Skönhet och tvetydighet II

Skönhet och tvetydighet – om Louise-Élisabeth Vigée-Lebruns porträttkonst. Del II.

 

Av Per-Olov Käll

I del I av denna artikel behandlades den franska porträttmålaren Élisabeth Vigée-Lebruns (1755-1842) ungdom och tiden fram till dess hon i början av oktober 1789 väljer att gå i exil. I del II beskriver Per-Olov Käll hennes måleri och resor under de tolv år hon befinner sig i exil och åren efter återvändandet till Frankrike fram till ungefär slutet av 1800-talets första decennium. Artikeln har möjliggjorts genom de läsvärda memoarer, Souvenirs (Minnen), konstnären skrev i åttioårsåldern och genom det stora antalet fritt nedladdningsbara (open domain) fotografier av hennes verk, som finns tillgängliga på nätet. Textavsnitt, bilder och noter är numrerade konsekutivt från del I av artikeln. 

X.

Élisabeth Vigée-Lebrun inledde sin exil på kvällen den 6 oktober (eventuellt tidigt i gryningen den 7 oktober) revolutionsåret 1789.  Den 6 oktober är en av de avgörande dagarna under den Franska revolutionen, ty det är den dag då kungen Ludvig XVI och drottningen Marie-Antoinette, ”bagaren och hans bagerska” (le boulanger et sa boulangère), som en följd av de parisiska kvinnornas marsch till Versailles tvingas lämna det imposanta slottet och istället flytta in i Tuilerierna i Paris. Vigée-Lebrun reste dock inte ensam. Med sig hade hon sitt enda barn dottern Julie Louise Lebrun, som var nio år gammal, samt dotterns guvernant. På inrådan av vänligt inställda nationalgardister färdades man i betald diligens och inte, som hon först hade tänkt, i egen vagn. Vigée-Lebrun skriver i sina memoarer att hon fruktade passagen genom förstaden Faubourg Saint-Antoine, den stadsdel i Paris som hade växt upp öster om Bastiljen och som framför allt var de fattiga arbetarnas och hantverkarnas hemvist, med andra ord de klasser som var mest lojala mot revolutionen. Hon noterade dock att förstaden denna natt präglades av ett fullkomligt lugn. Skälet var att invånarna avnjöt en välförtjänt sömn efter den ansträngande marschen fram och tillbaka till Versailles, en promenad på drygt 40 kilometer. Att Vigée-Lebrun kunde lämna Frankrike utan problem innebar inte att de revolutionära myndigheterna inte höll ett vakande öga på sin konstnärligt talangfulla men politiskt opålitliga medborgarinna, både under färden och kanske i viss mån även under exilen, (se även avsnitt IX av del I av denna artikel).

Varför gick hon i exil?

Konsthistoriker som skrivit om frågan verkar ha tagit för givet att hon ger hela sanningen bakom sin flykt när hon i memoarerna uppger att hon fruktade för sitt liv. Underförstått på grund av sina nära förbindelser med hovet – inte minst den alltmer impopulära drottningen – och den högre adeln, kontakter som visade sig allt farligare vartefter striden mellan klasserna i Frankrike skärptes:

…här handlade det inte längre om att få framgång eller inkomster; nu gällde det enbart att rädda sitt eget huvud…   (EVLS, s. 109 – för förklaringar se not [25])

Oavsett om hennes fruktan var välgrundad eller inte – hennes make konsthandlaren Jean Baptiste Lebrun fann hur som helst ingen anledning att lämna Paris och bli hennes följeslagare i exilen, (det kan för övrigt påpekas att konsthandlaren själv inte saknade konstnärlig talang; se hans självporträtt från 1795 i bild 25) – kan det även ha funnits korsande motiv, som hon väljer att inte redovisa.

Bild 25. Jean Baptiste Lebrun (1748-1813), ”Självporträtt”, olja på duk, 1795. Jean Lebrun var mellan åren 1776-94 gift med Élisabeth Vigée-Lebrun. I hemmet i Hôtel de Lubert på 19 Rue Cléry i Paris (huset som finns kvar gavs namnet Hôtel Lebrun sedan paret köpt det) utvecklade makarna en kulturell salong, som ansågs som en av tidens mest spännande. Jean Lebrun, som huvudsakligen arbetade som konsthandlare, följde inte sin hustru i exilen. Han var avlägsen släkting till Ludvig XIV:s hovmålare Charles Lebrun (1619-1690). Målning i privat ägo. [Källa: Public domain]
Den som går exil är nämligen ingen okänd person som flyr hals över huvud för sitt liv utan en av Frankrikes ledande porträttmålare, vars ryktbarhet sträcker sig utanför hemlandets gränser. Vigée-Lebrun är en konstnärlig ”kändis”, som nästan kan räkna med att bli väl mottagen i de palats på vars portar hon väljer att knacka. Än mera hon kan nu själv kontrollera de inkomster hennes måleri inbringar utan att behöva överlämna dem till maken, (gifta kvinnor var vid denna tid ekonomiskt underställda sina män). I den meningen är exilen inte endast en flykt utan lika mycket en resa mot det personliga ekonomiska oberoendet – en resa mot den borgerliga friheten. När hon efter ett drygt decennium i januari 1802 återvänder till Frankrike är hon en förmögen kvinna. Sedd på det sättet framstår hon som stilbildande för den moderna borgerliga feminismen. Hos Vigée-Lebrun går passionen för konsten hand i hand med viljan att bli ekonomiskt oberoende, även om hon på typiskt sätt ibland koketterar med att säga att hon egentligen är ointresserad av pengar. Denna kombination av konstnärlig passion – även genialitet – med en nykter fallenhet för affärer förklarar, tror jag, det ibland något opersonliga draget i hennes konst.

Diligensfärden från Paris går över Lyon, fortsätter till Chambéry vid foten av de fransk-italienska alperna och vidare över den italienska gränsen till Turin. Dit anländer hon i mitten av november, en resa på ungefär 40 dygn. Det sägs att den ordinarie diligensen mellan Paris och Lyon i mitten av 1800-talet färdades med en snitthastighet (inräknat stopp) av ungefär 6 km/h, vilket inte är mycket fortare än normal gånghastighet [26].  Om resan från Paris till Turin, en sträcka på 776 km, tog 40 dagar betyder det att Vigée-Lebrun och hennes sällskap tillbringade ungefär 3 timmar per dag sittande i diligensen. Vilket väl är ungefär vad man står ut med. Den hastighet med vilken Vigée-Lebrun ”flyr” ur Frankrike är hur som helst måttlig och sägs bara vara hälften av den en romersk härförare en gång färdades med genom det ockuperade Gallien.

Efter att ha färdats genom Chambéry och anlänt till Turin var jag extremt utmattad till kropp och själ, ty ett ihållande regn hindrade mig under hela rutten att kliva ur för att promenera en smula och jag vet inget mer uttröttande än fordon som oavbrutet är i rörelse. Slutligen släppte kusken av mig vid ett mycket dåligt värdshus. Klockan var nio på kvällen; vi höll på att dö av hunger; men som inget fanns att äta i huset blev min dotter, hennes guvernant och jag tvungna att gå till sängs utan middag. (EVLS, s. 187)

Efter uppehållet i Turin fortsätter hon via bland annat Parma, Bologna, Florens och Siena till Rom [27]. I Florens har hon möjlighet att se den berömda samling av självporträtt som hade börjat byggas upp på Galleria degli Uffizi av prins Leopold dé Medici i mitten av 1600-talet. Hon inbjuds nu att lämna ett eget bidrag till den prestigefulla samlingen:

Så snart som jag anlänt till Rom målade jag mitt porträtt för galleriet i Florens. Jag målade mig själv med palett i hand framför en duk på vilken jag skisserat drottningen [Marie-Antoinette] med vit penna. (EVLS, s. 206)

Det självporträtt hon målar i Rom de första månaderna 1790 hör till hennes stora verk, ett mästerverk (bild 26 a & b). Porträttet är intressant på flera plan. Den vackra konstnären på tavlan ser möjligen något yngre ut än hon var vid denna tidpunkt (34 år). Men den granskande, osentimentala blick med vilken hon betraktar oss (att hon inte glömmer att visa att hon har tänder i munnen hör till Vigée-Lebruns kännetecken!) berättar att vi här har att göra med en artist som är helt instrumentell för sin konst. Det enda som räknas är att den bild hon just håller på med blir så bra som möjligt. Och vem föreställer bilden? Drottningen! Tydligare – och retsammare – än så kan konstnären inte tala om var hennes politiska sympatier befinner sig. (När hon något senare målar en replik på tavlan är hon försiktigare: drottningens huvud ersätts då med hennes dotters.)

Bild 26 a. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Självporträtt”, olja på duk 1790. Galleria degli Uffizi, Florens. [Källa: Public domain]
Bild 26 b. Detalj.

Man kan inte annat än beundra den utsökta återgivningen av den halvt genomskinliga spetskragen och det naturligt lockiga håret, som sticker fram under den vita scarf hon knutit runt huvudet. Konstnären är iklädd en elegant svart sidendräkt och bär en röd schal kring midjan. Denna dräkt, med sina associationer till de stora flamländska mästarna, är ingen tillfällighet. Den talar om för oss att vi står inför en medlem av den Kungliga konstakademin för måleri och skulptur i Paris (Académie Royale de Peinture et de Sculpture), en som därtill har behörighet att måla Frankrikes drottning. Även Ludvig XVI ska ha uttryckt en önskan att bli målad av henne men ödet ville annorlunda.

Målningen blev en omedelbar succé. Målaren François-Guillaume Ménageot (1744–1816), som vid denna tid var direktör för Franska akademien i Rom, rapporterar i ett brev:

Den målning Madame Le Brun just avslutat är en fullständig succé; med ett ord hela Rom vördar hennes talang och rangordnar hennes porträtt bland de allra vackraste verken. [28]

Madame Vigée-Lebrun hade likt en konstens Bonaparte inlett sitt europeiska erövringståg genom att lägga Rom och Florens för sina fötter.

Självporträtten är en viktig och intressant del av Vigée-Lebruns produktion och det kan vara på sin plats att säga några ord om dem. I del I visades två av hennes självporträtt; dels den berömda målningen av henne tillsammans med dottern från 1786 (bild 9, del I), dels den charmiga målningen där hon uppträder i stråhatt från 1782 (bild 11 a, del I). Den senare målningen var, vilket hon hederligt redovisar i memoarerna, inspirerad av Rubens ”Porträtt av Susanna Lunden (?)” från 1622-25 (bild 11 b, del I). Det är fascinerande att Rubens mästerverk ett och halvt sekel senare kom att inspirera en konstnär, som vi med viss rätt kan kalla en tidig feminist. För Vigée-Lebrun torde som redan påpekats den rätta beteckningen vara borgerlig feminist, eftersom hennes modeller uteslutande kommer ur societeten.

Målningen ”Självporträtt med körsbärsfärgade band” (bild 27) bör tidsmässigt tillkommit i nära anslutning till ”stråhatten”, omkring 1782. Konsthistoriker har noterat att modellen på båda målningarna bär samma svarta schal med spetsar och samma örhängen. Men där stråhatten understryker att vi har att göra med en bohemisk konstnär är ansiktsuttrycket hos kvinnan med de körsbärsfärgade banden mer koncentrerat iakttagande. Leendet på läpparna kan uppfattas som lätt ironiskt. Eller kanske gåtfullt som hos Mona Lisa? Hur som helst bilden av en kvinna som inte utan vidare kan pratas omkull.

Bild 27. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Självporträtt med körsbärsfärgade band”, olja på duk, ca. 1782. Kimbell Art Museum, Fort Worth, Texas. [Källa: Public domain]
Vilken utomordentlig tecknare hon var framgår av ”Självporträtt med stråhatt med en plym”, som uppges nyligen ha påträffats och daterats till omkring 1783 (bild 28).

Bild 28. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Självporträtt med stråhatt med en plym”, teckning ca. 1783. Privat ägo. [Källa: www.metmuseum.org/art/collection/search/656607] Photographed by Tim Nighswander /IMAGING4ART
När självporträttet i bild 29 a målas år 1800 befinner hon sig i S:t Petersburg, Ryssland. Hon har just blivit invald i den kejserliga ryska konstakademin. Den kvinna som nu för penseln har hunnit bli fyrtiofem år men hennes artistiska skicklighet är lika suverän som förr. Liksom modellens avvaktande och intensivt granskande blick. Kompositionen har uppenbarligen stora likheter med självporträttet i bild 26 a, bortsett från att konstnären denna gång är vänd åt motsatt håll.  En annan skillnad är att det porträtt som skisseras på duken inte är Marie-Antoinettes (drottningen hade avrättats sju år tidigare) utan tsar Paul I:s danskfödda gemål Maria Fjodorovna (bild 29 b). Vigée-Lebrun sägs ha betraktat målningen som sitt bästa självporträtt [29].

Bild 29 a. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Självporträtt”, olja på duk 1800. Eremitaget, S:t Petersburg. [Källa: Public domain]
Bild 29 b. Detalj. Teckning föreställande Maria Fjodorovna (1847-1928), gift med tsar Paul I.

