Anders Björnsson
Samtida med de så kallade Göteborgskoloristerna var den svenske målaren William Gibson. Han föddes och växte upp på Jonsereds herrgård, norr om Göteborg. Hans motiv är öppna landskap, vatten och båtar, gatuvyer och stilleben, men han dras också till industriarbetsplatser. Anders Björnsson, som tillhör medarbetarna i Förr och Nu, har bekantat sig med hans verk under en följd av år.
Om den svenske konstnären William Gibson
Stanley Kubricks film Barry Lyndon (1975), baserad på en roman av William Thackeray, har stannat i mitt minne av många anledningar. Den är bland annat de vidunderliga vyernas film. Landskapet träder fram, i några vackra scener till andantet ur Schuberts pianotrio i Ess-dur, opus 100. I den musiken finns både ett lugn och en svepande framåtrörelse, som delvis svär mot tematiken i både romanen och filmen.
I sin bok om Kubricks filmvärld, Pojken med de stora ögonen. Stanley Kubrick och hans filmer (Fri Tanke 2016), menar kännaren Jörgen Ovesen, att den måttliga förtjusning, som mötte Barry Lyndon hos såväl publik som kritik, kanske har att göra med dess ”dröjande i måleriska bilder som […] avviker från annan samtida film, i vad som närmast liknar en hyllning till såväl det klassiska måleriet som stumfilmen” (s. 265). Frågan kan ställas: är vi då inte mera beredda att kontemplera?
Franz Schubert kontemplerar. Han dog ung men tycks aldrig ha gjort sig någon brådska. Han breder ut sig. I hans Lieder går vandringsmän olyckliga öden till mötes. Furst Metternichs spioner fanns överallt, där han rörde sig, i värdshusens stökiga miljöer. Schubert tillhörde en motkultur – så helt annorlunda står den mot Barry Lyndons och hans kumpaners vildsinta aristokratiska fasoner! – men han lät sin tonkonst vila i ett slags ohelig förundran, också frid. Vandrar men strider ej. Inget grandiost.
Glumslövs backar mellan Helsingborg och Landskrona, med utsikt från land över Öresund och Ven med Kattegatt som en aning, är kanske ingen paradisisk idyll, men de utgör ett vackert kulturarv med sin mångfald av högar från bronsåldern och inger betraktaren en rofylld förtröstan, som Schuberts musik så genomsyras av. Hit förlade konstnären William Gibson (1909–1988) i mogen ålder sin ateljé och sin bostad. Här fann han ljuset och färgerna, sandtagen och båtvarven, tegelbruken och sädesfälten, en och annan cyklist, den vita ginsten, horisontlinjer och segel.
Jag har intresserat mig för denne Gibson, av personliga och professionella skäl. Tre av hans verk hänger på mina väggar: två oljor och en pastell. I oljorna dominerar spannmålsgult respektive tegelrött, pastellen är stumt blå-brun (kan vara från en bakgård). Det händer ingenting i något av dessa motiv, inga människor, ingen skorstensrök. Gibson intresserar sig för platsen, inte för personerna. Han ger oss scenerier, inte händelser, inte kroppar. Hans fåtaliga kafégäster och cyklister har huvuden, inte ansikten. Han räknades en gång till de så kallade Göteborgskoloristernas yttre skara.
Han var från den räjongen av landet. Uppväxt i Jonsered, där familjen ägde bruk och herrgård sedan 1800-talets början. Också här är det backigt, med sjöutsikt. En å med god fallhöjd porlar genom samhället. På den stora industriarbetsplatsen rådde långt in på 1900-talet paternalistiska förhållanden. Patronen såg till att allt fanns som behövdes: idrotts- och föreläsningsföreningar, skola och präst. Hit anlände den femtonårige Harry Martinson efter första världskriget, på väg ut mot världshaven. I den självbiografiska Vägen ut (1936) har han skildrat fabriksmiljön. Tänker man alls på att Martinson också målade med färger och pensel? Några fina dukar av denne hänger i Jan Fridegårdsrummet på Biskops Arnö, som jag har besökt då och då – inte långt ifrån min skrivarstuga och inte långt från Mälargodset Katrinedal, där statarpojken Fridegård hade sin barndom.
William Gibson kom från den absoluta borgerliga överklassen. Han behövde inte gå till sjöss. Han tog examen från Chalmers, enär det förväntades av honom. Sedan gick han ut Valand. Han hade aldrig tjänst, och eftersom han under hela sitt liv var ekonomiskt oberoende, behövde han inte sälja för att klara livhanken – han är följaktligen sparsamt representerad på offentliga institutioner. Fortbildade sig i Paris, reste till London. De flesta av hans alster är odaterade. Signerade Gibson. Endast efternamnet, det fick räcka. Det låter aristokratiskt, eller hur? Det är sällan klart exakt varifrån han har tagit sina motiv. Man får gissa, det är också en konst. …..Under en ”grön” period har han återgett Sveavägen och Kungsträdgården i Stockholm, men också biltrafik på Strandvägen och ångfartyg som lägger ut från Nybrokajen. Det finns andra vyer av båtar och hamnar, där miljön kan vara Marstrand eller danska Öresundskusten.
Färgsättningen är genomgående klar, inget grums; ibland blir koloriten svag. Det förekommer, att han lägger svarta konturlinjer, som hos en Ragnar Sandberg. Modernist är han ej. Synintrycket från någon av hans tavlor kan man länge hålla kvar i minnet. De är nästan melodiska. Ja, man kan någon gång komma att tänka på just Schubert, till exempel den långa förstasatsen ur hans stora B-dur-sonat (posthum). Just det: man får inte ha bråttom.
Gibson var också en samlare. Han hade en stor kinesisk tapet i sitt hem. Och han umgicks med gamle kungen, när denne vistades på Sofiero: Gustaf VI Adolf sägs ha varit besatt av kinesiskt porslin. Föremål avbildar han gärna i sin konst, och några stilleben anses höra till det allra bästa han gjort, däribland blå kopp med citronskiva. Jag tycker också mycket om en blommande vallmoäng, från en sen fas i hans liv – en märklig ro utstrålar från den pastellen. Varvet i Landskrona – där finns det nerv och magi, men ingen rädsla och inget främlingskap, ingen skygghet. Jag känner mig hemma, närvarande, utan att alla gånger riktigt förstå var.
Det vilar inte sällan ett dis över Gibsons dukar – ett dis som skyddar från alltför stor närgångenhet. Det gör mig uppmuntrad, rentav sprudlande glad.
För mina vänner Ulla och Jan-Erik Öhgren,
Brösarp.
Minnesutställning
En minnesutställning efter William Gibson planerades i Glumslöv i mitten av 90-talet. Några dagar före vernissagen stals alla objekt. De flesta återfanns först flera år senare i en gömma. Några av dem hade oreparabla skador, främst pasteller. Också ramar blev illa åtgångna. Gibsons porträtt av sin hustru Py i profil, ”Patiens” (Tålamod), försvann i detta sammanhang.