Den stillsamma undergången

Den stillsamma undergången

Jan Käll

Jag låg på soffan och läste när telefonen ringde.

Jag lyfte upp telefonen som låg på bordet bredvid mig och tittade på displayen. Jag kände inte igen numret som stod där.

Platsangivelsen under numret uppgav: Skövde.

Normalt sett brukar jag inte svara när det ringer från okända nummer. Men det var något med Skövde som väckte min nyfikenhet. Jag lade ifrån mig boken och svarade.

Det var en medelålders man i andra änden. Han presenterade sig som Alexander. Han sa att vi var pysslingar. Jag hade ingen anledning att betvivla den uppgiften. Han sa att hans numera framlidne far på sin ålders höst sammanställt ett släktträd över vår släkt. Släktträdet sträckte sig från mitten av 1700-talet fram till Alexander och mig.

Skälet till att Alexander ringde var att han ville fråga mig om jag ville ha ett exemplar av släktträdet och om jag ville överta några målningar som min sedan länge framlidne farfar gjort. Alexander och hans hustru skulle flytta från hus till lägenhet och hade inte längre plats för målningarna.

Jag sa att jag gärna tog hand om målningarna. För att vara artig sa jag att jag också gärna tog del av släktträdet.

Några månader senare, under semestern, sammanstrålade Alexander och jag på ett kafé på Larmtorget i Kalmar. Jag hade nästan glömt bort hela saken. Hade jag inte gjort en anteckning i min kalender hade jag kanske inte kommit ihåg att dyka upp till vårt avtalade möte.

Mötet blev kort och ganska intetsägande. Alexander och jag var av förklarliga skäl främlingar för varandra. Utöver vår släktskap hade vi inte mycket att tala om. Jag fick de tre målningarna, prydligt inslagna i skyddsplast och papper. (Släktträdet hade han sänt mig direkt efter vårt telefonsamtal.) Vi skakade hand och jag skulle just ta målningarna och gå när Alexander sa:

”Det var förresten en sak till.”

Jag hejdade mig och sjönk tillbaka ner på stolen.

Alexander räckte mig ett kuvert. Han sa:

”Jag hittade det i källaren när jag rensade inför flytten. Jag tror att det också kommer från din farfar.”

Jag tittade på kuvertet. En gång i tiden hade det nog varit brunt, men nu var det snarare smutsgult. Alexander sa:

”Du vet, din farfar hade en halvbror. Det är hans gamla papper.”

”Jag har aldrig hört talas om någon halvbror”, sa jag.

Alexander gjorde en gest mot det smutsgula kuvertet.

”Jag har inte tittat närmare på det. Men du kan ju se efter om det är något du vill spara på. Annars är det bara att slänga det.”

Jag öppnade kuvertet. Det innehöll ett antal, likaledes gulnade, maskinskrivna pappersark.

Alexander sa:

”Han hette Hallenius förresten, din farfars bror. Född utom äktenskapet. Han gifte sig ganska rikt och studerade till präst. Sedermera blev han kyrkoherde i Skeppsholmens församling. Om jag inte minns fel var han det mellan 1937 och 1951, då han dog. Vad jag förstår hade han och din farfar i stort sett ingen kontakt med varandra.”

Jag hade hoppats att Alexander skulle kunna berätta lite mer om denne min farfars okände halvbror. Men Alexander sa att han inte visste mer än det han berättat.

Strax därefter skiljdes vi åt.

Innan jag fick manuskriptet hade jag bara ägnat släktträdet ett förstrött intresse. Nu fick jag anledning att granska det närmare.

Han fanns mycket riktigt med där, min farfars halvbror.

Magnus Gabriel Hallenius, 3.6.1890–25.12.1951, kyrkoherde, Skeppsholmens församling, Stockholm.

Namnet på hans hustru stod dock av någon anledning inte med.

Skeppsholmens församling bestod vid tiden uteslutande av flottans personal med familjer som bodde i de kasernbyggnader som omgärdar holmen. Numera är kyrkan avsakraliserad och kallas Eric Ericsonhallen.

Om Hallenius själv hittade jag nästan ingenting. Det enda jag lyckades fastställa var att Hallenius vid sin död var folkbokförd i en lägenhet på Birger Jarlsgatan, inte långt från Roslagstull. I den del av Vasastan som kallas Sibirien.

