Bröder på fisketur. Tema i litteratur, bildkonst och film
Anne Lidén
Myter och berättelser om vatten- och havsvarelser har följt människan i årtusenden. Uppfinningsrikedomen och kreativiteten har flödat i olika kulturer, när det gällt att skapa fisketekniker och redskap för att kunna besegra och fånga utmanande och undflyende fiskar. En skicklig fiskare åtnjöt en hög status i forntida samhällen, då det handlade om att skaffa nödvändig föda, men gör så än i dagens sportfiske när fisken ofta släpps tillbaka. I den aboriginska kulturen i Australien berättas det om hur tre bröder gav sig ut på fisketur i en kanot. För att få en god fångst bad de om hjälp från naturens egna krafter, ljuset och vinden. Deras fiske blev så framgångsrikt att de fick fara upp till himlen, där de nu sitter bredvid varandra i sin kanot, som tre stjärnor i en stjärnbild på södra halvklotets stjärnhimmel. Alla spöfiskare och sportfiskare har också ett eget skyddshelgon i himlen som vakar över dem, nämligen Biskop Zeno från Verona. När han satt med sitt spö vid floden kom bedjande till honom för att få råd och hjälp, som bronsdörrens glänsande bild visar på stadens katedral. Bland fiskemotiv i bildkonstens historia är kanske den engelska och amerikanska sportfiskelitteraturens kopparstick de mest spridda, enligt traditionen från Izaak Waltons The complete angler 1653. Lediga gentlemän med fiskespö väntar vid en strand, deras utrustning är detaljerat återgiven. De franska impressionisterna skildrade människor på fritidsfiske, såsom Claude Monet, men då i stämningsbilder där ljusets skimmer och skiftningarna i vattnet stod i fokus.
Ett återkommande tema i många fiskeberättelser handlar om bröder som ger sig ut på äventyrliga fisketurer, hur de fiskar tillsammans i uppväxten och i livet och hur de mäter fångsten, sin styrka och förmåga med varandra. Ofta förekommer en betydelsefull fader som överfört sitt eget fiskeintresse och kunnande till sina söner. På så sätt har fiskekunskaperna överförts i generationer. I denna artikel ges några exempel på bildtolkningar av fiskeberättelser med ett brödratema, främst Sven Ljungbergs grafik till Vilhelm Mobergs bok och pjäs Din stund på jorden 1963 och Robert Redfords filmatisering av Norman Macleans bok Där floden flyter fram 1976. En presentation görs också av Pontus Ljungbergs nya oljemålningar Fiskeporträtt i utställningen på Ljungbergmuseet i Ljungby.
Vilhelm Mobergs berättelser om bröder på gäddfiske och Sven Ljungbergs illustrationer.
Som Håkan Ågren anger i sitt kapitel ur boken Pulshöjare och stulna harrar i detta nummer av Förr och Nu var Vilhelm Moberg (1898-1973) fiskekamrat med Albert Viksten (1889-1969). [Bild 1] Båda författarna berättar ”målande om den förmodligen urgamla konsten att snara gädda”. ”Att fånga gäddor med en snärja från enbuskens rötter var det största äventyret under min barndom”, konstaterar Moberg i Berättelser ur min levnad 1968. Det visar sig att Vilhelm Moberg har utvecklat temat kring gäddfiske i många av sina böcker, vilket har en självbiografisk bakgrund. Ofta handlar det om två bröder som tillsammans ger sig ut på fisketur för att snara gädda. En av de första böckerna Pojken och gäddan utkom 1925 och den skildrar hur bröderna Axel och Vilhelm ger sig ut på ett spännande gäddfiske. Några år senare återkommer motivet i boken Raskens om soldatfamiljen på torpet, där bröderna Axel och Gustav prövar lyckan i att snärja gäddor. När Raskens blev TV-serie på 1970-talet fick brödernas gäddfiske egna scener. Boken Soldat med brutet gevär som gavs ut 1944 mitt under andra världskriget innehåller också fiskafänge efter gädda. Den stora succén med Utvandrarserien och dess stora genomslag i översättningar, film och musikaler innebär att en stor världspublik kunnat följa den svenska familjen Karl-Oskar och Kristina och deras minnen från hemlandet. Kristina minns i Nybyggarna sitt äppleträd med astrakanäpplen, men i Sista brevet från Sverige tänker Karl-Oskar tillbaka på sitt älskade gäddfiske hemma i Småland.
