Savage Continent

Författaren till denna berättelse presenterades i Förr och Nu nr 4 2021.

Savage Continent

Hans Birger Johansson 

Orsakerna, ursprunget eller bakgrunden till stora händelser i världshistorien har alltid intresserat historiker väl så mycket som händelserna i sig eller följderna. Det är segrarna som skriver historia, sägs det också. Då är det naturligt att efter ett stort krig framhålla hur värdefull segern var. För alla.

För alla? 

Allteftersom åren går blir förlorarnas lott allt intressantare. Inte bara de, som förlorade kriget. Alla andra förlorare också. Förlorarna på den segrande sidan. Efter det andra världskriget var förlorarna på den segrande sidan fler än någonsin förr i mänsklighetens historia. Tillsammans med de maktlösa bland krigets förlorare handlade det om tiotals miljoner människor utan hem eller ens hemland. Utan familj. Utan utkomst eller framtid.

Keith Lowe skrev en bok om detta för drygt tio år sedan: ‘Savage Continent −Europe in the aftermath of World War 2’. Läs den om ni orkar! Läs den i vilket fall! Utan den bokens fakta vet man egentligen inget om det andra världskriget och näst intill inget om det Europa vi lever i idag, upptäckte jag trots tusentals timmar av studier rörande det andra världskriget, dess orsaker och följder. 

Jag läste den först sommaren 2023 samtidigt som jag höll på att skriva ett “testamente” till mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det skulle bli en samling berättelser om min egen barndom och om mina föräldrar och om deras föräldrar. Jag grävde i minnet och i privata arkiv och jag fann källmaterial och kvarlevor av en liten, liten skärva av det som Keith Lowe berättar om. 

Eckhardt, Snögubben, lille Hans och Manfred. Foto Sally Johansson.

Manfred och Eckhard 

Manfred och Eckhard heter de. I många år kunde jag inte komma ihåg vem som var vem av dem. Nu, med breven framför mig vet jag vem som var vem av pojkarna på bilden jag mindes. Heter förresten? De var några år äldre än jag. De kanske inte lever nu. De kom till oss med hjälp av pingströrelsens mission i tyska flyktingläger. De bodde hos oss i två månader. 

−−−−

Det var på den tiden när alla skulle lära sig att cykla innan man började skolan. Några år efter Manfred och Eckhard, på en annan ort, fanns det en äldre grannpojke, som vi kallade Stôll-Åke. Dubbelt så stor och gammal som den störste av oss andra. Han fick vara med och sparka boll, men han sparkade lika ofta sig själv på benen som på bollen. Ingen skrattade. Alla försökte visa. Hur som helst. Han kunde cykla. Han cyklade i rasande fart med god balans trots att han ofta stöp omkull när han sprang. Under det andra världskriget och åren efter, innan privatbilismen tog fart, cyklade alla. Jag har en bild från min födelsedag 1947. Det är en bild från slussen i Stockholm. En torsdag. En spårvagn, några bilar och hundratals cyklar. Inte en enda gångtrafikant på de smala gångbanorna. 

Jag var fem år och kunde cykla. Jag fick en röd liten cykel på min födelsedag. Några veckor och massor av plåster senare hade jag lärt mig cykla. Drabbades då och då av hybris i nerförsbacken intill vårt hus. Sommaren och kortbyxornas tid var slut. Jag gick med ständigt trasiga byxknän tills mamma hotade med att låsa in cykeln i en källarskrubb. Manfred, född 1942, och Eckhard, född 1944, kunde inte cykla när de kom till oss. Jag tyckte det var konstigt. Det var det inte alls. Det fanns inga barncyklar där de kom från. De tränade på min cykel och på mammas. 

−−−−

Sommaren 1967. Min kamrat och jag hade förtöjt hans båt i Inre Hamn i Karlstd. Vi skulle hämta upp två flickor. 

−Titta, sade han och pekade med huvudet. En engelsk Powerbåt! Ombyggd förstås. Med den civila röda brittiska fartygsflaggan. Och en walesisk. 

Den låg på andra sidan av hamnkanalen. Såg ut som en torpedbåt men uppenbart ombyggd för civilt bruk. Blomkrukor på däck och ett torkstreck med damkläder bland annat. 

−En torpedbåt, sade jag. 

