Om Jack London och Skriet från vildmarken

Om Jack Londons Skriet från vildmarken

1. Världens bästa hundroman

Håkan Ågren

 

Håkan Ågren

Håkan Ågren, journalist, nu pensionerad. Vid sidan av 9 till 5 jobb, omfattande frilansverksamhet: artiklar och reportage främst om författare, författarskap och kulturfrågor samt noveller, dikter och kåserier. Två förstapris i novell- och skrivtävlingar, på 70-talet med novellen Tranorna flyger mot norr i tidningen Land och på 90-talet med Att leva sitt puzzel i en tävling anordnad av bland andra Stockholms Stadsmuseum. Publicerade 2020 Pulshöjare och stulna harrar, en bok om fiske, främst flugfiske och med ett urval artiklar från tidskriften Flugfiske i Norden. Utgiven av förlaget K&R AB. Håkan Ågren var medlem och tillhörde redaktionen i tidigare Tidskriften Förr och Nu, som utgavs mellan 1974 och 1996 (se ARKIV). 

 

1903 befann sig en ung journalist, Ernst Berg, från Västmanlands Läns Tidning och Västerås, i San Francisco. Det råkade vara samtidigt som Jack London fick sitt stora genombrott med romanen, The Call of the Wild, (Skriet från vildmarken). Dagen efter vaknade författaren berömd. Staden San Francisco tog sig en ledig dag, folk trängdes på gatorna, kastade hattarna i luften, sköt med revolvrar mot skyn och skrek: JACK LONDON, JACK LONDON!

 

Bild 1. The Call of the Wild. Jack London 1903. Första utgåvan på Macmillan förlag. Omslag Charles Edward Hooper (Foto Public domain).

 

Det berättar Ture Blom i sina memoarer, Vägen till boken, från ett föredrag som Berg höll i godtemplarlokalens stora sal i Skultuna. Sverige drabbades av Jack London-feber och Ture Blom tvingades vänta i ett halvår på att få låna Martin Eden från logens bibliotek. Han var inte ensam om sitt intresse. Sonen i en annan arbetarfamilj – Sveriges blivande finansminister – Gunnar Sträng, skaffade sig samtliga verk av den nordamerikanske författaren. Att han alls hade den möjligheten berodde på att fadern arbetade på sopstationen i Lövsta och där hamnade en hel del kasserade trycksaker, bland annat böcker som rensats ut på grund av tryckfel, så där kunde Gunnar Sträng göra sina fynd. På så sätt kom han också över det mesta av sin favoritförfattare August Strindberg. Det uppger Anders L Johansson i sin bok Gunnar Sträng landsvägsagitatorn.

Jack London skrev berättelsen på trettio dagar med en blyertspenna. Den handlar om hunden Buck, en blandras mellan St. Bernhard hund och skotsk vallhund som lever ett behagligt liv hos en domare och dennes familj på en ranch i Sankta Clara, Kalifornien, men stjäls och förs bort till ett slavliknande och förnedrande liv, fyllt av misshandel och förtryck, i guldruschens Klondike innan han till slut bryter sig loss och slår sig fri.

 

Bild 2. The Call of the wild. Jack London. 1903. Helsidesillustration av friluftsmålaren Philip R. Goodwin (1881-1935). (Foto Public domain)

Det fanns ett dåligt samvete i bakgrunden. Jack London hade tidigare skrivit en historia där han beskrev en hund som ett riktigt odjur (”a vicious beast”), nu ville han åstadkomma en motbild. Som modell hade han en stor hund vid namn Jack (!), som tillhörde en av hans guldgrävarkompanjoner i Klondike. Det finns fantastiskt nog ett foto på hunden i Russ Kingmans A Pictorial life of Jack London (s. 117). [Bild 7]

 

Bild 3. The Call of the Wild. Jack London. 1903. Hunden Buck med sin vän och siste ägare John Thornton. Helsidesillustration av Philip R. Goodwin. (Foto Public domain)

Jack London hade tänkt sig en berättelse på 4 000 ord men den gick sin egen väg och var till slut    uppe i 42 000 ord. Den 26 januari 1903 skickade han sitt verk till tidningen Saturday Evening Post.  Där ville man publicera om London bara ville skära ner med 5 000 ord. Det gick han med på. I slutet av mars samma år köpte hans förläggare rättigheterna till boken för 2 000 dollar mot ett löfte att ge den extra marknadsföring.

