Anders Björnsson har översatt nedanstående två korta texter av den österrikiska författaren och journalisten Joseph Roth (1894-1939). Han har tidigare översatt samlingen Kejsarbysten och andra noveller av Joseph Roth (Atlantis 2012) och även utgivit skriften Svindleriets ädla konst. En idébiografi över Joseph Roth (Dialogos 2014). Anders Björnssons texter av och om Joseph Roth (”En dåtida europeisk intellektuell”), tillsammans med Charlotta Weigelts recension av nyöversättningen av filosofen Ludwig Wittgensteins Filosofiska undersökningar och Per-Olov Källs ledare i detta nummer om fredskämpen Bertha von Suttner kan ses som en påminnelse om staden Wiens starka intellektuella och kulturella inflytande i Europa från mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet.
JOSEPH ROTH
Söndag
När jag vaknar klockan tio på morgonen, kan jag ta gift på att det är söndag. Sedan väntar jag en stund, tills fru Katharina Zitherbart har visat sig i fönstret mitt emot. Hon bär inte städrock utan en svart blus med vitt halskrås. Klockan halv elva dånar det från alla kyrkklockor mot stadens tak av koppar, som om de ville lägga husen i ruiner. Ja, det är söndag. Man är rädd att sätta foten på trapporna. De är osedvanligt rena och påminner på håll om blonda, vuxna flickor från landsbygden, patetiskt gula som ägg är de. Man går varsamt och smidigt ner för dem, som om det stod en fotograf vid sidan för att plåta mig för ”Wiener Woche”. Ja, söndag är det.
Som vanligt är spårvagnen ur drift. Och när den går är den halvtom, som före kriget. Människor bär andrahandskläder som vore de nya och de liknar barn som har lärt sig att gå först för tre dagar sedan. Man ser många par. På söndagar har man tid att dra sig till minnes att man egentligen är gift med någon som har rätt att få en promenad med en. Många människor är uppenbarligen gifta med varandra. Männen beter sig aningen plumpt, brukar ha stövlar som knarrar och är på uppfostringshumör. De undervisar hela tiden. Det är märkvärdigt hur mycket äkta män vet.
Kvinnorna beundrar varandra och lyssnar inte. De gör påfågelsminer.
Ibland ser du en familj. Barnen: flickor i flätor och pojkar i sjömansmössa. Hans Majestäts Skepp. De ser så lydiga och skötsamma ut att man kan tro att de har skällor runt sina halsar. Och undra varför man inte hör dem.
På eftermiddagen går man på kafé. Alla borden är täckta grönt filttyg. Griffeltavla, krita, svamp och spelkort. Vid varje bord sitter folk som fastvuxna på stolarna. De runda borden med människor längs kanterna ser ut som stora rädisknippen. Benen är, antar jag, fastsurrade vid bordsramen. Kvinnorna sitter i fönstersmygarna och läser veckotidningar. När deras anletsdrag dras samman, vet man att de har upptäckt bilden på en ärkehertig i Schweiz. ”Gud bevare!” gnolar de för sig själva.
Det gör mig ont om kvinnorna i fönstersmygarna. Männen har ställt dem där i hörnen som paraplyer. Männen spelar tarok. Korten skvalpar som tunga skyfall mot borden. Männens pannor glänser av svett. Ja, det är förbaskat tungt att spela kort och berätta historier samtidigt …
På bio ger man ”Madame Dubarry”. En rasande man håller en vit kvinnokropp av Matejko i sina armar. Rasande män är halvnakna och intressanta. Man trängs framför biografen. Men de bästa scenerna i filmen har censurerats. Polisen har fått osedligheten i vrångstrupen. Synd! [1]
Mot kvällen börjar det att regna så smått. Det är ett regn som lämpar sig för tarokpartier. Naturligtvis har man glömt paraplyet och kan inte gå hem. Och sitter mitt i en knippe rädisor och lägger sina ess och lankor.