−Nej en räddningsbåt, sade han som var sjöscout. En sån som dom plockade upp nerskjutna flygare med. Den hade bara ett par kulsprutor. Nitton meter lång. Bra i sjön fastän den är så snabb. Tre Napier Sea Lion bensinmotorer på fem hundra hästkrafter var. 

−Men det låter som dieselmotorer, sade jag. 

Någon höll på att trimma något. Varvtalet ökade och minskade om vartannat. Vi gick över för att titta närmare. En medelålders kvinna ropade något ner i båtens innandöme. Motorerna tystnade. En medelålders man kom upp på däck med ett generat leende. Han pratade engelska, förstås. 

−Jag ber om ursäkt. En vajer till ett av gasreglagen hade lossnat. Ja! Jovisst. Nu när jag kommer ihåg. Kan man köpa champagne här i närheten? Några vänner kommer hit. I morgon. Det är ju söndag. 

När han såg hur vi tvekade fortsatte han. 

−Jag känner till ert system. Besvärligt för oss och för er. 

−De stänger om fyra timmar, sade jag. Vi är faktiskt inte tillräckligt gamla för att köpa där. 

−Du kan visa honom dit, sade min kamrat på svenska. Det hinner du. 

Sagt och gjort. Vi drog iväg under viadukten och längs Hamngatan bort mot systembolaget på Drottninggatan. Det började med min fråga om motorerna. Han berättade att han hade hittat sin båt i Nederländerna för några år sedan. I ganska bra skick men utan motorer. 

−Den hade tre motorer från början också. Vi skall mest gå på kanaler. Frugan tycker inte så mycket om havet. Jag skaffade tre Gardnerdieslar. Nästan likadana motorer som i bussarna i London, du vet. Passade perfekt. Passar perfekt både på havet och i kanalerna. Lite större propellrar. Över fyra hundra hästkrafter i stället för femton hundra. Det räcker för att båten skall plana när man drar på. Vi hörde talas om Göta Kanal. Vi har vänner här, som jag sade. Passade perfekt. Förra sommaren gick vi genom hela Kielkanalen. Båten fick övervintra i Eckernförde. Jag låg där strax efter kriget. Jag var fartygschef på en minsvepare. 

Han pratade hela tiden medan vi gick. Två tre avhuggna meningar i taget som om han försökte komma ihåg något särskilt däremellan eller hämta andan. 

−Eckernförde, sade jag. För femton år sedan bodde två tyska flyktingar hos oss ett par månader. Två små pojkar från flyktinglägret i Eckernförde. 

−Stackars människor, sade han. Som koncentrationsläger. Vi gick vakt där ibland. De fick inte lämna lägret. Nästan ingen mat. Folk svalt ihjäl. Ingen läkarvård. Ingen låtsades om att de fanns. Om de inte hittade en nazist där förstås. Kvinnor och barn och gamla män. Kläderna var samma som de hade kommit i. Bara trasor. Många i min besättning tyckte att det var rätt åt dem. Alla tyskar är nazister innerst inne, sade min second. Det var bara jag som kunde tyska. 

−De var människor, sade jag och anade att han skulle hålla med om det. 

−Sant! Jag upptäckte att empati inte är så enkelt. Om man inte förstår vad människorna säger. Jag var reservofficer. 1948 mönstrade jag av. Gick tillbaka till familjens företag. Min fru är pacifist. Det var ju hämnd som drev tyskarna till att bli nazister, sade hon. Efter det stora kriget. Det första. Hon hade rätt. Hon har rätt! 

Han hade stannat mitt på trottoaren bakom mig. 

−Här är det, sade jag och vände mig om. Systemet. 

Så var det som att han plötsligt ryckte upp sig ur sin melankoli. 

−Men havet och båtar kan jag aldrig slita mig från och det får hon finna sig i! 

Det kom som ett utrop just som vi skulle gå in genom dörren. Men på vägen tillbaka började jag prata om de tyska flyktingarna igen. 

−En av pojkarna kom från Ostpreussen med båt vintern 1945. 

−Pojken överlevde åtminstone, svarade han. Vet du att världens värsta fartygskatastrof inträffade i samband med den trafiken. En rysk ubåt torpederade det största fartyget. Wilhelm Gustloff. Ett lasarettsfartyg. Det kan ha varit tio eller femton tusen som drunknade. I mörkret i januari. Vinterstorm. Mest kvinnor och barn. Och en del sårade soldater, förstås. 

