Katastrofer, förgänglighet och visioner om räddning

Katastrofer, förgänglighet och visioner om räddning

Av Anne Lidén

 

Anne Lidén, senior forskare och lektor i bild, konst, kulturarv och museer vid Stockholms universitet. Medlem av Förr och Nu:s redaktion.

Aldrig tidigare har jag sett Norrberget så ljust och klart belyst. Aprilsolen är intensiv. Nu ligger klipphällen frilagd uppe på berget med de vackra tallarna och ger en hänförande utsikt över fjärdarna och öarna runt Vaxholm. Här uppe på höjden låg min gamla skola där jag arbetade i trettio år som bildlärare innan jag blev universitetslärare för tjugo år sedan, en ljus tegelbyggnad från det tidiga femtiotalet. Nu är nästan allt rivet och bortforslat. Den vackra stenmuren mot sjön står dock kvar och en del taktegel som sparats ligger i travar. Den enda delen av den stora anläggningen som återstår bland ruinerna är det skyddsrum som låg i källaren under min egen arbetsplats, bildsalen.

Över allt omkring gapar stora hål i grunden. Jag står här och tittar in genom det höga stängslet som spärrar av området. Här ska nya bostäder och lokaler byggas av privata byggherrar på mark, som alltsedan militären överlämnade den till Vaxholms stad enligt den överenskommelsen förblivit i offentlig ägo. En långvarig kamp har pågått om rivningen. Den gedigna byggnaden i gult tegel från 1953 blev satt på listan över hotade kulturbyggnader. En överväldigande stor majoritet av Vaxholmsborna har länge protesterat mot rivningen och försäljningen av området, ett motstånd som också bekräftats i en folkomröstning. Men de styrande i Vaxholms stad har struntat i folkopinionen och fortsätt utförsäljningen av offentlig egendom och mark.

Nu är allt nedrivet och mitt i ruinerna reser sig det kvarlämnade skyddsrummet. Den grå metalldörren med dess stora runda dörrhandtag, de tjocka betongväggarna och det extra kraftiga taket byggdes för att stå emot bombanfall och skydda människorna därinne. Men här utanför har katastrofen redan inträffat, denna demolering av en stads gemensamma kulturarv kunde vi inte skyddas från. Det hjälper föga nu att jag varit skyddsombud på skolan, känt till alla funktioner och utrymmen, och att jag gått utbildning i civilförsvaret om beredskap inför miljökatastrofer och krig. Allt är borta. Dock kan jag i minnet återskapa byggnadens alla våningar och avdelningar, korridorer och klassrum. Jag bygger upp skolan igen mot den blå himlen och jag kan då se framför mig alla generationerna av lärare och elever, deras ansträngningar i det många årens stora kunskapsbygge. Här har jag lärt mig om och lyssnat till barn och ungdomars oro inför framtiden och sett hur kunskapen och det skapande arbetet givit dem styrka att våga tro på framtiden och sig själva. Tillsammans har vi kunnat bearbeta både små och stora motgångar. Det finns ju mindre och större katastrofer och det går att få vidare perspektiv och lindring om man hjälps åt att möta dem. Idag är jag ute på en promenad i solskenet. Egentligen ska jag hålla mig inne så mycket som möjligt för att undvika smittan av coronavirusets pandemi, den stora verkliga pågående katastrofen denna vår, men jag ville se det rivna skolområdet en sista gång innan de nya husen blivit byggda.

Bilder av döden och drömmar om evigt liv

I bildsalen på skolan hade jag ett bokskåp med bilderböcker och konstböcker från olika delar av världen, böcker och bilder eleverna själva fritt kunde bläddra och leta i. Vissa konstbilder väckte extra stort intresse hos dem. Det var de grafiska trycken Calaveras av den mexikanske konstnären Jose Guadalupe Posada (1852-1913) med dödskallar som skrattar och dricker, skelett som hoppar, dansar och cyklar, en rå galghumor. [Bild 1-2] Otroligt, tyckte eleverna, de döda kunde tydligen komma tillbaka och leva rövare! Även om eleverna inte var införstådda med bakgrunden till den mexikanska konstens sammansatta dödskult och firandet av De Dödas Dag, Dia de Muertos, gav Posadas bilder dem en drastisk inspiration och kraft till deras egna grafiska bilder och teckningar. De fick en tro på sin egen styrka. Fanns det ett rike för de döda? Döden var ju ändå det allra värsta, men döingarna skrattade! Den snobbiga damen Catrina drabbades av döden, trots sin rikedom, fina kläder och sin pråliga prakt, det var den lärdom om livets förgänglighet, vanitas, som Posadas bilder lärde eleverna.

 

Bild 1. Dödsskalle-damen Catrina, ”Catrina La Calavera Garbancera”. Calaveras. Zinketsning. Juan Guadelupe Posada 1913. (Foto Public domain).

 

Bild 2. Don Quijote Calaveras. Zinketsning. Juan Guadelupe Posada 1913. (Foto Public domain).

