Smaken av vinter
Håkan Ågren
Håkan Ågren. Journalist och författare. Född 1944 i Sorsele, Västerbotten. Han har skrivit artiklar om författare, kulturfrågor och fiske, främst flugfiske, debattartiklar samt noveller, dikter och kåserier. Hans noveller har vunnit två förstapris i novell- och skrivtävlingar och han har även erhållit ett tvåårigt arbetsstipendium. Håkan Ågren är sedan 1970-talet mångårig medarbetare i Förr och Nu. Nyligen har han publicerat artikeln ”Om att växa med böcker” i vår vän-tidskrift Västerbotten Förr och Nu, 2023. Novellen ”Smaken av vinter” kan ses som en fortsättning på hans roman Rankbäcken Blues 2022, om det som hände efter hans familjs flytt i slutet på 1950-talet från Sorsele till Avesta. (Se Fredrik Elghs recension i Förr och Nu nr 4-22).
Det var den första smaken av vinter i alla fall just den vintern. Jag hade nyss klivit av bussen och gått förbi den lilla mjölkbutiken, där man på den tiden enbart sålde flaskor med mjölk, vänt ansiktet uppåt och känt den bleka och flyktiga smaken av en snöflinga mot tungan och sedan svängt in höger på den första lilla gatstumpen mot arbetarbostäderna i Högbo i Avesta. Det var redan mörkt. I ljuset från några gatlyktor ökade ett snöfall på sin vita tystnad. Alla hus i området såg likadana ut och var lika stora; små enplansvillor med en mindre gräsplätt och en häck runt om. Någon enstaka gång hände det att två av gubbarna pratade en stund på kvällen med varandra över tomtgränserna, men det blev sällan några längre samtal. De flesta i området arbetade på aluminiumfabriken, det var ett hårt jobb, och de tvingades vara rädda om kvällssömnen. Min far arbetade där och själv hade jag tillbringat ett påsklov i fabriken som städare. Min uppgift var att sopa upp de vassa spånen mellan ugnarna. Min far och de andra skulle hålla elden i ugnarna i schack. Det fick glöda men inte brinna. Då och då flammade elden upp, någon ropade ”BLUSS, BLUSS”, och alla kom rusande för att lugna ner lågorna med sina långa rakor. Efter en dag i fabriken var inget ansikte längre vitt.
Jag stannade till i vårt gathörn. Längst bort till höger låg ishockeyplanen. Min tre år yngre bror hade tillbringat en hel natt i den lilla kuren vid banan tillsammans med en annan jämnårig pojke. Då och då vattnade de isen. På morgonen var den perfekt. När det var matchdags sprutade issnön som små plogvallar om inbromsningarna, och det sjöng så högt om skridskornas medar att man kunde höra det på långt håll och bli så ivrig att man nästan började halvspringa bort till de andra som redan var inne i en match. En gång var min bror och jag med i olika lag. Vid ett tillfälle tacklade jag honom litet väl hårt. Sekunden efteråt åkte jag själv på en hård tackling från den störste i det andra laget. Jag förstod direkt att jag hade blivit tillrättavisad och att det troligen hade någonting med den berömda bruksandan att göra. Jag kravlade mig upp ur en snödriva och tvingades lugna ner mig.
Vi var nyinflyttade i området. Våra vintrar i övre Norrland hade varit annorlunda men på vilket sätt hade jag ännu inte klart för mig. Jag kastade en blick mot huset mitt emot vårt och såg att grannpojken hade låst in sin moped. För några veckor sedan hade vi kört en gemensam sväng för att se om det fanns några flickor som ville åka med. Det fanns det konstigt nog. På en utomhusscen någonstans i trakten satt två flickor och dinglade med benen i minusgraderna. Vi varvade motorerna. Jag hade en Puch som min yngre teknikintresserade bror trimmat så att den blivit roligt livsfarlig. Grannpojken och jag åkte i väg med flickorna som passagerare. Plötsligt körde jag på en isfläck mopeden sladdade och det hackade till i mitt bakhjul. Flickan hade fått in sin ena häl i ekrarna Blodet rann och hon grät. På lasarettet väntade vi sedan i flera timmar tills vi fick veta att hennes fot klarat sig. Därmed hade det inträtt en paus i jakten på bendinglande flickor.
