Om Martin Koch

Proletärförfattarna

Några ord om Martin Koch

Per-Olov Käll & Anne Lidén

 

Bertil Lybeck (1887-1945), ”Porträtt av Martin Koch”, teckning. Nationalmuseum Gripsholms porträttsamling NMGrh2427c (Foto Public domain).

 

I sin bok Tröskeln. Memoarer från 30-talet kallar Ivar Lo-Johansson  de två författarna Gustav Hedevind-Eriksson och Martin Koch för den svenska arbetardiktningens ”grindstolpar”  [1]. Det är en fin bild, även om den samtidigt återspeglar en värld där diktens rike främst befolkas av män. Maria Sandel, som Förr och Nu skrev om i nr 2 2020, är onekligen också en pionjär inom arbetardiktningen – proletärförfattarna som vi föredrar att kalla dem – och förtjänar en plats bland dem som bröt ny mark genom att låta en icke-borgerlig, icke-aristokratisk, ofta fattig och lägre utbildad klass få sina liv och sina moraliska förhållningssätt skildrade. Särskilt i Sverige kom denna litteratur under 1900-talets första hälft att få ett starkt genomslag – ja, bli tongivande – på ett sätt som skedde i få andra länder. Det historiskt typiska är att författare kommer från skolade intellektuella (”borgerliga”) miljöer. Så verkar situationen huvudsakligen vara i dagens Sverige, som alltså åter är ett i intellektuellt och kulturellt avseende ”normalt” land.

Martin Koch föddes dagen för julafton 1882 i Hedvig Eleonoras församling i Stockholm i ett hantverkarhem. Fadern var gravör och xylograf men övergav sitt grafiska yrke för att ägna sig åt musik. Hans son skulle komma att beskriva honom som ”en ohjälplig bohéme och vagabond — utom i fråga om sprit”. När Martin Koch var fem eller sex år gammal lämnade fadern hemmet för att slå sig ner i Kristiania. I Svenskt Biografiskt Lexikon kan man läsa sig till att modern ”var i allt en kontrast till fadern, en viljemänniska med stark ansvarskänsla för sina två pojkar, Oliwar och Martin. Omvittnat är hennes väl utvecklade ordningssinne och starka rättspatos. Hon förestod ett tidningskontor och en besökare har prisat hennes otvungna sätt att föra en initierad diskussion om dagens litterära och politiska händelser.” [2]

Martin Koch växte upp tillsammans med sin äldre bror i en liten tvårumslägenhet på Södermalm i Stockholm och den ordningsamma och konservativa modern tycks ha präglat hemmet med sin småborgerlighet. Att denna småborgerlighet kanske lika mycket var ett uttryck för hennes ängslan att hålla samman och föda sin familj när maken gett sig av ligger förmodligen i sakens natur. Sonen Martin visade emellertid tidigt sin begåvning genom att lära sig läsa vid fyra års ålder och att i skolan omedelbart flyttas upp i tredje klass. Det är lätt att tänka sig att en sådan intellektuellt livaktig pojke – vilken samtidigt någonstans i djupet inom sig är en född rebell – fann barndomsmiljön tryckande och rätt snart kom att intressera sig för den framväxande arbetarrörelsen.

I gymnasiet i Södra Latin hade han rykte om sig som ett av skolans främsta ljushuvuden, men läxläsningen sköttes dåligt och sjutton år gammal lämnade han skolan utan att ha avlagt studentexamen. Att detta ledde till konflikt med hans skötsamma mamma behöver inte nämnas.

Det intryck man får av Martin Koch är att han i sin personlighet tycks ha förenat det konstnärligt-bohemiska draget hos fadern med moderns arbetsdisciplin, en kombination som nog kan ge en förklaring till att han med tiden lyckades bli en uppmärksammad författare. Till och med en vägröjare inom sin genre. Efter att under några somrar efter de oavslutade gymnasiestudierna ha prövat på livet som målarlärling bestämde han sig för att bli konstnär och studerade under flera år vid olika konstskolor, bland annat Althins målarskola på Grevgatan 26 på Östermalm i Stockholm [Bild 1]. Mellan åren 1904-07 gick han på Konstakademin, eller Fria Konsters Akademi som skolan då hette. Martin Koch-sällskapet i Hedemora liksom Nationalmuseum förfogar över några av hans självporträtt [Bild 2 ].

Bild 1. Foto från C. Althins Målarskola, Grevgatan 26 på Östermalm i Stockholm. 3:e från vänster är Olga Raphael-Hallencreutz (1887-1967), 4:e från höger är Elin Wallin (1884-1969). Okänd fotograf. [Källa: Public domain].
Bild 2. Martin Koch (1882-1940), ”Självporträtt”, omkr. 1907?. Martin Koch-sällskapet i Hedemora.

Till de författare som tidigt gjorde intryck på honom hörde HC Andersen, Charles Dickens och – förstås – August Strindberg. (Modern ska ha tagit med sina söner på en föreställning med Mäster Olof.)

Så småningom ansluter han sig till den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och han tycks ha haft personlig kontakt med ledande gestalter som bröderna Sigfrid och Per Albin Hansson, Gustav Möller och Hjalmar Branting. Särskilt för den sistnämnde hyste han en stor beundran och har beskrivit honom som den ”oförglömlige Branting”. Han är också aktiv i nykterhetsrörelsens Templarorden. Ett inte ovanligt ställningstagande för den som har erfarenhet av en alkoholiserad far. På Templarorden blir han bekant med lexikografen Ferdinand Schulthess som lär honom franska och ordnar arbete åt honom på föreningens bibliotek, hans första fasta tjänst.

1915 gifter sig Martin Koch med ungklubbisten Ingeborg Gustavsson och de slår sig ner i Partille utanför Göteborg. De skiljs 1919 och Martin Koch reser nu söderut till Italien och Frankrike. Journalisten Ingeborg Lundström följer honom till Paris och kommer med tiden att ge ut en bok om deras samvaro under pseudonymen Inge Lund, ”Martin Koch. Mina minnen av en stor diktare”, 1947 (Bild 3).

Bild 3.  Journalisten Inge(borg) Lund(ström)s bok om Martin Koch, Saxon & Lindströms förlag, 1947.

I Paris blir han kvar ända till 1927 och försörjer sig så gott det går som tidningskorrespondent. I synnerhet skrev han för tidningen Social-Demokraten. Han tycks ha rapporterat om de mest skilda ämnen, från idrott och mode till konst och nationalekonomi. När han återvänder till Sverige är han en man som åren redan hunnit tära på och det vita, yviga skägget är numera hans signum.

Han gifter sig än en gång, nu med ungdomskärleken Signe Holmén. De flyttar till Lagmansgården i Hedemora, där de övertar en pensionatrörelse. Pensionatet blir något av ett litterärt centrum och till dem som besöker den vitskäggige mästaren hör Ivar Lo-Johansson, Nils Ferlin, Vilhelm Moberg, Harry Martinsson, Alf Henriksson och Eyvind Johnson. [3] Åtminstone Ivar Lo och Eyvind Johnson hade ju själva haft sina vandringsår i Paris.

Lagmansgården brann 1985 men byggdes upp igen som flerbostadshus. Martin Koch-sällskapet i Hedemora disponerar idag ett litet museum i huset, Martin Koch-rummet, där miljön från Lagmansgården finns rekonstruerad (Bild 4, 5). Martin Koch avled 1940 fyrtiosju år gammal i magcancer.

Bild 4. Lagmansgården i Hedemora som den såg ut på Martin Kochs tid. Okänd fotograf.

 

 

Bild 5. Martin Koch-rummet i Lagmansgården, Hedemora. Foto: Calle Eklund, V-wolf. [Källa: Creative Commons Attribution.] Den krets av kulturengagerade personer som brukade mötas här på 1930-talet kallades för Hedemoraparnassen. Kretsen bestod av bl.a. ”…Nils Bolander, Kerstin Hed, Martin Koch och Paul Lundh. De träffades oftast på Lagmansgården som Kochs fru Signe (”Sian”) drev. Kretsen besöktes ofta av andra författare, såsom Nils Ferlin, Ivar Lo-Johansson och Harry Martinson.” [5]

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gåtan Martin Koch

Birger Sjungargård

 

Birger Sjungargård är ordförande i Martin Koch-sällskapet i Hedemora. Hedemoraparnassens vänner. Sällskapet bildades 1982 och ansvarar för Martin Koch-rummet i den rekonstruerade Lagmansgården, som innan den brann ner på 1980-talet var Martin Kochs och hans hustru Signes hem i Hedemora. Han ger här sin egen syn på den originella författaren.

Bild 1. Sigfrid Ullman (1886-1960), ”Porträtt av Martin Koch”. Olja på duk. Odaterad. Halmstad kulturhistoriska museum. (Foto Digitalt museum.)

Trots tre doktorsavhandlingar är författaren Martin Koch och hans liv en gåta. Hur kom det sig, att en av en av de mest uppburna svenska författarna 1915 förvandlades från en sinnebild som illustrerar begreppet gentleman på ett vänporträtt, till att kunna stå för utslagen alkis drygt tio år senare. Det paradoxalt gåtfulla är att han själv verkar ha valt det. Det oförklarliga har kanske en förklaring, som jag vill försöka antyda i denna artikel. Jag tar min utgångspunkt i den dikt av Martin Koch som hans kusin Karin Juel sjungit in i det svenska folket hjärtan:

Lyckan

Lyckan kommer.

Lyckan går.

