Strävsamhet – en novell
Jan Käll
I
Det var på Nalens danspalats vi träffades. Det var samma år som Sverige vann silver i fotbolls-VM. Vi var nitton år.
Våra blickar drogs omedelbart till varandra. Ingen av oss kunde sluta titta på den andre. Det var nästan en magisk upplevelse.
Hon var från Skåne. Från Borrby. Hon sa att hon kommit till Stockholm för att bryta sig loss och inte fastna på vischan som sina föräldrar och syskon.
Trots att vi båda älskade att dansa dansade vi inte en enda gång den kvällen. Vi blev sittande vid ett bord och talade i stället. Vi kände instinktivt att vi var mycket lika varandra. Vi talade om att det fanns så många människor som inte ville något med sina liv, som verkade nöjda med att bara trampa på i samma fotspår som sina föräldrar. Vi konstaterade att ingen av oss var sådan. Vi ville framåt. Vi ville åstadkomma något. Hon gick och utbildade sig till hårfrisörska och jag till elektriker. Men helst ville hon bli sångerska. Hon sa att det var det hon ville mest av allt i hela världen. Att få stå på en scen och sjunga inför andra människor. Men det blev aldrig något av med det. Hon ställde upp i en tävling en gång strax efter att vi träffats. Men när hon inte vann blev hon rasande och sa att hon aldrig mer tänkte sjunga igen. Det gjorde hon inte heller.
Hon var mycket vacker.
Inom ett år från det vi träffades blev hon gravid. Vi åkte till Skåne för att träffa hennes föräldrar. Jag märkte på henne att hon var nervös inför resan. Jag tänkte att det berodde på att hon var orolig för vad hennes föräldrar skulle tycka om mig. Men det var inte därför. Bara några minuter efter att vi klivit in genom dörren och hon berättat för sina föräldrar att hon var med barn fick hon ett hysteriskt utbrott. Jag förstod inte varför. Hennes föräldrar hade inte reagerat på något särskilt sätt inför beskedet. De hade kanske inte jublat av glädje, men de hade inte heller blivit arga eller verkat missnöjda. Ändå rusade hon upp på övervåningen och låste in sig i sitt gamla flickrum och vägrade att komma ut. Hon grät oupphörligt. Både jag och hennes föräldrar försökte tala med henne genom den låsta dörren. Till slut fick vi ur henne att hon inte ville föda barnet. Hon sa att det skulle hindra henne i hennes karriär. Hon sa att barnet skulle slå hennes liv i spillror.
Hennes föräldrar försökte stötta mig. De sa att hon egentligen inte menade vad hon sa, att det inte var något att bry sig om, att hon fick sådana där utbrott med jämna mellanrum. Jag minns inte vad jag svarade. Antagligen sa jag ingenting.
Det var hennes pappa som till slut fick henne att komma ut. Han gick upp på övervåningen och bankade med knuten näve på dörren och ropade åt henne att öppna. Han hotade med att han annars skulle tillkalla en låssmed.
Senare hävdade hon att hennes pappa försökt spärra in henne på sinnessjukhus när hon blev gravid med sitt första barn. Hon sa det till alla hon träffade.
II
Genom bostadsförmedlingen hade vi fått en tvårummare på Södermalm. Det var enkel standard med dusch i källaren. Men strax efter att vår son fötts sa hon att vi måste skaffa ett hus. Jag sa att jag tyckte vi hade det bra i lägenheten. Dessutom var den billig. Men hon gav sig inte. Hon fortsatte att säga att vi måste skaffa oss ett hus, att hon inte stod ut med att bo i en lägenhet. Jag sa att ett hus var dyrt och att det också drog med sig massor med andra utgifter. Jag sa att om vi bodde utanför stan var vi tvungna att skaffa en bil så att jag kunde ta mig till jobbet. Men hon bara skakade på huvudet. Hon hade redan bestämt sig.
Huset låg i Trångsund. Det var en mindre enplansvilla. Den såg inte mycket ut för världen. Men hon sa att hon såg möjligheterna. Vi lånade till hela köpesumman.
På kvällen efter att vi skrivit på lånehandlingarna låg jag i sängen och vred mig av och an och kunde inte somna. Jag hade aldrig lånat pengar tidigare. Det fanns inte i min föreställningsvärld. Att stå i skuld var farligt. Man riskerade att förlora sin frihet. Det var det synsätt mina föräldrar inpräntat i mig från barnsben. Men när jag berättade det för henne sa hon:
”Det är inte sant. Dina föräldrar är fega. Det är det som är problemet. Kommer du inte ihåg vad vi sa första gången vi träffades? Att vi ville komma någonstans. Det här huset är ett steg på vägen.”
Hon sa:
”Att köpa en fastighet är alltid en bra investering. Fastigheter kan inte förlora i värde.”
Hon gick med högburet huvud. Vi var 23 år gamla och ägde redan ett eget hus. Det var det första hon berättade för alla människor hon träffade.
På dagarna arbetade jag som elektriker på olika byggen. Jag hade egen firma. Det var hon som sagt åt mig att starta firman. Hon sa att det var bättre att vara sin egen än att vara anställd. På kvällar och helger renoverade jag huset. Hon förklarade hur hon ville ha det. Hon uppmuntrade mig och sa att jag var duktig.
