Ledare VII

Ledare

Dragkamp om kulturarvet – blir stulna kulturskatter återlämnade?

av anne lidén

 

Anne Lidén är senior forskare och lektor i bilddidaktik , konst- och museipedagogik vid Stockholms universitet. Medlem av International Council of Museums (ICOM) och av Förr och Nu:s redaktion.

I sina avskedsord i TV med ett ”tanketestamente” före sin död 2015 lyfte Henning Mankell fram den skapande och berättande förmågan, ”Homo narrans”, som särskilt viktig hos människan genom tiderna. Genom konst, i berättelser och bilder, har människan kunnat gestalta en frigörande tankevärld som öppnat möjligheter till förändring bortom det givna tillståndet i vardagen. Som exempel på mänsklig visuell fantasi nämnde han en liten prehistorisk figurin av mammutben, ”Lejonmänniskan”, formad som en människa med lejonhuvud under Aurignac-tiden norr om Donau i Södra Tyskland (Bild 1 a). Den är känd som ”Löwenmensch/Lion-man” från Hohlenstein Stadel, ca 30.000-40.000 år gammal, utställd 2002 i Ulm (www.museumulm.de). Med fantasin hade de kunnat föreställa sig något annorlunda och skapa en gestalt, hälften människa, hälften djur. De arkeologiska fynden visar att människans konstnärliga skapande har en mycket lång historia.

Bild 1 a. ”Lejonmänniskan”. Figurin av mammutben från Hohlenstein Stadel, ca 30 000-40 000 år. Höjd 26 cm. Funnen 1939 i Schwabiska alperna. Utställd 2002 i Ulm museum. Foto Dagmar Hollmann. [Källa: Wikimedia Commons. Lizenz CC BY-SA 4.0]
I ett nytt närliggande museum i Blaubeuren finns nu den framstående istidskonsten från området samlad (www.urmu.de). Huvudattraktionen är den numera äldsta kvinnobilden, Venus-figuren från Hohle Fels, ca 35.000- 40.000 år gammal (Bild 1 b). Den grävdes fram hösten 2008, snöpligt nog samma år som Österrike skulle fira 100-årsminnet av fyndåret för ”sin” Venus från Willendorf, som då plötsligt inte längre var den äldsta (Bild 1 c). Den äldsta målarverkstaden med färger och verktyg från ca 100.000 år f. Kr. har man nu funnit vid utgrävningar i Blombosgrottan i Sydafrika. Med Mankells ord skulle vi kunna beteckna dessa exempel som en del av Fantasins kulturarv.

Men det är inte ofta som fantasin eller skapandet står i centrum för diskussioner och tolkningar av begreppet kulturarv, vanligtvis uppfattas det som något mer monumentalt statiskt och historiskt fastlagt, något gammalt och ärvt som är oss givet och som vi inte kan påverka. Organisationer föreslår normativa kanon-listor över platser, artefakter och händelser som ska gälla. Vad måste vi minnas och spara och vad kan vi glömma och slänga?

Ansvarsfrågor för kulturarv bör ses i ett långt tidsperspektiv, för eftervärlden. I år har dock det immateriella kulturarvet, intangible heritage, musik, teater, berättelser och konst, fått större uppmärksamhet i Sverige och Europa än det materiella tangible heritage som vägar, byggnader, monument och liknande traditionella lämningar.

Bild 1 b. Venus från Hohle Fels. Ca 35.000- 40.000 år. Figurin av mammutben. Höjd ca 6 cm. Funnen 2008 i Schwabiska alperna. Utställd i Urhistoriska museet i Blaubeuren, Södra Tyskland.  Foto Ramessos. [Källa: Creative commons]
Bild 1 c. Venus från Willendorf. Ca 25.000 år. Figurin av kalksten, färgad i rödockra. Höjd 11 cm. Funnen 1908 i Wachau, Willendorf. Utställd i Naturhistoriska riksmuseet i Wien, Österrike. Foto Matthias Kabel. [Källa: Creative commons]
Nu i december avslutas nämligen det officiella Europeiska kulturarvsåret, EYCH2018, där alla europeiska länder har kunnat bidra med egna kulturarvsprojekt under särskilda mål och huvudteman. Här har det immateriella kulturarvet fått en särskild plats. Inom ramen för följande teman

