The Kremlin Letters

 

Recension

 

The Kremlin Letters av David Reynolds och Vladimir Petjatnov 

Örjan Magnusson

Örjan Magnusson har arbetat som journalist. Till hans intressen hör svensk och europeisk historia, politik, språk och litteratur.

Format Häftad

Språk Engelska

Antal sidor 680

Utgivningsdatum 2019-08-20

Förlag Yale University Press

ISBN 9780300247657

 

Den 3 juli 1941, för första gången efter Nazitysklands anfall på Sovjetunionen nästan två veckor tidigare, talar landets ledare Josef Stalin till folket. Stalin har varit försvunnen från offentligheten, enligt mångas tolkning handlingsförlamad i ett slags chocktillstånd.

Han använder ord och formuleringar som tidigare inte hörts från den kommunistiska ledningen: fosterlandet är i fara och kan gå under om inte människorna upphör att vara “sorglösa”. Alla mänskliga och materiella resurser måste sättas in i krigföringen. Han hänvisar till historien, även den tsarryska. Arméer, som ansetts oövervinnerliga, har besegrats när länder gått samman. Anmärkningsvärt är också att han inte förskönar utan medger att situationen i det närmaste är desperat.

Brevväxling inleds

Fyra dagar efter Stalins tal skickar Storbritanniens premiärminister, den annars starkt antikommunistiske Winston Churchill, sitt första brev till Stalin där han hyllar Röda Arméns tappra motstånd och konstaterar att Storbritannien och Sovjetunionen nu har en gemensam fiende.

I boken “The Kremlin Letters” av brittiske historikern David Reynolds och hans ryske kollega Vladimir Petjatnov får vi följa brevväxlingen i sin helhet mellan “de tre stora”: Stalin, Churchill och USA:s president Franklin D. Roosevelt.

Redan i sitt svar på Churchills första brev ber Stalin om en andra front, ett anfall av de västallierade mot den tyskockuperade europeiska kontinenten. En andra front blir som ett mantra i nästan alla Stalins brev. Han ber, vädjar, kräver, anklagar, manifesterar besvikelse, frustration och ilska.

Invasionen dröjer

De västallierade å sin sida är fullt medvetna om att kriget även för dem riskerar att förloras om Sovjetunionen krossas av Nazityskland.

Den invasion över Engelska kanalen som Stalin vill ha dröjer dock till juni 1944. Churchills lyckas genomdriva sin strategi att först få kontroll över Medelhavet genom att slå tyskarna i Nordafrika och sedan invadera Italien. Att slå mot drakens “mjuka mage” är ett snabbare och säkrare sätt att nå Berlin än att på ett tidigt stadium riskera ett nytt fiasko, ett nytt Dunkerque med stora förluster, menade Churchill.

Som bekant visade det sig dock allt annat än lätt att erövra Italien. Rom intogs först 5 juni 1944, dagen före invasionen i Normandie och elva månader efter de allierades landstigning på Sicilien.

Gigantiskt materiellt stöd

Det gäller att hålla modet uppe hos Stalin och göra det möjligt för det svårt lidande sovjetiska folket att härda ut och inte minst se till att Röda Armén, trots enorma förluster, kan stå emot tyskarna och gå till motoffensiv.

Ett annat genomgående tema är därför transporterna av förnödenheter och materiel till Sovjet från främst USA. Churchill och Roosevelt måste otaliga gånger förklara varför leveranserna är försenade eller mindre än utlovat. Det gäller bland annat problemen och riskerna för fartygskonvojerna över ishavet till Murmansk.

Vid läsningen av The Kremlin Letters får man för övrigt en effektiv påminnelse om hur gigantiskt det materiella stödet till Sovjet var ända fram till krigsslutet.

Möts två gånger

Reynolds och Petjatnov presterar i bästa mening berättad historia. Krigshändelser, möten mellan nyckelpersoner och analyser gör att det inte bara blir ett torrt redovisande av, i och för sig intressanta, dokument utan helt enkelt levande historia.

Även för den som är väl förtrogen med andra världskrigets förlopp är boken tidvis riktigt spännande. Det gäller inte minst skildringen av de två tillfällen när alla tre ledarna träffas personligen: Teheran i november 1943 och Jalta i februari 1945.

Även mötet i Casablanca i januari 1943 mellan Churchill och Roosevelt där Stalin inte deltog är ett avgörande tillfälle. Då slogs fast att målet för kriget är Tysklands villkorslösa kapitulation.

Då och då hade det uppstått misstankar om att västsidan eller Sovjet var frestade att ingå separatfred med tyskarna. Efter mötet i Casablanca och tyskarnas nederlag vid Stalingrad, som inträffar i stort sett samtidigt, ansågs risken för separatfred undanröjd.

De “tre stora”, den brittiska premiärministern Winston Churchill, USA:s president Franklin D. Roosevelt och generalsekreteraren för Sovjetunionens kommunistiska parti Josef Stalin vid konferensen på Jalta i februari 1945. Vid konferensen kom man bl.a. överens om att Tyskland efter kriget skulle delas in i fyra ockupationszoner under ledning av respektive Sovjetunionen, Förenta Staterna, Storbritannien och Frankrike. Medan de sista sovjetiska trupperna lämnade östra Tyskland i samband med landets återförening 1990, har USA alltjämt trupper stationerade på tysk mark. I juni 2020 uppgavs antalet till omkr. 35 000 personer, fördelade på militärer och civil personal.
“Den polska frågan”

“Den polska frågan” är en källa till hårda motsättningar mellan västsidan och Sovjet och får ett eget kapitel i boken. I april 1943 avslöjar tyskarna att man hittat massgravar med över 4.000 polska officerare i Katyn nära Smolensk i Ryssland. Enligt tyskarna har polackerna avrättats av Sovjet under 1940. Det anser också den polska exilregeringen i London som anklagar Sovjet för morden.

Detta leder till att Stalin bryter med polska Londonregeringen och senare upprättar en egen polsk kommunistledd exilregering. Enligt många var detta en del av en redan förberedd plan. Katynavslöjandena var det tillfälle man väntade på.

Särskilt Churchill var mycket upprörd. “Det var ju för Polen vi gick i krig”. Roosevelt ansåg däremot att Polens öde inte fick gå ut över enigheten i kampen mot Nazityskland.

Först i slutet av 1980-talet medger Sovjetunionen, som då leds av Michail Gorbatjov, att den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD var ansvarig för morden på totalt över 20 000 polska militärer, bland annat i Katyn.

Ett mönster för Kalla kriget

Man kan se den sovjetiska “lösningen” på Polenfrågan som ett mönster för hur kommunisterna tar över regeringsmakten i de länder som Röda Armén befriar från nazismen.

Besluten och (miss-)bedömningarna som beskrivs i The Kremlin Letters är naturligtvis avgörande för andra världskrigets förlopp men även för vad som händer efter kriget. Man ser tydligt motsättningarna som skulle utvecklas till Kalla kriget. Det gäller inte minst frågan om gränserna i Europa, uppdelningen i intressesfärer och på vilket sätt länderna ska styras.

“De tre stora” blir så småningom två, vilket man i boken kan notera att Churchill med bitterhet inser redan på ett tidigt stadium. Kvar blir de dominerande supermakterna USA och Sovjetunionen i en världsordning som faller samman för 30 år sedan. Men ännu lever vi i Europa i många avseende med problem och motsättningar som kan härledas till styrkeförhållandena efter segern över Nazityskland.