På tidsresa med den ringlande ormen Historien om apotekarnas och läkarnas symboler

På tidsresa med den ringlande ormen: historien om apotekarnas och läkarnas symboler

Thomas Malm

 

Thomas Malm är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har tidigare kåserat i Förr och Nu nr 3 2019, 4 2019 och 4 2020. Denna gång tar han oss med till Antiken i sökandet efter ursprunget till två symboler som många säkert har undrat över.  

 

PROLOG                         

Det var i den turkiska ruinstaden Efesos de började, mina funderingar kring ormen, apotekarna och läkarna. Året var 1980, det var min första resa utanför Skandinavien, och då som nu var ett av mina stora intressen allt som hade med reptiler och deras kulturhistoriska betydelse att göra. Därför hajade jag till när jag på en stentavla såg en skål med högt skaft omslingrat av en orm (Bild 1). ”Jaså, här låg apoteket”, tänkte jag för mig själv. Sedan blev jag stående där en stund, begrundande det faktum att en skylt, som för minst ett och ett halvt årtusende sedan satts upp i en av antikens metropoler, fortfarande fick betraktare att tänka på läkekonst utan att ett enda ord stod på den. Staden hade under sina glansdagar haft omkring en kvarts miljon invånare, och rimligtvis rådde stor efterfrågan på botemedel mot diverse åkommor. Exakt vad stentavlan varit avsedd att markera visste jag inte – en mottagning, medicinförsäljning eller något religiöst, kanske alltihop i helbrägdagörande kombination. Det var just det som fick mig att börja fundera.

Bild 1. Den ormprydda stentavlan i Efesos. (Creative Commons.)

Den gången kände jag inte till något om semiotikpionjären Charles Sanders Peirce, enligt vilken begreppet ”tecken” innefattar tre olika typer. Index, skulle jag långt senare få lära mig, motsvarar det vi brukar kalla ”signaler” och som riktas till något i den omedelbara närheten. Polisens uppsträckta handflata, som innebär ”hit men inte längre”, är ett exempel. Ikoner är en frikopplad representation, men inte på ett godtyckligt sätt utan genom att det finns en likhet mellan tecknet och det som det står för, som när skylten med en älgsilhuett får bilisten att hålla sig extra vaksam för vad som kan springa ut över vägen. Symboler däremot är tecken som i enlighet med en kulturellt specifik tradition syftar på något som i övrigt är frikopplat från den verksamhet det representerar. Staven och skålen med en orm omkring är i den bemärkelsen symboler – men varför?

Varken apotekare eller läkare förknippas ju i första hand med ormar. Eller har de kanske gjort det? Är det något förment farligt eller hälsobringande med ormen? Hur gamla är symbolerna, och hur kom de till? Som vi ska se, har svaren på de frågorna i högsta grad att göra med samband mellan ohälsa och miljö, vilket är en god ursäkt för en humanekolog att ägna dem sitt intresse. En av mina tidigaste artiklar antyder att efesiernas gamla stentavla bidrog till att leda mig in på den bana som jag alltfort befinner mig på och där det gäller att utforska människors relationer till natur i tid och rum. Under rubriken ”Ormen, skålen och staven” skedde publiceringen passande nog i tidskriften Snoken (nr 2, 1981), vilket jag med nostalgiska känslor erinrat mig varje gång jag föreläst för mina studenter om det som här ska avhandlas. I syfte att bereda en vidare läsekrets möjlighet att få veta mer om fakta jag under de gångna 40 åren samlat på mig, dammar jag nu med omarbetningens borste av mitt gamla alster närmast till oigenkännlighet, och så tar vi plats i vår tänkta tidsmaskin.

DEN SLINGRANDE ORMEN

Ormar har överallt där de förekommit haft förmåga att väcka starka känslor: från skräck och hat till sympati och ren dyrkan. En av dem gav oss kunskapstörst i Edens lustgård, en annan prydde faraos panna, en tredje var mäktig aztekgud i Quetzalcoatls befjädrade skepnad, och från 1880-talet finns dussintals edsvurna redogörelser för hur ormar tjocka som ”manslår” skrämt småländska skogsvandrare halvt från vettet (vilket står att läsa mer om i min bok Drakormens gåta). Svenska språket har också sin ormsymbolik, som när vi säger att den nyfikne går och ”snokar”, att det ”luktar pyton”, att lögnaren ”talar med kluven tunga” eller att sluga politiker försöker ”slingra sig undan” obehagliga frågor. Ormar dyker kort sagt upp i de mest skilda sammanhang och hålls ju också i terrarium av en växande skara entusiaster, som därmed trotsar dumma fördomar till både egen och andras kunskapsmässiga förkovran.