Varje elev har mött olika sorts katastrofer, och deras upplevelser kan inte alltid graderas. En elev kanske har genomgått svåra erfarenheter från krig, sett människor dödas och genomlidit misär i flyktingläger. En annan har kanske tvingats flytta på grund av föräldrarnas skilsmässa, medan det för någon elev kan vara en katastrof att tvingas byta rum när ett nytt syskon föds i familjen. Det är nog inte så många unga som sett en människa dö, deras nära har sannolikt dött på sjukhus. Det som är gemensamt för de flesta skolelever är en oro för sin egen trygghet och världens överlevnad, naturens och klimatets förändringar, oro för krig och våld. All denna oro och ångest bearbetar eleverna i sitt tänkande och skapande arbete, individuellt och gemensamt, och i denna process ska de ha allt stöd från lärare, vuxna i familj och samhälle. Särskilt viktigt är stödet i deras intellektuella beredskap mot emotionell skräckpropaganda och vilseledande påverkan, i försvaret för förnuftet mot vidskepliga beskrivningar och falska rykten som de möter i massmediernas flöde. Det är dock inte alltid som de vuxna förstår ungdomarnas medvetna och ironiska förhållningssätt till blodiga skräckfilmer eller överdrivna och skruvade morbida skämt, som i deras ögon blir användbara satirer mot den värld som erbjuds dem. I bildsalen kan de ge uttryck för sina fantasier utan moraliska pekpinnar.

Till vår hjälp i att hantera oro och dödshot har vi alla de berättelser och bilder som skapats genom århundraden, gestaltningar av död och katastrofer och hur människor har mött sina öden men också hur de hanterat och gestaltat svårigheterna i sin tid. Inte sällan är berättelserna och konstverken också sammansatta så att de skapar ett hopp och en framtidstro, hur man kan komma igenom smärtan och ångesten. I alla länder har konstnärer gestaltat religiösa bilder och symboler som hjälper betraktaren att reflektera kring människans och jordens förgänglighet, att allt kan ta slut och döden triumferar. De har även skapat bilder av hopp och räddning undan katastrofer, och bildkonsten inom många religioner handlar om myter, visioner och drömmar av återuppståndelse och evigt liv. När jag haft undervisning om denna stora skatt av bilder i konsthistorien för mina lärarstudenter på universitetet, de blivande bildlärarna, så har de också fascinerats av de starka mytiska bilderna. Många gånger har de gått tillbaka till konsthistoriens mästare, när de valt moderna aktuella teman för sina bilder, och fått inspiration till parafraser, gestaltningar av hoten mot miljö och klimat.

Bild 3. Tron prövas. Konsten att dö, Ars Moriendi. Etsning Meister ES. 1460-tal.  (Foto Public domain)

De medeltida konstnärerna i Europa skildrade de kristna dödsmotiven i särskilda moraliska teman, som hade sin bakgrund i Digerdödens farsot i mitten av 1300-talet, då miljoner dog i pesten. Två kompletterande bildteman handlar dels om Konsten att leva, Ars Ludendi, dels om Konsten att dö, Ars Moriendi, som visar vilka stadier den döende genomgår som god kristen för att dö väl.  I etsningen av den nordtyske konstnären Meister ES (1420-1468) ligger den sjuke på dödsbädden och utsätts för en rad olika prövningar, dygderna Tron och Hoppet testas liksom lasterna Högmod och Girigheten. [Bild 3.] Smådjävlarna uppsöker den sjuke, prövar, frestar och lockar, medan Gud, Kristus och Maria vaktar vid huvudändan. När prövningarna är över kan den döende bli tröstad och dö befriad från synd.

Ett annat dödstema som gestaltats i mer satiriska målningar och grafiska tryck skildrar en långdans med döden, Dödsdansen, Danse Macabre. Den virvlande dansen med människor och skelettfigurer visar hur döden respektlöst drabbar de rika och mäktiga, döden söker upp och griper påvar och klerker, kungar och riddare, krämare och astrologer. Konsthistorikern Gregor Paulsson, som till skillnad från flertalet satt in konstverken i ett samhällsperspektiv, berättar om detta bildtema som uppstod i Frankrike på 1400-talet och hur motivet utvecklats under renässansen och barocken (Paulsson 1985-1987). De flera meter långa målningssviterna med de dansande figurerna i Dödsdansen målades på kyrkogårdsmurar och i gravkapell, mer sällan i de centrala kyrkorummen såsom Bernt Notkes ”Toten Tanz” (Dödsdans) på 1460-talet i Tallins Nicolaikyrka, Estland. Mest populära blev de tryckta träsnitten och etsningarna, ibland uppdelade i enskilda blad, vilka kunde få vid spridning.