Vilhelm Moberg växte upp i ett soldattorp i Moshultsmåla, Algutsboda socken i Värendsbygden i Småland. Soldattorpet finns inte kvar längre men på dess plats har man rest en hög minnessten över författaren. Här har man också bevarat kulturarvet kring Vilhelm Mobergs hembygd genom att förvalta gården och omgivningarna vid Bjurbäcken, där man kan vandra i Mobergs fotspår (Nilsson 2016; Liljestrand 2018; Bergman 2019). Skogvaktaren Bengt Neikter visar konsten att snärja en gädda i vattnet, med rotsnaran fäst vid en enkel trädpinne. När han går vidare utmed Bjurbäcken känner han plötsligt igen just den fiskeplats som Vilhelm Moberg skildrat i boken Din stund på jorden 1963. [Bild 2] Även här står minnets visdom i centrum. Året är 1962 och svensk-amerikanen Albert Carlsson befinner sig på ett hotell i Kalifornien. Han är 64 år och sjuk, ser tillbaka på sitt liv och minns sin storebror Sigfrid på det gamla soldattorpet i Småland, deras samtal och deras gemensamma fisketurer vid bäcken. Det var på fiskeplatsen vid bäcken Sigfrid sade de viktiga orden till honom, som Bengt Neikter berättar: ”Jag är på jorden bara den här gången, denna enda gång. Jag måste ta väl vara på mitt liv”.
Vilhelm Moberg utvecklade berättelsen till en pjäs med samma namn, Din stund på jorden, som hade premiär på Dramaten 1967. Om uppdraget och samarbetet med Vilhelm Moberg och deras vänskap har konstnären Sven Ljungberg (1913- 2010) berättat i sin illustrerade självbiografiska bok Minnesbilder 1997. Erland Josephsson, chef för Dramaten, gav Sven Ljungberg uppdraget att utföra scenografin till pjäsens tolv scener (Lidén 1986, s. 159-161). Tidigare hade Sven Ljungberg nämligen på teatern gjort en uppskattad scenografi till pjäsen Amorina av Carl-Jonas Love Almqvist. Detta uppdrag innebar ett nära samarbete med Vilhelm Moberg, vilket också rörde en omfattande grafisk serie på 16 träsnitt, illustrationer till hela Utvandrarserien, utgivna av Konumentföreningen Småland 1966-1973. Konstkritikern Thord Baeckström skrev om dessa grafiska blad: ”Konstnären Sven Ljungberg och författaren Vilhelm Moberg är släktingar i anden”. Uppsättningen och scenografin till pjäsen Din stund på jorden blev en framgång, och den sattes sedan upp på en rad andra scener i landet. Den gavs även ut som bok på Bonniers med Sven Ljungbergs omslag och illustrationer 1967. [Bild 3] En TV-serie i regi av Per Sjöstrand gjordes 1973. Efter Vilhelm Mobergs död samma år 1973 planerade Sven Ljungberg och Paul Blomén på Konsumentföreningen i Småland en gemensam utgåva av två mappar med grafiska blad från Din stund på jorden, Del I-II, som trycktes 1975- 1977 (Lidén 1986 s. 209). Den första mappen skildrar de två bröderna Sigfrid och Alfred.
Efter dagens slitsamma arbete med slåttern sitter de två bröderna Sigfrid och Alfred och vilar sig på bänken vid stugknuten. Det börjar skymma och i kastanjeträdets grenar är liarna och räfsorna upphängda. Det första träsnittet skildrar stämningen i samtalet mellan den kraftige storebrodern och hans lillebror. Med grafikmappen 1975 följer ett citat ur boken om vad brodern Sigfrid säger:
”Plötsligt sade han att han kände sig trött, han skulle gå in och lägga sig. Han reste sig och gick men efter några steg vände han sig om frågade om de skulle gå till bäcken om söndag. – Om du tyar, svarade jag.”
