Gun Kessles tidiga kamp för konsten

Gun Kessles tidiga kamp för konsten – för livsvilja och uttrycksglädje

av anne lidén
Gun Kessle 1986. Foto: Förr och Nu, Nr 2 1986.

 

Det var rena terrorn på konstskolorna. Alla skulle måla rutor, ringar och trianglar.” 

Gun Kessle

Introduktion

På Jan Myrdalbiblioteket i Varberg finns utställt en bred fotodokumentation av Gun Kessles och Jan Myrdals gemensamma resor och arbete 1957-2007 (janmyrdalsällskapet.se). Här visas även Gun Kessles rika produktion av egna foton, affischer, bokomslag och bokillustrationer, bilder som är tryckta, spridda och välkända, liksom mycket av hennes grafik som presenteras i bibliotekets webgalleri. Men på den översta våningen och i flera övriga rum hänger många av hennes tidiga originalmålningar i olja och akryl, gouache och akvarell samt teckningar och skisser. Deras nära vänner har kunnat se dem i hemmet i Fagervik eller i Skinnskatteberg, men för det stora flertalet är dessa verk mer okända. Det gäller också de porträtt av Gun Kessle som hennes dåvarande make Torsten Renqvist utförde under tiden 1949-1955, och som nu finns i Moderna museets samling. De två möttes på Österåsens sanatorium 1949 och levde tillsammans under tiden på Konstakademin, ”Mejan”, i Stockholm. Det är en tid i Gun Kessles liv som är mindre känd för läsarna av Förr och Nu, men som var betydelsefull i hennes konstnärliga produktion.

Det var i redaktionen för Tidskriften Förr och Nu på 1980-talet som jag fick förmånen att samarbeta med Gun Kessle. Och vi hade ett gemensamt intresse för grafiken, som var ett signum för tidningen. Eftersom jag hade studerat grafik på Konstfack och på den konstnärsdrivna Gerlesborgsskolan i Bohuslän, där hon själv vistades på 1950-talet, litade hon på att jag kunde se konsten utifrån ett hantverkskunnande och inte bara från en boklärd position som konsthistoriker. När jag nu fått ta del av Gun Kessles arkivmaterial på biblioteket i Varberg har jag funnit material om hennes tid på sanatorier och konstskolor, som ger en inblick i hennes konstnärliga utveckling. Gun Kessle hade själv planerat att berätta och skriva om sitt liv och sin egen syn på 1940- och 1950-talet. När hennes förre make Torsten Renqvist 1988 i samband med sin retrospektiva utställning på Waldemarsudde lät publicera sina dagböcker och brev om henne, skrev hon ett genmäle i Månadsjournalen, där hon påpekade att det fanns många andra personer som varit viktigare än han i hennes liv:

”Sedan en tid har jag börjat möta mig själv från fyrtiotal och femtiotal i den ena mansboken efter den andra. Men det jag läser är inte rätt. — Det är kanske inte konstigt, män, vissa män åtminstone, har till skillnad från de flesta bland oss kvinnor alltför lätt för att pladdra i eget intresse. — Då tiden vanställs är det nog hög tid att jag skriver mina egna minnen från svenskt konstnärsliv och författarliv på fyrtiotalet och femtiotalet.”

Men Gun Kessle hann aldrig fullfölja dessa minnen före sin bortgång år 2007. Dock hann hon berätta om åren på sanatorierna, lungsoten, kampen för överlevnad, människovärde och bildning samt en del om den första tiden på Konstakademin (Minnesanteckningar). Nu kan vi som känt och samarbetat med Gun Kessle bidra till berättelsen om hennes tidiga konst. Detta år har jag blivit ombedd att skriva om hennes konst för boken om Jan Myrdal-biblioteket som ska utges på Karneval förlag. Men här i Förr och Nu vill jag även berätta om Gun Kessles tid på sanatorierna på 1940-talet och hur viktigt arbetarrörelsens folkbildningsarbete blev för hennes konstnärliga och politiska ställningstagande under tiden på konstskolorna på 1950-talet.

Från Tornedalen till Stockholm

Konstnären Gun Kessle (Gunborg Isaksson Hurujoki 1926-2007) har sin bakgrund i Norrbotten och Tornedalen, där hon växte upp i Haparanda med en ensamstående arbetande mor, som var tvätterska. Denna bakgrund präglade hennes livshållning och ställningstaganden genom hela livet. Vem fadern var fick hon aldrig veta, men istället blev då hennes gudfar och hennes morfader viktiga för henne (bild 1).

Bild 1. Gunborg Isaksson Hurujoki, född 1926 i Haparanda. Foto utställt i biblioteket i Varberg. Foto Anne Lidén.

Hennes morfaders auktoritet var grundad i laestadianismens starka religiösa rötter. De hörde till en finsktalande släkt där kontakterna med den finska politiska radikala motståndsrörelsen var täta. Genom att flitigt studera Haparandabladet hade hon lärt sig läsa själv före skolstarten, och blev även svenskspråkig. Som tvåspråkig fick hon en god start under den svenska småskolans tidiga år. Denna goda start i livet skulle dock förbytas till en serie av personliga tragiska motgångar under tonåren.

 

 

År 1939 bröt andra världskriget ut och Hitler-Tysklands krigsmakt drabbade hela världen, men Sverige undslapp att bli krigsskådeplats. Året efter inträffade en personlig katastrof i Gun Kessles liv, som fick en avgörande betydelse. Hennes mor avlider 1940, hon blir föräldralös och tvingas lämna det trygga Tornedalen. Hon blir skickad söderut till de två mostrarna i Stockholm som ska ta hand om henne. Moster Ester och morbror Edvin Schön samt moster Emmy och morbror Georg Grip (som förmyndare), blir den fasta punkten för den föräldralösa fjortonåringen, som ska börja i en ny och främmande skola i Bromma. Endast hennes svenska familjenamn Isaksson används nu, det finska efternamnet Hurujoki stryks.  I denna stora omställning sker då nästa personliga katastrof i hennes liv. Läraren i den nya skolan i Stockholm smittar nämligen klassens elever med TBC, på den tiden en utbredd folksjukdom. Gun får tillbringa sommaren hos släktingar, men känner sig svag. Hösten 1940 blir hon inlagd på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus på Kungsholmen och där konstateras att hon är svårt lungsjuk. Hennes bästa väninna Agnes besöker henne ofta på sjukhuset och ger henne böcker, men när hon dör i en bilolycka blir Gun allt sämre och svagare. Femton år gammal överförs hon i ambulans till Söderby sanatorium för lungsjuka, för vuxna patienter. Hon missar därför sin skolgång under många år. I sina minnesanteckningar säger hon om lungsoten och tuberkulosens gissel:

”Vad jag då inte visste var att detta skulle bli den viktigaste händelsen i mitt liv, en sak jag aldrig blev av med och ständigt fick ta hänsyn till.”

