Vilhelm Moberg och bondefriheten

Anders Björnsson

Anförande hållet vid Vilhelm Moberg-sällskapet den 24 oktober 2023

År 1970 drogs jag som nybliven student med i en krets någorlunda jämnåriga historieintresserade. Den träffades i en lya på Lilla Essingen i Stockholm och kallade sig Arkivet för folkets historia. Arbetet gick ut på att göra upp ett arkiv – eller snarare ett kortregister, ett kartotek – över uppgifter om arbetande människor som har rört sig i den svenska historien, utifrån tillgängliga tryckta skrifter och förteckningar. Vi fokuserade till en början på bondesamhället som ju flertalet svenskar levde i fram till för ungefär ett hundra år sedan. Drivande i den här kretsen – och den som bodde i den där lyan på Lilla Essingen – var min studiekamrat Janken Myrdal, uppvuxen i Ljungby och sedermera Sveriges förste professor i agrarhistoria.

”Arkivet” fostrade, vågar man nog påstå, en generation av forskare inom ett antal universitetsdiscipliner, särskilt historia, ekonomisk historia och etnologi, men också arkeologi, antropologi och kulturgeografi, fast varken ekonomer eller statsvetare, filosofer eller jurister såg man till i vår krets. Och ”Arkivet” – ja, det blev rätt snart en förening som gav ut en kvartalstidskrift, en skriftserie och slutligen en årsbok. Den ville ge en alternativ tolkning av vad som hade hänt i Sverige under seklernas gång. Föreningen hade ett motto: att ”folket är den drivande kraften i historien”. Man kan lugnt säga att ”Arkivet” – det räckte med detta enda ord – var ett vänsterprojekt, ett av flera i tiden. Majoriteten, men inte alla, som drogs med i arbetet var akademiker, universitetsstuderande.

Samma år som ”Arkivet” grundades – jag såg visserligen aldrig röken av några protokoll eller stadgar – utkom första delen av Vilhelm Mobergs Min svenska historia, 1970. Så vi har ett tidssamband, som vetenskapsfolk brukar uttrycka sig, men har vi också ett orsakssamband, en kausalitet? Det är möjligt – eller rentav troligt – att ”Arkivet” skulle ha tillkommit även utan Vilhelm Mobergs bok, men det är obestridligt att vi som var med inspirerades av hans exempel, även om receptionen inte var alldeles okritisk: att en person med Mobergs auktoritet och status så att säga legitimerade vår skuggverksamhet och gjorde våra utmaningar, våra analyser och motberättelser respektabla, om också ofta kontroversiella. Och varför inte? Vilhelm Moberg gillade kontrovers. Det gjorde också på sitt sätt den lågmälde men oförskräckte Janken Myrdal. Båda smålänningar, till språkbruk och sinnelag. Vad samlingstermen ”folket” sedan kunde vara – ja, även detta blev omstritt.

Men det finns en annan likhet också, som jag inledningsvis vill understryka. Både ”Arkivet” och enmansuniversitet Moberg var fast förankrade i studiet av konkreta livs- och samhällsförhållanden. De – vi – arbetade metodiskt men var inte fångna i någon speciell teori eller tankeskola. ”Fakta sparkar”, sa Janken, med ett citat från sin farfar Gunnar Myrdal. Själv blev Janken en formidabel faktasamlare, med specialisering på medeltidens jordbruk. När jag, efter att för länge sedan ha lämnat den akademiska världen, gjorde en tidningsintervju med Janken, kom den att handla om räfsor – och om räfsans, till exempel fästmansräfsans utformning och dekorationer för att komma åt social differentiering, det vill säga klasskillnader, på landsbygden. [1]

Detta, vill jag mena, är ett Moberg-arv. Detaljens, de enskilda exemplarens utslagsgivande betydelse. Du behöver till detta massdata – många räfsor – för att få fram ett mönster men också för att komma de enskilda individerna in på livet. Vilhelm Moberg hade en journalistisk bakgrund att falla tillbaka på, när han närmade sig det förflutna. ”Fråga mormor”, är ett möjligen något apokryfiskt Moberg-citat, men det är under alla omständigheter väldigt välfunnet. Frågvisheten, vid sidan av samlandet, är historikerns väg till lyckan. Vilhelm Moberg var naturligtvis, i likhet med alla goda journalister, en stor samlare – och en enastående ifrågasättare.

