Jacques Chirac – Frankrikes sista sanna president?

Julien Hach är en i Sverige bosatt fransman som regelbundet har medarbetat i Förr och Nu. I denna artikel diskuterar han den franska politikern och presidenten Jacques Chirac (1932-2019) och dennes väg till makten. Chirac var en motsägelsefull och intressant personlighet, både genom sitt passionerade konstintresse – inte minst för icke-västerländsk ”primitiv” konst – och genom sin bland franska toppolitiker mindre vanliga folkliga framtoning. Artikeln är första delen av två.

Av Julien Hach

Det var med en oväntad sorg som många fransmän mottog nyheten om Jacques Chiracs bortgång i september 2019. Född 1932 hade Jacques Chirac en rekordlång politisk karriär med två mandatperioder som premiärminister (1974-1976, 1986-1988) och lika många som president (1995-2002, 2002-2007). Han var den man som innehade Frankrikes verkställande makt längre än någon annan fransk politiker sedan kejsaren Napoleon III – 5985 dagar för att vara exakt, det vill säga drygt 16 år.

Den 16 maj 2007 var det en gammal och politiskt förbrukad ledare som lämnade över nycklarna till Elyséepalatsets till den just nyvalde Nicolas Sarkozy. Sedan det eklatanta bakslaget i folkomröstningen om EU:s konstitution två år tidigare, hade Chirac i stort sett tappat allt politiskt inflytande och spenderat återstoden av sin mandatperiod inlåst i sitt palats, i väntan på att hans fyra decenniers långa karriär skulle ta slut mot bakgrund av ett buller av anklagelser om korruptionsskandaler. Bedömarna verkade då överens om att hans eftermäle skulle framstå som ganska tunt.  Ändå var det tusentals människor som köade framför Invaliddomen i Paris för att hedra den just avlidne före detta presidenten som, enligt en undersökning som publicerades i samma veva, kom som den näst mest populäre efter Charles de Gaulle. Chirac gick ur tiden tolv år efter sin sista dag som Frankrikes president, och han sades ha dött tillräckligt kort tid efter sin avgång för att fortfarande vara ihågkommen, och samtidigt tillräckligt sent för att vanäran som dragits över honom under hans sista år vid makten hunnit tyna bort. Men en annan förklaring till en sådan reaktion av sympati kanske var mindre uttalad, framför allt i media. Att Chirac, som av så många kommentatorer hade beskrivits som en medelmåtta som gjort så lite för Frankrike, hade med tidens gång kommit att betraktas som Frankrikes sista president värd namnet.

”Enarken” som drömde om att bli sjökapten

Trots ett helt politiskt liv i rampljuset förblev Chirac länge något av en gåta. Medan karikatyrtecknarna och imitatörerna målade bilden av en sympatisk grobian med en besynnerligt stel diktion, berättade politiska kommentatorer om ett hänsynslöst fast charmigt politiskt rovdjur som förrådde sina egna och flitigt vände kappan efter vinden. En makthungrig cyniker för hans motståndare, en mångfacetterad pragmatiker för vilken mänsklig kontakt var viktigare än idéer, enligt hans anhängare. Nog är det sant att det inte är så lätt att fånga någon ideologisk röd tråd i Chiracs politiska karriär: kommunist i sin ungdom blev han socialkonservativ på 70-talet och marknadsliberal på 80-talet. EU-skeptiker på 70 talet, kampanjade han för ett oui (ja) i folkomröstningen om Maastrichtfördraget. Han som själv tillhörde den styrande klassen kritiserade ofta överheten. Trots sin högborgerliga bakgrund föredrog han en flärdfri livsstil och tycks ha känt sig som mest bekväm bland ”vanligt folk”. En intensiv försvarare av jordbruk och bilindustrin blev han under senare år en övertygad ekologist. Han som hade skrivit under Stockholmsappellen 1950 inledde sitt första mandat som president genom att provspränga kärnvapen på Mururoa-atollen. ”Han har onekligen ett enormt mod, både intellektuellt och fysiskt. Men det som saknas är ryggraden”, sade socialisten Michel Rocard som umgicks med honom på ENA [1].