Konstnären har i träsnittet fångat denna ”bittra insikt och detta djupa vemod” som Mobergs text uttrycker (Lidén 1986 s. 161). Söndagens fisketur vid Bjurbäcken skildras i det efterföljande träsnittet. [Bild 4] Här provar de två bröderna fiskelyckan en varm sommardag och gemenskapen mellan dem är tydlig. I den andra mappen 1977 skildrar Sven Ljungberg hur bröderna har snarat gädda och fått en god fångst. [Bild 5] Gäddorna är upphängda och snaran ligger på marken. Mappens citat återger hur bröderna gläds åt det goda fisket och kan leka med varandra:
”Så snart vi hade snärjt ett knippe gäddor slog vi läger på någon glänta invid bäcken och rastade. Här mäter de sina krafter med att `vispa skank´”.
Sven Ljungbergs grafikmappar med träsnitten ur boken och pjäsen Din stund på jorden blev en stor succé i hela Småland och övriga landet. Särskilt gripande var Mobergs skildring av hur den älskade storebrodern Sigfrid, pacifisten och antimilitaristen, trots allt tar värvning och dör tragiskt. Sorgens vemod präglar boken. Det finns en verklighetsbakgrund till det i författarens egen uppväxt, eftersom dennes egen bror dog då han bara var elva år. Genom TV-serien 1973 hade berättelsen om de två brödernas öde fått stort genomslag i hela landet. När den folkkäre Vilhelm Moberg gick bort samma år ökade insikten hos många om hans stora betydelse i den svenska litteraturen. En kritisk röst i samhället gick förlorad. Men brodern Sigfrids ord från Din stund på jorden blev bevingade: ”Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”
Sven Ljungbergs barndom och gäddfiske i Lagan. Möte med familjen Ljungberg.
Som förlagor till träsnitten och scenografin för pjäsen Din stund på jorden hade Sven Ljungberg använt sina teckningar och skisser från minnena av sin egen barndoms lekar och fiskeäventyr i Ljungby. Han hade själv lekt ”vispa skank” med sina bröder. Dessa teckningar låg sedan till grund för de trägravyrer som illustrerar hans egen självbiografiska berättelser Parvus 1971. Här skildrar han sin barndoms fisketurer med att kroka gädda, fånga kräftor eller fiska mört i Lagan, som på den tiden var kraftigt nedsmutsad av kloakvattnet. De själva åt inte dessa mörtar, men upplevelserna av det smutsiga vattnet lade grunden till en miljömedvetenhet i vuxen ålder. Samtidigt med Moberg mappen 1975 målade han sina monumentala miljökritiska protestbilder på Lagans nedsmutsning, från barndomsminnen till samtidens plastskräp (Lidén 1986, s. 168-173; Ljungberg 1997). Med ortens reningsverk har nu Lagans vatten kunnat bli betydligt renare, men Sven Ljungbergs varningsbilder om plastskräpet i våra vatten är ständigt aktuella.
När jag besökte Sven Ljungberg i Ljungby i början av 1980-talet för att diskutera min konstbok om hans verk, fick jag själv följa med på hans gäddfiske i Lagans strömmande vatten. Vid stranden nedanför huset låg roddbåten vid bryggan och jag skulle hjälpa honom att vittja ryssjan ute i ån. Vi hoppade i båten och jag tog tag i årorna och styrde ut mot ryssjan, höll båten i läge så att Sven kunde inspektera fångsten. Uppe på den höga strandbrinken stod hans storebror Kalle och övervakade expeditionen. När vi kom upp sade han till Sven: ”Hon kan ro – hon får skriva boken!” Tack vare min förtrogenhet med fiske och mina roddkunskaper från Bohuslän fick jag Ljungberg-familjens välsignelse och vann deras tillit. Hur stor fångsten blev förtäljer inte historien.
Under det fortsatta förarbetet med min bok Sven Ljungberg, målare fick jag flera tillfällen att möta hans fru konstnären Ann-Margret Dahlquist-Ljungberg och hans söner, Pontus och Jonas, och höra om deras uppväxt och ungdom. För sönerna spelade sommarstället och sommarateljéerna på Öland en stor roll, där kunde de bada och fiska tillsammans. Särskilt viktigt var det att höra Pontus Ljungberg berätta om sin gedigna utbildning som hantverkare, konstnär och arkitekt, och om hans samarbete med sin far vid flera monumentala konstverk, bland annat Folkets Hus-mosaiken i Stockholm, Timmerhuggare i Växjö och biblioteket i Ljungby (Lidén 1986, s. 144, 156). På så sätt fick jag in djupare inblick och kunskap om den konstnärliga processen kring de många stora väggmosaikerna. Genom Pontus berättelser fick jag också kunskap om de olika platser och miljöer som Sven hade uppsökt för att måla, såsom Öland och Italien.
