Pariskommunen 1871

 

Pariskommunen – 72 dagar som för 150 år sedan skakade världen

Hector Colomb, även kallad Moloch (1849-1909), fransk illustratör. Litografi av stridsscen vid Hôtel de Ville (Rådhuset) under Pariskommunen . Barrikaden vid Place Blanche försvarad av kvinnor under ”den blodiga veckan” (la semaine sanglante). Musée Carnavalet, Paris.
Julien Hach

Julien Hach är en i Sverige bosatt fransman, som regelbundet medarbetat i Förr och Nu. Här skildrar han hur det folkliga uppror som är känt som Pariskommunen utspelade sig för 150 år sedan: från mitten av mars till slutet av maj 1871. Upptakten till resningen var de lägre klassernas i Paris djupa besvikelse över att Frankrikes regering och militär inte bjöd ett tillräckligt aktivt motstånd mot de år 1870 anfallande preussiska trupperna under ledning av det Nordtyska förbundets kansler Otto von Bismarck. Även om upproret brutalt slogs ned av de härskande – i viss utsträckning med handräckning av de tyska ockupanterna – skulle inte desto mindre flera av Pariskommunens idéer visa sig ha framtiden för sig. Till dessa hörde, påpekar författaren, idén om välfärdsstaten liksom tanken om en fri och sekulariserad undervisning för alla medborgare.

 

Men den är så kort, körsbärens tid,

då man går tillsammans som i en dröm

och plockar örhängen …

Kärlekens körsbär med rött skimmer

Som faller under löven

liknar droppar av blod

Le Temps des Cerises” (Körsbärens tid) av Jean-Baptiste Clément, visdiktare från Montmartre och kommunard (1866)

Upptakten 

När Frankrikes andra kejsardöme föll i september 1870 i och med Napoléon III:s tillfångatagande av preussarna efter slaget i Sedan, hade åttioett år gått sedan den Franska revolutionen 1789. Under loppet av dessa åtta decennier hade Frankrike erfarit en ständig cykel av regimombyten, ofta föranledda av Paris radikala revolutionärer som vägrade att betrakta Revolutionen som fullbordad så länge deras egalitära ideal återstod att uppfylla.

Borgerligheten, vars anspråk på politiskt inflytande hade tillfredsställts under sommaren 1789, ansåg å sin sida Revolutionen som avslutad och avvisade med en blandning av fruktan och förakt underklassens politiska krav. Samtidigt drog dessa respektabla liberaler nytta av gatans ingripanden när det gällde att störta regimer, som inte längre gynnade de egna – borgerliga – klassintressena. Huvudsaken för den nyblivna socialt dominerande (härskande) klassen var att befästa sin position i ett post-revolutionärt Frankrike, där landsbygden fortsatt var präglad av rojalistisk och katolsk hängivenhet. Dock hade Revolutionen – genom Napoleon Bonapartes lagstiftningsarbete – säkrat bondens äganderätt till sin jord.

I vakuumet efter ”den lille” Napoleons nederlag (Napoléon III, 1808-1873) trappades maktkampen mellan de borgerliga och de lägre samhällsskikten – främst arbetare och hantverkare – upp och ledde till en ny revolution, Pariskommunen. Denna följdes av ett fasansfullt inbördeskrig, som kulminerade i ”den blodiga veckan” (la semaine sanglante): Versailles massaker på kommunarderna, som kan ha kostat upp till 30 000 människoliv och satte punkt för Frankrikes revolutionära historia. En historia som hade börjat med Robespierres, Dantons och Marats kamp mot kungen och aristokratin samt Gracchus Babeufs dröm om ett klasslöst samhälle två decennier innan Karl Marx hade fötts. När den omstörtande egalitära rörelsen, som hade satts i rullning genom Bastiljens lågor, besegrades av den lömske Adolphe Thiers kunde under beteckningen Republik ett varaktigt borgerligt, moderat och liberalt styre upprättas för decennier. Revolutionen var slut.

Henri Félix Emmanuel Philippoteaux (1815-84), ”Överstelöjtnant Napoléon Bonaparte år 1792”. Olja på duk. Målning daterad 1835, omkr. 14 år efter kejsarens död. Slottet i Versailles. [Källa: Public domain]
”I Revolutionerna finns det två sorters folk: de som gör dem och de som drar nytta av dem.” Napoléon Bonaparte

 

Om det inte hade varit tack vare dem ”där nere” hade bourgeoisien 1789 förmodligen inte lyckas så snabbt i sitt uppsåt att sätta sista spiken i kistan för ”l’Ancien Régime”, den gamla regimen. Ty om brytningen med feodalismen och den absoluta monarkin hade författats av de borgerliga ledamöterna i Generalständerna i Versailles [1], var det nämligen i och med stormningen av Bastiljen revolutionen först tett sig som ett oåterkalleligt faktum. Den 14 juli 1789 och dess konsekvenser i hela landet (den så kallade ”stora skräcken”) hade fått alla att inse att det inte längre fanns någon återvändo till den gamla samhällsordningen. Med andra ord borgerlighetens seger över det kungliga enväldet hade varit småfolkets förtjänst.

Men trots kraven på Louis XVI:s avsättande och utropandet av en social republik – som hade börjat florera på Paris gator och inom de radikala klubbarna, inte minst i kölvattnet på kungafamiljens misslyckade flyktförsök i Varennes den 21 juni 1791 – hade den borgerliga Nationalförsamlingen envisats med att inrätta en parlamentarisk och liberal monarki baserad på begränsad rösträtt där Louis XVI satt kvar på tronen. Blodbadet på Marsfältet den 17 juli 1791 hade därefter satt Paris rebelliska underklass på plats. Sprickan mellan de borgerliga medborgarna och de lägre arbetande klasserna som då hade öppnats skulle förbli ett öppet sår under kommande decennier.

Ett drygt år senare hade de radikala revolutionärerna med Danton och Robespierre i spetsen fått sin revansch. Den 10 augusti 1792 hade Pariskommunens Nationalgarde tillsammans med frivilliga revolutionskämpar från Marseille stormat de kungliga Tuilerierna i Paris och tvingat Nationalförsamlingen att arrestera Louis XVI. Mot bakgrunden av kriget mot Österrike och septembermassakern hade den Första franska republiken proklamerats den 22 september 1792, en ny makt hade tillträtt och en ny grundlag skrivits. I Europa var det den första republiken sedan renässansens dagar.

Marie-Éléonore Godefroid (1778-1849) ”Porträtt av Madame de Staël”, ca. 1818-49, oljemålning (något beskuren). Slottet i Versailles. [Källa: Public domain]

Folk från arbetarklassen inbillade sig att förmögenhetsklyftornas ok skulle upphöra att vila på dem.Germaine de Staël, 1766-1817, fransk författare

I stället för den demokratiska och egalitära regimen som sansculotterna hade drömt om, mynnade dock denna Första republik ut i Robespierres diktatoriska maktstyre och terrorvälde – en undantagsregim motiverad av kriget och farhågorna för en kontrarevolution.

 

Direktoriet, som hade följt på Robespierres störtande och avrättning, hade dominerats av liberala republikaner, som återigen lutat sig mot bourgeoisien och ansåg ”de röda” lika farliga som monarkisterna. Napoleon Bonapartes Konsulat (1799), som 1804 hade ombildats till det första franska kejsardömet, hade också haft fördelen av att kunna tillfredsställa revolutionens nyrika. Emellertid hade kejsarens oändliga krig – vilka medförde en enorm förbrukning av mänskligt material – samt det ogynnsamma Kontinentalsystemet allteftersom tröttat ut medelklassen. Bourbonernas återkomst på tronen 1815 hade därför mottagits med lättnad av aristokrater såväl som av borgerligheten.

Trots de ultrakonservativas växande inflytande hade den nya kungen Ludvig XVIII:s (en yngre bror till den avrättade Ludvig XVI) balanserade och liberala maktutövning någorlunda upprätthållit den post-revolutionära sociala ordningen. Men bourgeoisiens position hade hotats när hans efterträdare Karl X (Ludvig XVI:s yngste bror), fått för sig att slopa revolutionens alla framsteg och återinföra den gamla samhällsordningen. Tack och lov hade den liberala medelklassen ännu en gång kunnat räkna med den parisiska underklassens rebelliska ådra. Under Julirevolutionen hade Tuilerierna återigen intagits och barrikader upprättats på Paris gator med radikala republikaner i täten. Karl X hade tvingats abdikera efter ”de tre ärofulla dagarna” (les trois Glorieuses).

De höga cylinderhattarna, som fruktade vänsterrepublikanerna mer än någon kung, blev dock först med att fylla tomrummet efter revolutionen och kastade sig i armarna på Karl X:s kusin, Ludvig-Filip av Orleans, innan de illa organiserade revolutionärerna ens hunnit inse sin seger. Hos de sistnämnda, som ännu en gång hade fråntagits ”sin” revolution, hade frustrationen varit enorm. Alexandre Dumas den äldre, som själv deltog i julirevolutionen, skrev i sina memoarer:

”De som gjorde revolutionen 1830 … är de flesta idag döda, fångna, bannlysta!… De som gjorde revolutionen 1830 är denna proletariatets heroiska och ivriga ungdom som förvisso tänder branden, men vars blod släcker den; det är dessa folkets män som man försummar när arbetet är fullbordat och som, döende av hunger, [...] häver sig på sina nakna fötter för att betrakta, från gatan, maktens parasitära gäster, inbjudna till den stora jakten efter befattningarna, till positionernas banketter, till hedersbetygelsernas utdelning.”