Den du älskar lyckan får

De tre raderna är från en av vårt lands vackraste visor ”Lyckan” av Martin Koch. Ännu, mer än hundra år efter sin tillkomst, är det en av vårt land mest älskade visor och bland de mest önskade i radion.  Det märkliga är dock hur de sammanfattar konstnärens eget liv.

Bild 2. Porträtt av Martin Koch. Olja på duk. Sigfrid Ullman 1915. Dep. i Lagmansgården Hedemora. (Foto Alex författarlexikon).
Lyckan kommer

Så skulle det 1915 kunna stå som titel på det paradporträtt vännen Sigfrid Ullman målade av honom. [Bild 1, 2 ] Han skulle fylla trettiotre år. Vårt lands förnämsta bokförlag rankade honom bland Sveriges främsta författare. Under bara fem år 1912-1917 skrev han de tre mastodontverken Arbetare. En historia om hat, Timmerdalen och Guds vackra värld, och tio andra böcker, samt dessutom cirka tvåhundra tidningsartiklar och reportage. [Bild 3, 4]

Bild 3. Omslag till Timmerdalen av Martin Koch. Bonniers 1946. (Foto Public domain.)

Den politiska dimensionen kom att mer och mer poängteras och Martin Koch är väl en av de få författare som fått se så omedelbara resultat av vad han skrivit. Arbetarna kunde ju resa sig ur hopplöshetens apati. Socialdemokratin, där Martin ingick i den inre kretsens tankesmedja, kunde formera sig som en politisk kraft och genomföra kraven på åtta timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt före 1920.

Bild 4. Omslag till Arbetare. En historia om hat av Martin Koch. Rabén&Sjögren 1975. (Foto Public domain).

Redan som gymnasist hade inte bara valt att visa sin solidaritet med arbetarklassen utan även att bli arbetare. Det var ett medvetet moraliskt val han gjorde. Det var då han fick erfara kamraternas hån. ”Detta var min första personliga erfarenhet av de bärgade klassernas hat mot arbetarklassen”, skrev han själv om detta. Nu hade han alltså kunnat fullgöra sin uppgift i klasskampen. Hans insats behövdes inte längre. Hans samtid hyllade med rätta hans arbetarskildringar. Men det var inte hyllningar han ville ha. Han hade ett vidare syfte än att bara skildra proletariatets tragiska läge och stärka den fackliga och politiska medvetenheten till konkreta handlingar.

-”Vi ha andra uppgifter, kamrater. Det är svårt att i korthet fixera dessa uppgifter”, skriver han i en polemik om beteckningen ”proletärförfattare”. Sedan försöker han konkretisera vad han menar genom en ”liknelse”:

”I den innestängda hemska lilla Vasaparken i Stockholm blommade en vår en hagtornsbuske – jag tror det var en hagtorn.          

En tidig morgon stod framför denna buske en trasig och snorig proletärpojke. Han stod där länge och såg hätskt på över de den vackra blomsterslöjan över de små kvistarna. Slutligen tog han ett hårt grabbtag rätt in i busken, ruskade grenarna i vild avundsjuka och sade:

”Blommar du, jävel?”

Därefter försöker Martin förklara vad liknelsen betyder. 

”Om någon kunde öppna det sovande borgarfolkets ögon för den djupa tragiken i denna lilla morgonidyll – han vore proletärdiktare.

Om någon kunde öppna pojkens ögon för skönheten i den blommande busken, för de oändliga livsvärden, som ligga bakom denna skönhet – han vore proletärdiktare.     

Om någon kunde göra klart för människorna, att proletärdiktningen, som trots allt blommar i vårt frostiga land inte får skövlas av lymlar och nidingar, och att detta är för hela vårt folks framtid av livsavgörande vikt – ja, om någon kunde göra klart för människorna det – han vore i sanning – proletärdiktare.”

Martin Koch hade en gång valt sida i klasskampen. Han hade valt att bli arbetare. Nu stod han inför valet att välja sida i livskampen. Han valde att försaka den personliga lyckan och framgången. Han valde de utstöttas sida. Han valde att bli proletär.

 

Bild  5. Arbetare i Slotterbergets gruvor. (Foto Jernkontorets bildbank 1894.)

På det privata planet så hade han fått ett eget hem när han gifte sig. Även detta var ett medvetet moraliskt val! ”Det var min plikt, jag ansåg att förbindelsen med mig, om jag övergivit henne, kunden fört henne ut på det sluttande planet, och det ansvaret kunde jag inte bära.” Det svaret gav han Karin Juel, när hon några decennier senare frågade honom. Även i detta fall var det alltså fråga om en plikt som han fullgjort och en idyll som han ville fly ifrån. Han hade valt att bli solitär.

Bild 6 . Martin Koch, ”Självporträtt”. Olja på duk. 1915. Nationalmuseum Gripsholms porträttsamling 3978. (Foto public domain).
Lyckan går

Det är mot denna bakgrund vi ska se de följande åren i Frankrike 1920 –1927. Det är de svåra åren då orden ”Lyckan går”, verkligen är berättigade. I den kristna idétraditionen, som Martin Koch intresserade sig för finns en tanke på att totalt utblotta sig och identifiera sig med de utsatta och lidande. Han hade själv skrivit om en sådan person Fader Damien, vilken vigt sitt liv för att verka bland en grupp spetälska, och predika för dem. Avgörande för dem och honom var den dag han kunde börja sin predikan med orden: ”Vi spetälska…” Det var denna totala identifikation med de utstötta, proletärerna, som Martin Koch strävade efter och lyckades med. Troligen visade sig nu de första tecknen på den magcancer som inom tjugo år skulle ända hans liv. Trots att han regelbundet sände sina alster till sina svenska tidningskontakter så blev intäkterna magra och han hamnade i ekonomisk misär. Då var det ändå fråga om texter som av den finländske författaren Elmer Diktonius betecknades som Sveriges främsta reportage, varav vi kommer att återge de bästa i den bok om Martin Koch som jag fått i uppdrag att skriva. Hans fysiska och psykiska hälsa undergrävdes med åren även av ett tilltagande alkoholbruk. Han kunde verkligen tala i vi-form om att leva på livets botten!

Den du älskar lyckan får

De orden skulle verkligen stå som rubrik över hans kommande år. 1927 räddades han hem av en ungdomskärlek Signe Holmén (Sian) som gifte sig med honom. Tillsammans fick uppleva mer än ett decennium ihop på Lagmansgården i Hedemora. Så här skrev Martin:

”Men livets högsta lycka -? Vad skulle det vara? Hur jag vrider och vänder på den frågan, kan jag bara svara som min hustru:  den har jag ju redan! Men jag törs inte analysera den!  Om jag finge fritt välja någon annan ställning – vilken skulle jag välja? – Ingen annan än den jag har! Och jag vill ingen annanstans bo än här i Lagmansgården i Hedemora – kanske skulle jag dock ibland önska en liten trädgårdsport, som ledde direkt ut till Place des Vosges i Paris – men bara för korta promenader – och för en liten aperitif på ett boulevardkafé då och då!

Men tanken på blommorna i min trädgård, syrénerna om pingsten, björklövet och kyrkklockorna på Midsommardagen och kräftor med dill och kulört brännvin vid Bellmanssång till lutan i augusti-månsken – det där skulle snart dra mig hem igen till Lagmansgården.” 

Gåtan Martin Koch

Många av de gåtor som hänger samman med Martin Koch får paradoxalt nog en förklaring mot bakgrunden av det som vi upplever som den svåra olyckliga nedgångsperioden i Paris. Utan den hade han inte varit mottaglig för den kärlek Sian gav honom. Ingeborg hans första hustru hade förvisso älskat honom ed minst lika stor och uppoffrande kärlek och försökt skapa ett hem i Partille. Men det var något hos Martin som skulle brytas ned för att han skulle kunna ta emot Kärleken. Som ännu märkligare framstår viljan att ”gå ner sig”. Som sjukhuspräst har jag stött på den, och den har alltid varit lika skrämmande oförklarligt gåtfull. Men nyligen föll några pusselbitar på plats.

Författarinnan och länge närmaste väninnan Inge Lund som skrev hans biografi sjaskigt fick skarp kritik av Karin Juel. Men på en punkt fick hon beröm, nämligen för påpekandet att Martin Koch till hela sitt väsen var en aristokrat. På liknande sätt karaktäriserades den jämnårige konstnären Axel Fridell som även han vistades i Paris, men med betydligt bättre ekonomiska förutsättningar. Han var en klädsnobb som förvånade sin omgivning med att stundom gå utstuderat snuskigt, sluskigt klädd och i övrigt bete sig sjaskigt. En person påpekade att detta är typiskt för en aristokrat, ty bara en verklig aristokrat kan acceptera det verkliga proletariatets elände utan den rädsla och avsky som borgerligheten instinktivt känner. Den som påpekade detta var ett verkligt högdjur– Karen Blixen!

Bild 7. Martin Koch på äldre dagar i Hedemora. (Foto Arbetarrörelsens arkiv.)

I det perspektivet så blir Martin Kochs agerande mer begripligt, som ett accepterande av den verkliga livstragedien. Det hemska i tillvaron, eller ”hämska” som Axel Fridell sa på sin breda faludialekt. Det är sådant som gör arbetet med ”Gåtan Martin Koch” så spännande. Det dyker ständigt upp nya överraskningar som manuskript som forskare medvetet gömt undan för varandra. Ett fann jag i en kartong på en vind i Stockholm.  Det var ett stycke om Bellman, som vi kan publicera för första gången i den skrift som vi håller på med i vårt sällskap.

NOTER

[1] Ivar Lo-Johansson (1982). Tröskeln. Memoarer från 30-talet. Bonniers. (s. 236).  Lars Furuland, (2001). ”En grindstolpe i svensk proletärlitteratur”. Temanummer om Martin Koch och Ivar Lo-Johansson. Parnass 2001:3. (http://dels.nu/parnass).

