Novell

Urminnes hävd

Jan Käll

Man tar vänster där det är skyltat mot byn Buskhyttan. Byn tar vid direkt där avtagsvägen börjar. Det är några spridda hus. Sedan kör man nerför en backe och över en sank äng och sedan kommer man till resten av byn och den nedlagda samlingslokalen Pumpen. Vissa påstår att det är den lokalen som Ulf Peder Olrog syftar på i sin visa Samling vid Pumpen. Jag vet inte om det stämmer. Mitt emot, på andra sidan vägen, har en bilmekaniker sina lokaler. Inte heller där bedrivs det längre någon verksamhet. På en handskriven lapp på dörren står det: Stängt på grund av livsleda.

Strax därpå svänger man återigen vänster in på en mindre väg. Man är tvungen att köra den nästan ända till den tar slut innan man är framme vid det sista avtaget, som dyker upp mitt i en kurva.

Det är en grusväg som någon försökt sig på att asfaltera. Uppenbarligen utan erforderlig fackkunskap. Det bristfälliga beläggningsarbetet har medfört att vägen har djupa hål och stora, oregelbundna gupp. Man är tvungen att krypa fram för att inte förstöra bilen.

Som tur är övergår asfalteringen efter några hundra meter i grus. Vägen blir jämnare. Man åker nerför en liten backe och passerar några hus. Sedan, efter att först ha svängt tvärt åt höger, slutar vägen i en gruslagd parkering framför ett stort, rött tvåvåningshus.

Jag minns första gången vi kom dit. Vi förstod inte hur vi skulle ta oss in till fastigheten som vi kommit för att titta på. Det fanns ingen väg som ledde runt det röda tvåvåningshuset och in till fastigheten. Vi klev ur bilen och slog försiktiga lovar kring det röda tvåvåningshuset. Vi såg inte till några människor. Till slut tog vi mod till oss och travade över gräsmattan i en båge runt det röda tvåvåningshuset.

Vi kupade händerna runt ögonen och tittade in genom fönstren på det lilla soldattorpet. Vardagsrummet hade en gammaldags, cylinderformad gjutjärnskamin. Väggarna var vitmenade och de breda, blankslitna golvtiljorna var av furu. När vi gick till husets andra kortsida såg vi att man i köket bevarat den ursprungliga vedspisen.

På andra sidan vägen, bortom ett fält, såg man havet glittra i solen.

När vi satte oss i bilen för att åka därifrån hade vi mer eller mindre bestämt oss för att lägga ett bud på fastigheten.

Vi var där ytterligare en gång och tittade innan vi bestämde oss. Fastighetsmäklaren som hade hand om försäljningen var med. Inte heller den gången såg vi till några människor. Maria frågade, halvt på skämt, om det inte bodde några människor i de andra husen. Fastighetsmäklaren log och ryckte på axlarna.

Den första person vi träffade på platsen var en medelålders kvinna. Hon kom skyndande mot oss över den lilla grusade parkeringen framför det röda tvåvåningshuset. Det var precis efter att vi skrivit på köpekontraktet. Jag bromsade in. Kvinnan tog sig runt bilen till min sida. Hon var andfådd. Hon sa:

”Har mäklaren pratat med er om vägen?”

Maria och jag växlade en blick.

”Mäklaren lovade att han skulle prata med de nya ägarna om vägen”, sa kvinnan.

”Vi känner inte till något om någon väg”, sa Maria.

Kvinnan pekade bort mot vår fastighet.

”Har inte mäklaren sagt att ni ska bygga en väg på den sidan? Att det är där vägen till er fastighet ska gå.”

Maria upprepade:

”Vi har inte hört talas om någon väg.”

Kvinnan stirrade på oss.

Maria sa:

”Vi har precis köpt det här stället och det första vi vill göra är inte att sätta i gång att bygga en väg. Vi har inte ens vatten.”

Sedan vände hon sig mot mig och sa:

”Kör nu.”

Jag tryckte försiktigt ner gaspedalen och lät bilen fortsätta framåt. Jag såg i backspegeln att den främmande kvinnan stod kvar på parkeringen och tittade efter oss medan vi körde över gräsmattan till vår fastighet.

