ETT ANDRA ANSTÅND

 

Ett Andra Anstånd (utdrag)

 av Jan Myrdal

Denna text i tre delar (NU DOG HENNING / HÄR VÄNDER BERÄTTELSEN / BRYT) ingår i ett pågående större arbete av Jan Myrdal med arbetstiteln Ett Andra Anstånd.

NU DOG HENNING

Henning Mankell dog i natt. Andrea säger att jag inte vet hur hon grät och bad lika intensivt för honom som för mig till jungfrun, La Guadalupana, när hon som visste att Henning hade cancer och kommit till sjukhuset och hon sedan även sett mig ligga där med dropp och syrgas i näsan.

Då när det gällde dig lyssnade hon men när det blev mig klart att Hennings sjukdom utvecklats till skelettcancer och hans immunförsvar var lågt nere då bad både jag och de alla i Mazatlan lika intensivt till henne om honom som vi gjort om dig men då lyssnade hon inte. Hon kom öppet till oss i Mexiko 1531 och jag har trott på henne hela mitt liv för hon är ju egentligen en oss äldre. En mestis som vi. Men trots bönerna gjorde hon ingenting för Henning. Jag bad dock lika mycket för er bägge.                 

Till det sade jag:                     

Såge jag henne som du Andrea, skulle jag mena att om La Guadalupana gjorde något för mig så att jag kom att leva vidare då kunde hon det för att min tid inte var ute än. Jag var inte fejg. Det var väl också därför jag själv alls inte märkte och förstod hur nära det var.                

Ja, det blir mänskligt allt kyligare kring mig med var dag. Under det jag fortsätter arbeta dör fler och fler runt mig. I natt var det alltså Henning Mankell som just läst det första utkast till detta Ett andra anstånd jag skrivit och i telefon med mig diskuterat denna början innan han försvann ut i det stora intet. Cancern hade spritt sig till skelettet. Men såvitt jag förstår dog han inte i samma smärta som Delblanc, ty döden drevs för honom fram av infektion. Jag menar att han liksom en gång Nic Waal självdog. Därmed slapp han hinna leva länge nog att tvingas uppleva hur han i sitt vidriga lidande föstes vidare in genom porten till vårt traditionella nordiska åldershelvete. Ord är viktiga. Jag skrev självdog. Det är inte självmord. Man kan styra sig med ett förnuft under medvetandeytan. Jag menar att han liksom Nic gjorde det ut till döden.

Jag lyssnar på den intervju han gav när man frågade honom varför han lät Wallander börja gå ut i dimman mot demensen. Han nämnde som självklart att det inte var döden som skrämde honom, alla skall vi ju dö, det är det enda verkligt säkra i livet. Det var tiden inför döden som kunde skrämma honom. Den möjliga demensen. Men hur med hans egen verkliga död? Varför väljer han att utsätta sig för infektionsrisk efter det att läkarna påpekat att hans immunförsvar är så lågt att han inte kunde tillåtas genomföra sina framträdanden på Bokmässan? Sedan går han in i virusmoln.

Den följd detta hans handlande fick måste han ha förutsett även om under medvetandenivån. En infektion som det nedskruvade immunförsvaret inte kunde bemästra. En i vilken han avled men tydligen utan smärta. Avled innan den vidrigt plågsamma skelettcancern fört honom vidare fram på en helvetesväg till döden. Liksom Nic i en annan situation styrde han så under medvetandeytan sig fram mot att dö i tid. Ett också i vår äldre kultur bestämt handlande.

Läser i den intervjubok med honom som gavs ut månaden innan han fick sitt cancerbesked. Där säger han att han inte har cancer. Men sådant skall man inte säga. Inte för att man enligt allmän folktro då kallar cancern till sig utan för att ingen av oss vet. Vet tiden, dagen och stunden, gör inte ens änglarna, som Jesus påpekade. Det slår mig när jag ser mina ord på skärmen att jag inte uttrycker mig tydligt nog. Den cancer som upptäcktes när han gick till läkaren för att han trodde han fått nackspärr hade ju hållit på att utvecklas länge i kroppen. Att han fick ordet cancer på tungan var då i egentlig – inte vidskeplig – mening ett förebud, vilket bör skrivas ut. Kroppens vetskap.

