Bilder i Pariskommunens tid. Konst, satir och reportage

Anne Lidén

Detta år uppmärksammas 150-årsminnet av Pariskommunen 1871 runt om i världen. I Paris har utställningar, böcker, diskussioner i media och manifestationer på gator och minnesplatser avlöst varandra under året. Denna artikel behandlar bilder och bildkonst under Pariskommunens tid och bygger främst på två böcker. John Milners breda översikt Art, War & Revolution in France 1870-1871. Myth, Reportage and Reality utkom 2000. Jan Myrdal publicerade 2016 ett urval litografiska flygblad i boken När gatan tog mediemakt. Pariskommunens bilder, med en tillhörande utställning på Litografiska museet i Stockholm. Denna presentation av bilderna i Pariskommunens tid kan ses som en fortsättning på artikeln “Pariskommunen- 72 dagar som för 150 år sedan skakade världen” av Julien Hach i Förr och Nu nr 2:21. Som komplement ges även exempel på senare tids forskning om bilder av kvinnorna i kommunen.

Manifestationer i Paris av 150-årsminnet

I Paris har manifestationerna av Pariskommunens 150-årsminne varit många. Man har samlats i gatudemonstrationer och vid minnesmuren på Père Lachaise-kyrkogården för att hedra ”La Commune”. Många offentliga arkiv har lagt ut historiska dokument och flera historiska museer har visat utställningar, bland annat Musée Carnavalet och Musée l´Historie de Saint-Denis. Biblioteque Nationale Francaise har inrättat en särskild webbsida med forskningsresurser. I massmedia har kommunens betydelse diskuterats och många nya böcker publicerats. Enligt Jan Myrdal skulle den samlade litteraturen om Pariskommunen fylla ett eget bibliotek och efter detta minnesår kommer än mer material att tillföras. Det som präglar många inlägg under minnesåret är historiska kopplingar till tidigare revolutioner och folkliga uppror i Frankrike, 1789, 1830 och 1848. När det gäller minnesmanifestationer sker också referenser till material från tidigare minnesår, såsom 100-årsjubiléet 1971. Detta uppmärksammades i Sverige, men till skillnad från 70-talet är nu mängder av material tillgängligt offentligt och digitalt. (Lidén 1971).

Nyhetsbilder och bildkonst

John Milner är professor i konstvetenskap vid Courtauld Institute of Art i London med specialitet på den ryska konsten, även verksam vid universitetet i Newcastle. Milner ger i sin rikt illustrerade bok Art, Myth & Revolution in France 1870-1871. Myth, Reportage and Reality en bred översikt över en rad olika bildgenrer, såsom tidningstryck med trägravyrer, litografiska flygblad, teckningar, skulpturer och målningar i olja och akvarell, vilka ställs samman med fotodokument över det historiska händelseförloppet. ”This links art with news and composition with reportage. Realism, reportage, fact, fabrication and propaganda form a kind of spectrum”. Milner jämför hur nyhetsbilder i foton och tidningstryck kan ge uttryck av fakta eller propaganda, och hur dessa bilder inverkat på konstnärers tolkningar i karikatyrer eller målningar. Främst skildras verk av franska konstnärer, tecknare och illustratörer, men även tyska konstnärer och tecknare presenteras, vilket skapar tydliga kontraster. Fakta om kvinnorna i Paris som deltog i organisationer och strider ställs mot den falska motpropagandan från Versailles som framställde dem som galna pyromaner, ”petrolöser”. Man kan i boken följa striderna i det fransk-preussiska kriget och senare inbördeskriget på plats, i städer och byar, i Paris gata för gata, och se hur allt skildrades i reportagebilder, flygblad och målningar. Som omslagsbild har Milner valt den franske historiemålaren Ernest Meissoniers allegoriska bild över Paris belägring 1870, som dock blev färdigställd mer än tio år senare. [Bild 1] Här framställs belägringen som ett tappert heroiskt nederlag för staden, landet och nationen. I skyn svävar svältens spöke jagad av Preussens svarta örn.

Bild 1. Belägringen av Paris 1870. Heroisk allegori av Ernest Meissonier. Olja på duk 1884. Musée d´ Orsay. (Foto Public domain)

Till skillnad från traditionella konsthistoriska verk är Milners mediestudie om Pariskommunen inte uppdelad efter konststilar, material eller individer, utan efter det historiska händelseförloppet. Med en tydlig uppläggning i fem delar presenteras de olika bildgenrerna parallellt. 1. Kejsardömet, ger en historisk bakgrund till hovkonst, salongkonst och karikatyrer. 2. Kriget, skildrar stridsscenerna från Frankrikes attack till dess bittra nederlag i Metz och Sedan mot Preussens övermakt. 3. Belägringen, visar hur tyska trupper intar Versailles, belägrar Paris under vinterns hungersnöd och gör gemensam sak med Thiers regim. 4. Kommunen, skildrar försvaret av Paris, bildandet av kommunen och försvaret av kommunen. 5. Efterspel, visar hur kommunen besegras och kommunarderna avrättas, fängslas och deporteras. Exempel ges på olika bilder av kommunens minne, och bilder där segraren skriver historia.

Bild 2. Franska arméns försvar vid Longboyau-porten i det första slaget vid Buzenval parken 21 oktober 1870. Alphonse de Neuville 1879. Olja på duk. (Foto Public domain).

Milner skildrar konstnärernas individuella ställningstagande och förhållningssätt baserat på deras egna vittnesmål i brev, ord som skapar en historisk närhet. När många konstnärer lämnade Paris stannade omkring 700 dock kvar för att försvara staden och kommunen, och de bildade ett konstnärsförbund. Målaren Berthe Morisot skriver från Passy om hur kriget närmar sig, man hör mullret av kanoner och granater, men hon ”har beslutat sig för att stanna kvar”. Många manliga konstnärer deltar i det militära försvaret. Historiemålare som Ernest Meissonier och Edouard Detaille som också var officerare målade de franska trupperna utifrån sina skisser, oljemålningar med detaljerade krigsscener. En rad framstående konstnärer anslöt sig till nationalgardet, förutom Edouard Manet även Gustave Doré, Edgar Degas och Auguste Rodin. Genom hela boken kan man följa konstnärernas brevväxlingar, exempelvis hur målaren Gustave Courbet (1819-1877) resonerar kring kulturarvet och konstens roll från allt från uppburen konstnär till exilen. Under kriget och belägringen av Paris skyddar han Louvrens konstverk och blir sedan invald i kommunen. Efter kommunens fall fängslas han men flyr i exil till Schweiz. Konstnärer som återvände till Paris efter kommunens nederlag fann sina ateljéer och verk förstörda. Avslutningsvis skildrar Milner kommunens minne, men även hur många konstnärerna anpassar sig till den nya republikens krav och tolkar händelseförloppet i nya bilder. Vilka bilder av Pariskommunen accepterades sedan av de nya salongernas publik?