[2] https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11684

[3] Informationsblad från Martin Koch-sällskapet: http://privat.bahnhof.se/wb725692//others/mk-presentation.pdf

[4] Projekt Runeberg: http://runeberg.org/authors/kochmart.html

      Litteraturbanken: https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/KochM

[5] https://sv.wikipedia.org/wiki/Hedemoraparnassen

LÄNKAR

Martin Koch- Sällskapet. Hedemoraparnassens vänner: https://hedemorakultur.se/member/martin-koch-sallskapet-hedemoraparnassens-vanner/.

 

Här följer ett utdrag ur det första kapitlet av romanen Guds vackra värld: en historia om rätt och orätt. Romanen utkom 1916 och anses som ett av Martin Kochs främsta verk (bild).

Romanen Guds vackra värld i Bonnierbibliotekets utgåva 1964.

Det hade dock föregåtts av en rad verk efter debuten med Ellen – en liten historia 1911 och bland annat Timmerdalen: en historia om kultur 1913, ett omfattande verk i fyra delar. Samma år gav han även ut Vargungarna: ett skådespel i fyra akter. Hans sista verk var novellsamlingen Mauritz – självbiografisk journalistik från 1939. Flertalet av hans litterära verk finns tillgängliga på nätet inom Projekt Runeberg respektive på Litteraturbanken. För länkar, se NOT [4] ovan.

Martin Koch Guds vackra värld

Där ligger Norrsjön, bred över det järngråa vattnet,
stränderna resa sig med högburna, mörka skogar längst
uppåt nordkanten. Åt andra sidan ligger Sörsjön,
ljusare blå, högre rymd och lättare skyar har den
över sig, stränderna öppna sig vidare och varmare
av god, klar sol.

Mellan vattnen ligger ett backigt, smålummigt näs,
och mitt på näset reser sig den vita kyrkan som en
trygg borg mot det onda, om man ser den söderifrån –
som ett hotande fängelse, om man står däruppe bland
vildsnåren på nordstranden och ser ner över bygden.

Så är Hobo socken delad i mörkt, tungt och kallt
på den ena sidan, där sorgebarnen bo och var och
en är tjuv i sin näring och allt ont trevar
sig fram till liv i den råa luften; där låta kyrko-
klockorna illa om lördagskvällen, om söndagen hör man
dem inte, ty då sover man ruset av sig; allt blir vänt
i vrånghet och brott, präst och länsman ha samma
faror att möta, när de söka sig stigarne fram genom
skogen häruppe, ty de komma aldrig som vänner till
de fågelfria, de komma med band för kropp och själ
och med lagens hårda, straffande ord.

Ser man på stigen en karl, strax smiter han undan.
Går man fram till någon av de små nertryckta stugorna,
skymtar nog folk därinne, men ingen svarar när man
knackar, och man bör inte stå där alltför länge och
envisas, en hård röst kan komma farande ur något tillbommat skjul i närheten, en sten kan komma fly-
gande, ett bösskott kan komma rykande ur något snår
i skogskanten, där inga människor synas. Vem som
helst häruppe kunde sättas in på cellerna när som
helst, man behövde ändå inte vara rädd att begå någon
orättfärdig gärning.

Men kring Sörsjön bo de gudfruktiga på stora
gårdar i Herrans klara ljus under kyrkans vita hägn,
och vid ålderdomliga psalmers och sjungande klockors
ljud går deras liv sin raka väg från vaggan till graven.

Där kommer en kärra skakande på vägen söder-
ifrån. Dammet stiger sakta upp under de höga hjulen
och hästens hårda hovar. Vem åker på kyrkvägen om
lördagskvällen – det är son på Söråker, Tomas Elias-
son – granna don, kan man se, då ska han väl
sta och fria!

Grå hästen, klädd i helgdagsseldon, trampar säv-
ligt uppför backen över näset, uppåt kyrkan. Bond-
sonen sitter ensam i kärran, väl inknäppt i stolen,
och bakom honom är fastsurrad en stor, grant målad
och beslagen kista. Han har fina, svarta klädesklä-
der och ett ungt, ljust, rödhyllt ansikte, blåa, ärliga
ögon och vitaktigt läppfjun och ögonhår. Hästen skö-
ter han utan piska, bara med små dragningar i töm-
men och en halv vissling mellan starka tänder –
nu håller han in vid kyrkporten, stiger ur kärran,
låter hästen ta sig en munfull färskt junigräs på väg-
kanten under stenmuren – så går han sakta in på
kyrkogården.

Till fars grav med några blommor från ängsbac-
karna därhemma och från rundeln på Söråkers gård,
att hans goda minne må vara med på färden. Där ligger förut en evighetskrans av målat järnbleck och
en annan, hopvriden av krusiga glaspärlor, så det är
inte för behovets skull, men far tyckte om blommor,
och där ska gärna stå en bukett i det gröna glaset
under träkorset med Hemmansägaren Elias Erssons
namn och årtal och det manande ordet: i dag mig, i
morgon dig, ej skillnad görs till åren. Så ung som
gammal bäras vi en dag dock bort på båren. Saliga
äro de, som i Herranom dö. –

Fågeln sjunger i syrenhäcken utanför sakristians
svarta järndörr, och det ligger ett löftets vackra sol-
skimmer över den breda bygden kring Sörsjön, när
Tomas går ut igen på vägen. Hästen vänder sitt kloka
huvud emot honom, kärran prunkar fin och putsad,
vinden leker i löven och sommardoften höjer sin ljum-
ma fläkt.

Den unge mannen är uppkallad efter skriftens ord
om Tomas, som ock kallades Didymus. Inte för tviv-
lets skull, men för kärlekens, som levde i den aposteln.
Herre, vi veta icke vart du går, och huru kunna vi
veta vägen? sade han till Mästaren, och i sin ångest
att förlora Honom ropade han till medlärjungarna:
Låtom oss ock gå, att vi må dö med Honom! –
Vägen gick till Judéen, där judarna ville stena vår
Frälsare, vägen gick till Lasarus, den döde vännen,
vägen gick genom dödsskuggans dal, och Tomas ville
möta alla faror med sin Herre.

Så skulle ock Tomas Eliasson älska sin Mästare
och vandra hans väg genom livet.

Över Norrsjöns mörka stränder stiger upp ett svart
moln, men det ser han inte. Han ser neråt sol-tindret över gårdarna därhemma, det ligger närmast
hans hjärta och fyller hans sinne med stilla, mäktig
glädje. Där känner han varje liten fläck av marken,
varje sten, varje strå och blomma, där vet han
var trädet ligger som blåst omkull i hagen, var kon-
valjerna växa och förgät-mig-ej’en står i sankmarkerna
vid ån, där vet han var gärdsgården behöver lagas
och var kreaturen bruka hålla sig i markerna varje
stund på dagen, där vet han vad varje fläck av
jorden behöver i gödsel och på vilket gärde rågen blir
bäst, där känner han varje stock och planka i stugor,
fähus och lador, hemma och ute kring värnarna, både
var han själv har lagat och var far och farfar byggt
och bättrat. Var han går ska han minnas doften av
denna jord och se i sitt sinne ljusningen över de
låga taken hemma under lindar och lönnar – och
grönskimret på backen bland stackar, kärror och red-
skap, som äro gårdens och hans.

I stugan går mor och väntar nu – snart ska där
väl gå en annan kvinna också, hans egen kvinna. Men
ännu så länge tänker han sig henne mest som en
främling, och han skyggar för tvånget att för alltid
föra in till sig och de sina en ny människa, hon kan
dock ingenting förstå av allt som varit, hon känner
inte bord och bänkar, skåp och stolar, klockan i
hörnet, tapeterna på väggarna, de gula fläckarna i lim-
färgsstrukna trätaken såsom han, och hur länge hon
än går där, ska hon aldrig komma så djupt in i den
värld som är hans, att den blir mer än allt annat på
jorden levande i hennes hjärta.

Det tror han inte! Men att han måste däran,
det vet han och förstår det väl. Hon är utsocknes,
flickan, flera mil måste han åka nu i kväll för att göra visst med henne. Sådant ska helst göras sent
på kvällen efter ortens sed. Husfolket ska redan ha
lagt sig, när friaren kör in på flickans gård med sina
gåvor, men Tomas har hela tiden undrat, om detta också
var sed i hennes hemort. Så litet kände de varandra.
Här i Hobo var det äldsta tiders bruk, ingen kunde
göra annorlunda utan att veta att han gjort orätt,
och i sådana ting vill man hellre göra noga vad som
är rätt av ålder.

Hela dagen har Tomas gått därhemma och velat
ge sig tidigt i väg för att komma som vanligt främ-
mandefolk till Bengtssons därborta på Velamsgården
i Hasselbotten. Då skulle det kanske inte vara så
svårt att få saken på tal, tänkte han sig. Men modern
gick tyst och ställde envist och utan brådska med
allt som skulle vara, och innan Bengt, drängen, den
fräkniga, rödhåriga oäktingen de hade i tjänst på Sör-
åker, fått kärran fin och kyrkbetslet åt hästen putsat,
var tiden gången långt utför mot röda kvällningen.
Och fast han stretat för att komma obrukligt tidigt
i väg, kändes det i alla fall tryggt till slut att veta,
att nu skulle han efter hembygdens uråldriga sed
komma om natten till sin blivande kvinna och väcka
hennes föräldrar med rika gåvor, allt skulle ske som
han själv fått lära var rätt att göra till livs lycka,
till husfrid och hems grundfasta ordning.