 

Bild 2. Hermes (romarnas Mercurius) med sin kaducé, som rätteligen bör symbolisera handel och ekonomi. Detalj ur fresk av Giovanni Battista Tiepolo (1696–1770), 1757. (Public Domain/Wikimedia Commons.)

Till de seglivade föreställningar mot vilka gudarna kämpar förgäves hör hur studerande vid medicinska fakulteter särskilt i USA får lära sig att läkarskråets uråldriga symbol är en stav med två ormar och ett vingpar, som till och med präntas på pärmarna till deras läroböcker. Men se det är helt galet. Ursprunget lär ha varit en dubbel olivkvist med kransar eller band omkring, vilket småningom blev till en häroldsstav med ormar. Kaducén, som den kallas, var attributet för den grekiske guden Hermes, alias romarnas Mercurius (Bild 2). Måhända hade han ett gott öga till läkare också, men ömmade i första hand för handelsmän och tjuvar vilket i sin tur gjort kaducén bekant för ekonomer. Det ger en del att meditera över, men det ska vi avhålla oss från här och istället stifta bekantskap med de mytologiska gestalter som rätteligen bör sättas i samband med apotekarnas och läkarnas ormsymboler.

Enligt hävderna var Asklepios – läkekonstens gud – son till Apollon och den tessaliske kungen Phlegyas dotter Koronis. Vacker som en dag var prinsessan, så Apollon föll pladask för henne och satte in en charmoffensiv – varefter det inte dröjde länge förrän hon blev havande. Såsom en av de mäktigaste gudarna hade Apollon mycket på sin agenda och kunde inte ständigt vara vid hennes sida. Några samvetskval för det hade han knappast, men anade att andra skulle visa oroväckande intresse för att så att säga vara stand-in. Därför befallde han en vit fågel att i hans frånvaro bevaka Koronis förehavanden. En dag kom den flygande till honom och berättade att hon trots sin grossess varit otrogen med en prins vid namn Ischys. Apollon blev rasande över att den beordrade inte pickat ut prinsens ögon eller på annat sätt lyckats avstyra den heta akten och förbannade fågeln så att både den och dess ättlingar fick svart färg.

Nu undrar läsaren förstås vad det var för en pippi, och svaret kräver en liten utvikning. Korpen är bland de intelligentaste av fåglar, kan lära sig tala och har i alla tider förknippats med död och elände – inte minst därför att den gärna åt av människokroppar som lämnats kvar på slagfält och galgbackar – och att det förekommer vitfläckiga exemplar ledde till tanken att arten inte alltid varit svart. Men det är faktiskt kråkan vars artepitet corone minner om Koronis snedsteg. Närmare bestämt är det svartkråkan det handlar om. Uppfattningarna går isär om huruvida den bör betraktas såsom en egen art eller en underart till den i Sverige mer bekanta gråsvarta kråkan. Hur som helst har alla de nämnda fåglarna släktnamnet Corvus som syftar på korp, och med största sannolikhet var det en sådan vars fjäderdräkt och rykte svärtades ner i den gudomliges vredesmod.

 

Bild 3. Apollon tar Koronis av daga medan den skvallrande och alltjämt vita fågeln ser på. Kolorerad gravyr efter Luigi Ademollo (1764–1849), 1832. (Public Domain/Wikimedia Commons.)

För paret som ägnat sig åt graviditets-sex blev påföljden ännu värre. Prinsen gjorde Apollon processen kort med, men delade meningar råder beträffande vem som tog prinsessan av daga. Enligt flertalet mytnedteckningar kunde Apollon inte förmå sig själv att avlossa den dödande pilen, utan fick sin likaledes pricksäkra syster Artemis att ombesörja detta. Särskilt i bildkonsten framställs Apollon dock ofta som mera resolut i det avseendet (Bild 3). Möjligtvis har det att göra med senare tiders syn på vad som varit godtagbart att avbilda ifråga om kvinnliga och manliga gärningar.

 

Bild 4.  Asklepios tillsammans med Apollon och centauren Chiron på en fresk i Pompeji. (Public Domain/Wikimedia Commons.)