Bild 3. Kejsarnäsan. Alfred Le Petit. Litografi. La Charge suppl. nr 6. 4 september 1870. (Foto Satirarkivet)

Pariskommunens grafiska tryck och flygblad

Under många år samlade Jan Myrdal och Gun Kessle på franska affischer, grafiska tryck och flygblad allt från franska revolutionen 1789, revolutionerna 1830 och 1848 till Pariskommunens bilder 1871 och Första världskriget 1914. Studier av denna stora samling har resulterat i en rad böcker, kataloger och utställningar (Sunvisson 2019). I samband med att denna samling 2012 skulle flyttas till Varberg planerades en utställning av Pariskommunens bilder i samarbete med Litografiska museet (Burén 2016). Den stora samlingen med ca 400 grafiska blad från Pariskommunen donerades till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. När utställningen När gatan tog mediemakt. Pariskommunens bilder öppnade 2016 trycktes en utställningskatalog samt en bok med samma titel. I boken När gatan tog mediemakt. Pariskommunens bilder 2016 medverkar förutom Jan Myrdal, även Hans Larsson med en historisk bakgrund och Jan af Burén med ett kapitel om kolorerade tryck. Jan Myrdals två kapitel När gatan tog mediemakt och Principiellt om när upproret tar ord och om bilders karaktär behandlar de politiska förutsättningarna för det fria bildspråket under kommunen och bilders roll som politiska vapen ur ett klassperspektiv (Myrdal 2016). Några mer konkreta bildanalyser görs dock inte. Avslutningsvis i Vidareläsning ger Myrdal ett litet urval litteratur som kan leda vidare till den stora samlade forskningen om Pariskommunen. En förteckning ges också över alla de konstnärer och grafiska tryck som ingår i den deponerade samlingen.

I boken När gatan tog mediemakt presenteras Pariskommunens grafiska tryck i en illustrerad katalog i färg med ett uppslag för varje flygblad, uppdelad efter motiv i fem teman som följer det historiska skeendet. I. Kriget, som visar karikatyrer av kejsaren Napoleon III, generaler och krigshets. II. Kejsaren och hovet, med karikatyrer av kejsarfamiljen. III. Inför kommunen, med karikatyrer av militär, kyrka, reaktionära politiker som Thiers och Jules Favre. IV. Kommunen, med kommunen som fri gestalt i motstånd och försvar mot reaktionen, rättvisa och reformer samt samarbete. V. Efter, med karikatyrer av Thiers och Jules Favre, kommunens offer i deras blodiga seger samt mörkermännen i ljuset av republikens sol. Eftersom både Milner och Myrdal har en likartad tematisk uppläggning är det motiverat att min presentation av bilderna i denna artikel följer dessa rubriker.

Bild 4. Arkebuseringen av Kejsar Maximilian 19 juni 1867 i Mexiko. Edouard Manet 1867-1869. Olja på duk 252 x 302 cm. Av tre versioner finns denna i Städtische Kunsthalle, München. (Foto Public domain)

Kejsardömet och kriget

När Napoleon III hade utropat sig till Frankrikes kejsare 1852 inleddes en aggressiv imperialistisk utrikespolitik. Han förklarade krig mot Österrike och etablerade en fransk koloni i Melanesien, Nya Kaledonien. Därefter intervenerade han i Mexiko, där den österrikiske Ärkehertig Maximilian utropades till kejsare för en fransk koloni 1864. När Napoleon III övergav detta koloniala engagemang blev Kejsar Maximilian och hans generaler den 19 juni 1867 avrättade av en mexikansk republikansk styrka. I Paris pågick samtidigt den internationella världsutställningen och Napoleon III fick beskedet om avrättningen vid en prisutdelning (Milner s. 13-26). Konstnärerna Gustave Courbet och Edouard Manet hade satt upp egna utställningspaviljonger på utställningsområdet. När Edouard Manet fick höra om nyheten gjorde han snabbt skisser för en stor målning som skildrade Kejsar Maximilians avrättning. [Bild 4]. Han utgick från den spanske målaren Francisco Goyas stora målningar från 1814 om den franska ockupationen av Madrid i början av maj 1808, särskilt motivet med exekutionspatrullen i målningen Tredje Maj, som han studerat på plats i Spanien (Dumas 2008 s. 29). Det resulterade i stora oljemålningar, 3 meter breda och två meter höga, tre versioner av samma motiv. Det faktum att han målade de mexikanska republikanska soldaterna i franska uniformer i stället för mexikanska innebar både ett konstnärligt och ett politiskt ställningstagande mot kejsardömet, ty Maximilian visades upp som ett offer för Napoleon III. Manet deltog inledningsvis i Paris militära försvar men lämnade sedan staden. Senare skulle han tyvärr få användning för sin komposition igen, då han tecknade hur kommunarder 1871 blev arkebuserade vid en barrikad av franska uniformerade Versailles-soldater.

