Ledare XXVI
Att vi fördömer Putins krig i Ukraina innebär inget fördömande av den ryska kulturen i allmänhet
Anders Björnsson
År 1944 utgavs i svensk översättning en samling berättelser av Leo Tolstoj om ryska gränskrig i mitten av 1800-talet (Kosackerna. Helsingfors: Forumbiblioteket). Författaren hade personlig erfarenhet av sådana strider. Efter åtskilligt rumlande i aristokratiska salonger tog han värvning i den kejserliga ryska armén. Som artilleriofficer skulle han bland annat delta i försvaret av Sevastopol under det så kallade Krimkriget, eller orientaliska kriget, 1853–56.
Därifrån skildrar han bataljer mellan försvarande ryssar och anfallande fransmän i detta frontavsnitt av vad som var en våldsam kraftmätning mellan två imperialistiska block. Något världskrig, som europeiska sjuårskriget 1756–63 hade varit, blev det inte, eftersom flera av dåtidens stormakter stod utanför, men blodigt nog. Det är ingen heroisk kampanj från den ryska sidan som Tolstoj väcker till liv, utan kaos i leden, superi bland befäl och manskap, smuts och stank överallt, svåra lidanden, också för civilbefolkningen.
Bovar och hjältar bryr han sig inte om att peka ut. ”Min berättelses hjälte”, säger Tolstoj (maj 1855), ”som jag älskar av all min själ, som jag sökt framställa i all hans eviga skönhet är – sanningen.” Och modet, det är konsten att uthärda, inte viljan att segra till varje pris.
Men i dagens samtalsklimat pekas Tolstoj själv ut för ”imperialistiska undertoner”, i likhet med den dåtida ryska kulturen rakt av. Den ryske exilförfattaren Michail Sjiskin ger i sin vidräkning med denna (SvD 2023.07.17) inga öppningar för alternativa tolkningar eller motbilder, och man får inte riktigt klart för sig varaktigheten av detta föregivna fenomen i historisk tid och i nutid. ”Pusjkins och Tolstojs språk har blivit krigsförbrytares och mördares språk”, påstår Sjisjkin, och det betyder väl rimligen att han anser, att det alltjämt är präglande. Implicit är att ryska klassiker – inom litteraturen, musiken, kanske också bildkonsten – bör läggas åt sidan. ”Idag är det bara i exilen som den ryska kulturen kan leva.” På ryska bör man kanske inte alls skriva; Sjisjkins artikel är översatt från tyskan.
Flera andra opinionsbildare, också i Sverige, har uttalat sig i samma förklenande och förminskande ordalag. Pausa! Bojkotta! Kanonutrensa!
Mot sådana förehavanden opponerar sig den finske litteraturvetaren, doktor Trygve Söderling, huvudredaktör för Nya Argus, i tidskriftens senaste nummer (huvudledaren ”Cancellera klassikerna?” 6–7:2023). NA eller Söderling har aldrig yppat några sympatier för den ryska politiken gentemot Ukraina och andra grannfolk under Putin. Tvärtom. Men det är en sak. Ryssland är större än så, inte monolitiskt, snarare mångfacetterat.
Söderling tar exemplet Dostojevskij, en författare som i unga år dömdes till döden för sin upproriskhet mot tsardömet och sedan sändes till straffarbete. Han kom ut som reaktionär, med svavelosande antipatier mot allt liberalt, allt västerländskt, dessutom antisemit.
Söderling skriver:
”Så klart man kan argumentera att personen Dostojevskij odlade bland annat storryska åsikter, liksom för övrigt Solzjenitsyn, en senare rysk epiker med liknande brutala erfarenheter av straffarbete. Redan Gogol, satirikern och humoristen, förvånade sin tids upplysta intelligentia med en del reaktionära politiska åsikter. Men det är inte för författarnas privata tankar vi fortsätter läsa dem. Vi gör det för att deras böcker är så litterärt rika, mångtydiga – och också informativa, om livet i ett envälde.”
Och han fortsätter:
”Självklart ska den ryska litteraturen studeras, inte ’pausas’. Inte som legitimering för Putins stridsvagnar, utan tvärtom: som inblick i och motgift mot diktaturen.”
Jag vill mena, att det är mycket lämpligt att göra det just nu. Läsa Leskovs fabulösa romaner Prästerskap och En döende ätt, Tjernysjevskijs Vad bör göras?, Tjechovs och Mamin-Sibirjaks noveller, Gogols (”Kejsarinnans tofflor”!), lyssna till Onegin, den oöverträffade operan, betrakta Repins oljor på Ryska museet i S:t Petersburg – för att nu bara hålla sig till 1800-talets värld. Den världen både myllrar och mullrar. Den får oss att studsa till men också att skratta. Vilken förlust att avstå från allt detta!
Ikonoklasterna och bokbrännarna å sin sida hade aldrig i längden någon framgång.