Frankrikes sista sanna president II

 

Jacques Chirac – Frankrikes sista sanna president?

Del II. Högerns söndring: Marknaden eller Nationen?

Julien Hach är en i Sverige bosatt fransman som regelbundet har medarbetat i Förr och Nu. I denna andra artikel om den franska politikern och presidenten Jacques Chirac (1932-2019) diskuterar han dennes senare karriär, i synnerhet hans väg till presidentmakten och hans politiska insatser som Frankrikes statschef. Chirac må i vissa stunder ha varit en opportunistisk politiker, inte desto mindre var han en passionerad anhängare av 1789 års paroller om frihet, jämlikhet och broderskap. Det visade sig inte minst i hans principfasta avståndstagande från USA:s angreppskrig mot Irak. Del I av artikeln hittar man här.

Julien Hach

 

Efter debaclet mot Mitterrand var Chirac inte bara besegrad – han var förolämpad. Hans andra presidentvalsförlust, som dessutom följde på en familjetragedi: Chiracs äldsta dotter Laurence, som led av en svår form av ätstörning – anorexia nervosa – hade gjort ett självmordsförsök mitt i valkampanjen och lämnat honom djupt deprimerad. Han funderade på att lämna politik och pratade privat om att starta en antikaffär. Men det dröjde inte länge innan det politiska djuret kom tillbaka på banan igen. I parlamentsvalet behöll RPR ställningen som främsta oppositionsparti, och själv blev han omvald i borgmästarvalet i Paris 1989.

I kölvattnet av sitt valfiasko fick Chirac snart brottas med intern osämja inom sitt eget parti, där hans ledarskap för första gången blev starkt ifrågasatt. En falang av yngre partimedlemmar, som kallade sig ”förnyarna ”(bland dessa fanns en viss François Fillon), ville avpollettera ”gamlingarna” Chirac och Giscard, åstadkomma en sammansmältning mellan det konservativa RPR (Rassemblement pour la République, Samling för republiken) och det liberala centerpartiet UDF (Union pour la Démocratie Française, Unionen för fransk demokrati) och därigenom samla hela borgerligheten i ett och samma stora parti. ”Förnyarna” lyckades dock inte få gehör hos partimedlemmarna.

Den tuffaste utmaningen kom från RPR:s veteraner Philippe Séguin och Charles Pasqua, två politiska tungviktare som helt sonika tillbakavisade Chiracs liberala nyck. Séguin och Pasqua förespråkade att RPR återgick till sin ursprungliga patriotiska hållning, vilket de menade var den enda rimliga linjen om partiet ville locka det ”perifera” Frankrike, och betonade nationellt självbestämmande, striktare migrationspolitik, en auktoritär socialkonservatism och försvaret av den franska identiteten som grundläggande idéer för ett gaullistiskt RPR. För dem var det således inte UDF:s centerväljare som sanna gaullister borde söka sig till, utan till den Nationella Frontens väljare. I februari 1990 fick RPR:s partimedlemmar avgöra. Chirac, som inför partiomröstningen hade meddelat att han skulle avgå som partiledare om han fick mindre än två tredjedelar av rösterna, lyckades hålla sig kvar på sin post med drygt 68% av väljarna bakom sig. (Efteråt kom det vittnesmål om att det i själva verket handlade om ett förfalskat resultat.)

Men Pasqua och Séguins revolt hade satt sina spår och det forna gaullistiska partiets splittring blev alltmer uppenbar under kampanjen inför folkomröstningen om Maastricht-fördraget 1992. Samtidigt som Mitterrand engagerade sig med liv och lust för att försvara fördraget ställde sig den kompromisslösa gaullisten Séguin på barrikaderna och sågade en text som enligt honom ”satte spiken i kistan för idén om nationell suveränitet och de grundläggande principerna från 1789”. Den 5 maj 1992 argumenterade Séguin mot fördraget i nationalförsamlingens talarstol i två och en halv timme. Maastrichtfördraget, varnade han, innebar inget annat än tysk ordoliberalism [1] som oundvikligen skulle föra med sig socialt kaos, omfattande arbetslöshet och försämrad välfärd i Frankrike; EU skulle utvecklas till en illegitim från de europeiska folken bortkopplad maktapparat; genom att trampa på nationalstater och nationalkänslor skulle Maastricht-EU i slutändan göda ”nationalism” och ”extremism”. En inställning som delades av i stort sett alla gaullistiska baroner inom RPR samt majoriteten av partimedlemmarna. Men efter en viss tvekan hade Chirac ställt sig på ja-sidan. Ett modigt – inte så sällan hade Chirac gått emot majoriteten bland sina egna anhängare, till exempel genom att som premiärminister visa sitt aktiva stöd för Veil-lagen som godtog aborträtten eller genom att välja att som oppositionsledamot rösta ja till socialisternas förslag om avskaffandet av dödsstraffet – men framför allt taktiskt motiverat beslut: Chirac, som tänkte ställa upp i Presidentvalet 1995, var övertygad om att fransmännen aldrig skulle välja en EU-skeptisk kandidat. Ja-sidans seger med en minimal marginal (51%) visade att Chirac hade valt ”rätt” position. Och att fransmännens stöd för EU:s unionstankar var måttligt.