Jag försöker fånga en tidsanda, en samtidskänsla. Det tidiga 70-talets. Mobergradikalismens – lika mycket som Myrdalradikalismens. Uppbrottets tidsanda. Som också var en anda av upproriskhet. Många fann detta uppskakande, faktiskt upprörande. Jag återkommer strax till de faktiskt utkämpade upproren – i tid och rum. Men i den samhällskritiska vågen runt 1970, mitt startår som för honom blev upptakten till en svanesång, framstod Vilhelm Moberg som en självklar föregångare – jag vill säga: förebild. Han förväntade sig inget annat erkännande än läsarens, lyssnarens, betraktarens. För min egen publicistiska hållning – inga jämförelser i övrigt – blev han mig ett riktmärke. Mot intellektuella medlöpare var han aldrig skonsam. Rätt så!

Hans utvandrarsvit mötte jag själv, född 1951, först som radiolyssnare. Som hördrama fängslade den en ung människa som ännu inte riktigt nått bokslukaråldern. Som de allra flesta svenska familjer hade vi släktingar på andra sidan Atlanten, och de allra flesta av dessa släktingar hade upphört att höra av sig till oss, vi till dem. Genom Mobergs skildring av enskilda människoöden fick de en röst. Och man fick visshet, man kunde känna saknad men också stolthet. Det viktiga för mig i efterhand är inte enbart den litterära prestationen, som ju är obestridlig, utan också hur denne oförliknelige berättare byggde sin berättelse på gedigen forskning, hur han uppsökte människor som ännu hade någonting att berätta. Mycket var glömt och förkommet, fastän tillräckligt mycket fanns bevarat i form av brev och minnen, men också miljöerna där borta. Med det här arbetssättet – en form av oral history eller, om man så vill, mer eller mindre deltagande observation – skapade Vilhelm Moberg en tradition. Författaren var ute efter empiri, men inte bara om det som skulle framställas utan också av dem som skulle framställas. Det handlar både om kontroll av händelseförlopp och om vördnad för dem som har varit med om dessa händelser. På den grunden kan han sedan utveckla sin inlevelsekraft, sin ”fantasibegåvning”, sin omisskännliga stil- och språkkonst.

Ett gott bevis för att Moberg har utövat påverkan, även i sen tid, är norrmannen Edvard Hoems mäktiga romaner, också de i fyra band, det sista utkom 2017, om ett enskilt utvandraröde från norska Vestlandet, i trakterna av den lilla residensstaden Molde. När den fattige slåtterkarlen slås ut av jordbrukets mekanisering, tar en av hans driftiga söner båten över Atlanten och hamnar till slut på den kanadensiska prärien. Allt detta bygger på på-platsen-research och är berättat på en frodig, vidunderlig nynorska. Hoem skildrar parallellt nybyggarlivet och de kvarvarandes kamp för tillvaron med stor realism, men också ömsint och empatiskt. Jag skulle säga att detta inte hade varit tänkbart utan Mobergs föregående insatser. Fiktionen – det påhittade eller det föreställda – blir här en ledtråd till det verkliga. Med den tyske samhällstänkaren Max Weber skulle man kunna säga att vi i bägge fallen blir varse idealtyper som inte sammanfaller med men sammanfattar och renodlar de många realtyperna, det vill säga vad och vem som faktiskt har existerat i ett förflutet, nära eller fjärran. Som gör att vi får syn på något som vi annars inte hade sett eller hade förbisett.

