När Frankrike bröt samman, del II

När Frankrike bröt samman om William L. Shirers storverk “The Collapse of the Third Republic”. Del II.

av Per-Olov Käll

Per-Olov Käll fortsätter här sin genomgång av den amerikanske journalisten och historikern William L. Shirers (1904-1993) stora verk om den franska Tredje republikens undergång, ”The Collapse of the Third Republic”, som utgavs 1969. Till skillnad från Shirers viktiga arbete om Hitler-Tyskland, ”Tredje rikets uppgång och fall” (1960), har boken om Tredje republiken aldrig översatts till svenska. En viktig anledning till att Shirers verk alltjämt är så intressant – förutom att han hanterade en högst levande penna – är att han själv under långa perioder arbetade som journalist i både Frankrike och Tyskland och med egna ögon kunde följa de dramatiska skeendena.  

Krigsåren 1914-1918

På samma sätt som 1940 inleddes den tyska huvudattacken längs en front där de franska generalerna minst väntade det. Visserligen hade de i god tid varnats för var någonstans tyskarna troligen skulle slå till men trodde inte på varningarna. Därtill närde de egna planer på en mäktig offensiv, som skulle inledas på platser som de själva skulle välja. (Shirer, sid 120)

Den tyska generalstaben var inför Första världskriget inställd på en snabb seger över Frankrike.  Att kriget i historieskrivningen skulle komma att kallas för ett världskrig visste man naturligtvis inte – än mindre att det skulle kallas för det första världskriget. Den snabba segern skulle ske genom den plan för krigföringen, vars riktlinjer dragits upp av den tyska generalstabens chef greve Alfred von Schlieffen (1833-1913). Denna så kallade Schlieffenplan utarbetades för att Tyskland skulle kunna uppnå seger i ett förväntat tvåfrontskrig mot de två huvudmotståndarna Frankrike och Ryssland, där dock Ryssland bedömdes vara den svagaste av dem. Den stora tyngden av de tyska stridskrafterna, närmare 90 procent, sattes därför in mot Frankrike. Den tyska generalstaben hade emellertid gjort felbedömningen att Frankrike av år 1914 skulle bli en lika lätt match som det hade visat sig vara 44 år tidigare i 1870 års tysk-franska krig. Sex veckors krig borde räcka, ansåg man inom staben, för att tvinga Frankrike på knä. I verkligheten kom som bekant kriget att utveckla sig helt annorlunda. Det skulle bli oerhört mycket blodigare, oerhört mycket mer förbittrat och utdraget än någon av de krigförande länderna hade kunnat föreställa sig. När parterna omsider möttes i Versailles för fredsförhandlingar (alltid detta Versailles!) hade det av Bismarck skapade kejserliga Tyska riket upphört att existera och detsamma gällde den kejserliga dubbelmonarkin Österrike-Ungern.  Vad Ryssland beträffar hade det genomgått en revolution, eller rättare sagt två revolutioner, där den första så kallade februarirevolutionen 1917 innebar att tsarväldet störtades och den därpå följande oktoberrevolutionen ledde till att världens första socialistiska republik benämnd Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken – från 1922 omdöpt till Sovjetunionen – upprättades.  Denna statsbildning skulle komma att sätta sin prägel på världspolitiken under drygt sjuttio år.

Kärnan i Schlieffenplanen, som i princip låg färdig och utarbetad redan 1905, bestod i att koncentrera en överväldigande militär styrka i ett anfall genom Belgien längs sträckan Liège-Namur och därefter pressa på västerut mot Engelska kanalen. Väl där skulle anfallet ändra riktning och i nästa etapp stöta mot sydöst mot Paris och vidare mot de franska fortifikationerna längs gränsen mot Alsace och Lorraine, som vid denna tidpunkt genom fredsförhandlingarna efter 1870 års krig i huvudsak tillhörde Tyskland (som Elsass-Lothringen). Att planen utgjorde ett flagrant brott mot Belgiens neutralitet, som Tyskland högtidligt lovat att slå vakt kring, besvärade varken Schlieffen eller den tyska statsledningen.

Schlieffen avled 1913 och efterträddes av general Helmuth von Moltke, brorson och namne till den preussiska marskalk som år 1870 lett det framgångsrika fälttåget mot Napoleon III. Den nya befälhavaren modifierade på ett antal punkter den av Schlieffen utarbetade planen. Militärhistoriker har länge diskuterat om dessa förändringar i verkligheten försvagade planen och därigenom bidrog till Tysklands nederlag.

Det hör till saken att den franska militärleningen var väl insatt i tankegångarna bakom Schlieffenplanen, som givetvis var avsedd att hållas hemlig. Orsaken var att en officer vid den tyska generalstaben hade låtit sälja planens innehåll till fransmännen. Dessa var dock osäkra på om den just inhandlade militära informationen utgjorde den plan som den tyska generalstaben verkligen avsåg att följa eller om det rörde sig om fejkad information, med andra ord en krigslist. Om de historiska tolkningar som på senare tid gjorts av Dreyfus-affären (som beskrevs i del I av denna artikel) är riktiga, nämligen att Dreyfus blev ett bondeoffer för ett den franska krigsledningens av allt att döma framgångsrika försök att föra tyskarna bakom ljuset genom att till Tyskland via den säregna majoren Ferdinand Esterházy saluföra oäkta militärhemligheter; då är det lätt att förstå samma krigslednings misstänksamhet mot äktheten hos de tyska uppgifterna! Till sist anslöt sig flertalet inom den franska generalstaben under ledning av general Joffre till åsikten att det mest troliga tyska anfallsscenariot inte bestod i ett anfall genom Belgien i norr utan genom Lorraine i nordost.

Frågan om hur den tyska strategin såg ut var givetvis ingen underordnad detalj för den franska krigsplaneringen. Om Tyskland, som Joffre och hans kolleger räknade med, skulle gå till anfall genom Lorraine tedde sig en förekommande fransk motoffensiv i motsatt riktning som en lockande strategi. Detta blev också i huvudsak innehållet i den år 1913 utarbetade franska krigsplanen, Plan XVII. Planen var starkt optimistisk: inom loppet av några få veckor beräknades de franska styrkorna ha nått fram till Rhen och återerövrat Alsace. Planen, som lämnade den västra halvan av gränsen mot Belgien nära nog obefäst, var dock inte oomstridd. Vissa officerare varnade för att en stor fransk offensiv i krigets inledning kunde bädda för ett nederlag. Detta höll så när på att inträffa då Tyskland den tredje veckan i augusti 1914 inledde sitt stora anfall genom Belgien. Den franska Femte armén och den begränsade brittiska expeditionsstyrkan kunde inte göra mycket annat än att snabbt slå till reträtt inför en förkrossande övermakt.

Det tycktes nu – i varje fall trodde den tyska krigsledningen det – som att en snabb seger över Frankrike låg inom räckhåll. Den tyska krigsmakten var på väg att upprepa 1870 års framgång, och den Första armén under general von Kluck kunde från sin framskjutna position i klart väder redan skönja Eiffeltornets topp vid horisonten. Då inträffade en remarkabel vändning av krigslyckan. Denna vändning har gått till historien som ”miraklet vid Marne” (le miracle de la Marne), eller mer exakt som (det första) slaget vid Marne. Slaget utkämpades mellan Frankrikes illa tilltygade Femte armé, förstärkt av den begränsade brittiska expeditionsstyrkan, och den anfallande tyska hären och pågick mellan den 5 och 12 september 1914 vid floden Marne, en av Seines bifloder öster om Paris. Slaget blev oerhört blodigt och det har beräknats att båda sidor led förluster i storleksordningen en halv miljon man. Det sammanlagda antalet döda på båda sidor uppges ha överstigit hundra tusen.

Den överraskande segern för Frankrike tedde sig för samtiden som nära nog ett gudomligt ingripande. Filosofen och Nobelpristagaren i litteratur Henri Bergson gjorde jämförelser med de mirakel som legenden tillskrivit upprorskvinnan Jeanne D’Arc (även kallad Jungfrun av Orléans, 1412-1431). I verkligheten handlade det dock om farligt utdragna frontlinjer och ett underdimensionerat stöd för den vänstra flanken. Shirer framhåller den viktiga roll som den franske överbefälhavaren Joseph Joffre (1852-1931) spelade för utgången av slaget. I krigets inledning hade Joffre varit medansvarig till flera av de felbedömningar den franska militärledningen gjort sig skyldig till, men när krisen blev akut visade han sig som den kallblodiga och skickliga officer han var; därtill som en som i farans stund – liksom en gång Napoleon Bonaparte – förmådde ingjuta tro på segern hos sina soldater. Inne i Paris spelade general Joseph Galliéni en viktig roll genom att skaka fram trupper till stadens försvar, trupper som sedan transporterades med hjälp av taxibilar till fronten vid Marne. För att höja stridsmoralen lät han på husväggarna runt om i staden anslå ett plakat med följande text:

Medlemmarna av Republikens regering har lämnat Paris för att ge en ny impuls till det nationella försvaret. Jag har mottagit ordern att försvara Paris mot invasion. Denna order avser jag att genomföra till slutet. GALLIÉNI (Shirer, sid 125)

 

 

 

 

 

 

 

Generalerna Joffre (t.v) och von Moltke. [Källa: Bibliothèque nationale de France]

 

 

Den 14 september, några dagar efter nederlaget vid Marne, avskedades chefen för den tyska generalstaben, Helmuth von Moltke, som hade utlovat seger inom sex veckor. Till en början hade det sett ut som om löftet skulle infrias men Joffre hade förmått retirera i god ordning och utan förluster i krigsfångar. Vid Marne var han redo att möta det tyska anfallet med en i huvudsak intakt fransk armé tillsammans med en visserligen utpumpad men tapper brittisk expeditionsstyrka. Moltke hade alltför sent insett att de tyska generalerna, övermodiga av de inledande framgångarna, underskattat Joffres militära skicklighet.