Ett ännu senare självporträtt är daterat 1808-09 (bild 30). Målningen tillkom efter ett besök av Vigée-Lebrun i Schweiz hos konstnärskollegan Franz Niklaus König (1765-1832) och dennes hustru. Vigée-Lebrun bodde i två veckor hos värdparet i deras hus på landet, men värdparet ville inte höra talas om någon ersättning:

Det enda bevis på min tacksamhet som jag lyckades få Monsieur och Madame König att acceptera var mitt [själv]porträtt i olja, som jag skickade till dem från Paris. [30]

König, en konstnär vars måleri kan betecknas som på en gång folkligt demokratiskt och naturromantiskt och därför är en del av den förnyelse inom konsten som romantiken representerar, fick ett visst inflytande på Vigée-Lebrun, något vi återkommer till nedan. Självporträttet i bild 30, konstnären är nu 53 år, visar en mer återhållen, om än inte resignerad Vigée-Lebrun, men en som inte längre behöver bevisa lika mycket: det hon velat bevisa har hon i stor utsträckning genomfört. En person som kan betrakta världen med en mindre misstroende blick. Kanske är detta hennes intressantaste, i varje fall mest personliga, självporträtt. För första gången är det som om hon önskar lyfta på förlåten och låta oss ana vem hon är. Fast bara nästan.

Bild 30. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Självporträtt”, olja på duk 1808-09. Privat ägo. [Källa: Public domain]

XI.

Mellan 1790-92 uppehåller sig Vigée-Lebrun i Italien, omväxlande i Rom och Neapel. Hon blir medlem av konstakademin i Bologna och i Accademia di San Luca i Rom. Rom är en stad som fascinerar henne:

Det finns inte någon annan stad i världen där man kan tillbringa sin tid lika angenämt som i Rom, vore man så berövad alla de resurser samhället kan erbjuda. Själva promenaden längs murarna är ett nöje; ty man blir aldrig trött på att se Colosseum, Capitolium, Pantheon eller Petersplatsen med dess kolonnader, den vackra pyramiden och de vackra fontänerna som solen belyser så magnifikt att en regnbåge ofta uppträder vid den till höger när man inträder där. Detta torg bjuder på överraskande effekter vid solnedgång och i månsken; och oavsett om det ingick i min väg eller inte tyckte jag om att korsa det.  (EVLS, s. 215)

Följande observationer kan kännas som en scen i en Fellinifilm:

Vad som förvånade mig mycket i Rom var att på söndagsmorgnar vid Colosseum stöta på en mängd besynnerligt utstyrda kvinnor ur de lägsta klasserna, överhängda med smycken och bärande på enorma örhängen med falska diamanter. Det är också i denna dräkt som de beger sig till kyrkan åtföljda av en domestik, som mycket ofta inte är någon annan än deras make eller älskare och vars verkliga yrke nästan alltid är betjäntens. Dessa kvinnor uträttar ingenting i sitt hem; deras slöhet är sådan att de lever miserabelt och till största delen utvecklas till gatukvinnor. Man ser dem i deras fönster längs Roms gator, med blommor eller fjädrar i håret, sminkade i rött eller vitt; toppen av deras blusliv, som man kan se, låter en ana en storartad lyx; av ett slag att en novis, som önskar göra deras bekantskap, blir helt överraskad när han inträder i deras kammare och finner att de endast är iklädda en smutsig underkjol. Dessa angenäma kvinnor om vilka jag talar låtsas inte desto mindre att de är storartade damer som, när tiden att bege sig till sin villa på landet är inne, omsorgsfullt stänger sina fönsterluckor för att vi ska tro att de också har avrest till landet.   (EVLS, s. 215f)

Under landsflykten i Rom rör sig Vigée-Lebrun i en värld befolkad av konstintresserad italiensk överklass och fransk adel i exil:

Förvisso är sederna inom de högre klasserna mer angenäma, ty den övre societeten är i stort sett likadan i hela Europa. Emellertid är jag kanske inte rätt person att bedöma frågan; ty med undantag av de personliga förbindelser som var relaterade till min konst, samt de otaliga inbjudningar jag blev föremål för till olika sammankomster, hade jag små möjligheter att lära känna damerna inom den högsta romerska societeten. Det hände mig som naturligtvis händer envar som befinner sig i exil, det vill säga att man i Rom letar efter grupper som står en nära, sina landsmän. Under åren 1789 och 1790 var staden full av franska emigranter som jag till största delen kände, eller snart lärde känna. Bland dessa resenärer som tidigare eller helt nyligen hade lämnat Frankrike vill jag nämna hertigen och hertiginnan Fitz-James och deras son, som vi idag ser njuta av att vara en så vacker celebritet [om familjen Fitz-James, se not [31]]; familjen Polignac; jag avstod inte desto mindre från att frekventera dessa av fruktan att ge upphov till förtal; ty man skulle inte avstått från att säga att jag var i komplott med dem, och jag såg det som min plikt att undvika detta med hänsyn till de släktingar och vänner jag hade lämnat i Frankrike. Vi såg också prinsessan Joseph Monaco, hertiginnan de Fleury och en mängd andra framstående personer anlända.            

Prinsessan Joseph hade ett förtjusande ansikte, en myckenhet behag och älskvärdhet. Till sin olycka stannade hon – tyvärr! – inte i Rom. Hon ville återvända till Paris för att där ta hand om den lilla förmögenhet som fanns kvar till hennes barn, och hamnade mitt i terrorns epok. Arresterad, dömd till döden, […] och förd till schavotten.  (EVLS, s. 216f)

Detta stycke är intressant då det visar på Vigée-Lebruns politiska försiktighet. Ty även om hon sympatiserade med L’Ancien Regime, ”den gamla regimen”, vill hon inte misstänkas för kontrarevolutionära stämplingar. Den hertig Fitz-James hon nämner lät sig värvas i den kontrarevolutionära armé som leddes av prinsen av Condé (Louis V Joseph de Bourbon-Condé, 8:e prins de Condé). Han tilläts dock återvända till Frankrike 1801.

”Familjen Polignac” torde främst syfta på Yolande Martine Gabrielle de Polastron, hertiginna av Polignac (1749-1793) och hennes närstående. Denna kvinna, berömd för sin skönhet, var länge Marie-Antoinettes favorithovdam och kom att få stort inflytande över drottningen, inte minst över hennes budget. Hertiginnan lyckades med konststycket att om möjligt göra sig ännu mer impopulär än drottningen själv. När revolutionen bryter ut flyr hon till Schweiz. Hon för en ambulerande tillvaro och vistas bland annat i Rom. Vigée-Lebrun hade 1782 målat hennes porträtt (bild 31), som idag hänger på slottet i Versailles. Porträttet är mästerligt utfört. Likheten i utseende mellan konstnären Vigée-Lebrun och Yolande de Polignac är påfallande. Men kanske är likheten en konsekvens av Vigée-Lebruns konstnärliga stil snarare än en faktisk utseendemässig likhet? De byster skulptören Augustin Pajou gjorde av såväl Vigée-Lebrun (bild 6, del I) som Yolande de Polignac skulle kanske kunna avgöra frågan om de två kvinnornas faktiska likhet (eller olikhet). Släkten Polignac lever idag vidare bland annat i furstehuset av Monaco.

Bild 31. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Yolande Martine Gabrielle de Polastron, hertiginna av Polignac”, olja på duk 1782. Château de Versailles. [Källa: Public domain]
I april 1790 förverkligar hon sin önskan att besöka Neapel:

Vi nådde slutligen Neapel följande dag vid tre- eller fyratiden. Jag kan inte ge ord åt det intryck jag erfor när jag kom in i staden. Den intensivt strålande solen, det vidsträckta havet, öarna man skymtade i fjärran, Vesuvius över vilken en kraftig pelare av rök steg upp, ända till befolkningen så livlig och högljudd och vilken påtagligt skiljer sig från den man möter i Rom och får en att tänka att det måste vara tusen mil mellan städerna; allt hänförde mig; nöjet att inte längre behöva umgås med min trista medresenär kan ha bidragit till min tillfredsställelse. Jag utnämnde denna herre till min ”glädjedödare”; en titel jag sedermera även belönat andra personer med.

Jag hade bokat hotell Marocko i Chiaja beläget vid stranden till det öppna havet. Framför mig såg jag ön Capri, en förtrollande vy. Jag hade nätt och jämt anlänt förrän greve Skravonsky, Rysslands ambassadör i Neapel, vars hotell låg intill mitt, skickade en av sina betjänter för att informera sig om hur jag hade det och snart hade försett mig med en utsökt måltid. Jag var desto mer mottaglig för denna älskvärda uppmärksamhet då jag måhända skulle hinna dö av hunger innan jag fått tid att tänka på matlagning. Redan samma kväll gick jag och tackade ambassadören, och gjorde då bekantskap med hans förtjusande hustru; båda sökte övertala mig att inte ha något annat middagsbord än deras eget, och fastän det var omöjligt för mig att fullt ut acceptera detta erbjudande, drog jag ofta nytta av det under min vistelse i Neapel, vars societet var så älskvärd mot mig.  (EVLS, s. 228f)

Den vänlige ambassadören Skravonskys hustru hette Jekaterina von Engelhardt (1761-1829). Hon var adlig, hovdam hos Katarina den Stora och en av den omstridde Furst Potemkins älskarinnor. Denne var för övrigt hennes morbror. Vigée-Lebrun målade under vistelsen i Neapel hennes porträtt (bild 32).

Bild 32. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Grevinnan Jekaterina Vassilievna Skavronskaya”, olja på duk, 1790. Musée Jacquemart-André, Paris. [Källa: Public domain]
Det förflöt sällan lång tid mellan uppdragen:

Frankrikes ambassadör, Monsieur baron de Talleyrand, kom en morgon och meddelade att drottningen önskade att jag porträtterade hennes två äldsta döttrar, vilket jag satte igång med omedelbart. Hennes majestät förberedde sig på att resa till Wien där hon skulle ägna sig åt dessa prinsessors giftermål. Jag kommer ihåg att hon vid sin återkomst sa till mig:

-Jag hade en lyckosam resa; jag har just med god tur avslutat två giftermål för mina flickor.

Den äldsta gifte sig mycket riktigt en kort tid senare med Österrikes kejsare, Frans II, och den andra, vars namn var Louise, med storhertigen av Toscana. Den senare var väldigt ful och grimaserade på ett sätt att jag inte ville avsluta hennes porträtt. Hon dog bara några år efter sitt giftermål. (EVLS, s. 245f) [32]

Den drottning som beställde porträtten av sina döttrar var naturligtvis inte Marie-Antoinette men väl hennes äldre syster Maria Karolina av Österrike (1752-1814), drottning av Neapel och Sicilien. Hon var gift med kung Ferdinand IV av Neapel men anses ha varit den som i praktiken styrde över de två kungarikena. Förutom döttrarna målade Vigée-Lebrun även drottningens porträtt (bild 33). Man kan inte undgå att slås av likheten mellan Marie-Antoinette (se t.ex. bild 15, del I) och hennes syster.

Bild 33. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Porträtt av Maria Karolina av Österrike (1752-1814), Drottning av Neapel”, olja på duk, 1791. Musée Condé, Château de Chantilly, Chantilly, Frankrike. [Källa: Public domain]
Bild 34. Angelika Kauffmann, ”Porträtt av Maria Karolina av Österrike, Drottning av Neapel”, olja på duk, ca. 1782-83. vorarlberg museum, Bregenz, Österrike. [Källa: Public domain]
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En av Vigée-Lebruns konkurrenter bland de kvinnliga porträttmålarna var Angelika Kauffmann, född 1741 i Schweiz, död 1807 i Rom. Även hon målade den napolitanska drottningen (bild 34) och det kan vara intressant att jämföra de två porträtten. Kauffmanns porträtt tillkom ett knappt decennium tidigare, men det är lätt att tycka att det ändå känns modernare och mer levande än Vigée-Lebruns, som här nästan faller offer för sin skicklighet och rutin. Kanske är hon stressad, medvetet eller omedvetet, av det faktum att hon befinner sig i exil och därför har svårare att identifiera sig med sina modeller? Eller tyckte hon helt enkelt att Maria Karolina av Österrike var mindre intressant än systern? Att porträttet tillkom under en period då det var extremt varmt i Neapel (hon uppger i memoarerna att vid en av sittningarna hade både hon och drottningen somnat i värmen) räcker kanske som förklaring.

Hur det än må förhålla sig med porträttet av drottningen är det paradoxalt att hennes porträtt av den grimaserande dottern, som hon dessutom menade var ”väldigt ful” (fort laide), känns betydligt mer spännande och innehållsrikt än det stela porträttet av modern (bild 35). Medan drottningen genom konstnärens överdrivna artighet ser ut som hämtad ur ett vaxkabinett ger porträttet av dottern bilden av en levande tjej, som kanske räcker ut tungan åt den självmedvetna och måhända lite strama konstnären när denna vänder ryggen till.