Vägen till presidentämbetet

Vänsterns valkrasch i riksdagsvalet 1993 ledde till en andra cohabitation (”samboende”) mellan den alltmer cancersjuke vänsterpresidenten Mitterrand och högeroppositionen, som inte hade fått mindre än 85% av nationalförsamlingens platser. Chirac föredrog den gången att ställa sig vid sidan av regerandets fällor och lät Mitterrand utse Edouard Balladur till sin nye regeringschef. Chirac och Balladur hade dock kommit överens: om Balladur fick premiärministerposten skulle Chirac återigen få kandidera i det kommande presidentvalet. Men Balladur, som snabbt nådde en högre popularitet än Chirac, började själv nära presidentdrömmar. Rykten om att den allvarsamma premiärministern i hemlighet höll på att förbereda sin kandidatur avfärdades bestämt av Chirac: Omöjligt, inte Edouard! En 30-årig vän!Den 15 januari 1995 meddelade Balladur officiellt att han hade bestämt sig för att konkurrera om presidentposten. Förrådd av många gamla partikumpaner som valde att följa den favorittippade premiärministern (av alla svek blev det Nicolas Sarkozys svek som tog hårdast på Chirac), ansågs Chiracs chanser att nå valets andra omgång av samtliga politiska bedömare vara lika med noll. Kommer inte ni att ge upp?frågade journalisten Arlette Chabot kandidaten Chirac i januari 1995.

”Bulldozern” kastade sig helhjärtat in i striden. Med ett äpple som kampanjlogotyp framställde sig Chirac, som alltid hade mått som bäst mitt i det som fransmännen kallar ett ”bain de foule” (ung. ”bad för den stora massan”), utan svårighet som en skojfrisk man av folket medan Balladur, en färglös och okarismatisk teoretiker med aristokratiska manér, frammanade bilden av en stel biskop. Chirac hade dessutom valt att ansluta sig till den mer socialt inriktade grenen av borgerligheten och drev en socialkonservativ kampanj på temat den ”sociala splittringen” (la fracture sociale), ett ämne som inspirerades av demografen Emmanuel Todds arbete. Todds tes var att den sociala konflikten inte längre avspeglades i den politiska konflikten sedan ett ljummet och EU-vänligt Socialistparti (Parti socialiste, PS) slutat få arbetarklassens röster, vilka därmed kunde förväntas söka sig till andra partier, inte minst till RPR:s anti-Maastricht-falang. Det var samma analys som Philippe Séguin hade gjort tidigare, och det var alltså de av vänstern tappade väljarna som presidentkandidaten Chirac vände sig till. Medan Balladur, näringslivets kandidat, höll sig till strama ekonomiska argument pratade Chirac om jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Till slut lyckades en folklig och taktiskt centerorienterad Chirac dementera alla prognoser och gick vidare i valets andra omgång mot socialisten Lionel Jospin. Den 7 maj 1995 blev Chiracs seger ett faktum. Efter en nästan tre decennier lång politisk kamp hade han förvekligat sin livsdröm och blivit Femte Republikens 6:e president.

”Skengaullisten” 1995-1997

Formad i en period präglad av en stark nationalkänsla dominerad av Charles de Gaulle, tillträde Chirac presidentämbetet ett kvartssekel efter generalens död. Mycket vatten hade runnit under broarna. De gyllene årtiondenas överflöd var ett minne blott, kronisk arbetslöshet, avindustrialisering, växande klyftor och ”kommunitarism” (fr. communautarisme) [2] höll på att sprida sig i ett alltmer oroligt franskt samhälle som inte kände igen  sig i den moderna globaliserade världen. Den i västvärlden triumferande nyliberalismen, som genom det europeiska regelverket hade getts en juridiskt bindande form, tvingade landets sociala och ekonomiska modell till ännu mer anpassning. I och med Berlinmurens fall förväntade sig USA kunna behandla hela Europa som sin kolonilott.

I juni 1995 överraskade den nyvalde presidenten Chirac världen med beslutet att utföra kärnvapenprov på Mururoa-atollen i Franska Polynesien. Användningen av franska försvarets mest avskräckande vapen, som ledde till starka protester världen över och bojkotter av franska varor, tolkades först som ett sätt för Frankrike att hävda sitt militära oberoende och sin suveräna utrikespolitik i de Gaulles anda. Men efter 6 genomförda tester bestämde sig Chirac för att de definitivt skulle avslutas i januari 1996. Militärtjänstens nedläggning samt förhandlingar om Frankrikes återintegrering i NATO:s militära kommando utgjorde andra markanta avvikelser från den gaullistiska oberoendedoktrinen.

Genom det officiella erkännandet av franska statens ansvar i Förintelsen den 16 juli 1995 begick presidenten Chirac en annan påfallande avvikelse från den gaullistiska historieskrivningen om Vichyregimens illegitimitet, denna gång av symbolisk art. Den 16 och 17 juli 1942 arresterades cirka 13 000 judar av den franska polisen i Paris, (staden var vid denna tidpunkt ockuperad av tyskarna). Dessa samlades i sporthallen Vélodrome d’Hiver för att deporteras till interneringslägret Drancy, och sedan till Auschwitz. Händelsen kallas nuförtiden ”la rafle du Vél’ d’Hiv” (”Vélodrome d’Hiver-räden”) och blev den största massarresteringen av judar i Frankrike. Den franske polischefen René Bousquet och Vichys regeringschef Pierre Laval hade köpslagit med tyskarna om att enbart arrestera judar som saknade franskt medborgarskap. De som arresterades den 16 juli 1942 var alltså utländska judar från Tyskland, Österrike, Polen, Tjeckoslovakien och Ryssland. Mindre än 100 av dem skulle överleva.

Befann sig det sanna Frankrike 1940 i exil i London eller i Vichy? Hade Frankrike kapitulerat och börjat samarbeta med Tyskland, eller hade landet fortsatt kampen mot barbariet? Var det verkligen Republiken som hade skickat judar i döden? Eller var det den skara dekadenta politiker vilka samtidigt som den franska armén föll samman mot den tyska krigsmaskinen tillskansat sig makten? Räckte verkligen de Gaulles individuella initiativ, som så småningom lyckades bygga den ”fria franska armén” och vars appell den 18 juni 1940 fick tusentals fransmän att vägra acceptera kapitulationen och gripa till vapen mot det ockuperande Nazityskland, för att Frankrike trots allt kunde placeras bland de allierade vinnarna mot Hitler?

