SENT I LIVET OCH PÅ JORDEN – Om modernisten Theodor Fontane
Av Anders Björnsson
Anders Björnsson, författare, översättare och debattör, presenterar här en tysk klassiker, Theodor Fontane född 1819 i Neuruppin i Brandenburg, död 1898 i Berlin. En klassiker, ja, därtill i den stora romantisk-realistiska traditionen men likväl förhållandevis lite känd i vårt land. Björnsson har nyligen översatt Fontanes romaner Der Stechlin (1898) (sv. titel Stechlin, Bokförlaget Atlantis 2017) och Irrungen, Wirrungen (1888) (Irrvägar, CKM Förlag 2017). Tidigare finns på svenska romanen Effi Briest (1895), senast utgiven på Natur & Kultur 1986.
En del börjar sent. Theodor Fontane (1819–1898) var nästan sextio år då han debuterade som skönlitterär författare. Under sina återstående tjugo levnadsår skulle han skriva mellan fjorton och sjutton romaner – det beror litet på hur man räknar, några böcker etiketterades som långa noveller. Det är ett betydande opus. Men då bör man veta att han före ”debuten” hade producerat sig som skald, journalist, krigskorrespondent, teaterkritiker, hembygdsskildrare, akademisekreterare. En litteratör som skrev för brödfödan, inte en diktare i den idealistiska tyska traditionen. Heinrich Mann har utpekat honom som den realistiska romanens uppfinnare i Tyskland. Starka intryck tog han av Dickens, George Eliot och Walter Scott – han hade några år som preussisk pressattaché i London på 1850-talet – och som ättling till franska hugenotter visste han förstås också vilka Balzac, Flaubert och Zola var.
Märkvärdigt nog var denne i Sverige så förbisedde författare också välunderrättad om skandinavisk kultur, särskilt dansk. I en av de romaner som jag har översatt finns referenser till både Jenny Lind och svenska säkerhetständstickor liksom till drabbningar mellan svenska och tyska militära enheter. Särskilt slaget vid Fehrbellin, en ort cirka fem mil norr om Berlin, år 1675 tilldrar sig Fontanes intresse. Det blev en seger för Brandenburgs trupper under generalen Derfflinger och markerar början på Preussens uppstigande till en europeisk stormakt. Kurfursten Fredrik Vilhelm gavs efter detta slag epitetet ”stor”, och genom invecklade allianssystem utlöstes det så kallade skånska kriget, där svenskarna å sin sida satte Danmark på plats. Det blev nu ingen hållbar triumf. Inom en generation var den svenska stormaktens öde beseglat. Men den tyska kraftutvecklingen hade inletts, och knappt två hundra år senare såg ett skinande tyskt kejsarrike dagens ljus.
Detta var produkten av Otto von Bismarcks skickliga realpolitik, som på många sätt var i Fontanes smak. Bismarck, född i Wienkongressens slutskede 1815, var nästan årskamrat med Fontane. Det var också Karl Marx. 1848 hade Fontane stått på barrikaderna i Berlin, medan Bismarck var i full färd med att organisera ett militärt ingripande mot upprorsmännen. Unge Fontane hade under fyrtiotalet skrivit ballader i nationalromantisk anda, i en stil som har likheter med Runeberg;s med det revolutionära nederlaget tog han skeden i vacker hand men utan att bli kappvändare. Han uppträdde i alla sina kapaciteter som en fri intellektuell, även om han periodvis var avlönad av den preussiska staten. Han tillhörde aldrig samhällets eliter. Han var vad man skulle kunna kalla en bildningssmåborgare.