Viktigare för vår berättelse är att Apollon i sista stund tog det lovvärda initiativet att genom kejsarsnitt rädda det oskyldiga gossebarnet från att förintas med sin moder på likbålet. Han var emellertid inte beredd att uppfyllda några faderliga plikter, utan sonen kom istället att uppfostras av den lärde centauren Chiron på Pelionberget (Bild 4). Av någon anledning föll namnvalet på Asklepios, vilket var bildat av de pelasgiska eller trakiska orden as och klepi som betydde ”orm” respektive ”slingra”. Efter att ha växt upp under god omvårdnad gifte ”Den slingrande ormen” sig med Epione, ”den helande”, med vilken han fick sönerna Machaon och Podaleiros samt döttrarna Panakeia och Hygieia. Den sistnämnda skulle komma att bli hälsans gudinna, och efter henne har vi ordet som patientköerna skulle minska ifall fler tänkte på – ”hygien”.

 

Bild 5. Karolinska institutets sigill visar förutom apotekarnas skål och läkarnas ormstav den tupp som offrades till Asklepios efter en lyckad kur. (Creative Commons)
FRÅN LÄKARE TILL GUD

Från början tillhörde Asklepios, såsom resultatet av en mesallians med en jordisk kvinna, inte familjekretsen i Olympen, utan fick nöja sig med en lokal ställning av ringare slag. I eposet Iliaden, som av tradition anses vara 2 700 år gammalt, betecknas han inte som en gud, utan som en tessalisk furste (en ställning som han ju med visst fog kunde göra anspråk på via mödernet). Där omnämns även hans söner som skickliga läkare.

Efter hand steg hans anseende så till den grad att självaste Zeus fann det för gott att ta honom till nåder och upphöja honom till gud. Vi känner inte till exakt när man började dyrka honom mer allmänt efter denna apoteos, men att det skett någon gång innan år 399 före vår tideräkning framgår av att Sokrates efter att ha tömt giftbägaren bad att en tupp skulle offras åt Asklepios (Bild 5).

Avancemanget bekräftades i sinom tid genom att Asklepios fick epitetet Sotér Iatrós Paián, vilket betyder ”frälsare, läkare, gud”. I den svåröverträffade kapaciteten tillbads han på flera platser, varav Epidauros i Argolis på Peloponnesos var den mest berömda (Bild 6). Där hade han ett tempel och en kurort som sjuka vallfärdade ill. Kvinnor som önskade bli gravida var likaledes välkomna att besöka templet och övernattade längs vägen dit i en dal, där de enligt vad det sades lägrades av ormar under sömnen.

Bild 6. Ormtemplet i Epidauros. I bakgrunden skymtar en skulptur av Asklepios med ormstaven. Ernest Board (1877–1912), ca 1912. (Wellcome Collection Gallery, Public Domain/Wikimedia Commons.)

Freuds fallossymbolik och Jungs orm-arketyp lurar i drömspelets kuliss, men vad som i verkligheten kan ha tilldragit sig i skydd av mörkret är det nog bäst att lämna därhän. I varje fall kan vi utgå från att de hjälpsökande redan före sin visit var väl bekanta med det faktum att levande ogiftiga ormar hölls i helgedomarna. Så var exempelvis fallet med en grotta vid foten av berget Akropolis, där heliga ormar matades med honungskakor. Om de åt var det ett gott omen – annars (som det heter i 1970-talshitten) Akropolis adieu. Ormen blev härmed ett attribut till Asklepios dotter Hygieia (Bild 7). Hon avbildas i konsten ofta tillsammans med en orm, som äter något ur en skål, eller så avbildas bara ormen och skålen (Bild 8). Här finner vi alltså förklaringen till apotekarnas symbol, och det var just Hygieias skål jag såg i Efesos. Att sedan ormarna, till mången barnlängtande grekinnas besvikelse, förmodligen inte satte värde på honung var en olägenhet som ju inte gärna tempelpersonalen och djurskötarna kunde rå för.

Bild 7. Asklepios dotter Hygiea avbildad av Gustav Klimt (1862–1918). Bilden är en detalj ur en större medicinhistorisk målning som brann upp 1945. (Public Domain/Wikimedia Commons.)

 

Bild 8. Hygieia matar en orm. Peter Paul Rubens (1577–1640), ca 1618. Detroit Institute of Art. (Public Domain/Wikimedia Commons.)