Jag var sjutton år och bodde hemma tillsammans med mina yngre syskon och våra föräldrar. Efter flytten från Rankbäcken i Sorsele hade jag förlorat den nära kontakten med släktingarna, isfisket och skidåkningen, skoldanserna, att åka i väg till en vacker fors en söndag bara för att göra upp en eld eller att gå ut på brotrappen en gnistrande, stjärnklar vinterkväll, titta upp i himlen och möta världens största, skarpaste och djupaste blickar, samtidigt som man själv förblev osedd. Isfisket och skidåkningen hade jag väl egentligen kunnat fortsätta med även här på bruksorten, men av någon anledning kom jag av mig. Stirra upp i stjärnhimlen var numera en helt annan sak bland alla hus och gatlyktor och bilar. Men en sak hade jag kvar från livet i norr; vetskapen om att det fanns bibliotek där man kunde låna böcker. Jag hittade en upptrampad stig genom skogen, gick förbi en liten vattensamling där isen lagt sig och kom fram till ett bibliotek där jag lånade en novellsamling av Anton Tjechov, en annan av Nikolaj Gogol och ”Rysk litteratur under tvåhundra år” av Ejnar Thomassen. Jag tyckte mycket bra om novellerna, men blev också helt fångad av litteraturvetarens bok. Det var första gången jag förstod att man kunde sammanfatta ett stort ämne i en enda bok. Jag blev som besatt och lånade sedan ständigt om ”Rysk litteratur under tvåhundra år”. Det var som att ha upptäckt ett nytt grundämne.
Vi bodde vid en intressant gata. Där fanns en kortväxt kvinna som körde bil som en galning. Ett hundratal meter bort bodde de två bästa ishockeyspelarna i området, den yngre av dem, Roland, kom till slut att spela i ett lag i Västerås. I ett hus i trakten försökte en ung man en gång gömma sig i en kökssoffa när polisen hälsade på men de hittade honom. Och vid vårt eget vägskäl bodde en same, en man i övre medelåldern. Han var son till en berömd vargjägare och hade av någon anledning lämnat sitt liv och sin släkt i Tärnafjällen för att bli fabriksarbetare i Dalarna. En gång när jag för ovanlighetens skull hälsade på hos den familjen satt han i köket och åt havregrynsgröt men i stället för mjölk använde han renat brännvin. Då och då fyllde han på med mer brännvin i tallriken.
Som utböling hittade jag snabbt två andra utbölingar Tobbe och Matte. Vi kom från samma trakt i övre Norrland och befann oss på samma våglängd. Vårt umgänge bestod främst i att varje lördagskväll träffas i ett skogsområde nära arbetarbostäderna. Där hade jag gömt en flaska vodka eller liknande i snön eller mossan. Jag jobbade på järnverket inne i stan och var bekant med några unga arbetare från Härjedalen. En av dem köpte ut till mig från Bolaget mot att han fick en sup som betalning. Problemet med det arrangemanget uppkom vintertid när innehållet i flaskan blev alltför kallt. Ingen av oss visste hur farligt detta var. Efter samlingen i skogen bar det av till folkparken i stan, en danstillställning någonstans eller i bästa fall någon ungdomsfest. Det var sällan Tobbe och jag lyckades charma några tjejer. Ingen av oss hade särskilt bra självförtroende. Matte lyckades bättre. Han var lite lik en filmstjärna. En helg var jag för ovanlighetens skull helt ensam i huset. Jag bjöd hem Tobbe. Matte var som av en händelse upptagen. Tobbe och jag lyckades bjuda in två flickor. Många år senare fick jag veta att den ena flickan hamnat i ett missbrukargäng och dött av en överdos.
Jag var anställd på järnverkets byggnadsavdelning som praktikant eftersom jag hade tagit realexamen. För det mesta gick jag som hantlangare till en målare som var så astmatisk att han knappt kunde prata. Då och då kunde det bli någonting helt annat som omväxling, till exempel målning av truckspår med hjälp av en trämall. Med jämna mellanrum stötte jag på två jämnåriga någonstans i de enorma lokalerna, Korven och Kvist. Kvist hade någon slags konstig klåda i sig som gjorde att han inte kunde koppla av. Ett tag förestod jag brädgården och bokförde allt uttag av virke. Då dök Kvist upp i min lilla rastkoja för att umgås. Det betydde att vi småpratade samtidigt som han tog fram en vass morakniv och kastade den i trägolvet mellan oss så att den fastnade. Gång på gång. Jag tröttnade och sa till honom att sluta. Det blir konstiga samtal när någon hela tiden kastar en kniv framför ens fötter. Då var han tvungen att skratta men ändå göra ett kast till. När Korven också dök upp såg Kvist till att det blev armbrytning mellan mig och Korven vilket ingen av oss naturligtvis kunde säga nej till. Det blev alltid oavgjort. En gång blev Korven missnöjd och började i stället utan vidare brottas med mig. Det hade jag inte bett om, jag var dessutom chanslös, så jag fick tag i en stålborste och pressade mot hans hals tills han släppte mig. Därmed var det definitivt slut med våra kraftmätningar.