Simone Segouin, ”Nichole” (f. 1925), var en av partisanerna i den franska motståndsrörelsen. Bilden tagen av en okänd fotograf i närheten av Chartres 1944. [Källa: National Archives at College Park & Wikipedia Commons]
Hittills hade det officiella svaret på frågan varit ”ja”. Och ingen fransk president hade någonsin kommit på tanken att medge att den Franska Republiken hade något ansvar för deportationen av judar – just på grund av att Pétains regering inte kunde betraktas som en legitim representant för Republiken. Chirac bedömde dock att tiden var mogen för att göra avsteg från det officiella narrativet, och säga som den krassa historiska verkligheten var: medan enstaka modiga fransmän gömde judar eller slogs mot tyskarna (bland dem min farfar Henri Hach som 19 år gammal anslöt sig till den inre motståndsrörelsen och blev ”maquisard” – beväpnad medlem av motståndsrörelsen – i Bourgogne), förföljde franska poliser och tjänstemän judar, men också maquisarder, kommunister, homosexuella och andra ”avvikare”.

Juppés misslyckade reformförsök och valfiaskot 1997

Chiracs karriär hade visat att han inte var en idémänniska. Hans skiftande ideologiska ställningstaganden motsvarade taktiska ompositioneringar beroende på opinionsläget och det politiska spelet. Han var en demagog, för övrigt en ganska sympatisk sådan, som kunde glida från den ena ståndpunkten till den andra i takt med tiden, bara det gav utdelning i form av röster i valet. Om det hade varit genom att representera en folklig och till synes återfödd gaullistisk höger som Chirac hade vunnit presidentvalet, dröjde det inte länge tills väljarna upptäckte att den nyvalde presidenten i själva verket inte alls hade för avsikt att sätta sig på tvären mot en gängse politiskt korrekt marknadsliberalism.

Om den färgstarke gaullisten Philippe Séguin, som under valrörelsen hade lagt hela sin tyngd i stödet för Chirac, ett tag blev tilltänkt som Chiracs nya premiärminister blev det till slut en annan som den nyvalde presidenten anförtrodde den rollen. ”Séguin som premiärminister? Det var helt omöjligt. Inte bara på grund av hans förskräckliga temperament, utan också därför att vi inte ville skapa panik på marknaden. Séguin som premiärminister, det hade varit som en krigsförklaring till Europa”, förklarade Chirac-vännen Jacques Friedman. ”Helmuth [Kohl] hade inte gått med på det, ska Chirac ha förklarat privat. ”Konvergenskriterierna tvingar mig visserligen att uppskjuta vissa av mina kampanjlöften. Någon gång kan detta kosta mig en del. Men jag vill varken bryta med Helmuth eller senarelägga införandet av euron” [3].

Valet av den liberale Alain Juppé som premiärminister med uppgiften att sanera statsfinanserna och driva ”nödvändiga” liberala reformer i linje med EU:s stabilitets- och tillväxtpakt, visade att den borgerliga presidenten var liksom hans socialistiske företrädare 1983 beredd att i ”realiteternas” namn förpassa sina generösa vallöften till papperskorgen. ”Det viktigaste just nu är att lösa budgetunderskottet”, förklarade Chirac under en tv-intervju i oktober 1995. Den ”sociala splittringen” kunde vänta. Nu gällde det att skära ner i de offentliga utgifterna och uppfylla den europeiska monetära och ekonomiska unionens krav inför införandet av euron. Samtidigt drev Juppé en ambitiös reformplan med stora skattehöjningar som innebar genomgripande förändringar i socialförsäkringar och de offentliganställdas pensionsvillkor.

Regeringens sparplan väckte en enorm ilska och ledde till de största sociala protesterna sedan maj 1968. Från den 24 november till den 15 december 1995 lamslogs Frankrikes storstäder av massprotester och en strejkvåg i kollektivtrafiken, post- och elverk samt skolor och kommunala verksamheter. Regeringen fick alla fackförbunden emot sig och trots ett kaosartat läge som pågick i flera veckor, åtnjöt de strejkande arbetarna ett massivt stöd av opinionen. Den 12 december deltog mer än 2 miljoner i en jättelik demonstration med krav på regeringens avgång. Chirac, som inte var en Margaret Thatcher och som i sin karriär redan hade konfronterats två gånger med omfattande folkliga protester, gav snabbt upp och drog tillbaka Juppés reformplan. Ett agerande som förvärrade den interna konflikten inom den egna parlamentsmajoriteten. (Chirac hade bildat en regering som endast bestod av ”lojala” partikamrater och nobbat alla som under kampanjen ställt sig vid Balladurs sida.) Med beslutet att upplösa Nationalförsamlingen och utlysa nyval fann Chirac ingen lycklig utväg ur den politiska kris han stod inför. (Enligt den politiska kalendern skulle nästa parlamentsval hållas först följande år. Beslutet att upplösa Nationalförsamlingen, som kom i ett läge då opinionssiffrorna fortfarande gav en majoritet för högern, skulle se till att förebygga en eventuell valseger för vänstern.) Socialisternas valseger ledde till Femte Republikens tredje och längsta cohabitation (1997-2002), fem år då Chirac fick sitta kvar som statschef med ett avsevärt begränsat inflytande över Frankrikes inrikespolitik, som drevs av en vänsterregering ledd av socialisten Lionel Jospin.

Det tredje sambostyret 1997-2002

Denna tredje period av politiskt samboförhållande mellan en högerpresident och en vänsterregering, kom att präglas – åtminstone i början – av ett synbart samförstånd mellan presidenten och den nya regeringen som bestod av socialister, kommunister och miljöpartister. Ministrarna häpnade över presidentens tillgivenhet. ”Chirac saknar högmod. Han vill inte krångla till det mer än nödvändigt”, vittnade den dåvarande utrikesminister Hubert Védrine. Och Pierre Moscovici, dåvarande EU-ministern, fortsatte:Chirac var extremt sympatisk. Så till den grad att det provocerade Jospin”.