Vi gick tysta resten av vägen tillbaka till hamnen. Jag hade en aning om vad som hade hänt pojken som överlevde. Han som hette Manfred. Men ämnet var uttömt för den här gången. Flickorna hade kommit.   

−Här, sade engelsmannen och räckte mig en flaska. Till dig och dina vänner som tack för hjälpen. Och för samtalet. Sekt. Tysk champagne. 

−−−−

Innan vi fortsätter måste det sägas. Nazismen, dess krigföring och dess förintelsepolitik, är det vidrigaste som har sprungit från människohjärnor de senaste två tusen åren. Det fanns vidrigheter förr i tiden. För de drabbade själva lika fruktansvärda. Men! Men! Jag lånar mina ord av Lars Ulvenstam. 

Det var inte bättre förr, men det är värre nu!” 

Vi tror ju att människans samlade kunskaper ökar över tiden. Med människans framsteg inom kultur och vetenskap och humanism. När vidrigheter dyker upp igen och igen är det värre. När nazismen hjälptes fram av naiva och okunniga politiker i den samtid som var 1930-talets nu, då var det värre. Om den åter bärs fram i en populistisk jakt på röster i en eller annan form i vårt nu, 2020-tal, då är det än värre. Då kan också de mest trosvissa drabbas av förtvivlan. Jag tycker det kan vara värt att minnas, att det antagligen varken var judar eller kommunister, som var nazismens främsta fiende − det var demokratin! 

−−−−

Lille Manfred var två och ett halvt år. Han grät tyst. Då och då drog han häftigt efter andan, som om han höll på att drunkna i sina egna tårar. Hamnmagasinet var kanske tre hundra kvadratmeter stort, men där inne väntade säkert fyra hundra människor. Mest kvinnor. Några tiotal barn. Kanske hundra lätt sårade soldater. En militärläkare och en handfull sjukvårdare i sjömankläder. Det var mörkt och kallt. Minusgrader i slutet av januari. Magasinsdörrarna stod öppna. Vid kajen låg ett gammalt, nästan flatbottnat kustfartyg med kommandobryggan midskepps och två lastrum. Inga lanternor lyste. Inga lyktor gungade i vinden. Någon tände en cigarett. 

−Släck, ropade flera röster på en gång. För guds skull släck. 

Rädslan, skräcken, den knappt återhållna paniken böljade genom folkmassan som gemensamma andetag. Varför samlas människor i stora grupper på detta sätt? De hade gått över isen på Vistulalagunen till en någorlunda isfri liten hamn, därför att något annat nästan outsägbart hotade. För människorna i magasinet vid en kaj några mil från Königsberg var det de omänskliga ryssarna, som hotade. Hämndlystna, demoniska, kommunister. Deras bombflyg. Ja till och med deras artilleri vid det här laget. Så långt hade det gått. Det tredje riket höll på att malas ner och dess mer eller mindre skyldiga medborgare likaså.

Till slut började spänningen släppa lite. I grupper om tio i taget släpptes människorna ombord på det gamla fartyget. Manfreds pappa var en av de sårade. Han var i övre medelåldern. Gift för andra gången. De hade fått ett sladdbarn. Ganska oväntat eftersom hans nya fru var över förti år. Han hade hela tiden trott att han var för gammal för armén. Han gick ut som en av de sista. Hade han kunnat komma åt civila kläder hade han bytt. Han, och alla andra som gick ombord, visste att detta kunde bli deras sista resa som medborgare i det tredje riket, hur resan i sig än slutade. 

Han reste med sin fru och sina barn. Det var tillräckligt för stunden. Bort från våldtäktsmän och barnamördare. Så tänkte han, därför att han visste vad hans landsmän hade gjort, när marschen gick åt andra hållet. Då var han fortfarande underofficer i reserven med eget skrivbord i Königsbergs skolförvaltning. Hitlerjugend? Ja, han hade väl undervisat ungdomarna i krigskonst någon gång. Han skämdes inte för det just nu. Men han var medveten om att han skulle göra det längre fram, om det någonsin kom på tal. 

Han såg på sin fru och sin son. Manfred skulle inte ha funnits. Pojken hade fått sitt namn efter baron Manfred von Richthofen. Den röde baronen. Världens främsta flygaress någonsin med över åttio nedskjutna fiendeplan. Hade alla tyskar varit som den röde baronen så hade det andra världskriget aldrig inträffat, tänkte han. Förresten var det väl ett enda krig, tänkte han. Från 1914 till nu. 1945. Det nya trettioåriga kriget. Detta var slutet, ty så när som på det fjärran Japan var det Tyskland mot resten av världen. Führerns totala krig hade vänts till det totala nederlaget. Nu handlade det bara om familjen. 