När vi parkerat bilen och kommit in i huset gläntade vi på de fördragna gardinerna för att se om kvinnan stod kvar. Det gjorde hon inte.

Maria var illa berörd.

”Det här känns inte bra”, sa hon.

Jag försökte lugna henne. Jag sa att det säkert inte var något att bry sig om. Men hon lyssnade inte på mig. Hon sa:

”Det är något konstigt med den här platsen.”

Det gick några dagar utan att något ytterligare hände. Några människor utöver den medelålders kvinnan hade vi inte sett till. Ett olycksbådande lugn behärskade platsen.

Vi var ute på tomten. Jag gick med den handdragna gräsklipparen. Maria rensade en rabatt.

Plötsligt hördes ett skrällande ljud. Jag lyfte blicken. En traktor med en skördetröska på släp kom körande i hög fart längs grusvägen. Med en tvär gir vek traktorn runt det röda tvåvåningshuset och fortsatte vidare in på vår tomt. Den bromsade in bakom vår parkerade bil och dörren till förarhytten slogs upp och bredaxlad man iförd keps, blå-vit-randig skjorta och gummistövlar hoppade ut. Han stegade fram till Maria och mig. Han gjorde en svepande rörelse med armen mot vägen och sa:

”Den vägen får ni inte åka på!”

”Vad menar du?” sa Maria.

Mannen upprepade den svepande gesten med armen och sa:

”Jag menar att ni inte har rätt att köra på den vägen! I och med ägarskiftet på fastigheten är hävden uppsagd.”

”Hur ska vi då kunna ta oss hit?” sa Maria.

”Det bryr jag mig inte om”, sa mannen och stirrade strängt på oss. Sedan tycktes han komma på något. Han sträckte ut armen och pekade förbi Maria och mig.

”Ni får ta väg på den sidan.”

Maria och jag vände oss om och följde hans utsträckta arm med blicken. Det enda som fanns att se var den andra grannens trädgård.

”Var då?” sa jag.

Mannen stegade förbi oss, bort mot och vidare in bakom den rangliga boden och utedasset. Maria och jag var tvungna att småspringa för att kunna hålla jämna steg med honom. Han stannade först när han stod vid vår fastighets västra hörn. Framför oss sträckte den yttersta kanten av grannens gräsmatta ut sig för att sedan, cirka trettio meter längre bort, upphöra i ett skogsbryn.

”Här ska er väg gå”, sa mannen och markerade med en pendlande rörelse med båda armarna en vägsträcka hela vägen bort mot skogsbrynet.

”Men här är en gräsmatta”, sa jag. ”Jag tror inte att de som bor här vill att vi kör vår bil över deras gräsmatta hela den här sträckan…”

Mannen avbröt mig.

”Det är här ni har servitut på väg! Enligt servitutet har ni rätt att både ta och bygga väg här. På den andra vägen har ni inte rätt att köra.”

”Vi kommer bara att vara här några veckor på sommaren och i övrigt bara någon helg då och då”, sa jag.

”Det spelar ingen roll”, sa mannen och lade armarna i kors över bröstet.

Vi stod tysta ett slag.

Sedan sa mannen:

”Då vet ni.”

Sedan gick han.

Vi såg honom gå bort över gräsmattan och klättra upp till traktorns förarhytt och smälla igen dörren. Sedan såg vi hur traktorn i hög fart backade ut till grusvägen där den vände och dundrade bort i ett moln av damm.

Vi stod tysta.

Runt hörnet på det röda tvåvåningshuset syntes kvinnan som tidigare hejdat vår bil komma körande med en åkgräsklippare. Hon hade hörselskydd på sig och stirrade stint ner i gräsmattan framför fordonet.

Det var sedan vi fick syn på den äldre mannen på grannfastigheten.

Han stod framåtböjd i skuggan under ett äppelträd och ansade gräset runt stammen med en hushållssax. Han befann sig bara några meter bort. Han måste ha sett och hört alltihop.

Efter en stund vände han upp ansiktet och mötte våra blickar.