Utgången av det första slaget vid Marne i september 1914 (ett andra slag om Marne utkämpades i juli 1918, se [1]) avgjorde inte slutgiltigt Först världskriget – lika litet som hejdandet av operation Barbarossa, Hitlertysklands överfall på Sovjetunionen, utanför Moskva i december 1941 avgjorde Andra världskriget. Likväl var dessa två slag betydelsefulla på längre sikt genom att den tyska blixtkrigsstrategin misslyckades och Tyskland trots ihärdiga ansträngningar inte förmådde återta initiativet, (även om det så när hade lyckats i det ovan omnämnda 2:a slaget vid Marne). Krigen övergick därmed i en fas där utgången kom att bestämmas av de stridandes uthållighet och tillgången på militära och civila resurser. För Tysklands del innebar det att man ställdes inför en övermakt av allierade stormakter, Förenta Staterna inte minst, mot vilka man inte kunde segra i ett utdraget krig. Efter de allierades framgång vid Marne övergick som bekant Första världskriget (La Grande Guerre , Det stora kriget, som man kallade det innan man visste att det skulle komma ett till) i Europa till ett tröstlöst skyttegravskrig, där miljoner unga män gick en förtidig död till mötes och där oräkneliga gravkors och minnesmärken runt om på kontinenten alltjämt påminner oss om den bottenlösa tragedin.

Versaillesfreden och Tysklands krigsskadestånd 1919-1932

Klockan 5 på morgonen den 11 november 1918, i en liten glänta i Compiègneskogen i kommunen Rethondes, undertecknade Tyskland vapenvilan i en järnvägsvagn tillhörande marskalk Foch [2]. Klockan 11 upphörde striderna och i de allierades huvudstäder dånade kyrkklockorna ut sitt segerbudskap som bland massorna hälsades med vild glädje över att freden äntligen hade anlänt och massakrerandet fått ett slut. Krigshandlingarna hade kostat Frankrike 1 357 800 i döda, 4 266 000 i sårade och 537 000 som förlorats genom krigsfångenskap eller saknades – det vill säga 73 procent av de 8 410 000 som inkallats för att försvara landet. Den nordliga tredjedelen av Frankrike låg i ruiner efter fyra års strider och genom avsiktlig skövling från tyskarnas sida, nationens statskassa var tömd och krigsskulden så stor att den nästan inte gick att beräkna. (Shirer, sid 133)

Det Europa som reste sig ur krigets aska skilde sig mycket från det som 1914 entusiastiskt marscherat ut i kriget. I Tyskland, som bar ett stort ansvar för krigsutbrottet, utbröt i november 1918 en revolution, som pågick i nästan ett helt år och resulterade i uppkomsten av den så kallade Weimarrepubliken [3]. Revolutionens upptakt var en revolt bland förbittrade matroser i Wilhelmshaven den 29 oktober, ett uppror som snabbt spred sig över Tyskland. Den 9 november tvangs Wilhelm II att avsäga sig såväl Tyska rikets kejsarkrona som den preussiska kungakronan. Senare samma dag proklamerade den socialdemokratiske statssekreteraren Philipp Scheidemann Tyskland som en republik. Dagen därpå satte sig Friedrich Wilhelm Viktor Albert von Preußen, kusin till Storbritanniens kung George V och till tsar Nikolaj II av Ryssland samt barnbarn till Drottning Viktoria av England och Prins Albert, på ett tåg som förde honom till det neutrala Holland. Där slog han sig ner i Doorn, en liten stad i landets mitt och där kom han att stanna resten av livet.

Franskt vykort, ca. 1915. Tysklands kejsare Wilhelm II försöker äta världen men finner den alltför hård. [Källa: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/6b/Guerre_14-18-Humour-L%27ingordo%2C_trop_dur-1915.JPG]

Den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern, som övermodigt inlett kriget genom sin krigsförklaring mot Serbien den 28 juli 1914, visade sig i verkligheten vara en koloss på lerfötter [4]. Ur spillrorna av den havererade personalunionen mellan kejsardömet Österrike och kungadömet Ungern reste sig inte bara dessa länder som självständiga nationer utan även de nya statsbildningarna Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Andra skärvor av det havererade kejsardömet tillföll Polen, som nu återuppstod efter att ha varit försvunnit sedan det sena 1700-talets styckning av landet mellan Ryssland, Preussen och Österrike-Ungern.

Den förändring som långsiktigt fick störst betydelse var dock sannolikt den som inträffade i Ryssland. I februari och oktober (enligt den då i Ryssland gällande julianska kalendern – mars och november enligt den gregorianska västeuropeiska) 1917 genomgick landet två revolutioner. I den första, som väl enklast kan beskrivas som en ”borgerlig demokratisk revolution”, störtades tsar Nikolaj II. I den andra grep det av Lenin ledda bolsjevikpartiet makten och upprättade världens första socialistiska stat, Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken (Ryska RSFS). Denna stat representerade otvivelaktigt något historiskt nytt genom att den dels hävdade arbetarklassens och det kommunistiska partiets ledande roll i samhället och teoretiskt åberopade sig på Marx, Engels och Lenins läror. Den nya regimen, som kommit till makten under parollen ”Fred, jord och bröd!”, inledde omedelbart fredsförhandlingar med Tyskland och i mars 1918 undertecknades i Brest-Litovsk fredsfördraget mellan Centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern, Bulgarien och Osmanska riket) och Ryska RSFS. Den nya staten, som 1922 ändrade namnet till Socialistiska rådsrepublikernas union (Sovjetunionen), kom att bestå i 74 år och visade sig stark nog att både inledningsvis kunna stå emot och sedan militärt besegra Hitler-Tyskland under Andra världskriget. Detta var en historiskt avgörande insats från Sovjetunionens sida. Man bör komma ihåg att Frankrike och Storbritannien knappast på egen hand hade klarat av att besegra Tyskland under Första världskriget – särskilt inte efter det ryska utträdet i Brest-Litovsk – utan det var först med Förenta Staternas inträde i kriget 1917 som balansen slutligen kom att väga över i Ententens favör. I båda världskrigen bestämdes Förenta Staternas interventioner givetvis av dess egna långsiktiga intressen. Medan man i det första kriget förhindrade att Europa blev en av Tyskland dominerad kontinent, förhindrade man i det andra att Västeuropa hamnade under kommunistisk dominans. Men priset blev högt. Efter Andra världskriget blev Västeuropa – och har i stort förblivit – en kontinent som militärt, och i betydande utsträckning även politiskt, är underordnad USA:s och Natos intressen. Något som EU knappast har förmått ändra på.

William Orpen (1878-1931), ”Undertecknandet av freden i Spegelsalen, Versailles, 28 juni 1919”, olja på duk. [Källa: Imperial War Museum Collections: Webpage]

Den 18 januari 1919 öppnades fredskonferensen i Klocksalen (Salle de l’Horloge) i det franska utrikesdepartementet vid Quai d’Orsay i Paris, dit 70 delegater från 27 nationer hade begivit sig. Redan från början gjorde den franske finansministern Louis-Lucien Klotz och den brittiske premiärministern Lloyd George klart att Tyskland måste betala för den förstörelse det förorsakat i Belgien och norra Frankrike. Vidare insisterade överbefälhavaren för de allierade styrkorna, marskalk Ferdinand Foch, på att Tysklands gräns skulle flyttas till östra Rhenstranden för att underlätta för det franska försvaret. Den sista punkten var sannolikt den för Frankrike viktigaste men möttes av liten förståelse från både Lloyd Georgs och den amerikanska presidenten Woodrow Wilsons sida. Enligt Shirer kan detta ha berott på de anglo-sachsiska politikernas bristande kunskaper om Europas, inte minst Frankrikes, historia. Istället erbjöd sig Storbritannien och USA att garantera Frankrikes gränser mot framtida attacker från Tyskland. Detta erbjudande kommenterades av marskalk Foch på följande sätt:

-Om vi [Frankrike] inte håller Rhen finns det ingen neutralisering, ingen nedrustning, ingen skriven klausul av något slag som kan hindra Tyskland från att attackera oss över den och ge dem övertaget. Ingen hjälp skulle hinna fram i tid vare sig från England eller Amerika för att rädda Frankrike undan ett fullständigt nederlag.

Ord som i maj 1940 visade sig profetiska.

Det brittisk-amerikanska erbjudandet om en garanti rann dock ut i sanden, och med undantag av återförandet av Alsace-Lorraine (Elsass-Lothringen) till Frankrike lämnades Tysklands gränser förhållandevis intakta. I själva verket var Tyskland, som ju hade stridit på främmande territorier, efter kriget enligt Shirer på det hela taget i bättre ekonomiskt och industriellt skick än Frankrike.

Konferensen rullade emellertid på och när frågan om Tysklands krigsskadestånd kom upp tycks Frankrike ha skött dessa förhandlingar med förbluffande oskicklighet. Å ena sidan begärde man att Tyskland skulle betala för den materiella förstörelse man åstadkommit – vilket var rimligt – men drev samtidigt krav, som skulle hålla Tyskland ekonomiskt svagt. Det innebar en motsägelse som fick till resultat att Frankrike i slutändan bara fick ut en liten del av vad man enligt fredsöverenskommelsen var berättigad till. Överdriven girighet ledde också till att de ekonomiska kraven på Tyskland trissades upp både från fransk och brittisk sida och bidrog till att återuppväcka den gamla tyska aversionen mot dessa länder. Tyskland gavs därigenom möjligheten att åter se sig självt som isolerat och omgivet av illasinnade makter [5].

Den 28 juni 1919 undertecknades fredsfördraget i Versailles och – med de tillägg som tillkom i april 1921 – ålades Tyskland att betala ett krigsskadestånd av 132 miljarder guldmark (= 33 miljarder US-dollar) av vilka 52% skulle tillfalla Frankrike. Fördraget stipulerade att betalningen skulle utgå med en halv miljard dollar per år plus ett belopp i guldmynt eller i varor motsvarande 26% av Tysklands export. Dessa summor hade Tyskland ingen möjlighet att betala. Paradoxalt nog kunde man därigenom undandra sig (i betydande utsträckning) att betala över huvud taget. Historiskt framstår Versaillesfördraget som ett den politiska kortsynthetens – för att inte säga dumhetens – tragiska manifest.

 

 

Versaillesfördraget från den 28 juni 1919 (engelsk version).