Men molnet stiger tungt och svart över Norr-
sjöns mörka skogar, vattnet blir mörkare, får skuggor
av bly i det järngråa glänset. Nu ser han mot skogen
och kisar efter vädret, medan han, åter inknäppt i
kärrans breda åkstol, skakar utför backen längs vägen
åt norr. Solen går ner klart ändå! En liten fjäder-
lätt molnstrimma driver ut över hela himlavalvet rakt i söder och norr, när ett sådant strimmel, Noaks ark,
står i den riktningen, blir govädret stadigt. Ingen
dimma stiger upp ur norrskogarna, den röken från
trollens stekhällar brukar annars säkert synas emot
regn – den där molntappen går väl undan med vädret;
ger han några droppar regn, så är det så mycket bättre,
solen skiner och det regnar, då dansa alla heliga Guds
änglar!

Nu går vägen bred och jämn under glänsande,
vitstammiga björkar förbi prästgården, den stora, vita
byggningen mitt i en nästan igenvuxen trädgård, en
vildmark av brusande gröna kronor – där bodde gamle
kyrkoherden, doktor Mannergren, en kraftens karl som
ingen annan, faderlig och myndig, barsk och sträng,
men den hjärtegoda glimten under buskiga ögonbryn
och leendet ibland över de stränga läpparna såg man
nog och glömde inte snart. I många år fick han vara
här, sen blev han kallad till biskop i en annan ända
av landet, där man nog också kunde behöva en
Herrans karlakarl till hjälp. Men i Hobo levde hans
minne bland alla, som bara fått ett enda litet ord
av honom att bära i sitt hjärta.

Och där står korstallen. Tomas kör långsamt
förbi. Skogen från Norrsjöns stränder sträcker fram
en glesnande dunge ända hit, där vägen löper av näset
mellan vattnen och går mot byarna norr i Hobo. Längst
framme vid vägkanten, skild från alla andra trän, står
en ensam, jättehög fura. Var en som blev död i
socknen skulle köras till graven den här vägen förbi
sjöarna, om det också gick närmare vägar till den vigda
jorden. Och vid denna tall, där fädernas sista minne
ännu levde, skulle alla stanna. För varje liktåg rista-
des in i skrovlig bark den dödes bokstäver och årtal.

Nu är den så fullristad med dessa dödens tecken,
att knappast plats finnes för fler. Tomas vet precis
fläcken där det äldsta namnet står, det bär året
sextonhundratrettioett. Nerifrån marken och så högt
man kan nå finns på furan en myllrande mängd av
dessa knivristade ärr, däribland också faderns märke:
E. E./1852. Det är fyra år sedan Tomas skar det med
egen hand, medan den döde låg i kistan, väntande på
vägen, och de svartklädda männen som tysta följde
vittnade med bara huvuden och läste ett sista Herrens
ord till avsked åt den gamle, som gått över den
osynliga bron till guldvägen upp emot himmelens stad.

Kör sakta och minns – den aftonen döden kom.
Det var mot hösten, solen var nere, skymningen föll,
mörkret kom. De sutto hos den döende, hela hans hus
var med honom i bön under kampens och ångestens
timme. Då kom en ljusning över det gamla, vita
ansiktet – en ljusning av sol, en strimma av gyllene
solljus, det skenet kom från himlen, man såg det och
reste sig i bävande vördnad. Det slocknade igen och
allt var åter skymning och mörker. Och trampet av
lätta fötter, som hördes så tydligt på golvet fast ingen
syntes där, det tystnade vid dörren och försvann. Så
dog den ärlige mannen sin ljusa, vackra död och gick
som segervinnare, förd av ängeln med stora, vita vingar,
hem till sin evige Fader.

Kör sakta och minns: i dag mig, i morgon dig,
ej skillnad görs till åren; så ung som gammal bäras vi
en dag dock bort på båren.

Vägen löper mot norr och dagen lutar mot solasätt.
Det går en tung vind genom tallskogen till vänster
om vägen, en kylig vindkåre far fram över gärdena till
höger, höstsädens späda ax böjas i silvergråa böljor.
Ett stycke fram skymtar en hop av byggningar, det är
Stenby, en by där ingen bör stanna som inte vill
höra dit. Varje gård är en hemlig krog och ett näste
för lösfolk och onda gärningar.

Om en ko blivit borta i skogen, eller om man på
annat sätt haft orena tjuvar över sig, och man stoppar
en liten flaska brännvin i fickan och går till den kloke
karlen borta i Ekorrtorpet vid Bjursjö prästbols skogs-
tägt för att få nidingsmannen känd, då slår det inte
gärna fel, att man får se Stenby låga gårdar i bränn-
vinsglaset, som den kloke håller fullt i handen, medan
han läser vad som ska läsas och gör kors med en
knivsudd i det starka, hembrända drickat, saften av
jord och eld. Är det inte Stenby, som visar sig i
brännvinet, så är det nästa by norrpå, Källarhalsen –
eller någon av smågårdarna vid sjöändan, det bor
tjuvar i Håkanstorp också, och i Långskog samlas tjuv-
gods från många håll. Har man så fått veta var
man ska söka det stulna, så är det bara att gå dit och
hämta igen det. Om man förmår! Det kan bli strid
ända på kniv och yxa, när de gudfruktiga söderifrån
gå skallgång bland vildfolket norr i socknen.

Straff på nidingar skulle gå på kött och ben!
Men lagboken ändras, och mildare blir den för var
gång, allt blötare blir domaren i näven, där han med
rätta skulle drabba hårt som hammare på städ för
att böja de vrånga viljorna rätt igen. I gamla tider
gick rätten fram utan pardon mot smutsiga tjuvar och
annat onaturligt och onyttigt folk, då visste man att skilja klart mellan de ärliga och de oärliga, tjuven
var och förblev tjuv och fick galge och gren i lön.
Slapp han med ett gott kåkstryk, som drog huden
blodig av kroppen hans, så var det nåd nog, men
kom han igen, så var all mildhet förverkad. Och det
gjorde han! Ty tjuv är tjuv och förblir tjuv så länge
han har liv, man ska vara märkt av satan i själen
för att kunna mot Guds klara ord och alla tiders rätt
ta för eget rov det som andra ärligen äga och bruka.

Men nu ska man vara snar att förlåta och rätt-
leda med mildhet, och hästtjuven där borta på Håkans-
torp blev inte rådbråkad och hängd, han släpptes
ut igen till slut att driva sitt arga spel som förut!
Stenbyfolket bryter rå och hägn och låter sina kreatur
beta på andras marker, och vem det är som tjuvmjölkar
Söråkers kor i hagen vet man nog. Backstrykarna
här och i Källarhalsbyn hålla sig inte för goda att
smyga fram till bygden och stjäla ägg i rede på öppen
mark eller ta djur ur andras giller på skogen. Där det
inte bedrives sådan djävulens uselhet, att hästarna
bli skurna och stympade och komma hem blodiga,
slagna och fördärvade! Eller mordeld tändes om natten!
Ingen fasa är värre än att vakna vid det blodröda
eldskenet från lagårn och höra kreaturens skrik, se
brandröken komma vältrande mot stugan och ingen-
ting kunna göra, kanske knappt hinna bärga livet.
Och runt omkring är natten svart och tyst, ingen
syns och ingen hörs som har gjort’et!

Nej, straff på kött och ben och liv! Det är ingen
heder att vara flat mot tjuvar, som gömma sig undan
i mörkret och dra sig bort från hederligt folks gemen-
skap. Den som inte vågar leva öppet bland sina med-
människor och göra sin gärning synligt för alla och under allas dom, den har inga rätta tankar för sig,
och det arbete han gör, om han gitter göra något
alls, tål inte ljuset.

Där nere i socknen, där folket lever närmare var-
andra och inte har skogars mörker mellan sig och
grannen, där kan ju också i samlevnaden hända mycket
som inte borde vara, men oärligheten håller man åtmin-
stone borta. Allt brännvin som dricks är väl varken
till stor heder eller nytta, när blodet blir hett är
det inte så lätt att hålla fred mellan styva sinnen,
men ett spänntag mellan karlar är dock ingen oheder-
lighet, om där också hellre borde vara sämja. Och
när olyckan är framme, som den kan vara om det
vill sig riktigt illa, så att våldet går på liv, då är
nog den olyckan lika svår för den som slog och för
hans familj, som för den som blev slagen. Och det
sägs, att i gamla tider kunde man till och med lysa
frid och förlåtelse över en dråpare, som genast själv-
mant bekände sitt brott i Jesu namn. Det finns ingen
ond vilja i en sådan människa, han gör det rätta så långt
han kan, och för olyckan råder ingen! Och den karl som
är ärlig, han är inte rädd för att ta sig ett rus, då visar
han bäst, om hans innersta vilja är vänd till det goda
eller inte. Men det ska vara i gott lag, bland fränder och
vänner! Ty så usla människor finns det i världen, att inte
ens en man, som sover ett gott rus, kan vara säker
och fredad mot tjuvar! Dubbelt straff på sådana
nidingar, som förgifta vilans och glädjens stund,
sedan arbete och sömn varit fyllda av oro!

Men Tomas åker ut ur Källarhalsens by, bakom
fönster och dörrar se hårda ögon efter honom, några skrikande och svärjande karlar ragla emot honom och
ge knappt plats på vägen att komma fram. Det var
Långskogs karlar, de veko av på lilla stigen upp till
det gamla soldattorpet, där Stål bodde i världen, den
värste tjuven som funnits i mannaminne i socknen.