Slaget vid Fehrbellin ägde rum inte långt från Fontanes egna hemtrakter. Född i garnisonsstaden Neuruppin, som idag har tillnamnet Fontanestadt, skulle han göra denna stad med omgivande landskap – skogar, floder och sjösystem – bekanta för en borgerlig läsekrets som hade bosatt sig i stenöknar med stinkande kanaler och förlorat sina rurala rötter. Med de populära skildringarna Wanderungen durch die Mark Brandenburg lyckades han rentav uppamma ett slags tidig turism i grundarårens Tyskland där osunda industrimiljöer gjorde livet till en prövning för hög som låg. Här är det reportern Fontane som breder ut sig och som samtidigt företar miljöstudier till sina egna kommande romanprojekt. Han beskriver närmast förälskat gamla aristokratiska herresäten, vars innehavare är dömda till social undergång i den kapitalistiska marknadsekonomins malström, och han visar sympati med människor som har kommit på undantag i moderniseringsprocessen. Men han ställer sig inte i vägen för denna process. Han är själv något av en modernist, eller med tidens uttryck: en dekadent. Inte mycket för det upphöjda, det transcendenta eller det finkulturella.
Fontane var och verkade här och nu. Faderns yrke var apotekare och det blev inledningsvis också hans eget. Han tog en statlig yrkesexamen, det vill säga han gick inte den lärda vägen, och praktiserade några år i apotek. En del av hans ungdom hade tillbringats i Schwinemünde, dit fadern hade måst flytta på grund av spelskulder, och på fyrtiotalet kom unge Fontane i kontakt med tidens litterära avantgarde i Sydtyskland, varefter han gav upp sin apotekarkarriär för att bli fri skriftställare. Bildning hade han skaffat sig i föräldrahemmet genom faderns närmast sokratiska metod att i dialogform dryfta komplicerade ämnen. Denna ”folkliga självfostran” kom honom väl till pass när han gjorde sina skarpa iakttagelser av den sociala verkligheten, och det är mer än troligt att ungdomsåren uppe vid Östersjökusten har fått bidra med atmosfären i sedeskildringen Effi Briest (1894), länge den enda av hans romaner som var tillgänglig på svenska. Flertalet av dessa skönlitterära verk har kvinnliga huvudpersoner; hans kvinnoporträtt är för det mesta nyanserade, och när han någon gång förgrovar dem är det för att få fram en motpol till positiva drag i den kvinnliga naturen som han vill framhäva. Det är inte omöjligt att hans egen lätt depressiva läggning har medverkat till en empati för det svaga könet.
I Irrvägar (Irrungen, Wirrungen, 1888, på svenska 2017) är det en tvätterska och sömmerska, Lene, som är centralgestalten. Berättelsen utspelar sig i Berlin, till stora delar i trakterna av Zoologischer Garten som ännu inte hade inkorporerats och blivit kejsarstadens mest fashionabla distrikt. Det lantliga, som vår tids Berlin ännu har gott om, var ingen idyll, men människor på gränsen mellan proletariat och småborgerskap fick ändå vara någorlunda i fred – man kommer att tänka på att Berlin länge hade rykte om sig att vara en plats för religiös och politisk tolerans, och minnet efter venderna som trängts undan av den germanska anstormningen var inte helt utplånat. Berlin saknade förvisso Dresdens och Hamburgs arkitektoniska skönhetsvärden, det var en stor håla dit nyrikedomen efter riksgrundandet 1870–71 drogs och lika ofta den dåliga smaken. Fredrik den store hade valt Potsdam före Berlin, och inte heller Bismarck vistades där mer än nödvändigt. Han trivdes på gods och kurorter. Sådan var denna tid som i hög grad var en brytningstid.
Theodor Fontane är dess oöverträffade skildrare. Han hyser, liksom för övrigt den unge Heinrich Mann, ett genuint förakt för parvenyn, uppkomlingen; för honom är gamla pengar mera värda än nya. Det tyska ger han inte mycket för: hans land är Mark Brandenburg, med sina våtmarker, sina kastanjealléer, sin uradel som fanns där innan Hohenzollrarna kom in i bilden. Gamle majoren Dubslav von Stechlin i Fontanes sista roman med hans efternamn som boktitel (1898, på svenska 2017) hyste aktning för det reformsinnade prästerskapet, och även för svarvaren August Bebel, den tyska socialdemokratins ledare, visade han respekt. En godmodigt tecknad figur i Stechlin är ortens skollärare som besatt insikter i både biodling och hembygdsforskning. I den liberala demokratins England hade Fontane själv sina politiska ideal – där fanns en fri press, ett livskraftigt föreningsliv, ett minde hierarkiskt socialt system än det som länge rått i den preussiska militärstaten och dess byråkratiska lydnadskultur. Fontane förfogar över en sällsamt skarp blick för de intima och informella sammanhangen och gör sig gärna löjlig över världens alla viktigpettrar. Undersåtlig ville Fontane inte vara utan individualist, medborgare.