Regeringen antog generösa arbetsmarknadsåtgärder, skapade en miljon ungdomsjobb, sänkte arbetstiden till 35 timmar i veckan, införde registrerat partnerskap, lät befria hundratals papperslösa samtidigt som de genomförde den största vågen av privatiseringar någonsin. Chirac spjärnade inte emot och höll sig i stället i bakgrunden. Arbetslöshetens minskning och tillväxtens återkomst i takt med den då rådande högkonjunkturen samt landets seger på hemmaplan i fotbolls-VM 1998 skapade i slutet på 90-talet en tillfällig våg av framtidstro och förstärkte intrycket av ett bakom det styrande paret enat land. Men bakom det yttre skenet av harmoni mellan den verkställande maktens två huvud trappades den politiska striden snart upp ju närmare nästa presidentval kom.

Stilstudie av den ständigt lika artige Jacques Chirac. Här tillsammans med Tysklands förbundskansler Angela Merkel i Meseberg, februari 2007. [Källa: Michael Urban /AFP/Getty Images]
I början på 2000-talet blev namnet Chirac allt oftare förknippat med en rad tvivelaktiga affärer. Redan 1994, lagom inför presidentvalet 1995, hade mycket besvärande uppgifter om RPR:s finanser ”läckt” från en avdelning inom finansdepartementet, (som då leddes av Balladur-vännen Nicolas Sarkozy), och hamnat hos en förundersökningsdomare. Så småningom upptäcktes ett omfattande system av falska fakturor, fiktiva anställningar och mutbrott som visade att under nästan två decennier hade RPR:s partikassa fyllts på med staden Paris skattemedel samt med pengar från franska privata företag och olika afrikanska statschefer. Från och med september 2000 avlöste avslöjanden varandra i pressen och förtroendet för presidenten undergrävdes märkbart. I satirprogrammet ”les guignols de l’Info” (”nyhetsmarionetterna”) visades Chirac i stålmansdräkt: ”Le Supermenteur” (”superlögnaren”). Chirac, som trodde att premiärministern drog i trådarna, tillbakavisade med eftertryck alla anklagelser som groteska politiskt motiverade attacker från oppositionen. Det var nu slut med ”l’entente cordiale” (den hjärtliga överenskommelsen) med Jospin och samstyret förvandlades till en konstant armbrytning mellan regeringen och presidenten, där det gällde att ta poäng på alla fronter och på alla sätt: från små bitande anmärkningar rörande varandras hederlighet eller förflutna till större politiska strider.

Kampen om presidentposten hade börjat. Chirac anklagade vänstern för att nonchalera den i hela landet växande kriminaliteten och motsatte sig regeringens reform om Korsikas politiska status, (som hade inneburit en för ön större grad av lokal autonomi och ett avsteg från principen om den Franska Republikens odelbarhet). Under krisen med galna ko-sjukan tvekade inte heller presidenten att köra över regeringens strategi genom att införa förbud av kött- och benmjöl. På så vis lyckades Chirac framstå i folkets ögon som en stark och trygg landsfader och återupprättade sin trovärdighet som Frankrikes statschef. Men det var framför allt på den internationella arenan Chirac befäste sin image. Fransmännen hade nämligen upptäckt att när det gällde utrikespolitik kunde Chirac uppvisa vision, vilja och styrka, det vill säga egenskaper som kännetecknar en riktig statsman och som han ofta tycktes sakna i inrikespolitiken. Med Chirac som president hade landet en egen röst i världshändelserna och för de flesta räckte det för att Chirac fortfarande kunde betraktas som en fransk president värd namnet. Vad spelade det för roll att presidenten hade fifflat med skattebetalarnas pengar så länge han hade en vision för Frankrikes plats i världen och hissade trikoloren högt på den internationella arenan? Så tänkte många fransmän.

Alla fransmän var medvetna om Chiracs utstrålning bortom Frankrikes gränser och uppskattade att landet, tack vare sin ledare, erhöll den respekt det tycktes förtjäna. Detta gav Chirac ett rejält försprång mot Jospin, vars officiella resa i Mellanöstern året 2000 hade slutat i stenkastning efter ett olyckligt uttalande om Hezbollah. Likväl avslutade premiärministern den femåriga perioden av cohabitation med på pappret utmärkta resultat, som pekade på en förbättring av det ekonomiska klimatet i landet och han ställde upp i presidentvalet helt övertygad om sin kommande seger mot den avgående och korruptionsanklagade åldrande presidenten.

Chocken den 21 april 2002

Men på valkvällen den 21 april 2002 inträffade det omöjliga. Till allas förvåning – och mångas förtvivlan – fick den om sin seger förvissade Jospin bita i gräset, och överlåta sin plats i den andra valomgången åt den grove högerextremisten Jean-Marie Le Pen, Nationella Frontens ledare. Händelsen tycktes ha kommit som en blixt från klar himmel. I tv-studion pratade märkbart omskakade politiska gäster och debattörer om en politisk jordbävning, en åskknall som skakat om hela Republiken. Ingen kunde förstå att fem och en halv miljoner fransmän hade valt att lägga sin röst på en vedervärdig ”fascist”.

Vad var det som hade gått fel? Tillväxten hade förvisso blivit högre, arbetslösheten minskat, men den avgående vänsterregeringens goda siffror hade tydligen inte imponerat på särskilt många inom arbetarklassen – den nya klassen av ”förlorare” som den postindustriella globaliserade världen höll på att skapa i Frankrike liksom i många andra länder i Europa: unga välutbildade arbetslösa, avskedade arbetare, fattiga familjer som delade en gemensam rädsla för nedklassning och som inte längre ville tro på de etablerade politikernas löften om en bättre framtid. Inte heller hade de glömt vad den socialistiske premiärministern hade råkat svara till en förtvivlad arbetare på en nedlagd Michelin fabrik: ”Staten kan ju inte allt”.