När Tomas var barn, hade bönderna ofta skall-
gång efter Stål, men han var svår att komma på, att få
honom fälld var ännu värre. Han hade gömt stulet
silver i Norrsjön, det visste man, och så lockade man
en kamrat och gobror till honom i Stenby, kallades
Tomtepojken, att bli med och få honom fast. Jo,
Tomtepojken skulle bli med, och så smorde han i Stål,
att en kringresande uppköpare kommit till bygden,
så att tjuvgodset kunde säljas. Silverknytet skulle
fiskas upp, och på stranden skulle man äntligen lägga
hand på Stål. Trodde man.

Men hur det var, så hade Stål sina vänner i
bygden också, och så fick han veta något. Men det
teg han med! Till Tomtepojken talte han bara om
annat tjuvgods han hade på ett annat ställe också,
mycket mera, och det skulle man ta först. På det
viset lurade han Tomtepojken med sig upp på berget,
en spak tog han också, för att lyfta en stenhäll,
mente han på. Långt från vägar och folk bad han
Tomtepojken lägga sig ner på marken och passa på
medan han lyfte på sten, då skulle godset tas fram
– men när Tomtepojken lagt sig till rätta, flög
spaken i nacken på honom, så att han låg som död.
Och Stål gick ner till sjön, det blev tid som över-
enskommet var, där ute rodde han i mörkret med
ett ljusterbloss i båten, så att folket på stranden trodde
att allting var färdigt och klart. Men när Stål fått
sitt silver i båten, stack han blosset i sjön och för-svann i mörkret, och de som väntade att få honom
fast måste gå hem igen med tomma händer.

Tomtepojken var inte död. Efter ett par dar kom
han krypande ner till Källarhalsen, men ingen vågade
härbärgera honom. Han flyttades i hemlighet hem till
Stenby, och aldrig vågade han mer sätta sin fot emot
Stål.

En annan gång försökte man få tjuven fast, medan
han låg sjuk hemma i soldattorpet. Gamle prosten,
som var här, hade rest bort, annars hade det nog
gått bättre, men komministern följde med och många
kända bönder av sockenfolket. Innan kronobetjäningen
gick in, skulle prästen försöka ensam vad ett samvets-
ord kunde hjälpa. Då ville Stål så gärna bjuda
prästen på något att dricka, men käringen var ute,
lät han, och ingenting annat än vatten hade han, men
det måste prästen hålla till godo med – och så trugade
han komminister Petander att gå bort till vatten-
ämbaret, som stod vid dörren. I detsamma Petander
böjde sig ner för att ta upp skopan, slängde Stål
sin yxa efter honom, den for förbi komministerns
huvud och satt fast i dörrposten.

Och Petander fick bråttom ut.

En kväll satt länsman hemma och skrev vid
bordet, som stod intill fönstret i kammaren. När han
händelsevis reste sig ett tag, small ett skott därut-
ifrån, fönstret flög sönder och ljuset slocknade av
kulan.

Men då blev Stål fast! Det var någon, som
kommit på avstånd på vägen och hört skottet och känt
igen Ståls ansikte, när fängkrutet i bössan slog eld.
Och när han en söndagsmorgon stod i full uniform
på kyrkparad med all sin otäcka elakhet gömd
under skrymtans mask, blev han gripen och häktad
och sedan dömd till många års fästning.

När han kom hem igen efter straffet, sade han
bara till hustrun: hä varst långan kerseväg för mäg
de här, du käring!

Han skulle försöka sig på gammalprosten också
en gång, men då blev han bet, för doktor Manner-
gren var inte av den sorten, som vek undan för
djävulen. Han hade både bokvett och folkvett, ett guds-
troget sinne, en styv nacke och hårda nävar, så som
det anstår en karl med märg och kärna i. Vad han
gjorde i socknen ska aldrig glömmas; dit varken läns-
man eller fjärdingsman vågade gå, dit gick Manner-
gren, trygg och barsk och kärv i målet, när han
talade sanningens och den rätta kärlekens hälsosamma
ord till tjuvar och lönnkrögare.

Några pojkar från Källarhalsen gingo fram till
prostgården en kväll för att ge doktorn stryk. De
knackade på och frågade, om de kunde få tala vid
prosten. Jo för allan del, en i sänder! sa Manner-
gren, drog in en av pojkarna vid kragen, stängde dörren
och gav syndaren så mycket stryk han kunde bärga,
kräket. Sen släpade han ut den och slängde’n utför
trappan och frågte, om det var nån mer, som ville
tala med prosten? Men det var ingen som ville.

Då sattes det upp lömska försåt i stället. På
vägen, som prosten skulle fram en gång, var en bra
nog lång bro. Först spändes ett rep snett över bron
på en halv alns höjd, hästen skulle skrämmas i sken
med ett bösskott var meningen, och följa repet, och
när han då stötte emot broräcket, skulle hela ekipaget
gå rätt ner i strömmen, för räcket var genomsågat
och löst uppgillrat.

Mannergren kom farande i mörkret. Men böss-
skottet gick av för tidigt, så att hästen bara stannade
och stod alldeles stilla. Prosten gick av, såg allt-
sammans, både repet och det genomsågade broräcket
och Herrens skyddande hand. Han röjde undan och
fortsatte lugnt sin resa.

Det blev bröllop i Stenby strax därefter hos en
av de värsta familjerna.

Mannergren gick ensam dit, och vid middags-
bordet, där han var den ende vittnesgille av alla
närvarande, talade man öppet om allt som förehades
nere i socknen. Och då var det en, som vände sig
till Mannergren och flen: va tänkte väl dom på, som
ställde till di där konsterna vid bron åt prosten? –
Du kan ju fråga honom själv, för där sitter han!
svarade Mannergren och pekade på soldaten Stål, som
satt vid bordet och fick brått att svälja.

När prosten gick, var det ingen som vågade kasta
så mycket som det minsta oläte efter honom, utan
mössor och hattar strökos av som hade han varit
en riktig konungsman.

Han byggde skolor ock, den gamle doktorn. För
egna pengar, när inte sockenfolket ville betala. När
det första var färdigt och invigdes och folket kom
ut om aftonen på skoltrappan, då syntes eldslågor
sticka upp över skogen bortåt Källarhalsen. Det var
mordbrand, förstod man, och prosten sade: jag får
väl bygga ett skolhus där också, det tör behövas, kan
märkas! – Och byggt blev det. Tretton skolhus byggdes
i Hobo på hans tid!

Han styrde och ställde precis som han ville, ord-
förande på sockenstämman var han också. Beslut,
som skulle fattas, brukade han på förhand skriva själv
i protokollet, sen gick han till stämman och läste
opp’et, och folket hade bara att svara ja! Och han
väntade inte på justering och klagotid, utan gick genast
sta och verkställde beslutet. Det var ingen som över-
klagade under hans tid.

Men ett försök gjordes att få en annan ordfö-
rande. Det var folket norr i socknen, som styrde
med det, och en av de värst kända karlarna i Stenby
blev nämnd. Mannergren tittade stint på den där karlen
en stund, sen sa han ifrån rejält så att det hördes:
nog är det väl ont om hederligt folk i Hobo, men
finns det verkligen ingen hederligare karl än den där
för det uppdraget? –

Ingen kunde säga emot, och Mannergren blev
vald igen.

Han satt på prostgården som en liten kung och
styrde folket efter sin faderliga vilja, belönade och
hjälpte där så behövdes, bannade och straffade på
andra håll. Ty den som agalös lever och lagalös,
han hederlös dör. Och det är alltid bättre för brotts-
lingen att dö med försonade synder än att ryckas
bort mitt i sitt omänskliga liv och falla djävulen till.

Den vägen gick Stål, tjuven på Soldattorpet. Han
blev slut på ett passeligt sätt.

Det flottades timmer ännu på den tiden genom
Kungskogaån till en liten såg, som låg åt Bjursjö-
hållet, halvannan mil öster om Hobo. Där var Stål
med. Det blev ett timmerfäste i strömmen, ingen av
flottningskarlarna vågade sig ut, men Stål gjorde för-
söket. Slog en lina om livet, lät karlarna på land
hålla i sladden, gav sig ut med spaken och slog loss.
Men själv kom han inte loss. Då kastade han spaken
långt ifrån sig, och man hörde hur han ropade neråt
vattnet: gapa nu, Satan, så får du mat! – Sen sjönk
han, och timret vältrade fram över honom i strömmen.
Och tänk, att det var blankt omöjligt för folket
att få opp’en. Där stod en hel klunga karlar på land
och höll i sladden, som var bunden om livet på Stål.
Men det var ingen, som orkade att dra! Karlen var
alldeles på tok för tung. Den onde höll fast’en hårt
tills livet var ur’en. Då rådde man dra opp, och
död var han!

Förbi Skräddars, det lilla torpet i skogskanten på
vänster hand, for Tomas, och snart hade han halva
milen bakom sig. Mellan gröna skogsdjupet på den
ena sidan och steniga kullar, snårig småskog och öppna
gärden på den andra ringlade vägen dammvit mot öster;
därborta mörknade himlen mot natten, som reste sig
skylös och djup över åsarna vid Bjursjö.

Kärran skramlade på hårda fjädrar mellan skak-
larna, grå hästen trampade villigt undan, stretade
knarrigt uppför och utför backar, men klampade i munt-
rare lunk på slätmarken; manen guppade, svansen
slängde och tömmarna hängde slaka i handen på Tomas.
Hans ögon stirrade ljusa rätt ut i öderymden, svart-
molnet bakom honom hade försvunnit, dunklet som smög
sig fram överallt omkring honom var juninattens ljusa
skymning, fylld av vidöppen undran och hednisk
vivangsdoft från alla nylövade björkar. Och spelet av
knarrens sittra gick friskt ur daggvått gräs så vida
och vidare vitt över alla gröna ängar.