Bild 35. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Maria Luisa av Borbonne, Prinsessa av De Två Sicilierna”, olja på duk, 1790. Museo di Capodimonte, Neapel. [Källa: Public domain]
Ett av mina största nöjen var att promenera utmed Posillipos vackra sluttning, under vilken finns en anlagd grotta, ett storslaget verk som man tillskriver romarna [Grotta Vecchia, 708 m lång, antas byggd av kejsar Augustus; POK]. Posillipos sluttning är täckt av lanthus, kasinon, ängar och mycket vackra träd, omkring vilka vinrankorna slingrar sig som girlander. Det här är platsen för Vergilius grav på vilken lagerträd påstås växa; men jag såg inget av detta. På kvällarna gick jag till havsstranden; jag medförde ofta min dotter, och vi blev ibland sittande tillsammans tills månen gick upp och njöt av den goda luften och den vackra utsikten, vilka gav min dotter vila från hennes dagliga studier; ty jag hade, som alla vet, beslutat att vinnlägga mig om hennes utbildning så mycket som möjligt, och jag hade i Neapel anställt lärare åt henne i skrivande, geografi, italienska, engelska och tyska. Hon föredrog det sistnämnda språket före de övriga, och visade i sina skilda studier en anmärkningsvärd begåvning. Hon visade också vissa tecken på att vilja ägna sig åt måleri; men hennes favoritsyssla var att skriva romaner. När jag efter att ha tillbringat kvällen på något party kom tillbaka, fann jag henne med en [skriv]fjäder i handen och en annan i mössan; jag tvingade henne då att gå till sängs; men det hände inte sällan att hon åter steg upp under natten för att avsluta ett kapitel; och jag erinrar mig mycket väl att hon vid nio års ålder i Wien skrev en liten roman som var anmärkningsvärd både genom sina situationer och sin stil.  (EVLS, s. 248)

Till Wien anländer Vigée-Lebrun från Italien 1792, det år då dottern fyller tolv. Detta är ännu ett exempel på (se avsnitt IX i del Í av denna artikel) där Vigée-Lebrun förtränger sin dotters faktiska ålder. När texten ovan tillkommer har dottern varit död i ett och ett halvt decennium. Julie Le Brun, gift Nigris, avled 1819 i syfilis, och hennes olyckliga mor erinrar sig här de ljusa minnen hon har kvar av henne. De två ska nämligen hamna i en svår konflikt när dottern så småningom väljer att gifta sig med en man som Vigée-Lebrun – kanske med rätta – fann ovärdig. När dottern sedan tragiskt avlider endast 39 år gammal drabbas hon av en djupgående samvetskonflikt. I memoarerna använder hon ganska många sidor på att förklara sitt handlande gentemot dottern. Kanske upplevde hon att en stor del av meningen med hennes eget (mycket framgångsrika) liv gick förlorad med dotterns död.

Året är 1792. Alltmer inställd på att återvända till Frankrike beger sig Vigée-Lebrun på nytt till Turin. Där träffar hon sin kollega Porporati, som hon lärde känna under dennes tid i Paris [33]. Porporati erbjuder henne att komma och bo på hans lantgård en bit utanför Turin, vilket hon tackar ja till och flyttar in med sin dotter:

Gården låg på den rena landsbygden, omgiven av ängar och små floder kantade av ganska höga träd, som alltsammans bildade ett charmerande landskap. Från morgon till kväll befann jag mig på promenad i dessa vackra och ensliga platser; mitt barn gladdes liksom jag åt den rena luften och det behagliga lugna liv vi där förde; lyckan fullkomnades av att det enda ljud jag hörde kom från en fors några kilometer bort och som jag gick för att beskåda. Det var ett stort vattenfall där vattnet föll från klippblock till klippblock och det omgavs av en högväxt skog. På söndagarna gick vi till mässan längs en vacker väg; den lilla kyrkan hade en mycket vacker förhall där man befann sig som i fria luften: omgiven av den vackra naturen föreföll det som om man bad bättre. På aftonen utgjordes mitt favoritskådespel av solnedgången, som var omgärdad av de guldfärgade molnen och färger av eld, dessa speciella moln som man bara ser i Italien. Denna stund var ägnad åt mina meditationer, åt mina slott i Spanien [vilket väl motsvaras av svenskans ”luftslott”, dagdrömmar; POK]; jag hängav mig åt den ljuva tanken att snart återse Frankrike, invaggande mig i hoppet att revolutionen äntligen måtte ta slut. Ack, det var i denna så fridfulla situation, i detta tillstånd av själslig lycka som jag drabbades av det allra grymmaste slaget! En kväll när postvagnen anlände överräckte betjänten till mig ett brev från Monsieur de Rivière [bror till Vigée-Lebruns svägerska; POK] genom vilket jag fick veta om de fasansfulla händelserna den 10 augusti och som i detalj redogjorde för alla gräsligheter. Jag upprördes i mitt innersta; denna vackra himmel, detta vackra landskap hade täckt mina ögon med en slöja. Jag förebrådde mig nu stillheten och de ljuva nöjen jag just hade njutit av; i den ångest jag erfor blev ensligheten outhärdlig och jag bestämde mig för att omedelbart återvända till Turin.  (EVLS, s. 281f)

Det kan vara lämpligt att säga några ord om de händelser som – om man får tro på hennes ord – så starkt skakade Vigée-Lebrun. Händelserna inträffade den 10 augusti 1792 i Paris och hör till de skeenden som fick ett bestämmande inflytande över den Franska revolutionens förlopp.

Drygt ett år tidigare, mellan den 20 och 21 juni 1791, gjorde den franska kungafamiljen (Ludvig XVI, Marie-Antoinette, deras tre barn och kungens syster Madame Élisabeth [34]), ett misslyckat försök att fly från Tuilerierna i Paris och ta sig till den lilla staden Montmédy vid gränsen till dåvarande Österrikiska Nederländerna. Flykten organiserades av den svenske greven Axel von Fersen d.y., som troligen var drottningens älskare. Tvärtemot vad den svenske greven tänkt sig blev flykten den största björntjänst han över huvud taget hade kunnat göra för sina kungliga vänner. Syftet med flykten var kontrarevolutionärt. Idén var att Ludvig XVI vid Montmédy skulle förena sig med de rojalistiska trupper som väntade där och efter en tid med stöd av utländska makters intervention göra slut på Franska revolutionen och återupprätta det kungliga enväldet. Kungafamiljen blev dock igenkänd och arresterades i byn Varennes, fem mil väster om Montmédy [35]. Det var förstås ofrånkomligt att fransmännens, i synnerhet de aktiva revolutionärernas, misstro mot kungen ökades genom flyktförsöket. Den kungliga familjen var nu i praktiken satt under husarrest i Tuilerierna.

Händelserna i Frankrike år 1789 och därefter gav Europas krönta huvuden ingen ro. Den 27 augusti 1791 utfärdade Österrikes kejsare Leopold II, bror till Marie-Antoinette, tillsammans med kung Fredrik Vilhelm II av Preussen Deklarationen i Pillnitz. Deklarationen var en uppmaning till Frankrike att återinsätta Ludvig XVI i hans fråntagna rättigheter. Den tysk-romerska kejsaren och den preussiske kungen förklarade att de

tillsammans betraktade den rådande situationen för Hans Majestät Konungen av Frankrike som en fråga av gemensamt intresse för alla Europas suveräner. De hoppas att detta intresse skall erkännas av alla berörda makter och att dessa, tillsammans med ovannämnda Majestäter, inte kommer att undandra sig att utnyttja de mest effektiva medlen för att möjliggöra för den franske kungen att, i fullkomlig frihet, stärka grunden för en monarkisk regering som överensstämmer med såväl suveränens rättigheter som fransmännens välbefinnande. I det syftet är ovannämnda Majestäter beslutna att agera snabbt och enhälligt, om nödvändigt med militära styrkor, för att uppnå det gemensamma målet. Redan från början kommer adekvata order att ges till deras respektive trupper så att dessa kommer att vara redo att gå till strid.”  [36]

Den 30 september 1791, en månad efter den till synes hotfulla deklarationen, lät den sittande Konstituerande nationalförsamlingen (Assemblée nationale constituante), som hade tillträtt bara dagarna innan stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789, upplösa sig själv. Dagen därpå, den 1 oktober 1791, installerade sig efterföljaren den Lagstiftande nationalförsamlingen (Assemblée nationale législative). Denna omfattade 745 ledamöter och på Maximilien Robespierres förslag hade man beslutat att inga ledamöter av den Konstituerande församlingen fick ingå i den Lagstiftande, ett förslag vars politiska konsekvenser diskuterats mycket bland historiker. Ett argument som framförts är att eftersom inga av ledamöterna i den Konstituerande församlingen fick väljas om till den Lagstiftande gick oundvikligen en del politisk erfarenhet förlorad. Ledamöterna i den nya nationalförsamlingen saknade dessutom i stor utsträckning erfarenhet från nationell politisk nivå; de hade tvärtom valts på sina lokala meriter. Men oavsett vilken betydelse denna hundraprocentiga förnyelse av ledamöterna kan ha haft på församlingen politiska mognad hade det franska parlamentet likväl att förhålla sig till det krigshot deklarationen i Pillnitz innebar.

Ur Leopold II:s synvinkel var deklarationens implicita vapenskrammel huvudsakligen pro forma; ett sätt att visa att han inte hade glömt sin deprimerade svåger i Tuilerierna, och inte heller den adel som i stora skaror lämnade Frankrike och närde förhoppningen om att snart kunna återvända när den politiska ordningen återställts. Det som i verkligheten kanske bekymrade Leopold mest var hur det skulle gå för hans syster, den franska drottningen.

Nu uppstod den egendomliga situationen att i den Lagstiftande församlingen både högern och vänstern, i synnerhet den senare, kom fram till att ett krig kunde vara i överensstämmelse med det egna intresset. Högern, som företräddes av den så kallade Feuillantklubben (Club des Feuillants), var anhängare av konstitutionell monarki och ansåg – dock inte alla – att ett begränsat krig kunde gagna deras sak. Vänstern, i huvudsak centrerad kring Jakobinklubben (Club des Jacobins), var republikansk och hävdade att ett framgångsrikt krig kunde vara ett effektivt sätt att sprida revolutionens idéer till andra länder som försmäktade under kungliga envälden. Ledande inom denna riktning var girodisten Jaques Pierre Brissot (1754-1793), vilken dock fick starkt mothugg från den intellektuellt tongivande Robespierre, som framhöll att

beväpnade missionärer är sällan populära”.

Att kungen själv hoppades att ett franskt militärt nederlag skulle ge honom möjlighet till comeback är på sätt och vis förståeligt. Även om det inte vittnade om några större statsmannaegenskaper hos Ludvig XVI. Det var knappast heller kungen, utan snarare hans gemål, som var drivande i hovets utrikespolitiska intriger.

I mars 1792 avled oväntat Leopold II i Wien och efterträddes av sin son Frans II (1786-1835). Till skillnad från sin far, som åtminstone i ungdomen var anhängare av upplysningens idéer och föredrog en fredspolitik, var Frans II en inskränkt reaktionär besatt av en önskan att göra slut på den revolutionära regimen i Frankrike. (Som halsstarrig politisk personlighet påminner han om Gustav IV Adolf i Sverige.) Den 20 april 1792 röstar den Lagstiftande församlingen med stor majoritet för krig mot Frans II. Det visade sig emellertid att den franska armén inte var redo för krig. Av dess officerare, som kom ur adeln, befann sig många i exil under det att fotfolket, i avsaknad av trovärdigt befäl, deserterade i stora skaror. I denna kaotiska situation, då den franska regeringen desperat söker reorganisera sina trupper, uppenbarar sig hertigen av Braunschweig Karl Vilhelm Ferdinand i Koblenz, den tyska stad där stora skaror av emigranter samlats. Med sig har en armé som framför allt består av preussiska soldater. Hertigen proklamerar de allierade monarkernas avsikt att återställa den franske kungen i alla dennes befogenheter (Braunschweigmanifestet). De som aktivt motsatte sig detta kunde räkna med dödsstraff. Proklamationen hade skrivits av Ludvig XVI:s kusin prinsen av Condé, som också ledde emigranternas egen armé. Proklamationen fick dock till följd att den stärkte den franska motståndsviljan och ytterligare undergrävde stödet för monarken och dennes viktigaste politiske anhängare, generalen Lafayette. (Att både kungen och drottningen avskydde Lafayette och vägrade att samarbeta med honom är en annan historia.)

Spänningen i Paris steg nu dag för dag och den 11 juli deklarerade den Lagstiftande församlingen att ”fosterlandet är i fara” (la patrie est en danger). Den 1 augusti blir hertigen av Braunschweigs manifest känt i Paris och de följande dagarna når nyheter fram att arméer från Österrike och Preussen trängt in i Frankrike utan att möta något större motstånd. Var och en som kunde lägga ihop 2 och 2 förstod att kungen och drottningen stod i maskopi med de intervenerande trupperna och situationen i Paris når kokpunkten [37]. Natten till den 10 augusti ringer stormklockorna i förstaden Saint-Antoine och följande dag går Paris Nationalgarde tillsammans med federerade trupper (les fédérés) från Marseilles, Toulon och Bretagne till anfall mot det kungliga palatset. Trupperna från Marseille hade med sig en splitter ny kampsång skriven av en kapten Rouget de Lisle i revolutionsarmén. Den ska ha sjungits när man gick till attack mot Tuilerierna och är känd som Marseljäsen (La Marseillaise).

Jean Duplessis-Bertaux (1747-1819), ”Stormningen av Tuilerierna den 10 august 1792 under den Franska revolutionen”. Soldaterna i blå rockar är de anfallande republikanerna, de i röda är soldater i Schweizergardet som försvarade palatset.  Olja på duk, 1793. Slottet Versailles.  [Källa: public domain]
Kungen och drottningen tog sin tillflykt till den Lagstiftande församlingen men det militära motståndet hade snart nedkämpats. Den franska monarkin låg i spillror och mindre än ett halvår senare, i januari 1793, förs Ludvig XVI till schavotten. Formellt avskaffades dödsstraffet i Frankrike först 1981 på förslag av president Mitterand.