Bild 5. Prissvinet Badinguet III. Ett gödsvin. Konstnären Faustin Betbeder 1871.  (Foto Satirarkivet )

Under Napoleon III:s kejsardöme skedde en industriell revolution och arbetarklassen växte i omfång till 11 miljoner, men som Hans Larsson beskriver försämrades villkoren för arbetare och hantverkare i städerna (Larsson/Myrdal 2016). Hundratusental i Paris var registrerade som fattighjon. Medan lönerna höjdes med endast 17 % steg matpriserna med 50% och hyrorna med ca 70 -100%. Under åren 1868-1869 utbröt många folkliga uppror mot dessa omänskliga villkor, vilka slogs ned av kejsardömets repressiva inrikespolitik. När prinsen i kejsarfamiljen sköt ned journalisten Victor Noir, blev detta mord mycket uppmärksammat. Vintern 1870 demonstrerade 200 000 fransmän för republiken (Hach 2021)

I detta samhällsuppror deltog många konstnärer med kritiska satirer och karikatyrer av kejsar Napoleon III och ledande politiker i tidningar och i flygblad, såsom Honoré Daumier som verkat under kejsardömet i tidningen La Charivari. Mot hovkonstnärernas konstnärliga hyllningsporträtt av kejsaren lyfter Myrdal fram satiriska litografier av konstnärer som Alfred le Petit och Faustin Betbeder. Deras karikatyrer skildrar kejsaren med en förväxt svullen näsa med snusksvampar, och han förses med öknamnet ”Badinguet III”.  [Bild 3] Han framställs som en tjock gris, ”Svinet i Kejsarpalatset”, eller som ett gödsvin utställt av den tyske kejsaren Wilhelm, och gatpojken spyr på hans bild. [Bild 5-6]

Bild 6 ”Jag spyr på Badingue III”. Faustin Betbeder Litografi. Actualités nr 29 Grognet. (Foto Satirarkivet)

Kejsar Napoleon III valde i denna inrikespolitiska pressade situation att i stället agera utrikespolitiskt, provocerad av den preussiske presidenten Otto von Bismarck. Den 19 juli 1870 förklarade Napoleon III krig mot Preussen och manade till nationell mobilisering under patriotiska slagord. Denna aggressiva krigshets väckte stora protester, bland annat från den franska kvinnorörelsen. Satiriska flygblad varnade för att det skulle bli folket som skulle betala ett högt pris, inte officerarna. Milner visar i sin bok en bred översikt av krigets händelseförlopp i bataljmålningar av franska och tyska målare samt foton och trägravyrer från nyhetstidningen Illustrated London News. Här finns inte plats att redogöra för de franska truppernas anfall utmed gränsen, vilka alla misslyckades eftersom kejsaren grovt underskattat den preussiska arméns stora övermakt. På några månader var den franska armén besegrad. Oljemålningar med krigsscener skildrar de svåra nederlagen i städerna Metz, Strasbourg och Sedan, begravningar av döda och alla skadade soldater på hemväg. Rader av franska krigsfångar föstes på marsch mot preussisk fångenskap. I slaget om Sedan den 1-2 september kapitulerade Napoleon III och lät sig fängslas. Därigenom kunde republiken kunde utropas i Frankrike redan 4 september. Nu låg emellertid vägen helt öppen för de preussiska trupperna mot Paris, och de kunde ostört skeppa sina trupper och vapen på järnvägarna

Bild 7. Inkvartering av preussiska soldater utanför Paris 1871. Anton von Werner 1894. Olja på duk. Nationalgalleriet, Berlin. (Foto Public domain)

Preussiska och tyska hov- och bataljmålare som Adolf von Menzel och Anton von Werner följde de preussiska truppernas invasion i Frankrike 1870. Deras heroiska stridsscener över Preussens triumfer i Metz, Strasbourg och Sedan, belägringen av Paris den 18 september och skildringar av besegrade franska krigsfångar, målades långt efter kriget men byggde på en mängd skisser och teckningar. Anton von Werners hyllningsmålning 1885 framställer hur Kejsar Wilhelm den 18 januari 1871 utropades till den förste tyske kejsaren i själva spegelsalen i slottet Versailles. Bismarck blev nu rikskansler. Milner ser händelsen som den ultimata förnedringen för fransmännen (Milner s. 94-121). Anton von Werners stora målning 1894 skildrar hur en grupp preussiska soldater hade inkvarterat sig en gyllene sal i ett slott på väg mot Versailles och Paris. [Bild 7] Med arrogant säkerhet trampar de med sina leriga stövlar på den dyrbara mattan, slår sig nonchalant ner i sidenfåtöljerna, äter gott och dricker vin vid eldstadens värmande sken. Ackompanjerad av spelet på flygeln sjunger en reslig preussare deras segersånger.

Bild 8. ”De tre gracerna”. Faustin Betbeder. Litografi. Politikern Adolf Thiers omgiven av ministrarna Ernest Picard och Jules Favre. (Foto ARAB Stockholm)

När den tredje franska republiken hade utropats i Frankrike den 4 september var General Trochu ledare för Paris försvar med 120 000 i reguljära armén, 80 000 i mobilgardet och 330 000 i nationalgardet. Nu hade den kejserliga censuren släppt sitt grepp och Myrdal understryker hur det därigenom öppnades nya möjligheter för tryckfriheten igen, vilket underlättade produktion och distribution av bilder (s. 31). Faustin Bedbeder visar hur Thiers ministär likt prostituerade kvinnor säljer ut sig till preussiska armén. [Bild 8] Nu kunde många litografiska tryckerier trycka massupplagor av satiriska flygblad som kunde läsas och förstås av gatans masspublik. Myrdal poängterar att bildernas teman och grafiska utformning har en direkt relation till den publik som de riktar sig till. Gatans vulgära språk och gatans bilder hörde ihop. Myrdal för också en diskussion kring satirbildernas tendens i vänsterborgerliga karikatyrtidningar som La Charivari, som lästes av en mer bildad publik. Dessa tidningar lästes nämligen inte i lika hög grad av gatans publik.

Bild 9. Brevduvan som räddning för Paris. Puvis de Chavannes. Olja på duk. (Foto Public domain)

Belägringen

Paris hade blivit omgiven av en järnring av preussiska trupper som attackerade från alla håll, och flera utbrytningsförsök från nationalgardet i staden misslyckades. På grund av att general Trochu höll tillbaka de egna styrkorna uppfattades det som ett svek och förräderi. Staden var nu helt isolerad och kontakterna med omvärlden bruten, men det gick att nå ut med meddelande via brevduvor och luftballonger. Medan tyska soldater umgicks i vänskap med Adolf Thiers regim i Versailles utsattes den svårt nödställda befolkningen under Preussens belägring av svårt lidande, svält och vinterkyla. Bombardemanget från det preussiska artilleriet tvingade invånarna att söka skydd i trånga och mörka källare, som blev stationära skyddsrum och sjukhus. Milner dokumenterar genom reportagebilder, satirer och konstverk hur belägringens isolering skapade en livshotande svår situation för folket i staden. Den preussiska armén behövde bara vänta ut tiden och låta nöden tvinga folket till underkastelse. Men Paris invånare försvarade sig och höll ut.