Här vill jag komma in på förhållandet mellan Moberg och den akademiska forskningen. Det var spänt – på ömse håll. Där fanns problem som inte reddes ut, men där rymdes också paradoxer. Tre gånger röstades Utvandrarnas författare fram som hedersdoktor; den första gången vid Göteborgs högskola som just skulle till att bli universitet, 1954, den andra vid Lunds universitet fyra år senare – i bägge fallen lade högre makter in sitt veto. Den tredje gången, i Uppsala 1960, avböjde Vilhelm Moberg själv utmärkelsen. Han ville stå fri och inte vara till lags – han valdes ju inte heller in i några akademier eller lärda sällskap, i själva verket var han en stor kritiker av grava missförhållanden i landets Vetenskapsakademi, redovisade bland annat i skådespelet Domaren, han mottog inga officiella ynnestbevis, och uppenbarligen var det heller ingenting han åtrådde.

Men Uppsala-fallet är icke desto mindre belysande. Vid universitetet där satt den konservative Sten Carlsson på en av de två lärostolarna i historia. Sten Carlsson hade framträtt som socialhistoriens nydanare i Sverige. Men Sten-Calle gillade inte Mobergs privatforskningar, och Moberg anklagade honom och andra etablerade historiker för att ha försummat ett så viktigt fenomen som emigrationen, ”den största händelsen i Sveriges nya historia”, som gjorde att landet under en knapp hundraårsperiod gick miste om drygt 1,2 miljoner invånare. Carlsson ansåg att tiden inte var mogen för att studera denna historiska process, avslutad först rätt nyligen; Moberg menade att det höll på att bli för sent: källmaterial förstördes, människor försvann utom räckhåll, man väntade för länge. Så det blev ett gräl – ett härligt gräl. Sten Carlsson skrev argsint, så sent som 1971, att Moberg borde sluta skriva historia och ”återgå till sagan”. Ett av mina första program, när jag kom till radions vetenskapsredaktion 1982, blev ett intervjuporträtt av Sten Carlsson, ”Sveriges argaste professor”, försiktigtvis försett med ett frågetecken efter. Där vidhöll Uppsala-professorn sin principiella avoghet mot Moberg. Denne föll på sanningskriteriet. Vi fick inte reda på hur det egentligen hade varit, menade Sten. Och ändå deklarerade Vilhelm Moberg öppet, och med emfas i boken Otrons artiklar, utkommen samma år som han avled, att han skrev ”en subjektiv, personlig historia”. Samtidigt får den akademiska historikern ofta nöja sig med sannolikheter, konstaterade Moberg. Han kan inte vara säker på att allt han kommer fram till verkligen stämmer. Revideringar blir nödvändiga. [2]

Mobergs något provokativa position var denna:

”I många fall”, yttrade han i Otrons artiklar, ”blir jag övertygad om att en viss tilldragelse har inträffat utan att jag har några dokumentariska bevis för det; jag litar också på vad jag kallat psykologiska bevis, på min kännedom om den mänskliga naturen.”

Moberg var blygsam här. Jag skulle vilja tala om intuition, någonting som också en skolad historiker tvingas tillgripa för att få ihop en förklaring. Och nog kunde Moberg själv belägga sina påståenden och sakkunnigt nagelfara vedertagna sanningar. Han kunde ha tillagt: Säger oss inte också legenden, sägnen, propagandan någonting om det som är fornt? Ja, var Moberg för övrigt inte rentav en särpräglad men skicklig mentalitetshistoriker? Jag håller det för troligt. Av bästa svenska stam och märke. Faktum är att historisk antropologi, alltså studiet av hur individen med sin psykiska utrustning interagerar med omvärlden, växte fram som en strömning inom den internationella historievetenskapen under Mobergs sista decennium, och en av dess banbrytare, engelsmannen Keith Thomas, belönades också med ett hedersdoktorat i Uppsala – ett halvt sekel efter det att Vilhelm Moberg hade tackat nej till sitt. The times they are a-changin.

