När Frankrike bröt samman

När Frankrike bröt samman – om William L. Shirers storverk The Collapse of the Third Republic. Del I.

av Per-Olov Käll

Journalisten och historikern William L. Shirer (1904-1993) torde hos oss i första hand vara känd för sitt stora verk i 4 band från 1962: The Rise and Fall of the Third Reich, (sv. titel Det tredje rikets uppgång och fall, Stockholm 1961-1962). Ett verk som alltjämt – trots den strida strömmen av senare studier försvarar sin plats som en grundläggande och högst läsvärd introduktion till Hitlerrikets uppkomst och undergång. Kanske minns några alltjämt också Shirers Berlin Diary; The Journal of a Foreign Correspondent, 1934-1941 (Dagbok från Berlin: en radioreporters anteckningar och kommentarer 1934-1941, Stockholm 1942). I denna artikel och en kommande diskuterar Per-Olov Käll Shirers betydelsefulla arbete om den franska Tredje republikens historia och undergång, en epok som sträcker sig mellan 1875 fram till det katastrofala krigsnederlaget mot Nazityskland 1940. I denna första del behandlas främst perioden mellan 1875-1914.   

I inledningen till sitt stora verk The Collapse of the Third Republic; An Inquiry into the Fall of France 1940 (Tredje Republikens sammanbrott; en studie av Frankrikes fall 1940) skriver den amerikanske författaren, journalisten och historikern William L. Shirer:

”Sammanbrottet av den franska Tredje Republiken under de varma dagarna i maj, juni och juli 1940 var ett fruktansvärt skådespel. Inom loppet av sex veckor under den där våren och tidiga sommaren, då vädret var angenämare än någon i Frankrike kunde erinra sig sedan slutet av det föregående kriget, hade denna gamla parlamentariska demokrati, världens näst största imperium och tillika en av Europas ledande stormakter, kanske den mest civiliserade och med rykte om sig att äga av en de bästa arméerna i världen, brutit samman i fullständigt militärt nederlag och lämnat sina medborgare, arvtagarna till en lång och ärorik historia, i ett tillstånd av chock och därefter fullständig demoralisering.”

Citatet fortsätter:

”Men innan fransmännen hunnit återfå fattningen hade en åttiofyra år gammal, nästan senil marskalk och tillika legendarisk krigshjälte från Första världskriget, påhejad och stödd av en handfull besegrade generaler och defaitistiska politiker, fullbordat katastrofen genom att i mitten av juli med godkännande av ett flyende parlament avskaffat den Tredje republiken och dess demokratiska system och ersatt den med en fascistisk diktatur, som i många avseenden, om än inte alla, försökte efterapa den totalitära regimen hos de nazityska erövrarna,” (Shirer, sid 21). [Alla översättningar av citat från Shirer är mina; POK].

Boken, på närmare 1100 sidor, gavs ut första gången 1969 och översattes i varje fall till tyska och franska, dock inte svenska. Hos oss torde William L. Shirer (1904-1993) i första hand vara känd för sitt stora verk i 4 volymer från 1962: The Rise and Fall of the Third Reich, (sv. titel Det tredje rikets uppgång och fall, Stockholm 1961-1962). Ett verk som alltjämt torde försvara sin plats som en grundläggande och inte minst läsvärd studie av Hitlerrikets uppkomst och undergång. Forskningen på området är dock kolossal och en hel del nytt har säkert tillkommit sedan Shirer publicerade sin studie. En annan intressant bok genom de snabba inblickar den ger i journalisten Shirers liv och arbete under dessa dramatiska år, även den översatt till svenska, är Berlin Diary; The Journal of a Foreign Correspondent, 1934-1941 (Dagbok från Berlin: en radioreporters anteckningar och kommentarer 1934-1941). Den svenska utgåvan av boken kan man nog med lite tur hitta på ett antikvariat. Översättningen av dagboken gjordes av Barbro Alving och Alf Ahlberg. Det engelska originalet finns tillgängligt på nätet.

William Shirer arbetade under 20-, 30- och 40-talen som reporter både i Tyskland och Frankrike. Just Frankrike kom att stå hans hjärta nära och i förordet till det verk, som denna artikel behandlar, skriver han:

”Från första början gillade jag landet och folket, involverades känslomässigt i diskussionen och studierna av landets problem, dess ledare och deras politik, dess journalistik och litteratur och i likhet med Jefferson och många andra amerikaner som levt och arbetat där kom jag att känna att Paris var mitt andra hem, en känsla som aldrig övergett mig”, (Shirer, sid. 12).

Ja, hur många av oss har inte den relationen till Frankrike och till Paris!

Sommaren 1940 rådde emellertid fullt krig i Europa och William Shirer hade anlänt till den franska huvudstaden den 17 juni som ackrediterad amerikansk korrespondent i kölvattnet på den framryckande tyska armén. Han möttes av ett land i politisk och militär förlamning med en befolkning stadd på flykt söderut utan någon idé om vart de skulle ta vägen och medförande endast det mest nödtorftiga från de i panik övergivna hemmen. Den fråga som Shirer försöker besvara är hur denna kollaps, som hade ”brought this gifted people to such a low and pitiful state”, kunde ske?

William Shirer (t.h.) rapporterar om vapenstilleståndet mellan Tyskland och Frankrike i Compiègne i juni 1940. Fotograf: Otto Kropf. (Källa: Bundesarchiv, Bild 183-L10819 / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de)

Katastrofsommaren 1940

”Republikens president Albert Lebrun, själv på flykt tillsammans med regeringen från Tours till Bordeaux den 14 juni, noterade att ‘städerna och byarna är fulla av overksamma trupper. Vad gör de där, slöande, när de så väl behövs på andra ställen?’ Han tillade att det för honom var ett ‘mysterium’,” (Shirer, sid. 26).

En kort rekapitulation av det historiska förloppet. Den 1 september 1939, en vecka efter undertecknandet av den så kallade Stalin-Ribbentroppakten i Moskva, anföll Hitlers arméer Polen. Två dagar senare, den 3 september, förklarade Storbritannien och Frankrike i enlighet med sina avtal med Polen Tyskland krig och inledde, så att säga officiellt, Andra världskriget. Det är möjligt att denna vändning av skeendet överraskade Hitler, som tidigare ostraffat hade kunnat tåga in både i Österrike och Tjeckoslovakien. Förutom de tyska krigshandlingarna mot Polen – och de därpå följande ockupationerna av Danmark och Norge i april 1940 – hände till en början inte mycket av militär betydelse på den europeiska kontinenten, och perioden från september 1939 till maj 1940 har gått till historien som ”låtsaskriget”, (på engelska the phoney war, der Sitzkrieg på tyska och la drôle de guerre på franska.)