Jag gick fram till honom. Det var instinktivt. Ett desperat sökande efter hjälp. Men innan jag hann öppna munnen sa den äldre mannen:

”Det var Dum-Hans!”

”Va?” sa jag.

Den äldre mannen rätade på sig och gjorde en gest med huvudet inåt trädgården.

”Kom”, sa han.

Vi följde honom. Trädgården var betydligt större än vad man uppfattade från vägen. Vi gick genom en allé av manshöga hallonbuskar för att sedan, lätt hukande, ta oss fram i dunklet under grenarna av plommon- och äppelträd. Därpå rundade vi en massiv rosenbuske och passerade förbi mängder med pallkragar med grönsaksodlingar. Först därefter kom vi fram till huset.

Även huset var större än vad det såg ut att vara från vägen. Det hade uppenbarligen byggts ut i flera omgångar, kanske inte alltid med arkitektonisk finess. På framsidan ledde en trappa upp till en veranda. Den äldre mannen gick uppför trappan och försvann in i huset. Vi följde efter, men blev stående på verandan. Vi sneglade in genom halvöppna dörren. Det enda som syntes var en klädhängare med en skohylla under. Välordnade rader av jackor och skor. En dörrmatta med ordet välkommen på.

Sedan hördes den äldre mannens röst inifrån huset.

”Ja, hej du, det är Axel. Din son var nyss här och härjade med paret som köpt Berntssons ställe. Det var något om att de inte längre fick köra på vägen.”

Plötsligt höjde den äldre mannen rösten.

”Ni ska ge fan i att trakassera anständigt folk! Du vet likaväl som jag att alla fastigheter här i dalen av urminnes hävd har rätt att använda vägen!”

Därefter hördes det skrällande ljudet av en telefonlur som dängdes på.

Den äldre mannen kom ut på verandan igen.

”Det var det”, sa han. ”Nu behöver ni inte bekymra er för vare sig Dum-Hans eller hans mamma mer.”

”Varför kallas han Dum-Hans?” sa jag.

Den äldre mannen knackade med pekfingret mot pannan.

”För att han är på gränsen till idiot.”

Dagen därpå gick jag över med en flaska whiskey, som tack för hjälpen.

Men det var inte Dum-Hans och hans mamma som var problemet. Det var Knut Johansson som var problemet.

Knut Johansson var född och uppväxt i det röda tvåvåningshuset vid grusvägens slut. Han hade bott där tillsammans med sina föräldrar så länge de var i livet och när föräldrarna dött hade han bott ensam kvar. Skogen var hans arbete och liv. Det hade det varit ända sedan han som femtonåring började ta aktiv del i föräldrarnas arbete. Han tillbringade långa perioder borta på olika avverkningsplatser. Satt ensam i en husvagn i skogen. På vintrarna röjde han snö inne i Nyköping. Därutöver höll han får och bedrev viss spannmålsodling. Sin hustru hade han träffat sent i livet, när han redan var en bra bit över de fyrtio. De hade inga barn tillsammans.

Men numera var det sämre beställt med skogsaffärerna. Knut Johansson var en av dem som förnekat att affärsbanken Lehman Brothers konkurs några år tidigare utlöst en global ekonomisk kris. Knut Johansson hade till och med gått så långt att han förnekat att det ens förelåg en ekonomisk kris.

”Den krisen har jag inte märkt av, den tror jag inte på”, hade han sagt.

Det var tills han själv drabbades av den. Då trodde han på den. Den slog hårt mot hans verksamhet. Såväl avverkningsuppdragen som virkesförsäljningen sjönk till ett minimum. Det var som om han blivit slagen till marken med en osynlig slägga. Det fanns inget han kunde göra för att försvara sig.

Eftersom han inte riktigt förstod vad som hänt blev grämelsen desto större. Den förvred och gjorde hans redan krumma kropp än mer krum. Den plöjde djupa, bittra fåror i hans redan rynkade panna. Den gjorde honom än mer dyster till sinnet. Han slöt sig. Svepte in sig själv och alla i sin närhet i en aura av ensamhet.