Konstnären Puvis de Chavannes som ofta målat symboliska motiv gestaltar här en personifikation av staden Paris, en kvinna som håller brevduvan mot bröstet i skydd mot den preussiska mörka örnen som svävar i skyn. I bakgrunden reser sig siluetten av katedralen Notre Dame. [Bild 9] Reportagebilder av ballongfabriken spreds men även bilder som avslöjade de politiker som flydde i ballong undan striderna. Hur skildrades hjälpen till Paris nödställda? Gustave Doré målar en välgörenhetssyster som räddar ett barn undan mörkret och kylan, en individuell insats i en mer romantisk anda än de kollektiva kommunala åtgärderna. [Bild 10] Båda bilderna anknyter till kyrkliga och romantiska motiv, som kunde skapa empati och en vilja att ge bidrag till nödställda. Det kom också bistånd från England. Gustave Dorés anteckningsböcker med enkla skisser av vardagslivet under kommunen har visat sig vara av stort historiskt värde (Hassner 1977 s. 131-163). Dennes dokumentation av republikens konkreta reformer och sociala välfärdsarbete har nu publicerats under 150-årsminnet. [Bild 11]

Bild 10. Välgörenhetssyster räddar ett barn under belägringen av Paris. Gustave Doré 1870. Olja på duk. Musée moderne Malraux le Havre. (Foto Public domain)

I teckningar, grafiska tryck och oljemålningar skildras hur invånarna i Paris tvingas till desperata åtgärder för att kunna finna föda åt sina familjer. Långa matköer bildades utanför kommunala bagerier, slaktare och fiskhandlare, vilka hade allt sämre och uslare mat att erbjuda. Bilder av de långa matköerna spreds i europeiska medier, teckningar och litografier visade hur slaktare sålde hund- och kattkött, men även råttor blev eftertraktad föda. En jämförelse av samtida bildtyper, genrebilder i olja och satiriska teckningar, ställer centrala frågor om hur de nödställda skildras och vilka bilderna riktar sig till. Milner och Myrdal ger ett underlag för en diskussion kring de bakomliggande avsikterna med bilderna men även tolkningen av dem.

Bild 11. Allmän matkantin. Boulevard Saint -Michel. Gustave Doré 1871. Teckning. Musée Carnavelet. (Foto Public domain)

Målningen av konstnären Henri Pille visar hur kvinnor och barn i Paris köar utanför en kommunal kantin för att få mat och mjölk. [Bild 12] Bilden av den långa matkön kan väcka betraktarens empati för de nödställda. Av bilden framgår att kommunens välfärd skapade en viss trygghet. Karikatyrteckningen av matkön i La Charivari av signaturen Cham, är däremot utformad på ett mer underhållande sätt, och frågan infinner sig: ”Vem skrattar åt vem?” [Bild 13] Som Myrdal noterat hör tidskriftens publik till de mer välbärgade och inte de folkliga läsarna, något som kan påverka illustratörens uppdrag.

Bild 12. Matkö utanför en kommunal kantin i Paris. Henri Pille 1870-71. Olja på duk. Musée Carnavalet, Paris. (Foto Public domain)
Bild 13. Matkö efter råttkött. Signaturen Cham. Teckning La Charivari 8 december 1870. (Foto Public domain)

Råttförsäljaren gör sig redo för att flå en råtta på en stol i sitt primitiva gatuslakteri. [Bild 14] Oljemålningen av Narcisse Chaillou hör till bildtypen underhållande genrebilder, men får här en allvarligare underton. Särskild uppmärksamhet väckte tillfället, då man för att skaffa mat tvingades slakta två elefanter, Castor och Pollux, i Paris Botaniska trädgård. Teckningen av Gustave Doré fångar den förtvivlan som fanns hos soldaterna vid dödandet av det väldiga djuret. En av trägravyrerna ur Illustrated London News vinklar däremot bilden som om det vore en jaktscen från Afrika, och på så sätt kan bilden bli en underhållningsbild för en välbärgad läsekrets i London och Europa. [Bild 15] Denna tidskrift hade fem tecknare stationerade i Paris.

Bild 14. Råttförsäljare på gatan flår en råtta. Narcisse Chaillou 1870. Olja på duk. Musée Carnavalet Paris. (Foto Public domain)
Bild 15. Elefanten i Botaniska Trädgården skjuts. Trägravyr till reportage i Illustrated London News. (Foto Public domain)

Efter förhandlingar av Adolf Thiers, utrikesministern Jules Favre och generaler slöts stilleståndsavtal med den preussiska armen den 28 januari och den nya franska nationalförsamlingen leddes från det kungliga Versailles. Adolf Thiers hade utsetts till ”Ledare för Republikens verkställande makt”. [Bild 16] Paris ville dock inte kapitulera, varför en rad aktioner vidtogs riktade mot dess republikanska invånare. Tusentals skuldsedlar krävdes plötsligt in vilket betydde att hyresgäster skulle vräkas i massor och mängder av småföretagare gå i konkurs. När Thiers regim i Versailles försökte tillskansa sig nationalgardets 170 kanoner stationerade uppe på Montmartre, utbröt den 18 mars en massrevolt i Paris. Milner redovisar hur mängder av kvinnor och män tågade upp och försvarade kanonerna med sina kroppar, ledda av revolutionären och läraren Louise Michel, som bar nationalgardets uniform ur Montmartre-bataljonen. Hans Larsson redovisar hennes öppna medborgarbrev: ”— kommer vi kvinnliga medborgare att försvara dem intill döden” (Larsson/Myrdal 2016 s. 20-21)  [Bild 28, 34] Alltfler av Versailles-trupperna gick under dessa dagar över till de Paris-trupperna, vilket väckte Thiers hat och önskan om hämnd. Dessutom hotade Bismarck att ockupera Paris om inte Versailles-regimen kunde kuva staden. Segraren hade redan fått Alsace och Lorraine i stilleståndsavtalet.