En annan mycket omtalad kultplats var ett tempel på ön Kos nära Mindre Asens kust, i vars anslutning ett sanatorium inrättats (Bild 9). Ormarna vistades i en stor stenkista och kröp under natten upp genom ett hål i golvet. De sjuka offrade kakor åt dem och det sågs som ett tecken på tillfrisknande om ormarna kröp fram till en bädd och slickade eller snarare luktade på patienten (den tvekluvna tungan fångar nämligen upp partiklar som förs till ett luktorgan i överkäken). Anstalten var i övriga avseenden inrättad enligt dåtidens modernaste idéer med öppna ligghallar samt god tillgång på luft och ljus. Om aftonen infann sig prästen, läste en bön till Asklepios och önskade patienterna många sköna drömmar samt hoppingivande reptilpåhälsningar.

I konsten är Asklepios vanligen igenkännbar såsom en skäggig gammal man, som i sin hand håller en stav kring vilken en orm slingrar sig. Det ligger därför nära till hands att tro att det kort och gott var myten om honom som gav upphov till läkarnas symbol, ormstaven, men som vi nu ska se finns omständigheter som tyder på att den har äldre anor än så.

 

Bild 9. Ormtemplet på Kos, enligt ”Allers Familj-Journal” (nr 37, 1920). (Public domain)

 

DEN LILLE DJÄVULEN FRÅN MEDINA

I Fjärde Mosebok kan vi läsa om hur Israels barn efter flykten från Egypten gnällde över att det tog så fasligt lång tid att nå det förlovade landet. Ökenvandringen, vattenbristen och dålig kosthållning tärde både på mentala och fysiska krafter. Det var naturligtvis en stor synd att beklaga sig över dessa prövningar, och så här gick det (Bild 10):

”Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och dessa stungo folket; och mycket folk i Israel blev dödat. Då kom folket till Mose och sade: ’Vi hava syndat mot HERREN och mot dig. Bed till HERREN att han tager bort dessa ormar från oss.’ Och Mose bad till folket. Då sade HERREN till Mose: ’Gör dig en orm och sätt upp den på en stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den, så skall han bliva vid liv.’ Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång; när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han på kopparormen och blev så vid liv” (4 Mos. 21:6–9; övers. från 1917).

 

Bild 10.  Israeliterna och Moses kopparorm. Anthony van Dyck (1599–1641), ca 1620. Museo de Prado, Madrid. (Public Domain/Wikimedia Commons.)

 När israeliterna efter 40 år äntligen nådde sitt mål hade de inte precis traskat raka vägen dit från Egypten. De hade först tågat över Röda havet (genom säven, anmärker tvivlarna), sedan ned utefter Sinaihalvöns västra kust och upp längs dess östra sida. Då och då gjorde de längre, välbehövliga uppehåll vid brunnar med färskvatten. När de nått fram till Akabaviken hindrades de av de fientliga edomiterna från att gå rakt norrut mot Kanaan och var tvungna att åter bege sig söderut. De kom då till Akabavikens norra ände (Bild 11). Detta område var med sina talrika småsjöar och vattensjuka marker långt fram i tiden ökänt som en av huvudlokalerna för medinamasken. De ”giftiga ormar” som sägs ha hemsökt israeliterna hade av mycket att döma denna arttillhörighet.

 

Bild 11. Karavan vid Akabaviken. Louis Haghe (1806–1885) 1839, efter målning av David Roberts (1796–1864). (Public Domain/Wikimedia Commons.)

Åkomman som masken ifråga ger upphov till, drakunkulos eller drakontiasis, är dessbättre sällsynt numera. Epidemiologiska data visade år 2019 att det i fyra afrikanska länder inalles uppdagats 54 fall, vilket ska jämföras med 3.5 miljoner i sammanlagt 20 asiatiska och afrikanska länder under 1986. Utrotningsprojektet sker i detta fall på goda grunder, för medinamasken har alltsedan äldsta tider varit ett veritabelt plågoris. Både assyriska kilskriftstexter och egyptiska hieroglyfer omnämner den, och en kalkinkapslad mask som påträffats i en mumie är vittnesbörd om att inte ens de högst uppsatta gick säkra från att drabbas. Ryktet om den spreds, troligen via Alexandria, till Grekland och Rom. Agatharchides, en grekisk historiker och geograf verksam på 100-talet före vår tideräkning, berättade exempelvis att den fanns bland nomader i Sudan och längs Röda havet.