Efter att boken Sven Ljungberg, målare publicerats 1986 satt jag en kväll med Sven Ljungberg och vi diskuterade hans stora samling av konstverk i Ljungby. Det vore synd, menade jag, om denna samlade bild av Ljungbymotiv genom åren splittrades. Jag föreslog att han skulle sluta att vänta på myndighetsinitiativ och bygga ett eget museum själv: ”Får man det? undrade han. ”Javisst, du har ju en egen tomt här att bygga på- vad väntar du på?!” blev mitt svar. Om mitt arbete med boken och våra diskussioner kring hans eget museum har Sven Ljungberg senare berättat i boken Minnesbilder 1997. Hans önskan var att sonen Pontus Ljungberg, som var både konstnär och arkitekt, skulle skapa det nya museet. Sven Ljungberg fick uppleva många års glädje av sitt konstcentrum före sin död 2010, att skapa utställningar och möta alla besökare som kom för att se hans konst och trädgård.
Ljungbergmuseet. Pontus Ljungbergs målningar i Fiskeporträtt
Pontus Ljungberg planerade ett s.k. ”Tavellager” och ritade byggnaden till Ljungbergmuseet på Sven Ljungbergs tomt, som 1990 invigdes av dåvarande utbildningsminister Bengt Göransson. Sedan 2008 är också Pontus Ljungberg chef för museet, som nu utgör ett länsmuseum; Kronobergs läns bildkonstmuseum. Nu har Lennart Sjögren skrivit en rikt illustrerad bok om hans oljemåleri, Pontus Ljungberg. Den gåtfulla verkligheten 2021, vars omslag pryds av oljemålningen Drömmen om gammelgäddan 1997 (Sjögren 2021). En utställning med Pontus Ljungbergs måleri visas nu samtidigt på Ljungbergmuseet, ett måleri som har nära samhörighet med den italienske målaren Chirico. Boken innehåller också en presentation av hans utställda oljemålningar, Fiskeporträtt, en serie från 2020-2021 som skildrar hans och hans stora familjs fisketurer på Öland och i Vättern. Som en bakgrund kan sägas att Pontus själv nyligen vunnit tävlingar i öringsfiske och fått sin bild i tidningen!
Till skillnad från den vemodiga och sorgsna stämningen i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden har Pontus Ljungberg skildrat familjens livsglädje och en stor fiskelycka! Bilderna i serien Fiskeporträtt uttrycker hur fiskaren kan känna en härlig upprymdhet över lyckade fångster av gädda, abborre och öring, en gemensam glädje i hela familjen. [Bild 6-8] Alla tre sönerna Kalle, Erik och Johan är glada och visar upp sina fiskar. Nu får också den fiskekunnige fadern visa upp sin vinnaröring eller sin gädda med självklar stolthet! [Bild 7] Konstnären fångar brödernas vandring hemåt med fiskar i handen och metspön mot axeln. De har fått naturens krafter på sin sida och solen skiner! De har tagit vara på livet, som är värt att leva.
Norman Macleans bok A river runs through it and Other stories 1976 och filmatisering av Robert Redford 1992
Den amerikanske författaren Norman Maclean (1902-1990) växte upp i en prästfamilj tillsammans med sin lillebror Paul (1906-1938) i staden Missoula i Västra Montana, USA, dit de flyttat 1909 från Iowa. [Bild 9] I Missoula har den vilda Big Blackfoot River med sina forsar sitt utlopp i den långa Clark Fork River och här vid floden ville John Maclean bo och fiska regnbågsforell och strupsnittsöring (Koller 1966, s 20, 99). Brödernas uppväxt blev mycket präglad av att fadern var en passionerad sportfiskare, helt inriktad på flugfiske och drömmen om storfångst. Fadern lärde dem fiskekonstens hemligheter och tränade upp dem i olika kasttekniker vid pooler och forsar längs stränderna i Big Blackfoot River.