Den tyske konstnären Hans Holbein d. y. (1497-1543), verksam i Basel, utförde en lång rad mästerliga grafiska blad med dödsdansens olika parfigurer. [Bild 4-5]. (Paulsson 1985, s. 184-185). Den kringresande krämaren med sin stora packning av varor blir upphunnen av döden på sin färd. Förgäves försöker han argumentera med Döden om målet för sin vandring, men får bara ett hånfullt grin tillbaka. När Astrologen pekar på sina instrument och modeller för att mäta och förstå jorden och universum håller Döden upp en dödsskalle framför honom, en förmaning om att döden väntar.

Bild 4. Döden och krämaren. Dödsdansen. Trägravyr. Hans Holbein d. y.  1526 (Foto Public domain)

 

Bild 5. Astrologen och döden. Dödsdansen. Trägravyr. Hans Holbein d. y. 1526  (Foto Public domain)

Efter reformationen flyttade Hans Holbein d. y. till London där han tjänade vid hovet i Windsor som porträttmålare. Det eleganta dubbelporträttet av de franska ambassadörerna Jean de Dinteville och Georges de Selve 1533 innehåller också en fördold bild av Döden. [Bild 6]. De två ädlingarna lutar sig mot en hylla med uppställda vetenskapliga mätverktyg och instrument för astronomi, geologi och matematik, såsom jordglob, stjärnglob, solur och kompass samt musikinstrument och en Luthersk psalmbok. Mot säkerheten och tryggheten i att räkna och mäta markerar konstnären i bildens front en påminnelse om osäkerhet och dödens närvaro, memento mori. Dödsskallen är framställd i en förvrängd och för betraktaren dold bild, en ”anamarfos”. Döden svävar fördold, och således var kanske inte människans strävan efter vetenskapens räddning förgäves (Hagen 2003). Holbein avled senare under pesten i London 1543.

Bild 6. Ambassadörerna. Olja på pannå. Hans Holbein d. y. National Gallery London.. (Foto Public domain).

Gregor Paulsson visar hur pestens medeltida pandemi, skräcken inför döden och dödsbilderna, sedan bidrog till utvecklingen av härskarnas gravskulpturer som blev alltmer realistiska: ”Med denna fruktan för den mänskliga förintelsen förbands hos världens mäktige en begravningskult av de mest storslagna former” (Paulsson 1985). Mot den aristokratiska bildtraditionen lyfter Paulsson fram två konstnärer som enligt honom blivit talesmän för en folklig kultur, Hieronymus Bosch (1460-1516) och Pieter Bruegel d. ä. (1525-1569). Den holländske konstnären Hieronymus Bosch skapade en säregen bildvärld där blandväsen och symboler gestaltar onda och goda makter, synder och laster, paradis, helvete och sagofigurer ur folktron, den upp- och nedvända världen. Enligt Paulsson har Bosch med dessa bilder ”uttryckt den dragning åt det lastbara och grovkorniga och samtidigt åt den helvetesskräck som på ett egendomligt sätt bildade varpen och inslaget i den inbillning som sedan länge fanns på folkdjupet”.

Den flamländske målaren Pieter Bruegel d.ä. utvecklade arvet efter Hieronymus Bosch till en egen konstnärlig tematik, som förde ihop dennes fantasirika bildvärld med det folkliga genremåleriets vardagsrealism och motiv. När han målade religiösa ämnen frigjorde han sig från de officiella konventionerna och även från Bosch allegorier. Bruegel målar sin egen syn, menar Paulsson, och han ”återger den omedelbara verklighet som han kunde finna runt omkring sig under de strövtåg han ofta gjorde i byarna, som en bonde bland bönder. Han är den förste målare som sett och gestaltat det enkelt mänskliga” (Paulsson 1985, s. 302-305). I Breugels konst får landskapet och årstidernas växlingar en särskild betydelse.

Bild 7. Dödens triumf. Oljemålning. Pieter Breugel d.ä. 1562. Pradomuseet, Madrid (Foto Public domain)

I sin mycket detaljrika tavla Dödens Triumf 1562, skildrar Breugel ett krigshärjat landskap, där bränder och brandrök fyller himlen och skeppen vid horisonten står i lågor. [Bild 7] På kullarna reser sig galgar för hängning och hjul för stegling, olika straffredskap för kroppslig tortyr. En invasionsarmé av dödens soldater har attackerat samhället, i frontlinjen skyldrar skelettsoldaterna med resta korsprydda likkistor. Ytterligare en härskara närmar sig staden och borgtornet står i lågor. En liten grupp bönder gör förgäves motstånd, en som lyckats gömma sig i ett håligt träd får ett spjut i ryggen. Döden jagar och fångar alla människor, staplar dem i högar, lastar in dem i lastvagn. Liemannen på hästkraken i bildens mitt mejar ner människor, och en skräckslagen munk ser bilan falla i högsta hugg. Ett par skelettfigurer drar en häst och en vagn fullastad med dödsskallar. I bildens förgrund ligger alla mäktiga och dygdiga som döden drabbar. Kungen är döende, hans dyra mantel och fina rustning är till ingen nytta, för döden håller upp hans timglas. En riddare försöker hinna plocka upp guld- och silvermynt ur tunnorna, medan en from pilgrim med många pilgrimsmärken får halsen avskuren med en vass kniv. Inte ens en mor med ett lindat spädbarn sparas. Brädspelet välts över ända, de rika ädlingarna flyr från sitt dukade middagsbord. Istället för mat blir de bjudna en dödsskalle på fat. Och i målningens nedre högra hörn sitter lutspelaren i knät på sin dam, som sjunger stilla ur sitt nothäfte. På andra sidan har en rad döingar i vita mantlar ställt upp sig under det röda korset och de blåser i sina långa trumpeter, segerfanfarer för Dödens Triumf.