Men det paradoxala stannar inte vid detta. För det är just på Historiska institutionen i Uppsala, Sten-Calles arbetsplats, som studiet av den svenska Amerika-emigrationen skjuter fart under 1960-talet i ett modernt, storskaligt forskningsprogram. För sent eller ej – här fick man fram massor av ny kunskap om flyttningsrörelser – att det ofta var fråga om en etappmigration, först från land till kuststad, sedan över Atlanten; om utvandrarnas sociala sammansättning – att det inte var de allra fattigaste som gav sig iväg utan snarare en mellangrupp i agrarsamhället; om det tuffa livet i nybyggarsamhällena och storstäderna over there – långt ifrån alla lyckades; men också om återinvandringen och dess impulser på det gamla hemlandet. Mycket framträdande i den här forskargruppen var Ulf Beijbom, Svenska Emigrantinstitutets skapare, en av vetenskapssamhällets alltför sällsynta entreprenörer. Också honom hade Moberg gruffat på. Men gräl är ofta nyttiga, inte bara destruktiva. De klarar sikten. [3] Till slut läggs de ofrånkomligen till handlingarna. Att man också har försökt lägga Emigrantinstitutet till handlingarna, med tillhjälp av vissa yrkeshistoriker, är förstås bara sorgligt, även upprörande. [4] Här skulle Moberg nog ha svurit i kyrkan.

Låt mig strax avrunda den här delen av mitt anförande. I en memoarbok från 2018 utpekar professor Sune Åkerman, som stod i ledningen för det så kallade Amerikaprojektet i Uppsala, Vilhelm Moberg som en av de två främsta inspiratörerna för emigrationsforskningen där – och för att man kunde ”reparera underlåtelsen” att så länge ha blundat för utvandringens effekter på den svenska samhällsutvecklingen. Den andra inspirationskällan var kulturgeografen Torsten Hägerstrand, smålänning också han, född i Moheda. ”Smålänningar kan”, skulle man kunna säga.

Nu ska det handla om debatt – mera debatt. Debatt och kontrovers.

Ett kapitel i första delen av Min svenska historia berättad för folket. Från Oden till Engelbrekt ägnas åt träldomen. Moberg gjorde där gällande att trälarna kunde uppgå till minst 20 procent av totalbefolkningen. Det var en skattning, eller en gissning. Några tillförlitliga belägg för befolkningens storlek och struktur i vårt land föreligger inte för vikingatid och tidig medeltid. Debattsituationen var något kuriös, eftersom de som ville ta Moberg i upptuktelse för att han tilldelade den ofria befolkningen alltför stor roll i det dåtida produktionssystemet inte heller hade så mycket att falla tillbaka på. Och även bland fackhistorikerna rådde olika uppfattningar. Men debatten genererade faktiskt ny forskning, och nu vet vi mer än då, särskilt tack vare Thomas Lindkvist, ursprungligen Uppsalahistoriker, och Janken Myrdal. De har skärskådat lagar och bevarade testamenten. [5] Slavarbetskraften tycks ha använts för tyngre sysslor, spadbruk och skogsröjning för män, malning av säd för kvinnor. Husslavar förefaller inte ha varit vanligt förekommande. Som dragare utnyttjades de inte. Dock kunde de vara hantverkare. Med den tekniska utvecklingen fram till år 1300 blev de mer och mer överflödiga. De fick en friare ställning, men utan att kunna bestämma över produktionen som bönderna.

Myrdal sammanfattar kunskapsläget:

”De manliga trälarna har skött husdjuren, de var herdar och mockade gödsel. De kvinnliga trälarna har arbetat vid handkvarnen och har också i högre grad än de fria kvinnorna haft hand om mjölkningen. Grävningsarbeten i åkrarna föll på trälarnas lott, medan de fria männen plöjde och ärj[a]de. Ganska betydande delar av arbetet sköttes av både trälar och fria sida vid sida. Den socialt bestämda arbetsdelning som fanns har dock tilldelat trälarna en viktig roll, särskilt inom de stora hushållen.”