−−−−

Lille Eckhard var inte ens ett år gammal när ryssarna rullade in på gården strax öster om floden Oder i Brandenburg. Då hade hans föräldrar ingen aning om att allt land öster om Oder skulle bli polskt. En polack skulle överta deras gård. Det hade de allierade stormakterna gemensamt bestämt. Inte formellt än, visserligen. Men den nyskapade polska armén, skapad av motståndsmän och före detta fria polska styrkor, fick 1946 fria händer att avhysa alla tyskar som bodde öster om Oder. Hämnd stod överst på polackernas agenda. Eftersom den stora majoriteten av tyskarna var kvinnor och barn blev våldtäkt polackernas främsta metod. Ryska soldater, förvisso med egna vidrigheter att hämnas, såg polackerna fara fram och häpnade över deras grymhet och omänsklighet. 

Våren 1945 var många lantgårdar omkring Eckhards hem redan tomma. Människorna hade lastat sitt pick och pack på vagnar och kärror, klövjat sina husdjur och flytt undan ryssarna till den andra sidan av Oder. Eckhard och hans mamma och pappa var kvar. En häst, ett par kor och några höns hade de kvar. Sista grisen slaktades för en månad sedan. Det hade varit hårda år för Eckhards mamma allt sedan mannen mobiliserades i slutet av 1943. Åkrarna låg för fäfot. Eckhards far hade sårad kommit tillbaka från fronten. Först trodde han att han skulle tvingas tillbaka till sitt förband. Men när han kunde stå på benen var allt bara kaos. Han gick hem och grävde ner sin uniform. Hem till sitt enda barn, som han såg för första gången, och sin fru. 

−Du har ju blivit gråhårig, sade Eckhards mamma när han kom. Var det svårt? 

Det hade det varit men det var än svårare att prata om det. 

Ingen av ryssarna talade tyska. De tog ut korna på gården. Diskuterade vilt om något. En av dem satte k-pistmynningen i örat på en av korna. Eckhards pappa sprang fram. 

−Nej! Nej! Inte korna. Vi måste ha mjölken! Barnet! 

Två av ryssarna fångade upp honom och slängde honom till marken. Alla ryssarna skrattade. Efter en stund hjälpte de honom upp. De hade nu lett ut hästen på gården också. En av dem pekade först på korna och sedan på hästen. Han gjorde en frågande gest. Eckhards pappa slet sig loss och rusade fram till hästen. Ryssen såg ut som “jag tänkte väl det”. Med skicklighet slaktades korna men inte förrän de hade blivit mjölkade. En av ryssarna smakade på mjölken. 

−Gott! Gott! Barn gott! 

Mjölken lämnades över till Eckhards mamma. 

−Nu, sade hon till Eckhards pappa, måste vi ge oss av. 

De spände hästen för en höskrinda, lastade på en kista och några koffertar med kläder och några brödkakor och den sista potatissäcken, som de bytt till sig från en granne. Ett par av ryssarna hjälpte till. Eckhards mamma samlade ihop sina höns och satte dem i en bur. När hon hade lastat på buren öppnade en av ryssarna burluckan. Han rev ut alla hönsen utom tre. Sedan pekade han bortåt vägen västerut. 

−Ut, skrek han. Ut! Fort! Fort! 

Den första bron de kom fram till var sprängd helt och hållet. Det var en gammal stenbro. De fortsatte nerför floden där det fanns en nyare bro. Byggd i början av 1939. Den var delvis sprängd. Närmast flodens högra strand var det mesta av körbanan borta. Det gick att gå men de var tvungna att lämna vagnen. De lastade sig själva och hästen med så mycket de kunde bära. Med sömngångaraktiga steg tog de sig över till den västra sidan av Oder. Efter några timmar kom de fram till ett övergivet hus. Där fanns en vedspis och torr ved. Eckhard pappa tände i spisen. De lade sig på golvet på sina klädbylten och när de till slut vaknade, visste de inte hur länge de hade sovit. 

−−−−

Trots alla de sammanpackade människorna var det kallt i de två lastrummen. Ute på däck var det nu bara ett par grader kallt. Snön virvlade tätt. Det gamla fartyget tog sig sakta fram genom drivisen. Det blåste för mycket för att nyis skulle bildas. 