Bild 8. Vanitas -Stilleben. Oljemålning på duk. Pieter Claesz, 1625 (Foto Public domain)

Under barocken målade holländska målare särskilda Vanitas-motiv, som visade stilleben med olika uppställda föremål vilka förknippades med döden, symboler som berättade om livets förgänglighet (van Lil 1999, s. 466-70). [Bild 8] På ett bord samlade konstnären föremålen i ett arrangemang, ”Still Leben”; en dödsskalle, blommor som vissnar, ett ljus som släckts eller nästan brunnit ned och ett timglas eller en klocka som visar tidens slut. Ofta ligger där tryckta böcker eller brevpapper och penna för att visa att människornas lärdom är fåfäng gentemot döden, man måste förlita sig på högre makter. Det kan uppfattas som alltför ödesmättat och uppgivet, som en mental underkastelse.

I dessa dagar våren 2020 utgörs den globala gemensamma katastrofen av en pandemi, en smygande lömsk sjukdom och ett osynligt Corona-virus, som drabbar alla runt hela världen. Många människor dör. Läkarvetenskapen står överrumplad, forskare och läkare söker febrilt botemedel och vaccin i kapplöpning med tiden. Nu finns denna död närvarande och gör liksom medeltidens Digerdöd ingen skillnad på rik och fattig. Vi kan bara konstatera att vi ändå måste lita på de forskare och läkare som kämpar för att hitta hållbara fakta om sjukdomen, botemedel och vaccin. Uthållighet och Tålamod, Tillit, Medkänsla och Solidaritet är vårens dygder. Eftersom jag överlevde den svåra globala influensan, ”Asiaten” 1957-58, hyser jag trots allt Hopp och har Förtröstan.

Parafraser på äldre konstbilder

De gamla historiska konstverken används nu flitigt som inspiration för dagens digitala bildmakare. På internet kan man hitta en mängd bilder, den nya Corona-kreativiteten, som inspirerats av de medeltida bilderna av Döden och Dödsdansen och de holländska mästarnas Vanitas-motiv. Inte minst har Bruegels Dödens Triumf inspirerat till ironiska katastrofvisioner., skeletten dansar på en ödelagd och förstörd planet. Mina lärarstudenter och museistudenter har ofta använt denna bild för sina temastudier kring krigets historia och barns krigsupplevelser. På Armémuseet har bilden varit uppsatt på en vägg i förstoring och framför den har de kunnat diskutera med elevgrupper. Med hjälp av modern datorgrafik görs eleganta parafraser i privata bloggar och sociala medier, där Skeletten dansar i moderna miljöer, skrattar och kör bil, eller sitter vid datorn i karantänen. En lång rad moderna Vanitas- bilder kan man leta upp på internets flöden, skämtsamma och ironiska parafraser på barockens Still Leben. Bredvid dödsskallen och timglaset ligger nu istället för timglas och vissnande blommor, ett par blå plasthandskar, ett vitt munskydd, en mobiltelefon och en toapappersrulle. Nu i maj 2020 firas 75-år av freden vid andra världskrigets slut i ett Paris, men firandet är dämpat, starkt präglat av den sociala nedstängningen under corona-pandemin.

Corona-smittan finns nu här i mitt eget närområde. Jag ser grannar i huset bredvid hämtas med ambulans av personal i skyddsdräkter och hemtjänstpersonalen som besöker sjuka bär visir, skyddsmask och plasthandskar. Många i min egen generation som nu är över 70-år är i riskzonen att drabbas svårt. Vi ser ändå det obevekliga åldrandet i ögonen och hyser kanske hopp om att få friska år som gåva, eller kanske tar vi vår tillflykt till vidskepliga mirakelkurer. Många skulle då gärna önska sig ett mirakulöst dopp i en magisk hälsobrunn som skulle kunna bota alla krämpor och sjukdomar, den mänskliga fåfängans hopp om att bibehålla ungdomlig kraft.