Engagemang   Värde   Skydd   Innovation

har tio övergripande fokusområden utsetts för de deltagande projekten, där skola och ungdom prioriteras (#EuropeForCulture). På projektets hemsida kan man klicka på respektive lands flaggsymbol och då hitta de antagna projekten. I Sverige är det Riksantikvarieämbetet som har satt nationella mål och samordnat de svenska projekten, där t.ex. Vitlycke Världsarv och Berättarfestivalen i Ljungby ingår (www.raa.se). Många projekt har således inriktats på skolungdom. För svenska skolans undervisning anses det viktigt med reflektioner och jämförelser mellan olika tolkningar, värderingar och perspektiv av historiska skeenden. Enligt Skolverket rymmer kulturarvets identitetsskapande roll utifrån språk, religion, nation eller kön, också en mångfaldsproblematik.

De svenska målformuleringarna i EYCH2018 handlar bland annat om kulturell mångfald och interkulturell dialog, konfliktförebyggande och försoning samt återuppbyggnad av raserat kulturarv. Att ett gemensamt kulturarv, shared heritage, ska vara till för alla i social delaktighet, att det ska bevaras och vårdas men också kunna användas kreativt inom landskapsvård, näringar och vetenskap, natural heritage och digital heritage, kan ses som självklarheter, och många projekt följer dessa teman. Jag vill här återknyta till min artikel Världsarv ska räddas i Palestina i Förr och Nu nr 1 2017, som handlade om ett norskt-palestinskt fredsprojekt kring hoten mot Födelsekyrkan i Betlehem, ett Världsarv i Palestina, vilken nu framgångsrikt restaurerats av den Palestinska myndigheten. Detta projekt uppfyller nämligen flera av målen i EYCH2018, och kan illustrera det svenska målet om en konfliktförebyggande grund för försoning mellan länder kring ett gemensamt kulturarv. Det borde därför kunna bli en förebild för solidaritetsarbete och fredsarbete.

När det gäller Förr och Nu:s inriktning framstår det som mest angeläget att ta fasta på att uppmärksamma Skyddsmålet i EYCH2018, att vårda och skydda det kulturarv som hotas av exempelvis exploatering och rovdrift, skövling och miljöförstöring eller plundring och krig. Till det kommer uppgiften att återuppbygga det som raserats i krig, t.ex. bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina. I Skyddsmålet ingår också att bekämpa stölder och olaglig handel med kulturföremål, en vandalism som pågått i århundraden i hela världen och är ett ökande problem i krigsområden utanför Europa, såsom Syrien och Irak. Internationella konventionerna har visserligen skapat ett skydd för ”kulturegendom”, cultural property, och både import och export av kulturföremål ska kontrolleras, men man kan fråga sig om det är tillräckligt. I Sverige har de kyrkliga konstskatterna blivit utsatt för stölder under många år, ofta av organiserade ligor och inte sällan har kulturarvet förts illegalt ut ur landet. Det är dock inte så många projekt som följt detta tema. I detta arbete krävs ett brett internationellt samarbete.

Inom UNESCO:s internationella museiorganisation ICOM har frågorna om det nödvändiga skyddet av kulturarv och kulturegendom behandlats under många år och riktlinjerna i konventionerna har skärpts allteftersom fler länder blivit medlemmar under 2000-talet, (www.unesco.org). Ett verktyg för UNESCO har varit att utse platser, artefakter eller lämningar som av olika skäl är hotade till särskilt skyddade Världsarv och Världsminnen. Det internationella samfundet skall då ta ett övergripande och bindande ansvar, men man kan ställa sig frågan om Världsarvs-klassningens värde och makt gentemot krig och skövling. Några sådana platser som blivit världsarvsklassade i början av 2000-talet och som jag vill återkomma till och diskutera nedan, är dels Bamiyan-dalen i Afghanistan, med de tomma klippnischerna där de nu raserade Buddhastatyerna en gång stod i all sin mäktighet, dels de stora Buddhaskulpturerna från Kina i Leshan, Longmen och Yungang.