Hans hustru satt på åkgräsklipparen med sina hörlurar eller vandrade tigande mellan huset och fårhagen på andra sidan grusvägen. Hon hade två vuxna döttrar och ett antal barnbarn från ett tidigare äktenskap. De kom och hälsade på ibland. Barnbarnen hoppade studsmatta ute på tomten. Jag såg aldrig Knut Johansson befatta sig med, eller ens tilltala, varken döttrarna eller barnbarnen. Ensamhetens och isoleringens iskyla strålade ut från det stora, röda tvåvåningshuset.

Dessvärre omslöt Knut Johanssons fastighet vår fastighet på tre sidor. Än värre var att Knut Johansson, som för övrigt var Dum-Hans kusin, också började engagera sig i frågan om vägen.

Plötsligt kom han vaggande över gräsmattan mot oss. Tung och dyster i kroppen. Vi var sysselsatta i trädgården. Vi såg honom komma och höll upp med arbetet. Han hälsade inte. Han såg oss inte i ögonen. Han bara sträckte ut armen och pekade bort mot ytterkanten av Axels fastighet och sa:

”Vägen ska gå där borta.”

Sedan vände han och vaggade tillbaka samma väg som han kommit.

Maria och jag såg på varandra.

”Gå efter och fråga honom vad han menade”, sa Maria.

Jag skyndade efter Knut Johansson. Han hade försvunnit runt knuten på det röda tvåvåningshuset. När jag kom runt till framsidan av huset såg jag inte till honom. Jag gick uppför trappan och knackade på ytterdörren. Men ingen öppnade.

Vi fortsatte att använda vägen.

Vi tänkte på vad Axel sagt om Dum-Hans och drog slutsatsen att detsamma borde gälla för hans kusin Knut Johansson.

Det var då vägbommen dök upp.

Vi hade varit uppe i Stockholm några dagar för att se till lägenheten och vattna blommorna. Vi hade satt oss i bilen för att åka tillbaka till torpet först sent på eftermiddagen.

Jag hade just ändrat greppet om ratten för att ta den skarpa svängen in på den sista avtagsvägen när Maria plötsligt skrek:

”Akta!”

Jag bromsade tvärt.

Några få decimeter från vindrutan sträckte sig en vägbom i mattgrått stål tvärs över vägbanan. Den var monterad så pass högt att bilens motorhuv kunde passera under. Inga reflexer eller band markerade vägbommens existens. I den begynnande skymningen var den nästan osynlig.

Vi satt stilla några ögonblick medan chocken klingade av. Sedan spände vi av oss säkerhetsbältena och steg ur bilen.

Bommen var låst med ett hänglås. Markfästena var fastgjutna med betong. Det fanns inget vi kunde göra för att forcera den.

Vi satte oss i bilen igen och jag backade ut på landsvägen.

Vi tog den gamla vägen. Den var bara farbar med bil en bit in i skogen. Där parkerade vi. Vi tog våra kassar och fortsatte till fots ner genom skogen och sedan vidare över Axels gräsmatta.

Morgonen därpå vaknade vi av ljudet från vedkapen. Maria satte sig upp i sängen. Hon sträckte ut handen och drog upp rullgardinen för fönstret. Fönstret vette mot Knut Johanssons ladugårdsbyggnad. Maria stötte mig i sidan.

”Det är han”, sa hon. ”Gå dit.”

Jag steg ur sängen och klädde på mig.

En dörr mitt på ladugårdsbyggnaden stod öppen. Ju närmare jag kom desto mer öronbedövande blev ljudet från vedkapen.

Knut Johansson stod med ryggen mot den öppna dörren. Längs samtliga rummets väggar låg vedträn pedantiskt staplade. På vissa ställen sträckte sig staplarna flera meter upp längs väggen. Jag var tvungen att ropa högt flera gånger innan han hörde mig. Han stängde av maskinen och vände sig om mot mig. Han hade gula skyddsglasögon på sig.

”Det gäller vägbommen”, sa jag.

Han sa inget. Han bara fixerade en punkt någonstans i höjd med mina axlar.

”Jag antar att det är du som har satt upp den”, sa jag.

Han sa inget.