 

Bild 4. Jack London utrustad för guldletning i Klondyke 1897. (Foto Jack London museum, Dawson city)
Bild 5. The Call of the Wild. Jack London. Saturday Evening Post 20 juni 1903. Berättelsen om hunden Buck gick som följetong under sommaren före bokutgivningen. (Foto Public domain)

 

Några år senare menade Carl Sandburg att ”Skriet från vildmarken är den bästa hundroman som någonsin skrivits” och att den samtidigt var ”……a study of one of the most curious and profound motives that play hide-and-seek in the human soul.” (Russ Kingman a.a)

Andra, som Andrew Flink, ansåg att det i berättelsen om Buck, eller Jack, fanns tydliga rottrådar till författarens egna erfarenheter.

Bild 6. Jack London 9 år gammal med sin hund Rollo 1885. Oakland, Kalifornien. (Foto Public domain)

 

I sin skildring av hunden Jack kunde författaren Jack lätt hitta bränsle från övergrepp som han själv utsatts för. Som arbetslös och utfattig hade han gått mot en park i New York City med en bok under armen när en polis utan anledning slog ner honom med en batong. Två dagar senare tog han sig i en godsvagn till Niagarafallen. En morgon när han var på väg till fallen – som han var helt fascinerad av – angreps han av en polis som ville veta vilket hotell Jack bodde på. När han inte kunde uppge något blev han häktad som landstrykare, dömd till trettio dagars straffarbete och placerad i stadshäktet.  Där såg han ”… fångar som kastade av sig all anständighet, som var galna, sådana som piskades, som slogs till döds, han såg obeskrivliga fasor i en tortyrkammare full av hjälplösa offer”. (Irving Stone, ”Sjöman till häst”).

 

Bild 7. Hunden Jack (tv) med bröderna Marshall och Louis Bond och Jack London (th) vid hans guldgrävarkoja. Foto 1897 publicerat 1898. Fotokopia signerad Jack London. På en annan kopia har han skrivit ”This is Buck and Jack London”. Kojan bevarades men delades upp. Den ena delen l finns i Jack London museum i Dawson city, Alaska, och den andra delen byggdes upp i Oakland, Kalifornien. (Se Kingsmann s. 117) (Foto Public domain)

 

Bild 8. The Call of the Wild 1935. Clark Gable som John Thornton och hunden i huvudrollen Buck. Foto ur ljudfilmen 1935 (Foto Public domain)

 

Bild 9. Skriet från vildmarken. Affisch till ljudfilmen 1935. Svensk premiär 25 november. (Foto Public domain)

 

Det var kanske inte så konstigt att ”Skriet” var en berättelse som ”skrev sig själv”, och att Jack London fortsatte att vara en svuren fiende till det kapitalistiska samhällssystemet.  Hans socialism var dock av ett särskilt slag.  Irving Stone skriver om Londons ”vikingakomplex”, hans ”dyrkan av den anglosaxiska rasen” och han citerar från ett brev som Jack London skrev till Cloudesley Johns: ”Socialismen är inte ett idealistiskt system, avsett för att alla människor skall bli lyckliga, den är avsedd för att dessa överlägsna raser skall bli starkare, så att de skall kunna erövra och styra hela jorden, tills de lägre, svagare raserna dött ut”.

Å andra sidan är det nog knappast någon annan ”vikingadyrkare” som lyckats med ett så banbrytande socialreportage som Avgrundens folk från Londons East End (1905) och i romanen Järnhälen varna så effektfullt för hotet mot demokratin som Jack London.

Jack London beklagade sig otroligt nog – med tanke på hans enorma produktivitet och där det skrivna var av skiftande kvalitet – över att han hade svårt med idéerna, startskottet till berättelserna. När han väl kom igång var det däremot inga problem.

Det här var en tid när författarna, i alla fall i USA, ofta köpte idéer och uppslag av varandra. Jack London betalade till exempel själv sjuttio dollar för femton uppslag, eller ideér, av Sinclair Lewis. Flera av dem använde han sedan i sitt eget författarskap.