Men aldrig att vi pratade om världsläget, politik eller fackliga rättigheter. Min enda ”gerillahandling” bestod i att jag ibland kröp in bakom en av maskinerna i en stor hall och satte mig där ett tag och läste i en bok. Han som skötte maskinen var på min sida och varnade mig om det kom in några höjdare i hallen. Fast egentligen var det ju ingen gerillahandling utan snarare så att jag helt enkelt höll mig undan. Till slut fick Kvist och jag samma arbetsuppgift. Jag var tillbaka på jobbet efter att ha trampat en spik genom foten på brädgården. Kvist och jag tilldelades var sin mindre borrmaskin med sliptrissa och skulle nu krypa ut på järnbalkarna högst upp i en av de största hallarna och slipa bort rosten på balkarna. Det var inte bara en evighet ner till fabriksgolvet, det var två eller tre, och vi fick inga räddningslinor. Benen svagnade och armarna mjuknade när vi hasade ut på balkarna. Jag vågade inte titta ner, jag kände ändå hela tiden avgrunden under mig. Vid ett tillfälle slant jag till med borren och under en sekund upplevde jag det möjliga fallet. Kroppen förlorade all kraft och berättade för mig om den viskning som fanns kvar av livet. När jag så småningom lyckades hasa mig baklänges tillbaka till kanten vågade jag titta ner. Långt, långt under oss stod den kvinnliga traversföraren tillsammans med en man med hjälm och pekade upp mot Kvist och mig. Efter lunch plockades vi ner från taket.
En eftermiddag kom min far hem och visade mig en liten annons i Avesta Tidning. Man sökte en lärling, eller volontär kanske det stod, till redaktionen. Nästa dag infann jag mig på plats. Lokalerna var uppdelade i två avdelningar, expedition och annonser i den ena och redaktion i den andra. Det hade tidigare varit en skobutik vilket förklarade att hela bildarkivet förvarades i en skokartong. ”Borgmästaren Erik Persson” stod det på ett kuvert, ”Lindansaren Allan Lundberg” (sedan 19 maj 1955 var han världsmästare på slak lina) på ett annat. Redaktionschefen Alan Ericson satt en halvtrappa upp där förmodligen ägaren till skobutiken tidigare hållit till. Vi var flera som sökte jobbet och vi fick i uppdrag att skriva en kort skildring från stadens torg. Det enda knep jag kunde komma på var att försöka skriva litet som Tjechov! Och med det menade jag nog att försöka skapa någon slags stämning. Jag tog med kajorna som var typiska för torget, busstationen och bokhandeln och minnesbilderna av den gamle bokhandlaren som gått dubbelvikt på sina promenader med sin tax Filip någon meter framför sig, och fönsterrutor i något av husen som blänkte litet Tjechovskt. Jag fick jobbet. Samtidigt bytte jag liv. Nu kunde jag ställa undan unikaboxen och matlådan. I fortsättningen åt jag lunch hemma eller på stadshotellet.
Redaktionschefen Alan Ericson, hälsade mig välkommen. Han hade varit på DN. Där hade han fått göra flera längre porträtt och när tidningen fick en inbjudan till ett stort jubileum i Moskva var det han som fick åka. Vid banketten hade han Lenins änka Krupskaja mitt emot sig vid bordet. Jag undrar om han inte också nämnde någonting om att han var son till en lokförare i Bergslagen. 1955 kom det en gång en fråga till Avesta Tidning via Göteborgs radio från ett fartyg ute på Atlanten: Var i Sverige ligger Avesta? Då hade Alan svarat på telex: ”Nära Krylbo!”. Det blev en kort och enkel introduktion i yrket. ”Läs så många dagstidningar som möjligt. Lägg märke till hur det är gjort”. ”Gå en skrivmaskinskurs, gärna också en kurs i stenografi”. ”Kontrollera alla fakta så att du är helt säker att allt stämmer”. ”Stava alla namn rätt”. Varpå han hängde på mig ett stort blixtaggregat, demonstrerade hur blixten skulle riktas när bilderna togs och hur Rolleiflexkameran skulle hanteras.
