SPRÅK OCH NATION

Anders Björnsson

I Sverige talas det numera inte bara svenska, och det kanske det aldrig har gjorts. Sedan länge finns i vårt land språkliga minoriteter, varav fem statligt erkända som sådana, och de fylls hela tiden på. Men även för en som har svenska som modersmål kan det vara svårare att förstå älvdalskan eller Pitemålet än låt oss säga norskt riksmål. De tre skandinaviska huvudspråken har en gemensam språkhistoria och är sinsemellan till stora delar begripliga; Ibsen och Bjørnson skrev på danska. I Finland är svenska ett av de två nationalspråken; svenska har även talats på öar i den estniska arkipelagen. Under Hansatiden talades tyska på Stockholms gator och i stadens råd.

Ändå är det lätt att skilja på olika nationstillhörigheter, som inte är knutna i första hand till språket utan till medborgarskapet. En svensk blir inte amerikan bara för att han lär sig tala oklanderlig engelska, men kan naturligtvis bli det utan att göra det, som så många gjorde under utvandringsepoken. I Storbritannien talar de allra flesta engelska, också skottar och walesare nuförtiden, men alla uppfattar sig inte därför som engelsmän. Det gör ju inte de flesta irländare heller. Språket i Österrike är tyska, och en majoritet av österrikare anser nog, att de är en del av den tyska kulturen (österrikaren Joseph Roth, som var verksam i Weimartyskland, gjorde inte det), men tyskar är de absolut inte.

Språk och nationalitet eller etnicitet är alltså artskilda kategorier, men de blandas ofta samman. Språkbyten kan ske mer eller mindre frivilligt, som under perioder av nationell mobilisering, men nationsbyte är ofta följden av migration eller krigshändelser (eller båda), mer eller mindre tvångsmässiga. I storregioner som Europa är språkblandning det normala, liksom gränsjusteringar och folkomflyttningar. Ingenting är riktigt homogent och enhetligt, och försök att åstadkomma något sådant har ofta haft svåra följdverkningar. Mångspråkighet inom en befolkning har ibland hanterats med oskicklighet men samtidigt kunnat upplevas som en rikedom.

I de flesta fall är det både ogörligt och oönskligt att dela upp ett lands befolkning enligt språkliga kriterier, i synnerhet som språk och bosättning inte alltid sammanfaller. Att en betydande minoritet av befolkningen i Ukraina har ryska som modersmål betyder ändå inte, att alla dessa är att betrakta som ryssar. Den ukrainske presidentens modersmål är ryska; han har judiska familjerötter. Ukrainare kan räkna flera av den ryska litteraturens stora namn som sina landsmän, eftersom de kom från en del av det dåvarande Ryssland, som idag ingår i den självständiga staten Ukraina – men ukrainare var de knappast. Och knappast kan dagens Ryssland hävda rätt till de provinser i Ukraina (Donbas), där ryska är majoritetsspråket. Västukraina (som tidigare hört till Österrike – Galizien – och sedan tillförts Polen, fast polackerna ursprungligen ansåg sig berövade detta område genom de tre delningarna) räknades under 1900-talets första hälft som Europas mest multispråkiga område: där talades polska, ukrainska, tyska, jiddisch, ungerska, tjeckiska, slovakiska, romani och andra språk. (Roth, själv av judisk börd, kom från en galizisk gränsstad till Ryssland och hade tyska som modersmål. Själv ansåg han Ukraina som projekterad statsbildning vara ett ”tyskt patent”.)

Den proryska positionen i detta sammanhang, såsom den företräds också av vissa svenska opinionsbildare, är både ohistorisk och i någon mån parodisk. Ryssland under tsarerna såväl som under bolsjevikerna var alltid ett mångspråkigt imperium eller välde. Det hade en elit som umgicks på franska. (Läs Krig och fred!) Höga officerare och diplomater hade inte sällan ”utländsk” (gärna tysk eller balttysk) bakgrund. Katarina II var en tysk furstinna. Kyrkslaviskan var svår att förstå för gemene man. Uppfattningen om det gamla Ryssland som monolitiskt är skev. Kremls annektering av ryskspråkiga provinser i Ukraina är inte bara folkrättsligt otillåten, den har ingen som helst grund i språkhistorien.

Denna kan också belysa, att språklig släktskap inte, lika litet som annan släktskap, måste betyda vänskap. Ryska och ukrainska är nära besläktade språk, liksom danska och svenska. Men ”de två länder i världshistorien som oftast legat i krig med varandra är”, som författaren Erik Wijk konstaterar i sin mycket läsvärda bok Ljus i mörkret. Ett försök att närma sig jämlikhet (Celanders förlag 2022, s. 301), ”Sverige och Danmark”. Vilhelm Moberg räknade efter: elva gånger under tre hundra år fram till 1814 (Otrons artiklar. Läsning i blandade ämnen. Författarförlaget 1973, s. 41). Och ingen gång har språket varit krigsorsak.