Bild 9. Ungdomens källa, Jungbrunnen. Oljemålning på pannå. Lucas Cranach 1546. Gemäldegalleri, Berlin (Foto Public domain)

Precis en sådan ungdomens källa gestaltade den tyske målaren Lucas Cranach på 1500-talet, Ungdomens källa, ”Jungbrunnen”, med en fontänskulptur av Venus och Cupido. [Bild 9.] Orkeslösa gamla och sjuka kvinnor hjälps fram mot bassängen (Hagen 2003). Han framställer äldre nakna kvinnor med könsbehåring, vilket var ovanligt. De får hjälp att klä av sig sina kläder och kan så kliva ner i det livgivande och mirakulösa källvattnet. När de kliver upp ur bassängen på andra sidan har de fått ungdomens liv och kraft tillbaka, sjukdom och ålder är borta. De får byta om till nya festkläder och äta en god festmåltid. Och alla rynkor är borta! Cranachs bild av den mänskliga fåfängans ungdomskälla hade en bakgrund i den medeltida tyska hälso- och badkulturen, friluftsbad och spa, likt Spiegelberg och Gastein. Har man en god hälsa känner man sig ung och vill förlusta sig!

Målningen ger ett historiskt perspektiv på dagens spa-kultur och hälsokult, och på den gigantiska kosmetiska industri som presenterar samma lösningar. ”Det verkar på djupet”, säger annonsen, ”du kan åldras perfekt!”. Födelsedagssånger kan handla om att leva i hundrade år eller om att skjutas på en skottkärra fram, precis som på Cranachs målning. Idag kan lyckligtvis många äldre få ett längre rörligt liv i frihet och hälsa tack vare hjälpmedlet rullatorn. När min mors åldrade väninnor hade samlats till kalas, då hjälpte jag till med alla deras rullatorer, ställde dem i trädgården, och ledde sedan in väninnorna en i taget till soffan och fåtöljerna vid kaffebordet. Och när det obligatoriska samtalet om de värsta katastroferna och sjukdomarna hade tagit fart, kunde jag ge en avslutande kommentar: ”Men det allra värsta är väl ändå om Golfströmmen vänder!!”. Skrattet befriade.

Naturkrafter, översvämning och syndaflod. Hopp om räddning

I den här artikeln vill jag även ge några fler historiska exempel på konstverk som skildrar andra typer katastrofer, såsom naturkatastrofer av olika slag. Under 2000-talet har klimatets förändringar stått i centrum för diskussionen i samhället, för lärarstudenternas och skolelevernas oro. Gamla tiders myter och bilder handlar om människans relation till naturelementens krafter, att tvingas kämpa mot köld och is men också att kunna utnyttja elden. Äldre religioners dyrkan av solen gestaltas i bilder av solkult, där solens gyllene skiva hyllas, något som kan ge ett perspektiv till dagens förnyelsebara energi-industri med solpaneler. Konstnärerna har skildrat översvämningar, jordbävningar, vulkanutbrott, cykloner, stormar och skeppsbrott, torka och hungersnöd, där människor varit maktlösa mot naturkrafterna. Romantiken präglades av stark fascination inför naturens vildhet. Lockande motiv med estetiska kvaliteter har varit dramatiska blixtnedslag och bränder, men också eldsvådor skapade av människan, som i målningen av Londons brand av den engelska målaren J. M. William Turner (1778-1851) (Graham-Dixon 2008, s. 317) . [Bild 10] Eldslågorna speglar sig som en eruptiv kraft i Themsens vatten, och londonborna är utlämnade åt eldens förödelse. Vissa störningar idag har med stor säkerhet samband med människans påverkan av naturen, styrt av okunskap, girighet och maktlystnad, men många frågor om orsakerna till klimatförändring är inte klarlagda.

Bild 10. London brinner. Oljemålning. William Turner 1835. England. (Foto Public domain).

 

Bild 11. Hokusai, ”Den stora vågen”. Träsnitt, ca. 1832.  Japan. (Foto Public domain)

Den stora tsunami-katastrofen som drabbade många människor och samhällen i Sydost-Asien 2004 kan ge en ny syn på flera historiska översvämningar och tsunami-katastrofer runt om i världen. Den japanske konstnären Katsushika Hokusai (1760-1849) skapade ett träsnitt av den stora vågen, som blivit en ikonisk sinnebild för en tsunami (Honour&Fleming 1995, s. 653). [Bild 11] Människorna i de lätta båtarna har inget att sätta emot vattnets kraft. Jordbävningshotet hör ihop med tsunami-hotet, och man sätter sin tillit till olika varningssystem. Idag är det globala hotet om omfattande översvämningar reellt genom klimatförändringar och klimatforskarna presenterar skrämmande framtidsprognoser med stora landområden, städer, höga hus och gator som kommer att stå under vatten.

