En stund i augusti 2020

EN STUND I AUGUSTI 2020

 

Anders Björnsson

 

 

Brunbjörn (Ursus arctos)

Ännu en dag när närvarokänslan då och då suddas ut, det vill säga man håller på att svimma. Vi längtar efter regn och åska. När jag kom från bastun, stod en björn i farstun till storstugan. Det var visserligen en dröm. Men en avlägsen bekant mötte en björn, när han steg ut ur torrdasset, och blev faktiskt slagen till döds.

Vad som är sanning skiljer i coronatider livet i våra mest näraliggande huvudstäder åt. Är det till exempel sant att Georg Sörman, herrekipering, gick i konkurs i våras? Den har funnits i samma lokaler på Kungsholmen sedan 1937, med inredning orörd sedan den tiden. Ett kulturarv. Jag upptäckte det alltför sent under min levnad. Regeringspengar går till annat.

Folk oroar sig för kinesiska storbolag, som investerar och köper upp utanför landets gränser. Men som den brittiska historikern Linda Colley skriver i senaste numret av London Review of Books, beter de sig inte stort annorlunda än de koloniserande kompanier (”company states”), som for till Asien från cirka 1600 och ett par hundra år framåt och roffade åt sig vad som bidrog till europeiskt välstånd. Nu stundar revansch.

I helgen blir det surströmming. Till den föredrar jag kryddost, till kräftorna Västerbotten. De finns de som anser att det ska vara tvärtom. Här råder stor oreda under himlen, som kineserna brukar säga. Fast själv har jag inte hört någon kines utan bara västerlänningar säga det. Vad det sedan allt kan betyda.

Masscirkulärens era är över. Behovet av att kommunicera kvarstår. Nekrologernas tid är inte förbi. Nyss försvann min vän, förre antikvariatsbokhandlaren Christer Griborn, Sundbyberg. Hans butik hette Pica Pica. Jag tror inte, att det stals några böcker där. Dit gick man för att bli av med sina. För tjugo gamla fick man en ny. En hedersman som fick Parkinson och tappade böckerna på golvet.

Också historikern Sven H. Carlson, Uppsala, har gått bort. Han träffade verkligen ett vargpar i skogen. När han skrev sin avhandling om internationell handel for han till riksarkivet i Lissabon för att studera räkenskaper. De togs fram ur fuktiga källarvalv, och medan han gjorde sina excerpter förstördes arkivalierna en efter en i den luftkonditionerade forskarsalen. Han fick bråttom, liksom när han såg varg.

Lilla hunden får tablett mot fästingar. Människotabletter finns ej, vilket är orättvist. Vår svarta mellanpudeltik skäller mot allt som inte är som det bör. Hon borde givetvis ha skällt på björnen i drömmen. Men hon var utmattad av hettan, hon också.

En sommar paddlade jag kajak i Harpsundssjön. Lade ut från en brygga till en egendom som hade förvaltats av en rysk-ortodox församling. Domänverket ägde. Den hette Tjädertorp och hyste då ett kollektiv av människor i yngre medelålder. Där lärde jag mig att odla kålrabbi. Jag sörjer över att inte ha levt kollektivt mera permanent. Kollektivhuset är en förträfflig idé. Äldreboende blir kanske sista chansen. Men då får man börja i tid.

Kålrabbi (Brassica oleracea var. gongylodes Linné). Foto Secretlondon [Källa: Creative Commons Attribution]