På pappret var år 1940 de franska stridskrafterna, numerärt såväl som materiellt, överlägsna de tyska. Därav den tyska generalstabens stora tvekan inför Hitlers krigsiver. Redan det militärt starkt underlägsna Polen hade under några veckor kunnat bjuda den tyska övermakten ett visserligen utsiktslöst men inte desto mindre kännbart motstånd. Den 19 oktober 1939 hade chefen för det tyska OKH (Oberkommando des Heeres, Överkommandot för Härarna) generallöjtnant Franz Halder presenterat den första planen för Fall Gelb (Fallet gul), ett anfall mot Frankrike. Planen förutsatte att anfallet skulle ske genom Nederländerna och Belgien på liknande sätt som skett i det föregående kriget. Denna plan motsvarades av vad den franska militärledningen, ledd av den sextioåttaårige generalen Maurice Gamelin, räknat med och planerat för.

Både Hitler själv och olika tyska befälhavare ogillade planen, som de menade alltför mycket liknade den som generalstabschefen von Schlieffen en gång utarbetat inför det Första världskriget. Till kritikerna hörde skickliga officerare som Erich von Manstein och Heinz Guderian, vilka föreslog att huvudanfallet istället borde riktas mot staden Sedan vid floden Meuse i departementet Ardennes i nordöstra Frankrike. Djärvheten i denna plan, som förutsatte att tyskt pansar med tillräcklig snabbhet kunde ta sig fram genom den besvärliga terrängen i Ardennerna, tilltalade Hitler. Den franska stridsledningen hade visserligen diskuterat ett dylikt anfallsscenario men avskrivit det som militärt orealistiskt. Den felbedömningen skulle visa sig ödesdiger. Felbedömningen gick faktiskt på tvärs även mot vad de krigsspel, som den franska generalstaben själv arrangerat några år tidigare, hade påvisat som en faktisk militär möjlighet. Numera vet vi att även de belgiska underrättelserapporter, som våren 1940 vittnade om omfattande sammandragningar av tyskt manskap och pansar öster om Ardennerna, ignorerades av den franska krigsledningen.

På kvällen den 9 maj gick tyska trupper, synbarligen utan att möta något aktivt motstånd, in i Luxemburg. Det var en krigslist som under natten fortsattes genom ett anfall mot Belgien och på morgonen följande dag genom att tyska fallskärmstrupper intog vägen mot Rotterdam i holländska Haag. Då detta skeende tycktes överensstämma med vad den franska krigsledningen hade förväntat svarade denna med att omedelbart enligt plan skicka sin 1:a armégrupp in i Belgien för att möta det tyska hotet. I realiteten innebar det att de bästa franska trupperna övergav fransk jord och utsatte sig för risken att kringrännas. De hårda striderna i Belgien och Holland förstärkte de allierade Frankrike och England i deras uppfattning att det tyska angreppet var inriktat på en stor pansaroffensiv i området kring Gembloux i centrala Belgien, där den jämna terrängen antogs passa de tyska pansarvagnarna. Ett sådant pansarslag utkämpades också den 14 maj, bara två dagar efter att ett ännu större – faktiskt det vid denna tidpunkt största pansarslaget någonsin – inleddes i Hannut ett par mil nordost om Gembloux. Slagen blev inga entydiga framgångar för Tyskland, och den franska armén kunde i sista ögonblicket slippa ut ur en hotande inringning.

Dessa händelser var dock inte avgörande. Ty på eftermiddagen den 12 maj nådde de första tyska trupperna fram till floden Meuse. I ett överrumplande anfall följande dag lyckades med stöd av intensivt flygbombardemang tre tyska pansardivisioner tillsammans med elittrupper ur infanteriregementet Grossdeutschland korsa Meuse på tre olika ställen i närheten av Sedan. Anfallet rev omedelbart upp ett hål i det svaga Sedan-försvaret och vid midnatt hade de tyska trupperna under befäl av Guderian trängt flera kilometer in i den franska försvarszonen. Panik utbröt bland de trupper som förlagts i den lilla kommunen Bulson någon mil söder om Sedan. I tron att de redan var kringrända flydde de innan de ens hunnit bli attackerade av de framryckande tyskarna, en händelse som gått till historien som ”paniken i Bulson”. De olika franska försöken att slå tillbaka det tyska anfallet var förgäves. Den tyska överlägsenheten visade sig framför allt genom en större snabbhet och flexibilitet i krigföringen. Det har påpekats att en bidragande faktor till den tyska framgången var att medan de tyska trupperna och stridsvagnarna kommunicerade via trådlös radio använde sig fransmännen i stor utsträckning av telefonförbindelser via utlagda ledningar, vilket var både långsammare och omständligare.

Den 15 maj telefonerade, (eller möjligen telegraferade), den franske premiärministern Paul Reynaud till sin nytillträdde brittiska kollega Winston Churchill och meddelade helt kort (i den version som Shirer ger):

-Igår kväll förlorade vi striden. Vägen till Paris ligger öppen.

Redan följande dag reste Churchill till Paris för att ge moraliskt stöd till sin allierade. Väl på plats kunde han konstatera att paniken spred sig inom den franska statsledningen och från sitt fönster såg han hur man på det franska utrikesdepartementet vid Quai d’Orsay brände dokument på gården.

Den tyska armén begav sig dock inte som många väntat direkt till Paris utan fortsatte västerut mot Calais och Engelska kanalen, en framryckning som effektivt skar av de i Belgien kvarvarande franska styrkorna liksom den brittiska expeditionsstyrkan [1]. Dock lyckades den senare genom en överraskande återhållsamhet från Hitlers sida i skiftet mellan maj och juni undkomma genom den berömda evakueringen i Dunkerque, hamnstaden strax söder om den fransk-belgiska gränsen. Totalt sägs 338 226 brittiska, belgiska och franska soldater under nio dagar ha skeppats över kanalen i skydd av nattens mörker. Överfarten skedde i allt som kunde flyta på vatten från små fritidsbåtar, fiskebåtar, färjor till något större fartyg. I Paris hade under tiden den franska överbefälhavaren Gamelin, som misslyckats med att stoppa den tyska offensiven, ersatts med sin fem år äldre kollega generalen Maxime Weygand. I samma veva, den 18 maj 1940, hade den åttiofyraårige hjälten från Första världskriget, marskalken och tillika ledamoten av Franska akademien Henri Philippe Pétain, inträtt i regeringen som konseljpresident (vice premiärminister). Den utnämningen skulle snart låta tala om sig. Den 10 juni, när de tyska erövrarna redan bankade på Paris portar, lämnade regeringen Paris och med den två miljoner av stadens invånare. Den Tredje republiken hade upphört genom att begå historisk harakiri.

Tysk segerparad längs Avenue Foch i Paris den 14 juni 1940. I bakgrunden Triumfbågen. Fotograf: Folkerts. (Källa: Bundesarchiv, Bild 183-L05487 / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de)

Tredje republikens födelse 1875

”Genom själva det nyckfulla sätt som den Tredje republiken föddes på, och den splittring den ärvde från de tumultartade åren efter den stora revolutionen 1789, tycktes denna republik ämnad för ett kort och stormigt liv. Det är ett under att den alls kom till, då en stor majoritet i Nationalförsamlingen, som var vald för att utse en ny regim efter Napoleon III:s kejsardöme, föredrog ett monarkiskt styrelseskick”, (Shirer, sid. 35).