Bild 16. ”Den verkställande”. Jules Favre och Adolf Thiers åderlåter Frankrike, blodet rinner ner i en preussisk pickelhuva. Georges Pilotell 1871. Grafiskt kolorerad litografi. V&A Museum London. (Foto Public domain)

Kommunen

Efter att det 26 mars skett val till kommunstyrelsen utropades den självständiga kommunen den 28 mars i Stadshuset i Paris. [Bild 17] I sin artikel i Förr och Nu 2:21 redogör Julien Hach för den politiska starten och de fortsatta händelserna. Istället för trikoloren hissades nu den röda fanan på Stadshuset, och den röda fanan får en central plats i de flygblad och illustrationer som skildrar kommunens bildande. Milner, Myrdal och Hach visar samtliga hur kommunens ledning under den korta tid, de 72 dagar som den verkade fritt, hann utforma en lång rad jämlikhetsreformer som idag 150 år senare kan ses som självklara rättigheter för välfärd i varje samhälle. Gratis, sekulär och obligatorisk skolgång införs för alla, pojkar och flickor. Kyrkan skiljs från staten, bröllop och begravningar blir civila. Kommunal sjukvård inrättas. Arbetarna fick kooperativ rätt till arbetet och till fabriker utan ägare. Detta praktiska reformarbete skildras dock inte explicit i bildkonsten eller i satirerna. Nu förändras emellertid nyhetsbilderna, exempelvis i London, där kommunens invånare börjar skildras mer som illvilliga bråkstakar och drinkare.

Bild 17. Kvinnlig nationalgardist försvarar Stadshuset på kommunens andra dag 1871. Akvarell. (Foto Public domain)

Författarna lyfter även fram den viktiga och avgörande roll som de politiska  kvinnoorganisationerna fick för kommunens reformer, även om det var män som valdes in i kommunens ledning. Till de ledande kvinnorna hörde vid sidan om Louise Michel, även André Leo, Elisabeth Dmitrieff och Nathalie Lemel samt Paule Minck och Marie Deraisme. De hade vana av politiskt arbete, eftersom kvinnorörelsen hade formerat sig redan 1866. Sida vid sida stred de med männen på barrikaderna i försvaret av Paris, deltog i dagliga möten och skötte det praktiska reformarbetet på många plan. Det förnuftiga och logiska i en kris blev att organisera en gemensam och kommunal sjukvård och välfärd. Många fäder hade dött eller skadats på slagfälten i kriget och kvinnorna fick därmed en ökad försörjningsbörda för familjerna. Nyare forskning understryker kvinnokampens historiska betydelse (Jones 1991; Clayson 2002, Eichner 2003; Gullickson 2014).

Bild 18. ”Kommunen”- ”Jag vill vara fri och det är min rätt att försvara mig!” W. Alexis Kolorerad litografi. Musée Carnavelet, Paris. (Foto Public domain)
Bild 19. ”Straffet” Folkets rättvisa. Städerna Paris, Metz och Sedan för fram de skyldiga. Signatur G. Bar. Litografi (Foto ARAB Stockholm)

På illustrationen av W. Alexis träder en kvinna fram på barrikaden, en personifikation av staden Paris. [Bild 18] Hon bär barrikadens krona och håller en röda fana i handen, medan hon pekar på flaggans text ”Commune”. Hon vänder sig mot Thiers och Favre, båda försedda med preussiska pickelhuvor likt Bismarck. Det grafiska trycket av signaturen G. Bar gestaltar den republikanska kommunens rättvisa [Bild 19] Den tronande kvinnan i röd dräkt med revolutionens frygiska mössa, representerar Republiken och domaren, som håller sitt svärd och sin sköld intill kommunens röda fana. Hon tar emot en delegation av tre kvinnor, tre städer. De släpar fram de skyldiga som ska dömas, först kommer Paris med Thiers och Favre, därefter kommer städerna Metz och Sedan med Napoleon III. Denna domstolsscen kan jämföras med franska revolutionens bildningsideal och upplysningstankens betoning på förnuftet. Bilderna vädjar till betraktarens förnuft.

Bild 20. Palatset Tuillérierna brinner. Georges Clairin maj 1871. Olja på duk. (Foto Public domain)

När flera andra franska städer såsom Lyon, Marseille, Toulouse, och Narbonne anslutit sig till den nyinrättade självständiga kommunen i Paris, insåg Versaillesregimen att själva grundvalen för samhällsordningen och deras makt var hotad av sociala uppror. Den startade 26 april ett militärt anfall mot Paris, ett inbördeskrig och ett klasskrig som leddes av Jules Favre och som pågick en månad. [Bild 21-22] Den 21 maj hade Versailles-trupperna intagit staden och kommunen var kväst. Hach beskriver den ”Blodiga veckan” 21-28 maj då kvinnor och män försvarade barrikaderna runt om i Paris med sina liv. Versailles-soldaterna kunde ta sig upp i husen i kvarter efter kvarter med brandbomber och skjuta ner mot barrikaderna. ”Paris brinner” blev nyheten världen över. Upproren kvästes även i övriga landet.

Bild 21. ”Hon gjorde motstånd. Jag mördade henne” (Antonius II akt). Jules Favre med pickelhuva sticker bajonetten i ”La commune”. Faustin Betbeder 1871. Litografi. (Foto Satirarkivet)
Bild 22. ”De låter mig dricka ensam…. det är inte snällt”. Karnevalen (Mardi Gras) detta år. Döden som festprydd karnevalsdansös dricker ”Skummande blod. Champagne 1871”. Faustin Betbeder 1871. Litografi (Foto Satirarkivet)

Den blodiga veckan. Efterspelet.