I högre franska politiska kretsar framstod han dessutom som en udda figur och betraktades av en del som en ignorant. Om Giscards intellektuella virtuositet och Mitterrands litterära ådra var allmänt kända, var Chirac snarare berömd för sin förkärlek för lageröl, feta charkbrickor och Sumo – en tämligen folklig image som väckte sympati hos väljarna, men som inom den ytterst snobbiga franska eliten snarare framkallade ett samfällt förakt. Kort sagt var det nog många som, framför allt bland hans politiska kollegor, underskattade Chiracs intelligens. Att bakom den offentliga tölpaktiga fasaden gömde sig en bildad person, som läste poesi och brann för gamla civilisationers historia och konst fick allmänheten reda på först ganska sent, efter att han hade valts till president och det blivit dags för de första biografierna [2]. Chirac, som besatt den för politiker mycket ovanliga egenskapen att inte vara alltför narcissistisk, hade aldrig prålat med sina kulturella intressen och nöjt sig med de rådande klichéerna om honom. ”Ofta läser politikerna tidskriften Playboy gömd bakom en poesisamling. Med Chirac var det tvärtom.” (Françoise Giroud).

Född i en radikal republikansk och antiklerikal familj som härstammade från Corrèze i centrala Frankrike, verkade den unge Chirac inte känna någon särskild dragning till politiken [3]. Inte heller längtan efter det sociala uppåtstigande som hans far hade åstadkommit; den auktoritäre och kylige Abel-François Chirac hade gått från skollärare till framgångsrik affärsman och rådgivare till Marcel Dassault, (grundare av Dassault Aviation som bland annat utvecklade stridsflygplanet Mirage). Han ville utforska världen och drömde om ett liv som äventyrare. Strax efter studenten tog han värvning i handelsflottan för att bli sjökapten, men efter tre månader till sjöss fick han foga sig i den bestämda faderliga viljan och motvilligt ägna sig åt akademiska studier. Biografer framhåller att Chirac hela sitt liv skulle slitas mellan en äventyrslust, behovet av att bryta sig loss från sin borgerliga miljö och ett brinnande socialt bekräftelsebehov.

1951 började han att studera vid Sciences Po, det eftertraktade institutet för statsvetenskap i Paris, och där han träffade sin blivande hustru, Bernadette Chodron de Courcel. Han sympatiserade under en kort period med det franska kommunistpartiet, delade ut dagstidningen l’Humanité på gatan och skrev under Stockholmsappellen. Året efter läste han en sommarkurs vid Harvard och tog ett sabbatsår för att resa runt i USA, där han förlovade sig med en ung amerikanska från South Carolina [4]. Men återigen måste den unge mannen ge upp sina drömmar om äventyr i fjärran land. Det unga paret var tvunget att skiljas under deras respektive familjers påtryckningar, och Chirac åkte tillbaka till Frankrike där Bernadette och studierna väntade. När han avslutade sina studier i Sciences Po antogs han till ENA, den prestigefyllda högskolan som fostrar en betydande del av Frankrikes politiska och ekonomiska elit. Kort därefter avbröt han sina studier för att fullgöra värnplikten i Saumur (han slutar som major) och valde sedan att tjänstgöra som officer i Algeriet från april 1956 till juli 1957. Hans ungdoms sympatier för pacifism verkade då ha gett vika för en fullständig entusiasm för det militära. Övertygad anhängare av ett ”franskt” Algeriet skulle Chirac senare beskriva sin tid som soldat i de algeriska bergmassiven som den mest spännande perioden i hela sitt liv.