Jag tog ut manuskriptet ur kuvertet och började läsa. Det var inte helt lätt. Manuskriptet var plottrigt och kluddigt. Den maskinskrivna texten var blek och glåmig. Den såg ut ha skrivits med ett färgband på upphällningen. Dessutom var texten kompletterad med mängder av handskrivna tillägg och korrigeringar. Sidorna var opaginerade. Texten började plötsligt, liksom mitt i, som om det saknades en eller flera sidor i manuskiptet. Den första meningen löd:

Till slut började Gerlach tala.

För att sedan omedelbart avbrytas av följande marginalanteckning.

[Vid vilket i ordningen av mina besök i vindskontoret det var vet jag inte… Jag hade varit där så många gånger vid det laget… Men till slut flödade hans ljusa stämma genom det trånga vindskontoret…]

Till en början förstod jag inte vad han talade om. Jag ansträngde mig för att lyssna uppmärksamt. Efter en stund förstod jag att han talade om en författare som hette Malaparte. Jag hade aldrig tidigare hört talas om denne Malaparte. Jag förstod att det var en italienare som i egenskap av officer i Mussolinis armé följt med den tyska armén under offensiven in i Ryssland och sedan hade skrivit om sina erfarenheter på östfronten. Boken han skrivit hette Kaputt.

[Här fanns en anteckning i marginalen, gjord med trubbigt blyertsstift: Kaputt? Vad är det för titel på en bok? Låter underligt… G. har endast ett exemplar på italienska…]

Gerlach sa att boken inledningsvis utspelade sig i Stockholm, och att han tyckte att det var ett lustigt sammanträffande att han själv nu också befann sig i Stockholm. Gerlach sa att Malaparte hade besökt prins Eugen på Waldemarsudde.

[Marginalanteckning, blå kulspetspenna: Jag utbrast: ”Den röde prinsen?! Kommunisten! Det svenska kungahusets skamfläck!” Men Gerlachs lugna blick fick mig att tystna… Jag svalde återstoden av mina ord…]

Gerlach berättade att Malaparte och prins Eugen var bekanta och att bokens första kapitel utspelade sig på Waldemarsudde.

Gerlach talade om Malapartes fantastiska språk. Gerlach sa att ingen kunde skriva som Malaparte.

Därefter följde en utläggning om Malapartes skildring av kriget i Ukraina. Gerlach sa att ingen som Malaparte kunde skildra lukten av bränt stål. Att ingen som Malaparte kunde skildra de förvridna stålskeletten efter de demolerade pansarvagnarna eller hur själva luften kändes efter ett slag. Enligt Gerlach krävdes det en militär för att så ingående kunna förmedla krigets verklighet. Han sa att en civilist skulle aldrig gå i land med det.

Sedan sa han något som jag uppfattade som mycket märkligt. Eller kanske är märkvärdigt ett bättre ord. Han började tala om Malapartes sublima cynism. Det var verkligen det uttrycket han använde.

Sublim cynism.

[Marginalanteckning, blyerts: Först tyckte jag det lät konstigt. Sublim cynism… Vad är det för påhitt? Så tänkte jag. Men när jag tänkte närmare på det… Vilket vackert uttryck… Och så träffande… Sublim cynism…]

Enligt Gerlach var det bara ett litet fåtal författare som förmådde åstadkomma denna sublima cynism. Gerlach sa att det, förutom Malaparte, bara var en annan författare som var i stånd att åstadkomma en sådan sublim cynism. Och denne andre författare hette Louis Ferdinand Céline.

[Marginalanteckning: Måste kontrollera! Jag hoppas att jag uppfattade namnet rätt. Rör sig om en fransman vad jag förstår…]

”Naturligtvis var han kollobratör, och antisemit”, sa Gerlach och log.

[Marginalanteckning: Var det ett ironiskt leende?!]

Gerlach beklagade att han från sitt eget språkområde bara hade Ernst Jünger att komma med.

