Ledare XXIII
1
Om kanon
Per-Olov Käll
Av och till kommer diskussionen om värdet av en (nationell) kulturell kanon upp. Nyligen skrev Lena Andersson en intressant ledare i SvD i ämnet, ”Tio icke-kanoniska tankar” (2022.11.12, sid 02). Även om jag inte kommer till samma slutsats som Andersson, finner jag det angeläget att återge några av hennes synpunkter.
Hennes första punkt låter obestridligen riktig:
”1. Kanon finns alltid, även när kulturdepartementet inte låter Skolverket utfärda en sådan.”
Det som bör tilläggas är att en kanon alltid är nationell. En internationell – så att säga ”global” kanon – är meningslös, eftersom vi omöjligen skulle kunna enas om en sådan. Det beror på att all kultur har nationella rötter: produceras av människor som är uppväxta i och framlever sina liv i specifika nationella och sociala miljöer. Därtill är vi alla som bekant barn av vår egen tid. Detta är oundvikligt, men utesluter inte att verk från en annan kulturkrets och tid kan inkorporeras i en svensk kanon. Ett exempel skulle kunna vara Shakespeares Hamlet, ett verk vars litterära kvaliteter är odiskutabla och som därtill nog aldrig inneburit några svårigheter för en icke-anglosachsisk publik att ta till sig (i översättning). Jag återkommer strax till denna fråga.
Anderssons andra punkt är mindre självklar:
”2. Kanon är spontant framvuxen och bygger på värderingar av bättre och sämre, viktigare och oviktigare. För att värdera behöver man känna syfte och mening. Dessa kan för litteraturen aldrig helt klarläggas. Obestridliga värdeskalor finns, men också en ogripbar faktor som gör att somligt lyfter och bär. Även de som ägnar sig åt litteratur har svårt att se vad den är, ännu svårare att förklara den. Den amerikanska litteraturkritikern Harold Bloom kallade den ’sällsamhet, en verksam originalitet’. [1]”
Egentligen känner jag mig fullt överens endast med den inledande meningen i detta stycke: att en kanon växer fram ”spontant” och bygger på (nationella) ”värderingar av bättre och sämre”. Den följande meningen att man för att kunna värdera ett verk måste känna dess syfte och mening är ett mer tveksamt påstående. Behöver man till exempel verkligen veta vilket ”syfte” Strindberg hade när han skrev Hemsöborna för att rätt värdera detta verks plats i vår svenska litteratur? Även om Strindberg i brev till förläggaren Bonnier redogjort för syftet med verket, behöver man som läsare inte känna till detta för att till fullo uppskatta verket. Dessutom kan vi heller aldrig säkert veta huruvida de motiv Strindberg redovisar varit bestämmande för hans arbete. Han kan ju även ha haft andra motiv, som han av olika skäl inte velat berätta om.
Men om romanen Hemsöborna vittnar om en litterär originalitet som utan vidare försvarar verkets plats i en svensk kanon, är det inte givet att romanen skulle försvara en motsvarande plats i, låt oss säga, en dansk eller tysk kanon. Går denna roman över huvud taget att översätta utan att dess främsta konstnärliga förtjänst – det svenska språket – går förlorad?
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt. De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle hissa focken, som inte fanns.
Notera att Strindberg avsiktligt stavar fel på ”abeteket” för att fånga in det folkliga talspråket!
Om denna berömda inledning kan två saker sägas. Romanen utgavs för etthundratrettiofem år sedan och ändå torde varje svensk som vistats tillräckligt mycket i skärgården (till exempel i Roslagen) omedelbart känna igen sig i den strindbergska miljön och språket. I inte så liten utsträckning beror detta på att det faktiskt är genom Strindbergs författarskap – och Anders Zorns målningar – vi har lärt oss att se på skärgården som en plats av ljus och sund livsglädje. I de skärgårdsskildringar som föregick Hemsöborna var livet ofta tungt och fattigt. Denna dystra bild ändrades när grosshandlarna i Stockholm i mitten på 1800-talet började skaffa sig sommarnöjen i skärgården och lät uppföra vackra villor inspirerade av schweizerstilen.