”Bulldozern” stiger uppåt

Tillbaka i Paris avslutade han sin utbildning vid ENA 1959 med hög placering (dock inte bland de allra bästa), bara några månader efter De Gaulles återkomst till makten och bildandet av den Femte Republiken. Efter ett uppdrag som civil tjänsteman hos jordbruksministern i Algeriet anställdes han vid Cour des comptes (revisionsrätten) i Paris, men jobbet som grå tjänsteman tråkade ut honom. I juni 1962 lyckades han genom kontakter bli utsedd till medhjälpare vid regeringskansliet, och därefter vid premiärminister Georges Pompidous personliga kansli. Premiärministern uppmärksammade snabbt den trettioårige käcke tjänstemannen och valde att satsa på honom för ett politiskt uppdrag. Högern behövde nämligen erövra nya valdistrikt, och Chirac sändes för detta ändamål till sina föräldrars hemtrakter i södra Auvergne, en valkrets som var känd som en för högern ointaglig röd bastion. Chirac klarade detta politiska eldprov med bravur: han valdes till kommunalråd i staden Sainte-Féréole 1964 och valdes in i parlamentet i valet 1967, en seger som visade att den välutbildade statsbyråkraten var av det rätta virket för ett yrkesliv som toppolitiker, utrustad med den karisma och personkemi som umgänget med väljarna krävde. Genom att rota sig i en lokal valkrets skulle han dessutom skaffa sig sådant som inte ingick i en akademisk högutbildning i Paris men likväl ansågs som en nödvändig färdighet för en blivande toppolitiker – direktkontakten med ”de djupa leden”.

Den 8 maj 1967 trädde den 34-årige Chirac för första gången in i en regering ledd av Georges Pompidou som statssekreterare med ansvar för arbetsmarknadsfrågor. Han skulle komma att fortsätta tjänstgöra som regeringsmedlem på olika poster fram till 1974 under fyra olika premiärministrar. Ett av Chiracs första ärenden var bildandet av ANPE, den franska Arbetsförmedlingen [5]. År 1968 inträffade majrevolten och Chirac deltog i förhandlingarna mellan den franska regeringen, fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna som kom att leda till ”Grenelleöverenskommelsen”. Det var till Chirac som Pompidou gav uppdraget att ta de första informella kontakterna med företrädarna för fackföreningarna, vilket han ska ha gjort beväpnad med en pistol i fickan. Full av ambition, arbetsnarkoman och impulsiv fick han vid denna tiden smeknamnet ”Bulldozern” av Pompidou som lär ha sagt:

-Om jag bad honom att gräva en tunnel under en natt skulle han fixa det!

Vid varje regeringsombildning fick han en alltmer betydande portfölj. Efter maj 1968 utnämndes han till statssekreterare med ansvar för ekonomi och finans, och behöll den posten efter De Gaulles avgång året därpå vid Pompidous makttillträde. Han verkade under finansministern Valéry Giscard d’Estaing i en regering ledd av Jacques Chaban-Delmas. I januari 1971 blev han minister med ansvar för kontakten med Parlamentet (en ganska usel sådan enligt samstämmiga vittnesmål) och i juli 1972 fick han den omfattande och strategiska posten som jordbruks- och landsbygdsminister. Chirac blev genast utomordentligt populär bland bönderna. Han strödde ut subventioner och slog sig blodig för att försvara EU:s stöd till franskt jordbruk. Det obligatoriska besöket på den stora årliga jordbruksmässan i Paris kom att bli hans bästa arena, ett möte med ”det nedre landet” som han hädanefter aldrig skulle missa och där han befäste sin folkliga image. Synnerligen lättsamt och glatt umgicks han med bönderna och besökarna, skakade händer, klappade på korumpor, frossade vilt på smakprover av ost och vin, berömde med emfas varje bonde som fick äran att se sin produkt uppslukad av den glupske kostymklädde rikspolitikern. Bönderna skulle i fortsättningen bli Chiracs mest trogna väljarbas.

Chirac och Giscard: ”Man ska aldrig låta två krokodilhanNar bada i samma vattendrag” (ett ordspråk Chirac var särskilt förtjust i).