[Källa: http://muse.aucklandmuseum.com/databases/Muscat/19338.detail]

 

De tyska försöken att smita ifrån notan av tvang den franska regeringen att reagera. I januari 1923 lät premiärminister Raymond Poincaré franska trupper ockupera Ruhr, Tysklands (dåvarande) ekonomiska hjärta. Ockupationen, som i och för sig inte stred mot Versaillesfördraget i den situation som uppstått genom att Tyskland inte fullföljde sina åtaganden, väckte en våg av protester runt om i världen. I Tyskland lät regeringen själv bekosta en generalstrejk bland Ruhrarbetarna och kolgruvor och stålindustrier stängdes. Samtidigt inledde den tyska regeringen en avsiktlig sänkning av valutans (markens) värde genom att sätta full fart på sedelpressarna. Denna manipulation, som givetvis lättade den tyska skuldbördan, framkallade samtidigt en hyperinflation och ledde till att stora delar av det tyska folket i ett slag förlorade sina besparingar och ruinerades. Poincaré svarade nu genom att skicka franska och belgiska ingenjörer och arbetare till Ruhr, vilka i viss utsträckning lyckades få igång den industriella produktionen igen och kunde inhösta en del pengar. Inför risken att kanske permanent förlora Ruhr till Frankrike vek sig efter några månader den Tyska regeringen, blåste av det passiva motståndet och återupptog i september förhandlingarna om krigsskadeståndet. Inflytelserika röster i Frankrike, bland dem republikens president Alexandre Millerand, hävdade att Frankrike nu borde tvinga Tyskland att överlåta delar av Ruhrområdets industrier på Frankrike, ett förslag Poincaré dock vägrade att ställa sig bakom. Som den principfasta jurist han var ansåg han att vad frågan gällde var att tvinga Tyskland att efterleva det fördrag det självt hade signerat – inte att stjäla tyska tillgångar.

Den politiska farsen runt Versaillesfördraget fortsatte likväl. Nya överenskommelser (Dawesplanen 1924, Youngplanen 1929) hade lika liten inverkan på den tyska betalningsviljan som de föregående. 1931, när den ekonomiska världskrisen var ett faktum, begärde USA:s president Hoover ett moratorium för alla utbetalningar av krigsskadestånd och i juli 1932 ingick Frankrike, Storbritannien och Tyskland i Lousanne en överenskommelse om att sätta punkt för Versaillesfördraget. (Överenskommelsen ratificerades aldrig men kom att gälla i praktiken.) Vid denna tidpunkt hade Tyskland av de från början stipulerade 132 miljarder guldmarken betalat, i pengar och varor, en summa motsvarande 22.9 miljarder. Av dessa hade 9.6 miljarder gått till Frankrike.

I realiteten, påpekar Shirer, betalade Tyskland faktiskt ingenting. Ty den tyska upplåningen hos amerikanska banker – lån som heller aldrig återbetalades – var större än de krigsskadestånd Tyskland faktiskt erlade.

Efterspelet till Versailles och Lousanne 1930-1933  

Det hade högljutt proklamerats i Tyskland, och blivit trott i Storbritannien och Förenta Staterna liksom i vida kretsar i Frankrike, att när väl de sista franska trupperna hade lämnat det demilitariserade Rhenlandet och de allierade dragit ett streck över tyska återbetalningar, skulle det tyska folket känna en stor lättnad, för att nu inte säga tacksamhet, över dessa generösa gester från segrarmakterna, som suddade ut det mesta av nederlagets bördor och skulle rädda demokratin i Tyskland, ja, stärka den, och ge den belägrade republiken, som var attackerad från både den extrema högern och vänstern, ett nytt liv. Raka motsatsen inträffade. (Shirer, sid 150)

Ja, mindre än tre månader efter att Frankrike hade dragit tillbaka sina sista trupper från tysk mark vann Hitlers NSDAP i riksdagsvalet i september 1930 en jordskredsseger och ökade med 6 409 600 erhållna röster sin representation i Reichstag från 12 till 107. Tre veckor efter överenskommelsen i Lousanne ökade NSDAP i juli 1932 på nytt sitt röstetal till 13 745 000, vilket gav partiet 230 riksdagsplatser och gjorde det till Tysklands största. Ett halvår senare, den 30 januari 1933, utnämnde republikens president Paul von Hindenburg Hitler till Tysklands rikskansler, en händelse som i den nazistiska mytologin kallades för die Machtübernahme. Hitler, som ju kommit till makten på demokratisk väg, inledde omedelbart sitt arbete på att förinta den tyska demokratin och att utkräva revansch för Tysklands krigsnederlag och Versaillesfördraget. I dessa sina ambitioner blev han – låt vara för en begränsad tid – ytterst framgångsrik.

Den dag Hitler tillträdde som rikskansler saknade Frankrike en egen regering. Man befann sig på ett för den Tredje republiken typiskt sätt i ännu en regeringskris. Nationalförsamlingens partier, oavsett om de befann sig till höger, mitten eller vänster, hade utomordentliga svårigheter att bilda rimligt stabila koalitioner, som kunde bära en regering, i synnerhet en mer uthållig sådan. Följande dag kunde emellertid Edouard Daladier från det Radikalsocialistiska partiet (Le Parti républicain, radical et radical-socialiste) bilda en ny regering, som lyckades med konststycket att hålla sig kvar vid makten i nio månader innan det var dags för nästa byte.

Det var emellertid först nu, tre år efter börskraschen på Wall Street i oktober 1929, som även Frankrike började känna av den ekonomiska nedgången. I USA, Storbritannien och andra industriländer hade krisen slagit ut stora delar av ekonomin och framkallat massarbetslöshet. I Tyskland hade den fört Hitler till makten. Men i Frankrike, som inte var lika industrialiserat, dröjde det innan den märktes fullt ut. I själva verket hade Frankrike ekonomiskt repat sig anmärkningsvärt väl efter det mycket svåra decenniet efter krigsslutet. Nu, under 20-talets sista och 30-talets första år, visade statsfinanserna på angenäma överskott och arbetslösheten hade fallit till försumbara nivåer, (lägre än i dagens Frankrike). Då inträffade chocken! I september 1931 hade Storbritannien övergett guldmyntfoten och devalverat pundet med 40 procent. Knappt två år senare, våren 1933, följde USA efter med en dollardevalvering på 40 procent. Plötsligt satt Frankrike med en övervärderad valuta men utan att landets politiker kunde samla sig till en motsvarande nedskrivning av francen. När det äntligen skedde 1936 var det, anses det, för sent för att rädda situationen.

Shirer berättar hur han när han efter några års frånvaro återvänder som reporter till Paris i början på 1934 lägger märke till att fascistiska rörelser – inspirerade av Mussolinis svartskjortor och den tyska nazismen – gör sig allt bredare. Det agiteras alltmer öppet för ett avskaffande av den parlamentariska demokratin och införande av diktatur. Vilket sägs innebära en återgång till ordningen. Ett exempel på en sådan rörelse var Action Française, ”världens äldsta fasciströrelse”, som hade bildats under Dreyfusaffären i protest mot de radikala intellektuella som hävdade att Dreyfus var offer för ett justitiemord. Rörelsen var såväl högerreaktionär som legitimistisk och tycks under 30-talet ha arbetat på att greven av Paris, Henri d’Orléans (1908-1999), då en ung prins, skulle insättas som enväldig monark på Frankrikes tron. Efter Tredje republikens fall anslöt sig rörelsen till marskalk Pétains Vichyregim. Dock inte entydigt. En del patrioter inom rörelsen anslöt sig till den franska motståndsrörelsen, andra till  generalen Charles de Gaulles Fria Frankrike. Det är för övrigt inte omöjligt att rörelsen alltjämt existerar i någon form och att den nuvarande greven av Paris, också han med namnet Henri d’Orléans (född 1933), gör anspråk på Frankrikes krona.

 

Affisch från 1918 av Pierre-Georges Jeanniot (1848-1934) . Text: läs från och med den 10 april i L’ACTION FRANÇAISE, daglig journal, 5 c[entim]es. VÄRLDENS SKADEDJUR. Roman (outgiven) om Det Tyska Spionaget av LÉON DAUDET.  Gallica Digital Library]

 

Den Tredje republikens konflikter och dödskamp kan sägas avspeglas i tre historiska gestalters livsgärningar som här kortfattat redogörs för.

PIERRE LAVAL (1888-⁠1945) EN FRANSK QUISLING

Pierre Laval var mer subtil och tålmodig. En äkta jordens son från det kärva berglandskapet i Auvergne besatt han en bondes slughet, seghet och orubblighet tillsammans med ett grovkornigt manér över vilket han aldrig skämdes, inte heller sedan han uppnått politisk makt och materiella tillgångar som gjorde honom till miljonär. Hans far, som härrörde från ett långt led av kraftiga bönder, hade varit värdshusägare och slaktare i kommunen Châteldon, där Pierre föddes den 28 juni 1883. Från sin mor, öm och from, ärvde han sin mörka hy och de lätt orientaliska dragen, som antagligen härstammade från moriska invandrare århundraden tidigare. Och från henne kom också uppmuntran att, i strid med sin fars önskan, lämna den primitiva hembygden och skaffa sig en högre utbildning. Efter att ha gått igenom läroverket och år 1909 tagit en universitetsexamen i juridik i Paris erhöll han samma år en domstolstjänst, en framgång som han krönte genom att gifta sig med en ung kvinna från hemstaden. Kvinnan förblev han trogen till sin dödsdag. Han familjeliv var enkelt, harmoniskt och på alla sätt exemplariskt medan däremot hans politiska liv skulle bli mycket annorlunda. (Shirer, sid 190)

 

Pierre Laval 1931

[Källa: Bibliothèque nationale de France]

 

 

 

Pierre Laval är ett exempel på en politisk kameleont, en person som under karriärens gång ändrar politisk färg i överensstämmelse med den politiska och sociala omgivningen. En egenskap som gör honom intressant som varnande historiskt exempel. År 1903, när han var tjugo år gammal, anslöt sig Laval till partiet Comité révolutionnaire central (Revolutionära centralkommittén), en radikal socialistisk rörelse inspirerad av Auguste Blanquis (1803-1881) läror. Blanqui brukar räknas till de så kallade utopiska socialisterna. 1905 bytte partiet namn till Section française de l’Internationale ouvrière, SFIO (Arbetarinternationalens franska sektion) och existerade under detta namn till 1969, då det övergick i det nuvarande Parti socialiste, PS (Socialistpartiet). Lavals hustru Jeanne-Eugénie Claussat, som han 1909 gifter sig med, är dotter till den radikal-socialistiska läkaren och borgmästaren i Châteldon och syster till den likaledes socialistiska politikern och sedermera ledamoten av Nationalförsamlingen Joseph Claussat. Laval söker sig med andra ord tidigt till miljöer med utpräglat vänsterradikala åsikter. Paret Laval slår sig ner i Paris, där han börjar arbeta som ”advokat för de fattiga”. Hans första framgång i yrket blir frikännandet av en syndikalist, Gustave Manhès, som åtalats för innehav av sprängmedel och ”handböcker i anarkism”.