Eugène Delacroix (1798-1863), ”Friheten vägleder folket, (La liberté guidant le peuple)”, olja på duk, 1830. Louvren Paris. [Källa: Public domain]
Efter julirevolutionen, då den liberale bankiren Lafitte i triumf ledsagade sin kumpan, hertigen av Orléans till rådhuset, fällde han yttrandet:

–Från och med nu kommer bankirerna att härska.

Så inleder Karl Marx sin essä Klasstriderna i Frankrike. Mycket riktigt skulle Ludvig-Filips Julimonarki (”borgarkungadömet”) vara den franska övre borgarklassens guldålder, en välsignad tid då industrisamhället skapade obegränsade förmögenheter och storfinansen styrde politiken. Men som Marx också påpekar:

”Det var inte den franska bourgeoisien, som härskade under Ludvig-Filip, utan en fraktion av den: bankirer, börsmatadorer, järnvägskungar, ägare av kol- och järngruvor och skogar, samt en del av de med dem förbundna godsägarna – den s.k. finansaristokratin. [] Julimonarkin var ingenting annat än ett aktiebolag för exploatering av den franska nationalrikedomen, och dess vinster fördelades mellan ministrar, kammarledamöter samt 240 000 valmän och deras följe. Ludvig-Filip var direktör för detta handelsbolag.”

Jean-Auguste-Dominique Ingres (1780-1867), ”Porträtt av Monsieur Bertin”, olja på duk, 1832. Målningen avbildar skriftställaren och konstsamlaren Louis-François Bertin (1766-1841). Bertin ledde den starkt konservativa rojalistiska tidningen Journal des débats. Målningen tillhör Louvren i Paris. [Källa: Public domain]
Genom att utestänga småborgerligheten och övriga samhällsklasser från den politiska makten hade den oligarkiska julimonarkin drivit bourgeoisien i opposition. Republikanismen anammades således av alltfler småborgare, som började samlas i politiska banketter där man talade för en valreform. Poeten och aristokraten Alphonse de Lamartine hade blivit denna förbittrade bourgeoisies språkrör [2].

Samtidigt hade medvetenheten om arbetarnas tillstånd ökat. Med författare och politiska filosofer som Saint-Simon, Fourier, Proudhon, Louis Blanc, Pierre Leroux hade nya begrepp som socialism, kommunism, proletariat uppstått liksom en ny ideologi som handlade om ”arbetarklassens frigörelse”. Silkesarbetarnas revolt i Lyon 1831 (”Canutsrevolterna”) hade varit den första i en rad organiserade arbetaruppror i landet. En del republikanska grupperingar inspirerades av socialisternas idéer och började förespråka en social republik där distinktionen mellan bourgeoisien och folket, privilegier och proletärer, inte ska kännas vid och där friheten och jämlikheten ska bli allas egendom och inte en kasts exklusiva monopol (Antoine Laponneraye).

I Februari 1848 hade revolutionära studenter och arbetare tillsammans med borgerliga reformister gjort gemensam sak och störtat Julimonarkin samtidigt som Marx och Engels i London gav ut Det Kommunistiska Mnifestet. En ambivalent andra republik, som bar socialisternas och liberalernas motstridiga förhoppningar, hade proklamerats från en balkong i Hôtel de Ville i Paris av slottsägaren Alphonse de Lamartine framför en jublande folkmassa.

Bland den provisoriska regeringens första beslut hade allmän rösträtt införts. Vidare hade dödsstraffet för politiska brott avskaffats och kravet framförts att slaveriet i de franska kolonierna skulle upphöra. Frankrike hade plötsligt fått 10 miljoner nya väljare i stället för 250 000, mestadels bönder. Socialisterna, som kände till kyrkans och aristokraternas inflytande i det rurala Frankrike, fruktade att landets demokratisering skulle motverka deras intresse och demonstrerade i Paris, ledda av Auguste Blanqui. Man krävde att de kommande allmänna valen skulle skjutas upp. Den röda agitationen i huvudstaden hade väckt liv i gamla spöken och bönderna, uppskrämda av giljotinens återkomst, gav sina röster till liberala republikaner.

Valet av en församling dominerad av dessa måttliga republikaner – inte sällan nyligen konverterade monarkister – hade satt stopp för det lilla inflytande som socialisterna, med stöd av det parisiska proletariatet, hittills åtnjutit i regeringen. Den 21 juni 1848 hade parlamentets arbetskommission tagit det drastiska beslutet att stänga de s.k. ”Nationella verkstäderna”, som den provisoriska regeringen hade inrättat tidigare i mars för att sysselsätta de arbetslösa. Den konservativa majoriteten hade varit väl medveten om vad som stod på spel: stängningen av verkstäderna, som de facto skulle lämna tusentals av Paris invånare utan inkomst, kunde inte sluta på annat sätt än i ännu en socialistisk revolt. ”Proletariatet kommer att orsaka den mest fruktansvärda explosionen av hela vårt sekel”, hade Lamartine varnat Ludvig-Filips män i kammaren redan i 1834. Denna explosion, som den moderata republikanska sidan nu var beredd att provocera fram, förväntades te sig som en slags åderlåtning som skulle bota landet från den parisiska revolutionära febern. 

”Detta är inget uppror, detta är det mest fruktansvärda av alla inbördeskrig, ett klasskrig, utkämpat av de som ingenting äger mot dem som äger” hade Tocqueville skrivit i ett brev under junidagarnas uppror (22-26 juni 1848), då cirka 10 000 människor skoningslöst massakrerades i Paris av den verkställande maktens nya starka man. Han hette Eugène Cavaignac (1802-57). Efter allt detta tumult, när det hade varit dags att utse den andra Franska republikens första president, hade det rurala Frankrike vänt republikanerna ryggen och i sin längtan för ordning och reda röstat på monarkisternas kandidat, Louis-Napoléon Bonaparte. Efter statskuppen den 2 december 1851 tog denne över som militärdiktator och bildade året därpå Frankrikes andra kejsardöme.

Jean-Louis-Ernest Meissonier (1815-91), ”Barrikaden på Rue de la Mortellerie, Juni 1848”, olja på duk, ca. 1850. Louvren Paris. [Källa: Public domain]
Detta kejsardöme blev först en ”borgerlig diktatur”, där storfinansen blomstrade och den allmänna rösträtten kanaliserades i maktens banor av en centraliserad statsapparat, som med stöd av kyrkan, polisen och armén bevakade de frisinnade. Manets och Courbets realistiska målningar hade förklarats suspekta, Flauberts roman Madame Bovary och Baudelaires diktcykel Ondskans  Blommor fördömdes i domstol. Medan Frankrike bejakade den industriella revolutionen, byggde masugnar och tusentals kilometer järnvägar, var arbetarklassens livsvillkor förödande. Efter en 12 till 14 timmar lång arbetsdag räckte lönen knappt till brödfödan. Ett arbetarbarn kunde sättas bakom en maskin redan vid 6 års ålder, (på den tiden arbetade ungefär en miljon barn i franska fabriker). Baron Haussmann som på kejsarens uppdrag höll på att rita om Paris och göra staden till ett paradis för borgerliga söndagsflanörer med gemytliga parker och vida boulevarder (en mer öppen stadsmiljö minskade även risken för epidemier samtidigt som den gjorde det svårare för eventuella agitatorer att bygga barrikader), hade i en rapport publicerad 1862 fastställt att en miljon invånare levde i misär. I och med de höga hyrorna och levnadsomkostnaderna som stadens ombyggnad hade medfört, hade de flesta av dessa ”samhällets olycksbarn” trängts ut från innerstaden och levde nu i utkanter som Belleville, La Chapelle, Villette, Montmartre m.fl.

Napoleon III, som inte var helt likgiltigt inför den sociala frågan (hade han inte författat en bok om just fattigdomens utrotande?), gav efter. 1864 hade han tillåtit arbetarsammanslutningar samt strejkrätt under strikta ramar. Han motsatte sig heller inte att franska arbetare anslöt sig till Första Internationalen. 1868 blev pressen fri igen och de liberala reformerna spädde på den sociala jäsningen och gav republikanerna vind i seglen. En våg av protester skakar kejsardömet, som är tvunget att tillkalla armén. I Aubin den 8 oktober 1869 sköts ett dussin strejkande arbetare ihjäl av franska soldater, en händelse som inspirerade Zola till hans roman Germinal (sv. titel Den stora gruvstrejken). Frikännandet av kejsarens kusin Pierre Bonaparte, som hade skjutit till döds reportern Victor Noir i januari 1870 i en pistolduell, ledde till enorma protester. Den 12 januari 1870 demonstrerade 200 000 fransmän för Republiken.

Då bestämde sig den franske kejsaren för att det var dags att byta fokus: Frankrike förklarade krig mot Bismarcks allt mäktigare Preussen.

Tysk-Franska kriget 1870

I småfolkets Paris i de nordöstra utkanterna, i Montmartre och Belleville, var minnena från de bestulna revolutionerna 1789, 1830 och 1848 samt från alla arbetaruppror och strejker som hade dränkts i blod starka. Arbetarklassen, som numera kallades proletariatet, höll på att resa sig ur vad Robespierre redan i 1789 hade beskrivit som ”förnedringens sista grad, där människan, helt uppslukad av de bestyr som hennes överlevnad kräver, är inkapabel att reflektera över sitt missödes orsaker och att känna till de rättigheter som naturen har gett henne.”