Det som kommit att kallas för Tredje republiken [2] uppstod i kölvattnet av det politiska kaos som följde på det Andra kejsardömets nederlag i 1870 års krig mot Preussen. Efter slaget vid Sedan hade till och med kejsaren själv, Napoleon III, en nevö till Napoleon Bonaparte, den 2 september överlämnat sig själv i tysk fångenskap. Det misslyckade kriget och det förödmjukande nederlaget fick Paris befolkning att gripa till vapen och resa sig i det uppror vi känner som Pariskommunen. (Om denna dramatiska episod och den affischkonst den gav upphov till, se Jan Myrdals nyligen utgivna När gatan tog mediemakt; Pariskommunens bilder, Årsbok 2016 för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, Celanders förlag, 200 sidor.)

Nederlaget mot Otto von Bismarcks Preussen (denna sluga politiker utnyttjade skickligt tillfället och lät 1871 i Versailles – på franska mark alltså – utropa det förenade kejserliga Tyska riket, Deutsches Reich) ledde till att den franska regeringen deklarerade att den Tredje republiken hade bildats. Den nyfödda republiken visade sig dock något motvillig. Av Nationalförsamlingens 650 ledamöter var omkring 400 uttalade monarkister och hävdade bestämt att Frankrike borde förbli ett kungadöme. Frågan var bara vem som var mest lämpad att sitta på tronen? Var det, som ”legitimisterna” hävdade, Karl X:s sonson greven av Chambord, som var den mest legitime? Själv lät han förstå att han inte bara var redo att sätta sig på den franska tronen som ”Henrik V” utan krävde dessutom att den revolutionära trikoloren skulle bytas ut mot bourbonernas gamla vita flagga med den franska liljan, en ståndpunkt som gjorde honom omöjlig i flertalets ögon.  Eller var det huset Orléans tronpretendent, greven av Paris, sonsonen till ”borgarkungen” Ludvig Filip I (Louis Philippe I) som borde kallas in? Åter andra hoppades på att en ny Bonaparte skulle stiga fram ur kulissen. Då man inte lyckades ena sig kring någon av kandidaterna kom den nya konstitution som parlamentet slutligen antog år 1875 att bli republikansk, mindre av entusiasm för detta slags statsskick än av politisk nödvändighet. Tredje republikens första president blev den drygt sjuttioårige Adolphe Thiers, en man med en lång och växlingsrik politisk karriär i tjänst åt den franska bourgeoisiens klassherravälde. Han hade just spelat en huvudroll i det blodiga krossandet av Pariskommunen. Samtidigt var han en produktiv historisk skriftställare, tillika ledamot av Franska akademien. Två sidor av ett och samma (borgerliga) klassmedvetande!

Trots sin ogynnsamma födelse kom den Tredje republiken att bestå i sjuttio år, den längsta epok något franskt statsskick efter l’Ancien régime [3] hittills överlevt, inklusive den av Charles de Gaulle instiftade nuvarande Femte republiken. De sjuttio åren kom dock att utmärkas av ständiga regeringskriser med 107 ministärer som hann tillträda och avgå innan det ödesdigra slutet sommaren 1940.

Dreyfusaffären 1894-1906

”Under tolv år skulle Frankrike slitas av konflikten mellan rätt och fel i denna affär på ett sätt som tidvis gränsade till bittert inbördeskrig, låt vara utan blodspillan.” (Shirer, sid 55)

Tredje republiken kom från början att präglas av flera omskakande skandaler av vilka några alltjämt lever kvar i minnet. Här ska bara den mest omtalade av dessa, Dreyfusaffären [4], kort omnämnas. Affären som utspelade sig mellan åren 1894-1906 är en spionhistoria med många bottnar, som på sin tid väckte stort uppseende även utanför Frankrikes gränser. I Sverige tycks till exempel August Strindberg ha ansett att officeren Alfred Dreyfus nog kunde vara skyldig till det han anklagades för. I romanen Götiska rummen, publicerad 1904, nämner han kortfattat affären [5]. I sin eleganta lilla berättelse Kyrkofadern Papinianus intar Hjalmar Söderberg en motsatt ståndpunkt [6]. William Shirer, som ägnar Dreyfusaffären ett kapitel, ställer frågan om historien någonsin kommer att få en fullständig förklaring av affären, bortsett från det faktum att Dreyfus oskuld faktiskt kunde fastslås?

Upprinnelsen till affären var arresteringen i oktober 1894 av den judiska kaptenen vid den franska generalstaben Alfred Dreyfus. Dreyfus, som personligen var välsituerad, hade en praktikanttjänstgöring på staben, det vill säga han arbetade tillsammans med en handledare. Handledaren, som skulle bli en av Dreyfusaffärens verkliga hjältar, var en överstelöjtnant vid namn George Picquart.

Till generalstaben hade inkommit en påträffad handskriven förteckning över hemliga militära dokument, en förteckning som skulle bli vida omtalad som ”le bordereau” (listan). Listan hade överlämnats till den tyska militärattachén i Paris Maximilian von Schwartzkoppen. Att den överhuvudtaget påträffades berodde på att en på Tysklands ambassad i Paris anställd kvinnlig städerska, vilken samtidigt arbetade som agent för det franska kontraspionaget, lagt märke till det lätt sönderrivna dokumentet i en papperskorg och lagt beslag på det.

”Le borderau”, den handskrivna lista över franska militärhemligheter, som överlämnades till Tysklands militärattaché von Schwartzkoppen och påträffades av en fransk städerska på tyska ambassaden i Paris.  (Källa: FRench National Archives.) 

Handstilen hos den som hade skrivit förteckningen tycktes i någon mån överensstämma med kapten Dreyfus. De handstilsexperter som granskade dokumentet kunde dock inte enas. Dreyfus blev inte desto mindre anklagad för att spionera för tysk räkning. Det enda egentliga beviset man hade för anklagelsen var just le bordereau. Man antog dock att de på listan uppräknade hemliga militära dokumenten också hade överlämnats till tyskarna, ett antagande som skulle visa sig riktig.

Trots den svaga – i juridisk mening närmast obefintliga – bevisningen bestämde man sig för att Dreyfus var skyldig. Raskt ställdes han inför en militärdomstol anklagad för högförräderi. Efter en kort rättegång, den varade bara fyra dagar, dömdes han strax före julen 1894 mot sitt nekande till avsked, degradering och livstids deportation på Île de Diable (Djävulsön) utanför Franska Guyana. Själva degraderingen skedde under ytterst förödmjukande former på gården vid militärskolan École Militaire i Paris den 5 januari 1895. Inför stående trupp slet en adjutant av Dreyfus hans militära gradbeteckningar och övriga insignier ett efter ett och bröt slutligen itu hans svärd.

Att Dreyfus inte dömdes till döden berodde på att detta straff hade avskaffats för politiska brott efter 1848 års revolution. Nu klagade både högerns och vänsterns politiker, bland dem socialisten Jean Jaurès, högljutt över att straffet inte längre fanns att tillgå för en förrädare som Dreyfus. I april 1895 anlände Dreyfus till Djävulsön för att börja avtjäna sitt livstidsstraff.