Londons exempellösa framgång med Skriet från vildmarken följdes snart av anklagelser om plagiat. Egerton R Young ansåg att London i Skriet hade använt allt för mycket av innehållet i hans egen bok My Dogs in the Northland. London förnekade inte att han hade använt Youngs bok som en av sina källor, men påpekade att han skickat ett skriftligt tack! (Russ Kingman a.a)

Jack London hade till en början främst lanserats för en borgerlig läsekrets, men i vårt land kom han med tiden inte oväntat att framför allt hitta läsare i de bredare folklagren och i folkrörelsebiblioteken. Det kan man läsa om i Mats Rehns Jack London i Sverige.  Vad var det då som främst slog an? Realismen kanske, för med Skriet utmanade författaren faktiskt en romantisk ton som då var dominerande. I jämförelse med den bjöd Skriet på kallt stål.

Bild 10. Skriet från vildmarken. Charlton Heston som John Thornton. Svensk Filmaffisch 1972. (Foto Public domain)

 

Av sina läsare, vänner och kamrater var London nästan dränkt i välvilja. Han beskrevs som hjälpsam, charmig, uppriktig, begåvad, beläst, solidarisk och modig – på gränsen till dumdristig – men i likhet med oss andra dödliga kunde han uppenbarligen ha ett ”svart hål”.

Hans yngsta dotter Becky har berättat om en händelse i samband med ett våldsamt skilsmässogräl mellan Jack och hans första hustru Bessie. Jack frågade Becky som då, enligt vad hon själv trodde var sex eller sju år gammal, om hon skulle lita på honom ifall han kastade henne genom en fönsterruta, som var stängd. Det sa hans dotter att hon skulle. Hon lade sin hand i hans och han tog upp henne från golvet och svingade henne mot rutan. ”Han var så arg, jag är övertygad om att han inte visste vad han gjorde”. Ena foten gick igenom. Becky fick ett sår som Jack undersökte och uppfattade som lindrigt. Han körde henne till ett sjukhus och fick såret bandagerat.

”Han fick aldrig veta att det fanns en glasbit i såret som orsakade mig mycket smärta och besvär. Vi berättade det aldrig för honom”, skrev Becky. [Citerat från Kingman, a.a. förf. övers.]

Titeln? Enligt Wikipedia har det också getts ut en upplaga på svenska döpt till När vildmarken kallar, vilket kanske inte kan kritiseras, men ”Skriet” är väl ändå vassare?

Bild 11. The Call of the Wild. Harrison Ford som John Thornton. Svensk Filmaffisch premiär 21 februari 2020. (Foto Public domain)

 

Vilken berättelse!  Så gåtfullt enkel och magnetisk. Inte ett onödigt ord. Och nu har den filmats igen, med, får man hoppas, en hund i den viktigaste rollen. (Harrison Ford är också med). Vi är miljoner som har läst Skriet från vildmarken och sedan inte kunnat låta bli att gå ut med Jack igen, men det är en stor hund som fått utstå en omänsklig behandling så kopplet kan vi nog glömma.

 

 

Bild 12. Skriet från vildmarken. Jack London. Svensk översättning Tom Wilson. Svensk utgåva 1916. (Foto Public domain)

 

2. Utdrag ur Jack Londons Skriet från vildmarken

”Buck läste inte tidningar, annars skulle han ha känt till de olyckor som höll på att torna upp sig, inte bara för honom själv utan för varenda kraftig hund med tjock och varm päls i tidvattensbältet från Puget Sound till San Diego. Män som trevade sig fram i det arktiska mörkret hade funnit en gul metall och ångbåtsrederier och transportföretag basunerade ut fynden och lockade människor i tusental att strömma mot norr. Dessa män behövde hundar, kraftiga hundar som hade starka muskler att arbeta med och tjocka pälsar som kunde skydda dem mot kölden”

En natt for han hastigt upp ur sömnen med ivrig blick, skälvande och vädrande näsborrar och med nackhår som reste sig och sjönk i böljande vågor om och om igen. Från skogen kom skriet klart och tydligt som aldrig förr – eller en ton av det, för skriet omfattade många toner – ett utdraget tjut, som liknade men ändå var olikt alla draghundarnas läten. Och han kände igen det på det gamla vanliga sättet, som ett ljud han hade hört förut. Han rusade genom det sovande lägret och störtade genom skogen, snabbt och tyst. När han närmade sig tjutet började han röra sig långsammare och försiktigare, tills han kom till en öppen plats mellan träden. Där såg han en lång, mager skogsvarg, som satt på bakbenen med nosen mot himlen.”

