Mme de Staëls Corinne

Recension

En nyöversättning av Madame de Staëls Corinne


Corinne av Germaine de Staël (1766-1817)

Översättning Jan Henrik Swahn

Utkom 21 oktober 2022

Förlag Natur & Kultur

Inbunden

380 sidor

Jenny Tedjeza

Jenny Tedjeza är journalist och författare och bosatt i södra Göteborgs skärgård. Hon har tidigare medarbetat med artiklar i Förr och Nu (Nr 1 2022 (i), Nr 1 2022 (ii), Nr 4 2022). Hon driver bloggen Text & Tid.

Det första som slår mig när jag läser Corinne är hur skicklig författaren Germaine de Staël (1766-1817) är på att skildra mänskliga tillstånd. Det har gått över två sekler sedan hon skrev romanen, men vårt inre liv och de existentiella frågor vi ställs inför som människor är i mångt och mycket desamma nu som då.

Inledningsvis lär vi känna adelsmannen Oswald som tyngd av sorg, skuld och grubblerier lämnar sin fars hus i Skottland för en resa till Italien. Väl framme i Rom möter Oswald den italienska poeten Corinne, hyllad av både folket och i societeten. Han faller pladask och kärlekshistorien som är romanens ryggrad tar sin början. Genom Corinne lär Oswald inte bara känna nya sidor av sig själv utan också den italienska kulturen och historien.

Det är alldeles uppenbart att Germaine de Staël själv hyste en stor kärlek till Italien och dess rika arv från antiken. I långa avsnitt tar hon med oss på sightseeing till byggnader, ruiner och landskap och här uppstår ett problem för oss nutida läsare. Vi som är så vana vid genrelitteratur upplever att författaren, hur allmänbildande utflykterna än är, inte riktigt har kunnat bestämma sig för om hon skulle skriva en kärlekshistoria eller en reseguide.

Men i takt med att berättelsen fortskrider blir det tydligt att författaren helt medvetet låter romanfigurernas hemländer spela viktiga roller. Jämförelserna mellan Corinnes Italien och Oswalds England förstärker och fördjupar intrigen. En intrig så skickligt sammanflätad att det är svårt att referera delar av handlingen utan att avslöja för mycket av helheten.

Germaine de Staël var en av teoretikerna bakom den romantiska strömningen och den litterära stilen är en annan sak som riskerar att ställa sig i vägen för en nutida läsare. Det romantiska överdådet med med själsliga våndor och känslostormar är bitvis påfrestande. Den här romanen är skriven långt innan ”show, don’t tell” blev litterärt ideal. Men ironiskt nog låter författaren Corinne ställa sig kritisk till sin samtidslitteratur i en jämförelse med antiken:

”På samma sätt tecknade den antika poesin endast de stora formerna och överlät åt lyssnarna att själva fylla i intervallen, att fullborda det påbörjade, medan vi i modern tid, oavsett genre, alltid ska säga för mycket.”

Grundkonflikten i Corinne står mellan individ och samhälle. Oswald måste välja mellan kärleken och de förpliktelser han har gentemot sin familj och sitt hemland. Corinne vet att ett liv tillsammans med Oswald kommer att omöjliggöra det fria konstnärsliv hon har byggt upp i Rom. Hon vet att hon måste underkasta sig: ”Talangen behöver sin inre självständighet som den sanna kärleken aldrig kan tillåta.”

I det här avseendet är Corinne en roman med ett starkt feministiskt budskap. Oswald vill äga Corinne och blir svartsjuk när hon hyllas av sin publik. Eller handlar det också om att han inte tål att hon är honom överlägsen?

Båda två brottas med frågan vad plikt egentligen är. ”Om vi bara lever utifrån vad samhället ska säga om oss, vad är då meningen med att ha ett eget medvetande?” funderar Oswald. Kanske handlar plikt inte bara om att följa samhällets regler, utan också om att odla de individuella förmågor vi har fått.

Corinne kan även läsas som ett engagerat försvarstal för de sköna konsterna. Det estetiska värdet som kan bjuda den kortsiktiga och krassa girigheten motstånd om vi bara har vett att upptäcka det. Eller som Corinne själv uttrycker det:

”Vi lever i en tid där egenintresset tycks vara den enda bevekelsegrunden för all mänsklig verksamhet, och vilken sympati, vilken känsla, vilken entusiasm kan väl någonsin en sådan självfixering resultera i?”

Romanen Corinne gavs nyligen ut i nyöversättning av Jan Henrik Swahn i Natur & Kulturs klassikerserie Levande litteratur. Här finns också ett intressant efterord av Kristina Fjelkestam som berättar om de Staëls liv i händelsernas centrum och hur hon utmärkte sig i sin samtid som författare och debattör.

Vladimir Borovikovsky (1757–1825), ”Porträtt av Anne Louise Germaine de Staël-Holstein”, olja på duk 1812. Tretjakovgalleriet, Moskva. (Public domain)

Germaine de Staël var dotter till Jacques Necker som var finansminister både hos Ludvig XVI och efter stormningen av Bastiljen. Sitt efternamn fick hon genom äktenskapet med den svenske baronen Staël von Holstein men de levde mestadels isär. Hon födde flera utomäktenskapliga barn och hade bland annat en relation med liberalen Benjamin Constant. Tillsammans utgjorde de ett framstående intellektuellt par.

Under revolutionens första tid höll Germaine de Staël politiska salonger och kallades Drottningen av Paris. Senare blev hon engagerad motståndare till Napoleon och tvingades i exil från Frankrike. Hon försökte bland annat övertala den nye kronprinsen i Sverige, Jean Baptiste Bernadotte, att delta i upproret mot Napoleon.

Romanen Corinne kom ut 1807 och fick ett stort inflytande på 1800-talets litteratur och kultur.