 

 

 

 

 

 

 

T.V. bildtext: LE TRAITRE (Förrädaren). Degraderingen av Alfred Dreyfus vid École Militaire i Paris den 5 januari 1895 återgiven i Le Petit Journal den 13 januari 1895. (Källa: Gallica Bibliothèque Nationale de France. ) T.H. Överstelöjtnant Georges Piquart (1854-1914), så småningom generalmajor och krigsminister. Piquart var en av Dreyfusaffärens verkliga hjältar. Okänd fotograf. (Källa: Ouvrage publié.)

Där kunde historien om Dreyfus ha slutat: som en fotnot i det franska spionagets historia. Lyckligtvis fanns det personer som inte låtit sig helt övertygas om Dreyfus skuld. Deras möjligheter att göra sig hörda under tiden runt domen var dock små, då en unison presskör såväl som gräddan av Frankrikes politiska och militära elit entydigt pekade ut Dreyfus som landsförrädare. ”Drevet gick” som det heter på journalistjargong.

 
Till tvivlarna hörde Dreyfus kollega, överstelöjtnanten George Picquart. Denna kompetenta och hederliga officer hade just utnämnts till chef för försvarsstabens underrättelseavdelning (Section de renseignements, SR). Under rättegången mot Dreyfus hade han varit närvarande som observatör för försvarsstabens räkning. Picquart hade således kunnat följa processen på nära håll och som nyutnämnd chef för SR kunde han beordra fram alla de originaldokument, som legat till grund för den fällande domen.

Picquart upptäckte nu ett okänt dokument, ett telegramutkast skrivet av den tyska militärattachén von Schwartzkoppen. Telegrammet, som tydligen aldrig skickats, skulle bli bekant som ”le petit bleu” (”det lilla blå” – på grund av papprets färg). Adressaten var en viss major Ferdinand Walsin Esterházy med bostad på 27 Rue de la Bienfaisance i Paris 8:e arrondissement [7].

Förbindelsen mellan den franske officeren Esterházy och den tyska militärattachén von Schwartzkoppen var för Picquart obekant. Som underrättelseofficer kunde han inte låta bli att fundera över den. Snart gjorde Picquart även en chockerande upptäckt: handstilen i de brev från major Esterházy som han påträffade överensstämde på ett slående sätt med den i le bordereau, den handskrivna lista som ansetts bevisa Dreyfus skuld. Övertygad om att Dreyfus måste vara oskyldig och att den verkliga spionen hette Esterházy började Picquart – i hemlighet och utan att informera sina överordnade – undersöka fallet närmare. Undersökningen gav vid handen att major Esterházy inte bara hade kunskap om vad som hade stått förtecknat på le bordereau utan därtill upprepade gånger sålt hemliga militära dokument till tyskarna. Det militära värdet av dessa dokument har sedermera bedömts som ringa.

Vid närmare påseende visade sig major Esterházy vara en man med kluven personlighet. Ansedd som en duglig officer omgavs hans privatliv av ett tvivelaktigt rykte. Han visade sig som en besatt spelare svårt skuldsatt av förluster. En misstanke som låg nära till hands var att han drivits till att bli spion på grund av ett outtömligt behov av pengar.
Överstelöjtnant Picquart fann nu för gott att rapportera om sina fynd till den franska generalstaben. Kanske blev han förvånad när Frankrikes högsta militärledning inte visade minsta intresse för saken; i synnerhet ville man inte höra talas om något samband mellan domen mot Dreyfus och de välgrundade misstankar som nu kunde riktas mot major Esterházy. Vad Dreyfus angick var han i generalernas ögon en gång för alla dömd. Punkt. Dessutom var han jude, något den reaktionära pressen verkligen inte försummade att påpeka.
Historien tog nu en vändning som känns säreget välbekant för oss som på nära håll följde den svenska IB-affären i början på 70-talet. Det är budbäraren själv som är skurken!  Generalerna vände sig nu mot Picquart, som misstänktes för att ”läcka”, och i december 1896 fick han se sig omplacerad till befälhavare för ett regemente i det (dåvarande) franska protektoratet Tunisien.

Vid denna tidpunkt hade emellertid frågor börjat ställas. Inflytelserika politiker som George Clemenceau och Jean Jaurès, vilka nyss varit övertygade om Dreuyfus skuld, hade börjat tänka om inför de bevis på motsatsen som börjat dyka upp. Frankrike började spricka upp i ”dreyfusarder”, de som hävdade att Dreyfus utsatts för ett justitiemord, och ”anti-dreyfusarder”, som inte bara vidhöll hans skuld utan ofta hade starka ideologiska kopplingar till tidens virulenta antisemitism.

I november 1897 anklagade Mathieu Dreyfus, bror till den fängslade Alfred, öppet Esterházy för att vara den som i verkligheten kompilerat le bordereau. Majoren Esterházy svarade med att kräva upprättelse av sitt goda namn och rykte inför en militärdomstol. Detta beviljades och i januari 1898 friades majoren från alla anklagelser efter att domarna överlagt ett par minuter om saken. På kvällen samma dag som den friande domen meddelades trängdes upphetsade fransmän på Paris gator och ropade, enligt Shirer, slagord som:

-Leve Esterházy!
-Leve armén!
-Död åt judarna!

Händelserna följde nu slag i slag. Redan dagen därpå, den 12 januari, arresteras överste Picquart som hade vittnat mot Esterházy. Han får begrunda sitt öde i det militära fortet Mont Valérien strax väster om Paris. (Anläggningen är numera ett militärhistoriskt museum.) Ytterligare en dag senare låter Émile Zola i den av politikern George Clemenceau ledda dagstidningen L’Aurore publicera sin berömda artikel J’accuse!, (”Jag anklagar!”, en titel som sägs ha föreslagits av Clemenceau själv).

T.V. Major Ferdinand Walsin-Esterházy. Blyerts och akvarell av Jean Baptiste Guth (1855-1922), publicerad i Vanity Fair den 26 maj 1898. T.H. Förstasidan av dagstidningen L’Aurore (Morgonrodnaden) med Zolas berömda artikel den 13 januari 1897.

Författaren Zolas internationella ryktbarhet var sådan att i den mån Dreyfusaffären ännu inte var bekant för en bredare utländsk publik kom den att bli det praktiskt taget över en natt. Zola anklagade höga representanter för armén – med namns nämnande – för att ha fabricerat anklagelserna mot Dreyfus och för att ha beordrat frikännandet av Esterházy, som pekades ut som den verkliga förrädaren. Detta blev för mycket för Frankrikes generaler och regering! Zola åtalades omedelbart för att ha kränkt armén genom sitt påstående att denna skulle ha beordrat fram ett frikännande av Esterházy. Anledningen till att myndigheterna valde att begränsa åtalet på detta sätt var att man inte ville riskera att på nytt behöva pröva domen mot Dreyfus.
Rättegången, som beskrivits som ”tumultartad”, pågick i två veckor. Domstolen behövde dock bara överlägga en timma för att fastslå att Zola gjort sig skyldig till ett brottsligt uttalande. Han dömdes till det strängast möjliga straffet: ett års fängelse och 3000 francs i böter. Ett påvisat rättegångsfel gjorde dock att rättegången måste tas om. Istället för att än en gång spela med i det rättsliga spektaklet valde Émile Zola att avstå från att närvara vid den nya rättegången och strax därpå fly till London. När han efter ett knappt år återvände från exilen var regeringen redan på fallrepet.

