Recension
Vårt folk – vilka var de?
Svante svensson
Svante Svensson, fysikprofessor vid Uppsala universitet, har läst den nyligen utkomna boken Vårt folk av den litauiska journalisten och författaren Rüta Vanagaité och den israeliska historikern Efraim Zuroff. Boken har försetts med ett förord av författaren Svetlana Aleksijevitj, 2015 års Nobelpristagare i litteratur, och översatts till svenska (från ryska) av Stefan Lindgren. Svensson finner boken vara en skakande uppgörelse med ett mycket mörkt kapitel i Litauens historia.
När jag gick i folkskolan som barn hade vi alltid några skolkamrater som inte hette Andersson eller Johansson. De hette Raudla, Rabek och andra sådana namn och de hade föräldrar som hade flytt från baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Deras föräldrar hade kommit hit 1944-45 när Sovjettrupperna ockuperade Baltikum.
På den tiden, innan jag fyllt 15 år, visste jag i stort sett ingenting om länderna på andra sidan Östersjön. Det var nu inte så egendomligt, vi var ju födda 1947. Alla i skolklassen var alltså svenska medborgare och de händelser som gjort att de baltiska barnens föräldrar flytt var för dem berättelser.
Först långsamt blev jag som barn medveten om nazisternas brott. Senare i gymnasiet fick vi alla i Sala läroverk se en film om förhållandena i koncentrationslägren, där hungern och döden var skrämmande. Ännu långt senare sipprade hela vidden av mördarverksamheten ut: folkutrotningen av judarna, roma- och sintifolken. Morden på handikappade och sjuka. Att morden på roma och sinti (”Zigenare”) var så omfattande förstod jag först när jag på allvar började sätta mig in i historien. Och givetvis också om Sovjetunionens medborgare där tiotals miljoner stupade eller mördades eller svalt ihjäl under andra världskriget.
Ännu långt senare kom insikten om att de baltiska frikårerna hade bekämpat sovjetiska armén tillsammans med Hitlers trupper. En hel del av dessa hade ju aktivt deltagit i folkmorden.
Här sticker Litauen ut. Kanske mest beroende på att där fanns en stor judisk befolkning på ungefär 200 000 människor. Som jämförelse var antalet judar i Estland strax under 10 000 personer.
Författare: Rūta Vanagaitė och Efraim Zuroff med förord av Svetlana Aleksievitj
Översättning: Stefan Lindgren
Förlag: Karneval förlag 2019
Antal sidor: 317
ISBN: 978 918 872 918 7
Sovjetarmén befriade Auschwitz, men den officiella inställningen från makthavarna i Moskva var att det var inget särskilt med dessa rasistiska mord. Hitler hade dödat så många människor varav de flesta var sovjetmedborgare. Alla hade lidit. Det var först när jag studerade ryska i militärtjänsten vid S1 i Uppsala som jag kom i kontakt med ryska poeter som Jevtusjenko. En av hans mest kända dikter var ”Babij Jar”. Den dikten har en berömd första rad:
Vid Babij Jar finns inga minnesmärken.
Jevtusjenko syftade här på det faktum att det överallt i Sovjetunionen fanns minnesmärken över krigshjältarna. Men de 33 000 judar som hade skjutits vid Babij Jar i slutet av september 1941 av soldater ledda av SS-Standartenführer Paul Blobel hade inga minnesmärken alls! Totalt avrättades omkring 100 000 i denna ravin strax utanför Kiev. I början användes inte gas, utan det handlade om exekution med handeldvapen.
Kring 1990 blev de baltiska staterna oberoende igen. Och man knöt an till den korta tiden av nationellt oberoende mellan 1920 och 1940. Detta faktum gav upphov till en dubbelhet som har påpekats av flera författare från min generation som är av baltisk härkomst. Exempelvis skrev Mats Miljand en roman som heter Landstigning och som kort berör det faktum att baltiska frikårer stred tillsammans med nazisterna mot Sovjetunionen. Maarja Talgre skrev en bok om sin pappa: Leo, ett estniskt öde: reportageroman, där även detta tema berörs.
Men även här sticker Litauen ut. Förföljelsen av judar under nazismen började i Tyskland på trettiotalet. Men människoutrotningen i dödsläger, ”Förintelsen”, som av nazisterna kallades ”Den slutliga lösningen på judefrågan” iscensattes inte förrän efter Wannseekonferensen 1942. Det var då människoslakterierna (Sobi Bor, Auschwitz, Treblinka med flera) byggdes och togs i bruk. Tusentals människor mördades där varje dag och en avancerad logistik höll det hela i gång.