Två år senare sålde vi huset med god förtjänst. Jag tänkte att vi skulle lösa lånen och njuta av vinsten. Men det var inte hennes tanke. Hon hade redan sett ut en ny fastighet. Det var en obebyggd sjötomt. Hon var gravid igen.
Hon sa:
”Vi behöver ett större hus.”
Hon sa:
”Jag har alltid velat ha en sjötomt.”
Summan som begärdes för sjötomten fick det att svindla för ögonen på mig. Hur skulle vi klara räntor och amorteringar? Förstod hon inte risken? Tänk om något hände? Men jag sa inget. Jag skrev under på den förstreckade linjen på lånehandlingarna.
Hon drev mig framför sig. Jag var hennes förlängda arm. Hon fick mig att åstadkomma sådant som jag inte själv visste att jag kunde. Jag byggde ett hus i tre våningar på den nya fastigheten. Det var Meelis, en bekant till oss, som ritade huset. Det blev det mest spektakulära huset i hela området. Över två hundra kvadratmeter. På bottenvåningen installerade jag en swimmingpool.
Det var hårt arbete på kvällar och helger i flera år. Men jag var ung och stark och hon stod vid min sida. Min oro över det stora banklånet var obefogad. Inflationen och de återkommande devalveringarna åt upp nästan hela lånekostnaden. Det var som om vi fick pengarna av banken.
Det var sextio- och sjuttiotalet som möjliggjorde vårt uppåtstigande. Utan den höga inflationen och de ständiga devalveringarna hade det inte gått. Vi räknade kallsinnigt med det när vi lånade pengar i banken, och när vi på lånehandlingarna överdrev våra egna inkomster och tillgångar. Jag var kreativ med deklarationerna. Jag lade ner stor möda på att betala så lite i skatt som möjligt. Nästan vartenda inköp vi gjorde drog jag av på firman.
Det blev vår grej. Att bygga hus. Det var vad vi ägnade våra liv åt. Hon visade mig att allt var möjligt bara man kämpade och vågade satsa. Vi kompletterade varandra. Jag byggde och hon inredde. Hon hade mycket säker smak. I varje hus vi hade skapade hon en särskild atmosfär. Men det var inte byggande för byggandets egen skull. En plan utkristalliserade sig. Genom våra hus skulle vi skapa en förmögenhet. Det var genom våra hus vi skulle åstadkomma något och ta oss någonstans.
Vi beskrev det som en trappa. För varje gång vi sålde ett hus och flyttade vidare skulle vi göra en större vinst än gången innan.
Följden blev att vi sällan bodde särskilt länge på ett och samma ställe. Men det berodde inte enbart på vår ekonomiska plan. Vi blev snabbt rastlösa. Vi ville vidare, till något nytt och, som vi trodde, bättre.
Hon tog hand om mig. Hela mitt liv har hon tagit hand om mig. Vakat över mig. Månat om mitt välbefinnande. Oroat sig för min hälsa. Minsta hostning eller nysning fick henne omedelbart att fråga:
”Vad är det? Är du sjuk? Mår du dåligt?”
Hon lagade maten och tog hand om barnen. När de var riktigt små lät hon mig knappt komma i närheten av dem. Hon sa att det var hennes uppgift och att jag hade annat att tänka på. Varje kväll när jag i strålkastarnas sken slet med något byggnadsarbete kom hon med en bricka med te och smörgåsar och sa åt mig att ta en paus. Sedan satt vi sida vid sida och talade om det pågående arbetet.
III
Vi blev äldre. Passerade de trettio. Barnen blev större.
Vår son, vår förstfödde, visade sig ha bollsinne. Han var en duktig fotbollsspelare. Ständigt bäst i laget. En av dem som ansågs kunna gå långt. Han ägnade nästan all sin vakna tid åt träning. Han kunde stå i timmar och öva skott mot garageporten. Vi skjutsade honom till träningar och matcher och tittade på när han spelade. Vi engagerade oss. Särskilt hon. Hon gick helt upp i vad hon såg som hans framtida karriär. Hon kunde tala i timmar om sina planer för honom. Hon var säker på att det bara var en tidsfråga innan han skulle bli erbjuden en plats i A-laget och få spela i Allsvenskan. Därefter skulle dörren till landslaget och ett framtida proffskontrakt utomlands stå öppen.
Hon fick våldsamma utbrott om han spelade dåligt en match. Hon visade inget så länge vi var kvar på fotbollsplanen, men när vi satt i bilen tillsammans efteråt släppte hon fram det. Hon hotade med att ta livet av sig om han inte såg till att ta sig samman och spela bättre. Jag såg i backspegeln hur han satt i baksätet med ett stelt uttryck i ansiktet.
Han hade verkligen talang. Han fick så småningom en plats i A-laget och vi fick gå till Söderstadion och se honom spela tillsammans med tusentals andra åskådare. Han gjorde till och med mål i några matcher. Hon sa att hon helst såg att han, efter landslaget, fick ett proffskontrakt i Italien. Hon sa att hon tyckte Italien verkade vara ett så trevligt land, och det var flera andra svenskar som redan var proffs där.
Men sedan kom skadorna. Han fick problem med sina knän. Han var i perioder tvungen att avstå från både träning och matcher i månader i sträck. Han blev ringrostig. Han förlorade sin plats i startelvan och fick sitta på bänken.