1911 gör Laval ett misslyckat försök att bli invald som socialistisk kandidat i Nationalförsamlingen, men i valet 1914 är han framgångsrik och tar som representant för distriktet Saint-Denis i Paris plats som den yngste bland församlingens 103 socialister. Om sin politiska syn vid denna tid förklarade han senare (1945):

-Jag var aldrig en utpräglad ortodox socialist. Med det menar jag att jag aldrig var särskilt mycket marxist. Min socialism var snarare en hjärtats socialism än en av det doktrinära slaget. Jag var mycket mer intresserad av människor, deras jobb, olyckor och konflikter än av utläggningar om den store tyske översteprästen [dvs. Marx].

Denna hjärtats socialism skulle med tiden föra Laval mycket långt från Marx och klassisk socialism över huvud taget. I likhet med många andra av vänsterns politiker vid den här tiden är Laval pacifist. När Första världskriget utbryter i augusti 1914 avsvär han sig visserligen inte sin pacifistiska övertygelse, men motsätter sig inte heller den rörelse som går under namnet l’Union sacrée (Heliga Unionen) och som önskar samla alla fransmän oavsett politisk eller religiös övertygelse i en nationell uppslutning kring försvaret av Frankrike. Till förespråkarna för rörelsen hör, föga överraskande, landets president Raymond Poincaré. Även åtskilliga socialistiska politiker väljer att sluta upp under rörelsens paroller, medan en minoritet av vänsterpolitikerna i likhet med den vid krigsutbrottet mördade Jean Jaurès alltjämt håller fast vid ett grundläggande avståndstagande från all militarism och stämplar det kommande kriget som borgarklassens krig. Trots Lavals pacifism – numera något nedtonad – erbjuder premiärministern Georges Clemenceau i november 1917 honom en post som statssekreterare vid inrikesdepartementet. Laval avböjer erbjudandet i enlighet med sitt partis linje att inte sätta sig i någon regering. Valet i november 1919 blir därtill ett svårt bakslag för vänstern. Bloc national (Nationella blocket), en koalition mellan högern och centern under ledning av Clemenceau, får 54.4% av rösterna medan Radikalsocialisterna under Édouard Harriot endast når 17.4% och SFIO, som leds av Paul Faure, 21.2%. För Laval innebär valet att han förlorar sin parlamentsplats. Han kvarstår dock som medlem i partiet, vars politiska och ideologiska strider han samtidigt tycks alltmer främmande för. Han fortsätter inte desto mindre sitt arbete som advokat på arbetarklassens och de utsattas sida.

Till dem han juridiskt biträder vid denna tid hör fackföreningen CGT (Confédération Générale du Travail, Allmänna arbetarkonfederationen) med över 2.4 miljoner medlemmar. När CGT 1920 utlyser en generalstrejk svarar regeringen med att försöka upplösa organisationen. Laval spelar en viktig roll för att förhindra detta. Inte minst hans omfattande politiska kontakter, hans ”nätverk” som vi numera säger, tycks ha varit betydelsefullt för utgången. På en kongress i Tours i december 1920 sker en tydlig splittring av de franska socialisterna på ett för tiden karakteristiskt sätt. En radikal strömning, som hämtar inspiration från Lenins bolsjeviker, bildar Frankrikes kommunistiska parti (Parti Communiste Français, PCF). De mer moderata socialisterna samlas i SFIO. Laval för sin del vägrar att ta ställning mellan de två fraktionerna och 1922 överger han sitt medlemskap i den socialistiska rörelsen.

1923 låter han sig väljas till borgmästare i Aubervilliers, en förortskommun nordost om Paris. Han väljs på en egenkomponerad socialistisk lista av avhoppade SFIO:are, som står utanför de stora partierna. Posten som borgmästare (maire) kommer han att behålla ända till krigsslutet.

I maj 1924 väljs Laval på nytt in i Nationalförsamlingen genom att ställa upp som första namn på en lista av oberoende socialister i departementet Seine. Av listans 19 kandidater väljs 5 in med en röstandel av 27.7%. Två år senare, i juli 1926, bryter han definitivt med vänstern och lyckas följande år – åter tack vare goda politiska kontakter – omvandla sin parlamentsplats till en plats i Senaten. Där företräder han Seine på en lista vars namn är Union nationale républicaine (Nationella republikanska unionen). För detta uppenbara ideologiska sidbyte angrips han som socialistisk renegat i den kommunisteriska dagstidningen L’Humanité.

Laval inleder nu sin karriär som minister i olika regeringar, bland annat som minister för offentliga arbeten i ministären Paul Painlevé (1925) och justitieminister i ministären Aristide Briand (1926). I mars 1930 återkommer han som arbetsminister i den andra ministären André Tardieu. Laval är nu vorden en välsituerad man på grund av sin advokatsyssla och sin politiska verksamhet. Han blir nu också, delvis genom lånade pengar, en icke obetydlig publicist. Han förvärvar lokala dagstidningar med namn som Le Moniteur du Puy-de-Dôme och Le Lyon Républicain liksom radiobolaget Radio-Lyon. Dessa tidningar hade betydande upplagor och tillsammans med den tryckeriverksamhet som han också lägger beslag på gör Lavals affärsverksamhet den forne fattigadvokaten till mångmiljonär.

I januari 1931 bildar han på uppdrag av president Gaston Doumergue sin första egna regering. En av de statssekreterare Laval utnämner är senegalesen Blaise Diagne, som blir den förste svarte afrikanen att ingå i en fransk regering. 1931, detta för Laval så lyckosamma år, köper han även det medeltida slottet i sin födelsestad, Château de Châteldon, för 200 000 francs. Han låter omsorgsfullt renovera byggnaden och sätter även i stånd de varma källor, som tillhör slottets mark. Den numera oberoende toppolitikern Laval är lika populär i sin födelsestad som borgmästaren Laval i Aubervilliers.

Som redan påpekats var Frankrike under de tidigaste åren på 30-talet påfallande opåverkat av den internationella ekonomiska kris, som utlösts av börskraschen på Wall Street i oktober 1929. Landet tronade på världens största – näst efter USA – guldreserv. Jordbruk och småindustri i kombination med låga löner och en mycket låg arbetslöshet (1931 var endast 12 000 fransmän registrerade som arbetslösa) har ansetts utgöra grunden för de goda tiderna. I egenskap av ledare för ett ekonomiskt solitt land besöker regeringschefen Laval Berlin, London och Washington. Pierre Laval, mannen med den enkla bakgrunden, är en person vars ord man lyssnar till i världens huvudstäder.

År 1931 utser tidskriften Time honom till ”Man of the Year” [6] . Dock börjar vid just denna tid en del orosmoln att dyka upp vid den ekonomiska horisonten. År 1931 hade den ansedda Wienbanken Creditanstalt, som grundats i mitten av 1800-talet av baron Anselm Salomon von Rothschild, hamnat i svårigheter. Banken hade varit den största i det kollapsade Habsburgska imperiets och inför hotet om en konkurs med för världsekonomin svåröverskådliga konsekvenser inleddes internationella förhandlingar. I dessa förhandlingar ställde Laval som villkor för en uppgörelse att planerna på en tullunion mellan Tyskland och Österrike skulle avskrivas. Kravet stjälpte förhandlingarna och i maj 1931 var Creditanstalts konkurs ett faktum. Den kris som följde spred sig snabbt. På kort tid inträffar bankfallissemang i Österrike, Storbritannien, Tyskland och andra länder. De förhandlingar Laval för med president Hoover i USA får begränsad framgång och i februari 1932 ersätts hans ministär med en tredje ministär Tardieu. I februari 1934 faller den så kallade Andra vänsterkartellen (Cartel des Gauches) från makten genom den omskrivna fascistisk revolt, som äger rum på Place de la Concorde i Paris [7]. Revolten för en högerregering under Gaston Doumergue till makten och i den nya regeringen blir Laval kolonialminister.

Utrikesminister i regeringen är Louis Barthou (1862-1934). Denna framsynta politiker hör till dem som tidigt ser den stora fara för världsfreden som den för ett år sedan utnämnde rikskanslern Adolf Hitler utgör. 1934 inleder Barthou förhandlingar med Sovjetunionen för att söka få till stånd en militär neutralisering av Tyskland. Men innan förhandlingarna hunnit slutföras mördas Barthou. Han skjuts när han i oktober i Marseille färdas i en öppen kortegebil tillsammans med kung Alexander I av Jugoslavien. Kungen, som just anlänt med båt till den sydfranska hamnstaden för ett statsbesök, omkommer också i attentatet. Mördaren är en bulgarisk-makedonisk fascist med namnet Vlado Tjernozemski. Det får sägas höra till historiens ironier att denne terrorist idag åtnjuter ett gott anseende i Bulgarien. Liksom för övrigt Gavrilo Princip, attentatsmannen som den 28 juni 1914 sköt det habsburgska tronföljarparet, är ihågkommen med sympati i dagens Serbien [8].