Den 4 september 1870, när nederlaget i Sedan och tillfångatagandet av Napoléon III blev kända, reste sig Paris befolkning och invaderade parlamentsbyggnaden Palais Bourbon. Under folkmassans påtryckning proklamerades Republiken av politikern Léon Gambetta i Hôtel de Ville, en händelse som Edmond de Goncourt berättar om i sin ”dagbok från fransk-tyska kriget”:

 ”Vid fyratiden ser Deputeradekammaren ut så är: Framför och runtomkring pelarna och upp på trappstegen avtecknar sig en sammanpackad människomassa mot den grå fasaden, en hel liten värld av män, där arbetsblusarna sätter vita och blå färgklickar mot rockarnas svärta; de flesta bär grenar i händerna eller buketter av gröna blad i sina svarta hattar.

Plötsligt höjer sig en hand över alla dessa huvuden och skriver på en pelare med stora röda bokstäver namnen på den provisoriska regeringen, medan någon samtidigt på en annan pelare skriver med kol: Republiken är proklamerad! Detta är signalen till bifallsrop, skrik, hattar i luften; folk klättrar upp på statyernas piedestaler, en man klädd i arbetsblus börjar helt lugnt röka sin pipa sittande i knät på stenkanslern framför byggnaden och kvinnor hänger som druvklasar i gallergrinden mot Place de la Concorde.

Överallt hör man folk säga: ’Nu är det klart!’ och uppe på gavelfältet river en man bort det vita och det blå från trikoloren, så att endast det röda fladdrar i vinden.”

En provisorisk regering kallad ”Nationalförsvarsregeringen” utnämndes. Den nya Republikens president hette Trochu, en general. Regeringen som bestod av en majoritet av republikaner som Léon Gambetta och de tre ”Jules” (Jules Ferry, Jules Simon och Jules Favre) samt några återvunna monarkister, hade till huvuduppgift att fortsätta kriget. Socialister som Auguste Blanqui (som hade suttit inne halva sin livstid och just återvänt från sin exil och lanserat en ny dagstidning La Patrie en danger, ”Fosterlandet i fara”) hyste inga större förhoppningar om den nya moderata republikanska regeringen, men valde att tillfälligt ansluta sig till den gemensamma fronten mot den preussiska fienden.

I folkmassan som hade applåderat Gambetta fanns en 29 årig republikan som redan vid nyheten av nederlaget i Sedan hade lämnat sin hemtrakt Vendée, sin hustru Mary och dottern Madeleine, för att hastigt bege sig till Paris innan preussarna hunnit innesluta staden. Han hette Georges Clémenceau. Dagen efter Republikens proklamation utsågs den unga mannen till mär av Paris 18:e arrondissement: det kullriga och folkliga Montmartre, där krigsivern var som starkast.

Preussarna inneslöt snabbt staden och inledde den 19 september en blockad. Paris försvar utgjordes då av den reguljära armén och mobilgardet men framför allt av Nationalgardet, en borgerskapsmilis som bestod av civila volontärer, och som i krigets inledning hade utökats till att omfatta alla medborgare som kunde bära vapen, oavsett inkomst. Denna armé av frivilliga parisare uppvisade den starkaste kampviljan. Clémenceau delade dessa 250 000 mäns kämpaglöd och lät proklamera: ”Vi är Revolutionens barn. Låt förebilden av våra fäder av år 1792 inspirera oss, och liksom de kommer vi att segra”. 1870 hoppades man skulle bli ett nytt 1792, året då den revolterande Pariskommunen hade lyckats överflygla kungen och sett till att den första Republiken proklamerades, dagen efter segern vid Valmy.

Édouard Manet (1832-83), ”Porträtt av Georges Clemenceau (1841-1929)”, olja på duk, ca. 1880. Musée d’Orsay, Paris. [Källa: Public domain]
Alphonse Legros (1837-1911), ”Porträtt av Léon Gambetta (1838-82)”, olja på duk, ca. 1873. Musée d’Orsay, Paris. [Källa: Public domain]
 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den unge Clémenceau var en effektiv jakobin som inte tvekade att utföra rekvisitioner när det gällde distribution av livsmedel, ved, kol och olja och visade sin sekulära övertygelse genom att förbjuda lärarna att bedriva katolsk undervisning. En kvinnlig lärare, som sedan länge hade ersatt morgonbönen i klassrummet med Marseljäsen, hörde av sig till mären. Hon hette Louise Michel och skulle snart bli en ledargestalt inom Pariskommunen. Övertygad socialist och feminist kämpade Michel för allas rätt till skolgång, och hade grundat föreningar som tog hand om flickornas – men även fattigbarnens och de funktionshindrades – utbildning. Michel var dessutom författare och hade inlett en flitig brevväxling med sin store idol Victor Hugo. Clémenceau och Michel delade en gemensam beundran för den gamle revolutionären Blanqui, som Clémenceau såg till att belöna med befälet över en bataljon i Nationalgardet.

 

Tre kvinnor som alla spelade framträdande roller under Pariskommunen 1871. Fr. v. Marie Ferré (1845-82), Louise Michel (1830-1905) och Paule Minck (el. Mink, 1839-1901). Foto daterat 1871. Okänd fotograf. [Källa: Public domain]
I Montmartre blev man snabbt alltmer fientlig gentemot regeringen, särskilt Trochus obefintliga krigföring, som Blanqui i sin tidning kallade för en ”krigskomedi” och en ”vedervärdig lögn”. Patrioterna förstod inte varför regeringen lät parisarna stå ut med blockadens konsekvenser utan att reagera. Varför lät man inte stadens kolossala styrkor, drygt en halv miljon män, bryta sig ut mot den runt Paris murar utspridda fienden? Man började misstänka att Trochu och regeringen i själva verket var mer bekymrade över den revolutionära fara som Nationalgardet – den beväpnade arbetarklassen – utgjorde än Otto von Bismarck.

Léon Gambetta, den enda regeringsmedlemmen som ville trappa upp kampen mot inkräktaren, hade lämnat Paris via luftballong den 7 oktober och lyckats uppsätta nya frivilliga styrkor. I slutet av oktober, när de flesta preussiska soldater fortfarande befann sig vid Metz undertryckta av Bazaines Rhenarmé, försökte Gambetta förgäves övertala generalen Louis d’Aurelle de Paladines att sätta in sina män mot de 45 000 bayerska soldater som var stationerade söder om Paris, ett ingripande som Bismarck i sina memoarer bedömde kunde ha vänt krigets utgång och tvingat preussarna att häva Paris belägring. Men d’Aurelle de Paladines valde att inte ingripa (övertalad av en viss Adolphe Thiers), och Bazaine hade å sin sida redan tagit kontakt med preussarna den 10 oktober och bett om att Bismarck skulle tillåta hans armé ta sig ut och marschera mot Paris för att ”rädda Frankrike från sig självt” och ”försvara den sociala ordningen mot onda passioner”.

Louis Figuier (1819-94). Léon Gambetta lämnar det av preussiska trupper inringade Paris i en postballong. Tryckt illustration i verket Les Merveilles de la science, 1867-1891 (Vetenskapens under 1867-1891).  [Källa: Public domain]
”Arbetarpacket, kommunisterna” – där fanns en ännu större fara än tyskarna. Och för att neutralisera dessa så kallade ”partageux” (splittrare), som hotade hela den sociala ordningen, var man till och med beredd att knäböja inför preussarna.

Utöver Bazaines kapitulation i Metz nåddes den 31 oktober Paris arbetarkvarter av nyheten att Adolphe Thiers å regeringens vägnar hade skickats till Versailles, där han skulle ta emot Bismarcks villkor inför förhandlingen om vapenvila. En rasande Clémenceau lät sätta upp affischer i hela Montmartre: ”Myndigheterna i 18:e arrondissementet protesterar med avsky mot en vapenvila som regeringen inte kan acceptera utan att begå förräderi.” Från de östra utkanterna marscherade genast Nationalgardets bataljoner i sällskap med en bred folkmassa mot Paris centrum. Man intog regeringens huvudkvarter i Hôtel de Ville och krävde att Paris nu skulle få vad det saknade: ett eget kommunalt självstyre, en vald kommun efter mönster från 1792 och som skulle organisera kampen mot preussarna.

André Gill (1840-85), karikatyr av Adolphe Thiers (1797-1877) i tidningen La Lune (Månen) 1867. Thiers var inte bara Frankrikes president och den som politiskt främst bar ansvaret för blodbadet på kommunarderna i maj 1871; han var även en bildad författare och historiker som i yngre år skrivit ett verk i tio band om Franska revolutionen (Histoire de la Révolution française). Även hans verk Konsulatets och kejsardömets historia (Histoire du consulat et de l’Empire) nådde stor framgång och utgavs på svenska i 13 band på Albert Bonniers förlag mellan 1845-63. [Källa: Public domain]
Edmond de Goucourt igen:

”Rue de Rivoli är i uppror och den paraplybeväpnade folkmassan blir allt större ju mer man närmar sig Hôtel de Ville. Det råder ett vimmel, en trängsel, ett virrvarr av alla slags människor bland vilka hela tiden nationalgardister tränger sig fram med gevärskolvarna i luften, ropande: Leve Kommunen! []

-Leve Kommunen! dånar det över torget och nya bataljoner kommer i snabb takt uppmarscherande genom rue de Rivoli, följda av en stojande och gestikulerande pöbelhop. I samma ögonblick – o ironi! – frågar en gammal dam som ser att jag köper kvällstidningen, om kursen på statspapperen står i min tidning. []

Samlingssignalerna fortsätter att ljuda med stor våldsamhet, medan en ung nationalgardist rusar fram mitt på boulevarden och ropar för full hals: Till vapen, för satan!