−Bra väder, sade kaptenen till läkaren. Vi får säkert vara ifred för ubåtarna så länge vi kan gå nära kusten. 

−Finns det inte minfält här? 

−Längre fram vid Rügen. Då måste vi ut på sjön. Eller in genom farleden. Det är inte första resan, skall ni veta. Men jag vet inte hur långt ryssarna har kommit. 

−Ryska armén kanske är det minsta problemet för de flesta ombord på ert fartyg, sade läkaren. 

−Men soldaterna, sade kaptenen. De skulle väl hamna i Sibirien. Då har de nog sett det sista av faderlandet. Jag går så långt västerut jag kan. Det var min order. Travemünde. Jag har minfälten inprickade på mitt sjökort. Som sagt. Jag har gjort den här resan förut. 

Snöbyarna kom och gick. Dagen var gråmörk och natten kolsvart. Läkaren hade inte räknat dagarna och det hade inte heller Manfreds mamma och pappa. Minst två, kanske tre dygn. De hade rundat Rügen. Kaptenens puls hade varit hög och fartygsbesättningen gick omkring med nerverna på spänn. De hoppade till vid varje nytt ljud. Men så kom solen. Inte ett moln på himlen. Man kunde urskilja land på babords bog. Besättningen slappande av. Utkiken hade bara ögon för den hägrande hamnen. Han sökte det gamla fyrtornet med sin kikare. Människorna i lastrummen visste inget än. Då hände det förstås. Ur solen i sydväst kom plötsligt en serie blixtar. Allt ombord på det gamla fartyget förvandlades till kaos. 

Det var en Mosquito. Världens största mygga. Ett ganska genialiskt krigflygplan för sin tid. Ett av de snabbaste. Kunde bära stora bomber och mycket kanoner och kulsprutor. Bästa stridsplanet av alla på hög höjd. Flög in över Tyskland högt ovanför luftvärnets och jaktflygets räckvidd. Och en sak till. Det var lätt för sin storlek. Byggt nästan helt i limträbalkar och plywood. Lång aktionsradie. Manövrerade lika smidigt som mycket mindre flygplan. Just det här planet hade en femtiosju millimeters kanon i nosen. En sexpundare, sade man i England. Den var avsedd att bekämpa ubåtar med. Utanför Travemünde fanns det ofta många ubåtar. Men inte den här dagen. Det fick det gamla fartyget med flyktingar från Ostpreussen sota för. Och några av människorna ombord i än högre grad. 

Granaterna tycktes först bara ha träffat förut. Det var där de sårade soldaterna fanns. En stor behållare med sjukhussprit hade antagligen splittrats, trodde läkaren, och spriten hade runnit ut över durken. Den hade antänts. Någon hade kanske tappat sin cigarett. Eller ett brännhett splitter från granaterna. Där fanns uppenbarligen också annat som brann lätt. Lukten av bränt kött, bränt socker och brända textilier spreds akterut. Och parfym? Besättningen försökte släcka med vatten från pumparna. Det blev bara värre. Läkaren och hans sjukvårdare tvingades fly upp på däck och tillsammans med besättningen fick de med sig de flesta sårade soldaterna. Några blev kvar. Det hade brunnit utan rök. Efter några minuter slocknade elden. Då först kom röken. Läkaren rusade upp på bryggan. Kaptenen satt på durken med ryggen mot skottet. 

−Vad hade ni i förliga lastrummet, skrek läkaren åt honom. Finns det mer ombord? 

−Han är död, sade rorgängaren. Styrman har gått ner i maskin för att se att allt fungerar. Det var ett par tusen liter polsk likör. Kaptens egen lilla affär. Ni skulle se efter hur det är akterut, herr doktor. 

−−−−

Eckhards mamma och pappa vaknade i det övergivna huset av att golvet skakade. Lille Eckhard var tyst. Han såg sig omkring med allvarliga ögon när hans mamma lyfte upp honom. Pappan gick ut. Där stod hästen och trampade nervöst med hovarna. Marken skakade. Det var ljusan dag. Solen stod redan högt. Ett intensivt mullrande hördes som åskknallar utan uppehåll. De måste ha sovit minst tjugo timmar. Han skärpte sina halvt bedövade sinnen. Mullret kom från skogspartiet, som de hade passerat dagen innan. Han insåg att det var hundra kanoner eller mer. Då och då tystnade alla kanonerna i någon minut eller så. Han vände sig mot väster. Därifrån kom inget ljud alls. 

