Pulshöjare och stulna harrar

Recension

Pulshöjare och stulna harrar

Pulshöjare och stulna harrar av Håkan Ågren.

Bokförlaget K&R AB, 2020, 124 sidor, häftad.

ISBN: 978-91-88925-48-0

Thomas Malm

Att pilka torsk betraktades i mina barn- och ungdomsår med milt överseende av de sportfiskare som jag med beundran såg kasta fluga efter lax i Mörrumsåns forsar. Någon avancerad utrustning eller kunskap fordrades inte för vad jag ägnade mig åt, och kanske låg en del av tjusningen just i det. I alla fall hör de till mina ljuvaste minnen, de där sommarkvällarna då far och jag satt i vår guppande utombordare i Hanöbukten medan solnedgången fick Ryssbergets fond att skimra i trolska färgtoner och vi drog upp vad som inom kort skulle stå på matbordet med nypotatis och dill.

Det var på den tid, 60- och 70-talet, då det ännu fanns gott om torsk i Östersjön. Det hände också att mina spinnare lockade abborrar, dessa lika vackra som välsmakande vatteninvånare, och en gädda som slet sig invid Fågelön blir större för varje gång jag tänker på den. Spänningen att i arla morgonstund vittja det gamla nät jag köpt av en fiskargubbe för 25 kronor eller se om det kommit en ål i homman minns jag ännu med välbehag, liksom hur det pirrade till i mig när flötet drogs under ytan av någon mört i Växjösjön. Kort sagt, fiske av enkla men ack så härliga slag var en del av min uppväxt, och intresset har jag sedan dess fått utlopp för på många olika sätt under resor världen över – inte minst i Söderhavet.

Men åren har gått, och tiderna har förändrats. Den ekologiska balansen i världshaven rubbas nu bland annat genom att väldiga mängder småfisk trålas för att bli till mjöl som inhägnade laxar och torskar föds upp med. Olustig är likaså tanken över den storskaliga industri, som gör att vi på våra tallrikar får vildfångad fisk av arter vars framtida existens inte längre är självklar. Att gå på skånskt ålagille har inte riktigt samma romantiska skimmer av folklig tradition över sig, när man påminns om rödlistning. Det ligger en hel värld mellan det och att vid en sprakande härd halstra sin harr invid en älv i vildmarken. Ja, nu har jag själv aldrig gjort just det sistnämnda eller ens sett en sprattlande harr, men ändå känns det som om jag varit med när journalisten och flugfiskaren Håkan Ågren (f. 1944) gjort det vid Laisälven, Voxnan och andra vattendrag. Så inlevelsefullt berättar han nämligen.              

Håkan Ågren – journalist och författare med förmåga att fånga både fisk och läsares intresse. (Foto ur Håkan Ågrens arkiv, via Wikimedia Commons.)

Under rubriken Pulshöjare och stulna harrar delar han i tjugo kåserier med sig av många års fiskeupplevelser. Litterärt högtravande är de inte, och layouten är liksom bildurvalet av enkelt slag. Men lika aptitretande som tankeväckande är den serverade anrättningen. ”Jag vet att livet tar slut, men tar fisken slut?” frågar han sig och svarar: ”Det beror förstås på vad som händer med vår miljö och om vi kan samlas till motstånd mot profitörerna och skövlarna och inte glömma de som ska leva efter oss.” Så sant.

Dessa skildringar kan ses som pusselbitar i den bild av fascination för naturen som vi så väl behöver i en tid av pessimism beträffande livets mångfald. ”Natur” och ”miljö” är begrepp som mer och mer har kommit att implicera bekymmer och elände, antingen det nu handlar om klimatet, miljögifterna eller nedhuggningen av regnskogarna. Då är det härligt att läsa en bok som den här, inte därför att dess författare blundar för de problem som finns, utan därför att han låter oss se något av det värdefulla som det gäller att slå vakt om. Än finns det fisk i våra älvar och människor som vet att berätta om bärkraftigt fiske. Ågrens tonfall är rättframt och språket klart som källvatten, men också poetiskt och sensuellt, samtidigt som texterna är lärorika.

En liten men nog så intressant iakttagelse som författaren uppger sig ha gjort från Stockholms ström till Älvkarleby är att påfallande många invandrare fiskar och därigenom får ett naturligt umgänge med inhemska svenskar. ”Som fiskare talar vi plötsligt samma språk!” Kunde inte det vara något att tänka på i samband med den så heta integrationsfrågan?