Skall borgarkriget bli vår lott i morgon, förutom bombardemang och hungersnöd?”   

Upprorsmännen tvingade en blek Jules Favre, regeringens vice ordförande, att tillåta att ett val skulle förrättas i hela kommunen. Men de borgerliga bataljonerna av Nationalgardet från västra Paris lyckades kort därefter åter få situationen under kontroll. Löftet om kommunalvalet bröts med detsamma och ersattes av Jules Ferry med en folkomröstning om regeringen.

Folkvreden förhindrade i alla fall vapenvilan för en stund. Trochu bestämde sig i stället för att låta den isande kylan, misären och de tyska bombernas vinande över Paris dämpa den patriotiska febern, en taktik som fick till och med den konservative Edmond de Goncourt att förfasas:

”Det som nu tilldrar sig avslöjar en sådan oduglighet inom högsta ledningen, att folket mycket lätt kan ta det för förräderi. Och om detta skulle ske, vilket ansvar inför historiens domstol vilar inte då på denna regering, på Trochu som med så fullständiga försvarsmedel till sitt förfogande och med en beväpnad folkmassa på 500 000 man, utan en drabbning, utan en enda lysande skärmytsling, utan en enda stor och olycklig strid, utan vare sig intelligens eller djärvhet eller dåraktigt hjältemod har gjort detta försvar till det nesligaste försvaret i historisk tid, till ett vittnesbörd som skriar till himlen om det nuvarande Frankrikes militära intighet.” 

I sin ”dagbok under belägring” lämnade författaren Hermione Quinet (hustru till historikern Edgar Quinet) en ännu mer skarpsynt kommentar om regeringens kapitulationspolitik, när hon den 12 november 1871 skrev: ”Om Paris en dag skulle inse att man blev lurad, kommer bakslaget att vara fruktansvärt.” Här har vi det. När arbetarna i Paris väl förstod att maktelitens ovilja att slå mot preussarna grundade sig på rädslan för att ett massuppbåd mot den germanska inkräktaren skulle ge det beväpnade folket vind i seglen och leda till en ny resning mot de besuttna liksom år 1792; att det krig Nationalförsvarsregeringen hade fått mandat att utkämpa i själva verket handlade om ett krig mot dem själva, ett klasskrig som de varit med om så länge och som Tocqueville 1848 hade beskrivit som ”det mest fruktansvärda av alla”. Ja, detta skulle bli Pariskommunens början.

På morgonen den 6 januari 1871 upptäcktes den berömda ”röda affischen” på Paris väggar, en veritabel krigsförklaring mot regeringen skriven av bland andra författaren Jules Vallès:

Vi är 500 000 krigsmän och 200 000 preussare inringar oss! Vem bär ansvaret, om inte de som styr? De har enbart tänkt på att förhandla i stället för att smida kanoner och tillverka vapen. [] Om männen i Hôtel de Ville fortfarande bär på ett uns av patriotism, är det deras plikt att avgå och låta Paris folk sköta sin egen befrielse. Kommunen, [] är folket enda räddning, dess enda utväg ur döden.”

Den 22 januari 1871 tre dagar efter en misslyckad offensiv i Buzenval, vilken tolkades som att Trochu avsiktligt hade skickat Nationalgardet på ett självmordsuppdrag, marscherade Paris befolkning återigen mot Hôtel de Ville. Louise Michel, klädd i nationalgardesuniform och med ett chassepotgevär i handen, deltog i upproret vars mål återigen var upprättandet av en vald kommun. Regeringen kastade in sina styrkor i repressionen och lyckades skingra rebellerna. Blanquisterna greps, radikala klubbar stängdes och röda tidningar förbjöds. Vägen låg nu öppen för vapenvilan, som undertecknades den 28 januari och trädde i kraft två dygn senare.

Frankrikes nederlag i kriget

Bismarck krävde att det kommande fredsavtalet skulle ratificeras av Nationalförsamlingen. Den franska regeringen förrättade således ett allmänt val den 8 februari 1871, där ”krigssidan” – republikanerna som inte förlikade sig med skamfreden – stod mot monarkisterna och de konservativa kandidaterna från ”fredssidan”. Det rurala Frankrikes röster gav en jordskredsseger för ”fredssidan”, och därigenom en historisk revansch för monarkisterna som aldrig tidigare sedan monarkins fall fått så många platser i kammaren, 400 av 650. Mitt i denna liljevita församling stack en liten röd fläck ut. Det var representanterna för Paris: Clémenceau, Victor Hugo, Louis Blanc, Léon Gambetta, Hermione Quinet och Guiseppe Garibaldi, vilka tillsammans med representanterna för Alsace och Lorraine var de enda som ville fortsätta kriget in i det sista.

Församlingen samlades i Bordeaux den 13 februari, långt borta från krigsbullret och framför allt från det parisiska trycket. Valresultatet som enligt många radikala republikaner och socialister varslade om en monarkistisk restauration hade spätt på parisarnas frustration. Ett av församlingens första beslut var, talande nog, att dra in daglönen som betalades till nationalgardisterna.  Dagen efter utsågs Adolphe Thiers av den reaktionära församlingen till den verkställande maktens nye ledare.

”Jag hade två uppgifter: freden, och att bryta ned Paris”, skrev Ludvig-Filips gamla minister – som för övrigt hade inspirerat Balzacs karaktär Rastignac – i sina memoarer. Agendan ”Bryta ned Paris” var i linje med hela Frankrikes borgarklass som sedan 1848 hade haft återkommande ångestattacker inför

”arbetarnas kommunism som, om vi inte undertrycker den, skulle omöjliggöra all industri, all handel och ruinera landet i grunden”, (som Thiers skrivit till en brevvän den 4 mars 1848).

Landets välbärgade kretsar delade en samfälld avsky mot Paris revolutionärer:

”Sedan 20 år tillbaka hade de rurala lovat att aldrig igen tillåta ett nytt 1848”, skrev Paul Leroy-Beaulieu i tidskriften La Revue des Deux Mondes, 15/03/1871.

”Paris är Frankrikes cancer”, ”Det finns ingen möjlighet för överenskommelser med folk som helt medvetet och brottsligt tillbakavisar den sociala fredens villkor” (Louis Veuillot),

”Det finns i Paris en av dessa pöbelsjukdomar som man ska behandla med järnbollar” (General du Barail).

Samtidigt som parisarna efter sex prövande månader av belägring fick uthärda att tyskarna av den franska regeringen tilläts fira sin seger med en storslagen militär parad mitt i Paris, ratificerade församlingen Bismarcks vanhedrande fredsvillkor. Frankrike gick med på att betala 5 miljarder francs i krigsskadestånd och att lämna ifrån sig Alsace och en del av Lorraine. Hellre det än en socialistisk revolution! Hellre det än giljotinens återkomst! I sin besatthet av att undanröja Paris röda vildar hade Thiers och hans kumpaner varit beredda att kompromissa med Bismarck från första början, även om priset för bibehållandet av den socioekonomiska ordningen skulle bli att Frankrike lemlästades [3].

Den 6 mars utnämndes den av alla Paris arbetare avskydde d’Aurelle de Paladines till Nationalgardets överbefälhavare. Den 10 mars slopade församlingen betalningsanståndet för hyresskulder, som man ådragit sig under kriget. Samma dag beslutades att församlingen skulle förflyttas från Bordeaux till Versailles – den kungliga staden, där kejsardömet Tyskland just hade utropats i Spegelsalen! Däremot inte till Paris som de facto inte längre var landets huvudstad.

Planerade man en repris av junidagarna i 1848? Ville Thiers och den reaktionära majoriteten, nu när kriget mot Tyskland var slut, provocera fram upplopp och skaffa sig en anledning att marschera in i Paris? Kapitulationen och de för Frankrike förödmjukande fredsvillkoren, den monarkistiska segern och rädslan för att monarkin skulle återupprättas, tyskarnas parad i Paris, förflyttningen till Versailles och församlingens sociala provokationer mot stadens försvarare – det förolämpade Paris sjöd av vrede! Från och med mitten av februari hade 215 bataljoner av Nationalgardet (av totalt 270) bildat en Federation och förbundit sig att endast lyda en revolutionär ”centralkommitté”, som snabbt förfogade över 100 000 män, vapen och kanoner.

Montmartre, Belleville, o tappra legioner, Kom, det är dags att sluta! Skammen är tung och kedjorna tryckande, Stig upp! Det är vackert att döLouise Michel

Den tändande gnistan mellan Versailles och Paris kom i gryningen den 18 mars 1871. Just då befann sig Clémenceau i märiet i Montmartre. Den unge mären hade sett med egna ögon hur Thiers politik de senaste dagarna hade spätt på vreden hos befolkningen. ”Medborgare, Frankrikes och Republikens räddning avgörs av er behärskning”, hade han låtit skylta på Montmartres murar när preussarna hade fått tåga i Paris. Väl medveten om den reaktionära majoritetens intentioner fruktade Clémenceau att Nationalgardet skulle reagera mot regeringens provokationer och hade uppmanat till lugn.

