Macrons valseger

Macrons valseger är maktelitens Brumairekupp

Av Julien Hach

 

Julien Hach, som skrivit denna analys av årets franska presidentval, är jurist från Lyon och sedan ett antal år bosatt i Sverige. Hach menar att Emmanuel Macrons seger är ett exempel på en framgångsrik kampanj iscensatt av olika eliter inom politik, finansvärld och media. Dessa eliter var överens om att de ville ha Macron som ny president, inte minst av eget intresse, och att störst chans att uppnå detta var om Macron i den avgörande 2:a valomgången i ställdes mot Marine Le Pen.

 

Ett märkligt presidentval

Emmanuel Macrons valseger är utan tvekan historisk. När den 34-årige nykomlingen i politiken med en bakgrund inom investment-bankvärlden 2012 blev rekryterad av den då nytillträdande presidenten François Hollande var namnet Macron helt okänt i Frankrike. Drygt fem år senare blev han den Femte republikens åttonde president efter en av de mest sällsamma presidentvalkampanjer i det moderna Frankrikes historia. I ett land där presidentkandidater brukar vara toppolitiker med flera decenniers karriär i statens tjänst bakom sig väcker Macrons framgångssaga många funderingar. En genuint demokratisk seger eller en oligarkernas kupp? Här följer mina synpunkter.

På kvällen den 23 april när resultatet stod klart att Macron skulle möta Marine Le Pen i den andra valomgången tänkte jag genast på författaren Michel Houellebecq:

I livet kan allting hända. Och oftast ingenting.”

Valutgången blev precis den som hade förutspåtts i flera månader och känslan av att genomleva upplösningen av ett förutbestämt scenario var påfallande bitter. Under de senaste dagarna hade dock opinionssiffrorna börjat att svänga ordentligt. Vänsterkandidaten Mélenchon och högerkandidaten Fillon verkade kunna överraska och förhoppningen att åtminstone en av dem skulle kunna slå någon av favoriterna hade infunnit sig. Men till slut hände det som alla visste skulle ske: en duell mellan Marine Le Pen, ledaren av ett parti som grundades 1972 av hennes starkt högerradikala far Jean-Marie Le Pen och likasinnade med olika bakgrunder, (bland annat hårdföra veteraner från den nyfascistiska rörelsen Ordre Nouveau, Vichy-regimen och den högermilitanta underjordiska Organisation de l’armée secrète (OAS)) och Emmanuel Macron, en glättad nyliberal TV-predikant, som talade om att befria fransk ekonomi från ”etablissemanget” och ”gamla ideologier”.

I medierna var reaktionen dock långt från den bedrövelse som rådde den 21 april 2002, då Jean-Marie Le Pen oväntat lyckades slå socialisten Lionel Jospin i presidentvalets 1:a omgång och därmed kvalificerade sig till den 2:a. På kvällen den 23 april i år, när det stod klart att Le Pens dotter hade upprepat samma bedrift som sin far 15 år tidigare, fick vi inte se journalisternas förtvivlande miner. Ingen pratade om ”politisk jordbävning”, ”åskknall” eller ”katastrof”. Ingen bröt ihop mitt i en direktsändning. Ingen toppolitiker tog på sig ansvaret för misslyckandet och avgick från sin post. Ute på gatorna blev det inga större demonstrationer.

Nationella Fronten kom på andra plats med 7.6 miljoner röster och för första gången i ett presidentval gick inget av de traditionellt två största partierna – Parti Socialiste (PS, socialistpartiet) och Les Républicains (LR, republikanerna) – vidare. Konstigt nog verkade detta inte väcka några starkare känslor. Tvärtom. Allt såg ut att vara precis som det borde. ”Jag tycker att det i detta resultat finns ett tecken av hopp för fransmännen”, kommenterade centerpartisten Bayrou, som gett sitt stöd till Macron.

I sitt direktsända långa, och något pretentiösa, tacktal efter första valomgången (det erinrade lite om en skådespelares på en Oscarsgala) lät Emmanuel Macron redan som om han hade vunnit valet. Med ett stort leende dök han upp på scenen och gjorde segertecken under publikens jubel. Han var nöjd: ”Vi har gjort det!” Han som nu skulle behöva samla ett brett stöd för att kontra extremhögern riktade sitt tal till sitt eget lilla kotteri, inte till franska folket. Inga beklagande ord om att extremhögern hade nått sitt bästa valresultat någonsin. Han nämnde inte ens namnet Le Pen.

Därefter gick vinnaren för att skåla i champagne tillsammans med sina vänner på Café de la Rotonde. Macrons påtagliga lättsinne – liksom hela den politiska klassens häpnadsväckande lugn i en stund då extremhöger ändå stod på tröskeln till makten – ledde till stark kritik under de följande dagarna. Hade de tappat allt omdöme? Hur kunde Macron bete sig som en gymnasist som just hade tagit studenten och skratta och festa medan landet riskerade att kastas in i en oöverskådlig politisk kris? Var inte Le Pens valseger det skrämmande perspektiv, som hade kunnat skönjas sedan flera månader och som alla sade sig vilja bekämpa?

Visst fanns det en stor olikhet med 2002 i det att Marine Le Pens valframgång hade förebådats i flera år. I valet 2002 hade nästan ingen kunnat gissa att Jean-Marie Le Pen skulle hamna på andra plats. Men i en tid präglad av terrordåd, högerpopulism, Trumps valseger och Brexit betraktades Marine Le Pen som en av valets favoriter. Opinionsmätningarna visade på rekordstora siffror för henne, ibland upp till 30%. Marine Le Pens närvaro i andra valomgång var så till vida ingen överraskning.