XII.

Det var dessa dramatiska händelser som fick Vigée-Lebrun att istället för att återvända till Frankrike bege sig till Wien. I Paris hade hennes situation börjat bli besvärlig, då hennes namn förts upp på regeringens lista över emigrerade. Det betydde att hon riskerade att förlora sina medborgerliga rättigheter i Frankrike och att den egendom de (formellt) alltjämt äkta makarna Lebrun förfogade över kunde konfiskeras. Hennes man Jean Baptiste begär att den Lagstiftande församlingen ska avlägsna hennes namn från emigrantlistan och publicerar även en skrift till hennes försvar, Précis historique de la vie de la citoyenne Lebrun, peintre (ung. ”Noggrann redogörelse för medborgarinnan och målaren Lebruns liv”). Dessa ansträngningar misslyckas och för att rädda sin egendom anhåller maken om skilsmässa inför domstol, vilket beviljas i juni 1794.

I Wien kommer hon att stanna i ungefär två och ett halvt år och i memoarerna har hon mycket gott att säga om staden, (även om hon också sägs ha kallat den ”ett perfekt Babylon”). Hon försummar naturligtvis inte att besöka de stora konstpalatsen och studerar verk av Van Dyck, Titian, Caravaggio, Rubens, Canaletto och så vidare. Men till skillnad från Italien, där hon blir medlem av snart sagt varenda konstakademi hon kommer i närheten av, tycks hon i Wien hålla sig borta från den prestigefulla Akademi der Bildende Künste. Det har föreslagits att skälet till detta kan ha varit att hon uppfattade akademins föreståndare, målaren Heinrich Friedrich Füger (1751-1818), som en allvarlig konkurrent på den wienska porträttmarknaden [38]. Att detta i så fall inte var omotiverat framgår av Fügers porträtt av sin hustru, skådespelerskan Josefa Hortensia Füger (bild 36).

Bild 36. Heinrich Friedrich Füger (1751-1818), ”Skådespelerskan Josefa Hortensia Füger, konstnärens hustru”, olja på duk, ca. 1797. Österreichische Galerie Belvedere, Wien. [Källa: Public domain]
Hon skriver om staden:

Man säger med rätta att Prater är ett av de allra vackraste promenadstråken som finns. Det består av en lång och magnifik allé i vilken ett stort antal eleganta vagnar cirkulerar, och längs sidorna sitter många personer på samma sätt som man ser i de stora alléerna i Tuilerierna. Men vad som gör Prater ännu mer tilltalande och pittoreskt är att allén leder fram till en skog, lätt beskuggad och full av rådjur som är så tama att man kan närma sig dem utan att de blir skrämda. Man kan fortfarande besöka en annan promenad längs Donaus stränder, där varje söndag olika borgerliga sällskap samlas för att äta stekt kyckling. Schönbrunnsparken är också mycket frekventerad, särskilt söndagar. De vackra alléerna, det pittoreska lugnet man finner på höjderna i utkanterna av parken gör den till en charmerande plats för promenader. Där möter man väldigt ofta unga par promenerande på tu man hand, något som kommer en att respektfullt avlägsna sig; ty nästan alltid är dessa promenader i Schönbrunn inledningar till överenskommelser om äktenskap.  (EVLS, s. 302)

Det fanns många emigranter i Wien men Vigée-Lebrun tycks ha hållit en viss distans till dem. Många av dem hade inte längre råd att betala de honorar hon begärde för att måla deras porträtt. Hon tycks dock – sin vana trogen – snabbt ha etablerat kontakt med gräddan av Wiens societet:

Grevinnan de Rombec samlade i sin salong den mest framstående delen av wiensocieteten. Det var hos henne som jag såg prins Metternich med sin son, vilken sedan dess blivit premiärminister men som den gången bara var en mycket stilig ung man [39]. Jag återfann den älskvärda prinsen de Ligne; han berättade för oss om den förtjusande resa han gjort till Krim med kejsarinnan Katarina II, vilket gav mig en önskan att få träffa denna storartade suverän [40]. Jag mötte där även hertiginnan de Guiche, vars förtjusande ansikte inte hade ändrats (bild 37). Hennes mor, madame de Polignac (bild 31), bodde permanent på landet nära Wien. Det var där hon fick kännedom om Ludvig XVI:s död, vilket påverkade henne till den grad att hennes hälsa allvarligt försämrades; men när hon tog emot den fruktansvärda nyheten om drottningen, dukade hon under. Sorgen förändrade henne så mycket att hennes vackra ansikte blev oigenkännligt, och man kunde förutse hennes snara slut. Hon dog också en kort tid efteråt, lämnande sin familj och ett flertal vänner som inte hade övergett henne otröstliga i sin förlust. 

Jag kan med säkerhet bedöma hur fruktansvärt det som skedde i Frankrike måste ha varit för henne genom den smärta jag själv erfor. Jag lärde mig ingenting från tidningarna, ty jag läste dem inte längre sedan den dag då jag hade öppnat en hos Madame de Rombec och stötte på namnen på nio personer som jag kände och som hade giljotinerats; mitt sällskap visade också stor omsorg om mig genom att skydda mig mot alla tidningsnyheter. Om de fruktansvärda händelserna fick jag veta genom min bror, som skrev till mig om dem utan att nämna några detaljer. Med brustet hjärta sa han endast att Ludvig XVI och Marie-Antoinette hade dött på schavotten! (EVLS, s. 304f)

Bild 37. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Aglaé de Polignac (1767-1803), duchesse de Guiche”, olja på duk, ca. 1794. Collection Gramont, Bayonne, Frankrike. Aglaé de Polignac var dotter till hertiginnan av Polignac (bild 31). [Källa: Public domain]
Hon skriver vidare om tiden i Wien och om varför hon kom att lämna staden:

I Wien var jag så lycklig som det är möjligt att vara när man befinner sig långt från sina kära och sitt hemland. På vintern erbjöd mig staden ett av de vänligaste och mest lysande samhällen i Europa, och när den vackra årstiden återvände kunde jag med glädje njuta av charmen hos mitt lilla lantställe [Vigée-Lebrun hade skaffat sig ett sådant i närheten av Schönbrunn utanför Wien; POK]. Jag hade därför inte en tanke på att lämna Österrike innan det var möjligt att återvända till Frankrike utan fara, när den ryska ambassadören och flera av hans landsmän livligt uppmanade mig att resa till S:t Petersburg, där man försäkrade att kejsarinnan med största nöje skulle ta emot mig. Allt det som prinsen de Ligne hade berättat för mig om Katarina II hade gett upphov till en stark önskan hos mig att få träffa denna suverän. Jag antog för övrigt helt rimligt att en kort vistelse i Ryssland skulle öka den förmögenhet jag hade lovat mig själv att samla ihop innan jag återvände till Paris; jag beslutade alltså att göra resan. (EVLS, s. 308)

I april 1795 lämnar hon Wien för att bege sig till Ryssland. Färden går över Prag och vidare till Dresden. Där försummar hon inte att besöka stadens berömda konstgalleri, och faller i trans inför Rafaels berömda ”Sixtinska Madonnan” (bild 38):

Jag hade besökt flera av galleriets salar, då jag hamnade framför en tavla som grep mig med en beundran som överträffade den något annat målat konstverk kunde ha framkallat. Målningen visar Jungfrun som, stående på några moln, håller Jesusbarnet i sina armar. Denna figur har en skönhet och nobless värdig den gudomliga pensel som målat henne. Barnets ansikte, som är charmerande, bär på ett uttryck som på samma gång är naivt och himmelskt; draperierna är utsökt tecknade och har en vacker färg. Till höger om Jungfrun ser man ett helgon vars karaktär av sanning är beundransvärd; i synnerhet hans två händer är värda att notera. Till vänster är ett ungt kvinnligt helgon, vars huvud är nedåtriktat och betraktar de två änglarna längst ner på tavlan. Ansiktet är fyllt av skönhet, oskuldsfullhet och blygsamhet. De två små änglarna stödjer sig på sina händer, ögonen är riktade uppåt mot figurerna som befinner sig ovanför dem, och deras huvuden har en konstfullhet och finess som det är omöjligt att återge med ord. (EVLS, s. 315)

Bild 38. Rafael (1483-1529), ”Sixtinska Madonnan”, olja på duk, 1513-14. Gemäldegalerie Alte Meister, Schloss Zwinger, Dresden, Tyskland. [Källa: Public domain]. Se även not [42].
Det verkar troligt att Vigée-Lebrun hade en bild av Rafaels målning framför sig när hon skrev dessa rader. Det hade ju gått omkring fyrtio år från det hon såg tavlan till nedtecknandet av beskrivningen av den. Kanske hade hon själv tecknat av målningen? Man kan notera att medan beskrivningen av kompositionen och figurerna är mycket exakta är hon vagare beträffande färgerna. Draperiet har, säger hon, ”en vacker färg” (une belle couleur) men inte vilken. Samtidigt avslöjar sig hennes konstnärsblick i observationen av Rafaels skickliga återgivande av helgonets händer.

En intressant fråga är om hennes mycket höga värdering av Rafaels målning (Raphaël s’élève au-dessus de tous les autres maîtres, Rafael höjer sig över alla andra mästare, EVLS, s. 314) fortfarande står sig? Man kan naturligtvis säga att den frågan saknar ett objektivt svar, fast riktigt så enkelt är det ändå inte.

”Sixtinska Madonnan” har intresserat många stora andar. Dostojevskij ansåg den vara ”den största uppenbarelsen av den mänskliga anden” [41]. Andra som sägs ha tagit intryck av den är Goethe och Nietzsche. Själv skulle jag nog säga att efter 1830-talets romantik (Delacroix, Caspar David Friedrich), det senare 1800-talets otaliga nyskapande impressionister (Monet, Pissaro, Sisley, Toulouse-Lautrec, Gauguin, Berthe Morisot, Mary Cassatt), 1900-talets närmast oräkneliga färgstarka kolorister och originella konstriktningar (Edward Hopper, Munch, Picasso, Gustav Klimt, Dali, Matisse, Diego Rivera, Frida Kahlo, Gwen John med flera) är det kanske inte längre Sixtinska Madonnan vi söker oss till. Men det vore roligt att höra den brittiske konsthistorikern Waldemar Januszczaks åsikter om Rafaels Madonna! [42]

XIII.

I slutet av juli 1795 anländer Vigée-Lebrun efter en påfrestande resa till S:t Petersburg. Hon kommer att stanna i Ryssland i sex år. Den största delen av tiden är hon i S:t Petersburg, Rysslands dåvarande huvudstad, men under några höst- och vintermånader i skiftet 1800/1801 besöker hon även Moskva.

Jag var långt ifrån återställd från min utmattning, ty jag hade bara vistats i S:t Petersburg i tjugofyra timmar, när man annonserade den franske ambassadören, greve d’Esterhazy. Han berättade för mig att han genast hade informerat kejsarinnan om min ankomst, och samtidigt tagit emot hennes order för min presentation [vid hovet].

[…]

Hur som helst, samma kväll när Monsieur d’Esterhazy återvänt från Tsarskoje Selo, där kejsarinnan bodde, meddelade han mig att Hennes Majestät skulle ta emot mig klockan ett följande dag [43]. En så snabb presentation hade jag inte hoppats på och den försatte mig i stor förlägenhet; jag hade endast mycket enkla muslinklänningar och bar vanligtvis inga andra, och det var omöjligt att få en passande klänning uppsydd över natten även i S:t Petersburg.   (EVLS, s. 323f)

Utan att ha nått en tillfredsställande lösning på klädselproblemet – inte minst ambassadören d’Esterhazys hustru hade anmärkt på hennes simpla stass – gick Vigée-Lebrun följande dag att möta Rysslands mäktiga kejsarinna.

Jag anlände något nervös och darrande till kejsarinnan, och befann mig nu ensam med envåldshärskarinnan över alla ryssar. Monsieur d’Esterhazy hade sagt mig att jag skulle kyssa hennes hand, och i enlighet med detta bruk hade hon tagit av sig ena handsken, vilket borde ha påmint mig; men jag glömde fullständigt bort saken. Sanningen är att anblicken av denna berömda kvinna gjorde ett sådant intryck på mig, att det var omöjligt för mig att tänka på något annat än att iaktta henne. Jag var till att börja med mycket överraskad av att finna henne så kort; jag hade föreställt mig en person av enastående storhet, själv lika hög som sitt rykte. Hon var väldigt tjock, men hade ännu ett vackert ansikte, utsökt inramat av hennes vita höga hår. Geniet tycktes ha sin plats på hennes stora och höga panna. Hennes ögon var milda och smala, näsan helt och hållet grekisk, hyn starkt livlig, och ansiktsuttrycket rörligt.

Hon sa genast till mig med en röst som var behaglig men likväl något tjock:

-Jag är förtjust, madame, att ta emot er här; ert rykte har hunnit före er. Jag älskar konsterna mycket, i synnerhet måleriet. Men jag är ingen kännare, endast en amatör.