Hon var mer förtvivlad än han. Han uttryckte viss förståelse för tränarens beslut. Han hoppades på att han skulle slippa ytterligare skador och kunna återerövra sin plats i startelvan. Men hon hade inte tålamod till det. I stället skrev hon ett anonymt brev som hon klistrade upp på anslagstavlan intill omklädningsrummet. I brevet utgav hon sig för att vara en supporter som var förvånad över att en viss namngiven spelare, ”som var så bra”, inte längre fick någon speltid i matcherna.
Jag fick inte reda på att hon skrivit brevet förrän efteråt. I bilens backspegel såg jag skammen och förnedringen i hans ansikte. Tränaren hade omedelbart förstått att det var hon som skrivit brevet. Han hade läst upp det inför hela laget. Vad jag förstod fick han utstå månader av hån från både tränaren och lagkamraterna på grund av det där brevet. Ändå vägrade hon att erkänna att det var hon som skrivit det.
”Varför skrev du det där brevet, mamma?” sa han.
”Va? Vilket brev? Jag har väl inte skrivit något brev”, sa hon.
Jag såg hur han suckade och liksom sjönk ihop. Han sa inget mer.
Inte heller när jag på tu man hand frågade henne medgav hon att hon skrivit brevet. Hon sa att hon inte förstod vad jag pratade om.
Han förlät henne inte. Det var som om hon genom brevet gått över en gräns. Hon förlorade sitt inflytande över honom. Jag såg det på honom. Han lyssnade inte längre på vad hon sa. Han bara låtsades. Han stängde av.
Han fortsatte att kämpa på med fotbollen. Men han lyckades inte återerövra sin plats i lagets startelva. Det blev inget landslagsspel, eller proffskontrakt. Han började på juristlinjen i stället.
Hennes förhållande med vår dotter var likartat. Hon ville forma henne. Hon ville bestämma vad hon skulle göra, hur hon skulle klä sig och hur hon skulle ha sitt hår. Det blev konflikter. Skrik och gråt. Hon krävde att jag skulle gripa in.
”Säg åt henne!” skrek hon. ”Säg åt henne att hon måste göra som hennes mamma säger!”
Jag försökte. Jag försökte tala med henne. Men hon lyssnade inte på mig heller. Hon ifrågasatte varför hon måste göra sådant hon inte ville göra bara för att det var hennes mamma som sa åt henne att göra det. Jag sa att hennes mamma blev ledsen när hon inte lydde. Hon svarade att det inte var hennes problem. Jag sa att det var jobbigt för mig också, att hela tiden hamna mitt emellan henne och hennes mamma i deras konflikter. Jag fick samma svar igen.
”Det är inte mitt problem.”
Vår dotter rådde hon aldrig riktigt på. De drog inte jämnt. Det var ständiga konflikter.
IV
Vi var som nomader. Vi drog från plats till plats, och varje gång vi drog vidare lämnade vi efter oss ett nytt eller nyrenoverat hus.
Jag försöker räkna efter hur många hus blev det sammanlagt. Men jag minns inte längre.
Jag tänker på huset vi byggde på skärgårdsön. Då var barnen sedan länge utflugna. Vi var pensionärer på halvtid. Vi hade kommit fram till att det var nödvändigt att gå ner i tid, trots att vi inte ens var sextio år fyllda. Jag var sliten i kroppen och hon hade tröttnat på sitt arbete.
Det var på vintern vi hittade stället. Det var i Dalarö skärgård.
Vintern var sträng och isen låg tjock ända ut till havsbandet. Vi var ute och åkte långfärdsskridskor när vi fick syn på skylten där det stod ”till salu”. Den enda byggnad som fanns på fastigheten var en gammal sportstuga. Priset var högt, med tanke på läget och eftersom det var havstomt. Men vi tvekade inte. Vi såg möjligheterna. Vi insåg att det på sikt skulle kunna bli vår bästa affär någonsin.
Vi gav Meelis i uppdrag att rita ett hus. Vi bad honom att rita något storslaget. Något som skulle göra den dramatiska skärgårdsmiljön rättvisa.
Jag gjorde allt byggnadsarbete själv. Jag tog inte hjälp av någon. Ju mer jag kunde göra själv desto större skulle vinsten bli vid en framtida försäljning. Det var så jag resonerade. Vi skaffade en liten motorbåt i aluminium. På den fraktade jag allt byggnadsmaterial från fastlandet och över fjärden till ön. Sedan bar eller vinschade jag upp det till klippans topp där huset skulle stå. Det var en åttkantig, tornliknande konstruktion. Två våningar. Hundrafemtio kvadratmeter. Tonvis med cement och virke, tio kvadratmeter stora fönster till husets frontparti, maskiner och avloppstank fraktade jag i den lilla båten över fjärden till ön, inte sällan i grov sjö. En vinter var så sträng att fjärden återigen låg istäckt. Då passade jag på att dra ett gjutjärnsbadkar och en gjutjärnskamin på släde över isen. Tre år av hårt slit. Sedan var det mer eller mindre färdigt. Jag byggde till och med en egen brygga. Strax därpå gick båda mina höftkulor åt skogen. Jag var tvungen att operera. Operationen var misslyckad. Min rörlighet blev sämre. Jag började få svårt att komma i och ur båten. Vi insåg att vi inte längre skulle kunna nyttja stället. Det fanns inget annat alternativ än att sälja.