Söderby sanatorium: Ett livaktigt socialt liv med böcker, konst och musik

När Gun Kessle blivit inlagd på våren 1942 på Söderby sanatorium avd. 10 hade hon fyllt 16 år, och skulle sedan komma att tillbringa många år på detta lungsjukhus fram till efter kriget 1946, med en del avbrott för sommaruppehåll och ledigheter. Överläkare var den vänlige doktor Guldbrand, men i behandlingen mötte hon allvarliga medicinska motgångar. Det visade sig att hon inte tålde de nya medicinerna PAS och STREPT, som blivit framgångsrika botemedel mot TBC, och hon tvingades följa traditionella metoder. Hon skildrar i minnesanteckningarna det hårt inrutade schemalagda sjukhuslivet på allmän sal, plågsam konstant övervakning med obligatoriska promenader och vilotider, åtskilda salar för män och kvinnor, och stränga bestämmelser med obligatorisk tystnad och släckning på kvällen (bild 2). En sträng viktoriansk moral präglade tillvaron. De var åtta kvinnor på hennes sal och hon kände positivt ”tryggheten där man var en i ett gäng olyckssystrar”, även om många av dem dog under tiden. I lungsotlitteraturen kunde sjukhussalarna betecknas ”Dödens väntrum”, vilket Gun ansåg alltför romantiskt.  I minnesanteckningarna berättar Gun Kessle hur hon såg att vissa ”bara gav upp”, och hon understryker hur viktig den mentala livsviljan är för överlevnaden.

Bild 2. TBC-patienterna på Söderby sanatorium år 1927 får frisk luft under en vilotimme i det fria. ARKIV -TBC sjukhus, Söderby Uttran. Foto: Pressens Bild. [Källa: Public domain]
Men denna ”sotarmiljö” innebar också en livaktig och positiv intellektuell kulturmiljö med konst och musik, eftersom många av de inlagda sjukdomsdrabbade var musiker, konstnärer och författare. Det var ett livligt och mycket politiskt inriktat umgängesliv (Kessle 1980). ”På Söderby kom jag in i ett socialt liv med konst och musik, böcker och intellektuella diskussioner”, berättar hon i minnena. ”Utan TBC hade jag antagligen missat det”. I kamratgruppen fanns konstnären Arne Cassel och musikern Charlie Norman, som blev en god vän. Det var tillåtet att ”klövra”, vilket innebar att män och kvinnor fick ta promenader tillsammans och tala, vilket kunde leda till vänskap och kärlek. Guns ”första riktigt stormande förälskelse” var en medpatient som kallades för ”Skepparn”, Arne Skeppström, och som var en humorist och inspiratör för flera av tidens författare som Pär Rådström och Lars Forsell. Han tynade dock bort inför hennes ögon och i sorgen efter hans död fick hon svårt att finna en ny stabil relation. Av konstnärsvännerna på Söderby sanatorium fick Gun smeknamnet Pinocchio, senare förkortat till Pinnen, ett smeknamn som hon fick behålla livet ut. Arne Cassel signerade sedan sin inkännande teckning av henne, ”Till Pinocchio”, och detta porträtt av en ung och tankfull Gun Kessle hänger idag i Jan Myrdals arbetsrum i Varberg.

Under sommaruppehåll och utskrivningsperioder från Söderby skaffade sig Gun Kessle arbeten för att få en egen inkomst, för att slippa underhållsbidrag. Hon kunde då bo hos moster Emmy i Abrahamsberg, som hörde till Alviks sociala byrå. På Sonora arbetade hon som telefonist och hon sydde pälsar på en pälsfirma. Eftersom hon hade berövats en normal skolgång och yrkesutbildning var det under kriget svårt att få jobb. Och för att få ett fast arbete krävdes friskintyg, vilket hon saknade. Under de tidiga skolåren före sjukdomen hade hon drömt om att få bli handarbetslärarinna och arbeta med textila vävar och bilduttryck, men detta hantverk hade hon nu inte förmåga att ägna sig åt (Myrdal 2007, 2011). Sjukdomen hade gjort henne så fysiskt svag, att hon inte skulle orka med att slå varpen i den tunga vävstolen. Det gällde att hitta arbeten som hon orkade med.

Gun Kessle blev i sena tonåren aktiv på Söderby i patientföreningen Föreningen för Lungsjuka (FLIS) och arbetade många år med kuratorstjänster, familjekontakter och hjälpte många som var mer sjuka med praktiska bestyr, tvätta håret, maska strumpor eller handla i kaféet. ”Matilda-hjälpen” kallades det. Flera i släkten och bland vännerna var socialister och kommunister, så hon visste vikten av solidaritet. Hon ledde ett omtalat uppror mot den dåliga maten, ”potatisstrejken”, och blev kallad ”kommunist” i pressen, vilket hon skrattade åt. Galghumorn blev en nödvändig överlevnadsstrategi. Eftersom hon brukade svära mycket väntade hon på ett himmelens tecken om att hon skulle sluta, men ”Gud var inte något vidare intresserad av mitt svärande”. Efter ett tag kändes dock tillvaron och uppgifterna på Söderby begränsande, hon ville få ut något mer av livet och längtade bort. Hon ansökte om studiebidrag för att kunna avsluta sin skolgång, men fick avslag. På kvällarna fick man höra radio i hörlurar innan släckningen. Krigshändelserna nämner hon först vid fredsslutet 1945, då judiska lungsjuka flyktingar från koncentrationslägren, bl.a. i Polen, blev inlagda på hennes sal. Däremot berättar hon om kamraten som ofta tog henne till Operan, där musik och balett gav stora intryck. En stor konstupplevelse för Gun Kessle var när hon upptäckte patientbiblioteket och särskilt skrivrummet som var konstnärligt utsmyckat i starka färger. Det var ökenartade landskapsmotiv hämtade från Orienten. Här kunde hon sitta ostört, skriva och tänka själv. Att hon fick ta böcker fritt utan en bibliotekaries uppsikt gav henne en stark frihetskänsla och hon började läsa mycket. ”Så det blev resande, böcker om resande. Det visade sig ganska snart att jag längtade ut, jag ville se världen.”

Kampen för att komma till Österåsens jubileums-sanatorium

 När hon 1946 fyllde 20 år började hon inse att hon nu kunde bli drabbad av ännu värre motgångar, eftersom hon var född i Norrbotten. Hon riskerade att som myndig bli deporterad till Norrlands länssanatorium i Sandträsk, ”länssanaten”, som också kallades ”statslakten” eftersom så många dog. Gun Kessle berättar om detta deportationshot och hur hon sökte efter en väg undan en sådan katastrof: ”Och blev man sjuk och eländig och inte kunde klara sig i Stockholm, ja då skulle man åka hem till den fattiga kommunen. — Stockholms stads sociala byrå ville inte ha mig i Stockholm”. Det var Sociala byrån i Alvik som skulle besluta om hennes öde. På Söderby hade hon dock hört mycket gott om ett annat norrländskt sanatorium, nämligen Österåsens sanatorium, som låg vid Ångermanälven utanför Sollefteå. Men för att få komma dit måste man ha s.k. hemortsrätt i Stockholm. Snart skulle hon fylla 21 år och bli myndig, så deportationsrisken var överhängande. Något måste göras:

”Österåsen var ett jubileumssanatorium och lite finare och dit fick man köa för att komma upp. Dit ville jag. Jag ville ha något annat till slut än det här med Söderby. — Men det visade sig vara farligt, för hade jag lämnat Stockholmsområdet utan att ha hemortsrätt i Stockholm, kunde jag bli deporterad till Norrbotten. — Jag kämpade alltså för att bli kvar i Stockholm.”