Efter Pompidous död i april 1974 bestämde sig Chirac för att anstifta sin första politiska kupp. Övertygad om att de historiska gaullisternas kandidat Jacques Chaban-Delmas skulle förlora mot en Mitterrand som samlat vänstern bakom sig, intrigerade Chirac för att ministrar och ledamöter från det gaullistiska partiet UDR skulle överge Chaban-Delmas till förmån för Giscard d’Estaings kandidatur. Upphovsman till den berömda ”appel des 43” – där han och 42 andra gaullistiska baroner offentligt uppmanade partifolket att stödja Giscards kandidatur och motsätta sig Chabans, hade Chirac precis begått ett riktigt helgerån som avgjorde hela presidentvalet. Som tack för hans insats utsåg Giscard honom till premiärminister, men rivaliteten mellan de två männen som båda ville styra Frankrike växte sig snabbt allt större. Chirac upplevde att presidenten – vars stora ego var ökänt – nedvärderade och åsidosatte honom. Det var för övrigt ingen bra tid att sitta vid makten. I kölvattnet av oljekrisen 1973 drabbades Frankrike av en svår ekonomisk kris. Chirac, som förespråkade stimulanspolitik, hade svårt att få gehör hos presidenten. När det gäller energipolitiken var de dock överens om att utveckla kärnkraften, ett strategiskt val för att minska landets beroende av kolväteimport. Chirac såg dessutom till att främja exporten av franska industrivaror och fransk teknologi, inte minst kärnteknologi, och tecknade omfattande handelsavtal med Iran och Irak. Som premiärminister drev han också igenom Veil-lagen, som innebar att rätten till abort fastställdes i lag samt en rad andra liberala samhällsreformer.

Men efter flera regeringsombildningar som Giscard initierade mot Chiracs vilja samt återkommande konflikter gällande regeringspolitiken, bestämde sig Chirac för att högljutt avgå i augusti 1976. Han ersattes av den liberale Raymond Barre, ”Frankrikes bästa ekonom” enligt Giscard. I december samma år bildade Chirac det gaullistiska partiet Rassemblement pour la République (RPR) som, trots att det formellt tillhörde högermajoriteten, motsatte sig den klassiska högerpolitik som regeringen stod för. Enligt Chirac skulle RPR föra vidare det gaullistiska arvet av ekonomisk interventionism, ett slags franskt variant av socialdemokrati. Partiet kom framför allt att verka som en politisk krigsmaskin helt anpassad till Chiracs personliga ambitioner, vilka krävde ett tydligt distanserande från den sittande presidenten.

I december samma år vann Chirac borgmästarvalet i Paris, mitt framför ögonen på Giscard. Chirac skulle inte tveka att använda sig av stadens rikliga offentliga medel för att finansiera partiets verksamhet och medarbetare. Efter en relativ framgång i riksdagsvalet 1978 bestämde sig Chirac för att trappa upp striden mot Giscard ytterligare. Den 6 december 1978, från sjukhuset Cochin där han återhämtade sig efter en bilolycka, framförde han ett våldsamt antieuropeiskt tal där han anklagade Giscard för att ta parti för utländska intressen och föra en ”antinationell” politik. Men efter att RPR i EU-valet 1979 hamnat långt bakom Giscards EU-vänliga parti UDF, bestämde sig Chirac för att det var dags att ompositionera sig.

Den liberala vändningen och ideologiernas död

Det var en ny Chirac som ställde upp som kandidat i presidentvalet 1981, en Chirac som hade gjort sig av med sin sedvanliga gaullistiska retorik och drev nu en amerikanskinspirerad kampanj präglad av en tydlig liberal framtoning. På tredje platsen i första valomgången bakom Mitterrand och Giscard, kunde Chirac återigen agera som kungamakare, denna gång dock inte till Giscards fördel. Genom att avstå från att offentligt uppmana sina väljare att lägga sina röster på den avgående presidenten banade han de facto vägen för Mitterrands valseger, en ”kniv i ryggen” som satte stopp för Giscard d’Estaings presidentskap och lät Chirac, som uppenbarligen inte brydde sig så mycket om att återupprätta sitt rykte som politisk ”bandit”, ta över den numera lediga rollen som den enda sanna oppositionsledaren med siktet inställt på riksdagsvalet 1986 och presidentvalet 1988. Mitterrands allians med kommunisterna, som enligt borgerliga krönikörer varslade om ryska stridsvagnars snara ankomst på Place de la Concorde, hade skapat en våg av panik inom affärsvärlden samt hos de välbärgade väljarna. I sin strävan att bli högerns största ledare skulle Chirac därefter göra allt för att framstå som det enda bålverket mot kollektivismens härjningar. Bort med alla floskler om den ”franska socialdemokratin”, nu gällde det att gå till attack mot ”socialismens omänskliga doktrin”, jaga på Giscards mark och predika den fria marknadens välsignelser. Den nyblivne liberale Chirac kritiserade höga skatter och byråkratin, motsatte sig Mitterrands nationaliseringar, förespråkade privatiseringar, avregleringar, pratade om flexibilitet och kompetitivitet. Därigenom hade Frankrikes främsta högerparti, på Chiracs initiativ, konverterats från traditionell dirigisme (statlig styrning) till den rådande marknadsreligionen. Anpassningen till anglosaxisk liberalkonservatism var, i alla fall i ord, total: vid ett möte med den amerikanske presidenten Ronald Reagan försvarade Chirac (som bara 5 år tidigare hånade ett av amerikanska intressen dominerat Europa) idén om ett gemensamt europeiskt försvar med nära band till NATO.