Men det finns andra och för mig i detta arbetsrum jag sitter viktigare berättelser om Henning. Han hade ekonomiskt möjliggjort Jan Myrdal-biblioteket. Dock där finns nu en osäkerhet. Ett testamente hade han inte skrivit. Allt här skulle kunna raseras om arvingarna så krävde. Fast som han sade i detta vårt sista samtal innan han dog;

Men jag har planer. Jag skall lägga fram dem för Jan Myrdalsällskapets styrelse.

Det hann han inte, döden var subliminalt viljad. Dock kom den oväntat för honom när han var borta i sömn. Som för de flesta av oss tog döden sin utsedda utan att uppe i medvetandet knackat på. Vad som händer med detta Gun Kessles och mitt egentliga livsverk vet jag inte. De efterkommande kommer att veta. Fast kanske jag då redan är borta.

Nu skriver jag alltså ut Ett andra anstånd. Det var det arbete Henning Mankell länge krävt att jag skulle skriva. Det hade han talat med mig om i telefon denna dag innan han självdog. Andrea, min hustru, hade skickat honom det korta textanslaget till ett första utkast.

”Det är sannerligen en lovande början”, hade han skrivit till henne.

HÄR VÄNDER BERÄTTELSEN

Det var för snart tretton år sedan den nu döde Henning Mankell skrev mig att det hade blivit nödvändigt för mig att skriva en text, den som efter det att jag icke dött i Degerfors nu blev denna ”Ett andra anstånd”:

Från: ‘Cinematograph’

Till : <myrdalmyrdal.pp.se>

Ämne Henning Mankell.

Datum: den 6 februari 2004 21:23

Jan

Jag förstår att tiden är tung, med vänner som dör.

Jag tänker samtidigt: varför nu inte gå ytterligare ett steg från ‘Inför nedräkningen’ som betydde mycket för många människor, inklusive mig själv.

Varför inte ta ytterligare ett steg och skriva om döden det har du ju alltid gjort; osentimentalt, med ‘rå’  känslighet.

Varför inte samla det du skrivit vid olika tidpunkter i ditt liv om döden döden är ju en förvandlingskonstnär som ständigt byter skepnad och därtill lägga kanske något nytt. Det vore en bok att ge ut.

Jag har förstås talat med Dan och han är naturligtvis med.

Fundera.

Hälsa Gun

Henning

Jag svarade:                                                                                                                                                                                                 Östra Björkviken 040223

Henning!

Har funderat mycket på det Du skrev. För att tydliggöra frågan också inför mig själv utgår jag från Ditt mail, sedan skriver jag också ut det på papper. Det känns naturligare. Du får alltså detta med snigelpost.

Jan

Det jag då som utkast skrev och skickade honom, det bifogar jag kanske som bilaga till denna text jag skriver. Men nu i mitt sista samtal med honom innan han självdog sade han nyss i telefon:

”Du måste ta ett springarsteg tillbaka och ta upp de frågor du på sextiotalet ställde i Att döda A.”

När han sade detta upplevde jag en stark inre osäkerhet. Ty jag vet nu inte vilket stycke han syftar på. Om han syftar på det stycke som avslutade Samtida 1967, då gäller det mest de stora frågorna:

”Det jag fruktar är att oförmågan till förnuftigt handlande, och den ångest som illusionerna och odödlighetsbegären gett upphov till kommer att hindra människorna från att dra riktiga slutsatser av vår situation.”

Viktiga, ja avgörande ord. Men de skär mig inte in i kvikken som det jag där i Samtida publicerade sid 119-125.

”Min skuld är den medvetenhet som inte bär sitt ansvar.”

De orden bar annan laddning ty de gällde mitt personliga ansvar för A där hon låg som lik ihjälgasad i köket till min arbetsbostad Skånegatan 20 i Stockholm. Jag tror faktiskt det var dem han hänvisade till.

Så som jag svek A. så har vi alltid svikit. Ty den omedvetne sviker inte. Han går trygg genom livet. Men vi som ingår i traditionen den europeiska och för den vidare, vi har svikit med klart medvetande.