[Marginalanteckning, svart bläck: Alla dessa namn! Alla dessa författare! Varför talar han bara om litteratur? Vad finns det egentligen för behov av litteratur utöver Den heliga skrift? Där finns kärnpunkterna i såväl den gudomliga som mänskliga existensen nedtecknade. Skönlitteratur har jag alltid uppfattat som… som något svagt och feminint. Min hustru… den numera förlupna!… hon tyckte om att läsa böcker… Men jag – nej, det har aldrig roat mig nämnvärt… Det är i Bibeln som den renande kraften finns! Det förvånar mig en smula att Gerlach är så begiven på romaner… Jag försökte förklara för Gerlach att jag, tyvärr, aldrig nämnvärt hade intresserat mig för litteratur. Men jag vet inte om han hörde mig…]

Denne Jünger nådde enligt Gerlach uppfattning dock inte upp i samma klass som italienaren och fransmannen. Men han sa samtidigt att han ändå ville framhålla Jünger som en absolut läsvärd författare. Han sa att Stålstormen på många sätt var en storslagen bok, men att Jünger därefter förlorat sig i pascifismens förvekligande irrläror.

Gerlach sa att de verkligt stora författarna aldrig var pålitliga människor och att Malaparte var ett lysande exempel på det. Först fascist, därefter anarkist och nu – ryktades det – slutligen kommunist.

Han skrattade…

Den maskinskrivna texten överöstes nu och formligen dränktes i en kaskad av vildsinta anteckningar gjorda med stålpenna i svart bläck. De spretiga bokstävernas blotta utformning tydde på att de skrivits i djup affekt.

[Varför är jag så feg?! Ständigt denna feghet! Varför ställde jag inte frågan? Den enda viktiga frågan i sammanhanget! Varför måste jag alltid börja tänka efter? Varför fick jag för mig att frågan skulle kunnat irritera Gerlach, att han skulle kunna uppfatta den som dum eller framfusig? Varför skulle han ha gjort det? Idiotiskt… Varför sa jag inte bara med lugn och stadig röst, rakt upp och ner: skulle ni, herr Gerlach, mot den bakgrunden, säga att också Führern är att karakärisera som en opålitlig människa?]

Därefter följde en lång rad av ytterligare självförebråelser och invektiv. Eftersom gyttret av anteckningar successivt avtog kunde man återigen läsa den maskinskrivna texten.

Gerlach sa:

”Alla stora människor är opålitliga. Det är en integrerad del av deras storhet.”

[Marginalanteckning: Stilla min själ!… Han läser mig som en öppen bok… Han förstår mig utan att jag behöver säga ett enda ord…]

Därefter kastade sig Gerlach in i en lång redogörelse för vad som utgjorde storheten i den litteraturriktning som han benämnde den sublima cynismen. Gerlach förklarade att det enbart var de cyniska människorna som förmådde skildra livet sådant det verkligen var, helt enkelt eftersom det bara var de cyniska människorna som förmådde se verkligheten sådan den innerst inne var beskaffad, det vill säga hård, brutal och i grunden utan mening. Cynikerna höll sig inte med några moraliska fördomar. De pådyvlade inte sina egna intryck någon betydelse eller tendens. De ägnade sig inte åt att konstruera falska orsakssamband.

Gerlach sa:

”Det är först när man fullt ut accepterar att världen är både hård och meningslös som man kan börja växa som människa. Sedan är det så klart inte heller någon nackdel, i vart fall om man är författare, att också ha en viss poetisk ådra. Man måste kunna hata. Den kraft som finns i hatet – den är enorm! Jag syftar då på hatet som konstnärlig inspiration. Alla stora konstnärer har alltid haft nära till ett starkt uppblossande hat. Och dessutom haft modet att uttrycka det.”

Gerlachs lutade sig fram mot mig. Han stödde armbågarna på knäna och tittade mig förtroligt i ögonen.

[Marginalanteckning: De där ögonen! Så blå och klara! Som is!]

Gerlach sa:

”Du vet, jag hade faktiskt det stora nöjet att träffa honom personligen en gång. Malaparte, alltså. Det var i Baltikum som våra vägar korsades, under vår reträtt, innan jag kom över hit till Sverige. Faktum var att händelsen då nästan framstod för mig som en uppenbarelse, trots att jag inte på något sätt är en religiös människa. Jag hade just läst hans bok Kaputt. Jag menar de facto just avslutat den. Jag hade läst de sista skälvande sidorna av skildringen av hur han återvänder till det uthungrade Neapel. Jag var fortfarande lite darrig när jag klev ur bilen. Boken hade jag stoppat ner i fickan på uniformskappan. Jag riste med kroppen, för att skaka av mig den starka sinnesrörelse som boken framkallat hos mig. Jag vände upp blicken. Och då står han där, mitt framför mig, Malaparte, i en egen hög person, iklädd sin stiliga, blåa italienska kaptensuniform. Som jag sa: det var ett svindlande ögonblick. Jag hade läst i stort sett varenda artikel han publicerat från den ukrainska fronten i Corriere della Sera. Jag förstod ju också att delar av det han skrivit där legat till grund för Kaputt. Han log mot mig. Någon måste ha berättat för honom att jag uppskattade det han skrev. Han talade en utmärkt tyska. Hans far var ju tysk. Ja, han hette förstås inte Malaparte utan Suckert, Kurt Erich Suckert. Han pekade på min rockficka, där konturerna av den tjocka boken avtecknade sig. Han skrattade och frågade mig vad jag tyckte om hans bok. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var alltför överväldigad av hans uppenbarelse. Jag menar: vad talar man med en stor författare om? Vad kan man säga? Vilka frågor kan man ställa? Vilken marmelad de föredrar på frukostskexen? Jag sa bara något banalt som fantastisk eller liknande. Han bjöd mig på en cigarett. Jag tog emot den, trots att jag egentligen inte röker. Han höll fram sin amerikanska Zippo-tändare och gav mig eld. Det var så mycket jag skulle velat tala med honom om. Men det gavs inget tillfälle. Vi skiljdes åt och har sedan dess inte setts igen. Vid den tidpunkten måste han redan ha varit på väg bort från fascismen, uniformen till trots. Han var ju Mussolinis favoritförfattare. De lär ha känt varandra väl. Jag föreställer mig att det måste ha varit någon form av hatkärlek från Mussolinis sida. Med jämna mellanrum lät han bura in Malaparte för sådant han skrivit. Även om Malaparte var fascist var han naturligtvis en alltför stor man för att kunna foga sig i en sådan trång kostym som en ideologi utgör. Mussolini var ju egentligen ingen stor man. Han var briljant på sitt sätt, men ingen stor man. Och nu är han död. Som sagt: det är mycket jag skulle vilja tala med Malaparte om. Jag hoppas att jag någon gång i framtiden får tillfälle att träffa honom igen.”

Återigen blossade Hallenius marginalanteckningar upp och spred ut sig över och dolde, likt invasiva klängväxter, den maskinskrivna texten. Efter viss möda med att dechiffrera den spretiga handstilen kunde jag utläsa följande.

[Varför denna nedlåtande ton gentemot fascismen? Ideologin en alltför trång kostym? Vad menar han med det? Har han förlorat tron på nationalsocialismen? Finner han den som ideologi grund?]

Gerlach satt tyst en stund. Till synes inåtvänd och grubblande. Sedan förvreds hans smala läppar i en grimas och han sa med ett ironiskt och deklamatorisk tonfall:

”Vår tid törstar i sitt innersta efter självkännedom och frigörelse från sin egen hårdhet. Människan är i själ och hjärta ömsint. Hon vill hjälpa. Hon vill det goda. Det är en lång historisk utvecklings arv som gjort henne hård. Men den människokännedom som är baserad på inlevelse leder aldrig till förakt och självförhävelse.”

Han stirrade med intensiv blick rakt på mig.

[Marginalanteckning: Ack, de där klara, blå ögonen… Jag var som trollbunden. Jag måste ha stirrat tillbaka på honom… Det var först efter några ögonblick jag blev medveten om att han slutat tala och satt tyst och betraktade mig. Jag blev orolig. Förväntade han sig att jag skulle säga något? Vad skulle jag säga? Herregud… vad kunde jag… jag!… säga?… Men som tur var fortsatte han strax att tala…]

Gerlach sa:

”Det är Walter Rathenaus ord. Jag glömmer aldrig det där citatet. Det är ett bra exempel. Ett bra exempel på en exemplarisk missuppfattning. Det förhåller sig sig ju i själva verket precis tvärtom. Världen och människorna är hårda för att de i grund och botten inte kan vara något annat. Godhet och frigörelse – sådant är bara fernissa. Sken. Lögn. Men det är inte bara på grund av hans litterära prestationer som jag brukar ta Walter Rathenau som exempel när jag talar om de här sakerna.”