När kommunen blivit besegrad kunde Versailles-trupperna söka upp kommunarder på alla Paris gator och barrikader och arkebusera dem på plats utan dom. [Bild 23-24]. Milner visar i flera reportagebilder och fotografier hur de döda kropparna lades på hög. Många samlades ihop och ställdes upp mot väggar och murar och sköts av exekutionspatruller, i Luxembourg-trädgården och inne på fängelsernas gårdar. Muren i Père Lachaise-kyrkogården där många hundra avrättades kallas ”mur des federés”, kommunardernas mur. Omkring 30 000 dödades i denna slakt av kommunarderna och lika många fängslades. Satiren av signaturen Moloch uttrycker de överlevandes anklagelser mot regimen i Versailles. [Bild 25] Tusentals kvinnor med familjer fick marschera till fångenskapen i Versailles och även hundratals barn fängslades (Daussin 1977; Lebouteiller 2021).

Bild 23. Kommunarder arkebuseras av Versailles-trupperna. Teckning osignerad (Foto Public domain)
Bild 24. Trumpetare vid muren inför exekutionspatrullen. Alfred Roll 1871. Olja på duk. Musée Carnavalet (Foto Public domain)
Bild 25. ”Bravo Adolphe! Kejsar Wilhelm är blått en klåpare!!! Till hans execellence Monsieur Thiers, Ledare för Landsbygdsrepublikens Verkställande makt”. Moloch (B. Colomb) (Foto ARAB Stockholm)

Konstnären Gustave Courbet som hade tillhört kommunens ledning fängslades och ställdes inför rätta i augusti 1871. I sitt försvar framhävde han hur han räddat Louvrens och Paris konstskatter mot Preussens bomber, men dömdes dock för sin delaktighet i rivningen av imperiekolonnen på Place Vendôme. I Sainte-Pélagie fängelset fick han tillåtelse att måla och teckna. [Bild 26-27]. På grund av sina svåra hälsoproblem blev han magrare och svagare. Courbets skisser från fängelset skildrar exekutioner av kvinnliga kommunarder, hur kvinnor och barn föses ihop i mörka celler och tvingas marschera med hungriga barn.

Bild 26. I min fängelsecell. Gustave Courbet. Kolteckning 1871 (Foto Public domain)
Bild 27. Arresterade kvinnor och barn. Fängelset Sainte-Pélagie. Gustave Courbet 1871. (Foto Public domain)

Många ledande kvinnliga kommunarder, såsom Louise Michel och Elisabeth Dmitrieff, fängslades och dömdes i summariska rättegångar. Louise Michel som kallades ”Den Röda Jungfrun”, höll fast vid kommunens reformer och rättigheter i sitt försvar i domstolen, varför hon dömdes till deportation och fördes till kolonin Nya Kaledonien i Melanesien (Gauthier 2013; Gullickson 2014). På Jules Girardots oljemålning i gråtoner framträder Louise Michel i den uniform som hon burit i striderna för nationalgardet och kommunen. [Bild 28] Efter amnestin tio år senare när hon kunde återvända till Frankrike, återupptog hon sitt politiska arbete och sitt författarskap.

Bild 28. Louise Michel fängslas. Jules Girardet 1871. Olja på duk. Musée d´art et d´ histoire Saint-Denis. (Foto Public domain)

Motpropagandan. De nya salongernas bilder

Under Versailles-regimen kunde konstnärer, tecknare och fotografer anlitas för att utforma en effektiv motpropaganda mot Pariskommunen, bilder som präglades av hånfullt hat. Det bedrevs ett aktivt arbete med att sprida falska nyhetsbilder av påstådda ”brott”, så kallade ”komponerade” fotografier och montage, bland annat av fotografen E. Appert (Hassner 1977). ”Paris ruiner” påstods främst bero på kommunens egen förstörelse, inte det preussiska krigets granater eller Versailles-truppernas brandbomber. Motpropagandan inriktade sig mot kyrkans förlorade inflytande. Målningen av genremålaren Paul-Felix Guérie, som hör till en bildtyp kallad ”mock historic genre”, framställer ett civilt bröllop under kommunen som en helt ovärdig tillställning präglad av total oordning och brist på etikett.

Bild 29. Ett civilt bröllop under Pariskommunen. Paul-Felix Guérie 1871. Olja på duk. Musée d´Historie de Saint-Denis. (Foto Public domain)

I salen råder trängsel bland många illa klädda, rökare, rumlare och drinkare, soldater viftar med vapen och en gatpojke osäkrar en pistol. En mor ammar sitt barn med blottat bröst, på golvet står urdruckna vinflaskor och ett fat med matrester. Betraktaren kunde sålunda föreställa sig alla unkna dofter. En kommunard vid tribunen förrättar vigseln med den röda fanan och väntar in övriga bröllopspar som står på tur. Konstnären visar att allt som sker i bilden är omoraliskt och syndfullt samt bryter mot kyrkans bröllopsseder och Guds bud. Denna visuella propaganda blev effektiv, och många betraktare kunde förfasa sig över kommunens brott mot gamla traditioner och samhällsordningen.

Bild 30 a. Kvinnor tänder eld på hus. Frédéric Théodore Lix 1871. Trägravyr (Foto historie-image.org. Public domain)

En av de mest framgångsrika Versailles-kampanjerna mot Pariskommunen och kvinnornas reformarbete handlar om den påhittade myten om ”petrolöserna”, en påstådd hop av ondskefulla kvinnor (Milner 2000 s. 169-193; Tillier 2016). En lång rad illustrationer och teckningar spreds, som visade hur grupper av kvinnor smög omkring nattetid i Paris med flaskor och bensindunkar och likt illasinnade mordbrännare tände eld på husen med sina facklor, bland annat av Frédéric Théodore Lix, illustratör i Le Monde Illustré. [Bild 30 a] Det var ju svårt för en betraktare utanför Paris att veta vad som var sant eller falskt. I Illustrated London News nyhetsbilder blir en misstänkt kvinna avrättad på gatan utan dom, medan domstolsscenen i L´Universe Illustré skildrar hur fem kvinnor åtalade för att vara ”petrolöser” dock får möjlighet att försvara sig mot de påhittade anklagelserna. Omfattande ny forskning har publicerats om mytbildningen kring ”petrolöserna”, byggt på pionjären Edith Thomas arbete 1963 (Gullickson 1996; Cellérier 1997; Tillier 2016; Clement 2017).

