinterpalats. Lhasa ligger på altituden 3600 meter och trots att jag redan befunnit mig på resa över världens tak på mycket högre altituder kände jag av bristen på syre i de många trapporna upp mot ingången. Här välkomnade en munk i vinröd klädsel och sa att vi fritt kunde vandra i palatset förutom i den röda delen som var stängt för besökare. Rum efter rum i den gigantiska helgedomen var rikt dekorerat med tibetanska bonader, thankas och de typiska små ljusen i små koppar med olja som oupphörligt fylldes på ur en kokpanna av munkar.[29] Det luktade starkt av härsket fett, antingen från oljan och/eller jaksmör, som förövrigt blandas i te med salt och var en näringsrik dryck på Himalayas höga höjder.[30] De tibetanska klostren jag dittills besökt hade alla inrymt ett särskilt rum med skräckinjagande masker tillsammans med skallar som såg ut att komma från avlidna människor. Här fanns även andra reliker viktiga i den tibetanska kosmologin.[31] Maskerna ska vara uttryck för ”beskyddare”, vilket utgör en av tre så kallade rötter inom Vajrajana. Vajrayana är den Buddhistiska traditionen i Tibet och är en av tre farkoster, inriktningar, inom Buddhismen: Hinayana, Mahayana och Vajrayana. Det finns många olika beskyddare i den tibetanska Buddhismen och de skräckinjagande maskerna ska äga särskilda krafter att undanröja hinder för uppvaknandet, upplysningen, till insikten om tillvarons ”sanna natur”.[32] Högst upp i palatset bredde sig ett panorama ut över Lhasa med det guldglittrande templet Jokhang och en slingrande flod, dalen flankerad av röda, gröna och grå bergsmassiv. Mina tankar föll på Dalai lamas egna historier, där han sittandes högst upp i palatset ömsom studerat Buddhism, ömsom tekniska nymodigheter som grammofon och kamera, ömsom låtit sig hänföras av panoramat nedanför.
Den himmelska begravningen
Vid tretiden på morgonen väcktes jag av ett ljud och kunde inte somna om och beslutade därför stiga upp och gå ut. För att inte väcka andra i sovsalen tassade jag försiktigt ner på den mörka gården mot utgången, baxade upp den tunga träporten och ut på den ödsliga gatan. Novembermorgonen var kall med spridda vindar och uppvirvlande damm. Längs med gatorna låg tibetanska pilgrimer under fällar av får- och jakull och tysta nynnande hördes som dämpade religiösa recitationer samtidigt med snurrande bönehjul. En man nickade till mig och pekade bortåt åt ett upplyst gathörn. Jag följde riktningen och såg en pojke i tonåren stående på en låda och läste högt ur rektangulär bok som liknade de buddhistiska sutror jag sett i buddhistiska kloster. Sutror kan liknas vid religiösa föreskrifter inom bland annat Buddhism och Hinduism som utgår från vedaböckerna.[33] Nedanför pojken låg ett tjugotal hundar av obestämda raser, spridda i ett solfjäderliknande mönster och synbart fokuserade på den entoniga uppläsningen. Efter att ha stått där ett tag valde jag den vänstra vägen upp mot bergen. Jag hade redan hört om den tibetanska himmelsbegravningen och såg nu glimmande ljus som från eldar i bergen. Efter en dryg timmas vandring, förbi bostadshus med vakthundars skall och över steniga vattendrag blev terrängen allt brantare. Efter ytterligare klättrande öppnade sig en platå med mindre eldar placerade i en ceremoniell cirkel. En äldre kvinna i schal gick runt och slog över uppflammande eldar en oljeliknade vätska, medan män i ljusa långa rockar med keps satt och vässade långa machetes. Deras blickar föll på mig och jag tecknade en fråga om att sitta ner. En av männen skakade nekande på huvudet men pekade en bit upp. Jag gick ett trettiotal meter upp från platån. Här slog jag ner i väntan på det som skulle komma, den tibetanska himmelsbegravningen. Förutom kvinnan och männen hade nu två små pojkar anlänt till en oval större klippa i kanten på platån. Klippan var perforerad av urgröpningar, som skålar, och snart skulle jag förstå skälet.
När solens första strålar nådde över bergstopparna och föll på platån satte man igång. Två män kom upp från en nedre klippavsats med två tunga säckar på axlarna. Väl uppe på klippan med urgröpningarna lösgjorde de var sin hopbunden död människa. Männen i rockar la ut liken och flådde därefter kropparna omsorgsfullt, genom hud och muskler samt högg av extremiteterna inklusive ben och kastade allt till småpojkarna som noggrant hamrade ihop allt till en deg i klippans urgröpningar. Arbetet tog kanske en dryg timma. Därefter strödde man ett vitt mjöl över högen med kött- och benrester och spräckte skallarna på klippan. Efter att ha flått även ansiktena sträckte sig en av de rockbärande männen handen med en köttbit i luften. Under hela processen hade vitspräckliga majestätiska fåglar, gamar, cirkulerat på ett par hundra meters höjd i en uppenbar väntan på signalen från mannen. I hundratal kom de nerflygande till klippan med likresterna. Myllrande konsumerade de därefter bit för bit och även benen tills allt var uppätet. Efteråt har man berättat för mig att skallarna spräcktes för att frigöra de dödas andar, som därefter ska ha följt med fåglarna upp i skyn. Männen sparade en del av håret, kanske för att påminna om den jordliga lekamen som nu var uppburna till himlen av de bevingade djuren.
Solen var nu halvvägs uppe på himlen. Tagen av händelser vandrade jag tillbaka ner för branten, över det steniga vattendraget och vidare till staden och hörnet där pojken hade reciterat för hundarna, till en tidigare besökt mejeributik. Här slog jag ner med min dagbok och insöp morgonen med en läskande yoghurt.