Det blev en intensiv budgivning. Priset trissades upp långt ut över vad vi begärt när vi lade ut det till försäljning. Vi tjänade drygt en miljon på affären. Det var trots allt lite plåster på såren för mina utslitna höftkulor.
V
Våra satsningar blev allt djärvare. Hon hittade ett hus på Värmdö. Det var helt nybyggt. Det låg alldeles intill golfbanan. Man kunde gå från altanen direkt ner på greenen. På den tiden spelade vi fortfarande golf. Ägaren hade lagt ut huset till försäljning samma dag som bygget slutbesiktigades. Han hade kommit på att han egentligen inte hade något behov av stället. Det var ett fantastiskt hus med en elegant, öppen planlösning. Bara vardagsrummet var på drygt hundra kvadratmeter, med stora fönster ut mot trädgården och golfbanan. Säljaren begärde fyra miljoner.
Det var enda gången jag protesterade. Jag tyckte det var för mycket pengar. Vi skulle vara tvungna att låna över två miljoner. Men hon sa:
”Det är klart att vi ska köpa.”
Jag tänkte förklara för henne hur vår ekonomiska situation såg ut och hur mycket vi skulle behöva låna. Men hon avbröt mig. Hon sa:
”Vi har flera miljoner på banken. Det är inget problem.”
Jag stod tyst några ögonblick. För första gången insåg jag att hon inte hade någon uppfattning om hur stort vårt kapital var. Att hon kanske aldrig ens brytt sig om att ta reda på det. Det var först när vi sålde skärgårdshuset som vi kunnat lägga undan en ordentlig summa. Innan dess hade det bara varit mindre summor som blivit över vid försäljningarna. Resten hade ätits upp av våra levnadsomkostnader.
Hon fortsatte att se på mig.
”Varför säger du ingenting?” sa hon.
Jag sa att jag höll med henne om att det antagligen var en bra affär att köpa huset.
Jag ville inte göra henne besviken. Vad spelade det för roll om hon trodde att vi hade tre eller fyra miljoner på banken när vi i själva verket bara hade lite drygt en miljon? Jag litade på hennes intuition. Den hade alltid stämt hittills. Hon visste vad hon gjorde. För att vinna något måste man våga satsa.
Hon älskade att bo där. Utöver själva huset tyckte hon om människorna vi hade till grannar. Det var mestadels förmöget folk, bland annat en pensionerad företagsledare och en arvtagare till en blodpuddingsfabrik. Hon charmade dem allihop. Alla som träffade henne tyckte hon var fantastisk. Företagsledaren bjöd oss flera gånger på flotta middagar och blodpuddingsfabrikören tog oss med ut med sin stora båt. Vi spelade golf ihop.
Det var hennes bästa tid. Hon tyckte att vi till slut hade kommit någonstans. Vi hade lämnat vår arbetarbakgrund och levde vårt liv omgivna av rika och inflytelserika människor. En del av den glans de utstrålade föll även på oss.
En sommardag några år senare svängde en silverfärgad Mercedes in på uppfarten. Mannen som klev ur bilen hade skotskrutiga shorts och keps. Han stegade fram till oss och erbjöd oss sex miljoner för fastigheten. När vi frågade om han inte ville komma in och titta på huset först sa han att det inte behövdes eftersom han ändå tänkte riva det.
Triumfen var fullbordad. Den var i stor utsträckning hennes förtjänst.
VI
Men till sist fallerade vår plan. Vi gjorde en dålig affär.
Egentligen var det cancern fel. Eller så var det mitt fel.
Det var ett ihållande halsont som inte ville gå över. Till slut tog de in henne för en undersökning. Det var då de kunde konstatera att hon drabbats av lymfkörtelcancer.
Hon blev inlagd och genomgick cellgiftsbehandling. Hon tappade allt sitt hår. Hon var övertygad om att hon skulle dö. Från sjukhussängen beordrade hon mig att bege mig till Skåne och köpa ett hus. Hon sa att det var där hon ville sluta sina dagar.
Jag kastade mig i bilen och körde hela vägen i ett sträck. Jag var alldeles uppriven. Jag rusade in och ut på fastighetsmäklarkontoren i Ystad och Trelleborg i jakt på ett lämpligt hus. Till slut hittade jag ett som jag trodde hon skulle tycka om. Det var en Skånelänga i närheten av Smygehuk. Hon ville ha nära till havet. Det var en av hennes instruktioner. Jag slog till på en gång.
Hennes behandling var framgångsrik. Cellgifterna tog bra. När hon blivit tillräckligt stark for vi ner för att titta på huset tillsammans. När hon fick se det började hon gråta.
”Vad är det? Tycker du inte om det?” sa jag.
”Vad är det du har gjort?” sa hon.
Jag fick återigen kavla upp ärmarna och hugga i. Hon gjorde långa listor på allt som behövde åtgärdas.
Men det gick inte längre lika snabbt och enkelt. Jag var tvungen att ta långa och täta pauser. Vissa dagar orkade jag inte arbeta alls. Delar av renoveringen blev stående halvfärdiga.
Hon skrek åt mig.