Halv elva kommer det i strömmar. Gatorna ligger i dunkel, man är rädd därför att man redan har läst tidningen. Har man otur kommer man att möta ett fyllo som mycket väl kan gå omkring med en kniv. Om man inte har talat om för sin fru hur rädd man är, darrar man inkognito.
Portvakten stinker vin som ett tapphål. Det går en god stund innan han öppnar.
På de äggula trapporna ser man plumpar som i en skrivbok. I fönstret mitt emot tar fru Katharina Zitherbart av sig sin svarta blus med det vita halskråset.
Der Neue Tag 8/2 1920.
Flyktingar från öst
Fürst Geza – (i Ungern sätter man förnamnet efter familjenamnet), och han hette så endast tack vare en nyckfull tradition som ibland fick tiggare att lägga sig till med aristokratiska attribut – alltså: egentligen Geza Fürst kom redan i tolvårsåldern att få arbete som lärling i en kolonialvaruhandel i Budapest. När han var sexton år gammal, kom den ungerska rådsregimen och kolonialvaruhandeln stängdes. Som en följd av detta anslöt sig Geza till Röda armén.
När reaktionen kom till makten i Ungern, flydde Geza och hans föräldrar till de delar av Ungern som hade ockuperats av Rumänien. Rumänerna utvisade familjen. Fader Fürst, en judisk skräddarmästare, flyttade till Slovakien tillsammans med hustru, fyra döttrar, sax, måttstock, sytråd, nålar och sin yngste son Geza. Till Budapest kunde sextonårige Geza, efter att ha tjänat i Röda armén, inte återvända. Alltså kom han till Berlin.
Men inte för att bli kvar där. Demobiliseringskommissarien tillät det ej. Geza Furst, knappat sjutton år gammal, skulle till Hamburg. På ett fartyg. Som skeppsgosse. Skulle han kanske stå i butiker och sno ihop stiliga påsar, dra upp sillar i deras styvnade stjärtar ur tunnorna, stå och hälla upp russin bakom disken? Eller ta värvning? Geza Fürst vill till sjöss, och med all rätt. Mistlurar tutar, vita ugnar frustar ånga, skeppsklockor larmar och världen är utan ände. Geza Fürst kommer att mönstra som en utmärkt matros. Han är välbyggd och rör sig lätt, och hans gråa ögon skådar in i gränslöshet och blåa horisonter.
Till Hamburg kom Geza Fürst inte, eftersom han saknade papper.
Geza Fürst bodde i ett härbärge på Grenadierstraße. Det var där jag blev bekant med honom. Jag lärde känna även andra. I detta härbärge var nämligen ungefär etthundratjugo judar från östen inkvarterade. Många av männen hade just kommit ur rysk krigsfångenskap. De var klädda som om de tillhörde en grotesk trasoverallsinternational. I deras ögon såg man ett tusenårigt lidande. Där fanns också kvinnor. De bar sina barn på ryggen som en packe smutstvätt. Och barnen, som kröp på sina krökta ben i en rakitisk värld, knaprade på hårda brödkanter.
*
De var flyktingar. De går allmänt under beteckningen ”faran från öst”. Rädslan för pogromer för dem samman i en lavin av katastrofer och smuts, som långsamt väller in över Tyskland österifrån. I Berlins östra stadsdelar stockar sig en del i större skaror. Ett fåtal är unga med friska lemmar som Geza Fürst, den borne skeppspojken. Nästan alla är gamla, bräckliga och nedbrutna.
De är hemma i Ukraina, Galizien, Ungern. Hundratusentals föll offer för pogromer där. Hundrafyrtiotusen föll i Ukraina. Överlevande kommer till Berlin. Härifrån vandrar de västerut ut, till Holland, Amerika, och en del också söderut, till Palestina.