Den första kända illustrationen är av betydligt senare datum och tillkom på 1400-talet. Huvudmotivet är den franske kanoniserade 1300-talspilgrimen Roch, som visserligen själv inte utsatts för parasiten ifråga men av en konstnär med kännedom om Främre Orientens fasor avbildades med en medinamask hängande ut från låret (Bild 12). Bland annat sades arten vara allmänt förekommande i trakterna kring en av de viktigaste muslimska vallfärdsorterna, vilket föranledde Linné att år 1758 ge den namnet Dracuculus medinensis – ”den lille draken eller djävulen från Medina”.

Bild 12.  Sankt Roch pekar på den förmodligen första västerländskt avbildade medinamasken. Okänd konstnär, 1400-talet. Pinacoteca di Brera. (Public Domain/Wikimedia Commons.)

Djävulskapet ifråga är inte alls närmare besläktad med de harmlösa och för jordbruket så nyttiga daggmaskarna, utan tillhör nematoderna precis som de illa omtyckta springmaskarna och filarierna (varav de senare ger upphov till elefantiasis, ”elefantsjuka”). Honan blir omkring 50 cm lång, och i undantagsfall nästan 120 cm, men bara ett par mm bred. Hanen, som dör efter att ha befruktat henne, blir inte mer än 4 cm från ena änden till den andra.

De vuxna maskarna lever i underhudsvävnaden hos människan och andra större däggdjur. Helt visst är det ingen behaglig tanke att vara bostad åt vare sig han- eller honmasken, men det är den senare som är den verkliga plågoanden. När hon befruktats tränger hon igenom huden så att en böld uppkommer. Inget säger förresten att hon är ensam, för i världsrekordinnehavaren lär 14 av hennes medsystrar ha delat på utrymmet.

Genom sin utstickande ände sprutar honan iväg tusentals mikroskopiska larver när värden tar sig ett bad och böldens hölje mjukas upp. Larverna simmar allt vad de förmår och tar sig in i hoppkräftor av släktet Cyclops, där de genomgår sin vidare utveckling. Hoppkräftorna, som knappt är synliga för blotta ögat, kommer därefter – om det vill sig illa – in i en människa med orenat dricksvatten. Vad som då sker uppdagades av den bulgariske läkaren, statsmannen och revolutionären Hristo Stambolski under dennes exil i Jemen år 1877. Doppet i magsäckens saltsyra innebär döden för kräftdjuret, men larven blir desto piggare. Den tränger igenom tunntarmsväggen, utvecklas vidare i lymfkärlen och vandrar, om den är en befruktad hona, vidare mot kroppsytan. Där söker den sig företrädesvis till vristerna och fötterna, men kan som Sankt Roch-porträttet illustrerar även ge sig till känna högre upp på den olyckliges lekamen. I det fallet får vi anta att masken lämnats ifred tills den krupit ut för egen maskin. Men det ska mycket viljestyrka till för att invänta en sådan sorti, som ingalunda är av det snabba slaget.

Till en början uppkommer klåda och andra lättare symptom, men sedan händer det ofta att den infekterade river på bölden och försöker dra ut det som vispar runt däri. Härvidlag slits masken lätt itu, och det får allvarliga följder eftersom den kvarvarande delen dör och ruttnar. Sår och blåsor bildas, vilka infekteras med stafylokocker och streptokocker, och då om inte förr gör djuret skäl för sitt linnéanska artnamn. Följden blir nämligen en utbredd inflammation med hög feber och smärtor, gifter ger upphov till nässelfeber, kräkningar, diarré eller astma, och i värsta fall slutar det med döden genom blodförgiftning eller allmän allergisk chock.

Bild 13.  Medinamaskens utvecklingsstadier. I mitten visas upprullningsmetoden. (Gottlieb Tobias Wilhelm, ”Unterhaltungen aus der Naturgeschichte”, 1, 1813.)

Om man fattar kring den framträngande änden med en liten kluven sticka och försiktigt rullar upp masken på denna, går det emellertid i lyckosamma om än inte precis bekymmersfria fall att långsamt befria sig från parasiten (Bild 13). Det kan ta flera veckor när det rör sig om en riktigt lång hona, för det går bara att rulla ut en liten bit åt gången. I sin bok Travels in Central Asia (1864) berättar den ungerske orientalisten Armin Vámbéry att barberarna i Bochara även kunde skära ut masken i ett tidigt stadium, vilket gick mycket snabbare men ändå måste ha varit en vederstygglig upplevelse.