Det andra är att – som påpekats – Hemsöborna torde vara svår att översätta till ett annat språk utan att romanens ”svenskhet” går förlorad. Denna svenskhet visar sig som sagt både i det strindbergska språket och den omsorgsfullt tecknade miljön, som för en utländsk publik nog lätt framstår som exotisk.
Låt oss illustrera detta med ett annat exempel ur den svenska kanon, Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Också den romanens inledning är välkänd, nästan lika känd som den i Hemsöborna:
Äntligen stod prästen i predikstolen.
Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut.
Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare.
Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.
Folket i kyrkan kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan. Det var mera vant vid att han kom raglande ut från krogen i sällskap med glada kamrater, sådana som Beerencreutz, översten med de tjocka, vita mustascherna, och den starke kapten Kristian Bergh.
Selma Lagerlöfs prosa kan sägas vara mer kontinental än Strindbergs. Hon torde därför vara lättare att översätta. Men båda romanerna blev översatta till bland annat engelska, tyska och franska (The People of Hemsö, Die Leute auf Hemsö, Les Gens de Hemsö respektive The Story of Gösta Berling, Gösta Berling, La Saga de Gösta Berling). Men trots svårigheterna med Hemsöborna tycker jag att översättaren Peter Graves [2] lyckats anmärkningsvärt väl med det strindbergska språkets speciella rytm:
He came like a snowstorm one April evening and had an earthware jug hanging on a strap round his neck. Clara and Lotten had gone in the herring boat to pick him up but it was ages before they got back to the boat. They had to go to the store for a barrel of tar and to the chemist’s for grey salve for the pig and to the post to buy a stamp and then down to Pia Lövström’s at Kroken to borrow a cockerel in return for a couple of pounds of twine for making nets and finally they had ended up in the inn, where Carlsson treated them to coffee and cakes. At last they were back at the boat and now Carlsson wanted to take the helm, which he could not, never having seen a square-rigger before, but he yelled at them anyway to hoist the foresail – which the boat did not have. (Peter Graves, 2012)
Lena Andersson tar som utgångspunkt för sin diskussion Harold Blooms Den västerländska kanon (1994). Det är egentligen synd, ty någon sådan hela västerlandet omfattande kanon kan som påpekats inte existera, eftersom varje land med nödvändighet måste utarbeta sin egen kanon. En ”västerländsk kanon” – eller EU-kanon – blir i praktiken en apologi för den anglo-sachsiska, franska och (den mer kortlivade) tyska hegemonin. Att Bloom, rotad i en anglo-sachsisk miljö, satte Shakespeare högst må vara honom förlåtet. Men när Andersson tillägger att Shakespeare ”står alltid överst på prispallen” och att ”Proust delar silvret med Joyce, på tredje plats kommer Beckett och Kafka”, blir man en smula konfunderad. Man förminskar inte Proust genom att hävda att han bland Frankrikes stora författare inte självklart kan sättas före Balzac, som ju på romanens område presterade något liknande som Shakespeare gjorde på dramats. Det är inte heller givet att Proust måste sättas före Zola, Diderot, Voltaire, Rousseau eller Molière, vilkas avtryck i litteraturhistorien är lika betydande. Men om Andersson med sin formulering egentligen vill understryka att litterära prestationer inte kan jämställas med idrottsliga (vilket hon antyder med sin formulering att Bloom ”inte tillräckligt betona[r] litteraturens väsensskillnad från idrotten”), är det bara att instämma.
Men låt oss lämna den trista diskussion om vilka som är (eller inte är) medaljörer i den litterära rankinglistan. Frågan om hur en kanon ska utformas är inte huvudsakligen en filosofisk fråga utan snarare en praktisk. Med andra ord en fråga om pedagogik.