På våren 1947 när myndighetsdagen närmade sig fick hon erbjudande om att få en bostad under sommaruppehållet på stadens sommarviste för långtidssjuka, Malmgården, där flera patienter bodde. En av dem, Bylander, hade en god vän Nils Karlsson, kallad ”Kalle”, som brukade komma på besök och som också blev hennes vän. Bylander kom då på lösningen på hennes problem: ”Ni gifter er!” Som gift skulle hon nämligen kunna få hemortsrätt i Stockholm. När Gun fyllt 21 år förlovade hon sig därför med ”Kalle”, som arbetade som försäljare. De gifte sig och fick en bostad i Gröndal, men de blev bevakade av tjänstemännen från Sociala byrån i Alvik som inspekterade parets äktenskap i bostaden. Gunborg Isaksson, som hon egentligen hette, föreslog vid giftermålet att de båda skulle ta namnet Kessle istället för Karlsson, och hon ville sedan bara kallas för Gun Kessle: ”Att jag kom att behålla namnet Kessle var ju till stor del att jag liksom hade skapat det själv”. Hon började sälja lotter inne i centrala Stockholm och fick egna pengar. Hennes vilja att arbeta och göra nytta, slippa sjukbidrag och kunna vara ekonomiskt oberoende och självständig, visar hon i sin inställning till de prostituerade hon träffar, de som valt genvägar. En lyxprostituerad grannkvinna skrattar åt hennes usla lön och frågar henne: ”Vad sitter du och gör om dagarna när du inte står och säljer lotter?” och hon svarar utifrån sina sanatorierutiner: ”Jag sitter och tecknar och ritar och går promenader, jag promenerar varje dag.” Gun Kessle hade nu stakat ut sin bana mot konsten, en egen väg för arbete, överlevnad, människovärde och stolthet. Efter ett år som gift får hon sin hemortsrätt slutligen bekräftad i Stockholm och kan äntligen söka sig till Österåsen.

På Österåsens norrländska kulturmetropol möter hon konsten och kärleken

Gun Kessles ansökan godkändes och på våren 1948 blev hon remitterad till Österåsens kungliga jubileumssanatorium. På hösten kunde hon fara upp till Sollefteå, till den stora sanatorieanläggningen på högplatån ovanför Ångermanälvens och Faxälvens dalgångar som hade invigts 1901. De vackra och pampiga träbyggnaderna i nationalromantisk anda var ritade av Oscar II:s slottsarkitekt Fredrik Lilljeqvist. Trots alla hårda motgångar hon mött i livet blev detta en verklig personlig framgång för hennes kamp – hon hade lyckats nå hit! Nu började en ny och avgörande period i Gun Kessles liv och hennes konstnärliga yrkesutbildning kunde få en säkrare grund. Här på Österåsen hade överläkare Helge Dahlstedt (bördig från Vilhelmina, chef 1919-1951) och hans fru Eva Mörner Dahlstedt skapat en norrländsk folkbildande kulturmetropol, där författare, konstnärer och musiker kunde samlas. Helge och Eva Dahlstedts syn på behandlingen av TBC hade en stark inriktning på kultur i rehabiliteringen, böcker, dikter, konst och musik. Detta skulle ge patienterna en glädje och mening i livet och på så sätt stärka livsviljan och möjligheten av överleva. Fester som jul och nyår, valborg, midsommar och sommarkarneval blev kulturella höjdpunkter, och patienterna kallade honom ”Pappa Helge”. Det var viktigt att det skulle vara små patientrum, inte mer än 4-6 patienter i varje sal. Annars var sanatorierutinerna liknande som på Söderby, med tre måltider, tre obligatoriska liggtider i ligghallar, skilda för män och kvinnor, samt tre påbjudna promenader. I denna kultur stod nykterheten i centrum, och ertappades patienter med fylleri innebar det respass. De medicinska behandlingarna var också samma som på Söderby, men även om de moderna medicinerna hade minskat dödligheten med 70%, så dog många under tiden (bild 3).

Bild 3. Vykort från Österåsens sanatorium (numera Österåsens hälsohem) i mitten av 1930-talet. Okänd fotograf. [Källa: http://web.telia.com/~u88707287/VyOsterasen.htm]
Vad var det för kulturmiljö Gun Kessle mötte på Österåsen, i konst, teater och musik? Många etablerade norrländska konstnärer har satt sin prägel på Österåsen, vilket avspeglar sig i Österåsens stora konstsamling av måleri och grafik. 1951 omfattade samlingen 150 verk, och idag är Österåsens hälsohem ett norrländskt konstmuseum. Här finns målningar av etablerade konstnärer som Prins Eugen, Erik Hallström, bröderna Johan och Karl Tirén samt Leander Engström och Helmer Osslund. Dennes fru och son var inlagda och han bodde i närheten, och skänkte även flera konstverk. Centralt för Österåsen är de norrländska motiven med fjällandskap av exempelvis Olof Hermelin, Sven Linnborg och Folke Ricklund. Det är ett figurativt och färgstarkt måleri, en hel del nationalromantik, men också arbetarmålare som Albin Amelin är representerade. Eva Dahlstedt kunde genom eget kapital och goda kulturkontakter med galleriet Färg och Form i Stockholm köpa in en hel del konst och när konstnärerna kom på besök fick de bo i överläkarvillan. Bland kvinnliga konstnärer fanns Mollie Faustmann och Rosa Linnala. Kjell Rosén målade 1947 det porträtt av ”Pappa Helge” som pryder samlingssalen idag.

Gun Kessle mötte också arbetarrörelsens starka folkbildande tradition på Österåsen, med föredrag och författarbesök. Här kände hon sig hemma. Många arbetarförfattare var inlagda i perioder eller kom på besök för att hålla föredrag, såsom Josef Kjellgren och Erik Asklund. De kallade anläggningen för ”Slottet Snöfrid”. Folkbildningen stod i centrum och man gav ut en egen tidning, Vi och Ni. Tidskrift för sjuka och friska. Sven Vallmark som låg inlagd i perioder under 1941-1950, har skrivit om sin tid som lungsjuk, texter som citeras i litteraturen om Österåsens sanatorium. Han beskriver hur folk gick i krokar runt de lungsjuka när de skrevs ut: ”Smittskräcken stod som en osynlig vägg omkring den sjuke”. Bland andra författare kan nämnas den konservative Sven Stolpe, som höll föredrag om sina sanatorieerfarenheter.

En av målarna som blev Gun Kessles nära vän, var den färgstarke Stig Åkervall som varit inlagd på sanatoriet sedan 1943 och som målade arbetarmotiv och skänkte flera verk under tiden. Hans livfulla porträtt av ”Pappa Helge” granskande en patientjournal med glasögonen på huvudet finns dock inte i samlingen. Tyvärr tog sjukdomen hans liv i förtid redan 1951. Här på Österåsen hade också ”Klövringen” samma funktion som på Söderby, män och kvinnor kunde mötas i par under de obligatoriska promenaderna, det fanns ”pratklöver” och ”stoppklöver”. Men till skillnad från den stränga moralen på Söderby, rådde här på Österåsen en mer frispråkig och öppen stämning när det gällde kärleksförhållanden, vilket hon uppskattade.