Andra forskare har i sen tid argumenterat för att det utvecklades en veritabel slavekonomi under svensk järnålder, med utskeppningshamnar för slavhandel på olika platser i Baltikum. ”Trälarna österifrån användes som arbetskraft vid storjordbruk, tog med sig ett nytt byggnadsskick, de energieffektiva timmerstugorna, till andra sidan Östersjön och bidrog till järnproduktionens uppsving i Dalarna”, skriver ekonom-historikern Tobias Karlsson i en översiktsartikel. Och även sedan det genom en påvebulla blev förbjudet för kristna att hålla andra kristna som slavar fortsatte det, och – Tobias Karlsson igen – ”individer med annan religion [kunde] förslavas och sättas i tvångsarbete”. Krigståg ännu på 1400- och 1500-talet hade ibland till uttalat syfte att ta krigsfångar och sätta dem i Sala silvergruva, ”en av landets farligaste arbetsplatser”.

Helt fel träffade Vilhelm Moberg, den folklige historieskrivaren och anti-militaristen, knappast.

Och inte nog med det. Även inom populärlitteraturen har trälmotivet dykt upp. Mobergs jämngamla författarkollega Jan Fridegård hade visat vägen redan på 40-talet, liksom för övrigt Frans G. Bengtsson vid samma tid, och direkt på Moberg-kontroversen följde Sven Wernströms ungdomsromaner om trälarna i åtta band, uttryckligen med Moberg som pionjär och ögonöppnare för egen del, och sedan Jan Guillous fantasiskapelser om korstågens tid. Här skulle man helt visst kunna tala om korsbefruktning, utan att gå närmare in på faktaunderlag och konstnärlig kvalitet. Slut om trälarna.

Låt oss tala klarspråk – för sådant gillade han. Vilhelm Moberg är – eller hur? – den historiska romanens mästare i vårt land. Vem skulle kunna göra honom rangen stridig? Själv var han på ett tilltalande sätt generös mot sina ”medtävlare”, om vi får kalla dem så. Viktor Rydberg, Strindberg, Heidenstam, Eyvind Johnson med Drömmar om rosor och eld och Hans nådes tid, Ivar Lo-Johansson med Ordets makt, inte en roman i traditionell mening, men – enligt Moberg – ”ett pionjärverk inom berättarkonsten”. Ivar Los språk, skriver han, ”är en suverän uppvisning av enkelhet och kraft – en ljusets stråle i vår mörka tid av språkfördärv i Sverige”. Detta sagt 1973, och med både enkelhet och kraft.

Nu vill jag gå vidare och argumentera för att hans eget mästerverk i genren är romanen Förrädarland. Handlingen tilldrar sig, som bekant, i det Värend som var ett kärnområde för den senare Amerika-utvandringen, i två socknar vid den nya riksgränsen, en bäckfåra, mellan Småland och Blekinge. Den första Vasakungens soldatesk härjar för att bryta de svenska och danska lantmännens umgänge med varandra och förhindra Smålandsböndernas oxdrift söderut. Det är handelsprotektionism och ett krig mot lokalsamhällena. Befolkningen svarar med flammande vårdkasar som varnar för ankomsten av kungamaktens trupper och med bondefreder. Författaren själv är en furiös kungahatare; han känner folkets vilja men också dess svagheter. Han ser hur centralmakten gör de fattiga fattigare och rättslösa. Han beundrar deras uthållighet och den gränsöverskridande solidaritet som fanns innan etnicitet och luthersk underdånighet började predikas i stugorna och på kyrkbackarna. Här möts epik och politik på ett sällsamt, lyckat sätt.

