Ledare 2

Om Tegnér, nationalromantik och alliansfrihet 

Av Per-Olov käll                                          

Nog hände det att man var lite nervös om man i början på 60-talet gick till en av lektor Fröbergs svensklektioner i Enskede Högre Allmänna Läroverk vid Gullmarsplan utan att ha läst de förelagda sidorna av Tegnérs Fritjofs saga, som åtminstone på den tiden tillhörde de svenska klassiker som det ingick i läroplanen att läsa utdrag ur. Tegnér var inte ointressant men en jämförelse med Carl Michael Bellmans brokigare (och påtagligt onyktrare) värld utföll inte alltid till Tegnérs fördel. Inte heller en jämförelse med Bengt Lidner:

På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar,

Hvar hälst en usling fins, är han min vän, min bror:

Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar

Den skatt jag skyldig är, Natur! dig, allas Mor!

Som är de välkända inledningsraderna i ”Grevinnan Spastaras död”, en dikt som Lidner ska ha inspirerats till genom den tragedi som jordbävningen i Kalabrien 1783 förorsakade. Nåväl, Tegnérs skicklighet som versmakare är odiskutabel och i den inledande dikten om ”Fritjof och Ingeborg” klingar orden skönt:

Der växte uti Hildings gård

två plantor under fostrarns vård.

Ej Norden förr sett två så sköna,

de växte härligt i det gröna.

 

Den ena som en ek sköt fram,

och som en lans är hennes stam;

men kronan, som i vinden skälfver,

liksom en hjelm sin rundel hvälfver.

 

Den andra växte som en ros,

när vintern nyss har flytt sin kos;

men våren, som den rosen gömmer,

i knoppen ligger än och drömmer.

 

Men stormen skall kring jorden gå,

med honom brottas eken då,

och vårsol skall på himlen glöda,

då öppnar rosen läppar röda.

 

Så växte de i fröjd och lek,

och Frithiof var den unga ek;

men rosen uti dalar gröna

hon hette Ingeborg den sköna.

Det är onekligen högoktaniga rim men hundratalet sidor eller mer i denna stil framkallar ändå en blott nödtorftigt dold gäspning hos läsaren. Utan att man märker det har man tappat tråden och blicken förlorar sig i vaga drömmerier.

Tegnér porträtterad av Leonard Henrik Roos af Hjelmsäter (1787-1827). Xylografi av Evald Hansen (1840-1920). [Källa: Public domain]

Tegnér, som drygt fyrtio år gammal hade utnämnts till biskop i Växjö (vilket innebar en bättre lön än den han hade som professor i grekiska i Lund), arbetade på sin odödlighet genom en ihärdig produktion av högstämda festtal och hyllningsdikter. Generationer av modersmålslärare har framhållit för Sveriges gymnasister att ta till sig dessa som förebilder. Likväl framstår idag denna germanskt-fornnordiskt eller karolingiskt eller gustavianskt inspirerade nationalromantik som bortglömda teaterkulisser, som sedan länge samlar damm i källaren.

Så kan man beskriva det. Frågan är om det är så?

Historiska kulisser må för eftervärlden framstå som hopplöst föråldrade, men en gång representerade de levande realiteter som grep tag i och eldade sinnena. Om vi lyssnar ordentligt hör vi att de fortsätter att väsnas där nere i mörkret.

Tegnérs Fritjofs saga kan beskrivas som en romantiserande parafras på en verklig isländsk saga från 1300-talet, ”Fritjof den djärves saga” (Friðþjófs saga hins frœkna). Handlingen i sagan utspelar sig i Norge på 700-talet. (Om handlingen kan man med fördel läsa på Wikipedia.) Sagan lär finnas översatt till samtliga europeiska språk, otaliga gånger till engelska och tyska. Den första svenska översättningen utgavs 1737. På 1820-talet började Esaias Tegnér i Götiska förbundets tidskrift Iduna publicera utkast till en egen version av Fritjof, som utkom i bokform 1825.