Bild 30 b. ”En petrolös”. ”Kommunens typer”. Paul Klenck 1871. Musée Carnavalet. (Foto Public domain)

Mest spridda var dock flygblad och vykort av ett brinnande Paris, där en äldre kvinna klädd som Marianne med frygisk mössa och blottat hängbröst rusar fram med bensindunk och fackla i högsta hugg. Ansiktet är grovt med en ilsken uppsyn, håret står på ända. Paul Klenck tecknar en bastant och grovhuggen kvinna som kliver fram med fackla och knuten näve. [Bild 30 b] Andra tecknare som Eugène Gerard låter henne framstå som en spritt språngande galen pyroman. Myrdal lyfter fram omslaget på tidningen Le Grelot 4 juni 1871 där en hånflinande Versailles-soldat med en stor kvast sopar bort kommunardernas lik (Myrdal 2016 s. 47). En död kvinna med banderollen ”La Commune” har slängts uppe på högen av lik vid barrikaden. Hon håller om en bensindunk och den röda fanans skaft är brutet. Så kunde segraren Adolphe Thiers i den tredje republiken skriva historien! Revolutionens romantiska bild av Marianne på Delacroix-målningen 1830 hade omvandlats till en nidbild, vilken tyvärr även påverkade socialistiska historiebilder. Omslagsbilder på Le Chambard Socialiste 20 år senare föreställer exempelvis ilskna kvinnliga kommunarder med utfällt hår och blottat bröst som lyfter den röda fanan och skriker. Förnuftets bilder från kommunen har fått vika för romantiska känslouttryck.

Efter kommunens fall flyttade många tusentals välbeställda borgare tillbaka till Paris från Versailles, där de tagit sin tillflykt under kriget. Det återstod mycket uppbyggnadsarbete av förstörda hus och gator. Alla konstnärer fick reparera sina skadade ateljéer inför nya utställningar, dock blev Courbet utestängd från den nya Salongen. Många anpassade sig till den nya situationen och opinionen. Målaren Puvis de Chavannes som stött kyrkan och landsbygdens Versailles-regim ville nu ge en känsla av hopp till publiken på den nya Parissalongen som öppnade i maj 1872. I en allegori skildras Frankrikes ruiner i landskapet där Hoppet i vit dräkt vilar med fredens grönskande kvist i sin hand. [Bild 31] I en andra version med en fridsam naken kvinna låter han henne vila på den vita dräkten utbredd på en blomsterbädd. Kvinnans väna väsen skulle bli kvinnoidealet. På Salongen1874 kunde impressionisterna formera sig med gemensam utställning om friluftsmåleriet, och Claude Monet och Edouard Manet målade färgspelet med trikolorens flaggor på stadens gator.

Bild 31. ”Hoppet”. Puvis de Chavannes 1872. Olja på duk. Även i naken version. Musée d´Orsay (Foto Public domain)

Nu skulle samhällsordningen återställas och social samhällsfred råda. Napoleon III dog i London 1873 och ett tredje kejsardöme kunde avvärjas. Den nya konstitutionen i tredje republiken fastställdes 1875 under den nye presidenten Patrice MacMahon (Käll 2017). Man planerade manifestationer för den nya konstitutionen och en tävling utlystes för ett frihetsmonument på Place de la Republique. Det blev Leopold Morice som fick uppdraget att utföra monumentet med en staty av Marianne, en prototyp i gips stod klar 1880. Som framgår av målningen av Alfred Roll blev den första invigningen av Marianne-statyn på nationaldagen 14 juli en stor folkfest med ett myller glada människor. Mitt i bilden lyser fredsbudskapet ”Pax” med trikolorens flaggor. [Bild 32]. Detta år infördes även en amnesti för kommunarderna och många kunde därmed återvända från exilen eller deportationen. Målaren Gustave Courbet fick emellertid aldrig uppleva detta, då han avled 1877 i exilen.

Bild 32. Invigning av Marianne-statyn på Place de la Republique 14 juli 1880. Trikolorens flaggor är skyltade med budskapet Pax. (Statyn en gipsprototyp av Leopold Morice inför bronsstatyn 1883) Alfred Roll Olja på duk. Musée des Beaux Arts de la ville de Paris (Foto Public domain).

Minnesmanifestationer. Slutord

Med så många döda under Paris belägring och den efterföljande Pariskommunen, vilka kunde finnas kvar att minnas det som hände? Inom den internationella socialistiska arbetarrörelsen hölls minnet levande genom tidningar och böcker. Det fanns också många hundratals barn som växte upp under kommunen, vilka sett sina föräldrar och släktingar kämpa för sina rättigheter. Många av dem som överlevt, som frigivits och som återvänt ville hedra minnet av kommunarderna. Den ryske konstnären Ilya Repin, som hade målat Pråmdragarna vid Volga vid tiden för kommunen, vistades i Paris 1873- 1876. Han inspirerades av det franska friluftsmåleriet, men sökte även kunskap om den utopiska socialismen. Baserat på teckningar och skisser, färdigställde Repin några år senare 1883 en målning av en stor folksamling på Père Lachaise-kyrkogården. [Bild 33] Vid minnesmuren hängde man upp kransar och lade blommor för hågkomsten av kommunarderna, och den röda flaggan vajade.  