Ändå, hade inte den fascistiska faran kommit närmare? Var inte det som målades upp som den värsta mardrömmen – att Republiken skulle intas av extremhögern – precis på väg att inträffa?

Vissa kommentatorer gjorde en annan analys. Det var inte så att Macron hade drabbats av hybris. Det var vi, väljarna, som inte hade förstått att Macron och hans sponsorer lyckats med en väl genomtänkta strategi. De hade nämligen fått den 2:a valomgång de önskat sig från första början: en duell med Marine Le Pen, där Macron kunde framstå som Republikens Sankt Göran i kamp mot den bruna draken. I verkligheten hade de faktiskt aldrig tagit den så kallade fascistiska faran på allvar. Tvärtom. Ur ett rent taktisk perspektiv hade de bedömt Marine Le Pens närvaro i den andra valomgången som Macrons säkraste väg till Elyséepalatset. Hade inte Jean-Marie Le Pen på sin tid sett till att Chirac blev vald med 82% av rösterna? När nu Marine Le Pen stod som en jättelik fågelskrämma i det franska politiska landskapet skulle väljarna snabbt flyga iväg som en flock skrämda sparvar och söka skydd hos bankiren från Rothschild.

Valafisch 2017. Text: ÅTERSTÄLL ORDNINGEN I FRANKRIKE på 5 år. I FOLKETS NAMN. MARINE President

 

Så här i efterhand ter det sig nästan självklart att Macron hela tiden dragit nytta av Le Pen. Han behövde henne precis som stavhopparen behöver ribban för att hoppa så högt som möjligt. Hela hans storytelling var bygd på en romantisk berättelse om det öppna samhällets strid mot nationalismens återkomst, en marknadsföringssaga som passade som hand i handske med massmediernas tolkning av EU-skepsisen som en brun våg som sköljer över Europa. Motståndet mot le Pen hade varit ”varumärket” Macrons främsta försäljningsargument. Det var det som hade gjort att denna partilösa kandidat, sponsrad av banksfären och några ledande företagschefer, kunde framstå som något nytt och annorlunda.

 

Emmanuel Macron [Källa: www.kremlin.ru, Wikipedia commons]

 

 

 

 

Hur presidentvalet kom att inskränkas till en folkomröstning om ”det öppna samhället”  

Sommaren 2016, då fransk opinion upphetsades av det så kallade Burkini-förbudet (som fick den alltid lika skarpsynte Wolodarski att i DN jämföra Frankrike med Saudiarabien), visade några opinionsundersökningar tydligt att Front National var på väg att nå sitt bästa valresultat någonsin. Efter Storbritannien och USA var det nu, enligt medierna, Frankrikes tur att se sin framtid som ett öppet land stå på spel. Extremhögern hade medvind i hela västvärlden, inte minst i ett av islamistisk terror drabbat Frankrike. Överallt syntes tecken på att en gryende främlingsfientlighet höll på att breda ut sig. Bakåtsträvande krafter som åter ville sätta ”nationalism” på dagordningen och pratade om att stänga gränser. Som såg negativt på det mångkulturella och talade om att försvara ”identitet”. Som gick till angrepp mot EU och globalisering. Deras valtriumf i Storbritannien hade varit ett stort nederlag för EU. Trumps valseger hade kommit som en chock i hela världen. 2016 hade varit ett annus horribilis för alla som stod för ”det öppna samhället”.

Intrigen till det kommande franska valet var alltså färdigskriven redan innan någon politiker formellt hade anmält sin kandidatur. Alla kände att det inte skulle bli ett vanligt val. Det skulle egentligen handla om en folkomröstning om nationalism, populism och EU-skepsis förklarade kolumnister, politiska kommentatorer och ibland politikerna själva. Ett ”ödesval” om EU:s framtid således. ”En folkomröstning om EU”, sade till och med Jean-Luc Mélenchon i augusti 2016. På så sätt reducerades presidentvalet till en binär konfrontation, där väljarna ställdes inför två alternativ: en kamp mellan det ”slutna” respektive det ”öppna” Frankrike. Den ena sidan hade redan ett ansikte, Marine Le Pens. Den andra sidans återstod att upptäcka.

Denna dualistiska dynamik med globaliseringen och EU-frågan i centrum påminde förstås om valkampanjen inför folkomröstningen om EU:s konstitution 2005, en av de viktigaste händelserna i senare fransk politik. Tretton år efter att EU:s monetära union hade skapats hade president Chirac beslutat att det nya fördraget – som kallades EU:s Konstitution – skulle godkännas direkt av folket självt, inte av parlamentet. Under tiden hade EU-skepsisen vuxit ordentligt inom fransk opinion och debatten kring själva texten och EU:s politik i allmänhet blev livlig och komplex. Behövde vi egentligen mer EU? Kunde vi fransmän känna oss nöjda med den politik (och dess konsekvenser) som EU hade drivit under det senaste decenniet? Hade ekonomin förbättrats? Och var EU demokratiskt? Var EU verkligen lika socialt som ekonomiskt liberalt? Innebar EU fred mellan de europeiska folken på riktigt? I hela samhället konfronterades åsikter och synpunkter under flera veckor. Möten och föreläsningar anordnades, böcker publicerades, diskussionerna kring middagsborden var passionerade. Det var ett äkta demokratiskt ögonblick, där väljarna upplevde att de kunde påverka politiken och ta ansvar.

