Jan Käll
En centraleuropé från Sundbyberg
Jag har hört att det i huvudstadens norra förorter
finns en koloni med pensionerade centraleuropéer,
samtliga uppväxta i Sundbyberg.
Jag har hört att de ibland träffas i Folkets hus för att lyssna
på klassiska konserter eller föredrag.
En fredagskväll kom – tillsammans med sin hustru och en svart
pudel – en av dessa centraleuropéer hem till oss.
Hans baryton fyllde lägenheten.
Han slog sig ned i Theseliusfåtöljen, som han menade var bra för hans onda rygg.
Vi åt smörgåstårta och drack champagne. Han klingade
med bordskniven i glaset och höll ett improviserat anförande.
Han talade om vikten av oberoende och hur det var det enda
sättet att kunna skriva det som måste skrivas.
Sedan bad han att få pröva min hustrus elektriska piano,
spelade Händels Saraband samtidigt som han,
helt utan bitterhet,
berättade att det enda skälet till att han inte kunnat göra musiken
till yrke var att hans händer var för små.
Både min hustru och jag intygade att han hade en mycket
vacker röst.
Han log och såg på oss över kanten på sina glasögon och sa:
”Tack så mycket, det var vänligt sagt.”
Det yttersta tecknet på att han uppskattat kvällen var käppen som,
lätt pendlande, ensam hängde kvar på hatthyllan.
Jag erbjöd mig senare att köra hem den till honom.
Han svarade att den än så länge inte var honom livsnödvändig,
men att han ibland hade nytta av den på tunnelbanan,
då den gjorde det lättare att få sittplats.
Han sa att han alltid kunde skaffa en ny hos skomakeriet Framåt
vid Gåstorget i Gamla stan.
Han sa: ”Om ni, mot förmodan, har användning av den
– behåll den!”