Allt det hon tillade under samtalet, som blev ganska långt, om sin önskan att jag måtte känna mig tillräckligt hemmastadd i Ryssland för att stanna länge, hade karaktären av en så storartad välvilja att min ängslighet försvann så att jag, när jag tog avsked, var fullkomligt lugn. Det enda jag inte kunde förlåta mig själv var att jag inte kysst hennes hand, som var mycket vacker och mycket blek, så mycket mer som Monsieur d’Esterhazy förebrådde mig detta. Vad min klädsel anbelangade föreföll hon inte ägna den ens den minsta uppmärksamhet, eller kanske var hon mindre krävande i detta hänseende än vår ambassadörshustru. (EVLS, s. 324f)

Att genast efter ankomsten kallas att möta Rysslands kejsarinna var inte alla förunnat. Det vittnar i förbigående sagt om de härskandes respekt för konsten och dess makt. Jag tillåter mig att citera ytterligare ett litet, i mitt tycke roande, stycke om hennes inledande kontakter med Katarina II:s hov:

Genast efter att ha mottagit mig lät Hennes Majestät klargöra sin avsikt att jag borde tillbringa sommaren i detta vackra landskap. Hon beordrade sina hovfunktionärer (av vilka en var den gamle prinsen Bariatinsky) att ge mig en lägenhet i slottet, ett uttryck för hennes önskan att ha mig så nära att hon kunde få se mig måla. Men jag förstod sedan att dessa herrar inte brydde sig det minsta om att placera mig i närheten av kejsarinnan; och trots att ordern upprepades, vidhöll de hela tiden att de inte förfogade över någon ledig bostad. Vad som förvånade mig allra mest, då man berättade det för mig, var när jag fick veta att dessa hovmän trodde mig om att stå i maskopi med greven av Artois, och befarade att jag hade kommit för att få Monsieur d’Esterhazy utbytt mot en annan ambassadör [44]. Det är sannolikt att ambassadör d’Estarhazy hade ett tyst samförstånd med dem; men man kände mig förvisso dåligt om man inte förstod att jag var alltför upptagen av min konst för att kunna ägna tid åt politiska affärer, också om jag inte känt den motvilja jag alltid haft mot allt som påminner om intrig. För övrigt, oaktat äran att låta mig bo hos suveränen och glädjen att befinna sig på en så vacker plats, var likväl allt generande och främmande för mig på ett ställe som Tsarskoje Selo. Jag har alltid haft det största behov av att kunna rå mig själv och, för att kunna leva i enlighet med min egen smak, föredrog jag oändligt mycket mer att bo i ett eget hus. (EVLS, s. 325f)

Den gästfrihet hon möts av i den ryska societeten förvånar henne:

I S:t Petersburg som i Moskva finns flera ytterst förmögna adelsmän som tillämpar seden med ”öppet bord”; till den grad att en känd eller välrenommerad främling aldrig behöver söka upp ett värdshus för att stilla sin hunger. Han finner överallt en middag, en supé, och behöver endast besvära sig med valet av rätt. […] Denna gästfrihet finner man även i det inre av Ryssland dit den moderna civilisationen ännu inte nått. När de ryska adelsmännen besöker sina egendomar, vilka i allmänhet är belägna på stort avstånd från huvudstaden, stannar de längs vägen vid sina landsmäns slott, där de utan att personligen känna värden, dennes folk eller djur tas emot och behandlas förträffligt, även om de skulle stanna en månad. (EVLS, s. 327f)

Hon hade säkert hoppats på äran att få måla Katarina II, men det blev inte så. Ty dels var Katarina inte nöjd med hennes första porträtt av två av kejsarinnans barnbarn, storhertiginnorna Alexandra Pavlovna (1783-1801) och Helena Pavlovna (1784-1803), som var döttrar till den blivande tsaren Paul I och dennes maka Maria Fjodorovna (bild 39 & not [45]); dels avled Katarina redan i november 1796. Ett förmodligen bra porträtt av den mäktiga kejsarinnan är det som målades av Fjodor Rotokov omkring 1780 (bild 40). Intressant nog är den målningen väsentligen en kopia av det porträtt av Katarina som målades av svensken Alexander Roslin några år tidigare och som finns på Nationalmuseum i Stockholm, (ej visat här).

Bild 39. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Storhertiginnorna Alexandra Pavlovna och Helena Pavlovna”, olja på duk, 1796. Eremitaget, S:t Petersburg. [Källa: Public domain]
Bild 40. Fjodor Rokotov (-1808) efter Alexander Roslin (1718-1793), ”Porträtt av Katarina II av Ryssland (1729-1796)”, olja på duk, ca. 1770. Eremitaget, S:t Petersburg. [Källa: Public domain]
Ett annat av hennes tidiga porträtt i Ryssland, också det en beställning från det kejserliga hovet, var ”Storhertiginnan Elisabeth Alexejevna arrangerar blommor” från 1795 (bild 41). Elisabeth Alexejevna (1779-1826) föddes som prinsessan Louise Marie Auguste av Baden och gifte sig 1793 med Katarinas sonson Alexander Romanov, den blivande tsaren Alexander I. Elisabeth Alexejevna blev således Rysslands tsaritsa [46]. I porträttet har man kunnat identifiera en del av de juveler hon pryder sig med och erhållit som gåva av Katarina II. Bland annat pärlor och blå safirer från firma Duval & Son i S:t Petersburg [47].

Bild 41. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Storhertiginnan Elisabeth Alexejevna arrangerar blommor”, olja på duk, 1795. Eremitaget, S:t Petersburg. [Källa: Public domain]
Här en anteckning ur Souvenirs om sällskapslivet i den ryska adeln:

Greve de Cobentzl var passionerat förälskad i prinsessan Dolgoruki, utan att hon på minsta sätt besvarade hans kärlek; men den kyla hon visade mot hans bemödanden fick honom inte att ge upp och, som det heter i visan, föredrog han hennes stränghet framför alla andra kvinnors företräden (”préférait ses rigueurs à toutes les faveurs”). Eftersom han inte kunde hoppas på någon annan lycka än att se henne, ville han åtminstone njuta av denna enda på alla breddgrader: på landet, i staden, han övergav henne aldrig. Så snart hans depescher, som han skrev med stor lätthet, var ivägskickade kom han flygande till henne och hade helt och hållet gjort sig till hennes slav. Man såg honom rusa vid minsta ord och gest från den gudomliga. Önskade man spela en komedi tog han den roll hon gav honom, till och med då denna roll inte alls passade ihop med hans fysik. Ty greve de Cobentzl, som föreföll ha fyllt femtio, var mycket ful och skelade fruktansvärt. Han var ganska lång men mycket tjock, vilket inte hindrade honom att vara ytterst aktiv, i synnerhet då det gällde att verkställa order från sin älskade prinsessa. För övrigt var han spirituell och skicklig; hans konversation livades av tusen anekdoter som han berättade utmärkt, och jag har alltid känt honom som den bästa och mest förbindliga av män [48]. (EVLS, s. 332)

Beträffande ”prinsessan Dolgoruki” berättar Vigée-Lebrun att hon var mycket vacker och levde tillsammans med prinsessan Kurakin (bild 3, del I) och greve Cobentzl. Den ryska adliga släkten Dolgoruki innehåller några historiskt kända personer och jag gissar att den kvinna som konstnären Johann Baptist von Lampi d.ä. avbildar på målningen i bild 42 a är identisk med den prinsessa Dolgoruki som Vigée-Lebrun umgicks med. Även Vigée-Lebrun målade henne (bild 42 b).

Bild 42 a. Johann Baptist von Lampi d.ä. (1751-1830), ”Porträtt av Jekaterina Dolgorukaja”, olja på duk, 1777. Tretjakovgalleriet, Moskva. [Källa: Public domain]
Bild 42 b. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Porträtt av Jekaterina Dolgorukaja”, oljemålning, 1795. Okänd ägare. [Källa: Public domain]
Beträffande det ryska folket menar Vigée-Lebrun att:

Det ryska folket är i allmänhet fult, men har ett uppträdande som på en gång är enkelt och stolt och gör dem till de bästa människorna på jorden. Man möter aldrig en onykter person, trots att deras vanligaste dryck är brännvin tillverkad på säd. Huvuddelen av deras kost utgörs av potatis och stark vitlök blandad med olja, som de äter tillsammans med ett bröd som gör att de stinker, även om de har för vana att bada varje lördag. Denna magra kost hindrar dem inte från att sjunga högt och ljudligt medan de arbetar eller driver fram sina båtar. Detta folk har ofta fått mig att erinra mig vad markisen de Chastellux sa en kväll hos mig före utbrottet av revolutionen:

-Om vi avlägsnar deras band blir de olyckligare!   (EVLS, s. 350f)

Den konventionella visdomen att de fattiga är lyckligare med sina bojor än utan – just i Ryssland var ju många av dem dessutom livegna – säger mer om Vigée-Lebrun än om tillståndet i det land där hon vistas. Det är dock inget tvivel om att hon känner för Ryssland, dess folk och seder. När hon skriver om Katarina den stora skingras hennes förströddhet och hon sammanfattar på ett intressant sätt den av henne så beundrade kejsarinnans livsverk:

Man levde lyckligt under Katarinas regentskap, och jag kan intyga att jag lyssnat till många, låg såväl som hög, som välsignat den person som nationen hade så mycket att tacka för när det gäller dess ära och välfärd. Jag tänker inte tala om erövringar, vilka i så oerhörd grad har smickrat det ryska nationella högmodet, utan om det mycket reella och bestående som denna suverän uträttade för sitt folk. Under de trettiofyra år som hon regerade har hennes välgörande geni skapat eller beskyddat allt som var nyttigt, liksom allt det storslagna. Man såg henne resa det odödliga monumentet över Peter I, hon lät bygga tvåhundratrettiosju städer av sten, vilket hon motiverade med att städer av trä brann så ofta att de kostade mer; hon täckte havet med sina flottor; upprättade överallt manufakturer och banker, som gynnade handeln i S:t Petersburg, Moskva och Tobolsk; beviljade nya privilegier till Akademien; grundade skolor i alla städer och på landsbygden; lät gräva kanaler; anlade hamnar av granit; utarbetade en lagbok [49]; slutligen introducerade hon vaccineringen [mot smittkoppor] vilken hon genom själva kraften i sin viljestyrka fick ryssarna att gå med på.  (EVLS, s. 370)

Katarina II var en varm anhängare av livegenskapen, varför det ”upplysta” hos henne var av ett något skiftande slag. Vad jag personligen finner särskilt intressant i stycket ovan är påståendet att Katarina tog initiativet till smittkoppsvaccinering av ryssarna. Man brukar säga att det vetenskapliga beviset för att kokoppor gav immunitet mot smittkoppor framlades av den engelska läkaren Edward Jenner (1749-1823). Den 14 maj 1796 lät han smitta en pojke, James Phipps, med kokoppor och två månader senare smittade han samma pojke med smittkoppor. Då den senare sjukdomen inte bröt ut hade Jenner fått sin hypotes bekräftad. Jenner publicerade dock sitt arbete först 1798 och då var Katarina död. (Hon avled som påpekats i november 1796.) Jenners arbete gick dock tillbaka på betydligt äldre ”folkliga” iakttagelser, nämligen att mjölkerskor som smittats av kokoppor under sitt arbete därefter aldrig insjuknade i smittkoppor. Jenner själv anses dock ha haft begränsad kännedom om dessa förhållanden. Det är inte bara möjligt – snarare troligt – att samma kunskap fanns i Ryssland. Om Katarina, som Vigée-Lebrun påstår, tog initiativet till vaccinering av det ryska folket bör det i princip ha skett oberoende av Jenners arbete. Dock var det Jenner som introducerade begreppet ”vaccination”, från det latinska ordet vacca = ko.

Katarina efterträddes av sin son, Paul I. Denne hade ett komplicerat förhållande till sin mor, som han avskydde. Å andra sidan tycks han ha haft ett gott öga till Vigée-Lebrun, som beskriver honom som alltid lika förekommande och vänlig, men påpekar att hans handlag med sina undersåtar var desto mer osentimentalt:

Det minsta trots mot Pauls order bestraffades genom förvisning till Sibirien, eller åtminstone fängelse; och då man inte kunde förutse vart denna förening mellan dårskap och godtycke skulle leda kom man att leva i en ständig ångest. Man tordes snart inte ta emot sällskap hemma; om man hade bjudit några vänner stängde man sorgfälligt fönsterluckorna, och vid större baler skickade man som regel hem vagnarna. Alla övervakades med avseende på sina ord och handlingar, till den grad att jag hörde att man sa att det inte existerade något sällskap där det inte fanns en spion. Oftast avstod man från att prata om kejsaren, men jag erinrar mig en dag då jag anlände till ett mycket litet sällskap hur en dam, som inte kände mig och som dristat sig att beröra ämnet, tystnade tvärt när hon såg mig stiga in. Grevinnan Golovina kände sig tvungen att, för att väninnan skulle kunna fortsätta sin konversation, tala om för henne:

-Ni kan tala utan fruktan, det är madame Lebrun.

Allt detta föreföll mycket hårt efter att ha levt under Katarina, som lät envar njuta av den mest fullständiga frihet, utan att någonsin – det är sant – uttala ordet. (EVLS, s. 379)

Till grevinnan Golovina återkommer vi nedan.