Bild 12. Noa släpper ut duvan för att den ska söka efter land. Hoppet tänds för mänsklighetens räddning Bysantinsk kyrkomosaik. (Foto Public domain)

Associationer kan göras tillbaka till den bibliska berättelsen i Första Moseboken om den straffande syndafloden och människans räddning genom Noa och arken. Motivet är centralt i den kristna konsten och har lockat många konstnärer till starka bilder, allt från äldre bysantinsk mosaik, målningar och bokilluminationer till nyare boktryck, såsom trägravyren av Gustave Doré (1832-1883) till hans stora illustrerade bibel 1866 (Fogtdal). [Bild 12-14]. En hel del av dagens klimataktivister letar likt syndaflodsmyten efter syndabockar bland människor och institutioner, även om de kanske inte vill straffa hela mänskligheten. Det centrala i berättelsen om Noa är dock hoppet om räddning, när han släpper ut duvan som ska leta efter land, räddningen när vattnet sjunkit undan. Och i den ottomanska illuminationen så styr Noa mot hoppets hamn, även om djuren ser lite förskräckta ut i den hårda motvinden och den kraftiga sjögången.

Bild 13. Noa seglar med arken med alla djuren, ett par av varje art, mot Ararats berg. Bokillumination. Ottomansk mästare. (Foto Public domain)
Bild 14. Skräckslagna människor drunknar i syndaflodens översvämning. Trägravyr. Gustave Doré 1866. (Foto Public domain)

De många europeiska handels- och kartläggningsfärderna för kolonialisering runt jorden som gjordes från 1500-talet, så kallade ”upptäcktsfärder”, gav en ny världsbild. De vetenskapliga och industriella landvinningarna och upplysningstidens revolutionära epok ledde till en stark tro på att man skulle kunna tämja och styra världen. Hoppet kunde då sättas till varningssystem eller ledfyrar, olika sätt att skydda sig. Under romantiken intresserade sig dock konstnärerna mer för dramatiska skildringar av naturens våldsamma krafter och katastrofala effekter, eld, bränder och vulkanutbrott, jordbävningar, översvämningar, strömmar och orkaner, skyfall, åska och blixtnedslag. Det var tiden för de stora känslouttryckens bildkonst. Konstnärerna skapade också visioner om räddning undan katastrofen. Några av de mer kända räddningsmotiven hade en samtida historisk bakgrund, såsom ”Watson och hajen” samt ”Medusas flotte”. [Bild 15-16] Målningen Watson och hajen 1778 av den amerikanske målaren John Singleton Copley (1738-1815) målade han när han flyttat från Boston till London (Graham-Dixon 2008, s. 279). Den skildrar en vid dåtiden omtalad händelse i Havannas hamn på Kuba. En man vid namn Brook Watson simmade i Havannas hamn och blev då angripen av hajar, men kunde räddas i sista stund av modiga sjömän och fiskare. Hajen dödades. Motivet som uttrycker människors skräck för de vilda djurens otyglade krafter har varit centralt i populärkulturen, inte minst inom den moderna filmkonsten. Denna målning av Copley förebådar skildringen av Medusas flotte 1819 av den franske målaren Theodore Gericault (1791-1824).

Bild 15. Watson och hajen i Havannas hamn. Oljemålning. John Singleton Copley. London 1778. (Foto Public domain)
Bild 16. Medusas flotte. Oljemålning. Theodore Gericault 1819. Louvren, Paris (Foto Public domain)

Målningen Medusas flotte 1818-1819 bygger på en verklig historisk händelse, en skandal som blev mycket uppmärksammad i Frankrike (Graham-Dixon 2008, s. 299; Honour-Fleming 1995; Paulsson 1987, s. 285). [Bild 16.] En illa utrustad fransk fregatt hade förlist utanför Senegals kust. Många av de överlevande hade dock lyckats rädda sig undan på en flotte, som blev drivande i par veckor innan de räddades. Det berättades om fruktansvärda fasor på flotten, törst, svält, vansinne och sjukdomar, det antyddes kannibalism. Målaren Theodore Gericault blev så gripen av berättelsen att han ville förbereda sig extra noga inför målningen, bland annat byggde han en modell av flotten. Skisserna visar dock hur han använde mer atletiska modeller, inte den lilla gruppen av skäggiga och magra krakar som verkligen hade överlevt. Gericault skildrar de skeppsbrutnas fasa, förtvivlan och skador, men också hoppet om räddning. Seglet hänger med lösa boliner, flotten driver. ”Bilden är feberhet av känslor”, menar Paulsson. I fören reser sig en man och vinkar och räddningen skymtar vid horisonten, en fyr avtecknar sig långt borta. I skissen är det dock ett fartyg som kommer emot dem, en mer hoppfull bildlösning. När kritiken på Salongen i Paris blev dålig lät Gericault ordna egna visningar i London, där mottagandet blev mer positivt.

Bild 17. Ishavet. Ett fartyg krossas av isen. Oljemålning. Caspar David Friedrich 1834. Hamburg Kunsthalle (Foto Public domain).

