Tidsbild
ANTECKNINGAR – sensommaren 2019
Av Anders Björnsson
Kista, i slutet av augusti 2019
Kära vänner, man blir äldre och klokare. Obestridligen. Ute i Giresta har vi börjat anlita trädgårdshjälp på tomten. Vi klarar ännu av att hålla örtagården i styr, att så och plantera på trädgårdslandet, att skörda bär och frukt och annat som växer på lagom höjd från marken, gå med trimmer och gräsklippare, jaga kirskål, glesa i hallonsnåren, sätta lökar och gräsplantor, ta bort sly. Men spireahäcken tenderar att bli oss övermäktig, till de större träden behöver vi skogshuggare, och fruktträden bör beskäras av en arborist, har vi insett. Varom inte hade vi måst vara där ute tre månader utan avbrott. Minst.
Ingenstans i den svenska provinsen gick det att få svensk mat, däremot grekisk, indisk, italiensk, kinesisk, thailändsk, mellanösternsk och så vidare.
Jag kände en stark saknad efter stadshotell, vita dukar, smör, ost och sill.
På Loka Brunn drack jag rinnande källvatten, gick i Brunnskyrkan och åt en dyr och illa tillredd röding.
I byn Hammarn, Grythyttans socken, intill en bildskön kraftverksdamm, fick jag en kopp rykande hett kaffe vid en vägstation. Där står ett svårt härjat minnesmärke över Erik Johan Ljungberg (1843-1915), som föddes på platsen och blev storpamp i svensk industri, ledare av Stora Kopparberg under en massa år. Han var i olika avseenden omåttlig (dock inte med alkohol). Dirigerade bygget av sitt eget gravmonument i Falun – till detta åtgick 23 ton granit, i gravkammaren skulle finnas elektriskt ljus och det lär lysa där ännu. Karl-Gustaf Hildebrand skrev en beundransvärd bok om honom och Bergslaget.
Man behöver inte färdas långt för att göra upptäckter. Att avstå från massturism upplever jag som rena förlustelsen. Staden Prag, som jag besökte flera gånger under åttitalet, har blivit offer för allehanda svinerier – ölrusiga utlänningar, bordeller i överflöd – läser jag i utländsk press; boende söker sig därifrån. Och det är gott att slippa fara dit. Klenoder, som jag skaffade under mina besök där, finns alltjämt i vårt hem, märkligt räddade undan branden för snart tjugo år sedan. Också så kallade frihetsrevolutioner har ett pris.
Höstens ankomst: den betyder död för mig. Jag driver ett projekt, ”Administration of Death”, tillsammans med Björn Rombach, på Förvaltningshögskolan i Göteborg. Vårt tredje gemensamma. Björn är en ledande akademiker som alltid får saker ur händerna. Mycket (klokt) prat och mycket (effektiv) verkstad. Gillar jag.
Under hösten kommer jag också att arbeta med en liten skrift om Heinrich Mann.
Pensionärstillvaro.
Er
Anders Björnsson
NOTER
[1] Läs gärna på https://drakamollan.com/nordiskt-forum/. Liksom även på alliansfriheten.se.
[2] 27/5, samma dag som jag inleder min biltur, nedtecknar jag en mardröm, den sista (?) i en räcka: ”Jag går in i ett stort varuhus, men varuhuset visar sig vara ett fängelse. Detta är utrustat med toaletter enbart för kvinnor. Män förs in i toaletterna med plastskynken som täcker hela kroppen. Jag motsätter mig ordningen och erbjuds överflyttning till ett privatdrivet fängelse. Där är förhållandena annorlunda, jag träffar på gamla elever, som det måste ha gått bra för, eftersom de har råd med sådan lyx. Bland internerna fanns Cecilia Bodström, syster till en före detta justitieminister. Jag oroade mig för att mina pensionsbesparingar nu skulle gå åt, men hon lugnade mig med att försäkra, att systemet bygger på statlig fängelsepeng. På det här privatfängelset fanns även spa samt galleria, den senare en företeelse som börjat avfolkas utanför fängelsemurarna, sa Cecilia till mig.”