 (Ur Klassikerförlagets utgåva från 1988. Översättning av Kerstin och Olle Backman)

Bild 13. Skriet från vildmarken. Jack London. Litteraturfrämjandet 1973. Omslag Eric Palmquist. (Foto Public domain)

 

3. Några svenska röster

Jack London har haft en stark påverkan på en rad svenska arbetare och författare. I boken Allt var rött skriver Ture Nerman: ”Av skönlitteratur läste man främst Jack London, den förste arbetardiktaren man i regel kom i beröring med…”

Gustaf Adolf Nilsson: ”Det gick i detta århundrades första decennium en till sin art ganska lite studerad farsot genom vårt land/…./drabbade företrädesvis män i yngre årgångar och kallades Jack London-feber”

Författaren Sture Källberg berättar i en intervju i Aftonbladet den 9 december 1973 om hur han i sin ungdom köpte Jack London ”… i 22 band när jag var 13 år för pengar jag tjänat på slaktade kaniner och han har haft en grundläggande betydelse för min utveckling, skulle jag vilja säga. Han ställer frågor som kan väcka folk, som inte är inlindande i ludd och obegripligheter ”

I Ensamma lyktor skriver Erik Asklund om sin ungdoms läsupplevelser av Jack London: ”Då var man sjutton år och började vakna till medvetande om den sociala verklighet som omgav en. Man greps av samma indignation som Jack London, gick och synade kåkidyllerna på Söder och sökte finna någon slags motsvarighet till East End hos Gamla stans gränder. Det misslyckades skändligen.”

I Arvid Rundbergs En svensk arbetares memoarer berättar Gustav Ericson: ”På den tiden hade jag börjat läsa på allvar, Jack London, Victor Hugo, Strindberg, Upton Sinclair. Det gav mig en knuff i en nån slags riktning. Inte uttalat på något sätt. Men en slags knuff. Allt var inte så självklart längre i Hopplössverige, Skitsverige. Man kunde ifrågasätta ett och annat. Jag visste att vår livsföring var helt oriktig. Vi levde som djur. Läsandet lärde mig att det var fel. Men det gavs inga alternativ. Jo, man kunde förstås bryta sig ut genom att vara bäst i allting. Slå sig fram. Bli en slags Jack London.”

Ur Jag möter en diktare av Moa Martinson: ”Mest hade jag fäst mig vid hans bok ´Före Adam´. Det var något så absolut nytt för min vetenskapligt otränade inställning. När huvudpersonen i boken visste hur blåbär smakade första gången han fick se dem utan att ha smakat dem var jag helt med på noterna.”

1931 gjorde Fredrik Hjelmquist en undersökning av utlåningen av utländsk skönlitteratur vid Stockholms stadsbibliotek. Bland översättningslitteraturen intar Jack London främsta platsen.

(Källa: Mats Rehn Jack London i Sverige. 1974)

 

Bild 14. Skriet från vildmarken. Jack London. Svensk Ljudbok 2016. Uppläsning Torsten Wahlund. Omslag av den norrländske illustratören Ola Nyberg (1933-2017. Illustrationen finns även på omslaget till Klassikerförlagets utgåva 1988. (Foto Public domain)

 

Litteratur

Blom, Ture. (1976) Vägen till boken. En bokförmedlares minnen. Ordfront. Stockholm.

Johansson, Anders L. (1992) Gunnar Sträng. Landsvägsagitatorn. Tiden Stockholm

Kingman, Russ. (1979) A Pictorial Life of Jack London. Crown Publishers, Inc. New York

Rehn, Mats. (1974) Jack London i Sverige. Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsala

Stone, Irving. (1939) Sjöman till häst. Wahlström & Widstrand. Stockholm

Bildurval och bildredaktion

Urval av redaktion av bilder, illustrationer och foton, samt bildtexter till Håkan Ågrens artikel har gjorts av Anne Lidén.

