Förr och Nu – ett nytt försök. Men i samma tradition.
av per-olov käll
Kulturtidskriften Förr och Nu utkom under drygt två decennier mellan 1974 och 1996. Ambitionen var att ge ut fyra nummer per år, något man för det mesta lyckades med trots att allt arbete utfördes ideellt. Tidskriften hade samma principiella inställning till statligt tidskriftsstöd som tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Nämligen att inte ansöka om sådant stöd och därmed hamna i beroendeställning till den statliga välviljan. Det första numret (Nr 1/1974) var på 66 sidor och kostade 7:50 kr. Omslagsgrafiken (till vänster) var gjord av Sven Ljungberg och tidningen innehöll en utförlig presentation av och intervju med konstnären av Annelie Jordahl, (ej identisk med författaren Anneli Jordahl). Andra inslag i det första numret var en artikel om 30-talets svenska arbetarförfattare av Ola Holmgren (”Storstrejken gjorde dem till författare”), ett intressant inlägg av F.N. Andersson om varför det i Frankrike aldrig utvecklades någon litteratur motsvarande den skandinaviska arbetarlitteraturen (”Franskan är för svår att skriva!”), ett fint reportage om det västerbottniska landskapet med bilder av fotografen Sune Jonsson och text av Per Uno Ågren, (”Det här landskapet är gjort med yxa och lie”) och en utförlig diskussion av begreppet ”folkets kultur” av Jan Myrdal (”Ta tjuren vid hornen!”). Att Jan Myrdal även medverkar i detta försök till omstart känns följaktligen helt rätt. Redan från första numret och framåt innehöll tidskriften ett stort block av korta bokrecensioner, ett inslag som inte minst uppskattades av landets bibliotekarier. Detta stående inslag redigerades länge av Margareta Zetterström och Svante Svensson i Uppsala.
Förr och Nu:s första ordförande var nyligen bortgångne författaren Lars Gustafsson, som efter ett par år efterträddes av Christina Ericsson. En bit in på 80-talet, då jag själv kom att tillhöra styrelsen – som samtidigt fungerade som tidskriftens redaktion – hette ordföranden Gun Kessle. Hon förblev sedan ordförande fram till 1989. Gun (död 2007) hörde till de märkliga människor som förstod att förena konstnärlig skärpa med en ofta drastisk humor och ett mycket gott hjärta. Andra som gjorde viktiga insatser för Förr och Nu var Kent Begler, Jan-Olof Erlandsson, Ann-Katrin Lennartsson, Anne Lidén, Mats Miljand och Håkan Ågren. Ulla-Britt Antman tillhörde redaktionen från det första numret till det sista och ingår även i den nuvarande. Tillsammans med Kerstin Käll satte hon många av numren. Två som var med mycket länge var Tomy Gustavsson och Gunilla Karlsson, hängivna entusiaster för folkets kultur och historia. Två personer som tidigt gjorde en viktig insats var Lars Linder och Lotta Jonsson. Det bör sägas att de här nämnda personerna inte utgör en fullständig lista över dem som vi olika tidpunkter deltog i arbetet.
Under 90-talet blev tidskriftens dåliga ekonomi alltmer besvärande men man lyckades ändå hålla ut till 1996. Omslaget till höger är från ett av de sista numren (2/1996). Grafiken är gjord av den mångsidiga tyska ämbetsmannen greve Franz von Poccis (1807-1876) och ingick i dennes serie Der Staatshämorrhiodarius (Statshemmorojdariern), som utgavs 1856.
Den som önskar läsa gamla Förr och Nu kan beställa fram den på biblioteket. Då detta är förenat med visst besvär är det vår förhoppning att vi så småningom ska kunna skanna in tidskriften och göra den fritt tillgänglig på nätet. Tidigare medarbetare som har synpunkter på ett sådant förfarande ombeds höra av sig till redaktionen på red@forrochnu.se .