”Ska jag tvingas leva i den här röran? Det var du som köpte huset, då får du också se till att ordna så att jag kan bo här! Du vet att jag är svårt sjuk, att jag behöver lugn och ro!”
Cancern hade hon förklarats fri från. Hon hade till och med hunnit få tillbaka sitt långa vackra hår.
Men jag kunde inte arbeta. Så fort jag höjde armarna ovanför axlarna strålade en förlamande smärta ner längs sidorna av kroppen. Dessutom hade jag ständig värk i höfterna.
Jag sa det till henne. Jag sa som det var.
”Det går inte.”
Hon sa:
”Då måste vi tillkalla hjälp.”
”Vad menar du?” sa jag.
”Med bygget”, sa hon.
Vi fick tag på några polacker som var verksamma i trakten. Även om de var betydligt billigare än svenska hantverkare drog det ändå i väg. Det var så mycket arbete som behövde utföras. Skicket på byggnaderna var sämre än vad jag uppfattat vid besiktningen. Till detta kom alla modifieringar som hon ansåg nödvändiga. Månad lades till månad. Pengarna tickade i väg. Jag tog upp det med henne. Jag sa att jag var orolig för att renoveringen höll på att bli för dyr.
Hon sa:
”Det skulle du ha tänkt på innan du köpte stället.”
Jag sa:
”Men om vi inte får igen pengarna…”
Hon avbröt mig med en fnysning.
”Det där begriper du dig inte på.”
Jag tog tag i henne. Det var första gången jag gjorde något sådant. Jag greppade hårt om hennes överarmar. Jag skakade henne. Jag slutade inte förrän jag insåg att hon skrek. Då släppte jag henne. Hon grät. På hennes överarmar såg jag de blålila märkena efter mina fingrar.
VII
Morgonen därpå var hon mild och älskvärd. Hon tog min hand och sa:
”Du är inte frisk. Du är sjuk. Det du gjorde igår tyder på att du är sjuk.”
Enligt henne tydde mitt beteende på att jag led av en hjärnsjukdom. Hon sa att min personlighet hade förändrats. Hon sa att jag blivit virrig och aggressiv.
Hon kramade min hand hårdare och sa:
”Du måste söka vård.”
Två veckor senare satt vi tillsammans i ett väntrum på specialistkliniken i Lund. Hon hade tagit kontakt med sjukhuset och ordnat så att jag fick förtur. Hon fanns vid min sida hela tiden. Hon berättade för läkarna om mitt förändrade beteende. När läkarna frågade mig om det hon sa stämde, bekräftade jag hennes ord.
De lät mig göra olika tester. Hon satt bredvid och tittade på. Ibland grep hon in och korrigerade mina svar eller ifrågasatte om jag verkligen mindes det ena eller det andra. De undersökande läkarna sa att jag skulle skatta mig lycklig som hade en så hängiven och engagerad hustru.
Mina dåliga testresultat fick läkarna att misstänka att jag led av en demenssjukdom. Det beslutades att det skulle tas ett ryggmärgsprov. Men provtagningen misslyckades. De fick inte ut någon ryggmärgsvätska. De sa att kanalen i min ryggrad var för trång.
Hon hade ett långt samtal med läkarna. Hon sa gång på gång att hon var säker på att jag var dement. Hon upprepade sin berättelse om hur mycket jag förändrats under de senaste åren.
Läkarna diagnostiserade mig med demens. Hon grät och beklagade vårt fruktansvärda öde. Läkarna talade tröstande till henne.
I syfte att bromsa sjukdomsförloppet underkastades jag omfattande medicinering. Utöver tabletterna jag var tvungen att äta fick jag dygnet runt bära ett slags plåster. En av plåstrets biverkningar var att jag fick problem att kontrollera tarmen, vilket medförde att jag ideligen sket i brallorna.
En gång varannan vecka besökte jag specialistkliniken för att testa min minnesförmåga. Hon följde med varje gång. Hon hängde över min axel medan jag fyllde i frågeformulären.
Hon berättade för alla människor vi träffade att jag var dement och att jag var våldsam mot henne. Hon sa att hon hade ett helvete, men att hon kämpade på. Jag stod bredvid och log urskuldande.
VIII
Hon sa att vi måste sälja huset och flytta tillbaka till Stockholm. Hon sa att vi inte kunde bo på en stor gård på landsbygden när jag blivit svårt sjuk. Hon sa att vi måste färdigställa renoveringarna. Jag kallade återigen dit polackerna. Pengarna tickade i väg. Hon fick hysteriska utbrott när arbetet drog ut på tiden.
”Vi måste härifrån, vi måste härifrån!” skrek hon.
När huset till slut försatts i sådant skick att hon ansåg att det gick att lägga ut till försäljning hade marknaden vänt nedåt. Efter några veckors avvaktande sa mäklaren att vi nog var tvungna att sänka priset.
Hon vände sig till mig och sa:
”Det är ditt fel. Hade jag varit med hade det här aldrig hänt.”
Jag tappade fattningen. Jag tog tag om hennes armar och skakade henne. Hon skrek. Jag släppte henne. Hon ringde till barnen och grät och sa att jag slog henne varenda dag.
Vi förlorade närmare en miljon vid försäljningen. Vårt sparkapital var i stort sett utraderat. Men hon verkade inte bry sig om det. Hon ville bara därifrån. Så fort som möjligt.