Gun Kessle möter konstnären Torsten Renqvist.    Stockholm och Konsthögskolan

I denna aktiva och dynamiska kulturmiljö möter Gun Kessle 1949 den två år äldre konstnären Torsten Renqvist (1924-2007), inlagd på grund av en TBC-relaterad ögonsjukdom. Hon berättar att hon ”blev blixtförälskad” i honom, och snart var de ett par. Torsten Renqvist sågs av paret Dahlstedt som en etablerad modernist, som hade studerat måleri och grafik i Köpenhamn och som var antagen vid Konstakademin i Stockholm, kallad ”Mejan”. Han skänkte också flera verk till konstsamlingen. Torsten skrev dagböcker hela sitt liv om sina tankar, sitt skapande och sin sjukdom. Han beskriver hur han tvingades gå med svarta glasögon och ta starka sömnmedel och mediciner, t.ex. det narkotiska beroendeframkallande synkonin. Delar av hans dagböcker och brev från Österåsen, som publicerades långt senare (1988), ger källinformation om deras relation 1949-1955, såväl i vardag och arbete, kärlek och konflikter (Nygren 1988 s. 25-66). Det som offentliggjordes om Gun på ett för henne svekfullt och ”utelämnande sätt”, bl. a. om kvinnlig ekivok humor, gav som ovan nämnts anledning till hennes skarpa genmäle i Månadsjournalen. Men Torsten ville försonas och kom till Fagervik 1988 med ett signerat exemplar av sin bok. I dessa dagböcker och brev från Österåsen hade han nämligen uttryckt tveksamhet inför deras relation, han hade varit ganska ”skakis” inför att ta ett ekonomiskt ansvar och gifta sig. Gun hade då varit sjuk i tio år med dåliga utsikter att bli frisk, och var i hans ögon ett hopplöst fall: ”Gun är också obotlig. Hon kan klara sig tre år om hon är på sanatorium”. När Gun skrivs ut 1949 från Österåsen 23 år gammal och anländer till Stockholm har hon endast 30% lungkapacitet kvar och är fortfarande fysiskt svag. När hon lämnar sin första make ”Kalle” i Gröndal och begär skilsmässa, kan ett nytt kapitel börja i hennes liv, där hennes konstutbildning står i centrum. De förblir dock vänner.

Torsten Renqvist och Gun Kessle vill nu leva tillsammans och de får tag i en primitiv enrummare på tredje våningen vid Kornhamnstorg i Gamla Stan, visserligen med kakelugn och kokplatta, men utan vatten, toa och avlopp. Trots sin litenhet ryms det många gäster i deras lägenhet och den fylls av ett livligt umgängesliv med Torstens alla vänner. Gun får sköta det primitiva hushållet. Tack vare Torsten Renqvists bevarade verk kan vi idag få en liten inblick i hur Gun Kessle levde under denna tidiga konstnärliga period, främst genom de porträtt han gjort av henne i vardagsliv och umgänge (Moderna museets samling). Hon berättar att Torsten en dag kommer hem med möbler: ”Och så gick Torsten och köpte en gungstol, vilken tog en jävla plats”. Hur hon gungar i stolen och lutar sig tillbaka har han fångat i en schvungfull svepande tuschteckning och i en oljemålning, ”Pinocchio i gungstolen” (bild 4 & 5).

Bild 4. Torsten Renqvist, ”Pinocchio i gungstolen”. Bläckteckning 1949. Bild 410 publiceras med tillstånd av Anna Lena Renqvist. Foto Moderna muséet i Stockholm.
Bild 5. Torsten Renqvist, ”Pinocchio i gungstolen”. Olja på duk 1949. Foto Moderna muséet.

Gun Kessle blir hans modell under deras år, och han tecknar av henne i vardagens sysslor i hemmet, i en rad skisser och utkast. Torsten Renqvist startar här flera bildteman med Gun som modell, vilka han sedan följer i olika format och tekniker under flera år, kvinna med katt och kvinna med hund. Det svartvita träsnittet ”Kvinna med katt” 1950 hänger formmässigt samman med gungstolsbilderna (bild 6). Katten som hon håller i knät, den starkt orangefärgade ”Universums katt”, har Gun Kessle själv skildrat senare i både färgträsnitt och måleri (bild 16 nedan).

Bild 6. Torsten Renqvist, ”Kvinna med katt”. Träsnitt 1950. Foto Moderna muséet.

Torsten Renqvist har även sitt eget arbetsrum och en målarateljé på Konstakademin, ”Mejan”. Det blir en livlig mötesplats där många träffas. Gun Kessle förklarar: ”Dit flyttade då mitt sociala liv”. Här på ”Mejan” kommer hon 1950 in i en ny kulturmiljö och en stimulerande värld, där hon själv får ett nytt och bredare socialt nätverk av konstelever och etablerade konstnärer. Till denna krets där man går ut och in i ateljéer eller träffas på utställningar och kaféer i kulturlivet, hör också en rad författare och kulturkritiker, bl. a. Torsten Bergmark. Lärare och akademielever umgicks även i kroglivet, bl.a. på Gyldene Freden, där författare och konstnärer möttes (Sandberg 2002 s. 74-169.). Bland hennes vänner finns Svenolov Ehrén och Per-Olof ”Hante” Ultvedt, dennes fru Anne Marie, och Philip von Schantz. På så sätt har Gun Kessle fått tillgång till en informell kulturmiljö, där hon kan få inblickar i konstnärliga tekniker och stilar, världsfrågor och politik. Och hon arbetar extra som modell på akademin, 30 kr per timme. Efter utbildningen i måleri på Signe Barths målarskola i Stockholm, som förde bohuslänningen Carl Wilhelmssons figurativa inriktning vidare, kommer hon några år senare in på Konstakademins skola för grafik. Gun Kessle kom på detta sätt att tillhöra de figurativa expressionisternas oppositionella nya gruppering, ”en alternativ humanism” som önskade vara spontan, verklighetsanknuten och naturnära (Granath 1986 s. 35). De ville skapa en klar och tydlig rumsbild med en intim kontakt mellan bild och åskådare, och framför allt värna om berättartraditionen.