När jag bläddrar igenom tidskriften slås jag av hur många av dessa populärt hållna texter från 80-talet som fortfarande tål att läsas. Och även sådant som bleknat med åren framstår som intressanta tidsdokument från en tid då Sovjetunionen fortfarande existerade, Tyskland var delat i en västlig och en östlig halva och begreppen global uppvärmning, internet och Peak Oil inte ingick i vokabulären. Genom att Förr och Nu aldrig godtog slarvigt skrivna artiklar – eller slappt tecknade bilder – har tidskriften kunnat behålla sitt intresse som tidsdokument.
EN STOR TRADITION
En stor tradition – ja, men vilken? I Sverige har begreppet tradition nästan kommit ur bruk, utom möjligen när det gäller mat och antikviteter. Det svenska deckarundret har slagit världen med häpnad. Ända upp i den lilla bergsbyn Minerve i departementet L’Herault i södra Frankrike – en by med rötter i 1200-talets albigenserstrider – skyltar byns egen lilla bokhandel, som för övrigt heter Librairie Paroli, med Stieg Larssons milleniumtrilogi i fransk översättning. Inget ont i det och för den som har vägarna förbi är antikvariatet värt ett besök. Men tillhör milleniumtrilogin en stor litterär tradition? Vilka kommer att återvända till dessa romaner med behållning om tio, femton år? Boken som förbrukningsvara.
Låt mig ta ett exempel. Själv trodde jag att jag hade hyfsad koll på Ivar Lo-Johanssons samlade produktion. Men nyligen hittade jag på Rönnells antikvariat (på nätet, inte i butiken på Birger Jarlsgatan i Stockholm) Ivar Los och fotografen Tore Johnsons underbara – och för mig helt obekanta – fotobok Okänt Paris, utgiven på Rabén & Sjögrens förlag 1954. Nu finns det väl nästan ingen annan stad som låter sig fotograferas lika bra som just Paris – helst i svart-vitt och gärna från 50-talet! Men kombinationen av språk och bilder i denna bok gör att den alltjämt lever mer än sextio år efter att den gavs ut. Och kanske kommer att göra så om ytterligare sextio år.
Så här inleder Ivar Lo det första kapitlet, ”Till Paris ära”:
”En rödgul fullmåne lyste mig, när jag efter tjugo år med tåg åter for in i Frankrike. Jag fick en sovkupé i en wagon-lit alldeles för mig själv. Jag sov ingenting på hela natten. Jag erfor en glädje som är större än den låter sig beskrivas. Klockan är midnatt, den blir två, den blir fyra. Jag ser kullar och stjärnor utanför. Och så den rödgula fullmånen. Jag är i Frankrike. Det är Frankrikes jord. Framför mig på bordet står en flaska vin från Frankrikes jord, vin som stigit upp ur vinstockarna och stiger in i mänskorna. Natten är alldeles för vacker. Jag ser popplar, som är som piprensare, och så är det den franska nattens sammet. Jag ser åkrar där det växt säd. Den som en gång arbetat med jorden ser åkrar på ett särskilt sätt och tänker alltid på vad som växer eller har växt på den eller den åkern. Jag sitter vid det lilla fönsterbordet i kupén och skriver. Nattkonduktören är den enda som är vaken. Han vankar av och an på perrongen så fort tåget stannar vid en station. Jag sticker ut huvudet och pratar. Det är natt, och det kan aldrig bli så stilla som en natt när ett tåg nyss har stannat.
–Här är Belfort. Här var ett stort slag sista kriget, när tyskarna gick ända till Paris.”
Det märkliga med denna text är att den tycks härröra från en tid då orden ännu betydde något. Är den tiden oåterkalleligen förbi då i vår tid allt tycks drunkna i en massmedial tsunami?
Kanske ändå inte. Vilket följande barnsliga exempel är tänkt att illustrera.
Fotografiet nedan visar Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs grav på Montparnasse-kyrkogården i Paris taget av mig med mobilkamera en småkylig dag i början på januari 2013. (Vi hade rest till Paris för att se den stora Edward Hopper-utställningen på Grand Palais.) Förutom blommorna har någon lämnat avtryck på gravstenen av läppstift genom att kyssa den upprepade gånger. Någon, kanske samma person, har också klottrat Dieu est mort! (Gud är död). Meddelanden från någon eller några för vilka de dödas ord faktiskt betydde något