[Marginalanteckning: Plötsligt slog det mig! Kunde det verkligen vara så?… Jag tvekade några ögonblick. Skulle jag våga ställa frågan?.. ”Var inte så förbannat feg!” skrek jag inombords till mig själv. Och den här gången tog jag mod till mig. Jag kunde inte stå emot. Jag hörde hur trevande min egen röst lät…]

Jag frågade herr Gerlach om det möjligen var så att han var inblandad i attentatet mot Walter Rathenau.

Gerlach nickade sakta. Han sa:

”Det är därför jag tycker Rathenau är ett lämpligt exempel. Han är trots allt en av dessa villfarelsens apostlar vars fackla jag själv varit med om att släcka..

Jag bad honom berätta hur det gick till.

Gerlach log sitt inåtvända leende. Han lade det ena av sina små smala ben över det andra.

”Som du säkert förstår var jag inte den som höll i vapnet. Jag befann mig inte ens i närheten när dådet utfördes. Inte heller figurerade jag i den efterföljande polisutredningen eller rättegången. Som du kanske minns var bägge attentatsmännen vid tiden för rättegången döda och de enda straff som utdömdes var för olika typer av medhjälp till gärningen. Jag hade en mer organisatorisk roll. Det är alltid på det planet som min styrka legat. Naturligtvis var den så kallade Rapallopakten som slöts mellan Tyskland och Sovjetuionen den utlösande faktorn. Det var den som gjorde det nödvändigt att röja Rathenau ur vägen. Vid den tidpunkten kände vi inte till den hemliga delen av Rapallopakten, nämligen avtalet om sovjetiska vapenleveranser till Tyskland. Hade vi känt till det hade vi kanske handlat annorlunda. Nåväl, man är mer impulsiv och mindre eftertänksam när man är ung. Sedan hyste vi också en förhoppning om att dådet skulle utlösa en större inrikespolitisk dominoeffekt. Men den effekten uteblev. Istället blev Rathenau närmast hysteriskt hyllad när han dog. Alla slöt upp bakom honom. Det hade vi inte räknat med. Vi trodde att kommunisterna skulle använda dådet som förevändning för att störta regeringen, vilket i sin tur skulle utlösa ett inbördeskrig, ur vilket vi skulle gå segrande. Men så blev det inte. Själva dådet var dock ytterst välplanerat. Även utförandet var i det närmaste perfekt. Rathenau dog omedelbart. Vi var skickliga på det vi gjorde. Rathenau var ju bara en i mängden av de fiender vi gjorde oss av med under de tidiga kampåren. Men vid den typen av arbete finns inget utrymme för det konstnärliga, befriande hat jag talade om tidigare. En eliminering måste skötas med precision och kall beräkning. Ordning och reda. I sådana saker har känslor ingen plats. Det var jag och Hermann Ehrhardt som planerade samtliga av organisationens attentat. Och under de två år organisationen existerade utförde vi ett stort antal attentat, nästan samtliga framgångsrika. Men inte vid något enda tillfälle figurerade jag eller Ehrhardt i de efterföljande polisutredningarna. Vi var alltid noga med att se till att det inte fanns några kopplingar mellan oss och utförarna. Attentatsmännen fick sina instruktioner muntligt via mellanhänder. Allt material, såsom vapen och fordon och liknande, fick de själva ordna med. Att vissa av de människor vi använde oss av för det praktiska utförandet inte alltid efteråt kunde hålla tyst om vad de gjort var något vi kalkylerade med. Det måste man alltid göra. Råskinn har generellt sett svårare att stå emot det yttre tryck som kan uppstå i sådana situationer. Det var ju därför jag och Ehrhardt var så noga med att aldrig ha direktkontakt med utförarna. Ehrhardt var för övrigt en mycket karismatisk och begåvad man. Dessvärre hamnade han senare på kant med Führern och tvingades fly från Tyskland. Nåväl, det ordnade sig ju längre fram. Jag undrar vad han gör nu för tiden. Om han lever.”

[Marginalanteckning, blyerts:

Jag utbrast:

”Rathenau var trots allt bara en smutsig jude!”

Men jag ångrade mig omedelbart när jag såg hur Gerlachs ansiktsuttryck förändrades. Det var som en sky drog över hans anletsdrag. Hans ansikte blev alldeles stelt. Han såg mig stint i ögonen.

”Det var knappast därför Rathenau mördades”, sa han.

Jag skämdes. Stammade:

”Nej… naturligtvis inte.”