Men inom mainstream-media lät det annorlunda. Till exempel den där gången när programledaren Béatrice Schönberg intervjuade Laurent Fabius, som hade tagit ställning emot EU:s konstitution: ”Hur känns det att samarbeta med Jean-Marie Le Pen?” I tidningen Libération hade kolumnisten Serge July skrivit att fransmännens nej var ett uttryck för främlingsfientlighet (= rädslan för den ”polska rörmokaren”). Enligt Bernard-Henri Lévy skulle nejet gynna nationalisterna och islamisterna. Philippe Val i Charlie Hebdo kallade nej-sidans anhängare för poujadister [1]. Ja, det förtjänade vi tydligen att kallas enligt massmediernas hövdingar, vi motbjudande protektionister och nationalister som pratade om demokrati, suveränitet och rättvisa. Vi som vågade ifrågasätta EU-kommissionens nyliberala politik som satte konkurrens och tillväxt högre än miljö, livskvalitet, traditioner och kultur. Vi som inte kunde fatta att EU enbart var ”fred” och ”ekonomisk tillväxt”!

Resultatet, en stor seger för nej-sidan med 55%, blev en stjärnsmäll för ”etablissemanget”, som först reagerade med ilska och sedan med ännu mera ilska. Det var helt enkelt omöjligt för eliten att acceptera att det som fransmännen röstade emot också kunde handla om EU:s påtvingade ekonomiska liberaliseringar, ekonomisk otrygghet, omflyttningar, spridningen av lönsamhetsdogmen inom alla viktiga samhällsfunktioner. Istället tolkades utslaget som en triumf för rasism och gammaldags nationalism. Folk hade låtit sig luras av rasister. Folk hade helt enkelt röstat fel. Men tack och lov skulle snart felet rättas till med Lissabonfördraget.

Och nu, 12 år senare, var samma propagandamaskineri igång igen inom medierna. Med samma slags debatteknik som går ut på att avfärda kritiker mot den globaliserade världsordningen som ”populism”, ”nationalism”, ”fascism”. Samma opinionsbildande dramaturgi där väljaren hålls fången i en förenklad motsättning mellan onda nationalister och goda eurofiler. Denna gång dock med ett nytt inslag: en diffus skrämselpropaganda om extremhögerns återkomst som insidiöst uppmanar väljarna att ställa sig på ”rätt” sida, att välja ”rätt” kandidat.

I slutet på sommaren 2016 började medierna att intensifiera sitt fokus på Emmanuel Macrons eventuella presidentkandidatur. Macron, presidenten Hollandes särskilda gullgosse, satt vid denna tidpunkt som ekonomiminister i den djupt impopulära socialistregeringen Valls II, ett jobb han hade tagit över i augusti 2014. Från början okänd hade ekonomiministern så småningom trätt fram som en möjlig presidentkandidat. Och som en perfekt representant för EU:s och globaliseringens mänskliga sida, ”la mondialisation heureuse” (den lyckliga globaliseringen). Under denna febrila augustimånad nådde förväntningarna kring hans eventuella kandidatur sin kulmen. Den 30 augusti 2016 avbröt TV-kanalen BFMTV sin ordinarie tablå för att sända live den enorma nyheten att ekonomiministern var på väg att lämna in sin avskedsansökan till presidenten. På skärmen utspelade sig en otippad scen: Macron, klädd i kostym och med en pärm under armen, hoppade hastigt på en av Seines pendelbåtar. Han hade inte sagt något än. Men bilden talade.

Macrons blixtsnabba karriär: en storfinansens Rastignac [2] bland socialistregeringens spillror

Vilken resa han hade gjort på bara två år! Okänd för allmänheten i augusti 2014, när han blev minister, hade Macron på rekordtid lyckats bli en av Frankrikes mest omtalade politiker, till och med presumtiv presidentkandidat! En så blixtsnabb uppgång har knappast någon motsvarighet i det moderna Frankrikes politiska historia. Macrons utnämning till ett av de tyngsta regeringsämbetena den 27 augusti 2014 hade i sig varit en stor överraskning. Av två anledningar: Macron var som sagt okänd. Och han sades dessutom vara en övertygad liberal. Hans val som ekonomiminister kom politiskt sett som en bekräftelse på den marknadsliberala giren, som initierats tidigare i år när president Hollande hade utsett en ny premiärminister, Manuel Valls, företrädaren för den högerliberala falangen inom PS. Valls hade fått uppdraget att leda en regering, som skulle sanera statsfinanserna och stimulera näringslivet med företagsvänliga reformer. Denna nya linje var i samklang med Berlin och Bryssel men den gick inte hem hos många franska socialister. Den nya ekonomiska politiken upplevdes nämligen av många traditionella vänsterväljare – samt en stor del av socialistpartiets medlemmar – som ett direkt svek mot PS:s klassiska linje i allmänhet och mot Hollandes tidigare vallöften om att värna arbetsrätten och försvara Republikens suveränitet mot marknadens krafter och globaliseringen i synnerhet, (se t.ex. kampanjtalet i le Salon du Bourget den 22 januari 2012 [3]).

Hollandes och Valls kursändring åt höger kritiserades till och med av några regeringsmedlemmar såsom kulturminister Aurélie Filippetti, utbildningsminister Benoît Hamon och sist, men inte minst, den färgstarke ekonomiministern Arnaud Montebourg. I slutet av augusti 2014 argumenterade Montebourg tydligt mot regeringens nya officiella linje i ett offentligt tal. Han trodde inte på en åtstramning som enligt honom bara skulle pressa hushållen ännu mer och därför leda till lägre tillväxt och högre arbetslöshet.

