Anders Björnsson
REKVIEM
Som fiskstank, mitt i natten
Andades ut, den förmerades
Drog täcket över mig,
den förstärktes
Det går inte att skyla sig,
när stanken kryper inifrån och ut
Försöker tänka ut alternativ:
dammdoft, stekos – svett,
utspilld pilsner, ruttnande möss …
Litet senare budskapet om att
grannfrun har avlidit. Hon från Åland,
mannen från Ösel, barnlösa
Jag öppnar fönstret och tänker:
ingen fabriksrök här
Men denna morgon hade granater
briserat i ett land –
24/2 2022.
Går genom ett hygge. Fordom var här mossgrönt, nu slemmigt
Spillkråkan i faggorna. Doft av traktorbränsle. ”Krossa luften!”
skriver en av mina vänner. Sticker mig på hallonsly, nypontagg,
björnbärssnår, almblad. Det är en lunk. Den varar inte för evigt
26/2 2022.
Var finns nu alla självmordsbombare,
infiltratörer, kuppmakare, mördare i
en högre statsnyttas namn? Var är vråken,
korpen som siktar mot ögat? Var har jag
hamnat efter decennier i instängdhet
och utanförskap? Dessa jämrans frågor
måttar mitt hjärta som ska blöda tills
parketten missfärgas, ödlan dränks i
gyttjor under larvfötter, organen sviktar
28/2 2022.
De döda de är nöjda nu, fast glada kan de inte vara
De sätter sig i trolsk respekt, för de har sett det uppenbara
De sitter i ett olvonträd, där får de sin information
Vi bär dem över stock och sten, de tvingar oss, de tar sig ton
Men de har inga ansikten, de litar till sin röst, sin pust,
sitt återskall i våra strupars suktan efter all den skymningsklara
visdom vi har gått och längtat efter under dessa många år. Just
nu har nån av oss beträtt den spång som leder över flon
1/3 2022.
Försjunk i glömskan där du föddes
Bevara svalkan där du växte
Vattna alla rötter, buskarna
som du vet att du snart ska lämna
2/3 2022.
Rådjuren i skogsbrynet, ofta två och två,
räds inte skräniga förskolebarn, inte
plåtslagare på taken och inte polishelikoptrar
Vad jag ville vara rådjuret på dagisgården,
omsvärmat, vad jag ville lära de små hur
rådjuren är och tänker. Och de skulle få smaka
på min mjölk och höra mitt visslingsljud
De skulle få rikta vattenslangen mot mig
Det är så här fredlig samexistens ser ut
3/3 2022.
Nätterna är värst. När slem kommer upp genom luftstrupen, svett väter lakanen, vänstervaden vrids i kramp. Den inre skärmen projicerar krigsbilder: tömda byggnader, kvarter, bostadsområden, stadsdelar. Det ställföreträdande lidandet. Så löjligt. Räcker det inte med ett glas gurgelvatten, ett skjortbyte, en promenad på vardagsrumsgolvet? Myndigheterna understryker att måndagens larmsignal endast övas. Också vår frihet håller på att skjutas i sank. Men det märks inte. Vår medgörlighet saknar en bortre gräns. Aktivisterna står redo. Småfurirerna.
6/3 2022
(Krigsmosaik).
Alla sex satser i Dmitrij Sjostakovitj’ sista stråkkvartett, den femtonde, skriven 1974, ett år före hans död, har tempobeteckningen adagio, utom den femte, som har beteckningen adagio molto. Stråkarna låter ibland som blåsare. Det viner och väser om dem. Ibland trumpetar det. Man tar sig igenom rum och mellanrum, beträder spruckna parkettgolv, väggarna hoar, någon står vid vasken. Vatten fräser, någon tar ett danssteg. Hur det rosslar, det är rosten! Hur det gnäller, det är sprickorna! Hur det som byggs faller samman! Och svider. Allt fastsurrat svider.
För Kristian Gerner
17/3 2022.
Myrtenträdet blev ett av pandemins första offer
Strök med av bristande omvårdnad – ja, kanske
Det kände sig väl inte tillräckligt utvalt
Och sedan fick vi ett nytt träd, ett bolligt
Det sträckte på sig när pandemin hade lagt sig
Fick ljusgröna skott som vände sig mot solen
Jag tog fram tygsaxen men avstod från att ansa
Utanför köksfönstret skällde två små hundar
Snödropp och vintergäck sken i morgonväkten
På taket ovanför entrén låg en petflaska
20/3 2022.
Natten till idag, som är Marie Bebådelsedag och Adams 39-årsdag, några dryga dygn efter den dödliga attacken på två kvinnliga lärare i Malmö latinskola, har jag denna dröm: Som en följd av stigande matpriser och sänkt pensionsavkastning i samband med det ryska kriget tvingas jag söka extraarbete för att få inkomsterna att gå ihop med utgifterna. Jag uppsöker Arbetsförmedlingen och får tjänst som lärarvikarie. Men skolan, dit jag går, utbildar skomakare, i korridorerna sitter elever och putsar skor, mina ämnen finns inte på schemat.
25/3 2022.
Tog av från Kristianstad, fästningsstaden, norrut, mot Broby. Där krökte sig vägen genom gårdarna och byarna, men efter Broby gick den tvärs genom skogen. Raksträckor. Såg inga hus, såg vägskyltar. Inga broar eller samhällen. Alla namnen var mig bekanta, men vad betecknade de? Drivebro, Killeberg, Loshult. Sedan Möckeln. Det var förvår, sträng blåst, och det låg snöklungor här och var. Någonstans fanns en gång en ålkista. Tog av mot Ljungby. Där var främmande land. Jag kände mig intensivt undanhållen. Färden hade just börjat, det skallrade i bakluckan.
För Sven Hort
April 2022.
Loppet kört. Vem har hållit i startpistolen?
22/4 2022.
Man skrämmer oss, och skrämda människor blir antingen stygga eller fogliga. All trygghet borta, all glädje låtsad.
2/5 2022.
Så välordnat och ändå utan all systematik. Porslinshyacinterna sprider sig vilt, brännässlorna hålls nere av annan växtlighet. Det knarrar litet från ett skogsparti, långa stunder är småfåglarna helt tysta. Det är det förväntade och det överraskande. Och att allt måste ingå i en kanon för att bli begripligt.
4/5 2022.
Samtidigt:
Denna eliternas rädsla, kyrkogårdsrädsla
De kurar, som för mylingar
Taggtrådsängsliga är de
Ingen vilja till att leva, bara överleva
Som om jorden de trampar var minerad
av rävsaxar, fångstgropar
Möter stillsamt det flackande i deras ögon,
spasmerna i deras ansiktsmuskulatur
Själva gengångare. Deras dödspustar!
15/5 2022.
Hundens tassavtryck på norrfönstret blir som kristaller, när morgonsolen flödar genom högerglipan i senvårgrönskan. Ingenting är här överflödigt eller pompöst. Sjöfåglarna sveper in i motivet, som går i guldgult och fasadbrunt. Allt sker ljudlöst, också brännhett. Jag undrar: När övergår förtvivlan i besvikelse och besvikelse i resignation? Varje morgon samma ritualer, varje rörelse av nödvändighet. Och allt sker ljudlöst, också när frossbrytningarna kommer, febern, hallucinationerna. ”Det är din tur snart”, säger tystnaden.
18/5 2022.
(Ur Journalen.)