MOSES OCH NEHUSTAN

För att återvända till Moses, så står det i Bibeln att israeliterna bar med sig kopparormen till Kanaan. Där förvarades den tillsammans med tabernaklet och förbundsarken i templet och tillbads alltjämt när David och Salomo regerade. Men så besteg Hiskia tronen och betedde sig övermåttan skamligt: ”Han krossade ock den kopparorm som Mose hade gjort; ty ända till denna tid hade Israels barn tänt offereld åt denne. Man kallade honom Nehustan” (2 Kon. 18:4.).

Otänkbart är inte att en och annan israelit skaffat sig en liten nehustankopia att tillbe i händelse av ormbett eller drakunkulos. Med tiden glömdes kanske själva medinamaskarna bort så att bilden uppfattades såsom föreställande en orm (Bild 14). Det kan ju också hända att den redan från början uppfattades så. För jämförelsens skull kan nämnas att vårt ord ”orm” har en indoeuropeisk rot med innebörden ”att slingra”. Vi kan jämföra med danskan, tyskan och engelskan, där orm respektive wurm och worm just betyder ”mask”. Vår enda giftiga reptil heter även på danska huggorm (icke huggslange), vilket egentligen betyder ”huggmask” och är ett noanamn på något som ansågs farligt och illavarslande att kalla vid dess rätta namn.

Bild 14. En av många fantasifulla versioner av nehustan. Apud Vincentium Valgrisium, 1560. (Public Domain/Wikimedia Commons.)

Även på några andra bibelställen än de hittills nämnda finner den som söker tänkbara hänsyftningar på medinamaskar. Jesaja säger om människor som vänt Gud ryggen att ”deras mask skall icke dö, och deras eld skall icke utsläckas, och de skola vara till vämjelse för allt kött” (Jes. 66:24). Jesus citerar vid ett tillfälle dessa ord för att definiera helvetet (Mark. 9:47–48). I Apostlagärningarna berättas det också om konung Herodes att han, efter att ha hållit ett högmodigt tal som gett intryck av att han själv var en gud, drabbades av en ängels straff ”som bestod däri att han uppfrättes av maskar, och så gav han upp andan” (Apg. 12:23). Till yttermera visso har kopparormen av kristna ofta uppfattats som ett förebud om frälsaren själv, uppspikad på korset. Krucifixet är ju liksom kopparormen en helande symbol och rymmer enligt skräckfilmerna kraft nog att hålla vampyrer på avstånd. Dracula och drakunkulos har förresten samma språkliga rot i latinets draco – ”drake” eller ”monstruös orm”.

LEDTRÅDAR I TIMNADALEN

Till det lömska med medinamasken hör att det tar uppåt ett år för larverna att bli könsmogna och i de befruktade honornas fall förorsaka symptom. Särskilt när det gäller nomadfolk har det därför långt ifrån alltid gått att med säkerhet veta var och när smittan skett.

Phunon, den plats där israeliterna plågades av brännande smärtor – i den grekiska Bibeln kallas de ”giftiga ormarna” just för ”eldormar” – är belägen omkring 40 kilometer söder om Döda havet. Att vandra dit från Akabaviken skulle med många uppehåll inräknade säkerligen kunna ta mellan sex månader och ett år. Det finns ingen rimlig anledning till att ormarna längs den vägen skulle ha varit mer talrika och angreppslystna än någon annanstans, så det kan gott hända att israeliterna under sin nomadiserande tid drabbades av ett massangrepp av medinamask som så småningom fick en mytologisk inramning. Bett av Avicennahuggormen (Cerastes vipera) är visserligen ett alternativ, och sådana ger inre blödningar och väldiga plågor, men varför står det i så fall inte ”huggormar”? På andra ställen i Bibeln (däribland Matt. 3:7) talas det ju om ”huggormars avföda”.

Bild 15. Var det metoden att befria sig från medinamasken som Moses demonstrerade med hjälp av kopparormen? Bibelillustration av James Tissot (1836–1902). (Public Domain/Wikimedia Commons.)