 

Bild 15. The Call of the wild. Jack London. Första utgåvan 1903. Titelsidan presenterar de två huvudillustratörerna, frilufts- och vildmarkskonstnärerna, Philip R. Goodwin (1881-1935) och Charles Livingston Bull (1874-1932). Macmillan förlag. New York.

 

4. Om författaren Jack London

Anne Lidén

Den amerikanska författaren, journalisten, socialisten och aktivisten John Griffith Chaney föddes 12 januari 1876 i San Francisco, Kalifornien, den delstat där han tillbringade största delen av sitt liv mellan alla sina reportage- och äventyrsresor. I hans första äktenskap med Elisabeth Madern 1900-1904 fick han två döttrar, Joan och Bessie. Han dog 22 november 1916 i sin stuga på farmen Beauty Ranch, belägen vid Sonoma Bergen nära Glen Ellen. Denna farm hade han köpt 1905 samma år som han gifte sig med sin andra hustru Charmian Kittredge-London (1871-1955). Här finns deras gemensamma grav. Han lät bygga stenhuset The Wolf House som brann 1912 och nu står som ruin. Platsen är idag en nationalpark, Jack London State Historic Park, som är inriktad på friluftsliv. Dess webbsida erbjuder ett omfattande studiematerial om Jack London, hans liv och verk. Idag ingår exempelvis The Call of the Wild i standardlitteraturen för amerikanska skolelever.

Bild 16. Författaren Jack London (1876-1916). Porträttfoto 1910 (Foto Public domain)

Född utom äktenskapet fick John Chaney efternamnet London efter sin styvfar, men lämnades till fosterföräldrar i staden Oakland. Här grundlades hans stora läsintresse och han skrev i skoltidningen. I sin ungdom prövade han på många tillfällighetsarbeten som bland annat tidningspojke, ostronfiskare, sjöman, säljägare, hamnarbetare och fabriksarbetare men prövade även luffarlivet, där han fick höra mängder av historier. Hans intresse inriktades förutom på fotografering på segling, ridning, resor, naturvandring och äventyr. Han läste Darwin, Nietsche och Marx och blev en romantisk socialist, naturalist och utopist. 1896 blev han antagen vid Berkeley universitetet och samma år anslöt han sig till arbetarrörelsen, Socialist Labor Party. 1897 seglade han norrut till Alaska och Klondyke för att leta guld. Det hårda kalla klimatet, de svåra fysiska upplevelserna av strapatser, undernäring och alkohol tärde på hans hälsa, men dessa erfarenheter blev ett rikt litterärt stoff han sedan kunde använda i sitt författarskap vid återkomsten till Kalifornien. 1904 reste han som krigskorrespondent under Rysk- Japanska kriget och tio år senare var han korrespondent i Mexico. Han levde ett självförbrännande hektiskt liv och på sina Söderhavsfärder med sin yacht Snark ådrog han sig även tropiska sjukdomar.

 

Bild 17. Jack London vid skrivbordet i trädgården i stugan på sin nyinköpta farm Beauty Ranch 1905. Detta år gifte han sig med författaren Charmian Kittredge (1871-1955). Han lät bygga stenhuset The Wolf House, som 1912 drabbades av en svår brand och nu står som ruin. Här finns deras grav. (Foto Public domain)

 