Genom banken fick vi ett erbjudande om en hyreslägenhet på ett seniorboende på Södermalm. Lägenheten var fin, men hyran var hög. Våra sammanlagda pensioner räckte precis till att betala den. Varje månad var vi tvungna att nagga av det lilla sparkapital vi hade kvar. Ändå sa hon:
”Vi kan bo här så länge, medan vi letar efter något nytt att köpa.”
Jag borde ha tagit tillfället i akt och förklarat för henne hur det låg till. Men det blev liksom inte av.
IX
Jag gick inte längre till någon klinik och genomförde tester av mitt minne. Jag tog inte längre några mediciner. Efter flytten tillbaka till Stockholm fick jag ingen ny kallelse. Det var som om de glömt bort min sjukdom.
Även hon tycktes ha glömt bort min sjukdom. Hon talade inte längre om den. Hon talade bara om nästa flytt. Om och om igen upprepade hon:
”Vi måste snart flytta. Vi har bott här så länge. Vi får inte fastna.”
Sedan en dag hände något märkligt. Hon hade åkt in till stan för att gå på NK. Hon tyckte om att gå runt där och sitta i kaféet på fjärde våningen och dricka kaffe och titta på människorna.
Jag satt i soffan och läste tidningen när telefonen ringde.
Det var en polis som ringde. Han frågade om jag var jag och om min hustru var den och den. Han sa att han och en kollega befann sig på Östermalmstorg tillsammans med min hustru och att hon uppträdde förvirrat och uppgav att hon inte visste vad hon hette eller var hon bodde.
Jag satt tyst.
Polismannen frågade om min hustru möjligtvis led av en demenssjukdom.
”Inte vad jag vet”, sa jag.
”Det är nog viktigt att hon blir undersökt av en läkare ganska omgående”, sa polismannen.
Vi besökte läkaren några dagar senare. Hon fick genomföra tester liknande dem jag gjort. Hon ville att jag skulle sitta med. Men läkaren sa att det var bättre om jag väntade utanför.
Utredningen gick snabbt. Sedan meddelade läkaren att hon led av vaskulär demens. Hon försökte säga emot. Hon sa att hon inte alls trodde det stämde, att hon inte alls kände sig sjuk eller konstig. Men läkaren sa sig vara säker på sin sak. Hon accepterade läkarens bedömning. Sedan sa hon:
”Men ingen får veta. Jag vill att det ska stå i journalen att det är min och min mans vilja att ingen ska få veta att jag har den här sjukdomen. Inte ens våra barn ska få veta det. Var vänlig och skriv in det.”
”Men det kan väl vara lämpligt att ni berättar för barnen”, sa läkaren.
”Nej”, sa hon.
X
Jag blev hennes grindvakt gentemot den omgärdande verkligheten. Särskilt gentemot barnen.
Det var alltid jag som svarade när det ringde. Var det någon av barnen sa jag att hon var sjuk och inte kunde prata. Ville de komma och hälsa på sa jag samma sak. Hon var dålig. Mådde illa. Eller ont i halsen.
Med tiden började barnen undra.
”Vad är det för fel med mamma egentligen?” sa de.
”Det är ingen fara. Hon är lite krasslig bara”, sa jag.
Barnen började misstänka att det var jag som hindrade henne från att träffa dem. Jag försäkrade dem att det inte var så. Jag upprepade att hon kände sig krasslig. Men de trodde mig inte.
”Du vet väl att du inte under några omständigheter får slå eller kontrollera mamma”, sa de.
”Det är klart att jag vet”, sa jag.
De kom förbi på ett oanmält besök. De ringde på dörren och begärde att få bli insläppta. Hon fick panik. Hon sa att de absolut inte fick komma in. Hon skickade fram mig till dörren för att säga det åt dem.
Jag öppnade bara en liten springa av dörren. Jag såg att bägge barnen stod utanför i trapphuset, eventuellt även någon av deras respektive.
Jag sa:
”Ja?”
Min son tog tag i dörrhandtaget och drog upp dörren. Jag kunde inte hålla emot.
Min son sa:
”Nu vill vi komma in, pappa.”
De kom in i lägenheten. Misstänksamheten lyste ur deras ögon.
Min dotter sa:
”Var är mamma?”
”Hon är väl här någonstans”, sa jag.
De gick vidare in i lägenheten. Hon hade hunnit ta sig in i sovrummet och lägga sig i sängen. Hon låg med täcket uppdraget till näsan. Barnen stod vid fotändan av sängen och tittade på henne.
”Hur är det med dig, mamma?” sa de.
Hon harklade sig.
”Det är inte så bra. Jag har ont i halsen”, sa hon.
”Du har inte velat träffa oss på jättelänge. Vad är det som händer, mamma?” sa de.
”Det är ingen fara med mig. Jag har varit lite krasslig sista tiden bara”, sa hon.
Men de nöjde sig inte med det.
”Det har gått flera månader, mamma. Nästan ett halvår. Vad är det som händer? Du måste berätta för oss. Och hur är det med pappas sjukdom? Har han blivit sämre?”
”Nej, det är bra med pappa”, sa hon.
”Bra? Han har ju demens”, sa de.