Härbärget luktar smutstvätt, surkål och människomassor. På golvet ligger hopkrupna kroppar som bagage på tågperrong. Ett par gamla judar röker pipa. Pipan stinker av bränt trä. Skrikande barn flaxar omkring. Suckar förlorar sig i de repiga golvbrädorna. En oljelampas rödfärgade ljus tar sig mödosamt genom en vägg av rök och svettdunst
Men Geza Fürst står inte ut. Han sticker händerna i de fransiga rockfickorna, visslar för sig själv och går ut på gatan för att få frisk luft. I morgon kommer han kanske att kunna ta sig till asylen för hemlösa på Wiesenstraße. Om han bara hade papper. För på Wiesenstraße är man mycket sträng och accepterar inte vem som helst.
*
Sammanlagt har 50 000 människor kommit till Tyskland österifrån efter kriget. Det kan se ut som om de var miljoner. Ty misären syns dubbelt, trefaldigt, tiofaldigt. Så stor är den. Det är fler arbetare och hantverkare bland tillvandrarna än inom handeln. Uppdelade på yrken rör det sig om 68,30 procent arbetare, 14,26 procent hantverkare och endast 11,13 inom handeln. [2]
De kan inte anställas i något tyskt företag, även om den största risken är om dessa människor inte får arbete. Då blir de naturligtvis istället langare, smugglare och rentav gemena förbrytare. Föreningen för östjudar i Berlin anstränger sig förgäves för att övertyga
offentligheten om att det bästa vore att sprida tillvandrande över hela den tyska arbetsmarknaden. Men även utvisningen av dessa människor möter svårigheter hos myndigheterna. Istället för att göra det möjligt för alla som begär utresevisum att komma härifrån försöker myndigheterna att dra ut i det längsta på att bevilja sådana tillstånd. Vecka efter vecka dör flyktingar här av medmänniskors barmhärtighet, innan det blir möjligt för dem att ge sig av. Till idag har tolvhundratrettionio personer lyckats lämna Berlin utan att dö av hunger.
På Wiesenstraße, i stadens asyl för hemlösa, som under en tid var stängd, har man idag inrättat ett uppehållsställe för östjudar på flykt. Människorna får bada, blir desinficerade, avlusade, får mat, värme och sängplats. Sedan gör man det möjligt för dem att lämna Tyskland. Det är ett av de mest välsignelsebringande motmedlen mot ”faran från östern”.
Bland dessa finns det en och annan som besitter intelligens och företagaranda, som reser till New York och blir dollarprins
Kanske lyckas det Geza Fürst att komma till Hamburg och bli skeppsgosse. Geza Fürst som går upp och ner för Grenadierstraße, med händerna i byxfickorna, före detta rödgardist, äventyrare och sjöpirat in spe. Jag hörde nyss en ungersk sång med följande text: Jag och vinden, vi båda är goda vänner, inget hus och ingen gård och inget människobarn som gråter över oss …
Neue Berliner Zeitung/12 Uhr Blatt 20/10 1920.
NOTER
[1] ”Madame DuBarry” var en stumfilm regisserad av Ernst Lubitsch 1919. Förlagan är en av den franske kungen Ludvig XV:s mätresser, avrättad 1793. Bilder av den polske konstnären Jan Matejko (1836–1893) användes för affischerna till filmen.
[2] I procentangivelserna skiljer Roth i tyska originalet på Arbeiter och Lohnarbeiter. Det rör sig antagligen om en felskrivning, och istället för lönearbetare bör det, som i den föregående meningen, stå hantverkare.
EN DÅTIDA EUROPEISK INTELLEKTUELL
– Om Joseph Roth
Anders Björnsson
Få personifierar det Europa som begravdes två gånger – 1918 och 1945 – bättre än Joseph Roth (1894–1939). I första världskriget deltog han på den förlorande, österrikiska sidan – oklart i vilken kapacitet – och kort innan det andra bröt ut, dukade han själv under, på grund av osunt leverne. Han dog i misär i Paris; han föddes i en gränsstad till Ryssland, Brody, som efter det första kriget övergick (eller återgick) till Polen från den upplösta Habsburgska monarkin och som efter det andra kriget tillfördes Sovjetunionen. I dag utgör denna gamla polsk-österrikiska provins, Galizien, en del av den självständiga staten Ukraina. På dess mark begicks några av de värsta förbrytelserna under nationalsocialistiskt herravälde.