Vi var tre fast anställda på redaktionen. Jag hade mitt skrivbord direkt till vänster innanför entrédörren. Vid väggen intill mig fanns de jättelika läggen med alla nummer av tidningen sedan 1882. De var skapliga dammsamlare. Jag satt med ryggen mot skyltfönstret och skrev på en Remington. Notiser, familjenytt, polisrapporter, reportage, senare enstaka rättegångsreferat, intervjuer, kåserier, någon gång även bevakning av en fotbollsmatch, ishockeymatch eller skidtävling. Mitt på dagen kom en pensionerad lokförare och hämtade ett kuvert med gårdagens och dagens artiklar och foton och körde i väg med det till järnvägsstationen i Krylbo för vidarebefordran med tåg till tryckeriet i Sala. Han svor över alla bilister som körde fortare än 50. När jag någon gång liftade med honom såg jag att hans egen hastighetsmätare ofta visade på mer än 50, men jag sa inget.
Vid ett skrivbord till höger om mig satt en gråhårig och böjd gammal man med huvudet stött i händerna djupt lutad över ett litet schackbräde. Man märkte knappt när han kom in, möjligen mumlade han fram ett hej. Sedan sjönk han direkt ner i ett schackproblem och var försvunnen. Kanske växlade han några få ord med någon, sällan mer. Litet senare under dagen var hans plats plötsligt tom. Han måste ha tagit sig ut ur den gamla skobutiken och försvunnit runt husknuten utan att någon märkt det. Hans namn var Axel Åkerblom. Han hade tillhört redaktionen som föregått den nuvarande och verkade på något mystiskt vis ha blivit kvar i lokalerna. En enda gång kan jag minnas att det uppstod någon slags kontakt mellan oss. Med en handrörelse hejdade han mig och fotografen, för nu hade tidningen en ung, litteraturintresserad och mycket skicklig fotograf, Hans Erixon, och visade på ett uppslag i en bok. Han pekade på en mening. Den var på tyska. Där stod det att Axel Akerblom var inofficiell världsmästare i problemschack. Trots denna upplysning dröjde det ett helt människoliv innan jag förstod vem som hade suttit så nära mig på jobbet under några år. Axel Åkerblom var känd i hela världen, i alla fall schackvärlden. Och han kallades inte schackspelare, utan schackkonstnär. Fotografen och jag stannade inte särskilt länge vid hans skrivbord. Vi skyndade vidare. Vi hade bråttom in i framtiden.
Nästa skrivbord tillhörde Henry Nyberg, signaturen Henn. Han skötte ensam all sportbevakning i Avesta med omnejd. Det var en gigantisk uppgift. Han hade tidigare varit skogsarbetare. Henry var en stor begåvning. Han var en av de mest belästa personer jag träffat, det var romaner, facklitteratur, diktsamlingar, biografier, idrottsböcker … under semestrarna slog han och hans hustru upp sitt tält på en badstrand och låg sedan där och läste. Han var musikalisk och spelade på en luta som han själv hade byggt. Som tidningens sportskribent hade han skapat ett omfattande nät av meddelare och ständigt dök det upp lagledare och tränare vid hans skrivbord för att avlägga rapport. Själv bevakade han ändå huvuddelen av all viktig sport i bygden. Varje vecka skrev han också ett rimsmide om nyheterna i tidningens spridningsområde. Dessutom var han en skicklig orienterare och hela hans familj orienterade naturligtvis. Med Henn diskuterade jag allt mellan himmel och jord: finska vinterkriget, Väinö Linna, Sverige under andra världskriget, Sovjet, Stalin, USA:s angreppskrig i Vietnam, Dan Andersson, Hjalmar Gullberg, Karlfeldt, Nils Ferlin, Åke Wassing … Och sedan var det redaktionschefen Alan Ericson med sin överblick, stilkänsla, uppmuntrande attityd och stora förmåga att umgås med alla människor.
Jag började på tidningen 1961.
Sedan dröjde det väl ett par år innan jag intervjuade vargdödarens son i Högbo. Jag nämnde dock inget om brännvinet till havregrynsgröten. Den artikeln sålde jag också till Falu-Kuriren. Tidningarna samarbetade. Det gick till så att om man hade något som kanske kunde passa Kuriren ändrade man litet i ingressen och om artikeln sedan kom in skrev man en faktura på tio öre raden. Genom att utelämna brännvinet missade jag nog en tioöring. Efter ytterligare något år skrev jag kontinuerligt kåserier under signaturen Buffalo i tre tidningar, förutom Avesta Tidning även Falu-Kuriren och Gefle Dagblad. Då tyckte jag att det var dags att jag skaffade mig en lång och ljus överrock av samma typ som DN:s stjärnskribent Jolo hade.
Starkt inspirerad av Dostojevkijs Bröderna Karamazov skrev jag nu mitt livs första novell, ”Alexander Lipponens död”. Den var så dålig att jag blev beklämd.