Framför allt var det något annat än de ekonomiska aspekterna som hade kommit att bli den mest brännande frågan för många fransmän; fransmän som sedan månader tillbaka med skräck följde medias rapportering om den växande otrygghet i ”förorterna”; om den kraftiga ökningen av antalet ungdomsrån, som somliga debattörer kopplade ihop med en okontrollerad invandring och en misslyckad integration. Högerpressen hade börjat titt som tätt att anklaga den avgående premiärministern för att nonchalerat den i hela landet växande kriminaliteten och Chirac hade inte missat att göra den akuta frågan till huvudtema för sin kampanj. När media bara tre dagar före valet rapporterade om en pensionerad 72-åring som hade blivit brutalt misshandlad i sitt hem av ett ungdomsgäng, tedde det sig självklart att vänsterns goda ekonomiska resultat inte skulle väga särskilt tungt i väljarnas beslut.

Inte desto mindre blev chocken på valkvällen i tv-studion och på gatorna enorm: ingen hade kunnat förutse ett så pass svidande nederlag för vänstern. Samma kväll meddelade en förkrossad Jospin sina förtvivlade partimedlemmar att han drog sig tillbaka från politiken. Hela landets politiska och mediala etablissemang uttryckte genast en samfälld avsky för högerextremisten Le Pen, vars karriär hade präglats av återkommande rasistiska utspel och som en majoritet av fransmän förknippade med 30-talets fascism. ”Rösta för skurken, inte för nassen!” skanderade demonstranter, framför allt studenter, i Frankrikes alla storstäder medan de flesta av den första valomgångens kandidater uppmanade väljarna att i Republikens namn rösta för den avgående presidenten. Frågan var alltså inte om Chirac skulle vinna, utan med vilken marginal. Den 5 maj 2002 blev Jacques Chirac, som i första omgången knappast hade nått 20%, omvald med rekordsiffran 82.21%.

Chiracs andra mandatperiod 2002-2007

Den 16 maj 2002 inledde Jacques Chirac sin andra mandatperiod som president, denna gång en femårig sådan. (Förslaget om att förkorta presidentens mandatperiod från 7 till 5 år hade röstats igenom i en folkomröstning två år tidigare. Syftet med reformen var att förstärka presidentens makt. Presidentval skulle nu ske var femte år, bara några veckor före parlamentsvalet, vilket skulle garantera att varje nyvald president fick egen majoritet i Nationalförsamlingen.) Inför det kommande parlamentsvalet gick RPR, liberalerna och flera andra mindre högerpartier samman och bildade UMP (Union pour un Mouvement populaire, ung. Unionen för en folkrörelse). Valkartellen vann utan överraskning riksdagsvalet och Chirac utsåg liberaldemokraten Jean-Pierre Raffarin till premiärminister. Efter fem år av cohabitation var det alltså dags för högern att driva landets politik igen.

Chirac kritiserades omedelbart för att bortse från vänsterns bidrag till hans valtriumf. Presidenten, tyckte många, borde ha bildat en samlingsregering som avspeglade den breda ”republikanska fronten” som hade lett honom till seger. Chirac var dock skeptisk till en sådan blocköverskridande samlingsregering, som enligt honom enbart skulle befästa Nationella Frontens position som enda oppositionsparti.

Om Chiracs löfte att ”lösa den sociala splittringen” i landet under hans första mandatperiod tenderat att hamna i skymundan, präglades den omvalde presidentens politik av tydliga sociala inslag. Chirac inledde sitt nya mandat genom att förklara tre nationella angelägenheter som prioriterade: trafiksäkerheten, cancervården och handikappolitiken. Presidentens vilja sattes i verket med ambitiösa åtgärder och nya lagar, som bland annat fick till effekt att antalet döda i trafiken kraftigt minskade, möjligheten för cancerscreening utvidgades och de funktionshindrades livsvillkor förbättrades. Chirac satsade dessutom 40 miljarder euro i omfattande renoveringsplaner, avsedda att motverka social segregering i franska förorter.

Fokuset på våld och otrygghet, som hade präglat valkampanjen, hade lett till att den ivrige Nicolas Sarkozys nominerades till inrikesministerposten, detta trots att relationerna mellan presidenten och den ambitiösa 47-årige politikern sedan många år tillbaka var komplicerade. (Den gamle presidenten hade aldrig förlåtit hans före detta favorits svek inför valet i 1995.) Sarkozy, som åtnjöt en betydande ställning i det nybildade UMP, framstod dock som en oumbärlig regeringsmedlem, till och med som en lämplig kandidat till premiärministerposten, och Chirac kunde inte göra annat än att ge honom rollen som nummer två i regeringen. Den hyperaktive och mediefokuserade Sarkozy gjorde prompt otryggheten till sin lukrativa nisch. Han lovade att bli av med ”slöddret” och att ”högtryckstvätta förorterna”; drev lagförslag efter lagförslag om hårdare tag mot brottsligheten; medverkade i otaliga politiska debattprogram där han med sin utomordentliga verbala förmåga satte varje intervjuare och politisk motståndare på plats. Bara ett och ett halvt år efter hans nominering valde Sarkozy, som just blivit den mest populäre politiska personligheten i Frankrike, att spela med öppna kort. Den 20 november 2003 svarade ”Sarko” på journalisten Alain Duhamels fråga:

”Händer det ibland att ni, när ni på morgonen står och rakar er, tänker på nästa presidentval?”

”Inte bara när jag rakar mig.”

Sarkozys utspel skapade stora rubriker. Och provocerade presidenten. Just när denne hade gått till historien genom sitt ståndaktiga motstånd mot USA:s krigsmaskin började många, inte minst i hans eget parti, att tänka på en framtid utan honom själv.

