Kommentar till en artikel 2018

Kommentar till en artikel 2018

Av Lennart Stenflo

 

Till flydda tider återgår

min tanke än så gärna,

mig vinkar från förflutna år 

så mången vänlig stjärna.

Så skrev Johan Ludvig Runeberg, född 1804, som när han sedan bad Fänrik Stål att berätta om gamla tider (1808-09) fick svaret

”Jo, därom kan jag ge besked,

om herrn så vill, ty jag var med.”

Vid Linköpings universitet finns en byggnad som heter ”HusEtt” som är avsedd för pensionerade professorer. För ett år sedan fick ansvarige utgivaren för Förr och Nu Per-Olov Käll ett tjänsterum där i närheten av mitt eget rum. När han senare bad mig berätta om min tid som fysikstudent (1960-68), och även om tiden därefter, fick han svaret

Jo, därom kan jag ge besked.

om Du så vill, ty jag var med.

1920-talet var en guldålder för den teoretiska fysiken. Nu är alla pionjärerna avlidna, men minnet av dem lever kvar, inte minst genom alla böcker som beskriver deras livsverk. För att återuppliva mina egna minnen börjar jag med min studietid i Lund. Bäst minns jag Werner Heisenberg som var där som gästföreläsare år 1960. Trots att jag inte hunnit skaffa mig tillräckliga baskunskaper, gick jag på hans föreläsning. Heisenberg, som var kvantmekanikens frontfigur, var kanske mest känd för sin osäkerhetsrelation [1]. Men som jag då uppfattade honom, gjorde han själv ett osäkert intryck och verkade ha svårt att svara på frågorna från professorerna i Lund.

Werner Heisenberg (1901-1976), en av kvantfysikens grundläggare. Nobelpristagare i fysik 1932. [Källa: German Federal Archives]
Manhattanprojektet i USA hade ju tidigare varit vetenskapligt framgångsrikt, dels genom att man fick en fungerande fissionsreaktor, och dels genom fissionsbomberna (atombomberna). År 1964 samlade IAEA (International Atomic Energy Agency) på liknande sätt världens främsta fusionsforskare i Trieste i Italien. Vätebomben, som bygger på fusionsprocesser, hade ju redan visat sig fungera, så därför trodde man inom IAEA att en fungerande fusionsreaktor skulle vara inom räckhåll. Eftersom ingen svensk professor kunde åka, blev jag som student den svenske deltagaren där. I Trieste träffade jag Roald Sagdeev, som trots sin relativt låga ålder, redan då var en av Sovjetunionens ledande rymdfysiker. Jag återkommer till honom senare i artikeln.

År 1966 fick jag tillfälle att i Princeton gå på en av Robert Oppenheimers föreläsningar. Oppenheimer, som varit chef för Manhattanprojektet, såg då mycket trött och sliten ut, vilket visade sig bero på långt framskriden cancer. Med hans nära medarbetare, Hans Bethe, publicerade jag senare ett antal artiklar om neutrino-plasma växelverkan.

Robert Oppenheimer (1904-1967). Teoretisk fysiker och vetenskaplig ledare för Manhattanprojektet, som utvecklade världens första atombomber.
Hans Bethe (1906-2005). Deltog i likhet med Oppenheimer i Manhattanprojektet. Nobelpriset i fysik 1967 för sin teori om hur grundämnen bildas inuti stjärnor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På en konferens i Akademgorodok år 1968 träffade jag för första gången Andrej Sacharov, som var Sovjetunionens ledande fusionsforskare. Därefter inleddes mitt omfattande samarbete med ryska forskare, och under tiden 1968-1985 arbetade jag tidvis som gästforskare i Sovjetunionen. Det blev en turbulent och politiskt laddad tid som jag beskrivit i min bok ”Minnen från Sovjetunionen” (år 2013, ISBN 978-91-7459-559-8) samt i en artikel i tidskriften ”Fysikaktuellt” (år 2015, sid. 22-23). Min bok från 2013 finns som påpekas i ingressen till den föregående artikeln fritt nedladdningsbar på nätet.

Under 1990-talet fortsatte jag mina aktiviteter i Trieste, där jag blev ansvarig för ett flertal forskarskolor med främst studenter från Egypten, Indien, Iran och Pakistan, och jag blev också en av ICTPs (International Centre for Theoretical Physics) programansvariga. År 2004, det vill säga fyrtio år efter mitt första möte med Roald Sagdeev, träffades vi på nytt i Trieste (se bild).

Roald Sagdeev och författaren vid ett möte i Trieste 2004.

Sagdeev hade då varit Gorbatjovs chefsrådgivare i vetenskapliga frågor, och exempelvis spelat en mycket viktig roll vid nedrustningsförhandlingarna mellan Gorbatjov och Reagan i Reykjavik år 1986. Tillsammans påbörjade vi då ett vetenskapligt samarbete, som resulterade i ett flertal gemensamma publikationer, samt utredningsarbete för att bland annat kartlägga Irans kärnvapenambitioner. Eftersom Irans ledning ogillade detta blev vår verksamhet i Trieste störd på olika sätt med hot från iranska agenter och även från representanter för muslimska brödraskapet i Egypten.

Men nu har jag som sagt till slut placerats i ”HusEtt”, som verkligen är ett lugnt och stillsamt ställe. De flesta i HusEtt funderar nog på vad som hände Förr, och vad som händer Nu.

NOTER

[1] Osäkerhetsrelationen (eller osäkerhetsprincipen) formulerades 1927 av den tyske fysikern Werner Heisenberg. Relationen säger att man inte med obegränsad noggrannhet samtidigt kan bestämma en partikels läge och hastighet (egentligen rörelsemängd, som är produkten av partikelns massa och hastighet). Ju noggrannare vi känner partikelns läge, det vill säga var i rummet partikeln befinner sig, desto större blir osäkerheten beträffande partikelns hastighet (rörelsemängd) och vice versa. Osäkerhetsrelationen är av fundamental betydelse inom kvantfysiken.