Här gick rågång mellan Hobo och Bjursjö socknar.
Ett stycke längre fram syntes redan Lindesby och Bös-
berga gårdar på ömse sidor vägen.

Här kom man ut ur hemmets yttersta omkrets
och mötte något främmande, som var utanför den dag-
liga gemenskapen. Dock nära nog att vara känt åt-
minstone till namnet, en halvt ovillig kännedom, som
inte ville och inte heller kunde tillägna sig någon
djupare samhörighet med dem på andra sidan röset,
med dem som plöjde på andra tider och bundo sin säd
på annat sätt och möttes på sockenstämma till andra och
dummare gräl.

De nötta och blötta bekymmer, som höra till var-
dagskända världen därhemma, de vika nu undan, sinnet
blir lättare, ansiktet slätare, ögonen öppnas mer
undersamt, mot det nya som ska komma dem till
mötes.

Kände man inte så noga utsocknes avskilda liv,
så visste man dock att berätta historier om det främ-
mande folket, gärna illvilliga och smädefulla. Där-
hemma kunde nog vara vrångt på många sätt, men
aldrig så galet ändå som hos Bjursjö tokfolk. Kättare
och jutar kunde man gott kalla dem, stort annat
än sådana tjuvar och horkarlar och falska rackare
var inte att träffa där. Ett ord om finnar kunde man
också låta falla, helst om man ville ha slagsmålet i
gång en lördagskväll. Det var ett svårt ord att smälta
för Bjursjöborna, som faktiskt hade haft en massa
finnar ibland sig för många hundra år sen, det glömdes
inte så lätt.

Hobofolket fick i gengäld heta tattare och tjuvar,
rentut strykare, och det var besvärliga ord, man
kunde inte neka till att de hade sin sanning. Men
att kalla Hobos för finnar – det gick inte! För att
stryka av sig den nesan, måste Bjursjös antingen slåss
eller gå upp till nästa socken i norr, det var Kung-
skoga landsförsamling, dit hade man på sin tid kört
undan de finska nybyggarna över skogarna. Där kunde
man stå om lördagskvällarna och skrika det försmädliga
ordet finnar över till Kungskogingarna, tills slagsmålet
tog fart så präktigt som helst. Och Kungskogingarna
måste gå en mil längre norrut för att på samma
sätt med större rätt få kalla Hasselbottens pojkar för
finnar. Ty dit hade nybyggarna drivits vidare för
många hundra år sen. Gömt är inte glömt!

Solelden glimmar i fönstren på Lindesby och Rös-
berga, när Tomas far därigenom, och några pojkar
och flickor vid grindarna hälsa buttert. Över lagårds-
taken skära svalor på vinande vingar sina sista kretsar
för dagen. En doft av präktig, nygödslad mylla
kommer från några stora träden till höger, och så
svänger avtagsvägen åt vänster, rätt in i gamla Finn-
skogen.

Backen upp här – och så nästa lilla krök på
vägen – där ser man Börjelstorpet rätt fram, inbäddat
i vilda häckar. Bakom torpet ligger den milsvida Oviss-
mossen med svart och sumpig mark under glesa mar-
tallar. Mellan mossen till höger och Finnskogen, bergig
och vild, till vänster, löper vägen fram i slingrande
krokar mot norr. Och dit ska Tomas, långt, långt ännu
att åka till Velamshytte gård, till Erika.

Man kör gärna så raskt man kan för att komma
ut ur det här dystra finnhålet. Ingen sol når hit in,
det är som att åka nere på sjöbotten genom ett grönskim-
rande dunkelt vatten med tätare mörker på båda sidorna.
Farvägen är mörkare också, med fläckar av barrströ,
som ligger halt och mjukt och gör hästens hovslag
dovare, medan kärran vaggar och hoppar mellan djupa,
leriga spår. Men stora landsvägen runt omkring mossen
är över milen längre.

Just på den här fläcken känns det alltid kallare,
en kylning stiger upp ur jorden, där ligger en sten i
skogsbacken, jordfast, kal och svart, liksom fuktig jämt.
Den kallas Kiselsten, där har en dräng blivit kittlad
ihjäl av två flickor. Det är en hemlighetsfull historia,
man talar inte gärna om den. Flickorna voro inte
riktigt som människor. Det vilar en rolös hemlighet, en
kall och fuktig ångest över Kiselstenen därinne i
mörka Finnskogen.

Här finns heller ingen människa att se. Och det
var här som drängen från Rösberga mötte något.

Tomas ler ett manhaftigt löje under vita läpp-
fjun. Tveksamt dock!

Han är ensam i Finnskogen om kvällen. Handen
rycker i tömmen – grå hästen lunkar med tunga
hovar över vägens mjuka barr, och kärran vaggar fram
på höga hjul mellan groparna.

Det såg ut som ett litet barn, berättade Rösberga-
drängen, och han kom till Kungskoga stad sedan och blev
baptist och dränkte sig året därpå en mil längre ner
i Kungskogaån. Det såg ut som ett litet sexårs barn,
men var en fullvuxen människa i alla fall på sitt
vis och sprang på smala ben inåt mossen. Det hade
långt, vitt hår, inte grått, men så ljust att det var
som blekaste lin. Det hade ett allvarligt ansikte, inte
värst gammalt, och kläderna voro gråa som torr lera.

Kunde drängen hitta på allt det där själv? Han
var känd för att vara så enfaldig och trögtänkt, att
han sannerligen inte hade kunnat vara med när vår
Herre förråddes.

Och mor själv hemma på Söråker har ju sett det.

I sin ungdom låg hon på Sjubergena med kreaturen.
En kväll hon lagt sig i bon, hälsade det. Och hon
var alldeles ensam, ingenting såg hon och ingenting
hörde hon, det var något annat som gjordes i mörkret
så att det hälsade på henne. Hon svarade inte, förstås.
Det hälsade igen, och hon teg. Då kom någonting,
som damp i golvet, det lät som en katt. Men där
fanns ingen katt. Mor gick upp och lyste, och då blev
hon rädd. Jesus! sade hon högt – hon såg ingen-
ting alls, och det var därför hon blev så rädd. Men
det försvann med detsamma.

I gamla hyttan, som ligger uppe vid Sjubergs-
sjön, har det i alla tider funnits en stor, svart katt.
Om det nu kunde vara den, som hade gått upp till
mor. Då var det bra, att hon var så kvick med ordet.
Det var en, som arbetade vid hyttan en gång, och så
mötte han katten. Karlen hade bråttom, så han föste
undan kräket med handen så där som man brukar,
men hur det var, så tåldes inte det. Karlen fick en
sådan värk i den handen, att han till slut måste låta
doktorn ta av den.

Gamla gumman borta på Börjelstorp hade finnblod
i sig och visste mycket. Hon låg vid fäbodarna en gång
uppe vid Järven, en liten blank sjö högt bland Sju-
bergena över Finnskogen. Det var vid den tiden på
sommaren att en ko skulle bära, så gumman hade
händerna fulla, ensam var hon också. På kvällen,
när hon skulle gå in till sitt, mötte hon en padda, klossa
di kallar, som var onaturligt tjock och stinn. Gumman
lutade sig ner över henne och pjollrade lite vänligt:
du behöver allt barnmorska du me i rappet!

Så gick hon in, styrde med sitt och gick i säng.

Fram på natten kom en man in till henne och bad henne
följa med. Gumman hade legat ensam på skogen förr,
så hon var inte rädd. Hon frågade bara om det var
långt?

Nej, strax bredvid, svarade mannen. Han såg
riktigt beskedlig och rejäl ut.

Gumman steg upp, klädde på sig och stoppade
lite bröd i fickan, hon visste vad som behövdes. Och
så följdes de åt.

Det var bara utanför husgaveln, mannen gick ner
under stallet, strax bredvid dörren. Gumman efter. Det
liknade mest sängkammaren borta på Björkby bruksherr-
gård, men alltsammans var av guld och silver här nere
i jorden. Där låg en grann kvinna, hon var i barns-
nöd, det kunde hon inte komma ifrån hur hon skapade
sig. Gumman var behjälplig med det som skulle vara,
kvinnan blev förlöst, och barnet blev tvättat och smort
med en smörja som mannen kom fram med. Men
gumman råkade ta sig med smörjiga fingren vid vän-
stra ögat, sen såg hon mera med det ögat. Så att hon
skulle aldrig ha kommit upp ur jorden, om hon inte
hade haft det välsignade brödet i fickan, den kraf-
ten rår inte rådan på.

Flera år efteråt var Börjelstorpsgumman på stads-
marknad i Kungskoga. Som hon gick där bland folket,
fick hon se bredvid sig den granna kvinnan och hennes
man, svansen stack fram under fruntimrets klänning,
men inte trampade gumman på det släpet! Hon bara
neg och hälsade så vänligt: si, grannasmor ä här – å
grannasfar!

– Ja vet att du sir mej! sa rådan, och i detsamma
rev hon ögat ur gumman.

Det var många människor, som kunde se allt-
samman, men råden och rådan kunde ingen få fast.
Gumman på Börjelstorp var enögd tills hon dog och
såg varken smick eller smack sen hon blivit klöst
till rätta av rådan.

När bonn på Övergårn i Bjursjö var trolovad med
Lindesby dotter, höll det också på att gå förlorat.
Men han hade en hund, som var så god som en kristen,
det fanns många människor i Bjursjö, som var mer
vettlösa än Övergårns Rapp.