I ungdomen följs de båda bröderna åt på fisketurer, och det visar sig att Paul blir den skickligare fiskaren av de två, överlistar och tar de största regnbågsforellerna och öringarna. Under deras tonårstid bryter Första världskriget ut, deras relation blir spänningsfylld och de utvecklas åt olika håll. Medan Norman följer i faderns lugna och metodiska fotspår, gör Paul uppror mot familjens livsstil, söker sig till journalistiken som reporter i staden Helena, blir alltmer stridbar och vild, spelar och dricker. Efter att Norman Maclean genomfört sina studier i Chicago, får han anställning 1928 som lärare i engelska språket och litteraturen vid Universitet i Chicago. I giftermålet med Jessie Burns får han sonen John Norman och dottern Jean. Så småningom ansluter Paul till dem för att fullfölja sina studier vid universitetet. Sent en kväll 1938 blir dock brodern tragiskt överfallen av rånare i Chicago och dör på sjukhuset 32 år gammal.
Varje år har Norman Maclean återvänt till familjens fiskestuga vid Seeley Lake för att flugfiska under sommarhalvåret. Här väcks hans minnen av ungdomens gemensamma fisketurer med den älskade brodern, naturupplevelserna vid flodens vattenfall och forsar och glädjen över goda fångster. Han blir också påmind om sorgen och saknaden efter Paul som förlorade sitt liv så tidigt. Efter sin pensionering i 70-årsåldern började Norman Maclean att skriva sin halvt självbiografiska roman A river runs through it and other stories, och romanen publicerades på Chicago University Press 1976. När den blev översatt till svenska av Hans Berggren i samband med filmen 1993 fick den titeln Där floden flyter fram. En berättelse om en amerikansk familj. [Bild 12]
Norman Macleans inledningsord till boken har blivit bevingade: ”In my family, there were no clear line between religion and flyfishing”. – ”I min familj fanns det inte någon skarp gräns mellan religiös tro och flugfiske”
Tio år efter första utgåvan började intresset för hans bok A river runs through it att öka. Nu har Norman Maclean vid 83 års ålder gjort sin sista fisketur i Blackfoot River i Missoula och stannade hemma i Chicago. Det planerades en ny illustrerad utgåva med svartvita trägravyrer av konstnären Barry Moser, baserade på minnesbilder och foton, en bok som färdigställdes och publicerades av Chicago University Press 1989. [Bild 10]
Året innan 1988 hade filmproducenten och skådespelaren Robert Redford kunnat skriva ett kontrakt med Norman Maclean, om att få rättigheterna till att göra en film baserad på hans bok. Filmens manus skrevs sedan av Richard Friedenburg. Regissör och producent blev Robert Redford, men under förarbetet med filmen avled författaren Norman Maclean 1990. Denne fick därför aldrig möjlighet att se den färdiga filmen som hade premiär 1992. Sonen John Norman Maclean och dottern Jean Maclean Snyder kunde däremot följa filmarbetet, se den färdiga filmens mottagande och ta hand om sin fars litterära arv. Fadern hade enligt dem kunnat försonas med broderns meningslösa död genom att skriva om hans liv: “All good things,” hade han sagt, “come by grace and grace comes by art and art does not come easy.” (Livingstone Enterprise)
Brödernas flugfiske och flodens skönhet
Filmen som fick samma namn som boken A river runs through it följer bokens handling i stora drag. Man får följa bröderna i unga år på fisketurer med fadern, hur han instruerar och förklarar. [Bild 11]. De lär sig och utvecklas till skickliga flugfiskare och tränar i att hantera sitt spö och att följa fiskens rörelser De bemästrar kasttekniken så att linan får rätt bana och kraft i luften och att själva flugan hamnar rakt ovanför fisken, såsom Speykastet (Cederberg 1990 s. 70-89). På så sätt har filmen blivit en inspirerande skola för flugfiskare. Den vilda naturens skönhet, floddalens höga berg och skogens träd längs floden, stenarna i vattendiset, strömmarna och forsarna har fått en stor betydelse i filmens visuella gestaltning. [Bild 12] Filmens starka foton av flugfiskaren balanserande på stenarna i forsen, spöets och linans eleganta rörelser har blivit ikoniska, inte minst för spänningen i fiskens motståndskamp. Trots att bokens handling utspelas i Missoula och Big Blackfoot River, har många andra platser använts som inspelningsplatser i juli 1991, Livingstone och Bozeman, Granite Falls och Upper Yellowstone River. Från boken har handlingen komprimerats till första världskriget och förbudstiden fram till broderns död.