Samtidigt som Chirac gav upp gaullismens fundament och fullbordade RPR:s förvandling till ett marknadsvänligt parti, initierade de styrande socialisterna den så kallade ”åtstramningspolitiska vändningen” (tournant de la rigueur). Efter bara två år vid makten ersattes det socio-ekonomiska program socialisterna hade gått till val på med en gängse liberal politik. Därmed agerade Mitterrand och Chirac, nästan parallellt, som dödgrävare för den grundläggande princip som dittills utgjort pelaren i båda rörelsernas ideologiska fundament: den offentliga maktens primat över ekonomin. Högern slöt numera upp bakom marknadens logik och försvarade den offentliga sektorns avveckling, den icke-kommunistiska vänstern slutade å sin sida att propagera för konkreta sociala reformer och skulle så småningom övergå till moralism och ”antirasism”. Marknadshögern och moralvänstern hade just fötts. Att arbetarklassen började överge sina traditionella partier, framför allt på vänsterkanten, till förmån för extremhögern inträffade ungefär samtidigt med den stora liberala giren och kan knappast betraktas som ett resultat av slumpen. Efter att i borgmästarvalet 1983 ha nått sin första rejäla framgång i staden Dreux (tack vare en valallians med RPR) skulle Nationella Frontens frammarsch vara en konstant i det franska politiska livet. Ett fenomen som den sittande presidenten skulle se till att taktiskt utnyttja – och till och med, enligt somliga politiska analytiker, befrämja – för att destabilisera högern.

I riksdagsvalet 1986 tog Giscard och Chirac (som hade grävt ned stridsyxan) tillsammans hem majoriteten. Av övertygelse lika mycket som av taktiska dispositioner hade Mitterrand bestämt att tillämpa ett proportionellt valsystem i förhoppningen om att förhindra ett för vänstern förväntat katastrofval. Om socialisternas majoritetsförlust i nationalförsamlingen blev begränsad, som Mitterrand hade räknat med (högern fick bara en liten majoritet), hette valets stora vinnare Jean-Marie Le Pen. Front National erövrade 35 platser, exakt lika många som kommunisterna. Den högerextreme ledaren hade mycket att tacka den socialistiske presidenten för: genom sin entré i Palais Bourbon kunde hans parti, som dittills hade utmålats som en skara hitlerhälsande skinnskallar, framstå som en normal demokratisk aktör.