Jag hade där också skrivit något som skulle ådra mig John Takmans, vän och kamrat sedan 1943, sedermera livslånga fiendskap vilken kom att spela viss roll både politiskt och i kampanjen mot mig efter Barndom:

Jag ringde därför socialläkaren och talade med honom.

Nå, att jag berättat att jag bett John hjälpa A. och att han inte gjorde det förlät han mig aldrig.

Men plötsligt slår nu hela berättelsen om A. om; vänder sig och djupnar. Ty det fanns ju en verklig flicka och en verklig död. Henne mötte jag åter när jag var uppe hos arkivarierna på andra våningen i biblioteket och den arkivansvarige, Benny Larsson, visade mig brev jag 1963 skrivit om A:s död. Han hade ju tidigare läst det jag skrivit om hennes död mest som litteratur.  Här alltså dokument. Det brev jag skrev till Rune och Eva Hassner:

                                                                                                                                                                          Hedlandet 26-4-63

Kära Rune och Eva

Anitas självmord var djupt tragiskt. Hon hade tagit smärtstillande tabletter som hon rört ut med någonting på sitt tefat. Hon hade dessutom öppnat gaskranarna (det senare enligt uppgift från portvakten). Hon hade haft blodstörtning ur näsa och mun. Hon tog livet av sig i köket med dörren stängd och elementet påsatt. Hon lämnade efter sig ett brev. Efter tre dagar fann man henne. Då hade hon börjat lukta. Det hela är vidrigt …… och onödigt.   Jag var inte medveten om att hon var så deprimerad. Jag har också en djup känsla av skuld och ansvar. Jag brydde mig ju inte om att ta hand om flickan. Det är lätt att säga detta. Men du vet hur det är. Man är jagad av arbete, trött och nedsliten. Dessutom är jag rädd att bära ansvar för människor. Man aktar sig för att låta dem komma för nära. Jag har ju blivit bränd förut. Just därför att jag upplevde hennes problem med denna distans frågar jag mig nu om jag egentligen handlade rätt. Om jag inte i viss mån svek.

Nu avvecklas bostaden i varje fall. Värden är lycklig. Han undrade vem som skulle ta ansvar för rengöring. Fan ta honom. Idiot.                         

Vi får tala om detta sedan. Detta med Anitas onödiga död. Jag vill veta mer om henne. Tore Johnson hade talat med henne dagen innan. Hon hade talat om självmord men talat lågt. Tore hade ont i halsen, de stod i tunnelbanan, han blev generad och trodde inte hon menat allvar.  Du känner honom. Du vet tunnelbanemiljön. Också i denna scen en nästan litterär tragisk iscensättning.

Vi reser till Tyskland, DDR, på söndag. Bilar omkring där i tio dagar. De ger ju ut Afghanistanboken så vi har rätt gott om deras valuta. Jag är så mördande trött och utarbetad. Behöver vila. Och du vet hur det är. Man vilar aldrig när man är hemma. Jag förstår inte hur lönearbetarna lever. Tar de verkligen ledigt två dagar i veckan?

Jag grälar i spalterna. Stockholmstidningen har bett mig bli en spaltknutte.
Skall skriva en personlig spalt var vecka ”Söndagsmorgon”. Jag får skriva vad jag vill om vad jag vill och till och med mot tidningsledningen. Det låter för bra för att vara sant. (Men också i detta anar jag en otäck och tragisk bakgrund.)

Du vet att Pelle Råttan (Pär Rådström JM 2016) blir sjukare och sjukare. Hans spalt försvinner. Båda anses vi ibland roliga, ilskna, båda har vi mustasch i teckningar…..men jag försöker hålla mig själv från att färgas av denna stämning.) Detta med spalten oss emellan. Det får bli en överraskning. Nils Thedin var intresserad av Sweden revisited. Detta djävligt oss emellan. Jag har inte ens klarat upp med Norstedt att jag kan få dem att göra den.) Allt går så otäckt bra. Jag misstänker att det är något lurt. Här är nu så vackert att det gör ont i en av att bara titta.

Jag grubblar över ansvar och skuld. Anita var ett individuellt öde. Men ens ansvar i de stora frågorna. Vad man gör. Vad man inte gör. Vad man flyr från. Har en kort bok upplinjerad. Måste skriva av mig dessa tankar. Men orkar inte.  Semestrar först. Dricker öl och retar mig på tyskar.