Producenten och regissören Robert Redford är berättare i filmen, som startar med att han läser Norman Macleans bevingade inledningsord ur boken. Spänningen i brödernas relation i ungdomen, samhörigheten med fadern och deras olika utveckling står i filmens fokus och för regin. Skådespelarnas utmärkta rollprestationer har givit filmen en mycket hög konstnärlig kvalitet. Tom Skerrit spelar fadern John, Brenda Blethyn modern Clara, medan den äldre brodern Norman spelas av Craig Scheffer. Den yngre brodern Paul spelas av en ung Brad Pitt, som fick ett stort genombrott med sin rollgestaltning. Framfusighet, vildhet och våghalsighet i kombination med hans begåvning och brillians i flugfisket gav rollgestaltningen ett uttryck med stor genomslagskraft. Emily Lloyds utomordentliga rollprestation som Normans fästmö Jessie Burns har däremot inte fått den uppmärksamhet och det beröm som hon förtjänar.
Brödernas olika livsval lyfts fram genom kontraster. Norman lämnar Montana och hembygden för familjebildning och en högre utbildning i Chicago. Paul stannar kvar och håller fast vid flugfisket och naturen, men han väljer att leva obunden och fri att göra uppror. Filmen kulminerar sommaren 1937 när Norman återvänder till Missoula för sommarfisket och de båda bröderna följer med fadern på deras gemensamma flugfiske. När Paul efter en skicklig kamp fångar en väldig regnbågsforell, blir fadern imponerad och berömmer honom för att vara ”en mästare i flugfiske”. Detta minne blir extra vemodigt eftersom det kommer att bli deras sista fisketur tillsammans. Kort därefter blir Paul tragiskt rånmördad, och hans öde blir ett hårt slag för fadern som dör några år senare. Pauls fria livsval och hans brutala död präglar filmens underliggande mörka stämning. I centrum står dock den vilda naturen och naturupplevelserna i Montana. Robert Redford läser i slutet filmen några ord ur Norman Macleans avslutning i boken: ”I am haunted by waters”. –”Jag är drabbad av vatten”.
“Of course now I’m too old to be much of a fisherman, and now I usually fish the big waters alone, although some friends think I shouldn’t. But when I’m alone in the half light of the canyon, all existence seems to fade to a being with my soul and memories, and the sounds of the Big Blackfoot River, and the four-count rhythm, and a hope that a fish will rise. Eventually all things merge into one, and a river runs through it. The river was cut by the world’s great flood, and runs over rocks from the basement of time. On some of the rocks are timeless raindrops. Under the rocks are the words, and some of the words are theirs. I am haunted by waters.” (Norman Maclean 1976).
Filmens mottagande och fisketurismens betydelse. Restaurering av Big Blackfoot River.
Robert Redfords film A river runs through it fick flera Oscars-nomineringar 1993 för manus, musik och foto, men det var endast fotografen Philippe Rousselot som fick ta emot Oscars-statyetten. Alla skådespelare fick mycket beröm, men det var Brad Pitts rollgestaltning som brodern Paul som blev filmens tydliga kommersiella symbol. Året efter spelade han en liknande framgångsrik roll som brodern Tristan Ludlow i filmen Höstlegender. För Robert Redford innebar filmens stora succé att han kunde utnyttja inspelningsplatserna och satsa på fler filmer. Filmen The Horse Whisperer , Mannen som talar med hästar, med den unga Scarlett Johansen spelades in i Montana.