I Litauen började däremot mördandet redan strax efter att det tyska anfallet på Sovjetunionen inletts. Redan i juni 1941. Litauiska frikårer tog makten i städer som Kaunas och satte omedelbart igång att mörda den judiska befolkningen: Män, kvinnor, åldringar och barn. Mordmetoden var huvudsakligen exekution med eldvapen. Men en hel del av barnen blev ihjältrampade eller fick bara skallarna krossade mot träd!
Detta blev ett mycket stort problem när Sovjetunionen kollapsade kring 1990 och Litauen återuppstod som nation. De som nu började hyllas som frihetshjältar var i många fall också massmördare och krigsförbrytare. Man beräknar nu att ungefär 20 000 litauer direkt deltog i själva mördandet. Redan i början av 1942 deklarerade tyskarna stolt att nu var Litauen ”Judefritt”. Man hade dödat nästa 200 000 människor!
Det var bara cirka 3800 av den judiska befolkningen som överlevde!
Och det allra värsta är kanske att befolkningen såg det hela med gillande. Judarnas egendom delades: guld och sådant gick ofta till tyska militären och SS. Andra värdefulla saker till de som utförde morden och sedan auktionerades ut såsom grytor och kastruller, sjalar och kostymer, madrasser och sängar och så vidare. Kommerser av detta slag pågick i gathörnen och de som skodde sig på de arma mördades öde var ofta grannarna!
En svensk journalist från det då nazistiskt influerade Aftonbladet Fritz L Lönnegren var där som reporter och insåg vad som hände. Men han var nazistsympatisör och skrev följande om det som hänt:
”Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Man vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. […] Greppet var radikalt. Som man såg det utifrån verkade det hårt till ytterlighet, men kanske var det ändå barmhärtigare att genom ett raskt och beslutsamt avgörande klara frågan än att låta folkblandningen fortgå.”
Det har tagit lång tid innan detta förfärliga kommit upp till ytan. Men nu har den litauiska författaren Rüta Vanagaité och den judiske nazistjägaren Efraim Zuroff skrivit en bok om detta illdåd.
Bokens omslag visar hur judar förs iväg för avrättning i Kaunas i juni 1941.
Befolkningen runtomkring bara tittar på. Likadana fotografier finns i Tyskland, där jag i Berlin för några år sedan på museet ”Topographie des Terrors” såg ett trettiotal fotografier på hur judarna fördes genom Lörrach. Folk stod på gatan och såg på. De flesta fönster var öppna och människor lutade sig ut för att se det hela. Och så fanns även bilder på hur grannarna formligen slogs om att få köpa de billiga kläderna och kastrullerna och porslinsserviserna som auktionerades ut i gathörnen. Ägarna hade ju förts bort för att förintas.
Slutsatsen var att det inte var sant att tyskarna ”inte visste”. De flesta visste och många hade en liten skitig hand i det hela. En alltför billig kastrull. Fyndpris på ett klädesplagg. Att ägaren förts bort för att mördas bortsåg man från.
Förordet till denna bok om massmorden i Litauen är skrivet av nobelpristagaren Svetlana Aleksievitj, och det är synnerligen läsvärt.
Intressant är att Rüta Vanagaité har äldre släktingar som var mördare, medan Efraim Zuroff har ett stort antal släktingar som blev mördade.
Det dröjde länge innan en bok av detta slag kunde utkomma i Litauen. Det är en viktig bok eftersom glömska om brott av detta slag bara leder till elände.
Sverige har också ett antal gräsligheter som begåtts under historien. Till exempel de cirka 15 000 gamlingar, kvinnor och barn som dog då Altona brändes av svenska armén under Karl XII:s krig. Denna händelse finns utmärkt beskriven av Voltaire i den bok han skrev om denne kung. Jag fick aldrig läsa om detta i skolan. Först när jag läste Voltaire blev jag medveten om det. När man ser Sverigedemokrater hylla ”hjältekonungen” så måste man komma ihåg vad dessa ”hjältedåd” gick ut på. Nämligen folkmord.
Boken Vårt Folk är en av de viktigaste som utkommit i Sverige under det senaste året. Den är utmärkt översatt av Stefan Lindgren från den ryska översättningen av originaltexten. Det är värt att nämna att Lindgren inte ändrat beteckningen Förintelsen (med F och inte f). Detta är utmärkt. Denna beteckning är numera den accepterade beteckningen av morden på judarna i Europa. Det finns förstås en rad andra folkmord. ”Katastrofen” som drev ut palestinierna från hemmen i nuvarande Israel. Det finns många sådana händelser som måste bli ihågkomna. De konstiga skriverierna om att stort F i ordet Förintelsen skulle vara att stödja imperialismen, som vi sett under senaste tiden i vissa kretsar kring FiB/K, är löjliga.
Boken anbefalles till läsning!