Han valde teman som kunde provocera. Lene i Irrvägar inleder en förbindelse med Botho, en adlig kavallerilöjtnant och fattiglapp som levde på alldeles för stor fot. Dylika konkubinat var inte ovanliga i det gamla ståndssamhällets upplösningsskede, men det utmanande var dels att Lene även tidigare hade haft en man, dels att baronen, hennes älskare, uppfattade henne som sin jämlike. Han skänkte henne sin uppmärksamhet och sin kärlek men inga presenter; det är inte troligt att han hade haft råd att ge henne en avskedsgåva i form av en handskaffär. Hans räddning var att bryta med den han älskade och gifta sig till ett varaktigt välstånd (istället för att leva på en morbroders handlån). Den blivande hustrun är fjollig och fåfäng. Botho förlorar sina illusioner men inte sina känslor för Lene. En officerskollega avråder han samtidigt för att begå en dumhet och gifta sig nedåt. Denna berättelse väckte upprörda känslor, inte minst i den liberala pressen. Den fick en ”Det går an”-stämpel. Man skojade inte så där ansvarslöst och nästan uppsluppet med den egendomsägande klassen, samhällets stöttepelare. Lene ingick efter brytningen med sin baron ett äktenskap med en betydligt äldre karl, en religiöst lagd hantverkarmästare, som just inte hade någonting emot att ta hand om en fallen kvinna och som hon heller inte behövde älska. Stackars Effi råkade några år senare å andra sidan riktigt illa ut efter att i ett obevakat ögonblick ha gett sig åt en charmör och gått miste om både make och barn och dessutom sina föräldrars välvilja.
Sådana vardagsproblematiker hade dittills inte ansetts värdiga att berika litteraturen. Men Fontane var inte för fin för att smutsa sina händer. Han odlar småpratet och intresserar sig för historiens bifigurer. Han kan bli mångordig, men han är inte mycket för de stora orden. Dubslav von Stechlin faller igenom i ett riksdagsval till den tyska riksdagen, som kandidat för det konservativa partiet – och några av hans närstående drar en suck av lättnad, de inser att han inte skulle göra sig i en talarstol. En bakgrund är säkert att socialdemokratin år 1890 hade erövrat ställning som den tyska riksdagens största parti. Det var den händelsen som till slut drev bort Bismarck från makten. Han hade för en stund övervägt en militärkupp för att ställa saker och ting till rätta. Nu gled initiativet över till en krets av svassande aristokrater som Fontane inte kunde med och som inte insåg att deras tid var förbi.
Åtskilliga av Fontanes referenspunkter finns i det förflutna. Han var ingen skolad historiker men vann erkännande av fackmännen på området. Hans första roman, Vor dem Sturm (1878), handlar om förspelet till slutstriden mot Napoleon. Det är patriotismens och befrielsekrigets år. I Stechlin, den sista roman han fullbordade, blickar författaren och hans talesman, den avdankade majoren, tillbaka på denna heroiska tid (då ingen av dem var född), när preussiska och ryska soldater och officerare levde samman i bivack och slogs mot en gemensam fiende. Samförståndet mellan Preussen och Ryssland – det var Bismarcks program, det blev hans fredsverk, imponerad som han var efter sina unga sändebudsår i Petersburg av den ryska mentaliteten, uthålligheten och viljan till inordning i det gemensamma. Och naturligtvis är de finaste gardesregementena i den preussiska armén uppkallade efter ryska kejsare.