Ekonomiministerns utspel var inget individuellt hugskott. Hollande och Valls var väl medvetna om att det manifesterats en djup identitetskris inom fransk vänster, i synnerhet inom PS. Partiapparaten hade hittills lyckats hålla ihop partiet, till och med efter folkomröstningen om EU:s konstitution 2005 då före detta premiärminister Laurent Fabius och några andra tunga politiker hade trotsat partilinjen och kampanjat för nej-sidan. (Bland dessa fanns även Jean-Luc Mélenchon.) Men nu var det dags att ta ställning och visa en tydlig hållning beträffade marknaden. Och sätta ner foten. Regeringen var splittrad. En stor del av ledamöterna i nationalförsamlingen stödde Montebourg och var nära revolt. Det var dags att välja. Även om det skulle leda till socialistpartiets upplösning.

Den 27 augusti 2014 presenterades en ny ministerlista. Hollande hade bestämt sig: Filippetti, Hamon och Montebourg sparkades. Det skulle inte höras mer kritik mot åtstramningspolitik och marknadsvänliga åtgärder. Dagen efter att den nya regeringen bildats talade Valls inför storföretagens intresseorganisation Medef (Mouvement des entreprises de France) och passade på att förklara sin kärlek till företagsvärlden: ”J’aime l’entreprise” (jag älskar företag). Tillväxtens återkomst krävde inget annat än förbättrade villkor för företagen, förklarade premiärministern inför en både häpen och bedårad publik, som aldrig hade tänkt leva tillräckligt länge för att höra en fransk socialist tala på det här sättet under ett officiellt framträdande. Det var nu ute med den gamla klassiska kollektivistiska retoriken, vilken PS hållit fast vid längst av alla socialdemokratiska partier i Europa. Franska sossar hade nu blivit som alla de andra: pragmatiska, realistiska, företagsvänliga. Nu stod även Frankrikes premiärminister och rabblade den härskande ideologins trosbekännelse: jag tror på er, företag! Må den fria marknaden uppfylla jorden och ge oss vår dagliga tillväxt! Det var stort. Och för att tydligt manifestera att en ny era hade börjat hade den röde Montebourg bytts ut mot en tidigare Rothschild-bankir, som varit finansvärldens öra hos presidenten sedan två år tillbaka, dvs. Emmanuel Macron.

Macron var som sagt fortfarande okänd bland allmänheten då han blev minister. Men det påstods att han stod väldigt nära Hollande. Han var dennes kronprins. De var som ”far och son”, sas det. Det var Hollande som hade rekryterat och utsett honom som Elyséepalatsets generalsekreterare 2012. Macron var då bara 34 år gammal. Men den unge mannen hade redan haft flera liv.

Macrons framgångssaga är typisk i en tid då finansen blivit maktens förrum. Den säger också mycket om Frankrikes elit: en republikansk aristokrati där kontaktnäten från de prestigefulla Grandes Ecoles (elitskolorna) är den enda giltiga inträdesbiljetten.

Macron, uppvuxen i en läkarfamilj i staden Amiens i norra Frankrike, var alltid bäst i klassen. Han hade lätt för alla ämnen, var mognare än sina kamrater och var lärarnas favorit. I gymnasieskolan träffade han som elev den 24 år äldre lärarinnan i franska Brigitte Trogneux, som skulle bli hans fru. Macron flyttade till Paris och gick den förberedande litterära utbildningen Khâgne, som krävs för inträde i Les Grandes Ecoles, men misslyckades i inträdesprovet till det prestigefulla Ecole Normale Supérieure. I stället började han studera vid Institut d’Etudes Politiques de Paris och fortsatte sedan vid ENA (Ecole Nationale d’Administration), det utbildningsinstitut som mest av alla symboliserar den franska elitismen [4]. Från ENA kommer många av näringslivets, de stora bankernas och massmediernas chefer. Men skolan är framför allt den säkraste vägen till en politisk karriär. Presidenterna Valéry Giscard d’Estaing, Jacques Chirac och François Hollande är alla ”enarker”. Vid sidan av sin politiska utbildning ägnade sig Macron även åt filosofi. Han var filosofen Paul Ricoeurs sekreterare och skrev en avhandling om Machiavelli. 2004 avslutade Macron sin utbildning. Han fick jobb inom den prestigefulla finansinspektionen och blev snabbt uppmärksammad av myndighetens chef Jean Pierre Jouyet. Det sägs att det var Jouyet som introducerade den unge Macron till en av sina trognaste vänner, dåvarande förstesekreteraren i PS François Hollande. Macron och Hollande skulle snabbt lära sig uppskatta varandra, en relation präglad av ömsesidig beundran. Likheterna mellan dessa två lättsamma, överbegåvade och ambitiösa personligheter sägs vara slående (utseendet undantaget).

 

François Hollande, Frankrikes president 2012-2017

[Källa: Flickr.com, Creative commons]

 

 

 

I maj 2007 valdes Nicolas Sarkozy till president. Ett av hans första beslut var att bilda en kommission med uppdraget att utreda tillväxtens villkor. Kommissionen skulle ledas av Jacques Attali, som hade varit François Mitterrand specielle rådgivare i två decennier. Till sin hjälp fick Attali en ung föredragande: Macron. I september 2008, tio dagar innan Lehman Brothers kollaps, hoppade Macron över till bankvärlden och började en mycket inkomstbringande karriär som finansman på storbanken Rothschild & Co.

Liksom banken Lazare rekryterar gärna Rothschild sina medarbetare bland tjänstemännen i franska statens finansmyndigheter, vars erfarenheter självklart är till stor nytta när det gäller att förhandla med staten. Tidigt 2012 drev Macron köpet av en filial till Pfizer för Nestlés räkning och blev miljonär. Francois Henrot, direktör hos Rothschild, beskriver i en dokumentär Macron som en ytterst sällsynt personlighet med en ovanlig förhandlingsförmåga. På frågan huruvida Macrons bankerfarenhet kunde vara till nytta för hans politiska karriär svarar Henrot: ”Som bankir lär man sig att kommunicera, det vill säga att berätta historier. Sådana som skapar lusten hos aktieägare att rösta för en operation eller att köpa aktier. Så man lär sig … hur ska man säga, inte att manipulera opinionen … fast, jo, lite grann.” Sedan 2010 hade Macron varit presidentkandidaten Hollandes ekonomiska rådgivare.

