Lojal eller dissident

Lojal eller dissident – exemplen Heiner Müller och Christa Wolf

Lasse Ekstrand

Foto: Eva Åsén Ekstrand

Lasse Ekstrand växte upp i ett typiskt svenskt brukssamhälle, präglat av den socialdemokratiska arbetslinjen. Känd som lönearbetskritiker och medborgarlönsförespråkare. Filosofie doktor i sociologi och docent i företagsekonomi vid Uppsala universitet. Hans senaste bok ”Infall: överraskande texter om landshövdingar, filosofer och Beuys” (2023). Medverkar flitigt på www.lindelof.nu samt har en egen blogg: www.lekstrand.blogspot.com

Samma år (1971) som den utgavs i svensk översättning tipsade mig en kvinnlig doktorandkollega om Vem var Christa T.? (I original Nachdenken ûber Christa T., 1968) av den östtyska författaren Christa Wolf. En ny bekantskap, en författare jag inte hört talas om.

Jag läste den på plats i lärdomens stad. Dit jag 1968 tagit mig för universitetsstudier i sociologi. Röda vindar blåste genom alma mater. Det anlagda perspektivet på studierna samhällskritiskt och vänsterradikalt från allra första stund. 

Samtidigt som jag brottades med existentiella funderingar. Wolfs bok träffade mig mitt i detta livsläge.

Dolde sig Christa W. bakom Christa T., innehöll boken självbiografiska drag? Jag minns den som en berörande berättelse om en ung, meningssökande kvinna i DDR. Enligt obekräftad uppgift ”recenserades” den kritiskt före utgivning, sablades ned kanske fångar det bättre, i partiorganet Neues Deutschland av självaste Walter Ulbricht. På ideologisk grund. 

Föga förvånande att boken – som förbjöds i DDR – stack de stalinistiskt anfäktade makthavarna i ögonen. De som närde utopin om att skapa den socialistiska människan, kollektivistisk i tänkande och varande. Anonym och icke-subjektiv. 

En, genom tuktande fostran ända från barnsben i marxism-leninism, väloljad kugge i det toppstyrda samhällsmaskineriet.

Christa Wolf i sin våning i Berlin Pankow 2010. Foto Oliver Mark. (Creative Commons Attr., oliver-mark.com)

Motsatsen till Christa T.:s livsstil: ”småborgerligt” individualistisk. En kvinna inriktad på jaget och existentiella frågor. Mindre benägen att handfast bidra till det realsocialistiska samhällsbygget. Var det inte rent av så att hon i sitt sökande efter livsmening vände samhället ryggen, skulle kunna anklagas för ”social parasitism” eller ”vagabonderi”? 

Som DDR-författaren och filmaren Ulrich Plenzdorf – upphovsmannen till drop out-boken Den unge W:s nya lidanden (1972) – i det senare fallet drog på sig åtal för. 

Den flerfaldigt prisbelönta, tyska filmen De andras liv (Das Leben der Anderen, 2006 i regi av Florian Henckel von Donnersmarck) gestaltar för mig, med den högdragna ambitionen att vara en illojal intellektuell (Jan Myrdal det självklara föredömet), den centrala frågan: hur stort är egentligen handlingsutrymmet för intellektuella och konstnärer i ett ideologiskt hårt styrt land? Och, vad kan krävas eller förväntas av den enskilde? 

I DDR utgjorde socialrealismen den konstnärliga normen [1]. Marxismens husgudar tjänade som intellektuella rättesnören. Icke minst på universiteten. Omöjligt att utnämnas till professor utan att ha tillägnat sig den marxistiska exegetiken [2]. Efter återföreningen väntade avsked för marxistiska professorer.

Vad har man som kritiskt reflekterande samhällsvarelse att välja på, realistiskt betraktat? Jag försöker låta bli att moralisera över andras agerande, göra det lätt för mig. Jag som har sluppit att ställas i valet och kvalet – aldrig på allvar prövats. 

Välja att tiga eller riskera att råka illa ut? Lyssna till och följa sitt samvete, eller – ja, vad?

De andras liv möter vi en bruten regissör som genom kontroversiella uppsättningar, i strid med det från maktens boningar påbjudna, har åsatts yrkesförbud. Något som per definition inte kunde finnas i den östtyska staten enligt den politiska makten. Han tar sitt liv.

Som alla torde förstå så upptas jag – ett nästan livslångt projekt – av begrepp som lojalitet och medlöperi. Jag vrider och vänder på dem, utan att få en tillfredsställande rätsida på dem. Jag umgås med planer på att införa hjälpbegrepp som balansgång och gråzon

För att undvika det svartvita kategoriserandet, att antingen är man si eller så. Ens hållning är, med detta synsätt, aldrig stabil eller given på förhand. Snarare situationsavhängig. I vilken grad kan en värdering i så fall göras ”utifrån”? Med facit i hand och med risk för att moralisera. 