För att det inte skulle råda någon tvekan om vilken vägbom jag syftade på lade jag till:

”Uppe vid avtagsvägen.”

Han tog av sig skyddsglasögonen och gned med tummen och pekfingret över näsroten.

Jag sa:

”Vi skulle vilja att du tog bort den, eller gav oss en nyckel så att vi kan öppna den när vi kommer.”

”Ni får använda den väg ni har servitut på”, sa Knut Johansson.

Sedan vände han sig om och slog på vedkapen igen och fortsatte att såga.

Det var Maria som letade reda på advokaten. Han hade sitt kontor i samma hus som lantmäteriet. Han sa att det var lämpligt, eftersom han var ”specialist” på fastighetsrätt.

Jag kan inte påstå att vare sig hans något slafsiga person eller murriga kontor ingav något vidare förtroendefullt intryck. Men jag tänkte att han å andra sidan kanske inte var så dyr. Dessutom var vi i akut behov av juridisk hjälp.

Maria och jag beskrev den uppkomna situationen. Jag var noga med att återge vad jag hört Axel säga om urminnes hävd.

Advokaten log överseende och sa:

”Urminnes hävd upphävdes i början av 70-talet.”

”Jaha –”, sa jag.

Advokaten sa:

”Man kan förstås åberopa det för äldre förhållanden, men det är förenat med stora bevissvårigheter, och inget jag skulle råda någon att göra. I ert fall tror jag dessutom att det är helt överflödigt. Rätten att ta väg är en grundläggande princip inom fastighetsrätten. Och vad jag förstår är den befintliga vägen den enda som finns, och ni är beroende av den för att kunna ta er till och från er fastighet. Det innebär att er grannes uppsättande av bommen med största sannolikhet utgör egenmäktigt förfarande. Jag tycker att ni ska börja med att lämna in en begäran om handräckning till kronofogden.”

Han sträckte ner handen och tog fram en blankett ur en av skrivbordshurtsens lådor. Han fortsatte att tala medan han fyllde i blanketten.

”Det som kommer att ske är att kronofogden prövar er ansökan och om de håller med er så kommer de att förelägga er granne att ta ner vägbommen. Och gör han det inte frivilligt åker de dit och tar ner den åt honom. Sedan får man se hur det utvecklar sig. Fortsätter er granne att bråka får vi ta frågan vidare till lantmäteriet och yrka om rätt till väg. Det finns naturligtvis ingen garanti för att lantmäteriet gör bedömningen att ni ska använda er grannes väg som utfart, eftersom de överväger alla alternativ, men jag skulle bli ganska förvånad om de inte gjorde den bedömningen. De brukar vara rätt pragmatiska.”

En timme senare lämnade vi advokatens kontor. Det sista advokaten sa innan vi skiljdes åt var:

”Med lagens svärd tvingar vi de tjurskalliga skogsbönderna på knä.”

Knut Johansson hörsammade inte kravet på att självmant avlägsna vägbommen. Det var därför de kom. Det var en privatägd firma som utförde jobbet på entreprenad. Med en vinkelslip kapade de bommens fäststolpar alldeles intill marken. Resterna av bommen placerade de i vägrenen. Sedan åkte de därifrån.

Vi började återigen använda vägen. Det gick ytterligare några veckor. Sommaren, liksom vår semester, led mot sitt slut. Fortsättningsvis kunde vi bara åka ut på helgerna. Resterna av vägbommen låg fortfarande kvar i vägrenen. Knut Johansson såg vi inte till.

Det blev höst. En fredag var bommen återigen uppsatt tvärs över mynningen till avtagsvägen.

Maria och jag bara växlade en blick. Sedan vände jag bilen och körde tillbaka mot den gamla vägen. Vi parkerade i skogen, tog våra medhavda kassar och gick genom skogen och längs med ytterkanten av Axels gräsmatta.

På lördagsmorgonen såg vi Knut Johansson komma vaggande från fårhagen upp mot huset. Han ägnade oss inte en blick. En stund senare hörde vi hur han startade upp vedkapen och började såga. Maria vände sig mot mig och sa:

”På måndag ringer vi kronofogden igen.”