I maj 2012 kallades Macron till tjänst i staten av president Hollande och blev som nämnt Elyséepalatsets generalsekreterare. Hollandes tilltro till den person som tidningen Le Monde en gång kallade för ”finansens Mozart” föreföll total. Den unge mannen blev genast en inflytelserik röst inom hela den exekutiva makten. Han stack ut med sin humor och charm, sin intellektuella begåvning och sina sällsynt goda kontakter i näringslivet. Elyséepalatsets ”petit soleil” (lilla sol) var i takt med sin tid. Han var en reformator. Redan innan Hollandes officiella liberala vändning förespråkade han skattelättnader för företagen vilka skulle finansieras med åtstramningar. Det var han som från kulisserna drev fram reformen kallad ”CICE”, som bestod i en sänkning av arbetsgivaravgiften på 40 miljarder euro. Sedan Hollande hade sparkat alla traditionella socialdemokrater ur regeringen och valt att öppet stå för ”högersocialism” kunde hans liberala grå eminens nu föras fram i rampljuset. Som ekonomiminister genomförde han massiva avregleringar och stod bakom den synnerligen impopulära arbetsreformen El-Khomri-lagen som ledde till stora protester. Men trots all folklig turbulens lyckades nykomlingen framstå som något av en politisk oskuld och outsider, obefläckad av det smutsiga politiska spelet. Han var nykomlingen som snackade om framtid och utveckling, inte en regeringsmedlem som delade ansvaret för politiken som höll på att splittra det franska socialistpartiet och lämna landet i ett enormt missnöje.

Propagandan om fascismens frammarsch hade skapat förväntningar om vem som skulle bli Le Pens främsta motståndare. Rollen var ledig. Macrons spin doctors fattade nog väldigt snabbt att här fanns ett bra kort att spela. I Mars 2015 deltog Macron i det politiska programmet ”Des paroles et des actes” (Parollerna och handlingarna) där han konfronterades med Marine Le Pens medarbetare Florian Philippot. Det var först då den stora allmänheten lärde känna honom. Sommaren 2015 visade undersökningar att Macron hade blivit den 12:e mest populära politikern i Frankrike.

Framstegsoptimisten Macron: en partilös representant för den härskande ideologin

I april 2016 startade Macron sin egen rörelse kallad En Marche (”I rörelse”), där man kan notera att initialerna E.M. även överensstämmer med grundarens egna.

En Marche var ett nytt slags politisk rörelse, som utgav sig för att skilja sig från de traditionella historiska partierna. Enligt statsvetaren Pascal Perrineau tillhör En Marche en ny generations politiska organisationer, som kallats ”business firm party”. I den kategorin finner man den amerikanske presidentkandidaten Ross Perots kampanjorganisation på 90-talet, Berlusconis Forza Italia eller tjecken Andrej Babis ANO (Aktion missnöjda medborgare) med flera. Alla dessa partier leds av en oftast förmögen person, som saknar tidigare politiskt engagemang och som uttrycker kritik mot de traditionella partierna. Dessa partiers raison d’être är huvudsakligen ledarens snabba valframgångar. Personfixering och bildmässighet ersätter ideologi och partimedlemmarna förvandlas till supportrar. En Marche visar alla dessa karakteristiska drag.

Macron hade från början motiverat sin presidentkandidatur med väljarnas önskan att bli av med de ”oändliga teologiska dispyter” som blockerade fransk politik. Politikens mål skulle gå ut på att skapa konsensus i stället för att framhäva ideologiska motsättningar. Men enligt Macron var En Marches grundidé framför allt att verka som en försvarsallians för alla som stod för det ”öppna” Frankrike mot Le Pens ”dödliga” nationalistiska projekt. I en tid präglad av en gryende misstro mot det ”öppna samhället” skulle En Marche samla ”progressiva” av alla slag, som önskade renovera det politiska landskapet genom att överskrida den gamla höger-vänster-skalan för att tillsammans bekämpa den gemensamma fienden: extremhögern.

Så här motiverade Robert Hue, tidigare förstesekreterare i det franska kommunistpartiet, sitt beslut att stödja Macron i TV-programmet ”Zemmour et Naulleau”: ”Visst är jag vänster, jag står fortfarande för mina ursprungliga idéer. Men läget är onekligen ytterst skrämmande. Le Pen är totalt underskattad. När man står inför en så stor risk för demokratin gäller det att se till att alla progressiva samlas”.

Men vad var det för något alla nu kallar för ”progressivism” (eller ”framstegsoptimism”)? Förutom att vara ett valbotemedel mot extremhögern – vad stod alla Macrons anhängare för egentligen?

På En Marches hemsida kan man läsa att rörelsen är: ”För alla som är övertygade om att landet är blockerat, som brinner för att jobba och främja utvecklingen, som gillar att ta risker, som lever för frihet, jämlikhet och Europa.

De flesta som anslöt sig till Macrons rörelse var inte särskilt insatta i politik. Ofta var de studenter på handelshögskolor eller småföretagare, som aldrig tidigare hade varit med i något parti. De gillade att tala om entreprenörskap, om att befria fransk ekonomi från gamla dogmer och blockeringar. Ledorden var pragmatism, effektivitet och konkreta lösningar. Macron hade uttryckt mycket tydligt att han inte var socialist, han föredrog etiketten ”socialliberal”. Men orden spelade faktiskt ingen roll för nu var det ute med gamla etiketter, förklarade han. Nu var det dags att fokusera på ”ce qui marche” (det som fungerar).

