Moskoviten recension

Recension

 

Moskoviten – och vi

Av Anders Persson

 

Anders Persson. Foto: Eduard Podgaiskij

Anders Persson, forskare i meteorologi och kännare av rysk historia, recenserar historikern Kari Tarkiainens 2017 utgivna bok Moskoviten – Sverige och Ryssland 1478-1721, ett verk som delvis fått honom att ”se gamla företeelser och invanda begrepp i ett nytt ljus.

Kari Tarkiainens bok Moskoviten – Sverige och Ryssland 1478-1721 (Svenska Litteratursällskapet i Finland, 2017) är en bok som har givit mig upprepade aha-upplevelser, en bok som har fått mig att se gamla företeelser och invanda begrepp i ett nytt ljus. Jag avser inte bara Sveriges förhållande till Ryssland, utan som helhet österut.

När Järnridån föll och Sovjetunionen imploderade minns jag att jag tänkte att vi nu borde rensa borden från alla kartor över Europa som använts sedan 1945, kanske ända sedan 1917. De hade visat ett ”Östeuropa” och ett ”Västeuropa” som stod i harnesk mot varandra på var sin sida om en ”järnridå” eller ”cordon sanitaire”. Kanske var kartor från 1700-talet mer relevanta för att förstå samtiden och vad som skulle komma?

Ty det som legat förborgat under historiens damm var det faktum att mitt eget land, till skillnad från Danmark och Norge, men i likhet med Finland, egentligen alltid tillhört Östeuropa, visserligen dess västligaste del, men ändå Östeuropa.

Sant är att den kulturella påverkan har mest kommit till Sverige från Västeuropa, i synnerhet Frankrike. Det tyska inflytandet var gällande under Hansan, den korta tid som det moderna Tyskland var en stormakt, 1871-1918, var alltför kort. Efter 1945 tror jag att Sverige påverkat Tyskland mer än tvärtom.

Men det har varit i öster som genom historien de flesta av Sveriges avgörande politiska, militära och delvis ekonomiska intressen avgjorts. Finland är fortfarande det land som liknar oss mest, ett slags Öst-Sverige. Swedbankaffären påminner om den gamla svenska politiken i Baltikum och Polen har återtagit sin gamla roll som ömsom bundsförvant, ömsom konkurrent.

Titel: MoskovitenSverige och Ryssland 1478-1721

Författare: Kari Tarkiainen

Antal sidor: 484

Förlag: Svenska Litteratursällskapet i Finland 2017

ISBN: 978 951 583 412 6

 

Man kan också vända på steken och se Sverige som ett Lill-Ryssland, där Göteborg utgör en parallell till S:t Petersburg, ett lyckat försök att mellan fientliga territorier nå ut till Västerhavet. Och utgör inte kornboden Skåne vårt eget lilla Ukraina?

Sådana här tankar och förflugna spekulationer infinner sig när man läser Kari Tarkiainens bok, som täcker perioden 1478-1721. Det sista årtalet känner nog många igen som freden i Nystad efter Stora Nordiska Kriget, då Sverige upphörde att vara en stormakt, Ryssland kom i dess ställe och S:t Peterburg hade redan i över 15 år varit under  uppbyggnad.

Men årtalet 1478? Mindre omtalat hos oss, men nästan lika betydelsefullt: året då Moskva underkuvade sin främsta konkurrent Novgorod och blir Rysslands huvudstad under de kommande 240 åren.

Det intressanta med Novgorod (söder om nuvarande S:t Petersburg) och dess ”systerstad” Pskov (vid gränsen till nuvarande Estland) är att deras styrelseskick var nordiskt ”viking-aktigt” med valda ledare och något slags elementärt folkstyre. Detta krossades med Moskvas intervention. Moskvas status ökade 1453 med Konstantinopels (nuvarande Istanbuls) fall. Dess roll som ”andra Rom” kunde nu tas över av Moskva.

En stor del av de svensk-ryska relationerna under perioden handlar om huruvida de svenska lutheranerna kunde acceptera den ryska ortodox tron som varande ”kristen”. Detta var en högst politisk fråga. Det är dråpligt att följa hur i tider när Sverige var i konflikt med Polen den ryska ortodoxin ansågs som en kristen bundsförvant mot de förtappade polska katolikerna!

Överhuvudtaget har jag fått revidera min lite ytliga bild av ett ständigt krig mellan Ryssland och Sverige under den här tiden. Det förekom långa perioder av goda relation och – som Tarkiainen kallar det – ”fredlig samexistens” mellan de två makterna. Författaren är ganska pigg på att krydda framställningen med att alludera till vår tid. Det har den fördelen att läsningen blir mer spännande och man blir klar över likheterna med vår tid, samtidigt som man oroas lite av att han driver likheterna för långt. På sid. 57 heter det t.ex. ”Det fanns kretsar i Finland som förespråkade krigspolitik, och samtidigt andra som stödde fredslinjen.” Låter som sent 1930-tal – eller kanske idag?

Ett problem som också behandlas utförligt, och är lika aktuellt idag som då, är frågan om språkförbistringen. De ryssar man hade kontakt med talade bara i undantagsfall tyska, franska eller latin och problemet att ha tillgång till goda tolkar var lika stort som det verkar vara idag.

En annan likhet med nutiden var förekomsten av ryska ”överlöpare” som lika ofta var värdefulla kunskapskällor som desinformativa. Som väl var skaffade sig den tidens svenska makthavare kunskaper om Ryssland ur bästa tänkbara material. Den genomgång av svenska beskrivningar av Rysslands historia, ekonomi, kultur etc., som under denna tid utarbetades i Stockholm, är imponerande. Tarkianen gör också den reflektionen, sakkunnig som han är efter årtionden på Riksarkivet och Kungliga Biblioteket, att detta svenska material utgör en guldgruva för all världens historiker. Tyvärr är många av skrifterna på svenska, men det största hindret verkar vara att amerikanska, europeiska och ryska historiker har svårt att tänka sig att lilla Sverige skulle kunna ha något att erbjuda forskningen.

Tarkianen ägnar stort utrymme åt ”rysskräcken” och alla föreställningar om ryssen som ”förskräcklig” och ”opålitlig”.  Mot bokens slut går han på flera sidor systematiskt igenom alla tillmälen som tillvitades ryssarna vid den här tiden:

grova, plumpa, barbariska, bristande i civiliserade umgängesvanor, stolta, spotska, illfundiga, falska, lögnaktiga, trolösa och bedrägliga.

Allt detta var nog det som sades – men vad sade ryssarna om svenskarna? Och hur brukade den svenska propagandan karakterisera danskarna? Och vad brukar småfolk som är offer för starkare makter kalla dem? De fula benämningar som svenskarna kletade på ryssarna på 1500-talet är det nog många folk ute i världen som idag använder om amerikanarna.

En högst intressant och läsvärd bok med andra ord, kanske mest i de delar som handlar om när Sverige inte var i krig med Ryssland utan hade normala relationer. För mig var kapitlet om de ryska köpmännen i Stockholm en ögonöppnare och än mer följderna av de hemvändande svenska krigsfångarna efter 1721. Tvärtemot vad man kunde vänta sig gav de en, emot sin tids föreställningar, positiv bild av Ryssland, ryssarna och den ryska kulturen.

Till slut förvånar det mig att denna bok som utgivare bara har Svenska Litteratursällskapet i Finland – är det inget svenskt förlag som känt sig hågat att gå in som partner? Eller är det idag alltför kontroversiellt att ifrågasätta förutfattade meningar om ryssar, även om schablonerna är 500 år gamla?