Chiracs bravurnummer: Frankrikes ”Non!” till kriget i Irak

Strax efter sin valseger hade Jacques Chirac tagit emot den amerikanske presidenten G. W. Bush. Efter Afghanistan hade Irak nu blivit aktuellt i Bushadministrationens ”global war on terror”. Den amerikanska presidenten hänvisade till en ny doktrin som, i strid mot FN-stadgans kapitel VII om kollektiv säkerhet, hävdade USA:s rätt att agera förebyggande militärt mot regimer som upplevdes utgöra ett hot. Chirac, som hade beslutat att samarbeta med USA inom ramen för operationen mot Talibanerna i kölvattnet på terrorattackerna den 11 september 2001 (operation ”Enduring Freedom”, baserad på art. 51 i FN:s stagda), ställde sig nu mycket kritisk både till de amerikanska uppgifterna om att Saddam Husseins regim samspelade med Al-Qaida samt till den amerikanska doktrinen om rätten till preventivkrig. Tidigt försökte Chirac varna G.W. Bush, som alltmer var under inflytandet av ”the Neocons” – med Donald Rumsfeld och Dick Cheney i spetsen – om att störtandet av den bräckliga statsbildningen i Irak med säkerhet skulle öppna en Pandoras ask av religiösa och etniska konflikter och därmed underminera stabiliteten i området för decennier.

Presidenterna Chirac och G.W. Bush vid G8-mötet i juli 2001. Foto: Paul Morse. [Källa: Public domain]
Sedan sin första mandatperiod hade Chirac utmärkt sig på den internationella arenan genom sin aktivism. Under hans ledning fortsatte Frankrikes utrikespolitik att någorlunda följa i de Gaulle och Mitterands fotspår – ”le gaullo-mitterrandisme”- med sin strävan efter självständighet och storhet, vilket innebar att USA inte kunde räkna med ett ovillkorligt franskt stöd. Stor kännare och beundrare av den icke-västerländska världen, kultiverad som få i världens ursprungskulturer satte Chirac sitt märke i denna traditionella franska utrikespolitiska linje med pläderingar för multilateralism, dialog mellan kulturer och kritik mot globaliseringens ekonomiska och kulturella nackdelar. Chirac tog också strid för miljöfrågan och för en hållbar utveckling. Och många minns hans brandtal på miljökonferensen i Johannesburg, där han varnade världsopinionen för klimatförändringen (vårt hus brinner och vi tittar bara åt ett annat håll), samt hans kamp för en internationell solidaritetsskatt på flygbränsle för att bekämpa aids och andra epidemier i Afrika. Ganska snabbt hade han blivit en stjärna i hela arabvärlden, inte minst tack vare ett berömt raseriutbrott under statsbesöket i Jerusalem 1996 mot israeliska säkerhetsvakter som brutalt tryckte tillbaka stadens palestinska invånare, en episod som blivit viral i de arabiska grannländerna [4]. Den franske presidenten åtnjöt därefter kultstatus i hela Mellanöstern, där han betraktades som den mest öppna västerländska ledaren.

Chirac hade, vilket är ytterst sällsynt bland västerländska politiker, en äkta empati för icke-europeiska kulturer. Han hade ett gediget intresse för den ryska kulturen i synnerhet, men det gällde också Asien, Arabvärlden, Latinamerika och Afrika. Man ska också komma ihåg att han vägrade delta i firandet av 500-årsdagen av Columbus landstigning i Amerika”, säger den före detta socialistiske utrikesministern (1997-2002) Hubert Védrine, tillfrågad av RT France strax efter nyheten om Chiracs bortgång. Till den spanske kungen Juan Carlos som undrade hur Chirac, som då var borgmästare i Paris, hade tänkt celebrera händelsen, hade han odiplomatiskt svarat:

Jag tänker inte göra något för att hedra den här mördarens minne. Däremot ska vi ordna en utställning om Taino, folkgruppen han massakrerade.

Fastän Chirac inte på långa vägar kan beskrivas som antiamerikan eller antimilitarist (Chirac hade till exempel inlett ett tätt samarbete med Clintonadministrationen under kriget i det forna Jugoslavien), kunde den neokonservativa planen om en världsfred genom påtvingad export av västerländska värderingar inte annat än att förefalla honom som en strategisk och moraliskt förkastlig chimär.

I stället för en militär operation i Irak argumenterade den franska administrationen för en diplomatisk lösning och avrådde USA från ett ensidigt väpnat angrepp, en position som delades av den amerikanska utrikesministern Colin Powells, vars framhärdande ledde till att Bushadministrationen till en början sökte FN:s godkännande. Resultatet blev FN:s säkerhetsråds resolution 1441 (november 2002), som gav Irak en sista chans att undgå krig genom att i samarbete med FN:s vapeninspektörer bevisa att alla eventuella massförstörelsevapen hade förstörts. Fransk underrättelsetjänst visste dock att bakom de diplomatiska diskussionerna förberedde sig USA för krig. Under NATO:s mötet den 21 november 2002 talade Chirac med Bush:Startar ni ett krig kommer ni att vinna. Ni kommer att se till att en shiamakt tillträder, vilket kommer att göda ett hat mot väst”.

I januari 2003 träffade den franske ambassadören i Washington den nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice, som klart och tydligt förklarade att beslutet att invadera Irak var oåterkalleligt. Hökarna hade vunnit. Den 5 februari 2003 ställde sig Colin Powell inför FN:s säkerhetsråd och presenterade fabricerade bevis, bland annat ett provrör som påstods innehålla mjältbrandsbakterien anthrax. Provet sades ha påträffats i Irak och uppgavs bevisa nödvändigheten av att störta Saddam Husseins regim.