Om haren gömde sig undan för jägarna så väl,
att folk och hundar bara rände ihop och väsnades
och skällde tills de ramlade omkull på varandra, då
kunde Rapp ta upp spåret bara med ett litet nosande.
Och när herrskapet från Björkby hade varit ut med
sina granna stövare, som löpte sig trötta på några
timmar, så att de slokade med svansarna och hängde
med tungorna och flåsade, då löpte Rapp lika frisk
och färdig från morgon till kväll. Dagen i ända kunde
han ligga efter en räv, och han tog’en till slut, om
han så skulle in i lyan först och bli söndersliten så
att skinntrasorna slängde. Om det bara fanns en enda
fågel i skogen, så gick Rapp dit och reste svansen käpp-
rak och väntade tills husbonn gjort färdigt. En sån
hund skulle de aldrig ha kunnat lära upp i Bjursjö,
om det inte funnits finnar i närheten.

Så låg fästmön, Lindesbydottern, på fäbon en som-
mar, och Övergårdskarlen själv satt i kyrkan om söndags-
förmiddagen. Då kom Rapp inrusande och nappade
honom i rockärmen. Han ut, fick hästen klar och
for i väg upp till fäbon. För han begrep genast, att
det var pingel och kockel i skogen, så mycket natur-
förnuft måste människan ha, att man begriper meningen,
när det händer något.

När han kom upp till fäbon, så var där full stuga
och spel och dans. Yxan låg på backen, den tog
han och högg den fast i dörrträet, sen gick han in. Där
stod flickan, klädd till brud, han kastade kniven över
henne, trollen yrde ut genom fönster och skorsten
med ett tjut: ta brua me dej! –

Det gjorde han. Rätt ner till prästgården reste
han med flickan, klädd som hon var i guld och silver
och de grannaste kläder. Där måste prästen läsa över
henne först både länge och väl, innan de kunde få
trolltyget av henne, och sen gjorde de kyrksilver av
det som var kvar. Det finns ännu i dag i Bjursjö
kyrka, och därför luktar det troll därinne, hur väl
det än är kristnat!

Här ligger ett litet torp till höger inne i gröna
mossen, Finnerödja kallas stället, fast nu är det Bjur-
sjöbor, som rår om’et. Men det går lika illa. Barnen
bli bortbytta.

Först blev en nyfödd borta, och ett annat barn kom
i stället, det syntes genast att det var orätt sort. Modern
tog det och låtsade kasta in det i spisen, då stod
rådan bredvid henne och hade med sig rätta barnet:
du sveder och bränner, jag klappar å smeker! sa rådan,
och det lät så tungsint, tyckte Finnerödjahustrun, att
hon började gråta. Men sin pojke fick hon igen, fast
han blev vilsen i huvudet allt sedan dess.

Allting försökte de för att han skulle få hälsan
igen, men ingenting hjälpte. Tre torsdagskvällar i rad
kastade modern ut eld genom dörren och läste: lek me
de här, men lek inte me en kristen människa! – Det
var för sent! Pojken var inte kristnad, när han först
fick se trollen. Gumman på Packatorp är gammal och
van, men lika onyttig var hon. Fast hon skar två långa
skåror jämsides i mossan, lyfte upp torvan till ett slags
valv och drog barnet därigenom. Och hon gned
händerna med eldkol och gick sedan moltyst utan att
någon såg henne upp till älvkvarnen i Finnberget, ser
ut som en liten håla i sten bara, och den smorde hon
med ister och offrade en tulting och gick hem igen och
smorde barnet med precis samma ister. Det hjälpte
inte! Prästen fick höra’t sen, han gick dit och häm-
tade dän tultingen, det var en docka av tyg, som
var smord med ister, och inne i dockan låg en hel
hop saker, nio av vart slag, havrekorn, saltkorn, knapp-
nålar, garnändar av olika färg och en papperslapp.
Och prästen blev alldeles galen, så arg var han, för
på papperslappen var skrivet ett fruntimmersnamn.
Harriet stod det, och ingen mer än prästfrun i hela
socknen hette Harriet! Packatorpsgumman ville skicka
ältan på henne! Käringen skyllde på, att hon trodde
prästfrun skulle vara hård, men det var hon väl inte,
eftersom prästen tog så vid sig. Så att där såg man, att
lärdomsskrytet inte höll, när det skulle prövas. Prästen
blev aldrig tåld sen i Bjursjö, fastän ingen ville säga
något åt honom.

Pojken blev aldrig frisk, och vilsen är han ännu
i dag. Ändå värre gick det med Finnerödjarns andra
barn. Det kom aldrig till rätta, de som bytte det till
sig skulle väl ha det till sina ställningar, och odöpt
gick det i mossen! I stället kommo föräldrarna till
prästen med ett vedträ på armen, inlindat i fruntimmers-
kläder, för rådan hade vänt deras syn, så att de trodde
det var rätta barnet.

Andra bortbytingar bli odugliga på andra vis,
somliga bli tjuvar och mördare och horkarlar. Därför
är det så enfaldigt att med mildhet försöka rättleda
en sådan – som om trollungen nånsin skulle kunna
bli en riktig människa.

Man känner igen dem på deras svarta hår och
på ett märke, liksom bränt i huden, i form av en
råtta eller något annat djur. Men det kan också finnas
bortbytta människor, som äro ljusa och alldeles väl-
skapta på alla vis som andra människor, så när som på
något aldrig så knappt lyte. De äro gärna de värsta.
Det hjälper ingen dom och inga samvetsord mot
sådana. Bengt, drängen hemma på Söråker, är skälld
för att vara en bortbyting av det slaget, han är rödhårig
och fräknig och stammar en smula när han blir ivrig, och
märkvärdigt kalla händer har han, men en rejäl och bra
karl är det, fast han är ju oäkting, förstås.

Det är det varma människoblodet som rådan vill åt,
för själv är hon kall i kroppen som en padda. Och
så är det kristningen! De försöka med alla medel få
sina egna barn kristnade, för att vinna åt avfödan
delaktighet av Guds nåd i Försoningen, förr kunna de
inte komma upp ur sin fördömelse i underjorden. Och
det är ju ingenting att säga om det, varje mor håller
på sina ungar, och frälsningen genom Kristus är en
härlig gåva att sträva efter, hela skapelsen suckar ju
efter försoning. Men olycklig den människa, som för-
lorar åt trollen sin förstfödslorätt!

Man kan höra dem skrika ibland där inne i mossen,
det är hjärtskärande rop om hjälp i natten. Man kan
se eldslågor lysa och fladdra och liksom stiga uppåt,
sedan slockna igen och bli borta.

Det mörknar över vägen, och Tomas åker med
fart genom det gröna dunklet, tungt brusa de svarta
kronorna över honom, och bara en strimma av him-
melens blå kan han se, där skimrar ännu det svagaste
rosensken av solfallet.

Här inne på skogen är inte gott för kreaturen att
vara. De bli skygga, när trollen hoa till varandra över
trädtopparna, och när de flytta från det ena berget till
det andra om nätterna med sina egna stinna, brun-
fläckiga kor, då får man svårt att sedan hitta sina
egna.

Här i torpet, Pepinitti heter det, under tallarna i
mosskanten, bodde en gubbe, som tog en stor, grann
ko från trollena. Det ropades långt mellan bergen efter
Soldriva, men han hade kastat stål över ryggen på
henne och orkade hålla henne fast. Så fick han be-
hålla henne. Hon blev så tam till slut, att han tordes
låta henne gå lös på Finnskogen, hon kom alltid hem
igen av sig själv.

Men trollen äro löpska, alldeles som djuren, och
när det kommer på dem, så klä de sig i djurhamn. Då
är deras leverne så onaturligt och syndigt, att den
värsta människa kan inte föra ett sämre liv. En dag
kom nu ett sådant troll, som hade förvandlat sig till
tjur, en stor en hejare, hög över bogen som en älg,
och ögona lyste röda av bara blodet. Han bröt sig
igenom gärsgårn vid Pepinitti och besteg trollkon. Det
höll på att gå alldeles galet, men kon fick vitlök att
äta, så hon tog inte kalv och otäckstyget vek av henne.
Hon blev skaplig nog igen, men obegripligt hårdmjölkad
efter den dagen och liksom öm i hela kroppen för
jämnan.

Pepinittigubben visste mycket. Om spåren efter
tjuvar ledde till norrbyarna i Hobo, så fick man gärna i
brännvinsglaset se bilden av den här gubben, när det
gällde att få tag i den som hade sänt sjukdom på
kreaturen. Mot sådana trollskott skulle man läsa:

Mammon gick på ett berg och spände sin båga.

Då kom Gud Fader och frågade: vad ska du skjuta?

– Folk och fä och vad som för mig faller!

Då sade Gud Fader:

Ditt skott skall ej gå fram,

men genom stock och sten

och ut genom Röda havet!

Det skulle vara hårda skott, som inte gick bort för
det ordet.

Man skulle också vara försiktig, när kreaturen om
våren släpptes ut ur fähuset. En kniv skulle sitta i
väggen, och en grön kvist skulle ligga invid tröskeln,
som kreaturen klevo över. Då kunde de aldrig gå
bort sig längre än att man fann dem igen.

Packatorpsgumman fick gå länge och leta efter
sina en gång. Först trodde hon, att det var kommet
från Pepinitti, men det var andra som hade varit
framme, förstod hon sen. För bäst hon gick där och
ropa, kom hon upp på ett berg, och där låg en lång
rad av silverslantar så långt hon kunde se. Hon tyckte
det var konstigt, så hon lyfte på två av skillingstyckena
och såg på dem. Men hon lade ner dem igen.