Något som inte är prioriterat i EYCH2018, men som ofta diskuteras inom ICOM, är de viktiga rättsliga och etiska frågorna kring återlämnandet av stulna och erövrade kulturföremål, eller föremål som på orättfärdiga eller tvivelaktiga grunder kommit till samlingen i ett museum eller en kulturarvsinstitution. Frågan om vilket land – eller vilken institution – som äger rättigheterna till ett kulturarv eller kulturföremål är något som aktualiseras med jämna mellanrum, när olika länder som Egypten och Grekland regelbundet ställer politiska krav på återlämnande av sitt lands konstföremål. Välkända exempel är Nefertiti-bysten i Berlin (Bild 2 b) eller Parthenon-skulpturerna i London (Bild 2 a). Denna typ av folkrättsliga ärenden är komplicerade, både juridiskt och politiskt, och har ofta tagit lång tid att behandla. De kan således inte alltid lösas i rättsliga instanser, utan blir snarare en fråga om kulturella, etiska och politiska bedömningar och där pragmatiska överenskommelser ingås från fall till fall. Inte sällan står det en strid mellan vetenskapliga universella värden och rättsanspråk, som en kulturarvsinstitution säger sig företräda, eller en nations, ett urfolks eller en folkgrupps specifika kulturidentitet och rättsanspråk. Det pågår inom kulturarvsinstitutioner en ständig etisk diskussion kring ”de svåra frågorna” och det ”problematiska kulturarvet”. När inte frågorna i denna dragkamp om det förflutna kan lösas rättsligt har internationellt samarbete kring etiska riktlinjer, förhandlingar och utväxlingar kunnat bli lösningen.

Bild 2 a. Parthenonskulpturerna, “The Elgin marbles”. British Museum, London. Mellan 1801 och 1812 lät den skotske adelsmannen Thomas Bruce, 7:e earl av Elgin, bortföra dessa skulpturer från Parthenon i Grekland till England. För detta kritiserades han av bland andra Lord Byron, som brännmärkte handlandet som ”plundring” (”looting”). 1816 lät Bruce sälja skulpturerna till den brittiska regeringen.  [Källa: Creative commons]
Bild 2 b. Byst av drottning Nefertiti. Amarna-tiden (ca. 1370 – ca. 1330 f.Kr.). Modellhuvud påträffat 1912 av tyska arkeologer vid utgrävningar av bildhuggaren Thutmosis (ca 1350 f.Kr.) verkstad. Nu i Neues Museum, Berlin. Porträttlikheten hos skulpturen har dock inte säkert kunnat fastställas. Foto Philip Pikart. [Källa: Creative commons]
Ove Bring, professor emeritus i folkrätt vid Stockholms universitet och Försvarshögskolan, har i sin intressanta bok Parthenonsyndromet. Kampen om kulturskatterna (Atlantis 2015) på ett översiktligt och lättfattligt sätt gått igenom en lång rad historiska och aktuella fall av bortförda kulturföremål som blivit uppmärksammade och omdiskuterade. Han ger exempel på kulturskatter som är huvudattraktioner i de stora museerna och där äganderätten är omtvistad. Rosettastenen, Nefertitibysten och obelisker från Egypten, Parthenonskulpturerna från Grekland, Bronshästarna från Konstantinopel och Pergamon-altaret samt Venusstatyerna från Libyen tas upp, liksom Dödahavsrullarna, Den gyllene stolen från Ghana och Benin-bronserna, Templet Preah Vihar i Kambodja och Maoriernas träskulpturer. Listan kan göras mycket lång. Till de nordiska fallen hör Silverbibeln och Djävulsbibeln i Sverige samt Drottning Margaretas kjortel från Danmark. Den historiska översikten visar klara belägg på hur kejsare, kungar och militärer skövlat och stulit, tagit krigsbyten och troféer, och hur den europeiska imperialismens girighet varit styrande. Den visar även tydliga belägg och fakta om hur privata skattsökare eller konsthandlare, vetenskapsmän, upptäcktsresande eller äventyrare plundrat gravar eller agerat för att tillskansa sig kulturskatter på olagliga eller tvivelaktiga grunder. Samt hur museer och offentliga institutioner felaktigt köpt eller tagit emot sådana kulturföremål. Nazisternas plundringar under andra världskriget behandlas, särskilt Görings konfiskationer av judiska konstsamlingar.