Efter en timme tystnade kanonerna helt. I stället hördes ljudet av hundratals motorer. Inget annat. Inga kusprutor och inga gevärsskott. Han tog med sig hästen in i huset. Där blev de kvar några dygn till. Pappan hade hittat spannmål i ett av uthusen. En gammal handkvarn. Eckhards mamma bakade bröd uppe på spisen. Osyrat bröd, tänkte hon. De åt upp den ena hönan. Inte en människa såg de till. Inga tyskar. Inga ryssar. Inga fordon och inga stridsvagnar. Bara någon enstaka gång förde vinden med sig ljudet av motorerna. Det var som om världens ände hade kommit, tänkte Eckhards mamma. 

−−−−

Det enda som hördes från det aktre lastrummet var barnskrik. Ett enda barn. Det var Manfred, men det visste inte läkaren. Han hade aldrig hört ett barn skrika på det sättet förr. Så ihållande utan att hämta andan. Han öppnade luckan till lejdaren. Det var mörkt därnere. 

−Gå och säg till att de tänder lamporna därnere, sade läkaren till en av sjukvårdarna. 

Efter ett par minuter tändes lamporna. Snart överröstades barnet av kvinnoröster som ropade på hjälp. Läkaren kom ner på durken. Han halkade till i blodet. När han vände sig om såg han en hög av människor bakom lejdaren. Minst fem, kanske sex helt söndertrasade kroppar. Solljus kom in genom ett hål i skrovet. En enda sexpundsgranat hade exploderat mitt i en grupp av kvinnor och barn. Han undersökte dem alla. De var fem. Två kvinnor och tre halvstora barn. Alla var döda. Men där fanns också två små fötter som rörde sig. Han rullade bort kvinnan som täckte det lilla barnets kropp. Sex eller sju år gammal flicka. Helt oskadd men stel och darrande. Traumatisk. Alla röster hade tystnat. Även det skrikande barnet. 

Läkaren erinrade sig den skärande barnrösten. Han såg sig om. Ett par meter bort satt en kvinna med ett litet barn i sin famn. Hon gungade fram och tillbaka. Hennes ansikte var kritvitt och ögonen ropade på hjälp. Inget ljud kom ut mellan hennes sammanpressade läppar. Läkaren halkade omkull igen. Krypande kom han fram till kvinnan med barnet. Det var Manfred. Ur hans ena öga stack det ut en metallflisa. Splitter. Läkaren kände försiktigt. Splittret var fortfarande varmt, nästan hett. Manfred ryckte till och började skrika igen. 

−Jag måste ta ut splittret, sade läkaren. Jag har bara sprit. Den är för stark att dricka. Har ni bröd? 

Kvinnan nickade. En flicka i närheten räckte fram en bit mörkt bröd. Läkaren dränkte brödet i sprit och stoppade bit för bit i munnen på pojken. Manfred tuggade försiktigt. Efter en stund blev han helt stilla. 

−Håll fast hans huvud, sade läkaren till en av sjukvårdarna. Och ni min fru håller honom hårt. Armarna också. 

Han tog fram en tång och en sax ur sin väska. Han lade saxen mot pojkens öga med skänklarna lite öppna. Sedan tog han tag med tången och ryckte till. Splittret följde med. Läkaren reste på sig. Manfred var tyst utom att han andades häftigt som i en mardröm. 

−Han blir ju blind, ropade Manfreds mamma plötsligt. Ni har förstört hans öga. 

Sjukvårdaren lade en kompress över Manfreds trasiga öga. Han band om pojkens huvud med gasbinda. Mamman upprepade sin anklagelse. Högre den här gången. 

−Skulle han ha gått omkring med splittret hela livet, fräste läkaren. Tror ni att han hade sett bättre på det ögat då? Han har ju ett öga kvar i alla fall. Ursäkta mig. Här finns fler som behöver hjälp. 

När det gamla fartyget sakta gled in i Travemünde kom Manfreds pappa fram till läkaren ute på det sotsvarta fördäcket. 

−Tack för er insats, sade han. Jag ber om ursäkt för att ni fick ovett. Hon är inte sådan. Det var nog chocken. 

−Ta hand om er familj, sade läkaren. Det kan vara andra än pojken, som behöver er mest nu. 