Till dem som visade intresse för Tegnérs Fritjof hörde ingen mindre än Goethe. Litteraturhistorikern Algot Werin (1892-1975) utredde saken i en artikel i Ord och Bild 1932:

När Goethe helt vänligt anmälde Frithiofs saga i sin tidskrift ’Über Kunst und Altertum’ hade han ju ingen aning om detta sammanhang. [Att Tegnér inte bara hörde till Goethes svenska beundrarskara utan även var direkt influerad av honom; min anm.] Han trodde att den svenske poeten endast omskrivit ett gammalt nordiskt epos och betraktade hans dikt som ”folkpoesi”. ”Vi vilja endast tillfoga”, skrev han, ”att den gamla, kraftiga, gigantisk-barbariska diktarten, utan att vi rätt veta hur det går till, kommer oss till mötes på ett nytt, fint och sinnrikt sätt (eine neue, sinnig-zarte Weise) och likväl icke vanställt”. (Ord och Bild, 11/1932, 575ff)

Det är inte självklart att man från detta stycke kan dra slutsatsen att Tegnérs beundran av Goethe motsvarades av en Goethes beundran av sin svenska kollega. Själv skulle jag luta åt att Tegnér trots allt var alltför svenskt försiktig. Han saknade en Rickard Wagners geniala förmåga att inte hejdas av det extrema. På det hela taget kan jag tycka att August Malmströms (1829-1901) illustrationer till 1876 års illustrerade utgåva av Fritjofs saga på sitt sätt är maffigare än Tegnérs text. Men vid den tidpunkten befann sig nationalromantiken på sin höjdpunkt och skalden själv var död sedan trettio år.

 

August Malmström (1829-1901), illustration till Tegnérs Fritjofs saga. [Källa: http://runeberg.org/Fritiofs/]

 

 

 

Vilken kraft dessa fornnordiska myter och sagor hade över sinnena vet vi inte endast genom Wagners operor. (Inte bara Nietzsche utan även Hitler var som bekant en hängiven wagnerian, som troget besökte sitt Bayreuth.) När det gäller sagohjälten Fritjof lät den tyske kejsaren Wilhelm II i staden Vangsnes i Norge år 1913 – året före Första världskrigets utbrott – resa en tolv meter hög bronsstaty av honom.


 

 

Fritjof i Vangsnes, Norge av tyske skulptören Max Unger (1854-1918)  [Foto: Ssolbergj, Creative commons]

 

 

Den står där än idag och på sockeln kan man läsa:

DIESES DENKMAL WURDE GESCHAFFEN
VOM BILDHAUER MAX UNGER ZU STEGLITZ-
-BERLIN, IN DER ZEIT VON 1910–1912.
DEN BRONCEGUSS FÜHRTE DIE
AKTIEN-GESELLSCHAFT GLADENBECK
IN BERLIN-FRIEDRICHSHAGEN
IN 8 MONATEN AUS.
DEN SOCKEL BAUTE INGENIEUR HERTZBERG
IN BERGEN.
DIE FIGUR HAT EINE HÖHE VON 12 METERN.
DER SOCKEL IST 10½ METERN HOCH [1]

Det är felaktigt och ohistoriskt att betrakta Esaias Tegnér som en död litterär storhet bara därför att han skrev i en stil som idag kan upplevas som föråldrad. Det viktiga är att de ord och tankar han med intellektuella överväganden och litterär hantverksskicklighet satte på pränt fortsätter att påverka oss. Oavsett om vi bryr oss eller inte.

För att belysa detta kan vi ta hans välkända hyllningsdikt till Karl XII, publicerad 1818 med anledning av hundraårsminnet av ”hjältekonungens” död:

Kung Karl, den unge hjälte,

Han stod i rök och damm.

Han drog sitt svärd från bälte

Och bröt i striden fram.