Gentemot detta krigsbarbari kom det under 1800-talets mitt en folkrättslig vändpunkt. Ove Bring berättar om hur de första internationella skyddskonventionerna tillkom angående förstörelse av kulturarv på slutet av 1800-talet, såsom Haagdomstolen. Senare internationella organisationer och konventioner behandlas, såsom UNESCO och världsarvskonventionen på 1970-talet fram till dagens gällande konventioner om skydd för kulturegendom, såsom UNIDROIT. Hans förklaringar av gällande folkrättsliga principer och rättsliga begrepp, såsom repatriering, restitution eller reunifaction, är till god hjälp för att förstå både dokumenten som åberopas och de diplomatiska, politiska och etiska diskussionerna som förs i de olika fallen. Det rör sig om stater och ursprungsländer gentemot museer, kulturarvsinstitutioner och regeringar, urfolk och folkgrupper mot majoritetssamhällen, religiös fanatism mot det sekulära och universella och jurister mot kriminella.

I många fall har det varit helt centralt om landet haft ett nationellt självbestämmande över kulturegendomen, när bortförandet av konstföremålen skedde. I Ove Brings utförliga genomgång av de antika skulpturerna från Akropolis i Aten från år 400 f. Kr. och deras senare öde framgår det tydligt. När Lord Elgin i början av 1800-talet lät föra ut ett stort antal av Parthenonskulpturerna från Aten, underhandlade han inte med en grekisk suverän stat utan med turkiskt styrda myndigheter i det Ottomanska imperiet. British Museum i London förvärvade The Elgin marbles, och medan museiarkitekterna byggde nya museirum utkämpade Grekland på 1820-talet en blodig frihetskamp (Bild 2 a). Efter Greklands självständighet blev Parthenonskulpturerna en nationell symbol av allt större betydelse. Rättstrider om utförselns ursprungliga legalitet har förts och internationella konferenser om ansvarsfrågorna i fallet har avlöst varandra under hela 1900-talet. Ett avgörande argument för British Museum är att Parthenonskulpturerna har varit bättre skyddade mot miljöförstöring än om de varit utsatta för Atens smutsiga luftföroreningar och för väder och vind. Efter att det nya Akropolismuseet byggdes 2009 i Aten med modernt museiklimat har dock dessa argument förlorat sin grund, varför det grekiska kravet på återlämnade kvarstår trots det brittiska motståndet.

Andra fall som Bring diskuterar är den östgotiska Silverbibeln Codex Argenteus i universitetsbiblioteket i Uppsala (Bild 3) och den böhmiska Djävulsbibeln Codex giganteus i Kungliga biblioteket i Stockholm, vilka ingick i det så kallade krigsbytet från Prag under Trettioåriga kriget 1648. När det gäller Silverbibeln, som återfördes till Sverige genom en donation, finns inte längre något ursprungsland som kan ställa krav, och den kunde därför 2011 tas upp som ett svenskt ”Världsminne” av UNESCO.

Bild 3. Den östgotiska Silverbibeln från 500-talet e. Kr. (ovan) och en sida ur den. Universitetsbiblioteket i Uppsala. Bibeln beslagtogs av de svenska trupperna i Prag under Trettioåriga kriget 1648. Den tjeckiska regeringen har dock aldrig gjort anspråk på den förnämliga handskriften, kanske därför att goterna sedan länge är en försvunnen folkgrupp. [Källa: Public domain]
När det gäller Djävulsbibeln åberopar Kungliga biblioteket tidsfaktorn, 350 år i Sverige vilket medför att den nu tillhör det svenska kulturarvet. När den rättsliga frågan om äganderätten inte kan fastställas blir som ovan nämnts den framkomliga vägen ofta pragmatiska lösningar genom internationellt samarbete mellan stater, institutioner och museer.