Paul I var gift andra gången med Maria Fjodorovna, född Sofia Dorotea av Württemberg (1759-1828). Tsaren bad Vigée-Lebrun att hon skulle porträttera hans hustru, vilket hon gjorde (bild 43 a). Två andra intressanta porträtt av den tysk-ryska tsaritsan är de av svensken Alexander Roslin och tysken Gerhard von Kügelgen (bild 43 b & c). Medan Roslins eleganta porträtt visar den artonåriga Maria visar Vigée-Lebruns och Kügelgens en kvinna runt fyrtioårsåldern.

Bild 43 a. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Porträtt av Maria Fjodorovna (Sofia Dorotea av Württemberg)”, oljemålning, 1799. Peterhofs palats, S:t Petersburg. [Källa: Public domain]
Bild 43 b. Alexander Roslin (1718-1793), ”Porträtt av Storhertiginnan Maria Fjodorovna (vid 18 års ålder)”, olja på duk, 1777. Eremitaget, S:t Petersburg. [Källa: Public domain]
Bild 43 c. Gerhard von Kügelgen (1772-1820), ”Porträtt av tsaritsan Maria Fjodorovna av Ryssland”, olja på duk, 1801. Schloss Weimar, Tyskland. [Källa: Public domain]
I mars 1801, efter att ha regerat i endast fyra år och ett kvartal, mördades Paul I i en palatssammansvärjning. Hans hustru kom att göra ett större avtryck i historien. Visserligen lyckades hon inte att som Katarina den stora överta den kejserliga makten efter makens död, men hon var en kvinna med sociala ambitioner och inrättade bland annat flickskolor, grundade Rysslands första skola för döva barn med mera. Maria Fjodorovna och Paul hade tio barn. Av de fyra pojkarna blev två tsarer, Alexander I och Nikolaj I, och hon fortsatte att spela en framträdande roll i Ryssland fram till sin död.

Under åren i S:t Petersburg målade Vigée-Lebrun 47 porträtt, enligt den lista hon publicerar i memoarerna. Den rätta siffran är troligen minst 48, då hon missat att ta med det fina porträttet av – enligt numera en av allt att döma godtagen identifikation – Varvara Ivanovna Ladomirskaja (bild 44).

Bild 44. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Porträtt av Varvara Ivanovna Ladomirskaja”, olja på duk, 1800. Columbus Museum of Art, Columbus, Ohio. [Källa: Public domain]
Många av porträtten utförs i mer än en version, till exempel storhertiginnan Elisabeth som arrangerar sina blommor (bild 41) utfördes i fem versioner. Övriga målningar från den ryska perioden som vi presenterat här är bild 3 (del I), 29 a & b, 36, 39, 41, 42 b och 43 a. Den målning som av många räknas som den främsta från denna period är ”Porträtt av grevinnan Golovina”, som har daterats till tidsintervallet 1797-1800 (bild 45). Varvara Golovina, född prinsessa Golitsyna (1766-1821), var en konstnärligt och musikaliskt begåvad hovdam hos Katarina II och som även vistades långa tider i Paris. Hon skrev en omfattande memoarbok, som utgavs efter hennes död [50].

Bild 45. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Porträtt av grevinnan Golovina”, olja på duk, ca. 1797-1800. Barber Institute of Fine Arts, Birmingham, England. [Källa: Public domain]
Det har sagts att Vigée-Lebruns porträtt inte alltid lyckas återge – kanske undvek hon det ibland medvetet – modellens personlighet och karaktär. Men i porträttet av grevinnan Golovina tycker vi oss ana vem denna av allt att döma mångfacetterade kvinna var. Kompositionen är förföriskt enkel. Grevinnan framträder insvept i en röd kappa mot en bakgrund, som endast utgörs av två diffusa fält i olika grå nyanser. Det undre fältet lutar snett uppåt åt vänster och ger bilden en märklig stegring. Ett verkligt Vigée-Lebrun-porträtt som man inte glömmer i första taget!

XIV.

I Paris håller politiken på att förändras efter revolutionsårens kreativa och blodiga kaos. Jean Baptiste Lebrun förnyar sina ansträngningar att få sin f.d. makas namn avlägsnat från emigrantlistan. 1799 framläggs för Direktoriet (regeringen) en petition, undertecknad av 255 framstående konstnärer, författare och vetenskapsmän, där man yrkar på att Vigée-Lebrun ska återfå sina medborgerliga rättigheter. Den 9 november samma år (18:e Brumaire år VIII enligt den revolutionära kalendern) genomför den trettioårige lågadlige sicilianske generalen Napoleon Bonaparte en oblodig statskupp, som kommer att ge eko i Europas historia. Bonaparte ges nu titeln Förste konsul och leder en regeringstrojka som får namnet Konsulatet. I början av juni år 1800 stryks Vigée-Lebruns namn från listan. Hon kan nu utan risk att fängslas återvända till Frankrike.

Några dagar senare samma månad antas hon som hedersledamot i den Kejserliga konstakademin i S:t Petersburg genom dess direktörs, greve Alexander Sergejevitj Stroganoff, försorg. (Denne bildade statsman och välvillige beskyddare av konsterna drabbades av ödet att numera mest vara ihågkommen som namngivare till ”biff stroganoff”.) Att väjas in i S:t Petersburgs konstakademi betydde mycket för henne:

Ett av de mest angenäma minnena från mina resor är det då jag invaldes som medlem i S:t Petersburgs konstakademi. Jag blev underrättad om dagen för mitt inval av greve Stroganoff, som då var akademins direktör. Jag lät sy upp akademins uniform åt mig: ett slags amazondräkt som bestod av en liten violett väst, en gul kjol och en svart hatt med svarta plymer. Klockan ett infann jag mig i en sal som föregick ett långt galleri och i vars fond jag på avstånd kunde se greve Stroganoff sittande vid ett bord. Man inbjöd mig att närma mig honom. För att göra detta var jag tvungen att passera genom det långa galleriet, som på ömse sidor kantades av bänkrader fyllda med åskådare; men som jag lyckligtvis i denna massa kände igen många vänner och bekanta, kunde jag ta mig fram till salens ände utan att överväldigas av nervositet. Greven höll ett kort och mycket smickrande tal till mig, varpå han å tsarens vägnar överräckte diplomet, som utnämnde mig till medlem av Akademien. Alla närvarande applåderade med sådan kraft att jag rördes ända till tårar, och jag kommer aldrig att glömma detta ljuva ögonblick. På kvällen återsåg jag flera personer som hade varit närvarande vid ceremonin. Man talade till mig om mitt mod att gå genom detta galleri så fyllt av människor.

-Man måste tro på, svarade jag utan förställning, att jag i alla blickar skymtade den välvilja som man visat mig.

Jag satte genast igång med mitt porträtt för S:t Petersburgs akademi; jag visar mig där målande med paletten i handen. (EVLS, s. 397)

Självporträttet hon talar om är den tidigare nämnda målningen i bild 29 a & b. Innan hon återvänder till Frankrike vill hon dock besöka Moskva och i oktober 1800 lämnar hon S:t Petersburg.

Till slut anlände jag till denna Rysslands oerhörda metropol. Jag trodde mig träda in i Ispahan, som jag hade sett på många teckningar, emedan Moskvas utseende skiljer sig helt från det man finner i övriga Europa. Jag tänker inte försöka beskriva det intryck som framkallas av de tusentals förgyllda domer som pryds av stora guldkors, de breda gatorna, de praktfulla palatsen som för det mesta är belägna på ett sådant avstånd från varandra att de omkringliggande byarna tränger sig  fram mellan dem; ty för att få en idé om Moskva måste man se staden. (EVLS, s. 405)

Även om dagens Moskva skiljer sig åtskilligt från den stad Vigée-Lebrun såg kan man hålla med om att Moskva är speciellt. Som vanligt hälsades hon även i Moskva välkommen överallt, även om hon inte trivdes i alla sällskap:

Den långa måltiden hos prins Galitzin påminner mig om en annan som, tror jag, aldrig tog slut. Jag hade låtit mig bjudas till en av Moskvas bankirer, stor, fet och oerhört rik. Vi var arton personer vid bordet; men aldrig i livet har jag sett en samling så fula och framför allt obetydliga personer, äkta penningsamlare; när jag hade betraktat alla en gång vågade jag inte mer höja ögonen av fruktan att åter möta ett av dessa ansikten; ingen konversation kom igång; man hade kunnat ta dem för skyltdockor, om de inte hade ätit som jättar. Fyra timmar förflöt på detta sätt; min leda hade nått en punkt som fick mig att må illa; slutligen tog jag mitt parti och, förebärande indisposition, lämnade jag bordet där gästerna kanske fortfarande sitter kvar.  (EVLS, s. 412)

Viket visar att Vigée-Lebrun inte bara kunde måla utan även skriva.

Men stycket ovan är intressant även på ett annat sätt. Ty vilka är det som Vigée-Lebrun ser omkring sig vid bordet? Affärsmän, borgare, sådana som konstnärer och andra intellektuella ibland nedlåtande kallade för ”brackor”. Själv menar hon sig stå på den bildade och kultiverade aristokratins sida. Kungarnas och adelns och – i någon mån – de lärdas sida. Men denna hennes ideologiska hemvist motsvaras inte av hennes verkliga position i samhället. I verkligheten är hon en stenhårt arbetande hantverkare i porträttkonst som genom skicklighet och gott affärssinne lyckats skrapa ihop en aktningsvärd förmögenhet. Men hon äger inga gods eller industrier och tillhör inte den härskande klassen. Att den senare inte har något emot att umgås med en så extremt begåvad och attraktiv kvinna, vilken dessutom säger sig stå på deras egen sida, är inte överraskande.

Vigée-Lebrun blir inte kvar särskilt länge i Moskva. Efter mindre än ett halvår är hon på väg tillbaka till S:t Petersburg:

Det var den 12 mars 1801, halvvägs mellan Moskva och S:t Petersburg, som jag fick kännedom om mordet på Paul I. [Mordet hade skett dagen innan den 11 mars 1801, gamla stilen; POK.] Utanför posthuset fann jag en mängd kurirer som hastade iväg för att annonsera nyheten till imperiets olika städer, och eftersom de lade beslag på alla hästar blev det omöjligt för mig att själv få tag på några; jag blev tvungen att stanna i min vagn, som man parkerat vid sidan av vägen vid stranden av en flod; det blåste en vind så kall att jag var genomfrusen; men jag behövde inte tillbringa hela natten på detta sätt; till sist lyckades jag att få tag på hästar att hyra, och jag kom inte fram till S:t Petersburg förrän klockan åtta eller nio på morgonen.

Jag fann staden i glädjeyra; man sjöng, dansade och kysste varandra på gatorna; flera personer som jag kände rusade fram till min vagn, de tryckte mina händer och ropade:

-Vilken befrielse!

Man berättar för mig att föregående kväll hade husen varit illuminerade. Till sist gav denne olycklige prins död upphov till allmän glädje. (EVLS, s. 418)

I S:t Petersburg samlar hon ihop sina målningar och andra tillhörigheter för att påbörja resan till hemlandet. Just som hon ska ta plats i diligensen upptäcker hon att det kassaskrin, som hon alltid har placerat under sina fötter på resorna, är försvunnet.  I skrinet förvarar hon alla sina juveler och de pengar hon förtjänat under exilåren. Hon lyckas dock snabbt spåra skrinet och återfå det. (En tjuvaktig tjänare i det hus hon bodde i hade tagit det.)

Till slut är hon på väg tillbaka till det Frankrike hon lämnat för tolv år sedan. Men hon ska ta god tid på sig. Hemresan tar ett halvår och går bland annat via Berlin, dit hon anländer i slutet av juli 1801. Där målar hon minst två porträtt av Preussens drottning, den för sin skönhet kända Louise von Mecklenburg-Streilitz (1776-1810). Ett av porträtten är en pastell (bild 46).

Bild 46. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Porträtt av Louise von Mecklenburg-Streilitz. Drottning av Preussen”, pastell, 1801. Slott Charlottenburg, Berlin. Baserat på denna pastell gjorde Vigée-Lebrun, när hon återkom till Paris, även en oljemålning av Preussens drottning. [Källa: Public domain]
Under en av våra sittningar lät drottningen kalla på sina barn, som jag till min stora förvåning fann vara fula; när hon visade dem för mig sa hon:

-De är inte vackra.

Jag medger att jag inte hade mod nog att förneka det; jag fick nöja mig med att svara att deras ansikten hade åtskilligt av karaktär över sig. (EVLS, s. 432)

Louise von Mecklenburg var en intressant kvinna. Politiskt skärpt sägs hon ha haft inflytande över sin make, kung Fredrik Wilhelm III av Preussen (1770-1840), med vilken hon hade nio barn. Sju av barnen överlevde till vuxen ålder, bland dem de preussiska kungarna Fredrik Wilhelm IV och Wilhelm I och den ryska tsaritsan Alexandra Feodorovna, även kallad Charlotte av Preussen. Louise sägs ha varit bevandrad i Goethes, Schillers, Herders och Gibbons skrifter.