Emile Zola. Teckning av Charles Léandre (1862-1934). (Källa: www.satirarkivet.se )

Det bör påpekas att Dreyfusaffären är betydligt mer komplicerad än vad denna korta beskrivning ger vid handen. Till affären hörde inte bara att en judisk officer på obefintlig bevisning dömts till ett livstidsstraff i en omänsklig miljö utan även att officerare i den högsta militärledningens absoluta närhet låtit fabricera förfalskade dokument, vilka användes för att bevisa Dreyfus skuld. Varför allt detta ränksmideri skedde är ännu knappast helt klarlagt. Länge har de starka antisemitiska strömningarna inom den franska officerskåren i kombination med en brutal fixering vid kårens prestige ansetts vara av avgörande betydelse. Säkert har dessa faktorer spelat sin roll. På senare tid har emellertid historiker presenterat delvis nya tolkningar av Dreyfusaffären varom mer nedan.

En som kunde beslås med fabricerandet av falska bevis inom den franska försvarsstaben var major Hubert-Joseph Henry. Till de förfalskningar han gjorde sig skyldig till var ett brev, som gav intrycket av att komma från ett ”judiskt syndikat” och som – i korthet – kunde tolkas så att Picquart själv låtit rigga le petit bleu. När krigsministern Godefroy Cavaignac, själv övertygad om Dreyfus skuld, i augusti 1898 beordrade en underställd att på nytt gå igenom bevismaterialet mot Dreyfus upptäckte denne majoren Henrys förfalskningar. I ett förhör inför ministern föll Henry till föga och erkände. Han arresterades och fördes även han till Mont Valérien. Följande dag, den 31 augusti, i ett kryptiskt formulerat brev till sin överordnade generalmajoren Charles-Arthur Gonse uppges han ha skrivit:
-Ni vet i vems intresse jag har agerat.
Varpå han ska ha begått självmord genom att skära av sig halsen med en rakkniv.

Major Esterházy, som uppnått folkhjältestatus bland gatans skränande antisemiter, insåg nu att han gjorde klokt i att lämna Frankrike. Via Bryssel tog han sig till England, där han slog sig ner utanför London. Han blev kvar i England till sin död och sägs ha försörjt sig på antisemitiskt skriftställeri. Han erkände också så småningom att det var han som hade sammanställt le bordereau, men att det skett på order av en överordnad, en överste Jean Sandherr, chef för det franska kontraspionaget. Vid tiden för erkännandet var dock Sandherr avliden och kunde varken bekräfta eller dementera.

Även om Dreyfus kunde lämna Djävulsön 1899 skulle det dröja ytterligare sex år till juli 1906 innan han slutgiltigt frikändes och kunde återinträda som officer, nu med majors grad. Året därpå beviljades han 48 år gammal pension från armén men återinträdde vid Första världskrigets utbrott 1914 och förblev i tjänst kriget ut. Med tiden nådde han överstelöjtnants grad.
Det är svårt att titta in i Dreyfusaffärens labyrinter utan att ställa sig frågan vad det hela egentligen handlade om?
Antisemitism? Säkert!
Militär maktfullkomlighet? Utan tvivel!
Fåfänga? Förvisso!
Men räcker det som uttömmande förklaring till en bitter fejd, som varar i tolv år och engagerar nästan hela samhället från pressen, kultureliten, militären, kyrkan, rättsapparaten till flera regeringar och parlament?

På senare tid har den franske militärhistorikern Jean Doise (1917-2006) föreslagit att Ferdinand Esterházy i själva verket var en dubbelagent, som i verkligheten arbetade för den franska arméledningen. Inför tyska funktionärer gavs han uppdraget att spela rollen som en som är redo att begå landsförräderi av ekonomiska skäl. Till saken hör att Esterházy talade flytande tyska och rent allmänt genom sin dubiösa livsstil kunde antas spela en sådan roll på ett trovärdigt sätt. Rollen var inte bara en roll utan på riktigt! Affärsmannen och politikern Giscard d’Estaing, (f. 1956, son till den tidigare franske presidenten med samma namn) har framfört liknande teorier.

Enligt detta synsätt var le bordereau i själva verket en planterad desinformation avsedd att vilseleda den tyska militärledningen. På listan fanns den av Frankrike utvecklad 120-millimeters haubitsen (Canon de 120C Modele 1890 Baquet) upptagen. Således en militär hemlighet! Den franska arméledningen var dock fullt medveten om att denna kanon var tekniskt misslyckad och saknade militärt värde. Desinformationens syfte var att hålla den tyska militären okunnig om Frankrikes verkligt revolutionerande nya vapen, den snabbskjutande 75-millimeterskanonen (Canon de 75 mm modèle 1897) med kapacitet att avfyra upp till 28 skott i minuten. Kanonen, den främsta i sitt slag vid denna tidpunkt, fick stor, kanske avgörande betydelse för Frankrikes krigföring under Första världskriget och även därefter.

Oavsett om hypotesen att Esterházy var en dubbelagent håller eller inte står det klart att tyskarna snart måste ha upptäckt att den information den säregne majoren försåg dem med var av begränsat värde. Det kan förstås ha berott på att Esterházy var en alltför liten kugge i det militära maskineriet och därför saknade tillgång till the real thing – information av betydande militärt värde. Hur det än må förhålla sig vittnar den pågående diskussionen om att den 110 år gamla Dreyfusaffären ännu inte kan läggas till handlingarna.

Stabilitet och klasskamp 1875-1914

”En armé kan sällan vara starkare än det land den tjänar. Hur starkt var Frankrike under den Tredje republikens afton, som föregick de prövningar den skulle komma att utstå? Vi har noterat några av republikens svagheter: dess oförmåga att industrialiseras lika snabbt som de andra stora Västmakterna, nedgången i födelsetal, osämjan som så länge och djupt hade delat dess befolkning.” (Shirer, sid 85)

Den Tredje republiken, vars födelse varit så ogynnsam, kunde trots allt segra. Till dem som önskade slita henne i stycken hörde inte bara gamla monarkister och den adel, som aldrig kunde förlåta den ”sociala ommöblering” [8] som 1789 års revolution lett till. Dit hörde även den katolska kyrkan och stora delar av officerskåren. Ändå var nog republiken den för den franska bourgeoisien och medelklassen (inklusive den stora bondeklassen) mest naturliga statsformen. I denna mening var – och är alltjämt – Frankrike kanske det land, som på det mest renodlade sättet uttrycker de revolutionära borgerliga idealen: Frihet, Jämlikhet och Broderskap. De slagorden pryder tillsammans med trikoloren varje Hotel de Ville (Stadshus) i Frankrikes 36 680 kommuner. Tomma symboler från en svunnen storhetstid? Nja, det är jag inte säker på. Inte för att jag tror att hantverkare eller vinbönder i det enorma vindistriktet Languedoc i södra Frankrike brukar nynna på Marseljäsen, när de går till jobbet. Men det är inte heller så att dessa ideal av fransmännen upplevs som tomma och formella. I Frankrike är det ofta fest i byn och flaggan är så gott som alltid med på ett hörn. Något som Marine Le Pen – och andra franska politiker – inte glömmer bort.