Den tyske målaren Caspar David Friedrich (1774-1840) använder ofta ryggmotiv av människor som betraktar och mediterar över landskapsvyer, stämningsbilder med kristallklar precision i detaljerna (Graham- Dixon 2008, s. 308; Honour &Fleming 1995, s. 609). I bilden av havets ismassor gestaltas de stora riskerna med de farofyllda färderna på Norra Ishavet, hotet att bli fastfrusen i isen. [Bild 17]. När vattnet fryser till is så utvidgas det och ismassorna skruvar sig runt ett fartyg, så att det krossas. I bildens högra del skymtar en del av ett fartygsskrov som slukas av ismassorna. De upptornade vassa isflaken i bildens mitt illustrerar vattnets och isens oerhörda kraft. Besättningen ombord drunknar i det iskalla vattnet eller blir sönderslitna av isbjörnar. Den heroiska monumentaliteten i Friedrichs bilder skapar en melankolisk stämning inför naturen och landskapet (Paulsson 1987,  s. 253). Under romantiken såg man de vilda isbjörnarna som ett hot, något som skildras i Edwin Landseers målning  ”Man proposes, God disposes” 1863, där isbjörnar kalasar på döda människor (Graham-Dixon 2008, s. 335). Nyheterna om  Franklins misslyckade expedition genom Nordostpassagen 1854 berättade om hur man funnit rester av besättningen. Nu är dessa djurs totala existens istället hotade av den smältande isen i Arktis, något som påverkats av människorna. En ensam isbjörn på ett litet drivande isflak, eller en mager hungrig isbjörnshona med ungar längs en klippig strand, utgör mycket ofta lärarstudenternas val av motiv, när de vill forma ett visuellt miljötema i diskussionen om klimatförändringarna.

Bild 18. Livlinan. Oljemålning Winslow Homer 1884. Philadelphia Museum of Art (Foto Public domain)
Hjälp, solidaritet och motstånd

Målningen Livlinan, ”Life Line” 1884 av den amerikanske målaren Winslow Homer (1836-1910) verksam i Maine, har blivit en symbolisk bild av hur människor räddas undan en katastrof (Graham-Dixon 2008; Fogtdal; www.winslowhomer.org). [Bild 18.] Efter en resa till Paris blev han mycket påverkad av de franska impressionisternas bilder av väderfenomen, särskilt Manet, vilket syns i hans bilder av segelbåtar, såsom målningen ”Det blåser upp” 1876. Efter en resa till England på 1880-talet blev hans målningar mer realistiska och mer mörkt dramatiska. Han skildrar hårt väder och stormar, vardagens och arbetets villkor för sjömän och fiskare vid den amerikanska nordostkusten. I målningen Livlinan ser vi hur de höga vågorna bryts i den hårda stormen mot klipporna, fartygets söndertrasade segel visar att det är förlorat, men kvinnan som räddas hålls stadigt fast av den modiga hjälparen. I samband med de stora översvämningarna i USA, orkanerna Katrina 2005 och Sandy 2012, har Homers bild av Livlinan, blivit en tröstande och manande sinnebild för människans räddning, men också en stark ikon för vikten av solidaritet.

Skildringar av jordbävningar har i den kristna konsten ofta handlat om bibliska motiv enligt traditionens typbild, där hus lutar och rasar ner i floder. Jordbävningen i Lissabon 1755 blev dock en stor världsnyhet som fick spridning i samtidens pressbilder. I världens jordbävningsdrabbade områden i Asien som Kina, Japan, Filippinerna och Nya Zeeland har de många återkommande jordbävningarna blivit vanliga nyhetsinslag i äldre press och i dagens massmedia. De många döda brukar inte återges i bilderna, utan det är de som kan räddas mirakulöst ur rasmassorna som får uppmärksamheten. Jordbävningarnas katastrofer skildras även inom bildkonsten. Konstnären Sophie G. Andersson (1823-1903) från Nya Zeeland skildrar de överlevandes förtvivlan över naturkrafternas brutala framfart, allt är förlorat och raserat. Hennes bild ”Efter Jordbävningen” 1884 är avsedd att väcka empati med offren. [Bild 19]. Här står inte räddningsarbetarnas hjältemod i centrum, utan den mänskliga sorgen över förlusten.

Bild 19. Efter jordbävningen. Oljemålning Sophie G. Anderson. Auckland, Nya Zeeland 1884. (Foto Public domain)

Efter den stora jordbävningen 12 maj 2008 i Sichuan-provinsen i Kina, då ca 80 000 människor miste livet och många städer raserades, har det skapats en minnesplats med museum i staden Wenchuan som visar jordbävningens förlopp men också räddningsarbetet på de många platserna. [Bild 20]. Denna scen skildrar hur ett litet barn tas om hand av en räddningsarbetare med ett blått munskydd. Över 7000 undermåligt byggda skolor rasade ihop och tusentals skolbarn dog. Dagarna efter spreds nyhetsbilder där överlevande gräver fram deras skolväskor, som läggs på hög framför foton på barnen. Denna händelse påverkade den kinesiske konstnären Ai Weiwei (1957) som då planerade för sin retrospektiva utställning ”So Sorry!” på Haus der Kunst i München 2009-2010. Efter konststudier i Peking verkade han i New York i USA under 1980-talet och flyttade på 1990-talet tillbaka till Kina. Han arbetar främst med performance art, insamlade ready-mades som kommentarer och statements. När han nåddes av nyheterna i maj 2008 beslutade han sig för att göra en ny installation i München om jordbävningen, ”Remembering”. [Bild 21] Och han fick hjälp att samla in 9000 skolväskor. Med dessa skapades de kinesiska tecknen för Hågkomst på fasaden mot gatan för minnet av offren, särskilt de många tusentals skolflickorna.