Barthou efterträds av Laval, vars inställning till en militär överenskommelse med Sovjetunionen var en helt annan än Barthous. Han tvingas dock att fortsätta förhandlingarna och i maj 1935 sluts det ”Franko-sovjetiska fördraget om ömsesidigt bistånd” (Traité franco-soviétique d’assistance mutuelle). Det avtal den fingerfärdiga Laval förhandlat fram ligger emellertid långt från vad Barthou ursprungligen tänkt sig. Idén om ömsesidig militär hjälp inför ett akut krigshot har av Laval oskadliggjorts i omständliga bestämmelser om hur och när denna hjälp ska kunna realiseras. Det är sannolikt inte fel att påstå att morden på Barthou och Alexander I undanröjde – med benäget bistånd från Laval – ett mycket allvarligt politiskt-militärt hinder för Hitlers krigsplaner. Shirer sammanfattar på ett lysande sätt kärnan i Lavals politik vid denna tidpunkt, en politik som framträder som alltmer öppet förrädisk mot såväl Frankrikes som fredens intressen:

Han [Laval] misstrodde Sovjetunionen, tvivlade på att den hade någon betydande militär förmåga, och fruktade att en allians med den kunde nedkalla Hitlers vrede över Frankrike, vars svaghet han inte gjorde sig några illusioner om. Till yttermera visso kände han att en sådan allians skulle kunna uppmuntra de franska kommunisterna och bildandet av en vänsterradikal Folkfront samtidigt som det skulle göra hans konservativa och reaktionär vänner nedstämda, för att inte säga ursinniga. Vad han önskade sig var en allians med det fascistiska men svaga Italien, och någon slags överenskommelse med Nazityskland vilken skulle bespara Frankrike en förnyad aggression från andra sidan Rhen och samtidigt vända Hitlers aggressiva instinkter österut, mot Ryssland. (Shirer, sid 242)

I början på januari 1935, innan förhandlingarna med Sovjetunionen ens hunnit avslutas, beger sig Laval till Rom för att träffa Mussolini. De två herrarna tycks ha förstått varandra. Överenskommelsen mellan Frankrike och Italien, den Franko-italienska alliansen (Accord franco-italien de Rome), syftar till att ge Mussolini råg i ryggen mot sin alltmer dominerande tyska kollega och därtill en efterlängtad möjlighet att minska på de trupper den italienska diktatorn förlagt i Brennerpasset för att rida spärr mot Hitlers planer på ett österrikiskt ”anschluss”. Trupper som Mussolini skulle behöva för ett helt annat ändamål, nämligen i Italiens ärorika erövringskrig mot det utfattiga, närmast medeltida kejsardömet Abessinien (Etiopien). Innan han återvänder hem ger Laval Mussolini sin personliga välsignelse till värdens heroiska krigsföretag. Dock utan att informera sin egen regering om saken.

I juni 1935 blir Laval premiärminister för andra gången genom att efterträda socialisten Fernand Bouisson. I början på oktober, efter ett utdraget diplomatiskt spel för gallerierna i Nationernas Förbund, invaderar Italien utan föregående krigsförklaring Abessinien. Krigsutbrottet leder till att Laval och den brittiska utrikesministern Sir Samuel Hoare utarbetar den så kallade Hoare-Lavalpakten. Fördraget är hemligt men går i princip ut på att Abessinien i fortsättningen ska betraktas som en italiensk koloni. När avtalet läcker ut till pressen i december 1935 framkallar det stark internationell indignation och i januari 1936 tvingas Laval avgå ur regeringen. Han efterträds av liberalen Albert Sarraut. I valet i maj 1936 segrar Front populaire (Folkfronten). Fronten utgörs av en allians mellan PCF (kommunistpartiet), SFIO, radikalsocialister och andra. Av Nationalförsamlingens 608 platser erövrar fronten 386. Premiärminister i den nya regeringen blir Lèon Blum [9], som själv företräder SFIO. Den ministär han utser består huvudsakligen av radikalsocialister och SFIO:are. Tre kvinnor ingår i regeringen, vilket förtjänar att påpekas då kvinnorna i Frankrike vid denna tid ännu saknade rösträtt.

Till de sympatiska reformer den nya regeringen genomför hör lagen om strejkrätt och rätten till två veckors betald semester. Frankrikes alltmer ansträngda ekonomi tvingar emellertid regeringen att snart nog slå av på reformtakten. Försöken att höja lönerna äts snabbt upp av inflationen och i juni 1937 faller ministären Blum. De ambitiösa reformplanerna var olyckligt tajmade då de kom att störa den franska industriproduktionen och regeringens ansträngningar att försöka hålla jämna steg med Tysklands militära upprustning. Folkfronten lyckade dock – i olika konstellationer – behålla regeringsmakten fram till slutet av 1938, då oenighet i synen på det spanska inbördeskriget och Münchenöverenskommelsen slutligen splittrar fronten.

Den 2 september 1939, alltså dagen innan ”låtsaskriget” mellan de allierade och Tyskland inleds, röstar Pierre Laval i Senaten för beviljandet av krigskrediter. Han fortsätter likväl att hoppas att Frankrike genom italiensk medling ska slippa undan ett tyskt anfall. Åtta månader senare, den 13 maj, inleder Hitler sitt sluga överrumplingsanfall över floden Meuse vid staden Sedan i Ardennerna. Den 10 juni överger regeringen Paris och tar sin tillflykt till Tours. Inom loppet av några få veckor har Frankrike militärt besegrats och Tredje republiken fallit samman.

Under detta tumult lämnar Laval Châteldon och beger sig till Bourdeaux. Där försöker hans dotter Josée övertala honom att fortsätta till USA. Man kan säga att det för Lavals del var ett klokt råd men att han var alltför fåfäng för att följa det. Istället söker han kontakt med marskalk Philippe Pétain, den 84-årige hjälten från Första världskriget och tillika ledamoten av Franska akademien, som på nytt gör sig redo att spela en historisk roll. Sedan mitten av maj är Pétain biträdande premiärminister under Paul Reynaurd och i mitten på juni, när Frankrikes nederlag är ett faktum, utses han till ny premiärminister av president Lebrun i Bourdeaux.

I den regering Pétain ämnar föreslå tänker han sig att Laval ska bli justitieminister. Ursinnig kräver denne att istället utses till utrikesminister, vilket efter viss tvekan beviljas. För Laval innebar detta fördelen (en fördel som dock skulle visa sig illusorisk) att han inte direkt kan göras ansvarig för formuleringarna i det vapenstillestånd som den 22 juni 1940 sluts mellan Tyskland och Frankrike. (Undertecknandet skedde i Compiègne norr om Paris och för övrigt i samma järnvägsvagn som vapenstilleståndet efter Första världskriget undertecknades [2].) Artikel III i avtalet stipulerade:

I de ockuperade områdena av Frankrike äger Tyska riket rätt att utöva alla de rättigheter som tillkommer en ockupationsmakt. Den franska regeringen lovar att med alla tänkbara medel främja de förordningar, som är av betydelse för utövandet av denna rätt, samt att genomföra dessa med deltagande av den franska administrationen. Den franska regeringen kommer omedelbart att beordra alla franska myndigheter och administrativa organ i den ockuperade zonen att följa de bestämmelser Tysklands militära myndigheter utfärdar och att samarbeta med de senare på ett korrekt sätt.” [10]

I detta ögonblick tycks Frankrikes öde beseglat. Landet delas upp i en huvudsakligen nordlig ockupationszon, som dock sträcker sig ner längs hela Atlantkusten, och en sydlig ”fri zon”. Frankrikes nya regering tar säte i staden Vichy i regionen Auvergne. Småstaden Vichy ligger ungefär mitt i Frankrike och endast två mil norr om Lavals hemstad Châteldon. Tyskland låter dock Frankrike behålla sina omfattande afrikanska kolonier. Kanske därför att Hitler förklarat att han inte är intresserad av landområden i kontinenter bortom haven och att Tyskland istället ska söka sig nytt ”Lebensraum” österut. Med andra ord i Sovjetunionen.

Frankrikes delning i en av Tyskland ockuperad nordlig zon respektive en ”fri” sydlig. Den tyska ockupationen pågick mellan 1940-1944. [Karta: Eric Gaba, Image:France map Lambert-93 with regions and departments-blank.svg]

För Laval innebär Frankrikes nederlag ett den politiska klarsynthetens ögonblick. Han har gjort en riktig värdering av Hitler-Tyskland styrka och sitt eget lands relativa svaghet. Han stöder nu öppet den fascistiska ideologin, övertygad som han är om att Hitlers seger är oundviklig. Han ingår olika uppgörelser med ockupationsmakten bakom ryggen på sin regering och i december 1940 blir Lavals tyskvänlighet för mycket även för Pétain, som gärna vill låtsas att han leder en visserligen kraftigt rumphuggen men ändå suverän stat, och han avskedar Laval.

I april 1942 återkommer han dock i regeringen, nu som premiärminister. I ett radiotal i juni samma år förklarar han sin politiska hållning för fransmännen:

Jag hälsar Tysklands seger, därför att utan den kommer imorgon bolsjevismen att flytta in överallt. (Je souhaite la victoire d’Allemande, parce que, sans elle, le bolchevisme demain s’installerait partout.)

Strax efter sitt återinträde som premiärminister ställs Laval inför kravet att utan dröjsmål låta skicka mer än 300 000 franska yrkesarbetare till Tyskland för att arbete i tysk industri. Tyskland lider brist på utbildad arbetskraft och Laval föreslår att för varje yrkesarbetare som Frankrike skickar iväg ska Tyskland låta en fransk krigsfånge återvända hem. I förhandlingar med Hitler nås överenskommelsen att en fransk krigsfånge ska tillåtas återvända för var tredje fransk arbetare som sänds till Tyskland.

 

 

Laval i samspråk med SS-Obergruppenführer Carl Oberg i Paris maj 1943. [Källa: Commons:Bundesarchiv]

En mycket omdiskuterad fråga har varit Lavals roll i deporteringen av judar från Frankrike. Klart tycks vara att de judar som var franska medborgare i huvudsak lyckades undgå deportering. Detta till skillnad från andra av Tyskland ockuperade länder, där deportationsgraden anses ha uppgått till kanske 9/10 eller mer av de judiska invånarna. I samband med de allierades krigsframgångar ökar den tyska pressen på Vichy-regimen och vid landstigningen i Normandie den 6 juni 1944 kräver Hitler att Frankrike förklarar Storbritannien krig. Laval och Pétain vägrar dock att tillmötesgå kravet, kanske i ett sista desperat försök att undkomma historiens dom. Snart arresteras Laval av tyskarna och förs till staden Belfort i nordöstra Frankrike. I september förs han vidare till Siegmaringen i södra Tyskland. I april 1945, när den amerikanska armén under sin befälhavare George Patton närmar sig Siegmaringen, får de återstående ministrarna av den snabbt sönderfallande Vichy-regimen söka sin tillflykt varhelst de kan. Laval flygs till Barcelona i ett tyskt militärplan.