Det blev dock Torsten Renqvist som spelade den konstnärliga huvudrollen i deras relation. Hans debututställning på vintern 1950 på Lilla Galleriet gav en väldig uppmärksamhet, han lanserades och fick ett konstnärligt genombrott. Enligt Gun hade han ”debuterat som en bomb!”  Denna debututställning ”kom att uppfattas som ett fruktbart alternativ till de Paris-orienterade abstrakta strömningarna som då började dominera” (Nygren 1988 s. 339 not 15). ”Vi är några yngre konstnärer som ännu gå tillsammans på en figurativ och som vi anser radikal och utvecklingsduglig linje”, menade Torsten Renqvist och hävdade: ”jag accepterar nonfigurativ konst som en parallell möjlighet till den figurativa. Men jag reagerar mot monopolanspråken” (Nygren 1988 s. 49, 346 -347 not 59). Konkretisterna ”1947 års män”, såsom Lennart Rohde, hade nämligen dominerat kulturlivet efter kriget, de fick de stora offentliga uppdragen och blev lärare på konstskolorna (Edwards 2000 s. 11-119). Gun Kessle har själv berättat för mig om den abstrakta konstens dominans: ”Det var rena terrorn på konstskolorna. Alla skulle måla rutor, ringar och trianglar.” (Lidén 2018). Tack vare Torstens stipendium kunde de båda fara till Frankrike och det märks i dagböckerna att han nu såg ljusare på deras framtid (Nygren 1988 s. 35). Många konstnärer sökte sig till det starka ljuset i Sveriges dramatiska landskap, till Bohusläns kala klippor, Ölands karga stränder, Skånes kuster och Hovs hallar, men också till Norrlands vida vidder. Efter instängdheten under krigstiden lockade även Medelhavsländernas soldränkta kuster och karga landskap. Det Gun Kessle hade längtat efter på Söderby kunde hon nu uppnå, att äntligen få resa och komma ut i världen. Hon söker en plats vid den konstnärsdrivna konstskolan Hampstead School of Art i London, som hade grundats 1940 under kriget.

Året 1951 flyttar Torsten och Gun ut till en ny bostad i Västertorp, där hon börjar kvällsarbete i hushållsaffären. I hans teckningar och grafik framträder vardagslivet i hemmet, men också de nya bostadshusen, bilar, parker och skogsområden. Teckningen av Gun i koncentrerat arbete vid strykbrädan, ”Gun stryker” 1952 (bild 7), kan också kopplas till hennes senare intresse för strykjärn och den stora samlingen strykjärn på biblioteksutställningen i Varberg (bild 25 & 26).

Bild 7. Torsten Renqvist, ”Gun stryker”. Blyertsteckning 1952. Foto Moderna museet.

Gun Kessle får ett stort arv efter sin gudfader i Haparanda, 10. 000 kr, och därigenom kan hon få mer ekonomisk självständighet och köper sin första bil. De hyr sommarbostad i Sandvik på Öland, där de båda målar solbelysta landskap och stenbrott med breda penseldrag och starka färger, tecknar och gör grafik. De staplade stenarna i stenbrottet fångar hennes intresse, ”Landskap” och ”Öländskt stenbrott” (bild 11 b & 12 ). Hon målar också sitt självporträtt detta år (bild 11 a). Senare denna sommar reser de till Öst-Berlin i det nyblivna DDR för att delta i den Tredje Världsungdomsfestivalen, en fredsmanifestation, som för henne blir en stor internationell konst- och kulturupplevelse (bild 24).

Världen är inte längre så trång. Här får hon se den italienske konstnären Renato Guttoso, kinesiska träsnitt och uppleva rysk balett med Galina Ulinova. Bland de 700 deltagande svenskarna möter hon även författaren Jan Myrdal, som kände Torsten och delade rum med honom i det Pestalozzi-hem där de bodde.

Gun Kessle blir antagen vid Hampstead School of Art och vistas i London åren 1951-52, där hon studerar oljemåleri, grafik och teckning. Flera av dessa målningar är utställda på biblioteket i Varberg, bl. a. ”Kungabegravningen”. Bland tongivande lärare på skolan är Kenneth Clark och Henry Moore. Samtidigt har Torsten Renqvist fått ett British Council-stipendium och har en plats vid Slade School of Fine Art i London. Här får de båda en inspirerande utbildning och blir mycket produktiva dessa år. Gun studerar oljemåleri samt grafik i grundläggande tekniker, såsom träsnitt och koppargrafik. Hennes motiv är ofta landskap, stadsbilder och arkitektur, och strandmotiv utmed Themsen. Men hon studerar också konsthantverkets historia, främst Thomas Bewick och Arts & Crafts rörelsens huvudgestalt William Morris, som får stor betydelse för hennes egen konstsyn (Gun Kessle 1977, 1979; Lidén 1986). Att det är Gun Kessle som förmedlar Bewicks grafik till Torsten Renqvist, som 1952 gör de tio mycket uppmärksammade träsnittsbladen i mappen Djur, har inte forskningen beaktat och utelämnar hennes roll. Man antar: ”han såg säkert Thomas Bewick i London under studietiden”, eftersom han där besökte British Museum (Stensman 2002, s. 98). Gun Kessles betydelse förbises helt. Mappen Djur kom sedan i nytryck på bättre papper 2006.

Det är troligen här i London Torsten tecknar av Gun Kessle i vardagslivets sysslor, bl.a. en lång serie när hon badar, ”Gun i badet” och ”Gun efter badet”. En av dessa skisser visar ett tydligt inflytande från Henry Moore, där Gun är framställd som en Moore-skulptur, ”Gun badar” (bild 8).

Bild 8. Torsten Renqvist, ”Gun badar”. Blyertsteckning, London 1952. Foto Moderna museet.

Han fortsätter också här kvinnomotiven med katt och hund, ”Kvinna med katt och ”Kvinna med hund” (bild 9 & 10). Gun Kessle sittande med katten i famnen blir ett centralt tema, ”kattmamma”, som han sedan utvecklar i en rad verk, skisser, grafiska blad och oljemålningar. Några av dem hör till de 80 målningar han långt senare brände upp. De blir också ett av de motiv han gör för Lars Forsells bok ”Cattus”. Om de nya moderna brittiska konstnärerna Moore och Bacon skriver Torsten Renqvist detta år i den svenska tidskriften Paletten 3/52.

Bild 9. Torsten Renqvist, ”Kvinna med katt”. Torrnål 1952. Foto Moderna museet.
Bild 10. Torsten Renqvist, ”Kvinna med hund”. Blyertsteckning London 1952. Foto Moderna museet.

Sommaren 1952 tillbringar de båda i Bohuslän vid konstskolan i Gerlesborg. Tidigare under kriget 1944 hade konstnären Arne Isacsson och konsthistorikern Hans Fromén startat detta konstnärsdrivna konstcentrum i ett par stora gamla hamnmagasin vid Bottnafjorden. Här i det klara septemberljuset då färgerna lyser, samlas många målare i den s.k. ”Septemberakademin” för att måla det dramatiska bohuslänska landskapet och klipporna mot västerhavet.

Under denna sommar är Gun och Torsten mycket produktiva och de skissar, målar och gör grafiska verk, av bohuslänska klippor och strandmotiv. Arne Isacsson var gift med Torstens syster Kerstin, och genom sitt giftermål med Torsten Renqvist kommer Gun Kessle detta år in i en närmare krets kring skolan och dess lärare. Torsten Renqvist verkade sedan som lärare vid skolan under flera år (1952-58) och bland lärarna fanns många hon kände, t.ex. Arne Cassel och Torsten Bergmark. Hans Fromén kom sedan att bli en nära vän till henne både i Gerlesborg och Stockholm.

Året efter 1953 kan Gun Kessle debutera med en egen utställning på Galleri Aesthetica i Stockholm, där hon visar sina oljemålningar från Stockholm, London, Öland och Bohuslän samt sin grafik (bild 11 a & b, 12, 13, 14).