I Macrons tal fann man inte mycket att hänga i granen. Kandidaten Marcons valmöten beskrevs ofta som andefattiga, tråkiga, ibland till och med patetiska. Han var uppenbarligen ovan med att stå framför en publik och var en svag retoriker. Hans tal var flummiga predikningar fulla med plattityder om modernitet och förnyelse, oändliga tirader av ren och skär demagogi och politisk korrekt populism. Men det gjorde inget. Emfatiska talare som kunde hålla brinnande tal med referenser till historia och kultur tillhörde ju det förgångna. Med sina dumsnälla tirader om våren som kommer och MTV-likande valfilmer var Macron mer i takt med sin tid.

Macrons team hade satsat på ett nytt sätt att nå ut till ”kunden” (= väljaren). Big Data, ett nytt verktyg som företag använder i sin marknadsföring för att justera sina erbjudanden utifrån kunddata, som samlas in från informationskällor på webben, sociala medier, mobilen osv. På så sätt kan man ta reda på människornas behov utan att behöva ställa frågor direkt till dem. Macron lanserade sommaren 2016 en stor undersökning omfattande 100 000 fransmän för att identifiera alla de problemområden som olika målgrupper ansåg viktiga och till slut kartlägga vad som oroar fransmännen. Macron såg sedan till att profilera sitt budskap gentemot alla de olika väljargruppernas intressen och det hela ledde till en tunn soppa, där det fanns lite av alla smaker.

I Aftonbladet skrev Åsa Lindeborg: ”Med honom uppmanas fransmän välja ett ledarskap utan politiskt innehåll”. Men det är felaktigt att betrakta Macrons kandidatur som tom. Under de vaga löftena och angenäma trivialiteterna om modernitet och förändring som passade alla fanns en tydlig ideologisk kärna. Som ekonomen Frédéric Lordon briljant demonstrerade i en uppmärksammad artikel i Le Monde Diplomatique12 april 2017, ”Macron, le spasme du système” (Macron, systemets spasm), skulle man inte låta sig luras av En Marches skenbara substanslöshet. Macron var tvungen att hålla sig till ytan för att inte avslöja sin kandidaturs verkliga politiska innehåll: ”oligarkins desperata vilja att överleva och fortsätta att styra”. Han som brukade avsluta sina möten i en kristuspose var den härskande ideologins apostel, nyliberalismens profet, storfinansens sändebud. ”För att oligarkin skulle kunna behålla sin makt krävdes det en tomhetens kandidat, en kandidat som inte säger någonting eftersom det som skulle ha sagts hade varit alltför obscent: att de rika vill förbli rika och de mäktiga förbli mäktiga. Det är det enda projektet hos denna klass, och det enda som rättfärdigar deras Macron.”

Men vid enstaka tillfällen hade det osägbara ändå kommit fram och en uppmärksam lyssnare hade faktiskt kunnat snappa upp några intressanta uttalanden, som tydligt avslöjade Macrons idealsamhälle. Ett ideal som stämde överens med det hos den maktelit, som han hade kretsat kring i hela sitt liv och som var utgångspunkten för den politik han hade fört som regeringsmedlem. För att citera hans egna ord skulle hans ideala Frankrike vara ett land där ”unga fransmän drömmer om att bli miljardärer”, där ”arbetslösa inte förväntar sig allt från samhället utan kämpar” och där ”det bästa sättet att kunna köpa sig fina kostymer är att jobba”. Han hävdade även att den ”franska kulturen finns inte”. Näringsfrihet som samhällets alfa och omega, en naiv idealisering av entreprenörskapet, en skuldbeläggning av de fattiga för deras fattigdom – ja, det var detta som menades med framstegsoptimism, modernitet och motstånd mot fascismen. Egentligen endast en omstuvning av de dominerande (ny)liberala mantran, som har blivit tidens melodi. Det var också detta som skulle anses som revolutionärt och förnyande. ”En start-up är en nation där var och en kan tänka sig att starta en start-up. Jag vill att Frankrike ska vara det.” ”En företagares liv är svårare än en anställds.” Uttalanden som avslöjar Marcons inställning: den globala elitens program i ett nötskal.

De 1 december 2016 talade François Hollande från Elyséepalatset och meddelande franska folket att han hade bestämt sig för att avstå från att kandidera för omval. Aldrig i Femte republikens historia hade den sittande presidenten beslutat att inte ställa upp för en ny mandatperiod. Förvåningen var stor, men det rådde ingen tvekan om vad som hade fått Hollande att ta detta historiska beslut. Förtroendeklyftan med folket var så pass djup att han helt enkelt bedömde sina chanser att vinna det kommande valet som noll.

Macron, som hade avgått i augusti, hade väntat till den 16 november med att officiellt gå ut med sin kandidatur. Hollandes före detta sekreterare, ekonomiska rådgivare och ekonomiminister skulle nu vända PS ryggen och strunta i dess primärval med en ”oberoende mittenkandidatur”. Men trots ett häpnadsväckande massmedialt och politiskt genombrott var Macron långt ifrån att vara favorit. I slutet av 2016 hette fortfarande favoriten François Fillon, med cirka 26%. Men en rad gynnsamma omständigheter skulle snart bidra till att lyfta Macrons kandidatur och hjälpa honom att inta favoritens plats.