Mycket av det som vi upplever som karakteristiskt för franskt samhällsliv etableras slutgiltigt under Tredje republiken. Framsynta republikanska och antiklerikala politiker som Jules Ferry (1832-1893) och Pierre Waldeck-Rousseau (1846-1904) såg till att effektivt separera kyrka och stat och att undervisningen i skolorna blev sekulär, (laïcité som det franska uttrycket lyder). Waldeck-Rousseau var också den politiker som 1884 genomdrev den första franska lag som erkände fackföreningars rätt att existera.

Men om Republikens önskan att skapa en modern demokratisk och sekulär stat (samt – icke att förglömma! – ett präktigt franskt kolonialvälde) segrade över kyrkans och arméns motstånd stod det samtidigt vid förra sekelskiftet klart att Frankrike höll på att hamna på efterkälken industriellt och ekonomiskt. Som Shirer formulerar det:

”Men i ett Europa, som under det begynnande tjugonde århundradet drev mot krig, kunde världsledande talang i att framställa fina sidentyger och de bästa viner, parfymer och damhattar knappast kompensera för det stål som produ-cerades i de stora masugnarna i Ruhr tvärs över floden Rehn och som användes i Krupps kanonfabriker.” (Shirer, sid 75)

Den franska senfärdigheten var dock knappast uttryck för vetenskaplig eller teknisk efterblivenhet utan var snarast av ekonomisk natur. Sedan långliga tider, inte minst under l’ancien régime, baserade sig såväl fransk industri som förvaltning i stor utsträckning på kungliga koncessioner. Den som av staten fick koncession på en kanal, en gruva, uniformer till armén, vägbyggen, skatteuppbörd, en bank eller någonting annat hade i allmänhet sin lycka gjord [9]. Systemet övertogs och vidareutvecklades av Napoleon Bonaparte, som frikostigt försåg sina vänner med lukrativa inkomstkällor. Som han själv framhöll:

-Det ankommer på oss att garantera välmågan och förmögenheten hos de familjer som ställer sig helt till vår tjänst.

De familjer som på detta sätt genom statliga koncessioner, inte sällan under direkt statligt ekonomiskt beskydd, kunde uppnå en fabulös rikedom har i Frankrike kallats för De borgerliga dynastierna (Les Dynasties Bourgeoises). Det är, som Shirer påpekar, närmast självklart att ett sådant system öppnar för korruption hos den klass som drar nytta av systemet och leder till missnöje hos dem som saknar tillträde till det. Det kom även att befrämja tendensen hos de ekonomiskt ledande att vilja skydda sin position med hjälp av höga tullmurar liksom tendensen att ägna sig åt kapitalexport snarare än att återinvestera vinsterna i produktiva nationella projekt. Så sent som krigsåret 1914 hade hela 40 procent av det franska kapitalet investerats utomlands, bland annat i Ryssland. Det har sagts att franska politiker först efter Andra världskrigets slut gjorde mer allvarligt menade ansträngningar att modernisera landets ekonomiska system.

Inte desto mindre skulle Frankrike med förvånansvärd snabbhet och effektivitet finna lösningar på flera av sina ekonomiska och sociala problem och en senare generations borglighet skulle se tillbaka på perioden före 1914 som la belle époque – den vackra epoken då människornas harmoni var ogrumlad, restaurangmaten utsökt, älskarinnan sällan på dåligt humör och konsterna blomstrade [10]. Och mer än så:

”Till Frankrikes egna rika tillgångar på naturresurser adderades de som fanns i det nya enorma kolonialvälde, som Jules Ferry och en anmärkningsvärd grupp av energiska arméofficerare, höga statstjänstemän och kommersiella äventyrare hade lagt beslag på nästan utan att det franska folket och dess parlament lagt märke till det. Kolonial expansion väckte aldrig den entusiasm hos fransmännen som den gjorde hos britterna. Socialisterna motsatte sig den och de republikaner [”radicals” i eng. org.], som kontrollerade regeringen, tolererade den precis nätt och jämt. Plötsligt fann sig Frankrike vara innehavare av ett kolonialvälde i norra och centrala Afrika samt i Asien (där Indokina erövrades) som i storlek och befolkningsmängd endast överträffades av Storbritanniens.”  (Shirer, sid 106)

Den långa upptakten inför 1914

”’Poincaré c’est la guerre!’ (Poincaré betyder krig!) blev ropet hos några av hans [Poincarés; min anm. – om denne politiker och statsman se not [11] i slutet av denna artikel] fiender. Om det fanns någon substans i anklagelsen kan betvivlas, och i alla händelser önskade sig inte fransmännen något krig. Clemenceau själv föreföll uttrycka stämningen i landet, när han inför senaten den 10 februari 1912 deklarerade: ‘Vi önskar fred. Vi önskar den därför att vi behöver den för att förnya vårt land. Vi är pacifister, men vi är inte benägna till underkastelse.  Om krig påtvingas oss kommer vi inte att falla undan.’”  (Shirer, sid 115)

Den populära föreställningen att Första världskriget sommaren 1914 slog ned som en blixt från klar himmel i en i övrigt fredlig och lättsam tid är en grovt missvisande beskrivning av det historiska förloppet. De historiska konflikter som ledde fram till kriget var i och för sig – som nästan alltid är fallet – komplicerade och långt ifrån entydiga. Man kan säga att historiska processer liknar kvantfysiken såtillvida att först i det avgörande ögonblicket låses förloppet och en viss bestämd historisk utveckling (av flera potentiella möjligheter) tar vid. Det fanns ingen inbyggd ”historisk nödvändighet” i att världen 1914 skulle drabbas av ett världsomfattande krig; än mindre gick folk i allmänhet och önskade sig ett sådant. Men de krafter som hade – av ekonomiska och politiska skäl – intresse av kriget var starka nog att driva igenom sin vilja.

Furst Otto von Bismarck var utrustad med en märklig politisk intuition. Mot slutet av sitt liv, när han efter att år 1890 ha avskedats som rikskansler av kejsar Wilhelm II och, som det sägs, förbittrad framlevde sina dagar på slottet Friedrichruh i södra Schleswig-Holstein, ska ha fällt följande anmärkning om vad som skulle kunna utlösa ett nytt europeiskt krig:

-Någon förbannad dumhet på Balkan [12].

Att skotten i Sarajevo den 28 juni 1914 som dödade det österrikiska tronföljarparet utgjorde den tändande gnistan för Första världskriget är en etablerad skolbokssanning. Av denna sanning följer dock knappast att det inte skulle ha utbrutit ett krig om den ännu inte tjugo år fyllda attentatsmannen Gavrilo Princip hade missat även i sitt andra försök att skjuta ärkehertigen Franz Ferdinand av ätten Habsburg-Lothringen och dennes gemål i ett morganatiskt äktenskap, hertiginnan av Hohenberg Sophie Chotek von Chotkowa und Wognin. Uttalandet av Bismarck och av andra (till exempel Friedrich Engels) visar att möjligheten av ett stort krig ”låg i luften” långt innan det faktiskt utbröt. En central konflikt, en av flera, var den mellan Tyskland och Frankrike.