Det Fria Frankrikes ledare Charles De Gaulle begär nu att Laval ska utlämnas. Denne flygs till Österrike, där han och hans hustru arresteras av USA:s militär. Makarna sätts därefter på ett plan till Paris och interneras i ett fängelse i staden Fresnes söder om Paris. Madame Laval frikänns från ansvar medan hennes man ställs inför rätta.

Rättegången, som ägde rum i La Haute Coure de Justice i Paris, öppnades torsdagen den 4 oktober 1945. Anklagelsepunkterna mot Laval gäller konspiration mot den franska staten och samarbete med ockupationsmakten. Rättegången, som inte tycks ha varit fri från tumultartade inslag, har blivit mycket omdiskuterad. Till märkligheterna hör att Lavals tre advokater avstod från att närvara när anklagelserna mot Laval lästes upp. De ska ha motiverat detta med att de tvivlade på att Laval i det rådande politiska klimatet skulle få en rättvis rättegång. Det har vidare uppgetts att Laval i realiteten inte gavs någon möjlighet att försvara sig mot anklagelserna och att han därefter vägrade att delta under de fortsatta förhandlingarna.

Den 9 oktober döms Laval till döden för högförräderi och arkebuseras på morgonen den 15 oktober. Dagarna innan har han gjort ett misslyckat självmordsförsök. Han ligger begravd på Montparnassekyrkogården i Paris. Tilläggas kan att även marskalk Pétain dömdes till döden. Men med hänvisning till marskalkens höga ålder och förtjänstfulla insatser under Första världskriget omvandlade Charles De Gaulle domen till livstids fängelse. Pétain avlider i som fånge på ön L’île-d’Yeu 1951.

 

ÉDOUARD DALADIER (1884-1970) KLARSYNTHET UTAN MOD

Den 14 mars [1940], två dagar efter att Finland tvingats gå med på hårda fredsvillkor med Ryssland, påbörjades parlamentets offensiv mot Daladier. Samma dag möttes Senaten i en hemlig överläggning och det stod genast klart att Daladier skulle ges skulden. Inte för att han varit overksam gentemot Tyskland, utan för sin overksamhet mot Ryssland i Finland – och på andra håll. Långt innan debatten var över stod det likaledes klart att den övervägande majoriteten inom Senaten från höger till vänster önskade att Frankrike skulle addera Sovjetunionen till sina krigsfiender – som om det inte räckte med Tyskland! Dessutom gjorde Daladier själv klart att hans regering önskade ta sig an Ryssland och att endast oppositionen från Storbritannien (och från Turkiet) hittills hade hindrat detta. Tidigt under sessionen hade senator Charles Reibel angett tonen för debatten genom att kräva att Frankrike skulle bekämpa Ryssland inte endast i Finland utan även i Kaukasus. Kaukasus? Ja, verkligen! Ty senatorn anspelade här på en ytterst hemlig plan från Frankrikes regering och militära överkommando att utplåna de viktigaste ryska oljefälten, som låg i Kaukasus. Och då inte enbart för att förhindra att den sovjetiska oljan hamnade i tyskarnas händer utan att för att slå ut Ryssland självt. (Shirer, sid 543)

 

Edouard Daladier 1924

[Källa: Gallica Digital Library]

 

 

 

 

Eduard Daladier föddes som son till en bagare i Carpentras, en mindre stad i departementet Vacluse i regionen Provance-Alpes-Côte d’Azur i sydöstra Frankrike. Han studerar på läroverket Ampère i Lyon och anställs 1909 som lärare i historia på lycée (gymnasium) Alphonse-Daudet i Nîmes. 1911 väljs han till borgmästare i Carpentras. Han strider vid fronten i Första världskriget och återvänder 1918 med löjtnants grad och Hederslegionen på bröstet. Från 1919 till 1940 är han deputerad för departementet Vaucluse i Nationalförsamlingen. Hans parti är Radikalsocialistiska partiet (le Parti républicain, radical et radical-socialiste) och i två omgångar (1927-1930, 1936-1938) är han partiets ordförande. Som politiker har han rykte om sig att vara av den stridslystna typen och går under smeknamnet ”tjuren från Vaucluse”. Om detta ska den brittiske premiärministern Neville Chamberlain nedlåtande ha anmärkt att tjuren föreföll ha en ”snigels horn”.

Åren 1924-1926, då den så kallade Vänsterkartellens (le Cartel des Gauches) hade regeringsmakten, tillhörde Daladier regeringen på olika ministerposter. 1933 utnämns han för första gången till premiärminister men avgår året därpå som en följd av det högeruppror som äger rum på Place de la Concorde i Paris den 6 februari 1934 [7]. Upproret som var en följd av den så kallade Stavsky-affären, där en rysk-judisk affärsman och svindlare Alexandre Stavsky – känd som den ”vackre Sacha” (le beau Sacha) – var en centralfigur. Stavsky åtnjöt beskydd av olika högt uppsatta personer som han sannolikt mutat. När han mördades (eller eventuellt begick självmord) kom affären till allmänhetens kännedom och när Daladier avskedar Paris polisprefekt, känd för sina fascistiska sympatier och en av Stavskys vänner, utbröt upproret. I konfrontationen med polisen dödas 15 högerdemonstranter och Daladier tvingas avgå. Till dem som skrivit om affären hör de med händelserna samtida författarna Georges Simenon och Colette.

När folkfronten (Front populaire) kommer till makten 1936 blir Daladier försvarsminister för att på nytt bli premiärminister i april 1938 efter att fronten fallit. Som premiärminister upphäver Daladier lagen om 40 timmars arbetsvecka, vilket i det rådande läget av ökande politisk och militär spänning ter sig begripligt, men inför samtidigt generösa bidrag till barnfamiljer och familjer där endast mannen yrkesarbetar. Daladier förde över lag en framsynt politik när det gällde yrkesutbildning, hälsofrågor relaterade till arbetslivet m.m.

Medan Chamberlain på ett – som det skulle visa sig – historiskt katastrofalt sätt överskattade sin förmåga att kunna manipulera Hitler gjorde sig Daladier inga illusioner om den tyske ledarens verkliga ambitioner. I april 1938 förklarar han för britterna att han ansåg att Tysklands mål var att dominera Europa och det på ett sätt som skulle få

”Napoleons ansträngningar att framstå som kraftlösa”.

Han framhöll också att Hitlers önskan att sluka Tjeckoslovakien skulle följas av hans önskan att sluka Polen och Rumänien. Så att när Tyskland

”lagt beslag på den olja och det vete det behövde skulle det vända sig västerut”, (Shirer, sid 339).

Denna förmåga till politisk klarsyn tycks dock hos Daladier ha stått i tjänst hos en person med bristande mod och karaktärsfasthet [11]. I Münchenuppgörelsen den 30 september 1938 anpassar sig Daladier till Chamberlains felkalkylerade politik och går med på att det tjeckiska Sudetenland ska avträdas till Tyskland. Chamberlain far hem och viftar med det papper som bär på Hitlers underskrift och som lovar ”fred i Europa” [12]. I Paris möts även Daladier av jublande medborgare. Till den medföljande diplomaten Alexis Léger (även känd som poeten Saint-John Perse, belönad med Nobelpriset i litteratur 1960) ska han ha yttrat:

Ah, les cons! (Å, idioter!)

I mars 1939 ockuperar Tyskland hela Tjeckoslovakien, vilket leder till att Frankrike och Storbritannien gemensamt utfärdar en försvarsgaranti för Polen. Denna garanti ignoreras av Hitler, som den 1 september 1939, en vecka efter undertecknandet av Stalin-Ribbentrop-pakten, invaderar Polen. Den 17 september anfaller även Sovjetunionen Polen i enlighet med den tysk-ryska pakten. Frankrike och Storbritannien förklarar omedelbart Tyskland krig och den åtta månader långa period som går under namnet ”låtsaskriget” inleds. I maj 1940, då det står klart att Chamberlain gjort fiasko, ersätts han av den mindre godtrogna Winston Churchill. Även Daladier har vid den tidpunkten ersatts med Paul Reynaud men han fortsätter i regeringen som försvarsminister. Vid Tredje republikens sammanbrott sommaren 1940 försöker Daladier tillsammans med andra regeringsmedlemmar fly till Marocko i avsikten av upprätta en exilregering men han arresteras av Vichy-regimen, som internerar honom i Fort du Pontalet i franska Pyrenéerna. Där blir han kvar till april 1943, då han deporteras till koncentrationslägret Buchenwald utanför Weimar i Tyskland. Följande månad förs han vidare till Schloss Ittel i Österrike, där nazisterna höll uppsatta krigsfångar fängslade. Han friges vid krigsslutet.

Det beryktade mötet i München i september 1938. Främre raden fr.v. Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Adolf Hitler, Benito Mussolini, Galeazzo Ciano. [Källa: German Federal Archive ]

Även om Daladier delar ansvar för den katastrofala Münchenuppgörelsen 1939 – liksom han medverkade i andra för den franska nationens sammanhållning tveksamma beslut (till exempel beslutet att efter Stalin-Ribbentrop-pakten förbjuda det franska kommunistpartiet, då detta vägrade att fördöma Stalins politik) – blev han i motsats till Pierre Laval aldrig en landsförrädare. Men knappast heller någon fransk nationalhjälte. Ett omisskännligt tecken på det senare är att få gator i Frankrike förefaller bära hans namn. Efter kriget fortsatte han sin politiska gärning som deputerad i Nationalförsamlingen där han hörde till Charles de Gaulles kritiker. Vad de Gaulle beträffar torde det å andra sidan knappast finnas någon kommun i Frankrike om än aldrig så liten att den inte ståtar med en aveny eller ett torg som bär generalens namn.

