En ny roman av Roberto Saviano
Margareta Zetterström
Utan fotbollsspelande barnbarn skulle jag säkert inte ha varit så ivrig att läsa Roberto Savianos nya roman. Där är det nämligen kärleken till il calcio som står i centrum, och jag har tidigare varit totalt ointresserad av allt som har med fotboll att göra. Men Saviano är trots allt en av mina italienska favoritförfattare, så jag lade alla gamla betänkligheter åt sidan – och blev också rikligen belönad.
Boken har titeln Cuore puro. Quattro amici. Quattro destini. Una sola passione (Rent hjärta. Fyra vänner. Fyra öden. En enda passion) och är utgiven av förlaget Giunti. Den baserar sig på en tidigare berättelse, Super Santos, från 2012 som i sin tur har sitt ursprung i ett bidrag till journalisten Alessandro Leograndes antologi Il pallone è tondo (Bollen är rund) från 2005.
Och visst handlar även Cuore puro om fotboll men minst lika mycket om Neapel och italiensk maffiabrottslighet. Det är en roman där enskilda detaljer (namn och platser) är fiktiva men där de tilldragelser som utgjort berättelsens inspirationskälla är ”absolut sanna” och de bakomliggande sociala förhållandena högst verkliga.
Romanen utspelar sig i Neapels norra periferi, i ett fattigt, dystert och nergånget kvarter där fotbollen för det uppväxande släktet utgör livets enda glädjeämne. De fyra vännerna, Dario, Rino, Giovanni och Giuseppe, är i tioårsåldern och tillbringar all ledig tid ute på gatan (eller på en liten cementplan invid de höga, gråa och trista hyreshusen) spelande fotboll, ibland tillsammans med andra barn i området men ofta ”all’americana”, det vill säga utan lagindelning, mål och målvakter.
Det är en hård miljö, ett deprimerande bostadsområde dit svärmar av mopeder kommer med knarkleveranser och där människor köar utanför husens portar för att köpa sig sitt heroin eller kokain.
De fyra småkillarna spelar jämt och har uppenbart talang. För dem är själva den fysiska fotbollen, den ilsket brandgula Super Santos med sina svarta karaktäristiska streck, en symbol för ”friheten”, ”ett löfte om lycka”, något som ger dem en försmak av ett annat och bättre liv än det deras förort har att erbjuda. Och de nappar därför förtjust när en representant för Systemet, alltså den del av den organiserade brottsligheten som av utomstående kallas camorran, erbjuder dem pengar för att fortsätta spela varje dag på den lilla cementplanen, efter skolans slut till midnatt. ”Jag vill att ni ska bli proffs”, smickrar han dem, ”det är bara en sak ni måste göra, men ni är ju så duktiga, så för er är det en struntsak”. Uppgiften består i att, så snart de ser en polisbil i antågande, vråla högt så att knarkförsäljarna hinner gömma undan sina varor och alla boende bli på sin vakt.
Varje söndagsmorgon får Dario, Rino, Giovanni och Giuseppe var sin sedelbunt i ersättning. Men en gång när polisen närmar sig är Dario så uppslukad av fotbollsspelet att han glömmer bort (eller rentav struntar i) att varna. Han straffas då omedelbart med uteslutning, och hela hans familj skamstämplas och tvingas bort från stadsdelen utan att någon vågar protestera. Och det är här titelns ”rena hjärta” kommer in. För romanen har också ett moraliskt tema, alltså frågan om att acceptera det onda och orättfärdiga Systemet eller försöka bjuda motstånd.
Jag tänker inte avslöja mer av handlingen, för något ska väl ändå läsaren ha kvar att upptäcka när boken utkommer på svenska. Och det hoppas jag verkligen att den gör!
(Margareta Zetterström har i ett tidigare nummer av Förr och Nu presenterat Roberto Savianos och Giovanni di Lorenzos bok Erklär mir Italien!)