Författaren Norman Maclean fick efter sin död genom filmen stor internationell uppmärksamhet och hans originalbok har sålt i stora upplagor. Chicago University byggde upp familjen Macleans kulturarv på campus i ett Maclean House 1991. Hemma i Montana har staden Missoula gjort familjens fiskestuga vid Seeley Lake till ett kulturminnesmärke. För staden Missoula med omgivningarna kring Big Blackfoot River fick filmen stor ekonomisk betydelse. Fisketurismen med flugfisket ökade med 60% två år i rad, vilket fick till följd att fler fick arbetstillfällen och att måste bygga fler fiskecamper och fiskestugor. Tjugo år efter premiären gjordes en summering av filmens samhällsbetydelse och då konstaterade man att flera stater i nordvästra USA hade tjänat på filmens dragningskraft. Det visade sig att filmens tema om människans samspel med naturen inte bara hade bidragit till ökad turism utan även till en ökad inflyttning. I diskussionen behandlades även de negativa sidorna av turismen, som innebar ett ökat slitage på floderna. ”A river of tourism” har blivit ett talesätt. Tack vare inkomsterna har dock flera restaureringsprojekt genomförts. Skadorna från gamla tiders timmerflottning och dammar i Big Black Foot River har kunnat repareras så att pooler och forsar igen ger platser för fisk i det strömmande vattnet.
Slutord. Svenska sportfiskare räddade Vojmån
Denna sommar har jag samarbetat med Håkan Ågren inför presentationen av hans fiskebok Pulshöjare och stulna harrar i detta nummer av Förr och Nu. Jag har suttit och skrivit uppe i släktens fiskestuga i Västerbottensfjällen vid övre delen av Vojmån, där min man och hans bror har fiskat tillsammans varje år. Deras far flyttade från kusten till inlandet och byggde fiskestugor för att kunna fiska abborre och harr, röding och öring. Under deras barndom överförde han detta brinnande fiskeintresse till sina söner. Fisket har blivit livets mening och fiskeberättelserna har genom åren dokumenterats i foton och loggböcker. Efter en isande kall och regnig vecka i juli har nu värmen kommit tillbaka och solen brutit igenom. Min man och hans bror har givit sig ut på sin gemensamma fisketur. Jag skriver e-postbrev till Håkan och när jag lyfter blicken ser jag den höga fjällsidan solbelyst. När jag går ner till båthuset möter jag de båda bröderna med spön mot axeln och fångsten i handen. Min man pekar på broderns storöring som är rekordstor! Nästa dag tar brodern en ännu större öring och då erkänner storebrodern sig slagen. Den stora fiskelyckan har infunnit sig och jag tar många foton av både fiskefångsten och glada leenden. Till skillnad från de vemodiga berättelserna i Din stund på jorden och Där floden flyter fram har dessa två bröder fått uppleva många år av att fiska tillsammans. De har även tagit väl tillvara fiskets kulturarv efter sin far.
Vojmån har sitt utlopp vid kraftverket i Gubbseleforsen i Volgsjön, och är ett biflöde till den stora och hårt reglerade Ångermanälven. År 2006 var Vojmåns vattenflöde hotat av en planerad omledningstunnel, som skulle leda vattnet många mil över till Ångermanälvens kraftstation i Stalon (Brosché 2006). Denna plan liknade regleringen på 1960-talet av Lilla Luleälven vars flöde omleddes i en tunnel till Stora Luleälv. Den nedre delen förblev då en ödslig torrfåra, Europas längsta, en naturförstörelse utan fisk. Detta hemska öde ville många förhindra för Vojmåns del. Sportfiskare i hela Sverige mobiliserade för att rädda Vojmåns fiskeområden, vilket fick ett stort nationellt stöd. Vilhelmina kommuns innevånare gick man ur huse i omröstningen 2008 och lyckades få en majoritet mot den planerade omledningstunneln. Vojmåns natur och fiskar räddades och sportfisket frodas!