Men nu skall ni ha det djävligt skönt det är ju som du sa ett fantastiskt landskap med fantastiska människor. Macedonien. Dit vill jag.

Gun skriver.                     

Detta hade Henning inte läst. Men han hade insett att A.s död inte var någon litterär konstruktion. Att det bortom texten jag formulerat fanns en känslomässig dimension begrep han nog. Det var inte tillfälligt att hon låg lik under den hylla där jag i köket till Skånegatan 20, mitt stockholmska arbetsrum, hade det personliga, prylar såväl som svensk nyare lyrik och samlingen hårdkokta deckare från Staterna. Detta hämtade jag aldrig. Ingenting från den min arbetslägenhet där hon tagit livet av sig hämtade jag sedan. Ty jag hade varit på djupet attraherad av Anita. Blott min vilja att bevara den viktiga relationen med Gun hade hindrat mig från att fortsätta. Också detta om A. är mig en ohyggligt smärtande insikt.

Jagbokens allmänna uppdrag är att skala jagets lök. Hur bestäms personen och arbetet? Skall nu fortsätta söka skriva detta utan någon kulturellt påbjuden anständighet eller omsorg om egen värdighet. Därför att nu när jag rimligtvis, statistiskt om man så vill uttrycka det, närmar mig livsslutet och de flesta kring mig redan dött undan borde jag kunna använda skalpellen på annat och direktare sätt än förr när jag behövde ta hänsyn.

Hur formades detta jag som sökt verka publikt genom skrivna ord på tvärs mot det givna gängse i nu sjuttiotvå år; sedan hösten 1944 då det började på Värmlands Folkblads redaktion i Karlstad?

BRYT

Här bryter jag. Ty här närmar jag mig det som är ett vägskäl i skrivandet. Vad med spärrar?

Med Benny Larsson och arkivarierna (vilka också de som bibliotekarierna och de andra vilka bygger upp detta stora bibliotek arbetar oavlönat som hedersuppdrag på gammalt folkrörelsemanér) hade jag uppe på andra våningen diskuterat principfrågor om Jan Myrdalarkivet. När arbetet med det är klart vill jag att allt som där finns, texter, utkast, brev, kvitton, räkenskaper, journaler, hur tillsynes personligt det än må vara, skall vara tillgängligt att se och läsa. Vem som helst utan inskränkningar skall kunna arbeta med det. Jag är ju tryckfrihetsfundamentalist.

Men här uppstår för Jan Myrdalbiblioteket som Benny Larsson sade svårigheter. Det är inte nog med att säga att de alla som vill kan få läsa. De kan inte utan juridiska komplikationer kopiera och lägga ut på nätet då brevavsändarens upphovsrätt är skyddad till sjuttio år efter vederbörandes död. De senare decenniernas tilltagande inskränkningar (integritetsskydd som det kallas) skapar därtill verkliga problem. Det är bara att läsa och fundera över gällande personupplysningslag:

”Förbud mot behandling av känsliga uppgifter              

Behandling av känsliga personuppgifter är förbjuden. Med känsliga uppgifter avses personuppgifter som beskriver eller vilkas syfte är att beskriva

1) ras eller etniskt ursprung,                    

2) någons samhälleliga eller politiska uppfattning eller religiösa övertygelse eller medlemskap i ett fackförbund,                     

3) en brottslig gärning eller ett straff eller någon annan påföljd för ett brott,

4) någons hälsotillstånd, sjukdom eller handikapp eller vårdåtgärder eller därmed jämförbara åtgärder som gäller honom,                    

5) någons sexuella inriktning eller beteende, eller        

6) någons behov av socialvård eller de socialvårdstjänster, stödåtgärder och andra förmåner inom socialvården som någon erhållit.

Allt sådant och mer därtill finns ju i arkivet. Jag vill inte att det skall finnas spärrar för någon att ur materialet ta fram sådana uppgifter. Jag begär inte att blott ”betrodda” skall få möjlighet och heller inte att de skall göra det ”på rätt sätt”. Vad som är rätt och vad som är fel reds ut med tiden i öppen debatt. Jag tar exempel som rör mitt arbete för att klargöra detta.

