Diktonius

 DIKTONIUS

 

Elmer Diktonius i sitt hem i Grankulla (Kauniainen) 1960. Okänd fotograf. [Källa: Public domian]
Anders Björnsson

 

”En struntvisa, rysk zigenarsång, restauranglort, en bordellbön, sentimentaliteter, rama smörjan – men en gång kommen från stäppen, en mänskas eller ett folks, och han för den och oss dit igen, eller tjort snajet [fan vet] vart, men han för, och vi går, springer, löper, hett regn slår ansiktet, åsktyngd trycker – ett litet ryck och vi står på ett högt berg, jubelskriker; det finns blott hans röst, allt är hans röst, vi är hans röst, från tårna till hjässtoppen ett rasande kraftskri – och tystnad.

Sedan Schubert.”

Ett tummat, sönderfallande exemplar av Diktonius’ Dikter och prosa tas ner från sovrumshyllan. Detta skrev han 1922 (Opus 12. Musik). Sångaren: Fjodor Sjaljapin, basen. Diktaren hade i ungdomen haft planer på att bli kompositör, gjorde fiasko vid en debutkonsert med romanser ett par år tidigare. Till honom kom under tiotalet den blivande kommunistchefen Otto Ville Kuusinen för att ta lektioner i pianospel och musikteori. Diktonius kände också Edvard Gylling, som skrivit en doktorsavhandling om torparnas ställning i Finland under svensktiden och blev finansminister i den röda rådsregeringen. Stalin avrättade honom (1936). De tre kunde glamma Bellman tillsammans och – samtidigt – se sig som avantgardister, mens tid var.

 

”I Der Doppelgängers lidelsecrescendo röt han på ett underligt sätt, svängde huvudet långsamt, skälvande, runt salen, slickade oemotståndligt väggarna rena, fick dem att bågna, tre fyra fem gånger, förfärligt. Jag var rädd. Ett hammarslag den sången, ett släggslag dess tysta slut. Men han log.” Sjaljapin.

 

Och ändå hade denne författare bara året före skrivit: ”Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.” (Min dikt)

 

Diktonius, anser jag, är som bäst när han skaldar om barn. (Särskilt i Mull och moln, 1934) Barnet är oförstört, allt finns hos det. Barnet har det också svårt: Röd Eemeli, horungen, höll på att strypas vid förlossningen av modern. Som dog. (Stark men mörk, 1930) ”Vid rännstenskanten/lever vilsna barn,/slåss med varann och jämrar:/mamma, mamma!” På annat håll, under en promenad i naturen: ”Skrällsmäll –/bedövande paus./Skyfallsvinds/jämndova dån.” Och han försäkrar: ”jag sjunger/medan jag slåss”. Barnet, det drömmer:

 

”Kom en ängel från himlen

med korven i handen

och gav den åt mig –

o hur den smakade!

Och ängeln sade: kom till himlen!

Och vi flög. Och där satt Gud.

Med en slicksticka i munnen.

Och gav den åt mig.

Och den smakade då!

Och Gud sade: alltid kött

åt fattiga barn

och bakelser på

och glass!

Och vi åt.

Och allas magar nynnade av mättnad.

Och Gud sade:

vem sjunger så vackert?”

 

I denna poesi, eller snarare poetik, finns därutöver: katters jamande, maskiners stånk och stön, rackors skall, Beethoven och Brecht i Stockholms Hammarby (det är världskrig nummer två för tillfället: ”pukors brak/och pinnars skak”), motvindsmåsars kvidande, asfalt brummar, flötens läte i vattnet, vågor ryter, ”väsningar fräsningar” . Man möter oboen som kuttrar och kacklar, det är inte hans melodi, men visselpipan ”som skriker gällt/mellan sårfrusna läppar” (Stenkol, 1927). Uppbrott! Hos Bach är det stormen som går. (Ibid.) Diktonius skrev gärna sina substantivuttryck i obestämd form, staccatoartat.

 

Detta diktoniuska idiom ville jag göra till mitt – två generationer för sent, kan man invända. Det har en kärvhet som hos Sibelius, symfonikern. Jag gick i solen och memorerade passager, som en skådespelare. Jag vägrar fortfarande att tro att någonting sådant kan bli passerat, förlegat. Melodier, skriver Diktonius själv, kan tina upp och svälla (Annorlunda, 1948):

 

”Efter 20 år –

efter den flygelvilda tiden –

satt jag åter vi en Bechstein

i en gammal herrgård

djupt i den finska ödemarken.

Räddhågad var jag

och fingrarna darrade

som med den första flickan –

ja vem var hon? –

och med andaktsvördnad

öppnade jag locket

och reste upp notstället,

letande efter den enklaste

bland noterna –

det var Sibelius’ Elegi –

och varsamt, med fumliga fingrar,

vidrörde jag tangenternas elfenben

och tafattsakta, som blindögd

på gammal stig,

lät jag de första ackorden ljuda.”

 

Vördnad är ordet. Rabulisten ger sig inte förrän demensen tar honom. Han ser ”granens gröna/fingerhandskar … dirigerande/häftigt/nästan rytmiskt”, medan snöstormen viner. Allt upplevt är partitur. (Novembervår, 1951) Det som återstår är barnets tysta blick, på den andra sidan.

 

Den 5 februari 2020.

Texten om Diktonius ingår i en samling miniessäer om musik – under arbete. Författaren tar gärna emot läsarsynpunkter på andersbjornsson@bredband.net