Opinionsundersökarnas favorit

Om vi levde in en perfekt demokrati där politiken främst byggde på argument och fakta hade Macron omedelbart diskvalificerats som en uppenbar charlatan. Men det är ett välkänt faktum att politiken liksom så mycket annat har infogat sig i reklamsamhällets mönster, där berättelser ersätter argument och bildmässighet är viktigare än innehållet. Den allmänna konsumtionskulturen tenderar att prägla alla våra val, även de politiska, och det fungerar med valkandidater som för alla andra varor. Vill en kandidat förbättra sina chanser att bli vald gäller det att samla de bästa spinndoktorerna och hitta på den mest säljvänliga storyn. ”Vi lever i dystra tider. Frankrike har tappat hoppet och ni är många som inte ser någon utväg. Men för dig som inte är nöjd med politiken, som tycker att både höger och vänster har misslyckat, du som vill att ditt land nu ska höja huvudet, prova gärna vår nya exklusiva kandidat. Ung, fräsch, fri från politisk kopplingar med både borgerligheten och socialismen. Han kan göra skillnad i din vardag!”

För att driva igenom sin luriga marknadsföring kunde Macron räkna med mediernas hjälp. I stället för en kritisk eller neutral granskning bemöttes Macrons kandidatur med ensidig begeistring i franska mainstream-media. Från och med sommaren 2015 blev Macron den mest mediala politikern både när det gäller antalet tidningsartiklar och sändningstid i TV. Enligt nyhetssajten Le Vent Se Lève publicerades mer än 8000 artiklar om Macron i tidningarna Libération, Le Nouvel Observateur, Le Monde och L’Express efter hans avhopp från regeringen. Bilden som gavs av Hollandes tronarvinge var en positiv och tilltalande bild av en ung nykomling, en frisk fläkt i det franska politiska landskapet, en briljant förnyare som vänstern så länge saknat. Han var inte Hollandes för detta finansminister utan en överbegåvad ikonoklast, som kunde skaka om Frankrikes och hela EU:s politik. Han inkarnerade tilliten till moderniteten och den optimism inför EU och globaliseringen som fransmännen tycktes sakna.

Mediernas konstanta och nästan ovillkorliga sympati för den unge mittenkandidaten, som skulle befria Frankrike från de gamla etablerade partiernas dominans och få det bakåtblickande landet att omfamna moderniteten (med andra ord marknaden) bör kallas för vad det egentligen är: en massiv propaganda från opinionsbolagen för den kandidat som bäst tjänade deras kommersiella intressen. Tyvärr var fenomenet långt ifrån nytt. Redan 2005 hade franska officiella medier ägnat sig åt att stödja EU-konstitutionen och inskränka åsiktsmångfalden i en förenklad dialektik mellan ”goda” liberala EU-anhängare och ”onda” nationalistiska EU-motståndare. Tolv år senare sattes ett liknande propagandamaskineri igång med syfte att påverka ett val som bedömdes innebära hög risk för EU och de marknadsvänliga krafterna.

Mediebevakningen av Macrons kandidatur kastar ett skämmande ljus över den så kallade tredje statsmakten i Frankrike. Som journalisten och bloggaren Aude Laucelin påpekade i sin artikel ”Macron, un putsch du CAC 40” har läget i franska medier markant försämrats på senare tid. På organisationen Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2016 befann sig Frankrike på 45:e plats. Och detta på grund av ett mer och mer koncentrerat ägande av media i händerna på ett fåtal stora investerare. Pressfriheten, en av demokratins hörnstenar, kan rimligen inte anses garanterad när mediamarknaden domineras av ett några få privata jättar, som driver sin verksamhet för att göra vinst.

Macron var den första kandidaten att ställa upp i ett franskt presidentval utan parti, utan att tidigare ha varit folkvald och med en kort erfarenhet som minister. Därtill avgående ekonomiminister i den illa omtyckta socialistregeringen, som hade fått miljoner fransmän att gå ut och demonstrera. Men alla dessa brister kompenserades med hjälp av Macrons sällsynt goda kontakter med Patrick Drahi. Denne mediemogul, bosatt i Schweiz, grundade telekomjätten Altice, registrerat i Luxembourg, och kontrollerar TV-kanalerna BF-MTV, radion RMC samt tidningarna Libération och L’Express. Macron sägs ha bidragit till att Drahi valdes i stället för Bouygues som köpare till det franska telekombolaget SFR i oktober 2014. 2016 lämnade en av Drahis närmaste rådgivare, Bernard Mourad, SFR för att arbeta med presidentkandidaten Macron. TV-kanalen Canal + tillhör industrimagnaten Vincent Bolloré, vars son Yannick är en nära vän till Macron. Tidningarna Paris Match och Le Journal du Dimanche ägs av Arnaud Lagardère. I egenskap av investment-bankir hade Macron varit gruppen Lagardères rådgivare. Bernard Arnault är majoritetsägare i LVMH, ett holdingbolag för lyxvarumärken, och kontrollerar även tidningarna Le Parisien och Les Echos. Enligt veckotidningen Marianne kunde Macron räkna med Arnaults stöd redan sommaren 2016.

År 2010 köptes dagstidningen Le Monde upp av trion Xavier Niel, Mathieu Pigasse och Pierre Bergé. Xavier Niel är grundaren av telekombolaget Free. Förutom att vara delägare i Le Monde kontrollerar han också tidningen Le Nouvel Observateur. Affärsmannen Pigasse är direktör i banken Lazard. Han äger tidningen Les Inrockuptibles och är delägare i tidningen Huffington Post. Han äger även radiostationen Radio Nova. Slutligen är entreprenören Bergé även en engagerad aktivist för homosexuellas rättigheter. Niel, Bergé, Pigasse tog samtliga tidigt ställning för Macron.