Likväl var majoritetsförlusten ett kraftigt bakslag för den sittande presidenten, som under resten av sin mandatperiod skulle få stå ut med en borgerlig regering ledd av Chirac. Men den sluge gamle presidenten skulle snart komma på fötter igen. I den nya situationen där en president och en regering från olika politiska sidor var tvungna att ”sambo” (cohabiter), var det enligt den franska författningen den sistnämnde som i praktiken hade kompetensen att styra landets inrikespolitik. Chirac försökte således tillämpa sitt liberala program och lanserade en omfattande våg av privatiseringar, införde skattelättnader och drev en hård brottsbekämpningspolitik. Mitterrand, som behöll det främsta ansvaret när det gällde utrikespolitik, valde dock att använda det begränsade inflytande han fortfarande åtnjöt för att motarbeta regeringspolitiken så mycket som möjligt. Genom att vägra signera lagtexter som hade godkänts av parlamentet satte den orubblige gamle presidenten käppar i hjulen för sin ivrige premiärminister, som inte hade något annat val än att tillämpa konstitutionella undantagsprocedurer för att pressa igenom sina reformer. Undertryckt av Mitterrand fick Chirac sålunda ”tvångsregera” och utsatte sig för maktens förslitning. Samtidigt som Chiracs auktoritära maktutövning orsakade sociala konflikter och studentrevolter, satt Mitterrand still i båten och avslutade denna period av cohabitation med en ökad popularitet. I presidentvalet 1988 nådde han ett utomordentligt resultat i första valomgången med 34% av rösterna; Chirac hamnade långt bakom på andra plats med bara 20%. Det har påståtts att Chirac inför valets andra omgång på begäran av sin kampanjledare Charles Pasqua hade träffat Jean-Marie Le Pen som, med ett resultat av 14%, kunde anses besitta en avgörande röstreserv för högerns kandidat. Hur mötet gick till lär vi aldrig få veta exakt. Hur som helst vägrade till slut Le Pen att uppmana sina väljare att rösta på Chirac, som förlorade med bred marginal mot den avgående presidenten.

 

NOTER

[1] École Nationale d’Adminstration, den prestigefulla skola som anses som näst intill ett obligatorium för den som önskar nå toppbefattningar inom fransk politik eller administration.

[2] På 50-talet hade den unge Chirac fallit i beundran för en buddhistisk staty i Guimet Museet, och därefter blivit besatt av asiatisk folkkonst. Han ville konvertera till hinduismen och skolkade från gymnasiet för att ta privatlektioner i sanskrit hos en gammal emigrerad ryss, som 1917 hade tagit ställning för den ”vita” sidan i inbördeskriget. Eftersom det gamla indiska språket bedömdes vara för komplicerat, föreslog till slut läraren honom att gå över till ryska. Snart slog sig den unge Chirac på en översättning av Pusjkins versroman Eugen Onegin, som han försökte få publicerad – bokförlagen visade sitt intresse först när Chirac hade blivit premiärminister. Sedan dessa unga år närde Chirac både en varaktig passion för och hyste den största respekt för icke-västerländska ursprungskulturer, i synnerhet för folkkonst från Fjärran österns, Afrikas och Precolumbianska kulturer. Han blev så småningom en erkänd självlärd expert på området. Den allmänna idén om västs kulturella överlägsenhet föreföll honom som en absurditet. Jacques Chirac bidrog också till inrättandet av ett museum för icke-västerländsk ”primitiv” folkkonst i Paris, Musée du quai Branly-Jacques Chirac. Museet invigdes 2006 och ligger i Paris 7:e arrondissement i närheten av Eiffeltornet: www.quaibranly.fr/fr/

[3] Chiracs morfar och farfar var två av ”Republikens svarta husarer”, folkskollärare i Jules Ferrys icke-konfessionella obligatoriska folkskola, vars kall var att förmedla bildning till det franska folket. Farfar Louis var uttalad ”radikal-socialist” och frimurare.

[4] Chirac verkade i sin ungdom särskilt förtjust i tjejer från överklassen. Bernadette kom från en familj som tillhörde Paris högre borgarklass, amerikanskan Florence Herlihy var dotter till en senator. Han skulle för övrigt vara en notorisk kvinnotjusare i hela sitt liv, och kallades av sin chaufför Max för Monsieur ”5 minutes, douch comprise” (Herr ”5-minuter-inklusive-dusch”) [https://www.femmeactuelle.fr/actu/news-actu/jacques-chirac-son-chauffeur-max-revint-sur-son-surnom-5-minutes-douche-comprise-2073090].

[5] Frankrike räknade då ungefär 430 000 arbetslösa, dvs 2% av den aktiva befolkningen. Vilket kan jämföras med 8,1% idag.