Chirac, som tidigare i sin karriär hade uppmärksammats av amerikanska diplomater för sin USA-vänlighet och som hade blivit den första utländska statschefen att besöka Ground Zero efter dåden den 11 september, bestämde sig för att inför världssamfundet lägga hela sin tyngd bakom ett fördömande av USA:s unilaterala krig mot Irak. Den 14 februari, efter att chefsvapeninspektören Hans Blix inför FN:s säkerhetsråd redogjort för att inga massförstörelsevapen hade hittats i Irak, pläderade Frankrikes dåvarande utrikesminister Dominique de Villepin i ett känslosamt tal för att inspektionerna skulle få fortsätta och att ett krig var den värsta tänkbara lösningen. Den 10 mars 2003 talade Chirac i fransk tv och meddelade att han var beredd att använda Frankrikes vetorätt mot en ny resolution som skulle tillåta ett väpnat angrepp mot Irak. Ett krig i Irak skulle bara hjälpa de som vill se civilisationer och religioner drabba samman.

Den 18 mars ställdes Saddam Hussein inför ett sista ultimatum av G. W. Bush. Chirac skrädde inte orden i sitt svar till det amerikanska hotkravet: ”Oavsett vad utvecklingen blir så ifrågasätter detta ultimatum den idé som vi har om internationella relationer. Beslutet äventyrar ett folks framtid, en regions framtid och stabiliteten i världen. (…) Frankrike uppmanar alla att ta sitt ansvar för att den internationella rätten ska respekteras. Att föredra den starkes rätt framför lagen vore att axla ett tungt ansvar” [5].

Fyrtioåtta timmar senare inleddes invasionen av Irak.

Chiracs motstånd mot världens största stormakt utlöste den allvarligaste konflikten mellan Frankrike och USA sedan Suezkrisen samt splittrade den Europeiska gemenskapen. På andra sidan Atlanten hånade amerikansk media ”the cheese eating surrender monkeys” och uppmanade till bojkott av franska varor. På gatorna hällde man ut franska viner i protest mot ost- och grodätarnas feghet och illojalitet mot den oumbärliga amerikanska nationen, som hade befriat dem från nazismen. Allt militärt samarbete mellan Frankrike och USA stoppades. Det skulle ta två år innan USA och Frankrike kunde återuppta normala relationer. Men på hemmaplan och i stora delar av världen hyllades den franske presidenten för att rakryggat ha stått upp för folkrätten mot den amerikanska imperialismen. Anarkin, inbördeskriget och terrorismens utbredning som följde på invasionen av Irak gav i efterhand Chirac rätt.

Chiracs sista sång: folkomröstningen om EU-konstitutionen

Men Chirac hann knappt njuta av sin nya popularitet. Maktkampen om UMP:s inflytande utspelade sig nu offentligt mellan Chirac och Sarkozy, den före detta skyddslingen som hade blivit presidentens främsta rival. Efter ett för högern katastrofalt lokalval våren 2004 blev Chirac tvungen att ombilda regeringen och passade på att avlägsna Sarkozy från hans hävstångsposition i inrikesministeriet och placerade honom på den mindre gynnsamma finansministerposten. Under den traditionella tv-sända intervjun på nationaldagen den 14 juli 2004 fick Chirac svara på journalisterna frågor kring ryktena om spänningarna mellan honom och hans bullriga minister: ”Det finns absolut ingen motsättning mellan finansministern och mig, av den enkla anledning att när det till exempel gäller statsutgifter, är det jag som bestämmer och han som genomför.

Under samma intervju meddelade Chirac att franska folket skulle konsulteras direkt om den så kallade europeiska grundlag EU-ledarna just hade kommit överens om. Beslutet att ordna en folkomröstning för att ratificera en text, som hade kunnat godkännas av det franska parlamentet, var riskabelt; det franska stödet för EU tedde sig som allt annat än självklart. Men presidenten argumenterade för att den demokratiska vägen var den enda rimliga när det gällde ett avtal som direkt skulle beröra alla franska medborgares framtid. Dessutom hoppades Chirac på att en positiv utgång i folkomröstningen skulle stärka hans politiska ställning, inte minst i den egna politiska kretsen samtidigt som han räknade med att vänstern oundvikligen skulle splittras. Om Chirac, som tänkte leda ja-sidan i kampanjen, inte förväntade sig någon hälsopromenad, hade han nog inte föreställt sig att beslutet att låta väljarna avgöra EU:s framtid skulle leda till en så intensiv nationell debatt vilken engagerade fransmännen långt starkare än något presidentval. Diskussionerna vid matborden, i pressen eller i tv-studion blev eldiga. Folk rusade till kampanjmöten med anteckningsböcker, ivriga att förstå sig på det tiotals sidors långa häftet med obegripliga juridiska paragrafer som de nu uppmanades av samtliga etablerade partier och media att rösta ja till. Extremhögern ställde sig som väntat emot, liksom kommunisterna. Men snart hördes också fler och fler ”oliktänkande” röster från höger, och ännu fler tunga socialistiska profiler (bland vilka man återfann Mitterrands före detta premiärminister Laurent Fabius och ledamoten Jean-Luc Mélenchon) trotsade sina respektive partiers linje och ställde sig på den ”nationella suveränitetens” sida. I stället för att handla om själva fördragstexten, som ingen förutom en minoritet av initierade kunde tyda, riktades snart debatten mot EU i allmänhet. En debatt där kritiska argument mot EU:s marknadsliberala projekt och inkompatibilitet med den franska sociala modellen oftast bemöttes av påstridiga EU-anhängare med ytliga utläggningar om EU:s betydelse för freden i Europa. Den 29 maj 2005 blev det ett tydligt ”nej” mot EU:s grundlag som vann. För Chirac ett slutgiltigt nederlag.