Innan Vigée-Lebrun lämnar Berlin väljs hon in i den preussiska konstakademin (Preussische Akademie der Künste). I mitten av januari 1802 är hon äntligen tillbaka i Frankrike:

Jag tänker inte försöka beskriva vad som skedde inom mig då jag åter befann mig på den franska jord, som jag hade lämnat för tolv år sedan; smärtan, sorgen, glädjen grep mig om vartannat, (ty alltsammans fanns i de tusen känslor som upprörde min själ). Jag begrät de vänner jag hade förlorat på schavotten; men jag skulle få träffa de som ännu levde. Det Frankrike till vilket jag återvände hade varit scenen för grymma brott; men det Frankrike var mitt fosterland!  (EVLS, s. 442)

Väl i Paris åker hon raka vägen till hemmet i Hôtel Lebrun:

Då jag i Paris anlände till vårt hus på Rue du Gros-Chenet och steg ur vagnen möttes jag av Monsieur Lebrun, min bror, min svägerska och deras dotter, vilka alla grät av glädje att återse mig och jag var själv djupt rörd. Jag fann trapphuset klätt med blommor och min lägenhet var i bästa ordning. Draperierna i mitt sovrum av grön casimir hade bårder av guldfärgat vattrat siden; Monsieur Lebrun hade över sängen placerat en krona av guldstjärnor; alla möblerna var bekväma och smakfulla, och när allt kommer omkring fann jag mig synnerligen väl tillrätta. Visserligen skulle Monsieur Lebrun säkert låta mig betala dyrt för alltsammans, men inte desto mindre rördes jag av hans omsorger att ge mig ett angenämt boende. (EVLS, s. 444)

Vigée-Lebrun, van som hon är vid ett intensivt sällskapsliv, märker snart att Paris har förändrats.

Några få dagar efter min ankomst kom Madame Bonaparte på besök en morgon [Joséphine de Beauharnais var gift med Napoleon Bonaparte mellan 1796 och 1809; POK]; hon erinrade mig om baler vi hade varit på tillsammans före revolutionen, baler som jag fullständigt hade glömt bort; vilket gjorde mig så mycket mer berörd av hennes minnen. Hon var mycket vänlig och inbjöd mig att äta lunch hos förste konsuln. Då jag emellertid inte visade alltför stort intresse för saken blev inget datum fastställt. (EVLS, s. 445)

Hur intresserade makarna Bonaparte egentligen var av att träffa henne kan man diskutera då de inte tycks ha förnyat sin inbjudan. Det skulle visa sig att den enda porträttbeställning familjen Bonaparte erbjöd Vigée-Lebrun var att måla Napoleons yngsta syster Caroline Bonaparte (1782-1839), och det skedde först flera år senare efter Vigée-Lebruns vistelse i England. De två kvinnorna möttes dock på en middag i Paris strax efter att hon återkommit från exilen:

Jag återfann med stort nöje Madame Campan. Hon spelade då en ganska viktig roll i den familj som snart skulle bli den regerande. Hon inbjöd mig en dag till Saint-Germain där hon hade etablerat sin internatskola. Jag fann mig sittande vid bordet med Madame Murat, syster till Napoleon [Caroline Bonaparte Murat var åren 1800-1815 gift med Napoleons general Joachim Murat; POK]; men vi var placerade på ett sådant sätt att jag endast kunde se hennes profil, eftersom hon inte vred huvudet åt mitt håll. Jag bedömde likväl av detta enda intryck att hon var söt. Denna kväll spelade de unga internatflickorna för oss en uppsättning av ”Esther”, där Mademoiselle Augué, som sedan gifte sig med marskalk Ney, spelade huvudrollen väldigt bra. Bonaparte var närvarande vid föreställningen. Han satt på första bänken; jag satte mig på den andra, i ett hörn, men på ett mycket litet avstånd från honom så att jag bekvämt kunde iaktta honom. Fastän jag var placerad i mörker kom Madame Campan fram till mig i mellanakten och talade om att han hade gissat sig till vem jag var. (EVLS, s. 452)

Närmare än så tycks hon aldrig ha kommit den man inför vilken hennes känslor antagligen var blandade. Porträttet av Caroline Bonaparte, det målades 1807, återges i bild 47. Det kan tilläggas om denna syster till den franske kejsaren att hon, förutom att ha studerat vid ovannämnda Madame Campans privata internatskola, visade sig som en mycket kompetent regent när hon av sin mäktige bror 1808 utnämndes till drottning av Neapel. Maken Joachim Murat blev kung av Neapel.

Bild 47. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Marie-Annuciade-Caroline Bonaparte, drottning av Neapel, med sin flicka Laetitia-Joséphine Murat”, olja på duk, 1807. Versailles. [Källa: Public domain]

XV.

Det kan verka förvånande att Vigée-Lebrun bara några få månader efter sin återkomst till Paris bestämmer sig för en ny resa. Denna gång till England. Å andra sidan är det inte speciellt svårt att förstå hennes besvikelse. Den lyckliga värld hon älskade och som hade gjort henne till den hon var, den världen var för alltid borta. Det hov och de sociala skikt – framför allt adeln – som hade burit upp den hade störtats i revolutionen. De nya grupper som nu tagit makten var en ganska brokig samling som kallade sig Tredje ståndet. Men de grupperna uttryckte på ett helt annat sätt de breda franska folklagrens faktiska politiska behov. Frankrikes nya sociala realitet representerades av den politiskt och militärt skicklige Bonaparte [51]. Den restauration som inträffade decennierna efter Napoleons fall visade sig mycket riktigt skenbar. Återinsatta kungar och hovceremoniel till trots förblir historiska skeenden irreversibla. L’Ancien Regime kunde aldrig återuppstå. Inte på riktigt.

Jag avreste till London den 15 april 1802. Jag kunde inte ett ord engelska. Ärligt talat förde jag med mig en engelsktalande husjungfru; men denna flicka hade redan då tjänat mig så dåligt att jag var tvungen att avskeda henne strax efter att jag anlänt till London, om man tar i beaktande att hon inte gjorde något annat dagarna i ända än att äta brödskivor med smör. Lyckligtvis medförde jag också en charmerande person vars olycksöde gjorde att det hem hon funnit hos mig var värdefullt, och där hon levde på vänskaplig fot. Min goda Adélaïde vars omsorger och råd alltid varit mig till så stor nytta. (EVLS, s. 457)

På grund av den på nytt uppblossande konflikten mellan Napoleon och England blev Vigée-Lebrun kvar i London betydligt längre än hon tänkt sig. Först sommaren 1805 återvänder hon till Hôtel Lebrun. I Souvenirs listar hon 24 porträtt målade i England av vilka ett, ”Mrs Margaret Chinnery”, visas här (bild 48). Listan upptar även ett, möjligen apokryfiskt, porträtt av ”Lord Byron” (ej visat här) [52].

Bild 48. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Mrs Margaret Chinnery”, olja på duk, 1803. Indiana University Art Museum, Indiana. [Källa: www.batguano.com/vlbmchinn.jpg]
Sommaren 1807 och 1808 reser hon till Schweiz, där hon träffar Madame de Staël, den inflytelserika författaren [53]. Denna bor i det slott vid Genèvesjön där hon växt upp, (Château de Coppet är idag öppet för allmänheten).

Jag tillbringade en vecka på Coppet hos Madame de Staël; jag hade just läst hennes senaste roman, Corinna, eller Italien; hennes ansiktsuttryck, så levande och fullt av genialitet, gav mig idén att framställa hennes som Corinna, sittande med lyran i handen på en klippa; jag målade henne i antik kostymering. Madame de Staël är inte vacker, men det livfulla hos hennes ansikte kan tjäna som skönhet. För att understödja det uttryck jag ville ge figuren, bad jag henne att för mig recitera verser ur tragedin (som jag knappt lyssnade till), fullt upptagen som jag var med att måla henne. När hon avslutat sina haranger, sa jag till henne:

-Recitera mer!

På vilket hon svarade:

-Men ni lyssnar inte på mig!

Till slut förstod hon min avsikt och fortsatte att deklamera stycken av Corneille och Racine. Jag yrkade på att ta med mig porträttet till Paris för att där lägga sista handen vid det. (EVLS, s. 509)

Resultatet blev det starkt idealiserade porträttet i bild 49. Madame de Staël själv lär ha varit nöjd med det och förvisso är det i linje med den romantiska skola hon arbetade på att introducera i konsten och litteraturen. Idag, när vi vet hur långt de romantiska konstnärerna nådde senare på 1800-talet, upplever vi dock målningen som en alltför arrangerad ateljéprodukt. Madame de Staël står på en scen och deklamerar. Vilket ju var vad hon gjorde!

Bild 49. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Porträtt av Madame de Staël som Corinna på Capo Miseno”, olja på duk, ca. 1808. Musée d’Art et d’Histoire, Genève, Schweiz. [Källa: Public domain]
Vid sitt andra besök i Schweiz gör Vigée-Lebrun ett intressant försök med friluftsmåleri, eller åtminstone naturmåleri. I ”Herdarnas festival i Unspunnen den 17 augusti 1808” märks en ny, man skulle nästan kunna säga demokratisk ton i hennes konst (bild 50).

Bild 50. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Herdarnas festival i Unspunnen den 17 augusti 1808”, olja på duk, ca. 1808-9. Kunstmuseum Bern, Schweiz. [Källa: https://www.batguano.com/vlbunspunnen.jpg]
Landskapet anses visserligen vara en relativt fri komposition i förhållande till det riktiga, men den folkliga festen – som hade till syfte att öka känslan av samhörighet mellan Schweiz kantoner – var nog så verklig och artisten själv ses sitta tecknande i förgrunden. Hon gjorde flera försök med landskapsmåleri i Schweiz, främst pasteller (bild 51 a & b). Utan tvivel föregriper dessa intressanta och utsökta verk romantiken inom måleriet men det verkar oklart om hon på allvar fullföljde tråden.

Bild 51 a. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Sjön Thoun i Schweiz”, pastell, 1808. Okänd ägare. [Källa: https://www.batguano.com/dethoun2.jpg]
Bild 51 b. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Sjön Challes vid Mont Blanc”, pastell, 1808. Okänd ägare. [Källa: https://www.batguano.com/vlblandscape.jpg]

XVI.

Vigée-Lebruns Souvenirs kan nästan läsas som en ”Vem Är Vem?” i det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets europeiska överklass. Hennes kontaktnät var formidabelt och väckte förmodligen avund hos en och annan kollega. Det är ingen vild gissning att de arvoden hon erhöll för sina porträtt kan ha bidragit till avunden. Den som ville bli målad av madame Vigée-Lebrun fick vara beredd att punga ut med mer än vad som ansågs som ”default”.

Till hennes kritiker hörde den brittiske porträttmålaren John Hoppner, som 1805 skrev:

Få saker har tenderat att ge upphov till mer felvärderingar av bilder än det konstnärliga utnyttjandet av kvaliteten mjukhet (”imposing the quality of smoothness”), som vanligen anses vara det lyckade resultatet av ett ingående efterarbete; och som förefaller ha spridits till i grunden fadda arbeten, och blivit till ett slags snara för att snärja den okunnige. På sin förmåga att utnyttja dessa tekniker, liksom på ett vagt, vulgärt och detaljerat imiterande av möbler och klädedräkter vilar helt och hållet Madame Le Bruns rykte. [54]

Hoppner var ingen dålig konstnär, (se porträttet av ”Miss Mary Linwood” i bild 52).

Bild 52. John Hoppner (1758-1810), ”Miss Mary Linwood”, olja på duk, ca. 1800. Victoria and Albert Museum (V&A), London. [Källa: public domain]
En jämförelse mellan Hoppners porträtt – som förvisso inte är dåligt – med Vigée-Lebruns främsta verk visar enligt min mening på den senares odiskutabla överlägsenhet som porträttmålare. Men låg det något i hans kritik? Ja, såtillvida att Vigée-Lebrun har en tendens att vilja understryka det vackra och goda hos sina modeller; med andra ord tendensen till idealisering är påtaglig. Någon ”realist” var hon inte – och utgav sig inte heller för att vara det.

Men betyder det å andra sidan att hon var manipulativ och förljugen? Det anser jag inte. Hennes stora tillgångar var förmågan till ”fotografisk” porträttlikhet, en hisnande exakthet i detaljerna och att kunna klä in sina modeller i en ofta enkel men slagkraftig koloristisk miljö. Inte för inte var Rafael den konstnär hon värderade högst. Hon kan heller inte betecknas som en ”idémålare”, även om hon några gånger försöker sig på allegoriska motiv. Kanske var det just ointresset för idéer som gjorde att hon aldrig förstod sig på Franska revolutionen, där hon bara såg blodet men inte friheten.

Omkring 650 målningar och två hundra teckningar av henne finns registrerade, och hon tycks ha fortsatt att måla och teckna upp i hög ålder. På äldre dagar tillbringade hon alltmer av tiden i sitt lanthus i kommunen Louveciennes en bit utanför Paris, där hon också ligger begravd. Huset är sedan länge borta, men hur det kan ha sett ut i byn på Vigée-Lebruns tid kan vi se på impressionisten Alfred Sisleys underbara målning från ca. 1870 (bild 53).

Bild 53. Alfred Sisley (1839-1899), ”Tidig snö i Louveciennes”, olja på duk, ca. 1870. Museum of Fine Arts, Boston, USA. [Källa: public domain]

NOTER

Denna artikel har möjliggjorts genom att fotografier av ett stort antal av Vigée-Lebruns målningar och teckningar finns tillgängliga på nätet inom public domain, i synnerhet på                      https://www.batguano.com/vigeegallery.html https://commons.wikimedia.org/wiki/Elisabeth_Vigée-Lebrun

Vigée-Lebruns Souvenirs, volym 1-3, på originalspråket (franska) liksom en förkortad engelsk översättning finns fritt nedladdningsbara från nätet inom The Gutenberg Project på                                                       https://www.gutenberg.org/ebooks/search/?query=vig%C3%A9e-lebrun .