Vi upprepade vår begäran om handräckning. Vi tog också kontakt med lantmäteriet och yrkade på ett beslut om rätt till väg.

Andra gången som entreprenadföretagets personal kom för att ta ner vägbommen hade de eskort av två poliser. Maria och jag var där för att se på. Jag frågade en av poliserna om skälet till deras närvaro, om det förekommit hot eller liknande. Jag fick inget tydligt svar. Det enda polismannen sa var:

”Så att det inte blir något stök.”

Vägbommens fäststolpar kapades med vinkelslip och resterna av bommen lades i vägrenen. Sedan åkte entreprenadföretagets personal och poliserna därifrån. Vi körde vägen ner till torpet. På gårdsplanen framför det stora tvåvåningshuset var Knut Johansson sysselsatt med en hacka. Han svingade hackan ovanför huvudet och ner i marken. När vi passerade höll han upp med arbetet och vände sig mot oss. Vi låtsades inte se honom.

På lördagsförmiddagen kom Axel och knackade på i torpet. Vi bjöd in honom på en kopp kaffe. Vi satt runt klaffbordet i kammaren. Axel stoppade handen i innerfickan på sin kavaj och tog ut en flaska exklusiv whiskey som han ställde på bordet.

”Jag kom för att lämna den här. För att tacka för det ni gjort. Jag tror inte ni själva riktigt förstår hur betydelsefullt det är. Ni är de första som vågat ta strid mot Knut Johansson. Ni förstår, hela släkten Johansson består av människor som aldrig har behövt samsas med eller ta hänsyn till andra. De har alltid suttit här uppe i skogen för sig själva. Därför vet de inte heller hur man uppför sig. Men nu har ni visat dem att det finns även andra viljor än deras.”

Axel lutade sig fram över bordet. Hans ögon strålade.

”Vet ni att åklagaren inne i Nyköping har beslutat att åtala Knut Johansson för egenmäktigt förfarande?”

Axel sa att det var något han ville visa oss. Vi gick längs ytterkanten av hans gräsmatta och vidare upp i skogen. Strax efter där vi parkerat under de perioder Knut Johansson spärrat av avtagsvägen tog vi till vänster in på en väg som ledde djupare in i skogen.

Efter ett slag började det dyka upp bråte längs vägen. Uttjänta, sönderrostade jordbruksmaskiner, fordon, vedstaplar, överblivet virke, containrar, allt möjligt. Till och med vraket av en större fiskebåt låg där. Ju längre vi gick desto tätare stod bråten sammanpressad. På vissa ställen tornade den upp sig till veritabla berg. Axel stannade upp och vände sig om mot oss. Han sa:

”Det här är familjen Johanssons privata skrotupplag.”

”Det ser hemskt ut”, sa Maria. ”Mitt i skogen. Får man ens göra så här?”

”Nej, naturligtvis inte”, sa Axel. ”Det är det som är det fina.”

”Vad menar du?” sa Maria.

Axel log och sa:

”Det första jag ska göra på måndag morgon är att ringa till länsstyrelsen och rapportera det här. Det är tack vare er. Ni har gett mig modet att göra det.”

Jag tänkte på advokatens ord.

”Med lagens svärd tvingar vi de tjurskalliga skogsbönderna på knä.”

10.

Knut Johansson måste ha uppfattat det som om rikets samtliga myndigheter gaddat ihop sig mot honom. Först kom åtalet för egenmäktigt förfarande. Vi möttes i Tingsrätten i Nyköping. Maria och jag var kallade som vittnen. Bara någon vecka innan förhandlingen hade lantmäteriet fastställt att vår fastighet hade rätt att använda den befintliga vägen för in- och utfart. Förrättningen hade kostat oss en del, men nu hade vi vår rätt att använda vägen inskriven i fastighetsregistret. För Knut Johanssons del var det detsamma som om den ristats in i evigheten.