Besegrad var Chirac tvungen till ännu en regeringsombildning, där den trogna Dominique de Villepin ersatte Jean-Pierre Raffarin på premiärministerposten och Sarkozy åter blev inrikesminister. Kampen mellan dessa två ärkefiender kom att få all uppmärksamhet alltmedan Chirac sakta med säkert hamnade i bakvattnet. Presidenten återhämtade sig fortfarande efter en stroke som han ådrog sig på kvällen den 27 oktober 2005. I samma veva dog två unga män när de flydde från polisen efter ett inbrottsförsök. Händelsen ledde till två veckors våldsamma upplopp i landets stora städer, vilket ledde till att regeringen utlyste undantagstillstånd för första gången sedan Algerietkriget. Chirac utmärkte sig genom sin tystnad och lät de Villepin och Sarkozy spela huvudrollerna. Det var samma frånvarande skuggbild som året efter såg på de omfattande ungdomsprotesterna som utlösts av de Villepins förslag om en ny anställningsform för unga. Den 11 mars 2007 höll Jacques Chirac sitt sista tal till det franska folket och meddelade sitt beslut att sätta punkt för sin karriär.

Jacques Chirac på en jordbruksutställning 1995, den miljö där han kanske kände sig som mest hemma. Foto: Witt SIPA
Avslutning

”Jag är den siste store presidenten. Efter mig kommer ekonomernas och bokförarnas tid.”

Så lär François Mitterrand ha förutspått Frankrikes politiska öde i takt med globaliseringen och den europeiska integrationen. Mitterrands profetia blev dock verklighet först efter att Chirac hade lämnat makten och en yngre och ”modernare” slags politiker från babyboomgenerationen – uppvuxna under 1968 års majrevolts individualistiska och merkantila anda och fullt förlikade med idéen att Frankrike i den ”nya världen” inte längre hade något märkvärdigt att komma med – bestämde sig för att fullfölja landets omvandling till en vasallstat under den amerikanska imperialismen och göra sig kvitt det som fanns kvar av den ”franska modellen”.

De tre presidenterna Sarkozy, Hollande och idag Macron bekräftar alla Mitterrands spådom om statsmaktens upplösning i ett moras av ”management” och transatlantiskt medlöperi. En utveckling som de visserligen inte satte igång men valde att resolut omfamna. Där Chirac hade visat en på sin höjd minimal koncilians, utmärkte sig hans efterträdare med en total hängivenhet. Så fort Chirac lämnade Elyséepalatset blev det enda eftersträvansvärda i fransk politik att se till att landet kom ikapp den ”nya verkligheten”. Att Frankrike skulle anpassa sig för att bli lika framgångsrikt som Tyskland. Man hade förlorat mycket tid, förklarade man, Chirac hade agerat som en bromskloss. Nu gällde det att ”bryta dödläget”. Det var bråttom med reformer. Man hade varken tid eller råd längre. Frankrike ställde in sig i ledet, anammade nyliberalismens politiska nihilism som  man hittills aldrig lyckats inpränta i det konservativa landet som fortfarande ville tro på sig självt.

Begreppet ”la République” som franska presidenter åberopar i sina tal och som refererar till de värderingar och grundläggande principer som sedan 1789 utgör det franska samhällsbyggets pelare, fick i dessa nya presidenters munnar en falsk klang. Vad hade den förda politiken, vars alfa och omega var att ”skapa schysta villkor för företagen” och tillämpa Maastrichts kriterier, med Frankrikes traditionella värdegrund att göra? Det verkade som om landets gamla paroller hade fräschats upp: ”flexibilitet och konkurrensförmåga” i stället för Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Samtidigt som invasionen i Lybien och stödet till jihadistiska rebeller i Syrien satte spiken i kistan för Frankrikes internationella oberoende. Den franska nationen höll på att klinga av till en museal företeelse. Snart skulle den nyvalde Macron inte ens bry sig om att fira sin seger med Marseljäsen – Europahymnen kändes mer rätt.

Efter endast en mandatperiod besegrades Sarkozy av Hollande, som snart blev så pass impopulär att han till slut fick avstå från att ställa upp för omval. Macron, det gulliga politiska geniet som skulle frälsa Frankrike och Europa, lyckades inom loppet av mindre än två år samla på sig ett för en sittande president sällan skådat hat och styr idag med stöd av högst en tredjedel av opinionen. Efter dessa tretton år av politiskt förfall ekar minnet tomt av den avgående presidenten Chiracs sista hälsning till den

ivriga och självständiga franska nationen

som

aldrig kommer att sluta förvåna världen”.

En påminnelse om att den kväll då han i tv meddelade fransmännen sitt beslut att avsluta sin politiska karriär, var det inte bara en president som gick utan en hel epok som tog slut. Där och då inledde den dystra tid då franska politiker upphörde att tro på Frankrike.

NOTER

[1] Ordoliberalismen är en ekonomisk idéströmning med tyskt ursprung som önskar motverka konkurrenshämmande åtgärder (som karteller, oligopol osv) genom att statsmakten spelar en aktiv roll för att motverka sådana tendenser.

[2] Kommunitarism är en mot liberalismen kritisk konservativ politisk-filosofisk riktning som förespråkar ett ökat utrymme för det civila samhället.

[3] https://books.google.fr/books?id=Tv5XDwAAQBAJ&pg=PT53&lpg=PT53&dq=chirac+s%C3%A9guin+premier+ministre+helmut+kohl&source=bl&ots=dRgGadyAAs&sig=ACfU3U18wRf_7JehwEwWsEkXOBObWxRvhQ&hl=fr&sa=X&ved=2ahUKEwi9nJft9PPnAhVIXBoKHX6zC904ChDoATADegQICRAB#v=onepage&q=s%C3%A9guin%20%C3%A9pouvantable&f=false

[4] https://www.youtube.com/watch?v=IvXO6sbiN_U

[5] https://m.ina.fr/video/2257663001/declaration-du-president-de-la-republique-francaise-monsieur-jacque-chirac-video.html