[25] Citaten ur Vigée-Lebruns memoarer har översatts av artikelförfattaren från den franska originaltexten i Louise-Élisabeth Vigée-Lebrun Souvenirs, 2014 Tom Quartz Éditions (ISBN 978-1495973833), här betecknad EVLS. Se även not [8] i del I.

[26] Graham Robb, The Discovery of France: Picador Classic, Pan Macmillan 2016

[27] De resor Vigée-Lebrun företog genom åren återges på en karta i utställningsvolymen Joseph Baillon, Katharine Baetjer, Paul Lang VIGÉE LE BRUN, The Metropolitan Museum of Art, New York, 2016, s. 240.

[28] Citerat från referens [27], s. 142

[29] Referens [27], s. 204

[30] Citatet hämtat från en not i nätutgåvan av Vigée-Lebrun Souvenirs, Vol. 3. Se ”note 42” i www.gutenberg.org/files/23158/23158-h/23158-h.htm .

[31] Hertigen och hertiginnan Fitz-James, som Vigée-Lebrun nämner, torde vara Édouard de Fitz-James (1776-1838) och dennes hustru Élisabeth Alexandrine Le Vassor de La Touche de Longpré (1775-1816), vilka gick i exil till Italien strax efter revolutionen 1789. Att Vigée-Lebrun mötte dem där är högst troligt. Makarna Fitz-James fick tre barn, en dotter och två söner. Barnen var födda 1799 och senare, varför Vigée-Lebrun inte i Rom kan ha mött den son hon nämner, (möjligen identisk med Charles François Henri de Fitz-James (1805-1883)). Men Vigée-Lebrun skriver om händelser som inträffat omkring fyrtiofem år tidigare.

[32] Charles-Maurice de Talleyrand-Périgord (1754-1838), 1:e prins av Benevento, 1:e hertig av Talleyrand, fransk politiker och diplomat. Sedan barndomen halt på ena benet var han född i en inflytelserik aristokratisk familj i Paris. Studerade som ung teologi och utnämndes så småningom till biskop men lär sällan eller aldrig ha predikat. Innehade toppositioner, ofta som diplomat eller utrikesminister, i en rad franska regeringar från Ludvig XVI, under den Franska revolutionen, Napoleon (vars 18:e Brumairekupp han stödde), Ludvig XVIII och Ludvig-Filip I. Ofta misstrodd av sina principaler men ansedd som extremt duglig. Författade omfattande memoarer och var känd för sin vassa formuleringskonst: ”Med bajonetter kan man göra vadhelst man önskar – utom att sitta på dem.”

Bild 54. Carlo Antonio Porporati, ”Susanna i badet”, gravyr efter Jean Baptiste Santerre, 1773. British Museum. [Källa: www.britishmuseum.org/research/collection_online/collection_object_details.aspx?objectId=3025645&partId=1]
[33] Carlo Antonio Porporati (1741-1816) var en italiensk målare och gravör, skolad i Paris och så småningom invald i den franska Kungliga akademien för målning och skulptur. Ofta motiv med biblisk anknytning (bild 54).

 

[34] Madames fullständiga namn var Élisabeth Philippe Marie Hélène av Frankrike. Hon föddes i maj 1764 och blev i maj månad 1794 avrättad på Place de la Révolution (idag Place de la Concorde) i Paris. Bild 55 a & b visar två porträtt av henne av Vigée-Lebrun. En viss osäkerhet råder eventuellt när det gäller porträttet 55 b.

Bild 55 a. Élisabeth Vigée-Lebrun, ”Prinsessan Élisabeth av Frankrike”, olja på duk, ca. 1782. Château de Versailles. [Källa: Public domain]
Bild 55 b. Élisabeth Vigée-Lebrun (troligen), ”Prinsessan Élisabeth av Frankrike (1774-1794)”, olja på duk, exakt årtal saknas. Petit Trianon, Versailles. [Källa: Public domain]
[35] Filmskaparen Ettore Scola (1931-2016) svarade för både manus och regi till det filmiska mästerverket Natten i Varennes (1982), som utspelar sig mot bakgrund av den franska kungafamiljens flykt. Fast utan att de kungliga själva uppträder i filmen utom i en kort scen mot slutet. Storyn bygger istället på

samtal mellan några av tidens ledande kulturella personligheter såsom författarna Nicolas Restif de la Bretonne (spelad av Jean-Louis Barrault) och Giacomo Casanova (Marcello Mastroianni), Marie-Antoinettes hovdam grevinnan Sophie de la Borde (Hanna Schygulla), den amerikanske statsfilosofen och revolutionären Thomas Peine (Harvey Keitel) med flera under det att de följer den flyktande kungafamiljen i spåren.

 

[36] https://en.wikipedia.org/wiki/Declaration_of_Pillnitz

[37] De otvetydiga bevisen för Ludvig XVI:s och Marie-Antoinettes landsförräderi framkom när man öppnade kungens kassaskåp och kunde ta del av kungafamiljens korrespondens.

[38] Referens [27], s. 50.

[39] Österrikaren Klemens von Metternich (1773-1859) var under första hälften av 1800-talet en av Europas mest inflytelserika reaktionära statsmän. Presiderade efter Napoleon I:s slutliga nederlag vid Waterloo i juni 1815 över den så kallade Wienkongressen. Hans långsiktiga politiska mål – att söka uppnå balans mellan stormakterna och säkra Österrikes position mitt i Europa – blev stilbildande för många konservativa politiker. När revolution utbröt i den österrikiska delen av norra Italien i mars 1848 flydde han till London.

[40] Torde syfta på den belgiske militären och författaren Charles-Joseph Lamoral, 7:e prins de Ligne (1735-1814). Skrev mycket omfattande memoarer och ansågs som både kunnig och spirituell. Den belgiska adelssläkten de Lignes rötter går tillbaka till 1400-talet och lär alltjämt vara still going strong.

[41] Kjetsaa, Geir (15 January 1989). A Writer’s Life. Fawcett Columbine. p. 261

[42] Rafaels målning överlevde bombningarna av Dresden under Andra världskriget genom att den förvarades i en tunnel i området Saxton Switzerland i Elbedalen sydöst om Dresden. Där påträffades den av Röda Armén och hamnade så småningom i Moskva. 1955 beslutade Sovjetunionen att återlämna tavlan till (Öst)Tyskland ”i syftet att stärka och fördjupa den vänskapliga utvecklingen mellan de sovjetiska och tyska folken”. Idag finns målningen i slottet Zwingen, Galleriet för Gamla Mästare, Dresden.

[43] Tsarskoje Selo var de ryska tsarernas sommarpalats 25 km utanför S:t Petersburg.

[44] Greven av Artois (1757-1836) var en yngre bror till Ludvig XVI. Gick 1789 i exil och återvände 1814 efter Napoleon I:s första fall. Efterträdde som Karl X sin äldre bror Ludvig XVIII på tronen 1824 när denne avled. Hans reaktionära politik framkallade 1830 års julirevolution, som tvingade fram hans abdikation. Han bosatte sig då i England. En av hans älskarinnor var Louise de Polastron, svägerska till hertiginnan de Polignac (bild 31).

[45] Det är numera klarlagt (referens [27], s. 176) att målningen i bild 39 inte, som Vigée-Lebrun skriver i memoarerna, är en omarbetning av en ursprunglig målning. I den ursprungliga målningen var de två systrarna klädda i tunikor, något som väckte Katarinas stora missnöje. Vigée-Lebrun målade då en ny tavla, där flickornas klädsel var mer kunglig.

[46] Elisabeth Alexejevnas syster Fredrika av Baden (1781-1826) var gift med Gustav IV Adolf och Sveriges drottning fram till dennes avsättning 1809.

[47] Referens [27], s. 175. Den kejserliga hovleverantören av juveler Duval & Son i S:t Petersburg verkar vara försvunnen sedan länge men man kan hitta en del historiska upplysningar om firman på https://www.wilnitsky.com/scripts/redgallery1.dll/details?No=34910

[48] Greve de Cobenzl torde syfta på Johann Ludwig Joseph, greve av Cobenzl (1753-1809). Han var politiker och diplomatiskt sändebud från den Habsburgska monarkin (Österrike) i S:t Petersburg.

[49] Vigée-Lebrun skriver om Katarina II att ”vi vet att hon skrev franska med största lätthet (jag har i biblioteket sett originalmanuskriptet till den lagbok hon skänkte ryssarna och som hon helt och hållet skrev med sin egen hand och på vårt språk). Hennes stil, har man berättat för mig, var elegant och mycket koncis, vilket påminner mig om det drag av lakonism som präglade citaten av henne och som jag fann charmerande”.   (EVLS, s. 371)

[50] Varvara Golovina, Souvenirs de la Comtesse Golovine, Née Princesse Galitzine, 1766-1821.

[51] Napoleon Bonaparte kom från en lågadlig familj, som var bosatt i Ajaccio på Sicilien. Huset där familjen bodde är idag ett museum. Femton år gammal skickas han till militärhögskolan, École Militaire, i Paris för att utbilda sig till officer inom artilleriet. Normalt tog utbildningen två år. På grund av Napoleons fars död stod familjen plötsligt utan ekonomiska resurser att bekosta den tvååriga utbildningen. Men det fanns en genväg. Det var möjligt att bli godkänd officer redan efter ett år om man klarade en krävande matematisk tentamen. Napoleon beslöt sig för att satsa på den möjligheten. Den som tenterade, och uppenbarligen godkände, Napoleon var ingen mindre än Pierre-Simon Laplace (1749-1827), en av sin tids främsta matematiker, fysiker och astronomer. Ett intressant exempel på – ingalunda det enda – där den politiska och vetenskapliga historiens vägar korsar varandra. För en artilleriofficer som Napoleon var givetvis kompetensen att kunna beräkna en projektils bana, liksom den siktvinkel man behövde använda för att träffa målet, mycket viktig. Napoleon lär för övrigt ha bibehållit en klockarkärlek till matematiken livet igenom.

[52] Lord Byron debuterade som poet 19 år gammal år 1807 med Hours of Idleness. Vid den tidpunkten var Vigée-Lebrun inte längre i England. Porträttet av den sedermera så berömda engelsmannen måste alltså ha tillkommit mellan 1802 och 1805, då Byron var mellan 14 och 17 år. Tyvärr nämns Lord Byron ingen annanstans i Souvenirs än i listan över målningar tillkomna i England.

[53] Anne Louise Germaine de Staël-Holstein, född Necker (1766-1817), vanligen känd som Madame de Staël, var dotter till den mycket förmögne schweiziske bankiren Jaques Necker och dennes hustru Suzanne Curchod. Jaques Necker tjänstgjorde som finansminister under Ludvig XVI och kom genom sina framåtsyftande förslag till sanering av den (bankrutta) franska statskassan att få ett utlösande inflytande på Franska revolutionen. Germaine fick av sin mor en uppfostran enligt de idéer som formulerades av Jean-Jaques Rousseau och visade tidigt en intellektuell brådmognad. Modern lät henne därför ofta framträda vid sina kulturella salonger. Redan innan Germaine hunnit bli tonåring omgavs hon av friare, bland dem Edward Gibbon (författare till Romerska rikets nedgång och fall, 1776-1788), William Pitt d.y. med flera. Efter omfattande förhandlingar gifter hon sig slutligen tjugo år gammal med den sjutton år äldre svenska baronen Erik Magnus Staël von Holstein, attaché vid Sveriges legation i Paris. Det har sagts om Madame de Staël att hon var mer intresserad av sina älskare än av sin make. Hennes salong ansågs åren efter revolutionen som den mest betydelsefulla i Paris. Hon utvecklade ett omfattande och inflytelserikt författarskap och hade även ett betydande politiskt inflytande. Hennes kritiska inställning till Napoleons regim var välkänd och då denne misstänkte att hon konspirerade mot honom förvisade han henne utan rättegång från Paris. Hon förbjöds att uppehålla sig på ett avstånd mindre än fyrtio mil från staden. Hon gick då i exil, vilket hon skildrat i verket Dix Anées d’Exile (Ten years of exile, 1818). Hon skrev även en läsvärd bok om Tyskland, De l’Allemagne (Of Germany, 1813). Hon påverkade flera av sin tids författare, bland dem Tolstoj, Stendahl, Alexander Pusjkin, Georg Brandes och Henrik Ibsen. Några av hennes till svenska översatta verk finns fritt nedladdningsbara på nätet, nämligen:

Reflexioner öfver Franska Revolutionens Viktigaste Händelser, Stockholm 1818 [https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/52071]

Kärleksromanen Corinna, eller Italien, del 1-3, Stockholm 1808 https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/47507 ; https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/45797 ; https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/46086

[54] Erin E. Wilson, An Alternative Ancien Régime? Elisabeth Vigée-Lebrun in Russia, p. 40

https://scholarcommons.usf.edu/cgi/viewcontent.cgi?referer=https://www.google.se/&httpsredir=1&article=7353&context=etd