På kvällen talte hon om’et för sin man, och han
följde med henne dit. Alla slantarna voro borta, utom
just de två som hon hade tagit i. Hon blev förargad, att
hon inte hade lyft på dem allesammans, för då hade
hon blivit den rikaste människa i världen. Men när
hon kom hem igen, hade slantarna förvandlats till bara
vissna löv.

Så kan man gå i fattigdom och plötsligt mitt i
gråa mossan se silvret blänka fram och försvinna igen.
Liksom ett tecken, att den rikedom man drömmer om
är ingenting värd. Man har viktigare ting att sköta om
här i livet.

Det var en som gick stigen fram härinne, och som
han gick, hängde en stor guldkedja på den gamla gärs-
gårn bredvid honom. Han tog den med sig hem och
bar den till kyrkan, och den användes sedan som brud-
kedja.

Oppåt Finnskogshyttan står en sådan där förställd
gran, det ska inte finnas mer än så där en tjugo, trettio
såna trän i hela världen, sägs det. Den ser ut på
avstånd som en stor höstsvamp, för den växer inte
rakt upp med toppen i vädret utan breder ut sina
grenar som ett lövträd och därunder är det alldeles som
ett stort, runt valv. Det är Bergfruas gran, och Skogs-
frublomma växer bredvid, så att man ska se vem som
bor där. En vallflicka gick förbi en gång, då hade
frua tvättat sina granna kärl och skedar och skålar av
silver och guld, alltsammans hängde i granen för att
torka. Flickan gick bara förbi och rörde ingenting,
och dagen efter fick hon en silversked i knäet, bara
för att hon ingenting hade rört av rikedomarna.

Hon fick glädje av sitt, men drängen som såg
att det brann blåeld i en gammal stubbe, fick fan
för sitt!

Han kastade sin kniv mitt i drakelden, det slock-
nade och två silverbägare lågo där. I sin enfald behöll
han det han tagit med våld, lät inte prästen kristna det
en gång. Ett år därefter hängde han sig.

Karlarna, som ligga vid milorna härinne, bli snart
bekanta med skogsfrun. Vill det sig väl, kan hon hjälpa
på många sätt. Hon vaktar milan när han sover, blir
det ofärd med heten, knackar hon tre slag i tallen
så att han vaknar i tid. Och när han vill henne något,
knackar han likadant tre gånger i tallen, då kommer
hon!

Men det ska vara lagom vänskap med de okristna!
En ung kolare hade kärlekshandel med henne därinne,
och hon blev alldeles vild på honom, det löpska trollet!
När han kom ner till bygden, förstod man hur det
var fatt, för han hade en sådan oro i kroppen och
gick bort från människor så ofta han kunde. Då
blev han bunden med tre sorter, han kunde inte komma
loss. Hon ropade på honom ur skogen, och han
stretade så att svetten gick av honom, men fast satt han!
Då skrek han ut till henne: vivang, tibast och vendelsrot
har bundit mig fast från huvud till fot! – Och hon
därute till att skrika och klaga som en katta. Många
kvällar satt hon på en sten och grät utanför stugan där
han bodde.

En annan kolare hade gått sta i okunnighet och
tänt sin mila på en torsdag. Han fick veta, att det inte
tåldes! Det skrek och gnydde på kojtaket och bäst
han sov, så kastade det av kojdörren. Karlen tog
sin bössa och sköt ett skott. Och då skrek det i skogen.

När han skulle riva milan, så kom en fram och
fråga, om han ville ha hjälp. Och det ville’n! Ut-
rivarn mente, att ett stycke kol var allt vad hjälparen
behövde få i lön. Det var billigt och bra, tyckte
kolarn. Och fler kom det för att hjälpa, det kom
så många till slut, så att när alla hade fått var sitt
stycke kol, så var milan tom.

Så fick han lära sig vad hjälp kostar!

En annan karl levde härinne för jämnan och kom
sällan fram till bygden. Han bodde i skogen alldeles
som i en tunna och stack bara nätt och jämnt huvet fram
ur sprundet, när han behövde något. Skygg var han
och skydd blev han av alla. Man förstod grant, att
det var med de okristna han ville hålla ihop. Han
var en sådan jägare, som kunde få haren att stanna
mitt i språnget, och från solen gick upp tills hon gick
ner kunde han skjuta kula i kula på hur långa håll
som helst. För honom tröt det aldrig! Han hade den
till hjälp, som bara behövde locka: kom pullorna mina –
så kom det så mycket fågel flygande som han orkade
skjuta.

Men det blev visst för mycket en gång, för en kväll
det var fullmåne kom han springande ner till Isaks-
torp ett stycke från stora landsvägen, och då hade han
hela skogen efter sig. Runt omkring torpet satt det
så mycket fågel och skrek, att backen var alldeles
svart i tungelljuset. Och karlen låg och grät därinne
i köket och var alldeles borta. De måste bära ut
honom i skogen, för att ingen ofärd skulle komma
över torpet. Han grät och skrek och bad att få stanna
inne över natten, men det kunde ju inte gå, och
nästa morgon låg han död på källartaket, så långt hade
han hunnit krypa tillbaka innan det blev slut.

Snett emot Isakstorp och på andra sidan vägen
ligger Getbacken, det är väl ungefärligen en kvarts
gång emellan. Ställena ägdes förr av två bröder, som
rådde om var sitt, och bägge hade finnblod av gammalt
i kroppen, så att de kunde lite av varje. Hätskhet
rådde fördenskull mellan dem, så att det fräste när
de möttes. Den ene ville alltid vara värre än den
andre. Till slut tog Isakstorparn och rådde över en
björn, som han ställde på brodern i Getbacken. Där låg
den och sov, men vaknade på natten, när björn var
på taket och höll på att riva sig in. Det var i
knappaste laget, Getbackarn fick nätt och jämnt tid att i
sjungande fart läsa rätta ordet för att ställa björn
tillbaka på Isakstorparn i stället. Men gick gjorde det!

– Gla mesommar! skrek Getbackarn dan därpå
försmädligt över till brodern, för det var vid den tiden
på året. Men brodern bara blängde och blang.

Och hur det var, så skickade Isakstorparn björn
tillbaka igen på Getbackarn! Men då var den färdig
att ta emot, så att björn fick gå onyttig fram och
tillbaka mellan bröderna, grisögonen lyste som ellanste
kol i skallen på’n, så arg va’n, men trolldomen var
för stark. Och en vecka därefter hade bröderna hunnit
bli så varma, att de hoppade jämfota på köksgolvena
sina av ilska, men ingen rådde. Och Isakstorparn kom
sättande som ett skott till Getbackarns, röck upp
dörren, stack in huvet och rev ur sig ett vrål:

– Gla mesommar – djävel där!

Och hem igen till sitt för att passa björn! Men
det var värst för det stackars oskyldiga djuret, för
björn fick trampa fram och tillbaka tills han slitit
ut sina fötter, då blev han liggande på halva vägen
mellan bröderna.

Nu ljusnade skogen, förbi de sista gamla finn-
torpen, där björn blivit slut, stack vägen backen utför
neråt stora landsvägen igen, till vänster höll Tomas,
till Björkby bruk och Kungskoga stad.

Då var kvällen stilla och ljus igen, och Tomas
log inom sig själv, när han åter slakade med töm-
marna. Det är inte gott för människan att leva i
mörkret. Men ljuset är ljuvligt att se! Och doften
av daggvåta gräset, av blanka vivangslövet kring de
vita stammarna vid vägkanten är skönare än alla
österns kryddor.

Skylösa himlens klarhet och drömdunkla skug-
gors jord, allt svepes in i ett sidenskimrande, gyllene
töcken, där markens och skogarnas gröna knappt synes
fastare och mer verkligt än det gulnade skenet, som
stiger ännu ur solfallet; det smyger med sitt ljus genom
hela himmelens rymd och uppfyller världen med
ett bleknande återsken av Paradisets glans.

Så levde de gamle, att de aldrig ett ögonblick
tvivlade på det liv, som leves vid sidan av jordens liv i
mull och kött. De visste väl, hur liten verklighet
som finns i sinnenas liv, och att det som leves i anden,
innerst inne i människans eget hjärta, det är oändligt
mycket viktigare, mycket mer betydelsefullt. Där be-
stämmes hur vårt förgängliga kött ska bete sig den
lilla tid som är oss förelagd, där bestämmes ock valet,
det tunga, svidande valet mellan orätt och rätt.

Skarp och klar går gränsen mellan det ondas värld
och det godas, eviga båda som ljuset och mörkret,
och med Frälsarens blodiga försoningsoffer som en gåva
till människornas hjälp. Det är den gåvan det gäller
att förtjäna och behålla. Ett myller av underjordens
utstötta, osaliga väsen, helvetets andar, vill smyga sig
in genom människornas värld till saligheten. Därav
komma onda tankar, orena begär, all köttets lust, all
enfaldig strävan att för egen, dålig lusta behålla de
skatter, som bara äro villsamt sken, vissna löv och
mossa och mull.

Där är den stora visshet, som gjorde de gamles
liv så starkt: köttet är förgängligt, men anden är oför-
gänglig, thy låter oss söka det bättre, att vi må vinna
vår hela arvedel i evighetens liv!

Hur tom och död skulle inte världen vara för
människorna, om inte jorden vore full av osynliga
väsen och himmelen uppfylld av leende änglar!

De visste inte bättre, de gamle, än att allt vad
de sågo hade ett värde, gott eller ont, ett bättre eller
sämre. Och därefter valde de, så gott de förstodo.
Vad vore vi, om fäderna valt annorlunda?