Bild 11 a. Gun Kessle, ”Självporträtt”. Olja på duk. Västertorp 1951. Foto Olle Asp. Publiceras med tillstånd av Annika Hagström.
Bild 11 b. Gun Kessle, ”Landskap”. Olja på duk 1950. Foto Olle Asp. Bild 11 b26 publiceras med tillstånd av Jan Myrdalbiblioteket.
Bild 12. Gun Kessle, ”Stenbrott Öland”. Olja på duk 1954-55. Foto Olle Asp.
Bild 13. Gun Kessle, ”Heraldisk buske”. Olja på duk 1952. Foto Olle Asp.
Bild 14. Gun Kessle, ”Bruksparken I”. Torrnål, etsning 1956. Foto Olle Asp.

I några recensioner av hennes första utställning betecknas hon som ”naivist”, vilket vid denna tid var en rörelse som förknippades med Sven ”X-et” Erixon och Bror Hjorth, men för denna beteckning finns det ingen konsensus i omdömena (Lidén 2018). Det är mycket viktigt för henne att här framträda under sitt eget namn Gun Kessle för att undvika att ”bli sammanblandad med Torsten Renqvist”. Hon understryker detta i sina minnesanteckningar:

”Så jag kom att behålla Gun Kessle och Gun Kessle har det förblivit. — Jag ville vara mig själv, och det är samma tanke som har gått igen i att jag inte ville kalla mig Myrdal heller. Jag ville vara mig själv och ha ett eget namn. Det måste ha varit en stark drivkraft hos mig.”

Efter utbildningen i London och debututställningen på Galleri Aesthetica 1953, fortsätter Gun Kessle med teckningar, måleri och grafik. Efter en utställning i Eskilstuna 1954 deltar hon och Torsten i april månad våren 1955 i samlingsutställningen ”Kretsen kring Gerlesborg” på Göteborgs konsthall. Men äktenskapet med Torsten Renqvist hade knakat i fogarna, han hade börjat studera konsthistoria på Stockholms högskola 1954 och träffade andra kvinnor. Skilsmässan från Torsten Renqvist 1955-56 blir en svår pärs, men till hennes stöd kommer vännen Per-Olof ”Hante” Ultvedt och hans fru Anne Marie. Med hjälp av deras gemensamma Gerlesborgsvän Hans Fromén kan de dock göra upp ett avtal och byta konstverk med varandra. Torsten och Gun kommer också överens om att inte skriva något om deras förhållande – bara dra ett streck över allt och gå vidare. Att Torsten Renqvist sedan bröt denna överenskommelse i dagbokspubliceringen 1988 har nämnts ovan (Nygren 1988). När Gun Kessle flyttar till en egen lägenhet på Vulcanusgatan i Atlasområdet i Stockholm kan hon gå vidare mot en ökad konstnärlig självständighet.

Mitt under den plågsamma skilsmässoprocessen 1955 blir Gun Kessle till sin stora glädje formellt antagen till Grafiska skolan på Konstakademin på Skeppsholmen, där hon åren 1955-57 får en mer fördjupad undervisning i traditionella grafiska tekniker, som etsning, akvatint och torrnål, men också trägravyr och träsnitt (Stenqvist 1982, s 18-21). Hennes lärare är grafikens nestor Harald Sallberg och hon prövar sig fram i olika tekniker och stilar (bild 15). Hennes lärare i måleri är göteborgsmålaren Ragnar Sandberg. 

Bild 15. Gun Kessle arbetar med koppargrafik 1955-57. Konstakademin, Grafiska skolan på Skeppsholmen. Okänd fotograf. Foto av Anne Lidén från utställningen i Varberg.

Det blir några år av hög konstnärlig produktivitet för henne, och hon förstärker sitt eget expressionistiska och kraftfulla bilduttryck, såsom ”Blå hund” och ”Universums katt” 1956 (bild 16 & 17). Här känner hon sedan tidigare de flesta i gruppen kring Tore Hultkranz, Lars Rolf, Torbjörn Zetterholm, Börje Sandelin och Per-Olof ”Hante” Ultvedt (Ultvedt 1986). De träffas i Ultvedts ateljé i Näsby Park i Täby och deras experiment med högtrycksgrafik visar ”ett uppror mot den traditionella grafiken och en öppning mot det spontana”. Det är som kamrat i en sådan grupp som Gun Kessle blir omnämnd i Signums svenska konsthistoria: ”Målargrupp blev ett begrepp under 1950-talet” (Millroth 2005 s. 118). I övrigt nämns hon sällan i översikter av efterkrigstidens konst (Edwards 2000; Olvång 1979; Lidén 2018). Till denna krets hör diktaren Lars Forsell, som hon inspirerar till boken Cattus 1956, och författaren Stig Claesson (Slas). Hennes närmaste vän är grafikern Svenolov Ehrén, som nu gör en serie träsnitt till författaren Jan Myrdals satiriska roman Jubelvår. De blev alla aktiva i dåvarande Folkrörelsernas Konstfrämjande med att resa, sprida grafik till folket och hålla föredrag runt om i Sverige. Folkrörelsen för bildande konst liksom FIB:s konstklubb hade stor framgång både på arbetsplatser och i hemmen, eftersom de grafiska bladen var överkomliga för flertalet. Jag fick själv uppleva denna fantasirika grafiska bildvärld som barn, eftersom min far hade råd att köpa dessa konstverk. Denna strävan inspirerad av Österåsen vägledde sedan Gun Kessle i hennes folkbildande arbete genom hela livet. Många av sina originalteckningar eller målningar överförde hon till träsnitt och linoleumsnitt som kunde få större spridning.

Bild 16. Gun Kessle, ”Universums katt”. Olja på duk 1956. Foto Olle Asp.
Bild 17. Gun Kessle, Blå Hund. Olja på duk, 1956. Foto Olle Asp.
Gun Kessle möter sin livskamrat jan Myrdal. resor till asien

Det är i denna konstnärliga vänkrets på ”Mejan” 1956 som Gun Kessle och Jan Myrdal kommer samman och blir ett par. Allt det som Gun Kessle drömt om på sanatoriet i Söderby, då hon läste om resande, om konst och hantverk i fjärran länder, kan hon nu som utbildad 30-åring få möjlighet att samtala om, planera och även genomföra. Hon vill bort och ut i världen, så att hon kan lämna sjukdomslivets destruktiva tankar och alla personliga uppslitande konflikter bakom sig. Tillsammans reser Gun Kessle och Jan Myrdal till det varma Frankrike och Spanien, där hon får möjlighet att laga hälsosam mat i ett eget kök, ha en egen ateljé och måla i lugn och ro. Under vistelsen i Nerja i Spanien 1957 upptäcker hon också fotografiet som sitt uttrycksmedel och visuella verktyg, hon ser en ny väg. Hon blir god vän med fotograferna Rune Hassner och Tore Johnson (Hassner 1997, 1991). Nu börjar ännu ett nytt kapitel i hennes liv, ett betydligt större kapitel.