En kväll såg jag Korven snedda över Marcustorget. Han hade blivit stor som ett hus. Han passerade långsamt några raggarbilar. Han såg arg ut.
En nyårshelg var det jag som hade bevakningen på redaktionen. Det innebar främst att ringa runt till de olika pastorsexpeditionerna och få befolkningssiffrorna. Tyvärr hade ingen berättat för mig att det fanns en överlappning mellan två av kontrollstationerna och tyvärr hade jag att rapportera även till Falu-Kuriren och Borlänge Tidning. Nästa dag ropade löpsedlarna ut nyheten om en sensationell folkökning i Kopparbergs län. Det var lagom roligt. Nu hade jag gärna velat minska folkmängden så snabbt som möjligt. Nyss hade jag ensam lyckats öka folkmängden i hela länet, nu ville jag plötsligt minska den!
Tio år efter att Stalins påläggskalv och medbrottsling Nikita Chrusjtjov hade hållit sitt så kallade avstaliniseringstal gjorde fotografen och jag en reportageresa till Leningrad och Moskva. Vårt stora intresse var de ryska 1800-talsförfattarna och reportagen handlade främst om Pusjkin-, Dostojevskij- och Tolstoj-miljöer. Dessutom en rapport från Leningrads berömda huvudgata, Nevskij Prospekt, som Gogol skrivit om. När vi återvände hade jag med mig Dostojevskijs samlade verk på ryska. Där fanns förstås romanerna men också ”En skriftställares dagbok” där han bland annat öste ur sig sitt förakt mot polackerna och hyllade Stor-Rysslands ”historiska mission”. Jag planerade att läsa allt på ryska och jag tog också en hermodskurs i ryska men fullföljde den aldrig.
Morgnarna med Sartre! Jag cyklade Lerbäcksvägen, för nu hade familjen flyttat till Krylbo, in till redaktionen i Avesta. Det var nära nog en lantlig tur och varje morgon stannade jag till vid en röd byggnad, kanske var det en lada eller redskapsbod. Jag parkerade cykeln och satte mig vid husväggen och läste ”Existentialismen är en humanism”. Den lilla boken fick mig att inse att undvika ett ställningstagande också är ett ställningstagande. Varje morgon sken solen, det doftade skog, varm husvägg och framtid. Efter en halvtimme fortsatte jag cykelturen in till redaktionen vid Marcustorget.
1967 sa jag upp mig från Avesta Tidning för att åka till Stockholm och studera. Innan jag hann ge mig i väg blev jag uppringd av någon som berättade om en strejk på järnverket på grund av en mycket dålig arbetsmiljö. Jag vidarebefordrade alla uppgifter till Falu-Kuriren som publicerade. Det blev förstasidan i två dagar. En representant för fackföreningen (!) dementerade men en av de deltagande arbetarna bekräftade.
I Stockholm såg jag en dag på andra sidan Vasagatan en bekant figur, Korven. Han hade kostym, vit skjorta och slips och dokumentportfölj och gick med bestämda steg mot Norra Bantorget. Han var fortfarande stor som ett hus men såg inte längre arg ut. Någon berättade för mig att han blivit ombudsman och förmodligen var på väg till LO-borgen. Själv gick jag med i Fruängen och Hägerstens FNL-grupp för att delta i opinionsarbetet mot USA:s angreppskrig i Vietnam.
Det finns vintrar när ingenting händer och så finns det vintrar då allt händer. Den där vintern bland arbetarbostäderna i Högbo hörde till de senare. Men var det egentligen någon skillnad mellan vintrarna i Högbo i söder och vintrarna i Rankbäcken i norr? Ja, kanske att vinterhimlarna i Rankbäcken alltid var så stora.
Under så stora himlar var det sällan någon idé att börja åbäka sig.
Håkan Ågren bibliografi i urval
Böcker och noveller:
Pulshöjare och stulna harrar, K&R förlag Bollnäs, 2020.
Rankbäcken Blues, K&R förlag Bollnäs, 2022.
”Tranorna flyger mot norr”, i tidskriften Land.
”Att leva sitt puzzel”, novelltävling 1991, publicerad i antologin ”Mitt Stockholm”, Stockholms Stadsmuseum 1993
Artiklar:
”Om att växa med böcker”, Västerbotten Förr och Nu, 2023.
Håkan Ågrens tidigare texter och artiklar i tidskriften Förr och Nu kan ses i vårt Artikelregister på vår hemsida.
Håkan Ågren har även en författarsida på Facebook.