Tidsbrev sept. 2022

Anders Björnsson

Kära vänner,

under rätt många år har jag följt några udda, utvalda politiska sajter – ett par lutande åt höger, ett par åt vänster – för att så att säga vaccinera mig mot extremism. Men nu känner jag mig fullvaccinerad. En smittorisk har förstås alltid funnits i ett sådant självvalt laboratorium. Man idag är jag någorlunda välinformerad om sjukdomsläget, om symptom och indikatorer. Det får duga.

Fredagen 22 september 2022 fick vi också vår femte COVID-19-vaccination. Klackarna i taket! Vi firade med fisksoppa, på lubb och lax. Samma dag hade vi hantverkare i våningen för att ordna med belysningen; samtidigt släcker vi nu ner i huset och drar ut sladdar ur nätet, för att elräkningen inte ska bli orimligt stor. Vi äter gröt till lunch. Det är gott. Ibland, men alltmer sällan, går jag till klubben. Vi räknar kaffebönor och njuter av lakritssaltade dadlar.

Vår lilla innergård i Kista är ännu grönskande på sina ställen. Där pallas äpplen. Det sker nyplanteringar. De aktiva arbetarna är pensionärer eller nästan. En grannpojke sitter förmodligen inne för knarkhandel. En grannfru vistas förmodligen på hem. Det är litet man vet. Skriver ned så mycket jag hinner i min dagbok. När jag går på en 90-årsmottagning, är jag ofrånkomligen yngst i gänget. Jag tänker gå på många, eftersom jag säkerligen inte kommer att få vara med om min egen.

Snart ämnar jag gå ner till lokala pappershandeln (=Akademibokhandeln) för att köpa Torbjörn Flygts nya roman. Den är tjock, man får mycket för pengarna. Nyskriven svensk skönlitteratur brukar jag vanligen hoppa över, men med TF förde jag ett intressant samtal för ett år sedan, och därför vill jag veta, vad han skriver. Annars ägnar jag mig åt påvlige markisen och kabinettskammarherren Claes Lagergrens memoarer i nio band. Lustfyllt.

Vad talar vi då om? Tegelpannor. De ska bytas ut på landet. Iréne Svenonius, hon som ska bort. Lilla hundens förestående operation, inte särskilt ingripande. Om mat, till exempel surströmmingsbristen. Om resor vi har gjort (det är bara dumt att prata om sådana som ska göras och som kanske inte blir av). Om krämpor. Jag talar också i sömnen, men det svårt att veta om vad.

Det finns ett behag i det som inte sker. När oron viker och de dåliga samvetena slutar att traska. Orkidéerna som avlöser varandra i sin blomning intill den svarta Malmsjöflygeln utan att kräva någon speciell omvårdnad. All tystnaden som vi upplever ute på Giresta. Och nu kan man säga nej, utan att det uppfattas som en förolämpning. Utebli utan att det tisslas och tasslas. Man har tagit adjö så många gånger.

Anders