För att inte resonemanget skall sticka iväg och bli alltför abstrakt söker jag två exempel, hämtar dem från just DDR, det land om vilket man kunde säga att min fråga om det individuella valet ställdes på sin spets: Heiner Müller, Christa Wolf. 

Den demoniske teaterkonstnären Müller beskylldes för att ha samarbetat med Stasi. Han försvarade sina informella samtal med Stasi med att han skyddat kolleger som Stasi hade ögonen på. Misstänkta för republikfientlighet. 

Ett ädelt syfte, med andra ord? Efterhandskonstruktion eller rationalisering?

Dramatikern Heiner Müller (1929-1995) talar vid den stora demonstrationen på Alexanderplatz i Berlin den 4 november 1989. Foto Hubert Link. (Creative Commons Attr.; German Federal Archives.)

Rörde sig Müller, om med ett gott uppsåt, i en minerad gråzon? För man måste komma ihåg att Stasi var skickliga. Kunde locka ur människor avslöjande uppgifter, utan att de fattade det själva.

Wolf fortsatte att publicera sig i DDR. Böcker som Cassandra (1983) och Medea (1996) tycks mig skrivna för att hon skulle kunna fortsätta att verka som författare. Utan att riskera ingripanden från en censurerande statsmakt. Kanske en våghalsig tolkning. Måhända är det att dra det för långt. 

Och kanske att jag förminskar henne som professionellt skrivande människa, ifrågasätter hennes integritet. Böckerna klart läsvärda, författarskapet betydande – bortom DDR-kontexten.

Efter murens fall riktades strålkastarljuset, främst från dem som anpassat och böjt sig under regimen (inte uteslutet att ett förträngt dåligt samvete opererade), mot allt och alla. Vem som helst kunde i princip beskyllas för att under täckmantel ha varit en så kallad Inofficiell Medarbetare (IM:are) åt Stasi. 

Även Wolf, privilegierad och försedd med statlig konstnärsvåning, inkluderades i de misstänktas skara. Men förnekade otillbörligt samröre med Stasi. Hon som efter murens fall offentligt förfäktade ett demokratiserat men bibehållet, folkägt DDR. 

I likhet med andra, som förre chefen för HVA, Stasis utlandsavdelning, Markus Wolf, (ej släkt trots samma efternamn).

Jag grunnar och grunnar på mina begrepp. Inte blir jag klokare av att använda två kända exempel på … balansgång? Jag tror att jag, åtminstone tillsvidare, landar i slutsatsen att amorfa begrepp som medlöperi och lojalitet är inga genomskinliga begrepp. De lämpar sig bäst för ärlig självrannsakan – och genom andra försöka förstå sig själv. Denna gäller icke minst undertecknad. 

Om ni frågar mig, inte kan jag förbehållslöst svara på frågan: Vem var Christa W.? Dissident eller DDR-lojal? Kanske både och? En omöjlig position? Tysklandskännaren, professor emeritus Sture Packalén försöker i Christa Wolf: Den lojala dissidenten, 2022, reda ut det [3].

Christa Wolf föddes 1929 och gick bort 2011. Jag brukar, när jag är i Berlin, stanna till vid hennes vita gravsten på Dorotheenstädtischer Friedhof, där även Bertolt Brecht och andra kulturellt bemärkta vilar [4]. Kyrkogården belägen bakom det allt sämre underhållna hus där Wolf Biermann bodde fram till att han fråntogs sitt medborgarskap. Jag är inte ensam om att uppsöka graven. Andra besökare brukar placera pennor på stenen, i förhoppning om att författarskapet inte upphört? Till skillnad från Tyska Demokratiska Republiken.

Christa Wolfs grav på Dorotheenstädtischer Friedhof i Berlin. Foto Ich. (Creative Commons Attr.)

NOTER

[1] Enligt detta ideal skall verkligheten avbildas så troget, ”realistiskt”, som möjligt. Och konstnärerna gärna, i DDR, framställa arbetarklassen som samhällets bärare. DDR, ”arbetar- och bondestaten” som det hette. Inga formmässiga experiment i abstrakt riktning.

[2] Det handlade nog snarare än att ”tillägna sig” om att hänga på referenser till Marx och Engels, Lenin och Stalin. Skylta med dessa.

[3] Jag vill nog påstå att Packalén placerar CW i det jag benämner ”gråzonen”. Lojal mot DDR och socialismen, men inte okritisk.

[4] På denna kyrkogård vilar förutom Bertolt Brecht (1898-1956) och dennes hustru skådespelerskan Helene Weigel (1900-1971) bland andra även filosoferna Johann Gottlieb Fichte (1762-1814) och Friedrich Hegel (1770-1831) samt författarna Heinrich Mann (1871-1950) och Anna Seghers (1900-1983).