Frankrike hade vid denna tidpunkt skaffat sig  ett ordentligt kolonialimperium, som i omfång endast överträffades av det som tillhörde Förenade Kungariket Storbritannien och Irland. Tyskland å sin sida led av den hungerns avund, som den som står utanför och tvingas se på när andra smörjer kråset, så lätt drabbas av. För det allt mäktigare Tyskland fanns till synes ingen rättvisa eller plats vid den koloniala buffén. I varje fall tycks stora delar av det enade rikets politiska och ekonomiska elit ha uppfattat sin situation på det sättet.

I mars 1905 landsteg den tyske kejsaren Wilhelm II och dennes rikskansler Bernhard von Bülow i staden Tanger vid Gibraltar sund i norra Marocko. I ett sabelskramlande tal förklarade kejsaren – med tydlig adress till Frankrike – att Tyskland krävde att Marocko förblev en självständig stat och att alla länder skulle ha lika tillgång till hennes inre marknader. Ur fransk synvinkel var talet en öppen provokation men den franske regeringschefen Maurice Rouvier insåg att en eventuell militär konflikt med Tyskland i rådande läge kunde bli mycket farlig för Frankrike och valde att ta ett steg tillbaka. Man samtyckte därför till att en internationell konferens om Marockos ställning skulle hållas. Konferensen hölls under de första månaderna året därpå i staden Algeciras i Andalusien. Konferensen, som stöddes av USA:s president Theodore Roosevelt, resulterade i att de tyska kraven i stort accepterades. Bland de tretton signatärmakterna ingick förutom stormakterna Tyskland, Österrike-Ungern, Frankrike, Storbritannien, Ryssland och USA även Sverige. Konferensen förebådade samtidigt den kommande uppdelningen av Europa mellan å ena sidan en ”Trippelallians” bestående av Tyskland, Österrike-Ungern och Italien och å den andra en ”Trippelentente” av Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Kommande händelser kastade sin skugga framför sig, som det engelska talesättet säger.

Fem år senare, på sommaren 1911, kom en ny utmaning när den tyska kanonbåten Panther anlände till den marockanska hamnstaden Agadir med den uttalade avsikten att ”skydda tyska intressen”. I verkligheten torde Tysklands avsikt varit att på nytt skrämma Frankrike, vars trupper några veckor tidigare på begäran av sultanen Hafiz hade ockuperat Fez, Marockos dåvarande huvudstad. Sultanens bad om fransk hjälp då han inringats av rebeller. Kanonbåtsincidenten, som bland Europas politiker allmänt tolkades som näst intill en stridsfanfar, ledde till att den brittiska finansministern Lloyd George offentligt deklarerade sitt stöd för Frankrike, vilket tvang Tyskland att backa. Frankrikes diplomatiska svar bestod i ett chevalereskt erbjudande till Tyskland att lägga beslag på ett par stora bitar av Franska Kongo mot ett erkännande av Marocko som ett franskt protektorat och där Frankrike samtidigt förband sig att i detta land fullfölja den ”öppna dörrens” politik.

 

 

 

 

 

 

 

T.V. Raymond Poincaré (1860-1934), jurist och politiker, Frankrikes president 1913-1920. (Källa: https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=508088) T.H.  Jean Jaurès (1859-1914), socialistisk politiker och fredsvän, mördad i samband med krigsutbrottet. Fotograf: Nadar. (Källa: http://www.museehistoirevivante.com/img/expositions/2009/Jaures/Jaures8.jpg, Domaine public)

Arkitekten bakom denna till synes skickliga franska politik var premiärministern Joseph Caillaux, som delvis förhandlade i hemlighet med Tyskland bakom ryggen på sin utrikesminister. Caillauxs politik baserades dock på – som det skulle visa sig – en illusion, en som han delade med socialistledaren Jean Jaurès. Den att fredsviljan hos det stora tyska socialdemokratiska partiet skulle visa sig stark nog för att förhindra ett krigsutbrott mellan Tyskland och Frankrike. Caillauxs vidlyftiga politik möttes dock av misstro och i januari 1912 ersatte han med Raymond Poincaré. Den ambitiösa och viljestarka Poincaré (en kusin till den berömda matematikern Henri Poincaré) tycks ha haft två politiska huvudambitioner: att förhindra Tyskland från att bli en världs-dominerande stormakt och att återupprätta Frankrikes gamla band med Ryssland. Redan ett år senare utnämndes han till Tredje republikens president, en post han kom att inneha under hela kriget fram till 1920. I augusti 1913 utökade Frankrike på Poincarés initiativ – under högljutt motstånd från den politiska vänstern ­- värnplikten från två år till tre.

Den 28 juni 1914 avlossades skotten i Sarajevo och på dagen en månad senare invaderade det kejserliga Österrike-Ungern Kungariket Serbien. Två dagar senare, den 30 juli, inledde Ryssland en allmän mobilisering och på månadens sista dag, som var en fredag, sköt den tjugonioårige arkeologistudenten och högernationalisten Raoul Villain den högt respekterade socialistledaren Jean Jaurès till döds, när denne vid halv tiotiden på kvällen intog en måltid på Café du Croissant (idag La Taverna du Croissant) på 146 Rue Montmartre i Paris. Den 1 augusti mobiliserade Tyskland och genom den strax därpå följande tyska invasionen av Belgien, Luxemburg och Frankrike var Första världskriget ett faktum.

 

NOTER

[1] Den brittiska expeditionsstyrkan (British Expeditionary Force, BEF) skeppades efter den fransk-brittiska krigsförklaringen mot Hitler-Tyskland den 3 september 1939 över till Frankrike och förlades vid gränsen mot Belgien. I mitten av oktober uppgick BEF till omkring 152 000 soldater och 25 000 militärfordon, fördelade på 10 divisioner och en stridsvagnsbrigad.

[2] Första republiken brukar anses inledas med avsättningen och den därpå följande giljotineringen av Ludvig XVI på Place de la Revolution (sedan länge Place de la Concorde, ”Endräktstorget”) i Paris den 21 januari 1793. Perioden avslutas med att Napoleon Bonaparte griper makten som Förste konsul 1799. I december 1804 låter han i Notre-Dame i Paris kröna sig som Frankrikes första kejsare Napoleon I.
Den Andra republiken inleds med att ”borgarkungen” Louis Philippe I tvingas i exil under 1848 års revolution, även kallad Februarirevolutionen. Folkvald president i den nya republiken med 74.2% av rösterna blir Charles Louis Napoleon Bonaparte, enligt officiell historieskrivning brorson till Napoleon I, men det biologiska släktskapet har varit omdiskuterat. Republiken blir dock kortvarig. Knappt fyra år senare år 1852 genomför den med smak för patetiska historiska roller begåvade Louis Bonaparte en statskupp och låter utropa sig som Frankrikes kejsare Napoleon III. Det andra franska kejsardömet inleds.
Om denna händelse skrev den med Napoleon III samtida Karl Marx en läsvärd studie, Louis Bonapartes adertonde Brumaire (1852). I bokens inledande kapitel förekommer den berömda formuleringen att ”människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande. Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.”