Domstolsförhandlingen var över på en dryg halvtimme. Knut Johansson stirrade under hela förhandlingen tigande ner i bänken framför sig. När han vid ett tillfälle av åklagaren tillfrågades om varför han satt upp bommen mumlade han något om slitage på vägen. Tingsrätten meddelade sin dom i direkt anslutning till förhandlingen. Knut Johansson ådömdes ett hundra tjugo dagsböter. Rättens ordförande förmanade honom och sa att om han på nytt spärrade av vägen skulle straffet bli mer kännbart.

Strax därpå kom nästa slag. Länsstyrelsens tjänstemän dök upp på en oanmäld inspektion. Axel mötte upp dem och visade vägen till skrotupplaget i skogen. Länsstyrelsens tjänstemän antecknade och dokumenterade noggrant hela skrotupplaget. Därefter sökte de upp Knut Johansson och förklarade att de hade för avsikt att förelägga honom att inom tre månader avlägsna samtligt skrot ur skogen. De förklarade också att föreläggandet skulle komma att förenas med ett vite, för det fall Knut Johansson inte följde föreläggandet. Som avslutning överräckte länsstyrelsens tjänstemän till Knut Johansson en räkning för det oanmälda besöket. Knut Johansson sa inget. Han bara stod där, tung och krum i kroppen.

Enligt Axel uppgick enbart räkningen för det oanmälda besöket till tio tusen kronor.

”Hur ska han kunna frakta bort allt det där skrotet på tre månader?” sa jag.

”Och var ska han göra av det?” sa Maria.

”Det är hans problem”, sa Axel. ”Har han sett till att samla det på sig kan han också se till att göra sig av med det.”

Det var lördagskväll och vi satt under infravärmen på Axels veranda och drack grogg.

”Har han börjat forsla bort skrotet?” sa jag.

”Inte vad jag vet”, sa Axel.

”Vet man hur mycket vitet är på, ifall han skulle strunta i det?” sa Maria.

”Det vet man”, sa Axel. ”Jag har begärt ut länsstyrelsens beslut. Vitet är på tre hundra tusen kronor.”

”Herregud”, sa jag.

11.

Knut Johansson påbörjade visserligen, med benäget bistånd av sin kusin Dum-Hans, bortforslandet av skrotet ur skogen. De arbetade intensivt i några veckor. Men det de åstadkom märktes knappt. Det var småsaker som de körde bort till återvinningsstationen eller dumpade i containrarna de kört upp i skogen. Det större skrotet saknade de förutsättningar att forsla bort. Detta ledde till konflikter. Dum-Hans insisterade på att de skulle hyra in erforderliga maskiner och manskap. Men Knut Johansson vägrade. Han sa att om han gjorde det skulle han snart komma upp i summor som översteg det av länsstyrelsen beslutade vitet. Det slutade med att Dum-Hans sa att Knut Johansson i sådana fall kunde göra resten av arbetet själv, och åkte hem. Knut Johansson fortsatte på egen hand. Han bar och lastade tills blodet från hans sönderskrapade fingrar trängde genom arbetshandskarna. Han konkade tills det högg till så våldsamt i ryggen på honom att han tappade det han bar och föll ner på knä på den ensliga skogsvägen. Han vände ansiktet mot himlen och vrålade, oartikulerat, som ett sårat djur.

Han steg inte ur sängen på en vecka. Han tänkte dunkla, feberaktiga tankar. Han hoppades att länsstyrelsen skulle glömma bort ärendet och låta honom var i fred.

Men länsstyrelsen glömde inte bort skrotupplaget i skogen. En tid efter det att föreläggandet löpt ut kom de för att inspektera. Såvitt länsstyrelsens tjänstemän kunde bedöma hade Knut Johansson inte ens påbörjat bortforslingen av skrotet. De sökte Knut Johansson för att få en förklaring. Men Knut Johansson gjorde sig oanträffbar. Länsstyrelsen fann sig därför nödgad att ansöka hos förvaltningsrätten om vitets utdömande. Förvaltningsrätten dömde ut vitet och strax därpå uppvaktades Knut Johansson ännu en gång av kronofogden, som kom för att kräva in pengarna.