”Ja, men det är inte så farligt med det. Det går ganska bra och han äter mediciner och går till läkaren, så det är bra med honom”, sa hon.
Barnen stod tysta. Konfunderade. Jag undrade om de märkte att hon inte visste vad hon pratade om.
Efter en stund gick de igen. Dagen därpå ringde de och bad att få prata med henne. Jag sa att hon fortfarande var krasslig.
Hon blev alltmer förvirrad. Jag fortsatte att hemlighålla hennes tillstånd för barnen. Det blev mindre och mindre komplicerat eftersom barnen successivt gav upp sina försök att komma i kontakt med henne.
Mitt i all sin förvirring hade hon stunder av klarhet. På något sätt hade hon lyckats lista ut att jag undanhållit henne vår verkliga ekonomiska situation. Hon skrek att jag hade lurat henne, att jag hade stulit hennes pengar och att hon skulle gå till polisen och se till att jag blev satt i fängelse. Hon sa att jag alltid varit sjukligt eftergiven och svag. Att jag hade en slavmentalitet. Hon sa att om det inte hade varit för mig hade hon kunnat gå hur långt som helst.
Vad kunde jag säga? I princip stämde det hon sa.
XI
Hon skickade ut mig på olika uppdrag. Oftast handlade det om att jag skulle handla saker. Inte sällan vin.
Hon sa:
”Ikväll vill vi ha vin till maten. Du får gå ut och köpa. Och det vore gott med kotletter till middag. Du får lov att köpa ett par kotletter också.”
Jag tog mina kryckor och haltade i väg till busshållplatsen. Jag stapplade på bussen. De andra passagerarna gav mig beklagande blickar. Jag var illa klädd. Särskilt ren var jag inte heller. Förmodligen luktade jag även en smula.
Bussen snirklade sig fram längs de trånga gatorna. Ideligen stannade den eller svängde in på en ny gata. Resan tog nästan en halvtimme. Sedan tog det mig minst lika lång tid att gå från hållplatsen bort till mataffären och Systembolaget.
Ofta nekade de mig att köpa vin. Jag antar att de tog mig för ett fyllo. Enligt sina riktlinjer får de inte sälja alkohol till påverkade personer. De tog flaskan jag burit fram till kassabandet och sa något i stil med: ”Det ska nog inte vara mer här idag”. Jag stapplade ut ur butiken.
De gånger de inte tog mig för ett fyllo och lät mig köpa vin kunde jag oftast inte betala. Apparaten accepterade inte mitt betalkort. Jag uppmanades att slå in min fyrsiffriga kod. Den hade jag glömt. Jag lät vinflaskan bli stående på kassabandet framför expediten och stapplade utan ett ord ut ur butiken.
Detsamma återupprepades i matvarubutiken. Jag gick runt i butiken och drog en korg efter mig. Jag slängde ner sådant som jag trodde att vi behövde. Men när jag kom till kassan för att betala fungerade inte mitt kort. Någon gång emellanåt förbarmade sig en annan kund över mig och betalade mina varor. Annars stapplade jag tomhänt därifrån.
När jag några timmar senare återvände hem utan vare sig vin eller varor blev hon rasande. Hon gastade åt mig att jag var oduglig. Jag sa inget. Jag bara satte mig i soffan och stirrade tomt framför mig.
Mönstret återupprepades dag efter dag. Månad efter månad.
Hon talade ständigt om vår förestående flytt. Hon beskrev olika lägenheter som hon fått för sig att vi varit och tittat på. Jag borde ha förklarat för henne hur det låg till. Men jag förmådde inte.
XII
Det var en lördag. Det var dagen jag bestämt att det skulle ske. Jag föreslog att jag skulle gå till den indiska restaurangen och köpa oss varsin Chicken Tikka Masala. Jag visste att hon gillade den rätten. Dessutom hade den en sås som var lämplig att blanda ner kaustiksodan i.
Jag såg ingen annan råd. Enligt mina beräkningar skulle våra besparingar bara räcka ytterligare en månad. Därefter skulle vi vara hänvisade enbart till våra magra pensioner. När hyran var betald skulle vi på sin höjd ha några hundralappar kvar att leva på. Hur skulle jag kunna berätta det för henne? Hur skulle jag kunna berätta att vi var tvungna att ansöka om socialbidrag? Hur skulle jag kunna berätta att vi, som ägnat hela vårt liv åt att sträva uppåt, hade hamnat på botten. Än längre ner än där vi en gång börjat. Nej. Jag förmådde inte att säga det till henne.
Jag haltade bort till busshållplatsen med mina kryckor. Jag for den omständliga, snirkliga rutten. Jag klev av vid den vanliga hållplatsen och haltade bort till den indiska restaurangen.
Det var några trappsteg upp från trottoaren till entrédörren. Jag kämpade mig upp. Jag satte mig ner och vilade vid ett av borden medan de gjorde i ordning min beställning. Personalen var mycket vänlig. Gav mig ett glas vatten att dricka. Gick före och höll upp dörren när jag fått den vita plastpåsen med min beställning.
Det var som om någon tagit bort trappan som ledde ner till trottoaren. Det var som om jag klev rakt ut i tomma intet. Jag föll handlöst. Jag kände mitt huvud slå mot den hårda, stumma gatstenen. Det sista jag såg var hur den röda såsen från mina Chicken Tikka Masala stänkte upp över sidorna på bilarna som var parkerade intill trottoarkanten.