På Jan Myrdalsällskapets hemsida finns Novemberstatus (31 oktober 2010). Där skriver jag bl.a.:

Jag tror jag varit uppriktig i jagböckerna. I vart fall ville jag det. Det finns ett par ganska utförliga angrepp tillgängliga på nätet vilka hävdar såväl min lögnaktighet som min allmänna karaktärslöshet (Hans Hederberg i ett par artiklar i DN och Mats Parner i en längre essä; båda är rätt bra inlästa; men enligt min uppfattning skevt och med många faktafel).

Skulle jag stryka bort dem eller hindra läsning? Inte. Mats Parners text finns fortfarande på Google. Hans Hederbergs artiklar i DN är däremot strukna från Google men finns här i arkivet till läsning.

En annan fråga rör hur behandla sådant politiskt, historiskt, litterärt där jag på vad jag anser goda grunder har en syn som totalt skiljer sig från den enligt mig skenbara som blivit påbjuden och gängse.

Exempelvis: Det nationella frihetskriget mot Förenta staternas extremt blodiga angreppskrig mot dåvarande Kambodja ledde till ett folkligt uppror i Wat Tylers och jacqueriets tradition vilket utvecklades till utropandet av Demokratiska Kampuchea. Om detta typiska, mångtydiga och även förebådande skeende har jag rapporterat ända från första besöket i Sihanouks Kambodja 1967. Naturligtvis har det jag skrivit angripits.

Men Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots Leende om den reserapport Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald, Jan Myrdal och Marita Wikander publicerade hösten 1979 från Demokratiska Kampuchea inledde en ny serie märkliga angrepp. De blev i Sverige särskilt intensiva efter det att delegationsledaren Gunnar Bergström gjorde offentlig avbön för sin resa. Under hösten och vintern 2009/2010 visade den statliga Forum för levande historia utställningen ”Middag med Pol Pot” till vilken en statlig kampanjfilm lät en ”Janmyrdalfigur” vara huvudmåltavla. Utställning och film anmäldes, dock inte av mig, till JO vilken kritiserade Forum för Levande Historia för att utställning och film visade att myndigheten ”saknar insikt om de rättsliga begränsningar som gäller för en statlig informationsmyndighet”.

Peter Fröberg Idling tog avstånd från denna utställning och film men hans bok fick internationell betydelse i den allmänna kampanjen mot liknande tredjevärldsrörelser såsom naxaliterna i Indien. I Moskva organiserade den svenska ambassaden samman med Memorial om hans bok ett offentligt möte i vilket jag skulle ställas vid skampålen.

Det viktiga är att inget av sådana angrepp censureras eller stryks här i biblioteket och arkivet. Däremot finns här i biblioteket det material om bland annat Kampuchea – eller Indien – som allmänt saknas. Sådant som vanställts och på annat håll destruerats men som styrt mig till just de uppfattningar som nu är fördömda. Det finns här för alla tillgängligt. Det är i detta det bibliotek Gun och jag samlade har sitt värde. Trettio procent (30%)  av beståndet utgörs av sådana verk, som inte finns i något annat Libris-bibliotek i landet. En hel del finns inte alls på annat håll. Gun och jag var ju tryckfrihetsfundamentalister som inte tog hänsyn till några förbud av moraliska, politiska, religiösa eller andra ideologiska motiv.

Vem som så vill kan också gräva och snoka i det som rör personen Jan Myrdal. Kan man få tag i mina sjukjournaler rör det mig inte. Jag är ju för övrigt då lika död som Olle Hedberg var när Vilgot Sjöman fick tag i obduktionsprotokollen om hans självmord. Och om någon kan låsa upp den livslögn jag nämnde då må det vara hänt. De inblandade är ju döda.

Detta är mig inget problem. Men om jag på allvar vill tydliggöra vad som format också de medvetna orden, de som varit avsedda att verka uppe över ytan måste jag öppna och gå in därunder. Söka blottlägga det som bidragit till att skapa den person jag blev. Jag har märkt att jag trots mitt medvetande om sammanhanget dock kulturbetingat lagt filter över orden. Ett som stört. Måste försöka lyfta bort detta filter.