Vi såg inte längre till Knut Johansson när vi var i torpet över veckosluten. Först tänkte vi att han var borta på något avverkningsuppdrag. Men Axel sa att han var hemma. Axel sa att Knut Johansson inte längre hade möjlighet att åka på några uppdrag eftersom kronofogden tagit såväl hans husvagn som hans pickup och traktor i mät för skulden till länsstyrelsen.

Maria och jag beklagade det inträffade. Men Axel sa:

”Den jäveln förtjänar inget medlidande. Allt det som drabbar honom har han förtjänat, och mer därtill. Jag hoppas det knäcker honom helt.”

Dessa bittra och hatiska utfall förvånade Maria och mig. Vi förstod inte anledningen till dem. Men successivt kröp motivet fram. Det visade sig att Knut Johansson en gång för trettio år sedan hindrat Axel från att förvärva en lantbruksfastighet som han varit spekulant på. Det hade varit kommunen som sålde fastigheten, och ett av kraven som ställdes var att köparen hade erforderlig kompetens att sköta ett lantbruk. Axel hade förmått en bonde han kände att skriva ett intyg om att han hade den kompetens som krävdes för att få köpa gården. Men på något sätt hade Knut Johansson fått reda på att intyget om Axels kompetens för lantbruk inte var med sanningen överensstämmande. Det hade Knut Johansson meddelat kommunen och som en följd därav hade Axel nekats att köpa lantbruksfastigheten. Fastigheten hade i stället förvärvats av Dum-Hans mor.

Axels mun förvreds i en äcklad grimas när han berättade om händelsen.

”Som om jag inte på några veckor skulle ha lärt mig vad jag behövde, bara jag fått köpa gården och börjat sköta den. Vad är det för slags människa som gör något sådant? Fy fan! Det kommer jag aldrig att förlåta. Han har suttit här i alla år och samlat på sig mer och mer mark. Bara för att kunna härska över andra. En satans feodalherre! Jag ville verkligen ha den där gården. Jag ville sadla om från speditörsyrket och bli bonde. Jag ville bilda familj med en tjej som jag hängde ihop med på den tiden. Det var det hon ville också, att få leva och arbeta på ett lantbruk. Men när affären gick i stöpet så sprack förhållandet. Det var en himla fin tjej. Det är hans fel att jag har fått gå ensam genom livet!”

Vi var illa till mods när vi en stund senare lämnade Axel och i skymningen gick över gräsmattan. Vi kunde inte undgå tanken att Axel utnyttjat och underblåst vår konflikt med Knut Johansson för att hämnas gamla oförrätter.

12.

I början av oktober stängde vi ner torpet för säsongen. Knut Johansson hade vi inte sett till.

Hösten övergick i vinter, och vintern övergick i sin tur i vår.

I mitten av april åkte vi till torpet igen. När vi närmade oss det sista avtaget sa Maria:

”Tänk om han satt upp bommen igen.”

”Det tror jag inte”, sa jag.

Jag fick rätt. Det satt ingen bom framför avtagsvägen.

Det var vackert väder. Vi arbetade i trädgården i stort sett hela helgen. Knut Johansson såg vi inte till. Två helger senare kom vi ut igen. Det vackra vädret höll i sig. Vi såg Knut Johanssons hustru köra med åkgräsklipparen borta i en av hagarna. Knut Johansson såg vi inte till. Vi gick inte över för att hälsa på Axel. Vi höll oss för oss själva.

Det var på söndagen det hände. Vi höll på att packa bilen för att åka tillbaka till stan. Det var ett plötsligt skrik. Jag ryckte till och såg upp. Knut Johanssons hustru kom rusande över gårdsplanen. Hon sprang framåtböjd med armarna utsträckta bakom sig. Hon liksom störtade fram stapplande. Hon fortsatte bort längs grusvägen där hon efter några steg föll omkull. Hon fortsatte att skrika. Av någon anledning vred jag huvudet i riktning mot ladugården. Dörren till utrymmet där Knut Johansson hade vedkapen stod öppen. Där såg jag honom. Eller rättare sagt hans stövelbeklädda fötter och en bit av hans ben. Han hade hängt sig i en av takbjälkarna. Axel sa senare att han antagligen klättrar upp på vedkapen för att fästa repet i bjälken och sedan hoppat.