Dikter. Ur fältanteckningarna från resan Möte med Folkrepubliken Kina år 1985
DAGARNA GICK
Dagarna passerade vidder av sand och sten
Vi hostade det glittrande stoftet
och steg ännu högre
i den väldiga moränen
Tusen år tillbaka, femtusen meter upp
där de röda massiven fårats i tunn luft
låg snön mycket kall
även då
OVAN TINGRI
Vi flämtade i syrebristen
Ur kölden kom ett tunt ylande
Ovan Tingri lyste nu haven som en spegelbild, en spökbild
Skepnader löstes upp och omvandlades
och vindar förflyttades sträckor utan tankens hjälp
En vindklocka slog på måfå
Det knastrade torrt i smågruset
Jorden skymde solen
och månen förbleknade
I flammorna från lägerelden steg nu knarrandet ur de röda mantlarna
i klarheten av den sena kvällen, i lukten av gammal snö
och ur kokpannorna det härskna smöret
UNDER FÄLLAR AV JAK
I röken av forna tider
när dolda krafter ännu inte inhägnats
rörde vi oss
under fällar av jak
Vindar pinade runt mörka huskroppar och
torra löv kanade desperat för att komma undan
Eldar sprakade och gav de kalkade väggarna sandens form
Sand fanns överallt
Det andades och vimlade mantra ur nattkylan,
när en procession i röda kåpor skred förbi,
oupphörligt svängande bönehjulen åt bergen i norr
och den himmelska begravningen.
NOTER
[2] Mao Zedong. “born December 26, 1893, Shaoshan, Hunan province, China—died September 9, 1976, Beijing) was the principal Chinese Marxist theorist, soldier, and statesman who led his country’s communist revolution. Mao was the leader of the Chinese Communist Party (CCP) from 1935 until his death, and he was chairman (chief of state) of the People’s Republic of China from 1949 to 1959 and chairman of the party also until his death.”
[3] Om Landguiden | Utrikespolitiska institutet
[4] Hellman, Lisa (2015). Navigating the foreign quarters: Everyday life of the Swedish East India Company employees in Canton and Macao 1730–1830. 2015, s153
[5] Under den kinesiska kulturrevolutionen skulle alla kineser bära den blå kinesiska arbetsdräkten (https://www.sqata.se/417215786_2884557.html)
[6] År 1985 var den kinesiska valutan fortfarande indelad i Renminbi med Yuan (intenationell bankkod: CNY), Jiiao (10 på en Yuan) och Fen (100 på en Yuan). På bankerna fick vi utlänningar valutan FEC (Forreign Exchange Currency) mot exempelvis US dollar. Vissa utifrån komna varor som exempelvis elektronik kunde på den tiden endast betalas med FEC som skulle vara likvärdigt med RMB. Dock, eftersom den allmänna befolkningen saknade åtkomst till FEC var många intresserade av att byta till sig FEC mot RMB. Detta ökade värdet på FEC och därför fick vi utlänningar ungefär 1,30 RMB mot 1,00 FEC. Växlingen gjordes av inhemska växlare på gatan. Valuta FEC och Fen samt Renminbi (Yuan), jiao och fen – Google Search FEC och efn samt RMB (Renminbi/Yuan), jiao och fen. Valutan kallas även för Renminbi (RMB) – ”folkets valuta”. Yuan delas in i 10 jiao och 100 fen. Sedelvalörerna är 1 och 5 jiao samt 1, 5, 10, 20, 50 och 100. Missing: FEC | Show results with: FEC.
[7] https://en.wikipedia.org/wiki/Pearl_River
[8] Hellman, Lisa (2015). Navigating the foreign quarters: Everyday life of the Swedish East India Company employees in Canton and Macao 1730–1830, 2015, s119
[9] Mats Wahl, Sven Nordqvist. Den långa resan. En berättelse om en ostindiefarare. Opal förlag 1998. s 83
[10] Opiumkrigen | Historia | SO-rummet. Se även Jan-Olof Erlandsson Opiumkriget i Kina – Förr och Nu
[11] Opiumkrigen | Historia | SO-rummet. Se även Jan-Olof Erlandsson Opiumkriget i Kina – Förr och Nu
[13] CantonFactories1780.jpeg (640×440)
[14] Hellman, Lisa (2015). Navigating the foreign quarters: Everyday life of the Swedish East India Company employees in Canton and Macao 1730–1830, s 39
[17] Hellman, Lisa (2015). Navigating the foreign quarters: Everyday life of the Swedish East India Company employees in Canton and Macao 1730–1830, s 134
[18] Kinas historia | Asien – historia | Världens länder – historia | Historia | SO-rummet
[19] https://www.stylnowoczesny.pl/blog/reed-flute-cave-a-mystic-crystal-world-beneath-the-earth/
[20] Chongqing city was under the administration of Sichuan province from 1954, but in 1997 it was separated from the province and designated a provincial-level municipality under the direct administration of the central government, the fourth one (after Beijing, Shanghai, and Tianjin) to be established. (Chongqing | History, Map, Population, & Facts | Britannica)
[21] långa marschen – Uppslagsverk – NE.se
[22] hui ethnicity – Google Search
[23] Ta’er Lamasery (Kumbum Monastery )-Silk Road Travel
[25] Marpa Lotsawa – Wikipedia
[28] när gick dalai lama i landsflykt från tibet? – Google Search
[29] tibetansk thanka – Google Search
[30] tibetansk thanka – Google Search
[31] Tibetansk Buddhism | Buddhistiska gemenskapen