Kungen vann förstås i slutändan. Han skulle komma att krossa Dacke. Men den svenska bondeklassen blev aldrig livegen, som bönderna på de livländska adelsgodsen. Den slapp stavnsbaandet, som de danska bönderna led under. Den detroniserade unionskungen Kristian II, ”tyrannen” i svensk historieskrivning, var säkerligen inte den bondevän som Moberg ville göra honom till. Men detta är trots allt en faktoid, ett felaktigt försanthållande, som var allmänt godtaget på den tiden Moberg skrev, gängse inte bara bland romanförfattare utan också bland fackfolk. Vad som emellertid hela tiden imponerar i Förrädarland är, inte minst, det betydelsemättade tilltalet, så fritt från alla klichéer och all pedagogisk förnumstighet, från falsk nationalism och all förvänd och förväntad ”korrekthet”.

I ett av romanens slutkapitel blir Moberg, författaren, poetisk:

”Årets hjul fullbordade varv efter varv”, skriver han om tiden efter berättelsens slut, ”men kriget räckte igenom dem alla. Och när kriget emellan rikena slocknade uppblossade det inbördes. Uppror mot envåldshärskaren på tronen tog vid, uppror i flera landsdelar, i väster, i norr, i söder. Kungen slog ner dem alla. Bondeupproret i söder, som leddes av en bondson från hemmanet Flaka i Vissefjärda, socknens fattigaste, blev det största och mäktigaste. Innan det kunde krossas blev kungen åter tvungen att inkalla landsknektar från bondeträldomens land: Med hjälp av tyskt krigsfolk, besoldat med byte från kyrkoplundringen, kuvade kungen bönderna i södra gränslandskapet.

Och kyrkornas klockor togs från staplar och torn och smältes ner och omgöts till kanoner. Den åt Gud eller Hans moder vigda malmen förvandlades till eldrör, som sprutade död: Klockor som hade ringt för fred blev krigets röst.”

Boken griper mig varje gång jag läser den. Kanske har det med min egen personliga historia att göra. Mina farföräldrar kom också de från ett gränsland, fast på den tidigare danska sidan. Mellan deras nordöstskånska socken Örkened och den småländska grannsocknen Virestad ingicks 1676 den sista bondefreden. Två år senare brandskattade Karl XI:s svenska här Örkened och Loshult i en vildsint bestraffningsaktion efter den slutliga erövringen av de danska landskapen. Allt manfolk som upphittades slaktades. Människor gömde sig i skogen. I Örkened återstod endast tre hemman efter rensningen. Längs Drivån mellan Killeberg och Osby ser man på åsarna ännu skyttevärn från snapphanetiden.

Den inre freden i riket säkrades inte heller med detta. 1743 gjorde dalkarlarna uppror mot krigspolitiken och massakrerades på öppen gata i Stockholm. 1766 ville bönder från Vedens härad i Västergötland protestera mot maktmissbruk i ståndsriksdagen. Dödsdomar avkunnades. [6] 1811 satte sig allmoge från Fleninge i Nordvästskåne i rörelse, småbönder, torpare och drängar, som motsatte sig tvångsutskrivning till krigsmakten. De hade redan drabbats hårt av det pågående enskiftet. De plundrade slott och herresäten, och genom budkavlar fick de med sig fattigfolk även söderöver. Vid Klågerup utanför Lund sköt militär ihjäl ett trettiotal protesterande. Flera sattes på fästning. [7]

Det här blev den sista större bonderesningen i Sverige. Tore Zetterholm gav den ett skönlitterärt eftermäle genom romanen Vi möts vid Rynge från 1972. Den tyckte Vilhelm Moberg bevisligen mycket om.