Som demobiliserad officer hamnade Joseph Roth först i Wien. Där hade han före kriget bedrivit sedermera avbrutna universitetsstudier. Nu försökte han sig på eget skrivande som han begynt i liten skala under krigsåren. Han tydde sig först till vänsterpressen och skrev antimilitaristiskt och antikapitalistiskt i olika genrer. Det är svårt att föreställa sig den fattigdom och den förtvivlan som präglade nederlagets forna kejsarstad – Joseph Roth fångar i flera fina ögonblicksbilder från den tiden hur staden såg ut och hur människorna led, svalt. [1] Han började tidigt odla feuilletonen, en blandning av reportage och bildat småprat. Efter något år överflyttade han till Berlin. Det sägs, att han blev Weimarrepublikens bäst betalde journalist.
Efterhand vidgade han sitt register. Han for till främmande land, till NEP-tidens Sovjetryssland, till Albanien, som tidningskorrespondent till Frankrike. Han fick kontrakt med de ledande pressorganen, en del av hans artiklar samlades i böcker, som alltjämt är fullt läsbara som resonerande samtidsdokumentation. Parallellt med journalistiken utvecklar han ett skönlitterärt författarskap, som under femton år avsätter ett stort antal titlar. Flera av dessa finns att tillgå på svenska, några rätt nyligen översatta. Mästerverken är tvivelsutan Job. Historien om en enkel man (1930) och Radetzkymarschen (1932). Som novellist är han omisskännligt originell, som i ”Leviatan”, ”Legenden om den heliga drinkaren” och ”Kejsarbysten”, alla överförda till svenska. De många särpräglade kortromanerna intar en särställning i hans produktion.
Roths judiska rötter slår igenom i mycket av det han skriver. Men han romantiserar inte judendomen, och han faller inte heller offer för sionismen som ideologi och nationellt projekt. Från mitten av 1920-talet utvecklar han ett alltmer nostalgiskt och konservativt samtidsseende. Den mångnationella monarkin blev för honom idealformen för mänsklig sammanlevnad. Det innebar, att han avvisade liberalismen som politiskt program, eftersom den var så nära knuten till nationella strävanden. Han ville inte leva instängd i en koja, skriver Roth om en av sina protagonister, utan i ett hus med många ingångar. Detta var för honom Europa. [2]
NOTER
[1] Detta var väl känt runtom i Europa. I sin dagbok noterar Ludvig Nordström den 5 februari 1920, ett drygt år efter krigsslutet, som det förefaller mig i Rothsk anda:
”Jag skriver inte gärna in mörka dagar numera; men det är verkligen mörkt världen över och i ens inre just nu. Wien är en världsstad, som svälter ihjäl. Europa svälter, och under tiden skall Ententen mitt bland barngråt, pest och febrar sitta och döma kejsare och generaler. Låt dem i Guds namn löpa, och sätt världen på fötter igen.
Vi lära inte, i Sverige, undgå epidemier österifrån och rusta oss, så gott vi kunna. Spanska sjukan är redan i Köpenhamn, där folk dö som flugor.
Bland de mest fina yrken, som finnas i världen just nu, är begravningsentreprenörernas. Jag önskar jag vore en.”
(Ur Ludvig Nordströms dagböcker. ”Individuella registret”. Urval av Tor Bonnier. Stockholm: Albert Bonniers förlag 1955, s. 283.)
[2] Michael Hoffmann, en nutida översättare av Roth till engelska, har nyligen påtalat likheterna mellan Joseph Roth och Heinrich Heine. Det slår mig, säger han, att den förre är ”nothing more or less than Heine redivivus, a recurrence a hundred years later: Jew, cosmopolitan, charismatic exile, Paris, money worries, a long malady, imperturbable, crystalline stylist, until one thinks: Is there anything in Roth that wasn’t Heine?” (The New York Review of Books. Vol. LXVIII:15. 22 juli 2021)