 

CHARLES DE GAULLE (1890-1970) EN FRANSK NATIONALHJÄLTE

Charles de Gaulle ca. 1942. [Källa: Library of Congress‘s Prints and Photographs division ]

Den 14 november [1939] hade överste de Gaulle, som kommenderade den Femte arméns stridsvagnar och vilken det var omöjligt att lägga band på, vänt sig till generalstaben med en skrivelse beträffande vilka militära ”lärdomar” man kunde dra av Polens öde. ”Den bensindrivna motorn”, hävdade han, ”slår ut våra militära doktriner lika effektivt som den slår ut våra militära befästningar. Vi har utmärkt materiel. Vi måste lära oss att använda den på samma sätt som tyskarna har lärt sig det.” Han begärde att de franska stridsvagnarna, som vid denna tidpunkt användes på ett utspritt sätt som stöd för infanteriet, skulle dras samman i pansardivisioner. Men de två för stridsvagnkrigföringen ansvariga generalerna avvisade råden från den påstridiga översten. General Dufieux, tidigare högsta befälhavare över stridsvagnarna, skrev till general Gamelin: ”Enligt min mening måste överste de Gaulles slutsatser avvisas.” Han och general Keller, som var Generalinspektör över stridsvagnarna, påpekade att de tyska pansardivisionerna skulle finna Frankrike mycket annorlunda. Menade alltså general Dufieux. ”Hur skulle dessa bepansrade enheter kunna kasta sig utan stöd mot våra linjer, på det sätt som skedde i Polen, och penetrera djupt in i dem utan att riskera en nära nog fullständig utplåning?” Och general Keller upprepade den obsoleta franska doktrinen: ”I framtida krigföring kommer stridsvagnens roll att vara, liksom tidigare, att underlätta för infanteriet att uppnå sina mål.” (Shirer, sid 533f)

Charles de Gaulle föddes som det tredje av fem barn till historieläraren Henri de Gaulle och dennes hustru Jeanne (född Maillot) i staden Lille i departementet Nord nära den belgiska gränsen. Hemmet var starkt präglat av föräldrarnas katolska övertygelse. På faderns sida kunde släkten visa upp en lång rad av herrskapsfolk från Normandie och Burgund med säte i parlamentet . Det fanns också gott om historiker i släkten. På mödernet fanns förmögna företagare från Lille. De Gaulle kom således från en socialt inflytelserik provinsadlig familj, som en gång förlorat sina jordegendomar i Franska revolutionen men nu gjorde comeback genom att liera sig med den nya tidens kapitalistiska bourgeoisie, som hade gripit makten efter 1789. Ett ganska typiskt öde inom fransk provinsadel efter Napoleon Bonapartes statskupp 1799.

De Gaulle visade tidigt stort intresse för historia, filosofi och litteratur och ska i tonåren ha skrivit dikter och till och med ett litet drama som familjen lät utge på eget förlag. I Paris studerade han på det katolska läroverket Collège Stanislas, en av Frankrikes mest berömda privatskolor belägen på 22 Rue Notre-Dame-De Champs.

 

Collège Stanislas 1905. Vykort efter akvarell av H. Basin. [Källa: public domain]

 

När det blev dags att bestämma sig för val av yrke valde den unge Charles efter viss tvekan att söka in på militärakademin Saint-Cyr, den stolta institution som en gång grundats av Napoleon Bonaparte men vars rykte blivit ordentligt skamfilat under Dreyfusaffären. Man kan tycka att officersbanan var ett överraskande val för en så utpräglad litterär och intellektuell personlighet och som därtill endast uppnådde medelmåttigt resultat i den inledande examinationen. Men den unge de Gaulle anade nog vad han gjorde. I varje fall skulle den högväxta (196 cm) och lite särpräglade ynglingens val av yrkesbana få historisk betydelse för Frankrike.

I oktober 1909 antogs de Gaulle för den fyraåriga officersutbildningen vid Frankrikes 33:e Infanteriregemente i Arras. Trots en viss inledande skepsis mot honom hade regementet efter ett par år ändrat uppfattning om ynglingen med det anmärkningsvärt starka självförtroendet och det upphöjda historiska betraktelsesättet. Man förklarade nu att de Gaulle var ämne till en utmärkt officer. I oktober 1913 utnämns han till löjtnant. Det 33:e infanteriregementet kommenderades nu av en viss överste Philippe Pétain med vilken han utvecklade en personlig vänskap. Han skulle senare hävda att det var Pétain som hade lärt honom den militära befälskonsten.

De Gaulle anses vid denna tid ha betonat att den franska armén under den napoleonska eran i huvudsak förlitade sig på kolonnattacker av infanteriet medan en senare tids strategi, enligt de Gaulle, satte en överdriven tillit till den rena eldkraften. Å andra sidan har det ifrågasatts om de Gaulle vid denna tidiga tidpunkt hade utvecklat ett självständigt militärt tänkande.

Första världskriget

När kriget bröt ut i augusti 1914 fick 33:e omedelbart uppdraget att möta den tyska frambrytningen vid staden Dinant i Meusedalen i belgiska Vallonien. En av de första som sårades i striden var plutonchefen de Gaulle, som träffades av en kula i knäet. Efter en dryg månads konvalescens återvände han oktober till regementet, nu som befälhavare för 7:e kompaniet. De Gaulles militära skicklighet och djärvhet gjorde intryck på hans överordnade och i januari 1915 belönades han för sina insatser med Croix de Guerre (Krigskorset). Han utnämndes nu till kapten men sårades strax efter av ett skott i vänstra handen. Såret infekterades och han tvangs till en fyra månader lång sjukskrivning.

De Gaulle sårades på nytt under slaget vid Verdun, denna gång genom ett bajonettstick i låret. Slaget var det längsta och blodigaste under Första världskriget (och i krigshistorien över huvud taget) och pågick mellan den 21 februari och den 18 december 1916. För de Gaulle fick slaget betydelse inte bara genom att han på nytt sårades utan än mer genom att han råkade i tysk krigsfångenskap. Denna fångenskap varade till krigsslutet i november 1918, eller drygt två och ett halvt år. De Gaulle gjorde flera misslyckade försök att fly ur sin fångenskap, vilka resulterade i att han periodvis tvangs sitta i isoleringscell. Han skrev också sin första bok under denna period, La discorde chez l’ennemi (Oenighet inom fienden), som utgavs 1924. (Boken utgavs i flera upplagor ända in på 70-talet. Den intresserade kan hitta den på Amazon.com.)

Efter kriget fortsatte de Gaulle sin militära karriär. Han spelade en viktig roll som instruktör för infanteriet i det aktiva franska stödet till det nyss självständiga Polen i dess krig med Sovjetunionen (1919-1921). För sina insatser belönades han med Polens högsta militära utmärkelse, Virtuti Militari (För militära dygder). Mellan 1922 och 1924 studerade han på École de Guerre, där hans lärare i avgångsbetyget framhöll hans intelligens och intellektuella briljans men att den egensinniga officeren, som ofta hamnade i opposition mot gängse militära doktriner, även utmärktes av ett överdrivet självförtroende och ett uppträdande som förde tanken till en ”kung i exil”. Han tjänstgjorde även en tid hos den franska ockupationsstyrkan i Rhenlandet.

I mitten på 20-talet arbetade han som spökskrivare åt Pétain. Föga överraskande blev han snart oenig med denne i olika militärtaktiska frågor. Han irriterade sig också på Pétains svaghet för offentligt smicker. Trots dispyterna höll Pétain fast vid sin talangfulla och stilistiskt begåvade medarbetare och inbjöd honom att föreläsa vid École de Guerre. I militära kretsar började de Gaulle vid denna tidpunkt bli ett känt och omdiskuterat namn. Han börjar också bygga ett politiskt kontaktnät, bland annat med den inflytelserike socialistiska politikern Joseph Paul-Boncour (1873-1972), som företrädde PRS (Le Parti républicain, radical et radical-socialiste; se ovan). Paul-Boncour, som hade poster i många olika regeringar och representerade även Frankrike i Nationernas Förbund, hörde till dem som kom att motsätta sig upprättandet av Vichy-regimen och begära att kampen mot Tyskland skulle fortsättas även efter Tredje republikens militära sammanbrott.

I november 1927 blev de Gaulle utnämnd till major för en infanteribataljon i den franska styrkan i Trier. Uppdraget avslutades 1929, då de allierades ockupation av Rhenlandet upphörde. De Gaulle sökte nu en permanent ställning som lärare vid École de Guerre. Detta misslyckades dock då skolans fakultet tycks ha funnit den fyrtioårige majoren alltför kontroversiell. Två år senare, 1931, ansträngde sig dock Pétain att få honom anställd som professor i historia vid samma skola, men de Gaulle hade nu utnämnts till överstelöjtnant vid högsta nationella försvarsrådet (Conseil Supérieur de la Défense Nationale) med arbetsuppgifter i gränslandet mellan militära och regeringspolitiska, något som torde ha passat den ambitiösa officeren som visade intresse inte bara för militära och historiska frågor utan även politik. Han utarbetade en proposition om hur landet borde organiseras i krigstider. Förslaget godtogs av parlamentet (Nationalförsamlingen) men avvisades av Senaten.

1934 publicerar han Vers l’Armée de Métier (ung. I riktning mot en yrkesarmé), en skrift som sägs ha lockat betydligt fler läsare i Tyskland än i Frankrike. I skriften argumenterar han för stridsvagnens ledande roll under infanteriattack. Detta i strid med rådande franska militärdoktrin, som betonade att stridsvagnen endast skulle ses som ett stöd för infanteriet. På ett slående sätt föregriper de Gaulle den stridsvagnstaktik som Tyskland sedan tillämpade i sitt överraskningsanfall på Tredje republiken.

En del av de idéer de Gaulle vid denna tid ger uttrycka åt kan sägas ligga nära de fascistiska ideologierna, till exempel hans tidstypiska betonande av den nationella ledarens centrala roll. Någon verklig fascist blir han dock aldrig, varken i ordets politiska eller ideologiska betydelse. Kanske man kan säga att hans personlighet är alltför skeptiskt intellektuell och motsägelsefull för att kunna omfatta fascismens i grunden banala teorier. Det är också troligt att de Gaulle – långt mer än sin blivande allierade och trätobroder Winston Churchill – ogillade politiska demagoger. Först mot slutet av 1937, och då efter ingripande från ledande politiker som Édouard Daladier, utnämns han till överste efter att ha varit överstelöjtnant i ett halvt decennium. Han är nu befälhavare för 507:e stridsvagnsregementet i Metz.

I oktober 1939 när Andra världskriget redan är ett faktum, även om till en början – ”låtsaskriget” – inte så mycket märks av det på kontinenten, skriver de Gaulle artikeln L’Avènement de la force mécanique (ung. Den kommande mekaniserade styrkan) som han skickar till ledande företrädare av regeringen och krigsmakten. Artikeln möts dock av ett svalt intresse och får, av historien att döma, liten betydelse för utformningen av den franska militära strategin.