Jag har i mitt anförande uppehållit mig mest vid den sene Moberg, honom som jag såg för mina ögon och hörde i mina öron under den korta samtid som var vår gemensamma. Ingen svensk diktare, förefaller det mig, har som han förenat sin medborgerlighet med sitt författarskap. Demokrat rätt igenom. Hade han någon förebild? Säkert. En påfallande likhet tycker jag mig finna i Blekingesonen Fabian Månsson, en generation äldre än Moberg – Månsson, journalisten och den socialdemokratiske politikern som skrev historiska romaner – den stora om Gustav Vasa och Nils Dacke lusläste jag själv – och som gav ut forskningsbaserade böcker om vikinga- och folkvandringstiden, erkända av fackhistoriker. Båda kom från bondmyllan: Månssons far var hemmansägare, Mobergs soldattorpare. Båda var sanningssägare. Ingen av dem vände någonsin landsbygden ryggen.

Dessutom: Såväl Månsson som Moberg kom definitivt att ge impulser till den ”underifrånforskning” som under 1900-talets sista decennier gjorde sig bred också bland de professionella historikerna. Poor lives matter, kunde man säga. För att bli personlig igen: Den yngre Moberg, med Rid i natt!, en litterär motståndshandling, och debuten Raskens var en säker klassiker i mitt unga intellektuella universum. Raskens levandegjorde det militära indelningsverkets både avigsidor och ljusa sidor och lockade mig småningom att studera 1800-talets kamp för en beväpning av hela befolkningen, oavsett samhällsklass, skarpskytterörelsen och den allmänna värnpliktens förstadier. Bondeståndet – det ville aldrig krig, allmogen – den värnade städse sin frihet. Vilhelm Moberg var en stridsman men också en fredsälskare. För att få vara i fred måste man våga ta en fight och vara beredd på att förlora den – det är ett budskap som jag utvinner ur den politiske och litteräre Mobergs långa och modiga gärning.

Förrädarland, romanen om de ännu levande bondefrederna, utkom 1967. Det är samma år som Stockholmspolisen slog ned en stor demonstration mot Förenta staternas krig i Vietnam. I Vietnam slog den amerikanska krigsmakten ned fattiga bönder som beväpnade sig i självförsvar. Nu vänder sig Moberg, totalt prestigelös, mot USA. På 50-talet hade han raljerat över dem som vägrat att välja sida i systemkonflikten mellan Väst och Öst. Hans Amerikavurm från emigranteposets dagar har bleknat åtskilligt. Men fortfarande: Neutral kunde han – fick man – inte vara i en konflikt.

Om ”mörkrets riddarvakt” skrev han i första numret av kalendern Mänsklighet som Clartés förlag gav ut 1934: ”Konstens uppgift”, skrev han där, ”är att avslöja mörkrets riddare. Visserligen säges det, att till och med gudarna får kämpa förgäves mot dumheten – men varför skulle inte en konstnär förmå mer än en gud?” På motstående sida i kalendern finns en tuschteckning av konstnären Otte Sköld, med knäppkängsherrn som bär pälsmössa och röker cigarr och skoremsgrabben som bär keps och utbjuder skosnören till herrn som inte har behov av några. Det råder inget tvivel om var sympatierna ligger på detta uppslag. Det gäller inställningen eller klasståndpunkten, som clartéister sade när jag var ung.

Till slut. Hur hade en Vilhelm Moberg reagerat idag, när ”mörkrets riddare” tar för sig under Rysslands brottsliga kampanj i Ukraina? Jag är rätt säker på att han skulle svara: ”Neutrala kan vi inte vara. Ryssland måste ut ur landet.” Men att vi för den sakens skull behövde upphäva vår tvåhundraåriga fredsbefrämjande alliansfrihet – det är naturligtvis en helt annan fråga. Jag ställer den i alla fall: ska svenska soldater igen ut och slåss?

NOTER

[1] Vi gjorde andra intervjuer också, exempelvis om bondedagböcker, som Moberg trodde inte fanns, och ett radioprogram om Engelbrektsupproret, utifrån ett sällskapsspel som Janken Myrdal själv utformat. Han blev också huvudredaktör för samlingsverket om det svenska jordbrukets historia.