Som författare, journalist och aktivist använde han författarnamnet ”Jack London”. Hans väldiga litterära produktion omfattar förutom mängder av tidningsartiklar och noveller, över 40 romaner och även dikter och pjäser. Vid 25 års ålder hade han publicerat tidningsartiklar och noveller, som The Son of the Wolf 1901. Hans första roman The Cruise of the Dazzler utkom 1902. Därefter följde hans stora genombrott 1903 med The Call of the Wild på Macmillan förlaget. Under de kommande åren publicerades verk som blivit klassiker: The People of the Abyss 1903, The Sea-Wolf 1904, War of the Classes 1905, White Fang 1906, Iron Heel 1908 och Martin Eden 1909. De miljöer han skildrar är främst vildmarken och havet, de hårda strapatserna, naturens och djurens utmaningar, där fysisk styrka, maskulinitet och individualism framhävs i en stark känsloladdning. I sina samhällskritiska reportage tog han ställning för arbetarnas rättigheter, demokrati och folkbildning, och han förde fram ekologiska ideal och stred för djurens rättigheter. Men han formulerade också rashygieniska teorier om den vita rasens överhöghet. Frågan om ras behandlas inom Jack London-forskningen, liksom frågor om klass, genus och kolonialism (Labor 2013; Williams 2017). På senare år har Charmian Kettridge-Londons roll fått stor uppmärksamhet, inte bara som en stark, djärv och nydanande färdkamrat utan även som inspirerande modell för Jack Londons gestaltning av de modiga och äventyrliga kvinnogestalter som träder fram i hans verk (Duneer 2014; Hodson 2017). Inför 100-årsminnet av Jack Londons död 2016 utkom Ben Goldsteins dokumentär om hans liv, byggd på hans egna fotografier.

Den svenske författaren Artur Lundkvist (1906-1991) tecknade 1975 ett mycket motstridigt porträtt av Jack London som en ”ohämmad storskrivare” i boken Våra Författare 2 (s. 197): ”Han var socialist och rasist, utopist och primitivist, naturalist och romantiker, solidarisk proletär och självförhärligad övermänniska, en arbetarförfattare som ägnade sig åt miljonärsfasoner”. Det Lundkvist betonar som det bästa hos Jack London är hans känsla för naturen och det elementära och valde därför att presentera ett utdrag ur hans mästerverk, Skriet från vildmarken, ett avsnitt om striden mellan Buck och den vita ledarhunden Spitz.

Av alla Jack Londons verk är det berättelsen om hunden Buck som fått störst global spridning och den hör till världslitteraturens klassiker i mängder översättningar på olika språk. Som framgår av bildmaterialet till Håkan Ågrens artikel har den blivit utgiven i illustrerade utgåvor och ljudböcker, gestaltats i ett flertal storfilmer, i tecknade serier och filmer samt TV-produktioner. På så sätt har denna berättelse blivit tillgänglig för en bredare allmänhet och den tilltalar alla åldrar.

Referenser

Goldstein, Ben (2014). Jack London: American Original. Dokumentärfilm.

Duneer, Anita (2013). “Jack London´s Seafaring Women: Desire, Risk and Sawagery”. Studies in American Naturalism Vol 8. 2013. Univ. of Nebraska Press.

FIB:s Jack London serie 1-9. (1959-60).

Hodson, S. Sara (2017). “Charmian London: New Woman, mate-Women. A Bibliographical Essay”. Womens´s Studies Vol 48- 2017 (s. 407-12). Huntington Library, San Marino, CA.

Labor, Earle (2013). Jack London: An American Life. (Centenary College Louisiana). Farrar, Status & Giroux. New York.

London, Jack (1917-1922). Samlade skrifter 1-32.

Lundkvist, Artur (1975). “Jack London- äventyrare och storskrivare” i Våra Författare 2 (Red. Lars Åke Augustsson) Kulturfront förlag. Stockholm.

Stasz, Clarice (2002/2013). Jack London´s Women. Amherst  MA. Univ. of Mass. Press.

Williams, Jay (2017). The Oxford Handbook of Jack London. Oxford University Press. Oxford.

 

Länkar

Jack London, The Call of the Wild  (https://www.gutenberg.org/files/215/215-h/215-h.htm)

Jack London – Biografi och verkförteckning (Se Wikipedia Engelsk, Svensk)

Jack London State Historic Park.

Skriet från vildmarken. Svensk översättning Mathilda Drangel 1917. Bohlin & Co. Förlag 1918. (http://runeberg.org/vildmarken)

The Call of the Wild (https://americanliterature.com/author/jack-london/book/the-call-of-the-wild/summary)

Studieguide till The Call of the Wild (https://americanliterature.com/the-call-of-the-wild-study-guide)

The Call of the Wild: (Wikipedia, Engelsk)