Den 15 maj 1940 sätter Tyskland den anfallsplan i verket som brukar kallas Mansteinplanen. Anfallsplanen, som innebar att floden Meuse överskreds av pansartrupper vid staden Sedan efter en uppmarsch genom Ardennerna, har beskrivits i del I av denna artikel. Den kolossala framgången för denna plan, som inom loppet av några få veckor hade slagit ut Frankrikes försvarsförmåga, anses ha kommit som en stor överraskning även för tyskarna själva. De hade inte räknat med att fienden skulle visa sig så lättbesegrad.

Under dessa dramatiska dygn gavs de Gaulle uppdraget att söka hejda den tyska framfarten. Med vad som i realiteten var alltför svaga styrkor i jämförelse med fiendens gick han till motattack vid Montcornet den 17 maj och vid Abbeville den 28 maj. Även om han inte lyckades uppnå sitt mål att stoppa det tyska framryckningen ansågs hans insats ha räddat ”Frankrikes ära” och han befordras till brigadgeneral. De Gaulle började nu bli en välkänd och omdiskuterad person i Frankrike såväl som internationellt.

Under de kritiska veckor som följer gör de Gaulle sitt yttersta för att motverka den defaitism, som alltmer griper omkring sig i den franska stats- och militärledningen. Men den 16 juni utses Philippe Pétain till ny premiärminister på en politik att söka vapenstillestånd med Tyskland. Därmed blir de Gaulles ställning omöjlig och den 17 juni vid 9-tiden på förmiddagen flyger han till London. Redan på eftermiddagen samma dag träffar han Winston Churchill på 10 Downing Street och herrarna kommer överens om att de Gaulle ska hålla ett radiotal, där han ämnar meddela att kampen för Frankrikes frihet fortsätter. Dagen därpå utfärdar de Gaulle sin historiska appell (se bild).

TILL ALLA FRANSMÄN! Frankrike har förlorat en strid! Men hon har inte förlorat kriget! Några medlemmar av regeringen må ha kapitulerat, gett efter för paniken och glömska av äran överlämnat landet till träldom. Emellertid, ingenting är förlorat! Ingenting är förlorat, då detta krig är ett världskrig. I den fria världen har oerhörda styrkor ännu inte gett sig in i striden. En dag kommer dessa krafter att krossa fienden. Den dagen måste Frankrike befinna sig på platsen för segern. Då kommer hon att återvinna sin frihet och sin storhet igen. Detta är mitt mål, mitt enda mål! Därför inbjuder jag alla fransmän, varhelst de befinner sig, att förena sig med mig i handling, offer och hopp. Vårt land befinner sig i dödlig fara. Låt oss strida för att rädda henne! LEVE FRANKRIKE! General de Gaulle Head-Quarters, Carlton Gardens 4 London, S.W.1. [Källa: Semnoz at the French language Wikipedia]

De Gaulles insatser för Frankrike avslutades som bekant inte vid krigsslutet. Fjorton år senare, 1959, återvänder han på nytt till makten som Frankrikes president och skapar vad vi idag kallar den Femte republiken. Men det är en annan historia [13].

NOTER

[1] Det 2:a slaget vid Marne under Första världskriget utkämpades från mitten av juli till början av augusti 1918. Upptakten till slaget var en stor offensiv mot västfronten av Tysklands Första och Tredje arméer.  Anfallet möttes med en motattack av amerikanska och franska styrkor, vilka med stöd av flera hundra pansarvagnar lyckades först hejda och sedan slå tillbaka anfallet genom att själva övergå till offensiv. De allierades motoffensiv under ledning av den franska överbefälhavaren Ferdinand Foch visade sig bli avgörande för krigets utgång och den 11 november anhöll Tyskland om vapenvila.

[2] Undertecknandet av Frankrikes kapitulation inför Hitler-Tyskand den 22 juni 1940 i Andra världskriget skedde på samma plats och  i samma järnvägsvagn där vapenvilan i Första världskriget ingicks den 11 november 1918. Bilden visar den franske överbefälhavaren marskalk Foch (2:a fr. h.) framför sin järnvägsvagn i Compiègneskogen i november 1918. [Källa: Public domain]

 

[3] Weimarrepubliken fick sitt namn efter den tyska författning som antogs i staden Weimar i augusti 1919. Författningen var demokratisk och parlamentarisk. I praktiken upphörde Weimarrepubliken att existera efter att Hitler utnämnts till rikskansler i januari 1933. Det formella avskaffandet av republiken skedde genom den av nazisterna genomdrivna s.k. fullmaktslagen i mars 1933: Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich (Lagen om avhjälpande av folkets och rikets nöd) enligt vilken rikskansler Adolf Hitler blev högsta lagstiftande instans i Tyskland.

[4] Dubbelmonarkin Österrike-Ungern, även kallad Donaumonarkin, bildades genom det s.k. förlikningsavtalet mellan kejsardömet Österrike och kungadömet Ungern i juni 1867. Det officiella tyska namnet på statsbildningen var Die im Reichsrat vertretenen Königreiche und Länder und die Länder der heiligen ungarischen Stephanskrone (De i riksrådet företrädda kungarikena och länderna och den heliga ungerska Stefanskronans länder). I själva verket var dubbelmonarkin ett konglomerat av 18 olika länder och riksdelar, bland dem Böhmen, Mähren, Galizien, Lodomerien, Steiermark,Tyrolen, Kroatien, Slavonien, Bosnien och Hercegovina. Som en följd av sina starka interna spänningar och det militära nederlaget i Första världskriget upplöstes statsbildningen i oktober-november 1918. Ur spillrorna uppstod staterna Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien. Delar av dubbelmonarkin tillföll också Rumänien, det återuppståndna Polen samt den vid krigsslutet nyskapade statsbildningen Jugoslavien.

[5] Det i november 1918 åter som självständig nation erkända Polen ansågs av en del ledande tyskar som ett land utan existensberättigande. Generalöverste Hans von Seeckt (1866-1936), en inflytelserik och som mycket duglig ansedd tysk officer, förklarade i en hemlig skrivelse till den tyska regeringen 1922 angående Polen: ”Polens existens kan inte tolereras, den är oförenlig med de väsentliga betingelserna för tyskt liv. Polen måste och kommer att försvinna.” (Shirer, sid 145)

[6] Se t.ex. http://content.time.com/time/covers/0,16641,19320104,00.html

[7] Upproret på Place de la Concorde i Paris den 6 februari 1934 betraktades som en av de allvarligaste kriserna i Tredje republikens historia. Upprorsmakarna utgjordes av en blandning av fascister, monarkister och andra högerextremister. 15 demonstranter sköts till döds av polisen. Samordningen bland revoltörerna tycks dock har varit dålig och något riktigt hot mot staten utgjorde de aldrig.

[8] En journalfilm som skildrar attentatet mot utrikesminister Barthou och kung Alexander I av Jugoslavien hittas på länken  https://www.youtube.com/watch?v=B0pyyt_G0U8

[9] Lèon Blum (1872-1950) var en fransk socialistisk politiker och litteraturkritiker.

Lèon Blum 1927. [Källa: Gallica Digital Library]

Premiärminister i två omgångar under Tredje republiken. Ledde den s.k. Folkfrontsregeringen – ett samarbete mellan socialister och mittenpolitiker, som under en tid erhöll stöd av Kommunistpartiet – från juni 1936 till juni 1937. Tog intryck av Franklin Roosevelts New Deal men den franska statens ekonomiska problem gjorde att den tänkta reformpolitiken endast kunde genomföras i begränsad utsträckning. Arresterades av Vichy-regimen men den följande rättegången fick avbrytas då Blum försvarade sig alltför effektivt och han istället sattes i koncentrationslägret Buchenwald utanför Weimar. Var fortsatt politiskt aktiv även efter kriget under den Fjärde republiken.

[10] Den franska texten lyder: ”Dans les régions occupées de la France, le Reich allemand exerce tous les droits de la puissance occupante. Le Gouvernement français s’engage à faciliter par tous les moyens les réglementations relatives à l’exercice de ces droits et à la mise en exécution avec le concours de l’Administration française. Le Gouvernement français invitera immédiatement toutes les autorités et tous les services administratifs français du territoire occupé à se conformer aux réglementations des autorités militaires allemandes et à collaborer avec ces dernières d’une manière correcte.” Se även http://mjp.univ-perp.fr/france/1940armistice.htm

[11] Mot detta påstående kan förstås invändas att Daladier i den rådande situationen, då den politiska temperaturen vreds upp dag för dag, inte ansåg sig ha något reellt handlingsalternativ. Det var för Frankrike av avgörande betydelse, inte minst militärt, att vänskapen med Storbritannien inte riskerades vilket ett ifrågasättande av Chamberlains linje kunde ha lett till. Daladier kunde heller inte förutse att den brittiska premiärministern omsider skulle ersättas med den betydligt tuffare Winston Churchill.

[12] Denna journalfilm visar Chamberlains hemkomst från mötet i München:  https://www.youtube.com/watch?v=SetNFqcayeA

[13] Numera torde Charles de Gaulle vara erkänd som en av 1900-talets viktigaste politiker, inte bara i Frankrike. Hans politiska hållning kännetecknades av mod och långsiktighet kombinerad med moralisk principfasthet. Någon radikal person var han förvisso inte men han insåg – i likhet med författaren och vänstermannen Jean-Paul Sartre – att Algeriet hade rätt till sitt oberoende och genomdrev 1961 som högerrepublikan denna antiimperialistiska politik. Det sägs att de Gaulle är den enda moderna franska president (kanske tillsammans med den nytillträdde Macron) om vilken det inte är känt att han höll sig med älskarinnor. Kanske nöjde han sig, förutom sin hustru Yvonne, med att vara första älskare åt franska Marianne.

Paret de Gaulle fick tre barn: Philippe de Gaulle (f. 1921), amiral och senator; Élisabeth de Gaulle (1924-2013); och Anne de Gaulle (1928-1948). Dottern Anne led av Downs syndrom och dog tidigt. Hon ligger begravd bredvid sina föräldrar på kyrkogården i Colombey-des-Deux-Églises.