Men i gryningen den 18 mars 1871 upptäckte nyvakna Montmartrebor att trupper med hästspann var på väg upp till ”deras” kulle. Versailles soldater hade fått order om att beslagta de hundratals kanoner som hade placerats ut där av Nationalgardet. Hela Montmartre rusade fram, kvinnor, barn, män omgav omedelbart soldaterna, fraterniserade med dem, gav dem mat. Snart omhändertogs generalerna Lecomte och Clément-Thomas.

Louise Michel skrev i boken La Commune:

”Kullen var insvept i ett vitt sken, en underbar soluppgång av befrielse.

Plötsligt såg jag min mor bredvid mig och kände en fruktansvärd ängslan; orolig hade hon kommit, alla kvinnor hade gått upp hit samtidigt som vi, jag vet inte hur.

Det var inte döden som väntade oss på kullarna, där armén redan höll på att lasta kanonerna för att dessa skulle läggas till dem som man hade rövat bort i Batignolles, utan överraskningen av en folkets seger.

Mellan oss och armén, kvinnorna som kastar sig över kanonerna, maskingevären; soldaterna som står stilla.

Medan generalen Lecomte beordrar soldaterna att skjuta in i folkmassan, kliver en underofficer fram ur ledet, ställer sig framför sitt kompani och ropar högre än Lecomte:

–För fot gevär!

Soldaterna lyder. Det var Verdaguerre som framför allt för denna händelse skulle arkebuseras av Versailles några månader senare.”

Clémenceau höll sig först i sitt märie där han tillät mobilgardister och gendarmer att gömma sig. Mären som hade kämpat i dagar för att undvika drabbningar erfor nu folkvreden och såg de barrikader som upprättades överallt på Montmartres gator. Underrättad om Lecomtes och Clément-Thomas arrestering skyndade han sig ut till kullen, iklädd märens trefärgade scarf, för att söka undvika det värsta. En hotfull folkmassa ropade Död åt förrädarna!. Clémenceau tvingades springa tillbaka till märiet, där han fick veta att Lecomte och Clément-Thomas just arkebuserats.

På eftermiddagen bestämde sig en panikslagen Thiers för att överge Paris, följd av hela regeringens lojala administration. Därmed hade Paris överlämnats helt och hållet åt Nationalgardets centralkommitté.

Barrikaden vid Chaussée Ménilmontant, den 18 mars 1871. Okänd fotograf. [Källa: Public domain]
För Adolphe Thiers, som hade hoppats att en styrkedemonstration skulle räcka för att Nationalgardet skulle låta sig kuvas utan större motstånd, var det ett personligt fiasko. Thiers hade nämligen helst velat undvika en direkt konfrontation med Paris och Nationalgardet. Inte för att detta i första hand skulle leda till uppror och till och med en ny Revolution, utan för att han bedömde att risken var stor för att den monarkisternas motreaktion som då skulle följa skulle slå helt blint mot alla republikaner, de röda såväl som mot ”de respektabla”. Och Thiers ville till varje pris behålla Republiken, åtminstone en konservativ sådan. Den gamle sluge politikern visste mycket väl att den position den monarkistiska majoriteten hade erbjudit honom var lika med en katapultstol från vilken han skulle kastas ut så fort grovjobbet – en vanhedrande fred med Tyskland och en massaker i Paris – var färdigt. Dessutom tedde sig i hans ögon en Republik underkastad den allmänna viljan baserad på allmän rösträtt som en betydligt effektivare regim när det gällde upprätthållandet av den borgerliga samhällsordningen.

Andra regeringsmedlemmar, aristokratin och borgerliga affärskretsar hade dock krävt hårdare tag mot Paris från första början och förstod inte Thiers försiktighet. Chefen för Banque de France (med titeln guvernör) Roulant skrev till exempel brev efter brev till Thiers för att be om en omedelbar attack mot

den röda Republiken, jakobiner och kommunister […] i Montmartre. Detta folk vet bara ett nederlag: det av våldet”. Jules Favre pressade på: ”Näringslivet kan inte komma igång förrän man har tagit itu med oroligheterna”.

Thiers hade först försökt plädera för att ordentliga hot skulle till för att skrämma pöbeln. Den 10 mars meddelade han stolt inför kammaren att Bismarck hade gått med på att befria 30 000 tillfångatagna franska soldater för att hjälpa den franska regeringen att ”rädda Paris”. I majoritetens och affärsbourgeoisiens ögon började dock Thiers framstå som beskedlig och slapp. Var fanns järnhanden som skulle se till att kväsa pöbeln? Till slut kände sig Thiers tvungen att göra något och kom på ett sätt att tillfredsställa Versailles stridslystnad, fast utan blodspillan: stora styrkor skulle skickas till Montmartre under nattetid och kväva revolutionen i sin linda genom att massarrestera de mest radikala profilerna. Visst räknade man med att lite tumult skulle uppstå, och i så fall hade man 40 000 män till sitt förfogande. Ankomsten av dessa tiotusentals soldaters in i Paris behövde dock en förevändning. Man motiverade det hela med att man ville forsla bort de kanoner som placerats ut i Montmartre strax före preussarnas intåg i Paris den 1 mars. I själva verket var kanonerna inte i bruk. Under natten till den 18:e klistrades affischer i hela staden: ”Invånare i Paris, regeringen har i ert intresse beslutat att inskrida. Må de goda medborgarna avskilja sig från de dåliga … De skyldiga kommer att överlämnas åt rättvisan. Ordning, fullständig och omedelbar och oavvislig, ska återinföras.”

Operationen blev ett formidabelt haveri (Jules Ferry). Soldaterna gjorde myteri, två generaler avrättades, regeringen flydde till Versailles följd av hela förvaltningen och Paris var nu helt i ”pöbelns händer”. Besynnerlig revolution där makten hade fallit av sig själv i Nationalgardets centralkommittés händer utan vare sig erövring eller planering: ”Centralkommittén utstod den 18 mars snarare än att ha gjort den”, skriver historikern Jacques Rougerie. Och Jules Favre själv berättade 1875: ”Allt tyder på att centralkommittén inte planerade en sådan seger och inte hade gjort någonting för att organisera den”. Enligt Victor Hugo berodde 18 mars-revolutionen på Thiers överlagda oaktsamhet.

Det är sannerligen svårt att i Nationalgardets centralkommitté se någon tidig likhet med bolsjevikernas motsvarighet: bokbindaren Adolphe Clémence, gjutaren Emile-Victor Duval, bokhållaren François Jourde, försäkringsmannen Maxime Lisbonne, dekoratören Gabriel Ranvier, målaren Billioray, parfymhandlaren Jules Babick, journalisten och järnvägsarbetaren Armand Antoine Jules Arnaud, handsättaren Jean Allemane, författaren och aristokraten Edouard Moreau de Bavière, vilka ingick bland det tjugotal medborgare i denna kommitté, som händelsevis hade fått styra Frankrikes huvudstad och hade helt andra syften än att marschera till Versailles och störta Thiers och Nationalförsamlingen. Bekymrade över att deras mandat saknade rättsliga grunder och ovilliga att bryta med Republiken, önskade dessa män en enda sak: att makten som just utfallit till deras förmån skulle överlämnas till en demokratiskt utsedd kommun, och för detta var de till och med beredda att förhandla med Thiers. Konfrontation med borgerligheten stod alltså inte på deras agenda. Karl Marx förvånades över en revolution som förrättade val i stället för att storma Versailles och mana resten av landet till uppror. På samma sätt beklagade Marx och Engels att den kommande Pariskommunen avstod från att ta kontroll över riksbanken, Banque de France, som förblev en Versailles-enklav mitt i det röda Paris. Ja, kommunarderna var förvisso inga bolsjeviker.

I Versailles avslöjades Jules Favres tonfall den 21 mars allt annat än en försonlig anda: ”Den 18 mars var en åska från avgrunden. En resning av den materialistiska och individualistiska dyngan. Det är blodiga och rovgiriga instinkter, retade av usurpatorer som har tillskansat sig makten enbart för att begå våld, mord och rån. De påstår att de inte vill ha något krig, men här är det, inbördeskriget! Inför en sådan smädelse över civilisationen, vilar nu skyldigheten att agera kraftigt på vårt samvete!

-Detta är en ren krigsförklaring! hade en förfärad Clémenceau ropat. Mina herrar från majoriteten, ni tänker minsann inte belägra Paris!

Arrondissementens märer, som regeringen hade utsetts som statens lokala representanter i Paris, erbjöd sina tjänster som medlare. Fast besluten att undvika ett blodbad lade Clémenceau den 20 mars fram ett lagförslag, undertecknat av 18 andra representanter för Paris, till stöd för valet av en kommunstyrelse för staden Paris. Tanken var att motverka risken för en drabbning genom att erbjuda Paris en laglig auktoritet. Lagförslaget viftades bort av Nationalförsamlingen. Thiers fortsatte förhandlingarna med märerna med låg profil, framför allt för att få dessa att ansluta sig till sin egen sida genom att framstå som välvillig och respektabel. Diskussionerna blev dock resultatlösa, och kommittén utlyste valet av Kommunen till den 26 mars.