Gerlach sa:

”Om antisemitismen utgjort hela grunden för Tredje rikets politik hade vi aldrig kommit så långt som vi trots allt gjorde. Kom ihåg att Tredje riket i praktiken inte längre existerar och att den där typen av slagord i stor utsträckning får anses ha dött i samband med det.”

”Naturligtvis”, sa jag.

Till min stora lättnad mjuknade Gerlachs ansiktsdrag. Han log mot mig och sa:

”Jag säger det i all välmening, det kan vara bra att hålla i minnet, så att man inte råkar i onödiga tråkigheter.”

”Jag vet, tack, du har så klart rätt”, sa jag.

Innombords förbannade jag min egen glappkäftighet!…]

Jag sa:

”Herr Gerlach, hur kom det sig att Tredje riket kunde växa sig så stort och mäktigt? Hur kom det sig att det blev så framgångsrikt?”

”Det är mycket enkelt”, sa Gerlach. ”Vi gav folket hoppet tillbaka. Vi förbättrade deras materiella levnadsvillkor. Vi befriade dem från känslan av att vara paria. Vi sa till dem: de behandlar oss som uslingar, men vi är inga uslingar, vi är det utvalda folket som rätteligen borde behärska världen.”

Gerlach återgick till att tala om sin älskade Malaparte.

”Också som skildrare av det ukrainska landskapet är Malaparte, såvitt jag vet, oöverträffad. Vidderna, de jättelika vetefälten, de övergivna kollektivjordbruken som vi ständigt mötte.”

Han talade också om Céline, som även han uppenbarligen var honom mycket kär. Givetvis läste han obehindrat även på franska.

Han sa att Voyage au bout de la nuit och Mort à crédit tillsammans bildade en av den sublima cynismens stora fresker.

[Marginalanteckning, rött bläck: Varför är jag så provinsiell? Så fattig i anden… Försummelse… Slapphet… Bristande bildning…]

Där slutade manuskriptet, lika plötsligt som det börjat.

På baksidan av det sista bladet fanns ännu en blyertsanteckning, satt inom citationstecken. Jag tolkade det som att den återgav den titel som Hallenius tänkt sig för sitt alster, om det någonsin blivit färdigställt. Anteckningen löd:

”Den stillsamma undergången.”

Jag försökte ta reda på mer om Hallenius. Det var inte mycket jag fick fram. Jag kunde konstatera att Hallenius, min farfars halvbror, verkligen varit kyrkoherde i Skeppsholmens församling mellan 1937 och 1951, då han avled. Att Hallenius rakt igenom hela kriget varit svårt nazianstucken tycktes också stå klart. I några tidningsartiklar hittade jag uttalanden från människor som hört hans predikningar eller konfirmerats under hans ledning. De var samstämmiga i sin uppfattning att Hallenius i sin prästgärning ägnat sig åt tämligen öppen nazistpropaganda. Om Gerlach hittade jag i princip ingenting. Det fanns visserligen en viss överstelöjtnant Herman Gerlach inom det tyska kontraspionaget Abwehr som förmodades ha kommit över till Sverige från Kurland under slutet av kriget, men om det var samma Gerlach som Hallenius skrivit om kunde jag inte med säkerhet veta. De fåtaliga uppgifterna förlorade sig i ett töcken. Jag funderade över Hallenius inledande referens till vindskontoret. Kunde det vara så att Hallenius gömt den flyende Gerlach på sitt vindskontor på Birger Jarlsgatan i Stockholm? Omöjligt var det ju inte – men jag vet inte… Och hur kom det sig att min farfars halvbror Hallenius dog strax därpå? Några uppgifter om vad som orsakat hans död stod inte att finna. Och vad hade hänt med Gerlach?

Det enda som i sammanhanget framstod som begripligt var varför det i släkten talats tyst om kyrkoherde Hallenius.

Post scriptum

Sedan ovanstående färdigställts har det kommit till min kännedom att det pågår ett större arbete med en skildring av de hemliga operationer som i slutet av 1945 på svensk mark bedrevs av ett antal länders underrättelsetjänster, och som samtliga som sitt objekt hade överstelöjtnant Herman Gerlach. Enligt uppgift figurerar även min farfars halvbror, kyrkoherde Hallenius, i den skildringen. Jag ser med spänning fram emot att ta del av den.