Trots sina ihärdiga källstudier för att klarlägga hanteringen i Egypten av Nefertitibysten vid fyndet 1912, arkeologernas och Ludwig Borchardts roll och hur den hamnade i Tyskland, har Ove Bring ej kunnat fått klara besked från tyska institutioner om det rättsliga underlaget (Bild 2 b). Efter att Egypten 2009 återkrävde bysten har dock frågan om skyddet av Kairos egna museiskatter kommit högre på dagordningen. Ett samarbete inleddes därför mellan Tysklands och Egyptens stater och museer kring Nefertitibysten, vilket resulterade i en gemensam mycket framgångsrik utställning 2012-2013 på Neues Museum i Berlin, ”Im Licht von Amarna”, ”100-years of the Nefertit Discovery”. Enorma publikskaror besökte museet för att se skatterna från Kairo.

Ove Bring ger i sin bok en lista över en rad internationella exempel på framgångsrika processer, där kulturföremål återlämnats av stater, universitet och museer, exempelvis Gettymuseet och Boston Museum of Fine Arts i USA. Han nämner exempel på hur Sverige genomfört repatriering och restitution på ett framgångsrikt sätt under 2000-talet. Haisla-indianernas totempåle i Kanada har återlämnats av Etnografiska museet, Lunds universitet har repatrierat maoriska kranier och skelett och Göteborgs kommun har återbördat de peruanska textilierna. Moderna museet har återlämnat judisk konst, bl.a. Emil Noldes tavla ”Blumengarten”. I detta sammanhang kan nämnas att Sveriges äldsta krigstrofé ”Sankt Olofs hjälm och sporrar” från Nidarosdomen, som bortrövades 1564 i Trondheim i sjuårskriget mot Norge-Danmark, nu har återförts av Statens Historiska museum till Nidarosdomen, och står utställd i Erkebiskopsgårdens museum i Trondheim (Bild 4).

Bild 4. ”Olof den Heliges hjälm och sporrar”, F. Campion (gravör) och E. Dahlbergh. Tryckt 1669. Hjälmen och sporrarna finns numera på Erkebiskopsgårdens museum i Trondheim. [Källa: http://www.kb.se/samlingarna/Kartor-bilder/Suecia-antiqua/forsta-bandet/Olof-heliges]
Avslutningsvis vill jag ta upp de 1500 år gamla Buddhaskulpturernas och grottmålningarna i Bamiyan-dalen utmed Sidenvägen i Afghanistan och deras öde vintern år 2001. I klippnischerna reste sig de två uthuggna gigantiska Buddhastatyerna av sandsten med lager av lera och strå, ursprungligen målade i starka färger (Bild 5 a, b & c).  I klipporna och nischerna är små grottor uthuggna, prydda med väggmålningar. Den största statyn kallades Shakyamunni (ca 55 m hög) och den lite mindre benämndes Shahmamma (ca 35 m hög). UNESCO påpekade redan 1997 att det fanns extra stora hot mot det förislamiska kulturarvet i Afghanistan, och talibanledaren Mulla Omar utfärdade 1999 ett dekret för skyddet av landets kulturarv. Efter två år ändrade han sig helt. Genom ett edikt vintern 2001 gavs order om ”demolering”. Ediktet talade om risken för en återkomst av ”avgudadyrkan” och att skulpturerna utgjorde ett hot mot den sanna guden.

En hel värld upprördes och världens muslimska samfund och stater försökte påverka. Man hänvisade till islams tolerans och dess del av världscivilisationen. Svenska Afghanistankommittén uttalad sig mot ediktet. Författarinnan Sigrid Kahle, som flera gånger hade besökt Bamiyan-dalen och statyerna, skrev en artikel ”Sorgesång över Buddha” för att uppmärksamma om den pågående förstörelsen. ”Ska vi européer bara stå och se på när världsarvet förstörs?” (SvD 7 mars 2001). Talibanledaren beordrade artilleribeskjutning och sprängning med dynamit för att kunna rasera stenstatyerna. Världssamfundets protester hade inte hjälpt, och den 8 mars var förödelsen ett faktum. Därefter har det gjorts olika försöka att återskapa statyerna, bland annat genom en visuell ljusshow på plats, förslag på museirekonstruktion på annan plats. Nu är hela Bamiyan-dalen klassad som Världsarv och de tomma nischerna står som minnesmonument över kulturvandalism och fanatisk bildstorm.