Inför valet skickade Nationalgardets centralkommitté en ”vädjan om vaksamhet och eftertanke” till alla väljare via affischer runtom i Paris:

”Medborgare,

Kom ihåg att de människor som kommer att tjäna er bäst är de som ni kommer att välja bland er, de som lever ert liv, lider av samma mödor. Bevara er från de äregiriga och parvenyerna; de ena liksom de andra rådfrågar enbart sina egna intressen och till slut anser de sig själva som oumbärliga. [] Undvik också dem som turen har gynnat alltför mycket, ty alldeles för sällan är den som besitter lyckan benägen att betrakta arbetaren som en broder. Slutligen, sök er till människor med uppriktiga övertygelser, folkets män, beslutsamma, aktiva, rakryggade och vilkas hederlighet är välkänd.”

Valet till kommunen den 26 mars

Den soliga söndagen den 26 mars 1871 gick ungefär 230 000 parisare till valurnorna. Det var knappt hälften av alla registrerade stadsväljare. Många parisare från de finare stadsdelarna hade börjat fly staden så fort kapitulationen hade undertecknats. I arbetarklassområdena röstade man däremot med hänförelse, med känslan av ett intåg i det förlovade landet. Författaren Jules Vallès lyriska ord i den av honom grundade tidningen Le Cri du peuple (Folkets rop) den 26 mars 1871 ger en antydan om denna dags särskilda atmosfär:

”Denna ljumma och klara sol som förgyller kanonernas mynningar, dessa buketters doft, fanornas skälvan, sorlet av denna revolution som passerar, stillsam och vacker som en blå å; dessa ryckningar, dessa glimtar, dessa kopparfärgade fanfarer, denna glans av brons, detta hoppets skimmer, denna doft av ära, där det finns skäl för de segerrika republikanernas armé att hänryckas av stolthet och glädje. [] Vad som än händer nu, skulle vi besegras igen i morgon och dö, så är vår generation tröstad! Vi är gottgjorda för tjugo år av förlust och ångest. Hornblåsare! Ljud i vinden! Trummor! Låt fälten ljuda! Omfamna mig, kamrat, du vars hår är grått precis som mitt! Och du pojk, som spelar kulor bakom barrikaderna, kom så får du också en omfamning” 

Jules Vallès (1832-85), fransk kommunistisk författare, journalist och kommunard. På svenska finns hans självbiografiska roman Jacques Vingtras. 1. Barnet (Norstedt, 1980). Foto av okänd fotograf. [Källa: Public domain]
Pariskommunen är namnet på den lika mytomspunna som kortlivade revolutionära kommunstyrelsen, som valdes den 26 mars och fick uppdraget att förvalta Paris under motståndarnas ständiga artilleribombardemang fram till den 20 maj 1871. Två månader av ett anmärkningsvärt experiment som påbörjade en radikal omorganisering av samhället:

”Landets styrelse övergår från de besuttna, från de som har ett materiellt intresse av att bevara samhället till dem som är fullkomligt likgiltiga för ordningen och stabilitetens upprätthållande”, jämrade sig Edmond de Goncourt i dagboken den 28 mars.

Kommunstyrelsen som valdes bestod av 83 medlemmar, men snart skulle antalet minska genom avgången av 22 borgerliga ledamöter. Bland Pariskommunens folkvalda medlemmar fanns inga yrkespolitiker. Enbart sådana som man – i brist på något mer sofistikerat begrepp – får kalla för vanligt folk. Småhandlare, hantverkare, journalister, advokater, ett trettiotal arbetare, merparten med ett gediget aktivistiskt förflutet bakom sig, en del hade upplevt landsflykt eller fängelset.

Förutom de redan omnämnda Armand Antoine Jules Arnaud och Jules Babick kan vi till exempel nämna apotekaren Jules Miot, snickaren Jean-Louis Pindy, kemtvättsarbetaren Benoît Malon, advokaten Jules Méline, gjutaren Emile-Victor Duval (som redan satt i centralkommittén), trubaduren Jean-Baptiste Clément, målaren Gustave Courbet, journalisten Charles Delescluze, smyckesarbetaren Léo Fränkel, författaren Jules Vallès, läkaren Edmond Alfred Goupy, arkitekten Georges Arnold, ingenjören Charles Beslay och veterinären Dominique Régère.

Majoriteten av dessa kommunmedlemmar var givetvis vänsterorienterade, men de ”vänsterextrema” var i minoritet. Mellan femton och tjugo var ”radikala” republikaner, som förespråkade en social, demokratisk och decentraliserad Republik. Ungefär tjugo var jakobiner, anhängare av en stark statsmakt som åberopade sig på arvet av 1793. Tio var blanquister, och bekände sig till Auguste Blanquis upprorskommunism. Några socialister tillhörde Första Internationalen. Några få var proudhonister och förespråkade framför allt sociala reformer. Några var ”oberoende”. Jakobiner, blanquister och oberoende bildade en ”majoritet”, de övriga utgjorde en social-reformistisk minoritet.

I korthet var kommunmedlemmarna långt ifrån likasinnade. Jakobinernas idé om en centraliserad och ”odelbar” Republik krockade med proudhonisterna, som talade om självstyrande kommuner. Ett fåtal kommunmedlemmar pläderade för att man skulle angripa Versailles, men majoriteten motsatte sig användandet av våld. Kommunister som Fränkel ville socialisera företag och förespråkade auktoritära åtgärder för att utjämna klassklyftorna, medan majoriteten vägrade all form av iblandning i arbetsförhållandena. Inte desto mindre delade de gemensamma värderingar och övertygelser, såsom en utpräglad antiklerikalism, fördömandet av arbetarnas ”exploatering” och ett principiellt motstånd mot all form av anfallskrig.

Pariskommunens första dekret handlade om nödåtgärder: kommersiella skulders betalning sköts upp, tre månaders hyra skrevs av, försäljningen av pantbelånade föremål stoppades, ett bidrag utgick till krigsänkor och föräldralösa, ett kommunalt slakteri finansierat av stadens offentliga medel skapades och tomma bostäder tvångsförvaltades till förmån för bombardemangens offer.

Pariskommunen införde en ny maktapparat, där alla politiska funktioner ställdes under direkt demokratisk kontroll. Principerna om politisk representation och parlamentarism avskaffades: politiken skulle inte längre vara eliten av representanters revir utan allas ansvar. De folkvaldas mandat blev villkorade. I egenskap av folkets företrädare blev kommunmedlemmarna, liksom alla stadens tjänstemän inklusive domare och lärare, valbara och avsättningsbara. Ett lönetak infördes för tjänstemännen samt dubbla mandat förbjöds.

Kommunen hann vidta några viktiga åtgärder: nattarbetet för bageriarbetare förbjöds, stängda fabriker överfördes till arbetarkooperativ, anbudsinfordringar för stadens offentliga upphandlingar skulle gynna arbetarkooperativ. Om det inte fanns något arbetarkooperativ blev anbudsgivaren tvungen att ange arbetarnas lön.

Reformen av utbildningsväsendet blev kanske Pariskommunens mest betydande. Kommunen lagstiftade om en gratis, sekulariserad och obligatorisk skolgång för alla. Utbildningsstipendier skapades och yrkesskolor grundades för såväl flickor som pojkar. Ett reformprogram som den Tredje Republiken, den som uppstod åren efter Pariskommunens fall, skulle behöva ett halvt sekel för att genomföra.

Genom att inleda en radikal separation mellan kyrka och stat – 35 år tidigare än de berömda lois de 1905 (1905 års lagar) – förvekligade Pariskommunen på förhand ett annat stort framsteg för den kommande Republiken.

Under Pariskommunen sjöd arbetarkvarteren av liv och rörelse. Precis som 1789 grundades tidningar, klubbar och föreningar. Möten hölls dag och natt, ofta i kyrkor, där män och kvinnor diskuterade fritt. I Kyrkan Saint-Bernard de La Chapelle installerades till exempel Revolutionens klubb där författaren och anarkisten Louise Michel var aktiv. Michel var förresten bara en av de många kvinnorna som spelade en viktig roll under Pariskommunen. Journalisten och författaren André Léo (1824-1900), feministen och anarkisten Nathalie Lemel (1827-1921) och den 20-åriga ryska Elisabeth Dmitrieff (1851-1910 el. 1918), samtliga medlemmar i Första Internationalen, bildade Kvinnornas fackförening till försvar av Paris och vård av de sårade och förespråkade kvinnornas rätt till arbetet och lika löner.

Frédéric Théodore Lix (1830-97), ”Ett möte i Kvinnornas klubb i kyrkan Saint-Germain-l’Auxerois”, gravyr publicerad i Le Monde illustré den 20 maj 1871. [Källa: Public domain]
André Léo (1824-1900), författare, feminist och anarkist. Okänd fotograf. [Källa: Public domain]
Nathalie Lemel (1827-1921), fransk feminist och anarkist. Okänd fotograf. [Källa: Public domain]
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Elisabeth Dmitrieff (1851-1910/1918), rysk socialist oh feminist. Fotograf Alphonse Liébert (1827-1913) [Källa: Public domain]
En direkt demokrati där medborgarna skulle behålla kontrollen över folkets representanter; ett samhällsbygge utan priviligierade som skulle garantera alla ett värdigt liv. Ja, för alla Frankrikes besuttna, borgare och aristokrater, tedde sig kväsningen av Pariskommunen som en fråga om liv eller död. Men den franska klasstriden ansågs också som en egen angelägenhet av den tyska ockupationsmakten, inte minst därför att revolutionen i Paris äventyrade den franska regeringens löfte att betala den jättelika krigstributen på 5 miljarder francs. ”Den tyska regeringen anser att det är Frankrikes regerings plikt att övervinna uppviglingen i Paris”, skrev den högste befälhavaren över de tyska ockupationstrupperna Alfred von Fabrice i en rapport till Jules Favre i slutet av mars. I ett tal den 21 mars betonade samma Jules Favre inför Nationalförsamlingen i Versailles att ”den franska regeringen måste ge Tyskland garanti på Frankrikes kreditvärdighet”.