−−−−

−I morgon fortsätter vi, sade Eckhards mamma den kvällen när tystnaden hade varat hela dagen. Jag vill försöka ta mig till Hamburg. Vem vet om inte… 

Hennes syster hade bott där före bomberna och eldstormen 1943. Nu var hon och hennes barn bland de saknade. Eckhards pappa sade inget. Han hade bestämt sig för att allt hans hopp skulle kretsa kring hustrun och den lille pojken. All hans tro. All hans kärlek. Han var inte ung längre och inte hustrun heller. Han orkade inte tänka bortom nuet och den väg de just då gick på. Kilometer för kilometer. Timme för timme. Han lämnade medvetet framtiden till sin Gud. 

De gick mot nordväst genom dödens landskap. Två, tre, fyra dagar eller mer med bara döda människor och övergivna, sönderskjutna gårdar och hus. Det fanns nytt gräs på vägrenarna. Deras häst stannade gärna till och tog sig ett nafs. De såg män i tyska uniformer. Döda av kulor och granatsplitter. Var och en för sig en bit från vägen. Och smärtsamt magra människor av båda könen i grårandiga trasor eller nästan nakna. Med judestjärnor. De låg i dikena i grupper eller i par. Döda av utmattning och svält. Hela landskapet stank. Det är så tydligt och uppenbart, tänkte Eckhards mamma. Kriget är slut. Nästan deras mat också. Landskapet planade ut och blev långsamt böljande. De åt de sista potatisarna medan de närmade sig ett lågt backkrön. Det hördes röster. En ostämd kör som sjöng. 

−”Die fahne hoch! Die Reihen fest geschlossen! 

SA marschiert mit ruhig festem Schritt!” 

Det var ett hundratal män. Nej inte män. Pojkar i de första tonåren och ett par gamlingar. Runt omkring dem gick några ryska soldater. Den som gick först slog takten med ena armen och svingade en pistol fram och tillbaka med den andra. Allt eftersom de passerade Eckhard och hans mamma och pappa tystnade sången. En av ryssarna sköt ett skott rakt upp i luften. 

−Sjunga, vrålade han. Alla sjunga! 

Alla började sjunga igen. Nu falskare och utan takt. De försvann över krönet. Ett par skott hördes och sången blev åter någorlunda i ton och takt. Sakta tonade den bort medan Eckhard och hans föräldrar och deras häst närmade sig en stad vid en sjö. De kunde se järnvägsspår. Tågvagnar. 

−Den där sjön är nog Müritz, sade Eckhards pappa. I så fall är det Waren. Staden menar jag. Vi måste väl vara inne i maj nu. Jag har tappat räkningen på dagarna. 

−Vet du, sade Eckhards mamma utan övergång. De blev tvingade att sjunga den där förfärliga sången. Nu förstår jag. Ryssarna kan säga att alla är nazister. De marscherar och sjunger sig rakt in i döden. Inget förstår de. Det var ju mest bara skolpojkar. Nu måste vi visa att vi är kristna människor mer än tyskar. 

De kom in i staden. Den var märkligt oförstörd. Det fanns ryska soldater överallt. De följde järnvägsspåret fram mot stationen. Där låg taggtråd utrullad mellan bockar av trä. Mitt i gatan fanns en öppning. Två ryska soldater hindrade civila från att ta sig fram. När Eckhards föräldrar kom med sin häst drog sig de civila undan. De kom ända fram till vaktposterna, som ropade på ryska utan att ta ögonen från hästen. En officer kom fram. Han hade en liten vit vimpel nerstucken i sin båtmössa. 

−Goddag farfar, sade han till Eckhards pappa. Vart är ni på väg och var kommer ni ifrån? 

−Vi korsade Oder för tre eller om det är fyra veckor sedan. Vi lämnade vår gård till era kamrater. Vi skall till Hamburg. 

−Eftersom ni lever var det nog minst fem veckor sedan. Hamburg? Ni har haft en otrolig tur och den verkar kunna fortsätta. 

−Vi har gått med Gud, sade Eckhards pappa. 

−Ja. Och vi har familj i Hamburg, sade Eckhards mamma. 

−Nej men se goddag farmor, sade ryssen. Och barnbarnet har ni med er. 

−Det är min son, sade Eckhards mamma. Och det där är hans far. Jag har papper här. 