När Moses befallde folket att se på stången med kopparormen, kan man tänka sig att han ville demonstrera hur masken kunde rullas upp på en sticka (Bild 15). Men visste Moses hur det skulle gå till? En möjlighet är att han lärt sig det av de egyptiska prästerna, men en annan förklaring är minst lika trolig och har till och med ett namn: Jetro.

Vetenskapen fick en ledtråd genom arkeologiska utgrävningar som 1964 påbörjades i Timnadalen, belägen mellan Döda havet och Akabaviken. Där hade det pågått gruvdrift sedan mer än 6 000 år före vår tideräkning. Kopparbrytningen låg visserligen nere under lång tid, men återupptogs för omkring 3 500 till 3 200 år sedan av egyptierna och fortsattes därefter länge av midjaniterna, vilka bodde i området och var kända som skickliga smeder. Det var under den perioden, det vill säga bronsåldern, som israeliternas långa ökenvandring bör ha skett.

Det är inte bara så att Moses med all säkerhet tillverkade kopparormen – eller om vi ska säga kopparmasken – av metallen från Timnas gruvor, vilka var belägna så nära som 30–50 km från Phunon. Han hade även gift sig med Sippora, som var en av de sju döttrarna till  midjaniternas präst Jetro (Bild 16). Kan denne ha lärt Moses hur det gick till att befria sig från medinamasken? Det kan vi så klart inte veta, men sannolikt är att midjaniterna ständigt utsattes för maskplågan. Under de nämnda utgrävningarna påträffades invid ett altare en liten orm- eller maskliknande tingest tillverkad i koppar, 20 cm lång och fyra mm bred. Professor Folke Henschen frågade sig i en artikel i Ronden (1972) om inte detta kan ha varit en votivgåva från någon som blivit befriad från en medinamask. Fyndet skulle i så fall kunna tyda på att midjaniterna kände till upprullningsmetoden.

 

Bild 16. Moses i samtal med Jetro och andra midjaniter, såsom James Tissot föreställde sig det i slutet av 1800-talet. (Public Domain/Wikimedia Commons.)

En så profan förklaring går inte hem bland alla teologer eller religionshistoriker. De förklarar hellre Moses kopparorm såsom ett utslag av sympatetisk magi, tron på att kunna avvärja något ont genom att använda ett liknande medel. Därför kan det vara på sin plats att påpeka, att teorin om att ”eldormarna” var medinamaskar har fyra sekler på nacken. Den såvitt jag vet förste som framförde den var malmöit-dansken Caspar Bartholin den äldre, vilken under 1620-talet omväxlande var professor i medicin och teologi – en i det här sammanhanget ypperlig ämnesförening. Inte heller ska vi glömma den celebre parasitologen Friedrich Küchenmeister, som med tvättäkta tysk Gründlichkeit behandlade frågan på hela 18 sidor i sin år 1855 utgivna bok Die Parasiten. Ett bättre exempel på tvärvetenskap med gamla anor får man leta efter.

ESKULAPENS SNOK

Hur kom det sig då att ormstaven råkade bli just Asklepios och läkekonstens symbol? Kan det ha haft något att göra med Moses? Och om så är fallet, hur kom ormstaven till grekerna? Varken förr eller senare har de plågats av medinamasken, åtminstone inte på hemmaplan, för den påträffas inte på norra sidan om Medelhavet. Men de var ett sjöfarande folk som vid flera tillfällen kom i kontakt med den judiska kulturen. I egyptiska Alexandria, en viktig lärdomsmetropol och kulturell knutpunkt under antikens dagar, fanns exempelvis redan år 300 före vår tideräkning en judisk koloni.

Det är svårt att leda i bevis att judarnas kopparorm hade något att göra med att Asklepios fick just ormen som attribut. Henschens undersökning visar däremot klart att kombinationen av Asklepios och staven med en orm omkring är en relativt sen import, omkring år 150 och då troligen från Alexandria med dess judiska och midjanitiska kulturinslag. Bilder av hur skulpturer av Askplepios med ormstaven stod i templen före den tiden är således missvisande.

Bild 17.  Romerskt bronsmynt från kejsare Maximinus I:s regeringstid, år 236–238. Aesculapius och hans ormstav syns t.v., och t.h. Jupiter (grekernas Zeus) som tagit honom till nåder. Berlin Pergamonmuseum. (Wikimedia Commons.)