Medias insatser för Macron tog inte bara formen av en allmänt trevlig rapportering om presidentkandidaten. Man banade också vägen för sin favorit genom att torpedera väljarnas favorit, republikanen – och tidigare premiärministern – François Fillon. Med PS:s haveri borde presidentvalet 2017 varit en lätt match för Les Républicains. Men i slutet av januari 2017, samma vecka då Fillon skulle lanserat sin kampanj, hamnade han i blåsväder efter avslöjande uppgifter i tidningen Le Canard Enchaîné. Enligt tidningen hade Fillons hustru Pénélope avlönats i flera år som hans assistent utan att ha utfört något arbete. Det var början på en ”imponerande” rad av avslöjanden. Varje vecka kom nya uppgifter. Allt som det hade tigits om under decennier (fru Fillons ska ha varit betald sedan 1982) läckte nu ut stegvis, frontsida efter frontsida. Det hela resulterade i att Fillon och hans hustru förhördes av en speciell åklagare (Le parquet national financier, PNF) och att en förundersökning inleddes med en – enligt många juridiska experter – osedvanlig hastighet.

Fillon bad om ursäkt och försvarade sig genom att tala om en komplott. Känslan av att det låg någonting skumt bakom den hastigt tillsatta utredningen delades av många väljare. Hur kom det sig att trettiofem års tystnad kring hustruns skenanställning sprack precis veckan innan Fillon skulle starta sin kampanj? Hur kunde hemligstämplade uppgifter från polisförhör hamna direkt på redaktionsborden? Någon hade tydligen bestämt sig för att sabotera högerkandidaten Fillons kampanj. Och målet nåddes. Fem dagar efter de första avslöjandena hade Fillon rasat i opinionsundersökningarna. Enligt siffrorna hade nu en annan person tagit ledningen. Den personen var – just det! – Emmanuel Macron.

Låt oss dock inte vara konspiratoriska. De som hade tagit kontakt med pressen, de där ”obekräftade källorna” som hade så mycket att berätta om Fillon, kunde ju tänkas drivas av ren idealitet och på allvar vara störda över möjligheten att en korrupt politiker skulle bli vald till president. De ville kanske göra Republiken en tjänst genom att upplysa om den ultra-liberale Fillons smussel. Och man kan mycket väl förstå journalisternas iver att sprida sådana explosiva nyheter.

Men – hur kommer det sig att medierna förblev så blyga när det gällde liknande anklagelser mot Marine Le Pen och hennes parti? Påstådda anknytningar till Putin, missbruk av offentliga medel, skenanställningar – varför fick inte allt det här lika mycket uppmärksamhet? Uppenbarligen hade medierna prioriterat Fillon. Det var han som var den främsta måltavlan.

I februari 2017, två månader innan 1:a omgången av presidentvalet, stod det alltså klart. Macron och Le Pen framstod som de två favoriterna. Och väljarna, av vilka de flesta säkert ville undvika att Frankrike skulle riskera att styras av extremhögern, ställdes inför två alternativ. Antingen rösta för en ”liten” kandidat, som inte troddes kunna nå 2:a omgången och därmed öppna för risken att Le Pen slutligen tog hem spelet. Eller prioritera kandidaten med flest chanser att gå vidare i valet, med andra ord Macron. Den nyliberale Macron hade nu även tagit på sig rollen som Republikens försvarare. På så sätt kunde hans kandidatur ta fart och att han i väljarnas ögon trots alla sina brister (framför allt hans ideologiska oklarhet och avsaknad av ett tydligt politiskt program) framstod som det bästa alternativet. Det var han som skulle se till att Le Pen inte vann.

Han behövde inte säga någonting, (vilket han klarade utmärkt). Han var inte Le Pen och det räckte. Under de sista veckorna före valet verkade det dock som om att alltfler väljare inte ville låta sig fångas i en duell mellan Macron och Le Pen. Den 14 april visade en undersökning beställd av Le Monde att Macron och Le Pen visserligen fortfarande var favoriter med 22% men att Jean-Luc Mélenchon och François Fillon låg strax efter med omkring 20% vardera.

”Valet var inte avgjort än!”, var vi många som tänkte. Fillon hade trots allt inte tappat de konservativa väljarnas stöd: gaullister, suveränister eller katoliker. Och Mélenchon hade lockat fram ett oväntat stort antal vänsterväljare som inte vill acceptera att ”there is no alternative”. Allt kändes fortfarande öppet. Hade inte fransmännen 2005 trotsat mainstream-media och det politiska etablissemanget när de förkastade EU:s påtvingade nyliberalism? Men den 7 maj på kvällen hände likväl det som alla hade väntat sig sedan månader. Elitens agenda representerad av namnet Macron hade segrat.

 

NOTER

[1] Pierre Poujade (1920-2003) var en fransk politiker, som i mitten på 1950-talet grundade rörelsen l’Union de défense des commerçants et artisans (Unionen för försvar av handlare och hantverkare). Rörelsen karakteriserades av sina motståndare som småborgerlig och populistisk.

[2] Eugène de Rastignac är en fiktiv gestalt, som uppträder i en rad romaner i Balzacs Den Mänskliga Komedin. I romanen Le Père Goriot (Pappa Goriot) från 1835 har han en huvudroll. Rastignac är hos Balzac urtypen för den framgångsrika strebern som når sitt mål tack vare intelligens, charm, stöd av inflytelserika societetsdamer och en brinnande vilja att lyckas.

[3] Om detta tal kan den intresserade läsa på bloggen ”Lindbom på franska”, http://www.lindbompafranska.se/2012/01/francois-hollandes-stora-tal/

[4] École Nationale d’Administration (ENA) grundades 1945 i Paris av Charles de Gaulle och Michel Debré. Numera har skolan sitt säte i Strasbourg.