Moa och bildkonsten
PETER EKSTRÖM
Peter Ekström är född 1954 och bor i Järle strax utanför Örebro. Han är konstnär och skribent – just nu aktuell med boken ”Att tänka med ögonen. Vad pågår egentligen på konstskolorna?” Han tillhör också redaktionen för webtidskriften Kulturdelen.com. Peter Ekström har även medverkat i tidigare nummer av Förr och Nu nr 4:2018
Det är inte ovanligt att kulturskapare uttrycker sig i flera olika konstformer. Michelangelo skrev sonetter när han inte skulpterade, Goethe tecknade och målade mellan skrivandet och forskandet, Marie-Louise Ekman växlar mellan scenkonst och bildkonst och Joni Mitchell både målar och gör musik. Listan kan göras mycket lång. Kanske kan det tolkas som att ”skaparådran” inte är begränsad till enstaka uttryck. I den bästa av världar är behovet av att uttrycka sig själva drivkraften – det enskilda ämnet får avgöra vilken form uttrycket ges. Men i vår värld spelar självklart tillfälligheter, konventioner, tillgång till material och annat också in.
Det finns anledning att tro att de flesta kulturskapare har denna mångsidighet. En del gör den till del av sitt offentliga yrkesutövande. Andra håller undan sidoverksamheterna och kallar dem avkoppling, tidsfördriv eller hobby och begraver resultaten i någon byrålåda. Det kan hänga ihop med att det är mycket sällsynt att en kulturskapares olika uttryck står på samma nivå. Det förekommer men det händer också att de riktigt kända smickras att visa upp sitt andra skapande – med bedrövligt resultat.
Trädgårdsskötsel brukar inte betraktas som en konstform men visst är det ett slags skapande syssla. För Moa Martinson var trädgården runt huset där hon bodde antagligen något som upptog hennes uppmärksamhet i mycket högre grad än en annan skapande sidosyssla som hon hade – måleriet.
Att hennes man under åren 1929-1941, Harry Martinson, målade och tecknade vid sidan av sitt författarskap har fått viss uppmärksamhet, men att Moa Martinson också uttryckte sig genom måleri är inte välkänt. [Bild 1]
I Kerstin Engmans biografi Moa Martinson Ordet och kärleken (1990) nämns ingenting om att Moa Martinson målade och knappast inget om bildkonst alls. Likadant är det i Ebba Witt-Brattströms avhandling Moa Martinson Skrift och drift i trettiotalet (1988). Där förekommer hon visserligen på bild med en gitarr, men inget skrivs om vare sig musik eller bildkonst.
Harry Martinson tecknade och målade antagligen ganska regelbundet sedan barndomen. Men ett slags omstart för honom och eventuellt en nystart för Moa Martinson kan ha skett tillsammans. Litteraturvetaren Ingvar Holm citerar ett reportage i veckotidningen Idun från 1932: ”’Stugans fönster äro små men storskogen och markens blomster har flyttat in, inte bara som doftande verklighet utan också i form av målningar som pryda väggarna. –Vintern med sin färglöshet är ju så ledsam, vi hade ingen annan råd än att börja syssla med färg.’ De sista orden var enligt intervjuaren sagda av Moa Martinson. Både Harry och Moa Martinson målade den vintern.” [1] [Bild 2]
Året efter att Moa och Harry Martinson gifte sig 1929 verkar Harry Martinsons måleri ha tagit fart. Så här skriver Ivar Lo-Johansson i sina memoarer:
”Harry Martinson tillgrep i sin glädje också andra sätt att uttrycka sig än skrivandet. Han målade tavlor. Som ett barn började han rita och färglägga vad som kom för honom och på det material han i en hast fick tag i. Från 1930 och några år framöver målade han massor av tavlor. Det var mest olja eller vattenfärg på pappstycken eller ritpapper och mera sällan på duk. Han gjorde en mängd teckningar i tusch som föreställde gräs och blommor. Hans oljor var kanske inte så märkliga, det märkliga var att det var han, som hade målat dem. Han skänkte bort bilderna vartefter de blivit färdiga. Jag fick flera, kanske tillsammans ett dussintal. Bland dem fanns ett självporträtt som mig veterligt var det enda han utförde. Det var bilden av en eldare med fyrluckorna och manometern bakom sig. Moa började lite senare som omväxling till skrivandet också att måla tavlor som inte var stort sämre. Det var en hobby för bägge. De kunde börja uppträda som människor som inte längre så noga behövde se på slanten.” [2] [Bild 3]
Liksom Ivar Lo-Johansson umgicks Harry Martinson gärna med bildkonstnärer. Ingvar Holm frågade varför och han svarade: ”Naturligtvis var det målarna och inga andra som jag kunde umgås med. Författarna var alldeles för fina och lärda – dem vågade man inte närma sig. […] Annat var det med konstnärerna: Vi talade samma språk – faktiskt det tungomål som också talades vid pannorna i eldarrummen. Det var enkelt och rakt. Och i Göteborg stod vi i samma kö till soppköken.” [3]
Under tiden som Harry och Moa Martinson levde tillsammans i torpet Johannesdal fanns ofta bildkonstnärer i deras umgänge. Bland dem var till exempel Sven X-et Erixon, Bror Hjorth, Ragnar Sandberg och Siri Derkert.
Kanske Harry Martinson njöt mer av deras sällskap än Moa Martinson som ibland ville distansera sig från bohemliv. Möjligen var Siri Derkert ett undantag. Både hon och Moa Martinson hade vistats på Medborgarskolan Fogelstad och hade kanske därför vissa band. Konsthistorikern Rolf Söderberg skriver om Siri Derkert: ”Sin största insats för Siri gör nu Naima [Wifstrand] och Ninnan [Santesson] genom att lossa henne från isoleringen i Lillstugan och introducera henne i debattcirklar av radikal art. De lär 1937 känna Moa Martinson och fängslas av hennes kamplust.” [4] Siri Derkert planerade att göra ett porträtt av Harry Martinson. Det blev aldrig av. Men hon gjorde ett flertal porträtt av Moa Martinson. [Bild 4]
Moa Martinsons konst finns inte samlad och är inte beskriven. Omfattningen av hennes produktion är okänd. Såvitt det är bekant har hennes verk aldrig ställts ut. Harry Martinsons bildkonst har dock fått uppmärksamhet. När Ivar Lo-Johansson dog 1990 testamenterades hans konstsamling till Moderna Museet. Donationen, som visades på museet, innehöll ett flertal verk av Harry Martinson, bland annat självporträttet som eldare. 2004 gjordes en utställning på Waldemarsudde med verk av Harry Martinson och några av hans samtida konstnärer.
Både Harry Martinson och Moa Martinson var självlärda som bildkonstnärer. Det är möjligt att de fick tips av sina konstnärsvänner men knappast någon regelrätt undervisning. Harry Martinsons måleri kan beskrivas som expressionistiskt med en naiv ton och surrealistiska inslag. På 1930-talet skulle man säkert ha använt termen primitivistisk – något som den gången hade en positiv klang. Hans teckningar är oftast naturlyriska och detaljerade. [Bild 5]
Från det lilla som finns att se av Moa Martinsons bildkonst är det svårt generalisera. En landskapsmålning från torpet i Johannesdal som hänger i Ösmo bibliotek visar i alla fall inte på någon nybörjaraktig försiktighet. Den tyder på en viss vana vid uttrycksformen och har ett medvetet färgval och en mycket vital penselföring. [Se Bild 2]
Noter
[1] Ingvar Holm, Harry Martinson i målarnas mitt, Carlsson Bokförlag 2004.
[2] Ivar Lo-Johansson, Tröskeln, Bonniers 1982.
[3] Ingvar Holm, Harry Martinson i målarnas mitt, Carlsson Bokförlag 2004.
[4] Rolf Söderberg, Siri Derkert, Sveriges Allmänna Konstförening 1974.