”Hur svenska stålet biter,

Kom, låt oss pröva på!

Ur vägen, moskoviter!

Friskt mod, I gossar blå!”

 

Och en mot tio ställdes

Av retad Vasason.

Där flydde vad ej fälldes;

Det var hans lärospån.

Tre konungar tillhopa

Ej skrevo pilten bud.

Lugn stod han mot Europa,

En skägglös dundergud. [2]

Litteraturhistorikern Henrik Schück (1855-1947) hävdade att Tegnérs beundran för Karl XII egentligen hade samma grund som hans beundran för Napoleon Bonaparte. Båda hörde till Tegnérs hjältar.

Nu är hjältedyrkan sällan helt oskyldig. År 1818 inföll inte bara hundraårsminnet av Karl XII:s död; det var framför allt tioårsminnet av inledningen på det svensk-ryska krig som skulle leda till den största militära och politiska katastrofen i Sveriges historia. Förlusten av Finland.

När liberalernas försvarspolitiska talesman Allan Widman, tillika ordförande i riksdagens försvarsutskott – mannen med den något entoniga rösten – offentligt spekulerar i ett kommande krig mellan Sverige och Ryssland, då spökar nog Tegnérs med sitt friska mod utrustade blåa gossar någonstans där i bakhuvudet på honom.

Själv skulle han nog avvisa ett sådant påstående. Ty enligt sin egen mening ser Widman på världen med en oförvillad liberal blick. Försvarsutskottets ordförande har deklarerat att enligt hans uppfattning Sverige och Ryssland efter sin mer än tvåhundraåriga fred på nytt kan vara på väg att hamna i krig med varandra, vilket enligt honom kan tänkas ske på följande sätt.

Det börjar med att Putin går till angrepp mot en eller flera av de baltiska staterna. Det är visserligen oklart vilka geopolitiska eller andra vinster Ryssland kan tänkas uppnå genom ett sådant högriskförfarande. En fråga som Widman och andra förespråkare av svenskt Natomedlemskap helst undviker att diskutera. Nato svarar nu genom att gå i krig för att försvara Baltikum. I ett sådant läge kan, hävdar försvarsutskottets ordförande, Sverige inte undgå att dras med. I synnerhet som vi redan har långtgående avtal med Nato.

Man kan säga att Tegnér hör till de ”ljusgestalter” som i likhet med försvarsutskottets ordförande sällan har rätt. Det är i och för sig inte ett moraliskt fel. År 1818 hade inte bara Karl XII varit död i hundra år och Napoleon I befann sig i engelsk fångenskap på Sankt Helena. Det året tillträdde också den från Frankrike importerade marskalken Jean-Baptiste Bernadotte som Sveriges nya kung Karl XIV Johan.

Tegnér vämjdes. Ty i slaget vid Leipzig 1813 hade Bernadotte bytt sida och sällat sig till Napoleons motståndare. Således hade han förrått Tegnérs idol. Genom detta förräderi – som från Bernadottes sida sannolikt begicks av taktiska dynastiskt-egoistiska skäl – började dock grunden att läggas till den alliansfria svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Denna alliansfrihet har odiskutabelt varit en huvudfaktor bakom den närmaste unikt långa fredsperiod vårt land haft förmånen av. Att vi också haft en del tur förändrar knappast detta.

Av ytterst dunkla skäl tycks Sverige nu vara på väg att överge denna alliansfrihet.

NOTER

[1] Översättning: Detta minnesmärke skapades av bildhuggaren Max Unger i Steglitz-Berlin under tiden 1910-1912. Bronsgjutningen utfördes av Aktiebolaget Gladenbeck i Berlin-Friedrichhagen på 8 månader. Sockeln byggdes av ingenjör Hertzberg i Bergen. Figuren har en höjd av 12 meter. Sockeln är 10½ meter hög.

[2] Hela dikten på http://runeberg.org/tegner/067.html