Bild 33. Årlig minnesmanifestation vid kommunardernas minnesmur i Père Lachaise kyrkogården Ilya Repin 1883. Olja på duk. Statliga Tretjakov-galleriet Moskva (Foto Public domain)

Uppe på Montmartre hade Paris invånare den 18 mars 1871 försvarat kanonerna och startat upproret. På denna upproriska plats började man 1891 bygget av en ny stor kyrka, Sacré Coeur. Kyrkans makt och den moraliska ordningen skulle befästas i staden med ett dominerande blickfång. Konstnären Louis Tinayre växte upp i Paris med sin mor Marguerite Victoire Tinayre, verksam författare och utopisk socialist i Pariskommunen, och han var bara tio år när de tvingades på flykt. När han återkommit till Paris som vuxen konstnär, målade 1882 han ett porträtt av revolutionären, läraren och författaren Louise Michel vid 52 års ålder. [Bild 34] I sina böcker, såsom La Commune och Memoires, försvarade hon kommunens reformer. Hon hade inte glömt eller gjort avbön. Hennes kulturarv och minne har ibland legendariska inslag som avspeglas i böcker, filmer, serier samt bildkonst. En tunnelbanestation i Paris har fått hennes namn och uppe på Montmartre döpte man 2004 om ett torg till hennes minne. Den stora insatsen Louise Michel gjorde för en demokratisk och jämställd skolreform under kommunen har hedrats genom att många franska grundskolor idag bär hennes namn. Vid hennes begravning 1905 deltog 100 000 människor. Hennes eget vittnesmål om hur ”folket vaknade” under kommunen får här bli slutorden (Larsson/Myrdal 2016, s. 20): ” Den 18:e mars kunde ha blivit en seger för en kungaallians, utlänningar eller folket. Det blev en folkets seger….”

Bild 34. Louise Michel vid 52 års ålder, författare, lärarinna och socialist. Porträtt av Louis Tinayre 1882. Olja på duk. Musée Carnavalet. (Foto Public domain)

Referenser  

Källor och länkar

150 Years of the Paris Commune. Palais Galliera. Musee de la mode (Hämtad 2021-10-20)

Anania, Billy (2021) The Iconography of the Paris Commune. 150 years later. (https://hyperallergic.com. Hämtad 2021-10-27)

L´Histoire à la BnF. Biblioteque Nationale Francaise (https://histoirebnf.hypotheses.org/Resources de la Commune 1871. Hämtad 2021-11-10)

Louise Michel, Musee l`Histoire de Saint Denis, Paris.

Musée d´Histoire de Paris. Revoltes et manifestations populaire (http:// carnavalet.paris.fr/eng Hämtad 2021-10-15)

Pariskommunen 1871, Litografi. Bibliotekskatalogen Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Stockholm (www.arab.se)

https://macommunedeparis.com
https://www.commune1871.org
https://www.histoire-pour-tous.fr

www. Parismuseescollections.paris.fr/Estampe art graphique

Litteratur

Burén, af, Jan (2016). När gatan tog mediemakt – Pariskommunens bilder. En utställning i samarbete mellan Litografiska museet och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Huddinge 8 maj-18 september. Utställningskatalog Litografiska museet. Stockholm.

Clayson, Hollis (2002) Paris in Despair: Art and Everyday Life under Siege (1870-71). Chicago University Press. Chicago.

Célérier, Patricia-Pia (20010). ”Les Pétroleuses de la Commune de Paris ou le Mythe Terroriste”. (s. 93-98) Romance Quarterly 44-2. (https://doi.org/10.1080/08831159709604186)

Clement, Lynn (2017). The commune´s Marianne. Art history of the petroleuse. (htpps://ageofrevolution.com. Hämtad 2021-10-20)

Daniels, Morna (2005). Caricatures from the Franco-Preussan War 1870 and the Paris Commune. British Library London. Ch. 5 BLJ 2005.

Doussin, Paul (1977). “La Commune et l´enfance”. La Commune 1977-09-08.

Dumas, Ann (2008). Inspiring Impressionist. The Impressionist and the Art of the Past. (Ed.) Denver Art Museum. Yale University Press. London.

Gauthier, Xavière (2013). La Vierge rouge: biographie de Louise Michel. Max Chaleil, Paris.

Gullickson, Gay L. (1996). Unruly women of Paris: Images of the commune. Ithaca Cornell University Press.

Gullickson, Gay L. (2014). “Militant Women: representations of CharlotteCorday, Louise Michel and Emmeline Pankhurst”, Women’s History Review, 23:6, 837-852, DOI:10.1080/09612025.2014.906843

Hach, Julien (2021). “Pariskommunen – 72 dagar som för 150 år sedan skakade världen”. Tidskriften Förr och Nu 2:21.

Hassner, Rune (1977). Bilder för miljoner. Sveriges Radio och Rabén & Sjögren. Stockholm.

Jones, Kathleen B. & Vergès, Francoise (1991).”Women of the Paris Commune”. Women Studies Int. Forum, Vol 14 1991. (pp 491-504)

Käll, Per-Olov (2017/2021). “När Frankrike bröt samman – om William L. Shirers storverk The Collapse of the Third Republic”. Del 1. (s. 42-66) Förr och Nu Årsbok 2017. Tidskrift för en folkets kultur och historia. Norra Kvinneby 2021.

Lebouteiller, Éric (2021). Les enfants combattants de la Commune” (https://www.commune1871.org)

Lidén, Anne (1971 red.) ”Vad gjorde kvinnorna i Paris år 1871?” Kvinnobulletinen 1971”. (s. 12-13) I Gråt inte, kämpa. 10 år med kvinnorörelsen. Hammarström & Åberg 1982.

Michel, Louise, The Red Virgin. Memoirs of Louise Michel. (1981) Ed. Lowry, B. & Gunter, E. Alabama University Press. Alabama

Milner, John (2000). Art, War and Revolution in France 1870-1871. Myth, Reportage and Reality. Yale University Press. London.

Myrdal, Jan (1989). Franska revolutionens bilder. Utställningskatalog till utställning med samma namn av Gun Kessle och Jan Myrdal. Riksutställningar och Askelin & Hägglund. Stockholm.

Myrdal, Jan (2016). När gatan tog mediemakt. Pariskommunens bilder. Med bidrag av Hans Larsson & Jan af Burén. Årsbok 2016 för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap. Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i samarbete med Celanders förlag. Lund.

Sunvisson, Karin (2019). ”Bilders verkan. Om Jan Myrdals och Gun Kessles samling av bilder för massorna”. (s. 103-112) Den vanartige Jan Myrdal. Ett seminarium kring ett 75-årigt författarskap. Gun Kessles och Jan Myrdals stiftelse. Stockholm. 2019.

Thomas, Edith (2021). Les Petroleuses. Gallimard. Paris.

Tillier, Bertrand (2016). Le Mythe de la Petroleuse”, L´Histoire par l´image. (https:// histoireimage.org/ etudes/mythe-petroleuse Hämtad 2021-10-20)