I Sverige har Theodor Fontane knappast varit ett namn på var mans läppar. I Tyskland är han en kultfigur; man kan nästan tala om att där florerar en Fontane-industri, litet grand åt Strindberg-hållet. I Neuruppin finns det så klart ett Fontanehaus (där faderns apotek låg) och en centralt belägen krog som heter Theo. Inte långt från denna stad ligger slottet Rheinsberg, där Fredrik den store tillbringade sina sista kronprinsår. Sjölandskapet är här mycket varierat. Hit gör man en utflykt i Stechlin under själva den upptrissade valdagen, och det var till denna plats som Kurt Tucholsky förlade handlingen i sin kärleksroman Rheinsberg (1912), också den en utmaning mot den borgerliga smaken. Givetvis finns det ett Tucholsky-museum i en av flyglarna, och på flera av slottets väggar hänger porträtt av den svenska drottningen Lovisa Ulrika, Fredrik den stores syster. I sjön Stechlin trivs en siksort som är uppkallad efter Fontane på latin. Vid sjökanten låg tidigare DDR:s stolthet, ett kärnkraftverk; nu är här ett limnologiskt laboratorium.
Schloss Rheinsberg, inte långt från Theodor Fontanes födelsestad Neuruppin. I en av flyglarna finns ett Tucholskymuseum.[Källa: Hejkal at German Wikipedia ]
Sjön Stechlin norr om Berlin är känd för sitt klara vatten. I närheten ska godset med samma namn ha legat, enligt beskrivningen i Fontanes sista roman Stechlin [Källa: Public domain]
Utflyktsmål – javisst! Men det finns oändligt mycket mer att upptäcka, i texterna. En invecklad historia heter Günter Grass’ roman om det tyska enandet på svenska (1997, i original Ein weites Feld, 1995). Huvudpersonen, kallad Fonty, låter Grass vara född 1919 i själva Neuruppin, och han förser honom med alla tänkbara Fontane-attribut. Fonty är avbilden, han har en gång stått framför helfigursstatyn av sin föregångare, nu försöker han leva sig in i den gamles världsbild och tankevärldar. Redan på den tjocka bokens första två sidor träder man in i Fontaneland, med mystifikationer som måste få en modern läsare att studsa – eller att metodiskt söka sig in i ett nytt mikrokosmos av känt och okänt:
Han talade om sin ”nog så allmänt kända ’päronballad’”, om sin ”Grete Minde och hennes eldsvåda” och ideligen kom han in på ”sin” Effi, som ”luftens dotter”. Dubslav von Stechlin och den askblonda Lene Nimptsch, Mathilde med kaméansiktet och Stine med den alltför bleka hyn, jämte änkan Pittelkow, Briest i hans svaghet, Schach som gjorde sig löjlig, skogvaktare Opitz och den klena Cécile, allesammans hörde de till hans persongalleri. Och det var inte alls med glimten i ögat utan i övertygelsen om att ha genomlevt alla dessa lidanden som han klagade över den trampkvarn han befunnit sig i som apotekare under revolutionen 48. Likadant var det med den därpå följande tiden som sekreterare i Preussiska Akademien för de sköna konsterna – ”Är alltjämt kolossalt vissen och nere i nerverna” – och så följde rapporten om den kris som var nära att medföra inläggning på nervhem. Han var det han sade, och de som kallade honom Fonty trodde honom på hans ord så länge han stod och kåserade på ett sätt som i träffsäkra anekdoter levandegjorde adelns i Mark Brandenburg storhet och fall…
Fontanestadt Neuruppin, uppfört efter en brand 1787, skonades från förstörelse under andra världskriget, sedan stadens styrande beslutat att inte bjuda den framryckande sovjetarmén motstånd. Staden är byggd enligt rutnätsmönster, och här finns gatunamn kvar från DDR-tiden. Här Karl Marx-Strasse. [Foto: Clemensfranz ]