Bild 5 a. ”The Colossal Idols at Bameean”, Alexander Burns (1805-1841). Gravyr 1833. [Källa: Public domain]
Bild 5 b. Klippnischen med Buddha-statyn i Bamiyan före och efter demoleringen i mars 2001. Foto UNESCO. [Källa: Creative commons]
Bild 5 c. Bamiyan-dalen i Afghanistan och den tomma klippnischen idag. Hela området är nu klassat som Världsarv. [Källa: Creative commons]
I detta nummer av Förr och Nu uppmärksammar vi konstnären Gun Kessle (1924-2007). Gun Kessle var även ordförande i Förr och Nu på 1980-talet. I detta sammanhang bör hennes pionjärgärning lyftas fram vad gäller fotodokumentationen av Buddhaskulpturerna i Afghanistan, Kina och andra länder i Asien.

Bild 6. Gun Kessle med fotoutrustning vilar sig under en resa i ett kyligt Turkmenistan 1961. Foto Jan Myrdal. Fotograferat av Anne Lidén från en utställning. Publiceras med tillstånd av Jan Myrdal.

År 1960 besökte hon och Jan Myrdal Bamiyan-dalen, där hon fotograferade och tecknade av de höga Buddhastatyerna. (Se deras böcker Resa i Afghanistan och Afghanistan i mitt hjärta.) Då började hon planlägga ett större fotoprojekt kring Buddhabilder och lämnade in en officiell ansökan till de kinesiska myndigheterna om att få besöka en lång rad Buddhatempel i Kina. Efter upprepade försök fick hon slutligen 1976 sin ansökan godkänd och kunde genomföra det omfattande projektet. Hennes grundinställning för sitt fotografiska arbete handlade om ”fotografisk underordning”, vilket beskrivits i utställningar och i boken Bortom bergen 1983.

Syftet var att visuellt rekonstruera hur dessa konstverk ursprungligen blivit sedda i de dunkla grottorna och hur de buddhistiska munkarna en gång hade skapat dem. Hennes respekt för det konstnärliga hantverket har Jan Myrdal skrivit om. Det skarpa strålkastarljus som vetenskapliga fotografer använt för att se detaljer i konstverkens material ansåg hon som ett ”falskt ljus”. Den ödmjuka inställningen inför konstverket och motivet visade sig i den fototeknik hon tillämpade systematiskt, med enbart naturligt ljus, vidvinkel och lång exponeringstid. Inte sällan krävdes riskabla monteringar av stativet för att få rätt position av kameran. Resultatet har blivit en konstnärligt högkvalitativ fotosamling av Buddha-skulpturerna, som nu tillhör Östasiatiska museets samling.

I sina böcker och utställningar kunde Gun Kessle och Jan Myrdal tydligt visa hur konsttjuvar och plundrare från olika europeiska länder systematiskt skövlat och bortfört skulpturer och målningar för att kunna sälja till privatsamlare och museer. Den värsta skövlingen pågick under 1930-talet och de stulna konstverken återfinns i de stora konstmuseerna i Nordamerika, Europa och Japan. Folkrepubliken försökte sedan skydda detta kulturarv och under kulturrevolutionen tilläts få besök. Tre av de största Buddhastatyerna blev år 2000 klassade som Världsarv, Leshan, Longmen och Yungang. När svensk press emellertid skrivit om Världsarvsklassningen av de stora Buddhorna har man i beskrivningen av den imperialistiska skövlingen gjort antydningar om att den inhemska kulturrevolutionens så kallade ”bärsärkargång” på 1960-talet varit nära nog likvärdig med 1930-talets utländska plundring (Lundberg, SvD 2003-09-08). Enligt Gun Kessles och Jan Myrdals dokumentation har de kinesiska myndigheterna skyddat detta kulturarv på alla sätt. Detta kinesiska exempel visar att en utnämning till Världsarv kan fungera som påtryckning. Redan året efter 2001 blev flera stulna skulpturer återlämnade till Kina av nationalgalleriet i Ottawa, Kanada.