[3]  L’Ancien Régime (ung. Den gamla regimen) betecknar det monarkiska system som var förhärskande i Frankrike från 1400-talet och – i stort sett – fram till Franska revolutionen år 1789. Systemet baserades på en strikt ståndsindelning, där de två översta skikten utgjordes av prästerskapet, i synnerhet det högre (Första ståndet) och adeln (Andra ståndet). Övriga befolkningsskikt såsom bönder, hantverkare, städernas borgerskap med flera, med andra ord den överväldigande majoriteten av befolkningen, buntades ihop under beteckningen les roturiers, vilket väl på svenska kan översättas med ”ofrälse” – de som inte var befriade från skyldigheten att betala skatt. Under den franska revolutionen framträder denna stora folkgrupp, i synnerhet representerad av medelklassens ledande intellektuella, jurister, politiker, affärsmän med flera som Tredje ståndet (Le Tiers-État).
Trots olika monarkers som Henrik IV och Ludvig XIV ansträngningar att centralisera den franska statsförvaltningen förblev Frankrike under l’Ancien régime ett land med betydande regionala skillnader i språk, lagstiftning, beskattning, de olika befolkningsskiktens relativa sociala ställning osv. Först med 1789 års revolution och Napoleons lagstiftningsarbete skapas det moderna, administrativt mer enhetliga Frankrike.
[4] Franska vänner har berättat för oss att man alltjämt undervisar om Dreyfusaffären i de franska skolorna och att kunskapen om affären därför är relativt god bland fransmännen.

[5] Se http://runeberg.org/strindbg/gotiska/0282.html

[6] Se https://sv.wikisource.org/wiki/Historietter/Kyrkofadern_Papinianus

[7] Adressen tycks oförändrad och huset där majoren Esterházy antagligen bodde kan ses på www.google.se/maps/place/27+rue+de+la+bienfaisance/@48.8765861,2.3162473,3a,75y,186.33h,82.24t/data=!3m6!1e1!3m4!1syfNm_c2JSMbBMcPNtHNDXQ!2e0!7i13312!8i6656!4m2!3m1!1s0x0:0x17e0ff5c955a6600!6m1!1e1

[8] Uttrycket förekommer i Honoré Balzacs roman Antikkabinettet, vars första kapitel (”De två salongerna”) skildrar den åldrande markisen Carol d’Esrignon, ”franken”, som i 1789 års revolution fått se en stor del av sin förmögenhet gå förlorad:

Tyst betraktade franken ömsom himlen, ömsom det ställe där man förut hade kunnat se de gotiska tornens vackra vindflöjlar, liksom för att fråga Gud om orsaken till denna sociala ommöblering [i originaltexten déménagement social, som ordagrant väl betyder ”social (om)flyttning”. Den svenska översättningen av Antikkabinettet  av C.G. Bjurström; min anm.]

[9] Ett exempel på den kungliga koncessionspolitiken under l’ancien régime var det privata bolaget Ferme Générale, som ansvarade för kronans skatteindrivning. Att ingå i styrelsen för Ferme Générale innebar en synnerligen lukrativ syssla och en av de mest namnkunniga styrelseledamöterna var Antoine Lavoisier (1743-1794), den stora franska kemisten. Under den period av den Franska revolutionen som av motståndarna benämns ”Terrorn” ledde Lavoisiers verksamhet inom Ferme Générale till att han anklagades inför Revolutionstribunalen i Paris och dömdes till döden. Den 8 maj 1794 besteg han schavotten på Place de la Revolution. Den franska staten medgav så småningom att anklagelserna mot Lavoisier, bland annat från läkaren och agitatorn Jean-Paul Marat, varit ogrundade. Marat, som själv knivmördats ett år tidigare av den politiska aktivisten Charlotte Corday, kan när det gäller Lavoisier mycket väl kan ha drivits av personlig hämndlystnad då den senare av (goda) vetenskapliga skäl motsatt sig hans inval i den franska Vetenskapsakademien. Dock är de historiska beläggen tveksamma för det populära påståendet att domaren under rättegången mot Lavoisier skulle ha yttrat: ”Republiken behöver inga vetenskapsmän!” (”La République n’a pas besoin de savants!”).

[10] Beträffande Tredje republikens litteratur gör Shirer följande intressanta reflektion:

[…] förvisso frambringade inte Tredje republiken två så formidabla romanförfattare som Balzac och Stendahl; de två genier var och en som önskar förstå franskt liv under 1800-talets första hälft måste läsa; […] Men kanske inget annat land kunde visa upp så många utmärkta och vida lästa författare: Flaubert, Zola, Anatole France, Alphonse Daudet, Paul Bourget, Maurice Barrès, bröderna Goncourt, novellisten Maupassant och som kulminerade med den största av dem alla, Marcel Proust […].   (Shirer, sid 107f)

[11] Raymond Poincaré, fransk jurist och politiker, född 1860 i Bar-le-Duc i departementet Meuse i nordöstra Frankrike, död 1934 i Paris. Poincaré kom från en borgerlig familj med framträdande ämbetsmän och vetenskapsmän. Slog som advokat tidigt igenom i Paris, känd och anlitad inte minst för sin vältalighet. Försvarade bland annat framgångsrikt författaren Jules Verne, när ett åtal väckts mot denne på grund av att kemisten Eugène Turpin kände sig utpekad som ”galen vetenskapsman” i Vernes roman Face au drapeau (Det yttersta vapnet). Från och med 1893 och framåt minister i ett stort antal regeringar. Efter Caillauxs fall 1912 konseljpresident (regeringschef). Frankrikes president 1913-1920. Som sådan arbetande han inför det stigande krigshotet aktivt för att stärka det fransk-ryska samarbetet liksom slagkraften och disciplinen hos den franska armén, för vilket han ådrog sig kritik från den politiska vänstern. Bildade vid krigsutbrottet en samlingsregering för att stärka den nationella försvarsviljan. Efter kriget åter konseljpresident i två omgångar fram till 1929. Den krigsskadeståndspolitik mot Tyskland Poincaré formulerade i Versailles blev mycket omdiskuterad och anses ha bidragit till att den fransk-tyska fiendskapen kom att bestå. Kusin med den berömda matematikern Henri Poincaré (1854-1912).

[12] Som källa för detta uttalande av Bismarck anger Shirer Winston Churchills The World Crisis, Vol. I. I min egen utgåva av detta verk (London, The Folio Society, 2007) berättar Churchill på sid 153 om sitt möte med Albert Ballin. Ballin (1857-1918) var en inflytelserik tysk skeppsredare som åren strax före 1914 sökte medla mellan Tyskland och Storbritannien:

He [Ballin; min anm.] had just arrived from Germany. We sat next to each other, and I asked him what he thought about the situation. With the first few words he spoke, it became clear that he had not come here on any mission of pleasure. He said the situation was grave. “I remember”, he said, “old Bismarck telling me the year before he died that one day the Great European War would come out of some damned foolish thing in the Balkans.” These words, he said, might come true.