XIII
Ett massivt slaganfall. Det var vad de sa till mig. Jag låg i en säng i en sjukhussal. Mina barn och deras respektive var där. De satt på stolar längs sängens långsidor. En läkare var också där. Han stod vid fotändan och såg leende på mig. Jag sökte med blicken efter henne. Hon var inte där.
Läkaren sa:
”Ja du, det var en rejäl kyss du fick. Du ska vara glad att du lever. En svagare person hade antagligen inte klarat det.”
Jag ville säga något. Kanske tacka för sjukhusets och läkarkårens hjälp. Jag öppnade munnen. Men inga ord kom ut. Bara ett entonigt, sluddrande läte. Det var som om alla mina ord förvunnit, som om bokstäverna som skulle forma orden ramlat ner i ett svart hål.
Läkaren sa:
”Dessvärre har slaganfallet angripit din talförmåga. Det är inte helt ovanligt. Men det brukar ge med sig med tiden, särskilt om man ser till att öva flitigt.”
Min dotter lade handen på min arm. Hon såg på mig med allvarlig blick. Hon sa:
”Det du har gjort var väldigt dumt, pappa.”
Jag stelnade till inombords. Hade de fått reda på vad jag planerat? Hade de hittat några bevis?
Min dotter sa:
”Du har dolt mammas sjukdom för oss, pappa. I flera år. När du åkte in på sjukhuset och vi var tvungna att hjälpa henne märkte vi hur förvirrad hon var. Hon visste inte vilka vi var. Hon är väldigt sjuk. Hur kunde du göra så, pappa? Hur kunde du dölja hennes sjukdom för oss?”
Jag försökte säga att det var hon själv som ville att jag skulle göra det. Men det enda som kom ur min mun var ett grötigt sluddrande.
Min dotter sa:
”Mamma behöver hjälp, pappa. Förstår du inte det?”
Min son sa:
”Hon behöver komma till ett hem där hon får ordentlig vård.”
Min dotter sa:
”Och som det såg ut i er lägenhet. Hur stökigt och smutsigt det var. Och som det luktade. Hur kunde ni leva så, pappa? Det är ovärdigt.”
XIV
Avdelningen är låst. Vi bor tillsammans i ett rum på tjugo kvadratmeter. Fönstren vetter mot gatan. Vi har varsin säng i varsin ände av rummet.
Jag ligger i sängen. Det är där jag tillbringar största delen av min tid.
Hon rör sig oupphörligt fram och tillbaka genom rummet. Hon talar oavbrutet. Om allt möjligt. Hon hoppar från det ena till det andra.
Med barnens hjälp fick jag henne att skriva på ett medgivande om att flytta till vårdhemmet. Jag tror inte hon förstod vad det var hon gav sitt medgivande till. För att göra henne mer medgörlig skrev jag också på. Jag uppfattade det som en tyst överenskommelse mellan mig och barnen, en skenmanöver för att få henne att underteckna. Men nu förstår jag att min underskrift på medgivandet innebar att även jag gick med på att låta mig spärras in.
Jag antar att barnen gjorde det i all välmening. De sa att det vore grymt att skilja oss åt eftersom vi levt tillsammans i närmare sextio år. De sa att vi skulle gå under om vi tvingades leva åtskilda.
”Som det nu är har ni i alla fall varandra”, sa de.
Jag svarade inte. Vad kunde jag för övrigt säga? Min talförmåga har inte kommit tillbaka.
Jag ligger på sängen och tittar på henne där hon går fram och tillbaka genom rummet.
Hon planerar inför flytten. Den som hon tror ska ske vilken dag som helst. Alla våra få tillhörigheter har hon packat ner i plastkassar och örngott. Hon har plockat ner tavlorna från väggarna och rullat ihop den stora mattan.
Med jämna mellanrum tvingar hon upp mig ur sängen under förevändningen att jag måste gå ner och hämta något av våra barn som väntar utanför på gatan.
Jag gör som jag blir tillsagd. Jag tar min rullator och hasar genom den korta korridoren fram till dörren som leder ut till trapphuset och hissarna. Jag drar i dörrhandtaget. Dörren är låst. Det finns ett kodlås intill dörrhandtaget. Koden känner jag inte till.
Jag vänder om och hasar tillbaka till rummet. De gånger jag stöter på någon personal brukar de säga åt mig att jag får vänta med att gå ut till dess tiden för den schemalagda gårdsvistelsen infaller.
När jag kommer tillbaka till rummet och hon fått klart för sig att inget av barnen väntade utanför på gatan skäller hon på mig. Hon säger att jag är oduglig och inte klarar av någonting. Sedan sätter hon i gång att tala om den förestående flytten igen.
Jag hasar långsamt fram till sängen och lägger mig ner. Jag ligger där och iakttar hur hon går fram och tillbaka över golvet.
På kvällen, när hon har somnat, kommer personalen in i rummet och packar upp och lägger tillbaka allt som hon packat ner i skåpen och lådorna. De hänger upp tavlorna och rullar ut mattan. Jag sluter ögonen och låtsas sova.
Jag känner hur mitt minne och min personlighet långsamt håller på att lösas upp och försvinna.