Bild 20. Räddad under jordbävningen 2008 i Wenchuan  Kina. Oljemålning, rekonstruktion i minnesutställning i Wenchuan Earthquake Memorial (Foto Public domain)

 

Bild 21. ”Remembering” 2009. Bokstäverna består av 9000 insamlade skolväskor. Haus der Kunst, München, Tyskland. (Foto Public domain)

Men även många andra delar av världen är jordbävningsdrabbade. Staden Port au Prince på Haiti drabbades hårt av en jordbävning 2010. Den raserade staden fick stora svårigheter med kommunikationer för hjälparbetare att komma fram, vilket också orsakade svåra epidemier och smittspridning. En av de haitiska voodoo-konstnärerna Evelyn Alcide gestaltar de raserade husmassorna men också hjälparbetet och solidariteten i en av sina typiska sidenflaggor. [Bild 22].  Till människornas hjälp kommer här folktrons andeväsen från himlen, en slags blandfigurer av änglar och sjöjungfrur. Trots bildens raserade telegrafstolpar och nedslitna kablar över döda och lemlästade, står kyrkobyggnaden kvar som ett centrum för nödhjälpen till de drabbade. Alcides bild uttrycker en stark gemenskap och solidaritet i hjälparbetet.

Bild 22. Seisme. Jordbävning Haiti 2010. Vävnad. Evelyne Alcide 2010 (Foto Public domain)

Många av konstnärernas skildringar av naturkatastrofer genom tiderna, vare sig det rör sig religiösa motiv eller historiska händelser, har en karaktär av allmängiltighet i sitt budskap som gör dem aktuella även för vår tid. Kanske det är därför de används som inspirerande utgångspunkt för parafraser av dagens bildskapare, en visuell dialog över tid. Vad händer med bildens ursprungliga innehåll när den förändras, förs det ändå över omedvetet? När konstnärer, studenter på universitetet och eleverna ute i skolorna bygger vidare på äldre tiders bilder, är det värdefullt om de kan kombinera sin kreativitet med en medvetenhet om den ursprungliga bildens kontext.

Bild 23. Vandrerskan. Hommage à Friedrich. Oljemålning. Gittan Jönsson 2014. (Foto Streetart Österlen 2014-18)

Som nämnts ovan är äldre konstverk en ständig inspiration för nya generationer, vilket dagens internetkonst i corona-tiderna visat. Caspar David Friedrichs målningar används av många, såsom ”Vandraren över dimhavet” 1818. Den svenska konstnären Gittan Jönsson målade 2014 en av sina dammsugerskor, Vandrerskan, som en ”Hommage à Friedrich” (www.gittanjonsson.se). [Bild 23] Motivet dammsugerska är inspirerat av hennes mors städande och har följt henne sedan 1960-talet, då hon studerade på Konstfack och klädde sig i städrock som protest. I målningen skapar hon en bild av motstånd mot klimatförändringarna och nutidens hyckleri, vilket hon kommenterat:

”Nu ska alla lögner bort

Den falska idyllen avslöjas

Nu kommer vredens dammsugare

Och gör rent hus!”

 

 

Litteratur

Fogtdals konstlexikon. 1988-1992. Forlaget Sören Fogtdal. Köpenhamn.

Graham-Dixon, Andrew. Ed. (2008). Art. The Definitive Visual Guide. Dorling Kindersley. London.

Hagen, Rose-Marie och Rainer (20039. What Great Painting Say. Vol 1-2. Taschen. Köln.

Honour, Hugh & Fleming, John (1995). A World History of Art. Laurence King publ. London.

Ortiz-Monasterio, Patricia. Dödskulten i Mexico – en utställning om de dödas dag. Riksutställningar. (övers. A.F. Licona Y. Galdi) Utställningskatalog till vandringsutställning. (Odaterad).

Paulsson, Gregor (1969/1985-1987). Konstens världshistoria. Del Renässansen. Del Från Barocken till nutiden. Natur och Kultur. Stockholm.

Posada´s Popular Mexican Prints. 273 Cuts by Jose Guadalupe Posada. Selected and Edited by Roberto Berdecio och Stanley Appelbaum. Dover Publ. New York 1972.

Van Lil, Kira (1999). ”1600-talets måleri i Nederländerna, Tyskland och England”. (s. 430-482). Barock. Arkitektur, Skulptur, Måleri. Könemann. Köln.

Länkar

www.gittanjonsson.se

www.latinamerika.nu/ återseendet-av-de-döda/