Tyskarna hade gått med på att befria franska krigsfångar för att hjälpa Versailles i dess korståg mot packet i Paris. Självfallet inte utan vissa kompensationer, vilka Thiers hade godtagit utan svårighet. Förutom Metz skulle Thiers skänka bort Sainte-Marie-aux-Mines med dess mineralrika mark. I ett brev till sin bror i slutet av april skrev en förtvivlad Flaubert:

”Tack och lov så har vi tyskarna här – så låter borgarnas allmänna rop. Vilken besudling!”.

Postblockaden mot Paris som Versailles tillämpade hade försatt huvudstaden i total isolering från resten av Frankrike, som regeringen och de Versailles-trogna nu översköljde med lögnpropaganda. Falska skräckskildringar spreds över hela landet, där kommunarderna kallades för gudlösa mordbrännare och lata ligister. De var kosmopolitiska skurkar som ömsom beskrevs som Internationalens hantlangare, ömsom som preussarnas biträden. Man talade om diktatur, hittade på ett rött terrorvälde. De besuttna vredgades av en ”outhärdlig inblandning i arbetsförhållandena” och av att ”en enda klass skulle förbehållas rätten till avkastning”.

Det provinsiella Frankrike borde få veta sanningen, ansåg den kvinnliga kommunarden André Léo, författaren till en text publicerad i La Commune den 10 april 1871, en text som genast utskrevs i hundratusen exemplar för att sändas utanför Paris via ballonger:

”Broder, du blir lurad. Våra intressen är desamma. Vad jag ber om, det vill du också. Befrielsen jag kräver, den är din. Det är väl samma sak om det är i staden eller i landsbygden att de som producerar all denna världens rikedom själva saknar bröd, kläder, bostad, vård [] Kriget som Paris för i denna stund, det är ett krig mot ocker, lögner och lättja. Man säger till er: parisarna är splittrare. Nå, gott folk, ser ni inte vem som säger detta? Är de inte själva splittrare, de som utan att utföra någonting lever ymnigt på de andras arbete? Har ni aldrig hört talas om tjuven som för att behålla masken ropar stoppa tjuven?

”Försoningen kommer att vara fullständig” (Jules Favre)

Till den otålige tysken Alfred von Fabrice hade Jules Favre skrivit i slutet av mars: ”Oroa er inte, våra soldater kommer att utföra sitt ärofulla verk”. Och inför Nationalförsamlingen skröt han: ”Frankrike har just samlat den vackraste armé landet någonsin fått beskåda. De respektabla medborgarna kan vara lugna: striden kommer att vara smärtsam, men kort”. I verkligheten tvivlade regeringen och officerarna på truppernas pålitlighet. Hade de inte fraterniserat med pöbeln den 18 mars?

”Vid tiotiden kanonaden från Courbevoie-hållet. Gott, då har borgarkriget börjat!” glädjer sig den 2 april Edmond de Goncourt, när Thiers inleder offensiven. I sina ”politiska minnen” berättar Vicomte de Meaux att hela Versailles inväntade slagets utgång med en viss oro över soldaternas agerande. Men strax efter att attacken hade startats rusade en hästdroska tillbaka från fronten med goda nyheter: handelsministern Lambrecht ropade glatt: ”Flocken har bitit!”. Versailles soldatesk hade just inlett sitt heliga krig mot Paris revolutionära småfolk och visat var skåpet skulle stå. Alla tillfångatagna kommunarder blev avrättade på plats och utan dom.

Som hämnd för detta antog kommunen det så kallade ”gisslandekretet”: framstående personer, därav många präster, togs som gisslan och skulle avrättas som vedergällning. Ärkebiskopen Darboy blev förhörd av chefen för polisprefekturen, den våldsamt antiklerikale Raoul Rigault, 24 år:

” –Namn och yrke!

–Monseigneur Georges Darboy, ärkebiskop i Paris, Guds man.

–Arbetsgivarens namn och adress.

–Gud finns överallt.

–Notera att den förhördes arbetsgivare saknar fast boende.”

Trots att Pariskommunen vägrade in i det sista att tillämpa dekretet skulle Darboy och 46 andra i gisslan avrättas under den blodiga veckan i slutet av maj.  Avrättningarna skedde på desperata kommunarders initiativ, alltså utan kommunens sanktion.

Efter en katastrofal motattack dagen därpå skulle Pariskommunen i fortsättningen hålla sig till en defensiv taktik. Nederlaget orsakade en våg av defaitism över Paris. De Goncourt återger uttalandet av en nationalgardist från Passy, som han träffade på omnibussen:

”–Jag gick in i gardet för att jag trodde på det, men nu ger jag mig i väg … Det är ingen ordning och reda … Officerarna är så dumma … Och man kan inte låta bli att undra om där inte finns en hel del gott folk som fått betalt för att ställa till trassel … Jag gick in i gardet för att jag inte hade något arbete … för att man får trettio sous … för att jag inte ville stjäla … Men om jag bara kunde hitta något annat att göra, vad som helst … dra en skottkärra … så skulle jag inte stanna i Nationalgardet en minut till”.

Den anarkistiska författaren Victorine Brocher (1839-1923), vars man var nationalgardist och själv deltog i kommunens dödskamp som sjukvårdare, vittnar också i sin bok Souvenirs d’une morte-vivante: Une femme dans la Commune 1871 (ung. Minnen av en levande död: En kvinna i Pariskommunen 1871) om den allmänna förtvivlan över kommunens militära maktlöshet:

Victorine Brocher (1839-1921). Fransk anarkist och författare. Okänd fotograf. [Källa: Public domain]
”Kommunen var så trygg i sin roll att hon inte verkade ta Versailles attack på allvar. Man förlorade dyrbar tid i meningslösa diskussioner, i tomma fraser. Den militära organisationen var totalt bristfällig. Inga instruktioner i administrationen, man visste inte vem man skulle söka sig till, man kunde inte få något i tid, allt detta var paralyserande.” 

Med sin brist på militära förberedelser och framför allt avsaknaden av en hierarkiskt organiserad yrkesarmé, hade Kommunen inte en chans mot Thiers soldatesk. Versailles vann seger efter seger: den 18 april föll Asnières-sur-Seine, den 8 maj fortet Issy, den 14 maj fortet Vanves och den 18 maj började Versailles bombardera Paris belägringsvallar.

Den blodiga veckan

Den 21 maj nådde Thiers trupper innanför Paris murar. Sextiotusen regeringssoldater vällde österut på Champs-Elysées och nådde Place de la Concorde (Endräktstorget) där de utsattes för en tung artillerield från Tuilerierna, som tvingade dem att vända tillbaka till Grand Palais.

Samma dag meddelade en triumferande Thiers församlingen att de hederliga fransmännens slutgiltiga seger mot packet nu var inom räckhåll, om ett till två dygn, trodde han. Det skulle ta en hel vecka för Versailles att återerövra Paris, som försvarade sig med en desperat ihärdighet, gata för gata, barrikad för barrikad.

Edmond de Goncourt bevittnade själv parisarnas frenetiska motstånd:

”Gevärselden tycks aldrig vilja sluta, men avtar så småningom i styrka. Snart hör man bara enstaka skott. Till slut två, tre knallar och strax efteråt ser vi det sista bandet av barrikadens försvarare fly därifrån – fyra eller fem unga pojkar på knappt femton år. Jag hör en av dem ropa: Jag skall hålla ut till det sista!”.

Trots deras enorma tapperhet drevs kommunarderna sakta men säkert bakåt mot staden östra del. Soldaternas repression mot de besegrade blev lika hänsynslös som barrikadstriderna var rasande. Belåtet rapporterade de Versaillestrogna tidningarna om kommunardernas massakrer. Den 26 maj 1871 kunde man till exempel läsa i Le Gaulois:

”våra soldater som rusade in på alla gator trängdes snart med mellan 600 och 700 kommunarder mellan Panthéon, Sainte-Geneviève biblioteket och kyrkan Saint-Etienne du Mont. Inte en enda kom undan massakern.” Och i Le Siècle den 31 maj: ”våra soldater hade ihjäl nästan alla rebeller som de fick tag i.”

Paris blev krossat på det mest brutala sättet. ”Versailles generaler vadade i Paris på en bädd av lik, med blod upp till gylfen” (Georges Bernanos). Vid Militärskolan och börsens grindar avrättades grupper av kommunarder med kulspruta. På Rue des Rosiers i Montmarte, där generalerna Lecomte och Clément-Thomas hade arkebuserats den 18 mars, sköt soldaterna på måfå mot gatans invånare. Snart uppstod det högar av lik överallt i staden. Längs skolan Ecole polytechniques mur, över en längd på cirka hundra meter, blev de döda kropparna stapplade som vedträ upp till tre meters höjd. Abboten Courtade, en av prästerna som Pariskommunen hade tagit som gisslan, skulle berätta i den katolska tidskriften Le Correspondant den 25 maj 1901:

”Efter att ha befriats av mina vänner från Versailles gick jag på trottoaren på boulevard du Prince Eugène: där såg jag berg av lik på varje torg, män, kvinnor, barn.”