Gun Kessle och Jan Myrdal startade sina långa strapatsrika resor med nya omvälvande perspektiv till Asiens alla länder, till Indien och Kina. Och de inledde sitt mångåriga gemensamma arbete med resereportage, artiklar om aktuella politiska frågor, böcker och utställningar. Deras anti-imperialistiska ställningstagande hade solid grund, eftersom de ofta befann sig på den geografiska platsen för det som skedde och det som de skildrade. Här finns endast rum för att ge några få exempel. Gun Kessles foton, teckningar och skisser från Indien-resan 1959 resulterade inte bara i färggrafiska blad i mappen Indisk by för Bokkonsum 1960, utan också en rad målningar i akvarell, gouache och akryl, ”Olika prat vid templet” samt senare ”Kvinnor på hemväg från marknaden” (bild 18 & 19).

Bild 18. Gun Kessle, ”Olika prat vid templet”. Linoleumsnitt, färgtryck Indien 1959. Grafikmappen Indisk by för Bokkonsum 1960. Foto Olle Asp.
Bild 19. Gun Kessle, ”På hemväg från marknaden”. Akryl Indien 1960-tal. Foto Olle Asp.

Resorna i Kina på 1960-talet och 1970-talet gav henne många inspirerande motiv från byar på den kinesiska landsbygden, i måleri med akvarell, gouache och akryl, såsom ”Rensning av bönor II” (bild 20).

Bild 20. Gun Kessle, ”Rensning av bönor II”. Akryl Kina (Liu Lin) 1960-tal. Foto Olle Asp

Det kinesiska träsnittet och Lu Hsuns verk hade hon blivit starkt inspirerad av genom konsthistorikern Osvald Sirén tidigare på Konstakademin, men nu fick hon möta den kinesiska grafiken på plats i dess rätta miljö. Gun Kessles egen kinesiska grafik, mängder svartvita träsnitt och linoleumsnitt på rispapper, hör till de mest betydelsefulla av hennes grafiska verk; landskap och höga berg, hus, grottbostäder, mäns och kvinnors arbete, såsom bönresning och ”På hemväg med skörd” (bild 21, 22, 23, 24). Kulturrevolutionens glada rödgardister har hon fångat i akrylmålningen ”Dansare”, en bild som präglas av mönstersamverkan och textila markörer (Lidén 2018).

Bild 21. Gun Kessle, ”Kinesiskt berg med grottbostäder”. Linoleumsnitt 1975. Foto Olle Asp.

 

Bild 22. Gun Kessle, ”Rensa bönor för middagen”. Linoleumsnitt Kina 1970-tal. Foto Olle Asp..

Efter den framgångsrika publikationen av Rapport från kinesisk by 1962 kunde Gun Kessle och Jan Myrdal flytta in som gifta 1963 i ett gemensamt hem med arbetsrum, ateljé och mörkrum i Villa Fagervik i Mariefred. Detta nya större kapitel om Gun Kessles och Jan Myrdals femtioåriga liv och arbete tillsammans 1957-2007 presenteras dock inte här, utan det hör till den långa berättelse som man kan följa i deras egna gemensamma skildringar i bild och text av resor och arbete ”bortom berg och öknar”.

 

 

 

 

Bild 23. Gun Kessle, ”På hemväg med skörd”. Linoleumsnitt Kina 1970-tal. Foto Olle Asp.
Bild 24. Sjal med Picassos fredsduva från Tredje Världsungdomsfestivalen, Fredsfestivalen i Berlin 1951. Foto Anne Lidén maj 2018.
Avslutning

Gun Kessle genomförde under dessa femtio år många stora och omfattande rese- och fotoprojekt och hon har publicerat en mängd illustrerade artiklar, böcker och utställningar (Kessle 1971, 1977, 1978, 1979, 1980, 1983, 1996). En del av Gun Kessles tidiga verk finns som nämnts inledningsvis nu utställda på Jan Myrdal-biblioteket i Varberg, mycket övrigt är magasinerat eller finns i privat ägo. Där visas inte bara skisser, teckningar, grafiska blad och måleri i akvarell, gouache och olja, utan även många affischer, bokomslag och dokumentärfoton av hennes arbete under utbildningsåren och under alla resor med Jan Myrdal (bild 15, 24, 25, 26).

Bild 25. Två exempel ur Gun Kessles samling av strykjärn. Foto Anne Lidén maj 2018.
Bild 26. Gun Kessles samling av olika strykjärn (73 st.) som står utställda i Jan Myrdalbiblioteket. Foto Anne Lidén maj 2018

Gun Kessles stora intresse för textila material manifesteras i de många strykjärn (73 st.) som hon samlat, och som står uppställda på bokhyllorna likt ”kvinnliga statements” (Lidén 2018). Hennes stora samling av asiatiska vävda mattor finns dock inte i utställningen, men det textila hantverket i bondbyar och hos nomader de besöker skildras i deras reseberättelser. Respekten för hantverkarens yrkesskicklighet och materialkännedom som präglar Gun Kessles egen konstsyn och egna verk, framkommer också i många av deras gemensamma berättelser och i Jan Myrdals texter. Hon har uppsökt platser i världen som återknyter till hennes egna rötter i Tornedalen, småbrukare i bondbyar och nomader på vandring, omgivna av höga berg i en karg vildmark.

År 1984 valdes Gun Kessle till Årets Sörmlandskonstnär, och i Konstfrämjandets utställningskatalog Gun Kessle, Grafik och Foto 1985 markerar Göran Hillman att hon har en stor bredd som konstnär och ”hantverkare” (Hillman 1985). Torsten Jurell som tryckt hennes grafiska blad för Konstfrämjandet skriver i ett slutord i samma katalog om hur Gun Kessle hela tiden hållit fast vid sin egen konstnärliga integritet:

”Gun Kessle har korsat många gränser med vita pappersark och kommit hem med ark fyllda av eget arbete. På sikt kommer vi att märka denna Guns konstnärliga gärning långt över trender och dagsländor.  Gun Kessle har gjort världen större och närmare. Hon har avbildat platser och människor vi aldrig förr har sett. Ibland t.o.m. platser vi aldrig kommer att få se med egna ögon, då de inte längre existerar p.g.a. imperialistiska krigsarméers framfart. —

Genom Gun Kessles kontakt med den kinesiska, indiska och centralasiatiska konsten har bilden åter omvandlats. Så låter hon det utländska tjäna det svenska.”

Om Torsten Renqvist (1924-2007)

Gift med Gun Kessle (1952-1955). Därefter gift två gånger. Dotter Anna-Lena Renqvist. Information om Torsten Renqvist finns på Torsten Renqvist Sällskapets hemsida (www.torstenrenqvist.se)

Torsten Renqvist byggde bostad med två ateljéer i Kummelnäs i Saltsjö-Boo 1959, numera öppen som Skulptörens verkstad med bl.a. konstpedagogisk verksamhet (www. renqvistsverkstad.se). Byggde 1955 sommarateljé i Sandsjärv vid Överkalix, Norrbotten.