−Så mycket grått skägg, sade ryssen och tog emot papprena. Farfar och farmor är ni och det där är ert barnbarn. Om jag skall fundera på att skicka er till Hamburg så är ni farfar och farmor. Är ni far och mor så måste ni vända tillbaka dit där ni kom från. Som alla andra här. Har ni förstått? 

Vad var det annat att göra än att nicka och hålla med? Det var ju inte ens en nödlögn, tänkte Eckhards mamma. Det var ryssen som sade det. Ett missförstånd i Guds ögon. 

−Hästen behåller jag, sade den ryske officeren. Jag menar den behåller vi. Var så goda. Ta med så mycket ni orkar bära. 

De kom ut på en perrong. Där stod två tåg. Stinkande godsvagnar enbart. Tåget som hade sitt lok åt väster bevakades av soldater i sådana där platta engelska hjälmar och en officer i skärmmössa med en liten vit vimpel i. En kanadensare. Han hejdade dem. 

−Var har ni era papper, sade han på ganska dålig tyska. 

Ryssen hade följt efter. Han lämnade tillbaka papprena till Eckhards mamma. 

−Allt är klart, sade han. Farfar och farmor och barnbarn från andra sidan Oder. 

Medan pappan hjälpte mamman att klättra upp i en av vagnarna stod ryssen och kanadensaren kvar och samtalade. De pekade och skrattade. Pappan räckte upp Eckhard till hans mamma. Det knäppte till i hans rygg. Han klarade inte av att ta sig upp. Både ryssen och kanadensaren rusade fram och hjälpte till. Halmen i vagnen var ändå ny, tänkte pappan. I dunklet i vagnen fanns redan minst ett tiotal andra. När tåget ryckte till och började röra sig västerut hördes flera röster prisa och tacka Gud, skrev Eckhards mamma flera år senare i ett brev till min mamma. 

−−−−

Tre minnen från de där månaderna när Manfred och Eckhard bodde hos oss. Jag hatade havregrynsgröt. De älskade gröten med lingonsylt. Jag satt och stirrade ner i tallriken. Det var då jag lärde mig mina första tyska ord. 

−Hans, sade Manfred och plirade mot mig med sitt enda öga när jag såg upp. Das schmächt gut

En dag hade mamma glömt en fläskstek i ugnen. Det började lukta bränt kött. Manfred ryckte till när han kände det. Först satt han som förstenad med en av mina leksaksbilar i handen. Plötsligt slängde han den ifrån sig och rusade ut ur huset. Ute på gräsmattan satt han på huk och grät så att han skakade. Mamma stod handfallen. Eckhard gick fram till sin två år äldre kamrat. Han lade armarna om honom och viskade. Efter en liten stund hade Manfred lugnat sig. 

När de skulle resa hem fick de var sin stor motorcykel med sidovagn i present av pappas syskon. Dyra fina grejer. Lackerade plåtleksaker som kunde gå med hjälp av en fjäder. Kunde svänga vänster eller höger. Kunde gå rakt. Antagligen tillverkade i Tyskland där sådana leksaker var tradition sedan sekelskiftet och längre. Hade jag kunnat stjäla motorcyklarna, så hade jag gjort det. Vid det laget visste jag hur Manfred och Eckhard hade det där de bodde. Det där hade jag dåligt samvete för i många år. 

Hur vet jag allt det här? Jag är ju historiker. Min berättelse är en rekonstruktion byggd på historiska fakta och Manfreds, Eckhards och deras föräldrars  egna berättelser. Det fanns flera brev från Eckhards och Manfreds föräldrar. Flera gånger om året skrev de till oss. Manfred och Eckhard också. Så länge jag var barn kan man väl säga. Min mamma svarade så gott hon kunde. I början fick hon hjälp av en grannflicka, som hade tagit realen och kunde tyska. Sedan skrev hon på svenska och breven översattes i Eckernförde 

Manfred var ofta sjuk åren efter att han kom tillbaka till Eckernförde. Han längtade tillbaka till Sverige. Till oss. Till en riktig säng. Sommaren 1955 fick han äntligen ett emaljöga, men han och hans föräldrar bodde kvar i lägret eftersom pappan var sjuk och arbetslös. Hans äldre halvsystrar hade fått lämna lägret och skaffat sig yrkesutbildning. Eckhard och hans familj flyttade till Ruhrområdet samma år och pappan började arbeta i fabrik. Eckhard spelade fotboll all sin lediga tid. Som jag. Han hade fått egen cykel. Manfred fick sin första cykel sommaren därpå.