Frédéric Théodore Lix (1830-97). Massavrättning av tillfångatagna kommunarder vid kasernen Lobau nära Hôtel de Ville i Paris. Gravyr i L’Illustration den 10 juni 1871. [Källa: Public domain]
Historien bakom bilden ovan gavs av Edmond de Goncourt i hans dagbok:

”Mitt bland soldaterna går en skara män, i spetsen av en svartskäggig individ med bindel om pannan. Jag lägger märke till att en av dem måste hållas uppe av sina grannar, som om han inte hade kraft att gå. Dessa män är så underligt bleka – deras ögon har en flackande, tom blick som jag inte kan glömma. […] Bredvid mig räknar en fredlig borgare: en, två, tre … De är tjugosex. Eskorten driver fram dessa män i språngmarsch till Lobau-kasernen, vars port tungt faller igen bakom dem.

Jag förstår fortfarande ingenting, men jag har inom mig en obestämd ångest. Borgaren som hade räknat säger till sin granne :

–Nu kommer det inte att dröja länge förrän vi hör den första salvan.

–Vilken salva?

–De skall ju skjutas!

Nästan i samma ögonblick bryter det lös en våldsam gevärseld innanför murarna, med något av mitraljösens mekaniska regelbundenhet. […] detta ljud tycks aldrig vilja ta slut. Äntligen tystnar det. Alla känner sig lättade, man kan andas igen – då kommer det plötsligt en brakande knall som skakar fängelseporten på dess gångjärn, sedan ännu en och så den sista. Någon säger att det är en poliskonstapel som ger nådastöten åt dem som inte är riktigt döda.

I det samma kommer exekutionsplutonen ut genom porten, ostadigt, likt en skara berusade män och med blod på några av bajonettspetsarna. Och medan två täckta likkärror kör in på gården smyger en präst sig ut därifrån; man ser honom skynda åstad längs kasernens yttermur – hans magra rygg, hans paraply, benen som inte riktigt vill bära honom.”  

Samtidigt som de borgerliga styrkorna fullföljde sitt ärofulla verk – en ny Bartolomeinatt mot Paris lägsta sociala element – lägrade sig brandröken över staden. Tuileriepalatset, Hôtel de Ville, Palais d’Orsay och många andra byggnader hade stuckits i brand av de desperata försvararna. Men också till följd av Thiers truppers oljebomber. Den 28 maj utkämpade kommunen sin sista strid på Père-Lachaisekyrkogården i östra Paris (idag 20:e arrondissementet). De överlevande kommunarderna ställdes mot en mur och avrättades på plats. Muren på Père-Lachaisekyrkogården är idag ihågkommen som ”Kommunardernas mur” (bild).

”Kommunardernas mur (Le Mur des Communards)” på Père-Lachais-kyrkogården i Paris. Vid muren ägde avrättningarna rum. Fotograf: Ertly [Källa: Creative Commons Attribution]
Det var under denna blodiga veckan som Eugène Pottier i sitt gömställe på Rue Myrha i Montmartre skrev en dikt till Internationalens ära och som i framtiden skulle bli hymnen till alla sociala kamper, ”Internationalen”.

”Kugghjulet kommer att vrida nacken av oss

Kapitalet triumferar

Kulsprutan skapar ordning

Genom att hacka sönder kvinnor och barn”

Hur många exakt var de som fick sätta livet till för att blidka de hederliga fransmännens blodtörst? Historikerna är överens om att de räknas i tusentals. Var det 17 000 som generalen Appert fastställde i en officiell rapport 1875? Var det mellan 6000 och 7000 som den brittiske historikern Robert Tombs hävdar? Vissa, som Camille Pelletan, pratade om 30 000.

Ungefär 5000 överlevande kommunarder dömdes till fängelsestraff, och lika många deporterades. Bland dem Louise Michel som hade överlämnat sig själv till Versailles den 25 maj. Under rättegången lät hon sin intakta kämpaglöd brista ut i en berömd harang:

”Eftersom det verkar som om varje hjärta som klappar för frihet enbart har rätt till ett stycke bly, så kräver jag min del! Om ni låter mig leva kommer jag aldrig att sluta ropa på hämnd!”

Louise Michel deporterades till den franska kolonin Nya Kaledonien. Där skulle hon lära av öns invånare kanakernas språk och kultur och stötta dem mot kolonialmakten Frankrike. Hon återvände till Paris 1880 efter att kommunardernas allmänna amnesti hade röstats igenom – en amnesti som till stor del var ett resultat av ledamoten Clémenceaus kamp, numera känd som ”ministerstörtaren”. På tågstationen Saint-Lazare blev hon mottagen av tusentals parisare som ropade: ”Vive la Commune!”. Där väntade också Jules Vallès och Eugène Pottier, båda tillbaka från exil i London.

Tio år senare hade Republiken alltså benådat kommunarderna. Den segerrika borgerliga Republiken, som nu hade lyckats slå rot i det rurala Frankrike, kunde unna sig lite barmhärtighet gentemot gårdagens ärkefiende. Genom utplånandet av det revolutionära Paris hade nämligen Thiers visat hela den provinsiella borgarklassens samt de traditionalistiska bönderna att Republiken numera var motsatsen till Revolutionen. Att Republiken värnade om ordningen, tryggheten och egendomsrätten och inte längre hade något att göra med dessa farliga egalitära villfarelser. Och att republikanerna, i striden mot ”plebejen som inte vill erkänna de upphöjda och överlägsna klassernas naturliga makt” (Hertigen de Broglie), kunde uppvisa ännu mer slagkraft än någon kung eller kejsare.

Pariskommunen blev till sitt väsen arbetets första stora strid mot kapitalet. Och just därför att den blev detta i första hand, blev den besegrad, och väl besegrad blev den slaktad.Jean Jaurès.

Pariskommunen fick ett dubbelt eftermäle. Av det misslyckade experimentet drog marxisterna lärdomen om att proletariatets befrielse och målsättningen om ett klasslöst samhälle enbart kunde uppnås genom en solid förberedelse och krävde betydligt hårdare tag mot kapitalet. Även om Pariskommunen, som vi just sett, inte kan beskrivas som ett kollektivistiskt försök, blev parisarnas uppror för eget självstyre en ständig inspirationskälla för alla framtidens kommunister. Kanske blev det ändå så att det tragiska parisiska exemplet hjälpte Lenin och bolsjevikerna att lyckas förändra världens ansikte.

Dessutom förefaller den hoppfulla andan som genomsyrade Pariskommunen ständigt aktuell: visionen av ett samhälle där skolan, genom att för var och en öppna möjligheten att ta vara på vetenskaplig kunskap hjälpa till att befria det mänskliga sinnet från analfabetism och religionens tyngd. Vidare ter sig den ädla ambitionen om social rättvisa och kampen mot arbetarnas exploatering samt betoningen av alla individers rätt att leva ett värdigt liv än idag som eftersträvansvärda målsättningar. Var det inte själva idén om välfärdssamhället, idag en vedertagen självklarhet, som redan fanns i ett embryonalt stadium på Paris barrikader?

Den antielitism som präglade kommunardernas syn på politiken, alltså misstron mot ett system där en grupp av inför folket ansvarslösa karriärpolitiker äger monopol på all politisk verksamhet, liksom kravet på en mer decentraliserad och underifrån styrd politisk regim har däremot inte kommit att utmärka eftervärlden. Kommunarderna skulle utan tvivel förfäras av dagens vertikala reklamdemokrati, där karriärpolitikernas patetiska gestikulerande knappast lyckas lura passiva väljare om en möjlighet till förändring. Med andra ord, kommunardernas kamp lever vidare.

Precis 150 år efter parisarnas stolta stund, låt oss minnas de som föll i tapperhetens fält.

VIVE LA COMMUNE!

NOTER

[1] Denna extraordinära församling, som hade sammankallats av Ludvig den XVI för att godkänna grundläggande skattereformer, samlade representanter för landets tre ständer: prästerskapet, aristokratin och tredje ståndet, där de sistnämnda utgjorde den överväldigande majoriteten av landets befolkning. Bland representanterna för det tredje ståndet fanns advokater och välbärgade handelsmän, men bara en enda bonde och inga arbetare.

[2] Samme Lamartine publicerade i 1847 en av 1800-talet största bästa-säljare, Girondisternas historia, som fick ett oerhört genomslag hos alla som funderade över hur och varför de Mänskliga Rättigheternas Revolution hade kunnat frambringa en klass av olycksbarn:

”Girondisterna var folk som var perfekt beslutna att låta alla oförrätter i Nationens djup kvarstå, de ville substituera tronens dominans med rikedomens dominans med följden att Frankrike, i stället för en enda tyrann, hädanefter skulle få flera tusentals.”

[3] Enligt historikern Henri Guillemin fick Bismarck till och med Belfort (en stad i östra Frankrike, ca. 5 mil väster om schweiziska Basel) serverad på ett fat av den franska regeringen, som hade beordrat general D’enfert Rochereau att kapitulera, så att Bismarck kunde använda Belfort som växelmynt mot Metz och blidka de som i London oroade sig över Tysklands plötsliga territoriella expansion.