Vad är det förresten som får så många intresserade av fiske, även om det alltför ofta får ge vika för andra sysselsättningar när vi lämnar barnaårens metande bakom oss? Det finns forskare – däribland jag själv – som anser att många av vår arts anatomiska och fysiologiska särdrag tyder på att våra förfäder i ett avlägset förflutet tillbringade mycket av sin tid med att vada och simma i sökandet efter skaldjur, fisk och annat ätbart i floder, sjöar eller kustvatten. Är det kanske så att det där med att se ut över en vattenyta finner en resonansbotten djupt inom oss? ”Jag föreställer mig att det är ungefär samma fenomen som när vi stirrar in i en eld”, filosoferar Ågren. ”Vi må vara aldrig så datoriserade och modernt sönderstressade, stirrar vi in i en eld blir vi ändå hypnotiserade på ett märkligt och gåtfullt sätt.”

När jag läser om de spännande och dråpliga händelserna, inser jag varför så många stora författare också gillat att fiska. I tystnaden och spänningen med spö i hand medan ljuset spelar i krusningarna, där finns också lugn och ro att minnas, fundera, välja tankespår, ja, hitta på. Hemingway är ett namn som Ågren gärna återkommer till. Den gamle och havet (The Old Man and the Sea, 1952), med dramatiken kring den ensammes kamp mot svärdfisken och hajarna, kände jag så klart till. Men det var en nyhet att Hemingway fann sitt speciella uttryckssätt på ett kafé i Paris, där han 1924 satt och skrev en novell baserad på upplevelser han haft under en flugfisketur några år tidigare.

Även andra författarnamn passerar revy: Albert Viksten, Hans Lidman, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson för att nämna fyra av de svenska – och från den internationella arenan bland andra George Orwell, Anton Tjechov och naturligtvis Izaak Walton med klassikern The Compleat Angler (1653). Särskilt Viksten och Lidman var tidiga och viktiga inspirationskällor för Ågren efter barndomens första erfarenheter av husbehovsfiske i farmoderns Bockträsk. Enligt Ivar Lo-Johansson var Viksten ”i sina bästa stunder en författare av vildmarkshistorier som överträffade Jack London”. Lidman skrev, berättar Ågren, om ”individens kamp mot elementen, äventyr i vildmarken som krävde en ny slags kunskap”.

Apropå kunskap, så kryddas Ågrens egen framställning av kännedom rörande fiskars beteende utan att boken för den sakens skull blir till en handledning för flugfiskare. Den som inte hör till de initierade finner det kanske närmast rörande att vuxna människor sitter och binder hårstrån vid krokar för att skapa imitationer av insekter. Men bakom detta pillriga hantverk, en hobby i sig, finns iakttagelser av vad fiskar lockas av i olika vatten och vid skilda tidpunkter. ”När vinden för ut de svärmande myrorna från björkskogen och bär dem över vattnet, kan en myrimitation ta mycket fisk”, får vi exempelvis veta. Erfarna fiskare jorden runt har biologer, humanekologer och kulturhistoriker mycket att lära av.  

Men författaren minns också barnaårens anspråkslösare fiske efter mört, denna så kallade ”skräpfisk” som faktiskt är en läckerhet – inte bara för huskatten. Jag visste, skam till sägandes, inte att mörtsoppa ställs på borden i hela Östeuropa eller att saltad och rökt mört äts med välbehag i Norge. ”Surmört” må låta som ett skällsord, men sägs överträffa surströmmingen som delikatess. Det är en intressant uppgift som dock icke kommer att få mig att googla efter recept. Min inställning till surströmming kan bäst sammanfattas i några ord från den gamle lundaprofessorn Wilhelm Skarstedt: ”Jag tycker det smakar som att äta ansjovis på dass.” Fast den hugade kan ju pröva på att låta några mörtar ligga och jäsa i en träkagge ett år. Katten klarar sig nog ändå.

Antingen det nu handlar om mörtmetande från en brygga eller kast med ”haröra” (en populär typ av fluga) i en norrlandsälv, är Ågrens bok full av underfundig humor och kloka tankar, vilket utan tvekan gör den läsvärd. ”Jag har blivit mer övertygad om att fiskare i allmänhet mår bra av att åldras, men att det inte gör någonting om en del av vårt barnasinne fortsätter att vara med oss på den långa och spännande färden”, skriver han på ett ställe. Säkert skulle världen se bättre ut om fler med barnasinnet i behåll gick och fiskade istället för att hitta på en massa dumheter.