Torsten Renqvist föddes 1924 i Ludvika, Dalarna. Föräldrarna Karl Efraim och Märta Renqvist härstammade båda från Norrbotten. 1930 flyttade familjen till Djursholm, där fadern blev lärare på gymnasiet. Somrarna tillbringades i Sommarstugan vid Norra Blåsjön. Han for till sjöss efter studenten men ville bli geolog. Drabbades vid 18 års ålder 1942 av TBC, och var inlagd på olika sanatorier 1942, 1947, 1949 och 1955. Studier vid Konstakademierna i Köpenhamn 1946 och Stockholm 1948, därefter lärare på Gerlesborgs och Valands konstskolor under 1950-talet. Debututställning 1950, separat- och retrospektiva utställningar 1958, 1963, 1974, 1985, 1988, 1994. Många resor i Norden och Europa.

1967 beslutar sig Torsten Renqvist för att lämna måleriet. Han bränner upp ca. 80 målningar, bl.a. flera motiv med Gun Kessle, i ”en stor brasa på ängen”. Han vill nu enbart ägna sig åt skulptur och bygger ut skulpturateljén. Torsten Renqvists skulpturer i trä och brons pryder många offentliga platser på gator och torg och i offentliga byggnader.

Källor: Torsten Renqvists grafik och måleri i Moderna museets samling. Torsten Renqvist brevsamling på KB, Stockholm. SAK publikation nr 93 1984. Beate Sydhoff, Konstnären, jorden och tiden. Torsten Renqvist ”Flisor” 1994.

 

Referenser

Otryckta källor

Kessle, Gun (2004-2007): Minnesanteckningar. Arkivmaterial på Jan Myrdal-biblioteket i Varberg. Tillhandahållet i utskrift med tillstånd av Jan Myrdal och Jan Myrdalbiblioteket.

Lidén, Anne. (1) Dokumentation av boksamling, utställning av foton, teckningar, måleri och grafik vid studiebesök på Jan Myrdalbiblioteket i Varberg 2-5 maj 2018.

Liden, Anne. (2). Samtalsanteckningar vid samtal med Jan Myrdal 2-4 maj 2018 på JM- biblioteket i Varberg.

Lidén, Anne (3). Anteckningar om samarbetet med Gun Kessle i styrelsen för Förr och Nu på 1980-talet. (Referens i ”Med rak blick. Gun Kessles måleri och grafik på Jan Myrdalbiblioteket i Varberg till boken Jan Myrdals och Gun Kessles bibliotek. Karneval förlag, Stockholm (Under publicering).

Myrdal, Jan. Brevväxling med bl.a. e-post, maj, oktober och november 2018.

Skansen, Per-Arne. Brevväxling med bl.a. e-post, oktober och november 2018.

Torsten Renqvist 1949-1955. Porträtt av Gun Kessle, ”Pinnochio”. Dokumentation av teckningar, grafik och måleri vid besök 25 oktober 2018 i Moderna museets samling. Se bildförteckning.

Internetkällor

Collections.smvk.se/Carlotta: Gun Kessles fotosamling. Om Gun Kessle.

Jan Myrdalbiblioteket. Jan Myrdalsällskapet. www.janmyrdalsallskapet.se

Kessle, Gun (1978). Förord Vardagskina. (www.janmyrdalsallskapet.se. Hämtad 2018-05-10)

Myrdal, Jan (2007). Gun Kessle. Minnesord vid begravningen. (www.janmyrdalsallskapet.se Hämtad 2018-05-10)

Torsten Renqvists samling. Foton. Moderna museet. (http://sis.modernamuseet.se/sv/view/objects)

Litteratur  

Bewick, Thomas. Erindringer. Kbhvn 1953.

Edwards, Folke (2000). Från modernism till postmodernism. Svensk konst 1900-2000. Bokförlaget Signum. Lund.

Edwardsson, Eric m.fl. (1999). Jan Myrdal. En kronologisk bibliografi 1943-1992. Hägglunds förlag.

Granath, Olle (1986). Ett annat ljus. Svensk konst efter 1945. Carlssons förlag. Stockholm.

Gun Kessle – 60 år. Förr och Nu 1986:2.

Hassner, Rune (1977). Bilder för miljoner. Sveriges Radios förlag. Stockholm.

Hassner, Rune (1991) ”Förord”, I Gun Kessle Hommes suedois. Bra böckers förlag.

Hillman, Göran (1985). Utställningskatalog. Gun Kessle. Grafik och Foto. Konstfrämjandet.

Jansson, Britta-Lena (1977). Jan Myrdal. Kronologisk bibliografi 1943-1976. Oktoberförlaget.

Jurell, Torsten (1985). Slutord. Utställningskatalog. Gun Kessle. Grafik och Foto. Konstfrämjandet.

Kessle, Gun (1971). Utställningskatalog Folkets och maktens murar. Moderna museets filial.

Kessle, Gun (1977). Konst och Politik. William Morris. Gidlunds. Stockholm.

Kessle, Gun (1977). Vi vill överleva. En bok om Albanien. Gidlunds. Avesta.

Gun, Kessle (1977). En världsbild. Text av Jan Myrdal. Norstedt. Stockholm.

Kessle, Gun (1978). Vardagskina. Gidlunds. Avesta.

Kessle, Gun (1979). ”Thomas Bewick (1753-1828)”. (s. 38-49). Förr och Nu 1979:3.

Kessle, Gun (1980). ”Man kan inte bortse från tuberkulosen som kulturfaktor: Min väg till boken”, FIB/K 1980/22.

Kessle, Gun (1983). Bortom Bergen. Norstedts. Stockholm.

Kessle, Gun (1996). Mexico – dröm och längtan. Norstedts. Stockholm.

Lidén, Anne (1986). Sven Ljungberg, målare. Bonniers. Stockholm.

Lidén, Anne (2018).”Med rak blick. Gun Kessles måleri och grafik på JM-biblioteket i Varberg i antologin Jan Myrdals och Gun Kessles bibliotek. Red. Per Axelsson, Karneval förlag, Stockholm. (Under publicering 2018).

Millroth, Thomas (2005) ”Bildkonsten”. Konsten 1950-1975. Signums svenska konsthistoria. Lund.

Myrdal, Jan (1991). ”Några ord till en utställning med Gun Kessles bilder”. Bortom berg och öknar. Riksutställningar och Östasiatiska museet. Utställningskatalog. Stockholm.

Myrdal, Jan (2011). ”Gun Kessle”. (s. 7-11) Grafiska sällskapet utställning. Grafiknytt 2011:2.

Nygren, Lars (1988). Brottstycken ur Torsten Renqvists anteckningar. En bok sammanställd av Lars Nygren. Bonniers 1988. Stockholm.

Olvång, Bengt (1979). Våga se! Svensk konst 1945 -1980. Författarförlaget. Stockholm.

Sandberg, Ragnar (2002). Dagboksanteckningar 1945-1972. Urval av Helen Broms Sandberg och Anders Kreuger. Atlantis. Stockholm.

Stensman, Majlis (2002). Torsten Renqvist. Edition Apel. Stockholm.

Stenqvist, Nils G (1982. ”Från lungsotsskrubb till Akademi”. (s. 18-21) Synpunkt 4:5 1982.

Ultvedt, Per-Olof (1986). ”Gun Kessle- Tecknaren och grafikern”, s. 20-28. ”Gun Kessle 60 år”, Förr och Nu 1986:2.