Befriare och förtryckare
Denna artikel har tidigare publicerats på alliansfriheten.se den 18 januari 2020.
Anders Björnsson
Den 29 augusti 1944 står ryssarna i Bukarest. Rumänien är befriat. ”Tunga sovjetiska stridsvagnar defilerar förbi nere på gatan framför huset dit vi har tagit vår tillflykt. Storslagen syn. Dessa dammiga, slutkörda, rätt illa klädda män erövrar världen.” Så skriver två dagar senare den judisk-rumänske författaren Mihail Sebastian i sin dagbok. ”Folk längs gatan är fortfarande omtumlade. Väldiga utbrott av entusiasm men också en viss reservation. Många förbipasserande tittar snett på ’judepacket som applåderar’.”
Den rumänska statsledningen, auktoritärt styrd, slöt upp på Nazitysklands sida under andra världskriget, till dess den undanröjdes genom en statskupp och kapitulationen blev oundviklig med den tyska reträtten. Judeutrotningen i landet hade under denna tid varit svårartad till sin omfattning, bestialisk till sina uttryck. Sebastian har inga illusioner om befriarnas syfte – lägger de inte redan beslag på andras egendom? Klockor tycks vara deras favoritleksaker, nämner han galghumoristiskt. Men ändå, en vecka senare: ”De här ryska soldaterna som drar omkring på Bukarests gator med sina barnaleenden och sin hjärtliga lantlighet är riktiga änglar. Varifrån får de styrkan att låta bli att bränna ner allt, döda, plundra, lägga denna stad i aska där mödrarna hustrurna, systrarna och älskarinnorna bor hos dem som mördat, bränt ner och utplånat deras eget land?”
Hämnd skulle komma att utkrävas, rättvis eller orättvis. Sebastian tror inte ett ögonblick på att Sovjetunionen är ett frihetens rike. Fast ännu känns det, skriver han den 20 september, som ”något av ett mirakel att de här trupperna är här i all sin troskyldiga råhet”.
Det finns gott om sådana här vittnesbörd från samma tid. Läs avslutningen i Primo Levis Är detta en människa? Och det går knappast att förstå för en nutida levande den känsla av lättnad och befrielse som de drabbade människorna genomfors av när de upplevde invasionen från öster. Samtidigt hade Atlantvallen brutits igenom, och de västallierade gick äntligen mot Tyskland på den europeiska kontinenten. Denna erfarenhet av entusiasm, detta lyckorus kan inte upphävas av vad som senare hände i olika delar av Europa. De går inte att voteras eller propageras bort. Orsaksförklaringar och händelsekedjor måste stå öppna för undersökning och debatt. Den som skriver dagbok kan inte fälla några domslut, och även eftervärlden kan ta miste.
Befriaren som förtryckare är inget okänt fenomen. Sovjetarmén under vändpunktsåren och världskrigets slutskede var förvisso en befrielsearmé, men den var också en erövrare, som Sebastian noterar. I eget hus hade sovjetfolken lidit också före krigsutbrottet. Efter kriget rådde under decennier ett status quo mellan stormakterna, som dessas ledare kommit överens om i kampen mot Hitler, den gemensamma fienden. Slutet på förintelsen blev för många början på en lång tid i fängelse – ett folkens fängelse.
På sätt och vis upprepades vad som skett under den stora bataljen hundratjugofem år tidigare. Den ryska armén krossade sin tidigare allierade, den franske kejsaren och hans trupper, som var ute efter världsherravälde. Ryska soldater drog in i Paris, efter ett avgörande slag utanför Leipzig i oktober 1813. Segrarmakternas beslut under Wienkongressen satte hela Europa i ett skruvstäd. Heliga alliansens orubbliga motto var status quo, sedan ordningen återställts och fred proklamerats.
Det är ju också i denna tid och i denna miljö som det svenska riket söker en ny orientering – som icke-revanschistisk småstat men också som erövrare: av Norge! Detta förutsatte en överenskommelse med den forna fienden: det despotiska Ryssland, där livegenskap och politisk repression rådde, en världsmakt inställd på territoriell expansion fast inte primärt i Europa (om inte Turkiet räknas dit). Moderniseringen av det svenska samhället under Karl Johan, vald kronprins och kung, förutsatte fred och en viss undfallenhet gentemot tsarväldet. Det senare retade upp somliga hetsporrar, men dessa saknade alternativ och hade ingen som kunde komma dem till undsättning. Bernadottelinjen var inte alltid snygg, men den lyckades i sitt uppsåt. När revolutionen sköljde över Europa 1848-49 kom endast få stänk att snudda vid Sverige, och reaktionen behövde inte slå till med någon större kraft här.
Men liksom under Heliga alliansens tid ekonomiska och sociala omvandlingar grydde, kom kallakrigseran i Europa att föda ett motstånd som förvandlades till en revolutionär kraft – och på nästan alla håll, utom just i Rumänien, blev den förvånansvärt oblodig till sina följdverkningar. Med Jugoslaviens våldsamma upplösning efter kalla krigets slut vart måttfullheten som utraderad, och därefter kom även interventionerna i de före detta osmanska områdena att medföra oerhörda mänskliga lidanden – överallt, på Balkan, i Nordafrika, i Mellanöstern, där redan andra världskriget hade satt sina spår.
Bland annat mot denna bakgrund är den moderna folkrätten en sådan väldig landvinning, och just därför är det en bjudande plikt att påtala när- och varhelst den kränks. Den laglöshet som Sebastian skildrar i sina dagböcker hade inte kunnat få så fria tyglar, om det internationella systemet inte hade rämnat. De som idag önskar skjuta FN åt sidan bör påminnas om detta samband.
Mihail Sebastian, Dagbok 1935-1944. Umeå: Bokförlaget h-ström – Text och Kultur 2019. 649 s.