Så småningom upptog romarna Asklepios som läkekonstens gud under det latiniserade namnet Aesculapius – härav ”eskulap” som ett ålderdomligt ord för ”läkare” – och i deras konst avbildades ormstaven flitigt. Aesculapius bild dyker även upp i numismatiska kollektioner (Bild 17).

Romarna lär ha planterat ut ormar runt sina kurorter – en sorts motsvarigheter till våra hälsohem och spa-anläggningar. Den gamla badorten Schlangenbad, ”Ormbadet”, i södra Tyskland anses ha fått sitt namn av denna anledning (Bild 18). Likaså berättas att ormar fördes från Epidauros till Rom under en pestepidemi – med påföljd att pesten dog ut. Ivar Trägårdh frågar sig i en biologisk kåserisamling, Djur och myter (1924), om bakgrunden kan ha varit ”en verklig tilldragelse, varvid ormarna gjort nytta genom att förtära pestsjuka råttor”.

Bild 18. Vykort från Schlangenbad, ca 1910. (Wikimedia Commons.)

Den speciella art som romarna, enligt vad det sedan länge påståtts, satte i samband med Aesculapius var den i Syd- och Mellaneuropa förekommande eskulapormen (Zamenis longissimus), en ståtlig snok som kan bli bortåt två meter lång (Bild 19). Egendomligt nog påstod sig den polske läkaren och fysikprofessorn Georg Seger ha funnit ”ett stort antal” sådana reptiler i närheten av Köpenhamn år 1656, och de sista fynden gjordes mellan år 1810 och 1863 på södra Själland.

 

Bild 19.   Eskulaporm på ödlejakt. Okänd konstnär, ca 1900. (Wikimedia Commons.)

De som ponerat att romarna planterat ut eskulapormar i Danmark har snart blivit tillrättavisade av historiker som förklarat att de gamla imperialisterna aldrig nådde så långt. Fast helt otänkbart är väl inte att deras omhuldade snokar funnit vägen dit via direkta eller indirekta handelskontakter. Men det kan också hända att de var relikter från en mer sammanhängande nordlig utbredning som krympt ihop till följd av klimat- och biotopförändringar. Numera finns hur som helst de nordligaste populationerna vid Passau och Schlangenbad i Tyskland, sådär 600 kilometer söder om de danska fyndplatserna (Bild 20).

Bild 20. Eskulapormens (Zamenis longissimus) nuvarande utbredningsområde. (Wikimedia Commons.)

Sedan är det en helt annan sak att ingen med bestämdhet vet huruvida det verkligen var eskulapormen som grekerna ursprungligen förknippade med guden som den fått sitt namn efter. 1930-talets store svenske auktoritet på Europas herpetologi, Otto Cyrén, betvivlade det och föreslog i sin bok Ormar i fantasi och verklighet (1934) att det rört sig om den ifråga om storlek och beteende ännu mer imposanta bjälksnoken (Dolichophis caspius), som kan bli minst 250 cm lång. Det berättas en hel del skrönor om den, vilka kanske kan härledas till tider då den sattes i samband med överjordiska makter. I en edition av Brehms Djurens liv från 1927 står exempelvis att läsa: ”Bjälksnoken lär ej gå undan till och med för en häst eller dennes ryttare, ja, han skall även, om han överraskas av den senare, utan vidare gå till anfall.” Hur det än förhåller sig med sanningshalten i dylika skildringar, kan man förstå om det var de mer harmlösa eskulapsnokarna som med romerskt bistånd fick emigrera till germanernas land.

EPILOG

I konsten och dikten har ökenvandringen och kopparormen spelat en stor roll. Frågan är om något poem i det avseendet slår följande utdrag ur Viktor Rydbergs kantat vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877:

 

      Nu kring lagens tabernakel går ett enat folk sin ban,

      bryter genom svärd och lansar fram mot frihetens Jordan.

      Men vi blekna kämpeskaror? Varför sjönk baneret ned?

      Lömska feberormar smyga härjande i härens led.

      Var är räddning? Här är räddning! Se det tecken Herren gav,

      se, hur kopparormen glänser, slingrad om profetens stav!

      Och, som Israel går frälsat av den helande symbol,

      vandre friska, starka släkten fram mot mänsklighetens mål!

 

Det måste väl ändå vara det mest magnifika skaldestycke som någonsin skrivits om maskar – utan att diktaren visste att det rörde sig om sådana.