[2] Parentetiskt kan nämnas att Sten Carlsson – i Folket i Bildt/Kulturfront, av alla fora! – gick hårt åt en nyskriven lärobok i historia för grundskolans högstadium, där flera ”arkivister” medverkade, bland andra Knut Carlqvist, Erik af Edholm, Jan af Geijerstam, Erik Halme, Lennart Lind, Lars Magnusson och jag själv. Den blev ingen succé.

[3] Det är fras som jag har lånat av Torgny Segerstedt d.ä. Han använde den i en ledarkrönika från 1940 i sin Göteborgs Handels och Sjöfarts-Tidning. Den går igen i ett artikelurval, När stormen klarar sikten, som gavs ut långt senare av Ordfronts förlag. Moberg medverkade i GHT både under andra världskriget och efter Segerstedts död 1945. – Exkurs. Men ska det vara ”klarar” och inte ”klarnar”? Språkvetaren Olle Josephson reder ut saken i ett e-brev till mig (22/10–23): ”Jag skulle säga att båda är möjliga men att ’klara’ är bättre. I Svensk ordbok står betydelsen ’göra fri från föroreningar’ som betydelse nummer 2 (efter 1 ’kunna genomföra’), välkänd t ex i uttrycket ’klara strupen’. ’Klarna’ har den nackdelen att det nästan alltid används i en betydelse där subjektet är det som blir klarare, ’himlen klarnade’, ’läget har klarnat efter kongressen’ etc. ’Sikten klarnar’ är alltså betydligt bättre än ’klarna sikten’ och ’När stormen klarnar sikten’ skulle av den petnoga kunna sägas betyda att det är stormen som blivit klarare – fast det är en fånig övertolkning, tycker jag. Men använd ’klara sikten’, föreslår jag, särskilt om du har ett agentivt (aktivt handlande) subjekt i satsen.” – OJ tillhörde kretsen kring ”Arkivet”.

[4] Se Harald Runblom, ”Att göra det möjliga omöjligt. Kommunalt agerande mot Stiftelsen Svenska Emigrantinstitutet 2006–2014”. Stencil, 2016.

[5] Också TL var ”arkivist”.

[6] En av mina proseminarieuppsatser behandlade detta uppror, det Hofmanska; en annan skarpskyttarna.

[7] Som undersökningsområden för sin doktorsavhandling om agrar fattigdom i Sydsverige valde Johan Söderberg de bägge socknarna Loshult, en småbrukarbygd, och det godsrika Fleninge. JS var en mycket produktiv medlem i Arkivet för folkets historia. Han efterträdde min lärare Rolf Adamson som professor i ekonomisk historia i Stockholm. – Killeberg på sin tid låg i Loshults socken.

Referenser

Anders Björnsson m. fl., Historia. I världen. Nacka: Esselte Studium 1981.

Anders Björnsson, Max Weber – inblickar i en tid och ett tänkande. Förvaltningshögskolan i Göteborg: Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet 2006.

Gunnar Broberg, Ulla Wikander & Klas Åmark, red., Tycka, tänka, tro och Bryta, bygga, bo. Svensk historia underifrån 1–2. Stockholm: Ordfront 1993 resp. 1994.

Tobias Karlsson, ”Vilken dag tog det svenska slaveriet slut?” Svenska Dagbladet 1/10 2023 (Under strecket).

Thomas Lindkvist & Janken Myrdal, red., Trälar. Ofria i agrarsamhället från vikingatid till medeltid. Stockholm: Nordiska museet 2003. Skrifter om skogs- och lantbrukshistoria 17.

Vilhelm Moberg, Otrons artiklar. Läsning i blandade ämnen. Uddevalla: Författarförlaget 1973.

Mänsklighet 1. Stockholm: Clartés förlag 1974 (omtryck).

Johan Söderberg, Agrar fattigdom i Sydsverige. Diss. Stockholm: Almqvist och Wiksell

International 1978.

Keith Thomas, ”History and Anthropology”. Past & Present 24 (1963).

Sune Åkerman, Ensamma eller tillsammans? Riga: Nomen förlag 2018.