Vindelälven som Håkan Ågrens bok handlar om har förblivit oreglerad och hör till en av Sveriges fyra nationalälvar (Abrahamsson 1992). Trots sportfiskets framgångar i Vindelälven och Vojmån finns skäl till att se till de större problemen för fiskebestånd och natur när rovfiske breder ut sig i landet. I kontrast mot den lycka som min man och hans bror har upplevt i sitt fjällfiske kan jag se den enorma sorg de känner när det gäller utvecklingen av fisket och det utarmade fiskbeståndet i Östersjön och Mälaren. Martin Falklind tar i sin aktuella TV-serie Fiskarnas rike upp en rad allvarliga negativa företeelser när det gäller fiske och sportfiske i hela Sveriges land, där sjösystem och hav förstörs och flera fiskarter hotas utrotning. Han pekar också på goda restaureringsexempel med hållbart fiske. Det första programmet handlade om svårigheterna för havsvandrade arter som lax och öring att naturligt ta sig upp i älvarna, det andra lyfte fram gäddans utsatta situation i sjöar och hav, medan det tredje tog upp våra omgivande hav. En nationell miljöprövning av vattenkraften i Sverige ska genomföras vilket ger hopp. För att kommande generationer ska få uppleva fiskelycka och naturupplevelser bör vi lyssna till Martin Falklinds maningar om ett hållbart fiske!
Källor i urval
Ljungberg, Sven (1971). Parvus. Illustrerad med trägravyrer. Bonniers. Stockholm.
Ljungberg, Sven (1997). Minnesbilder. Illustrerad med trägravyrer. Bonnier Alba. Stockholm.
Maclean, Norman (1976). A river runs through it and Other stories. Chicago University Press. Chicago.
Maclean, Norman (1989). A river runs through it and Other stories. Illustrationer Barry Moser. Chicago
University Press. Chicago. (www.rmichelson.com)
Maclean, Norman (1993). Där floden flyter fram. (Övers Hans Berggren). Forum förlag. Stockholm.
Moberg, Vilhelm (1963). Din stund på jorden. Bonniers. Stockholm.
Moberg, Vilhelm (1967). Din stund på jorden. Drama. Bonniers. Stockholm.
Moberg, Vilhelm (1968). Berättelser ur min levnad. Bonniers. Stockholm.
Walton, Izaak (1653). The compleat Angler. London.
Länkar
https://www.albertviksten.se
https://www.hildingmickelsson.se
https://www.karlangu.com (2021-10-06)
https://www.ljungbergmuseet.se
https://reelobsession.com (2017-09-09)
https://svenskfilmdatabas.se Där floden flyter fram. Svensk filmpremiär 1993-03-12
Litteratur
Abrahamsson, Tore (1992). ”Vindelälven – symbolen & verkligheten”. (s. 95-115). I Norrlandsälvar. Svenska Turistföreningens Årsbok 1993. STF. Uppsala.
Bergman, Amelia (2019) ”Konsten att snärja en gädda” (www.sydved.se 2019-07-01)
Brosché, Ingela (2006). Boken om Vojmån. Introduktion av Ingemar Näslund. Vilhelmina.
Cederberg, Göran, Red. (1990). Den stora boken om flugfiske. Stockholm. Rabén&Sjögren Bokförlag.
Delblanc, Sven (1974). ”Vilhelm Moberg – Han kom av folket och blev folket trogen.” Våra författare. Sexton radikala författare ur svensk folklig tradition (s. 172-177). Kulturfront förlag. Stockholm
Devlin, Vince (2012) ”A river of tourism through Montana” (www.oregonlive.com 2012-08-18)
Koller, Larry m.fl. (1966). Sportfiske och sportfiskar. (Red. Olle W. Wilson). AB Svensk Litteratur.
Lidén, Anne (1986) Sven Ljungberg, målare. Stockholm. Bonniers.
Liljestrand, Jens (2009). Mobergland: personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Ordfront förlag. Stockholm.
Liljestrand, Jens (2018). Mannen i skogen. Albert Bonniers förlag. Stockholm.
Nilsson, Ulf (2016). I Mobergs fotspår. (www.lindelof.nu 2016-01-27)
Sjögren, Lennart (2021). Pontus Ljungberg. Den gåtfulla verkligheten. Almlöfs förlag. (Lennart Sjögrens och Almlöfs bok om Pontus Ljungberg ska recenseras i kommande nummer av Förr och Nu)
Sjölander, Erik (2009) Rapport I:2009. Åtgärdsplanering i reglerade vattendrag – arbetsgång och åtgärdsförslag i övre Ångermanälven. Vilhelmina Model Forest & Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen förlag. Jönköping.
Ågren, Håkan (2020). Pulshöjare och stulna harrar. K&R AB. Stockholm.