Jag utgår i det följande från min egen erfarenhet. Jag är uppväxt i ett hem inom den lägre medelklassen i en av Stockholms södra förorter. Mina föräldrar var ingalunda obildade, men de hade inte tagit studenten och saknade vad man brukar kalla klassisk skolning. Jag kan inte påminna mig att vi någonsin talade om Illiaden och Odyssén i mitt föräldrahem, (även om verket som sådant knappast var okänt). Den klassiska diktningen – liksom Carl Michael Bellman – stötte jag på allvar på först i gymnasiet i början på 60-talet. Enskede Högre Allmänna Läroverk vid Gullmarsplan hade en kompetent lärarstab. En del av lärarna hade doktorerat i sitt ämne och de och deras kollegor förmådde öppna dörrar in till kunskapens värld. Värdet av den sortens lärare, de som älskar sitt ämne och för vilka undervisningen är en passion, kan inte överskattas.
Mitt barndomshem var dock på intet sätt renons på böcker. Min far hade till exempel ett ordentligt urval av Gustaf Frödings skrifter, snyggt inbundna i skinnband och med min fars egendesignade exlibris på omslagets insida. Där fanns också en rad svenska klassiker utgivna på Vårt Hems Förlag såsom Per Hallströms En skälmroman, Ernst Ahlgrens (Viktoria Benediktsson) Folkliv, Sven Lidmans Köpmän och krigare, August Strindbergs Från Fjärdingen och Svartbäcken och andra berättelser, Elin Wägners Norrtullsligan med flera. Man kan med Jan Myrdals formulering säga att vi tillhörde ”det läsande svenska folket”. Till de böcker som inte lästes i mitt icke-religiösa barndomshem hörde Bibeln.
Ja, ingen tar sig fram utan stöd och uppmuntran. Själv fick jag mycket av denna uppmuntran och intressestimulans i gymnasiet. Av särskild betydelse blev den antologi som användes i ämnet svenska språket och litteraturen, Dikt och Tanke I-III, (CWK Gleerups förlag, Lund 1960, 2:a upplagan). Det verket hör till de mycket få skolböcker jag brytt mig om att spara. Denna utomordentliga antologi hade sammanställts av litteraturvetarna Bernhard Tarschys [3] och Gunnar Tideström [4] och kan sägas representera den tidens svenska litterära kanon. Jag ska här kortfattat återge innehållet och förklara varför detta verk, enligt min mening, var så viktigt i svensk utbildning. Hur dagens läroböcker i motsvarande ämne ser ut har jag ingen aning om, men min avsikt här är inte att jämföra läroböcker utan att diskutera vad en svensk litterär kanon kan tänkas innehålla.
I förordet klargör utgivarna sin inställning till uppdraget, en inställning jag finner föredömlig:
”Ordet litteratur har utgivarna fattat i vid mening, och alltså har inte bara diktare utan även filosofer, naturforskare, religiösa tänkare och politiska rådgivare understundom fått komma till tals. Namn och begrepp blir våra på ett helt annat sätt, om vi lär känna dem som annat än namn och begrepp.
Från många håll väntar vi oss den bekymrade eller avvärjande frågan: Hur skall allt detta hinnas med? Vårt svar är enkelt och mycket bestämt: Allt skall inte hinnas med.” (sid 3)
Carl von Linné och Bertrand Russel hör till de naturforskare och filosofer som förekommer i Dikt och Tanke.
Del I börjar, som sig bör, med ett utdrag ur Homeros Iliaden:
Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles
olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner,
och som till Hades en mängd av tappra krigares själar
störtade ned och lät hjältarna själva för hundar och fåglar
ligga på marken till rov — Zeus’ vilja var det som skedde.
Här och var i Homeros (eller vem författaren nu var) böljande hexameter skjuter utgivarna in förklarande stycken, så att vi som inte var hemma i den grekiska mytologin kunde hänga med i texten. I det antika grekiska urvalet, där man bland andra tog med Aischylos, Sophokles, Aristophanes och Platon, ingick även en dikt av den fascinerande lyrikern Sappho (död ca. 570 f.Kr.) i Emil Zilliacus tolkning:
Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall
och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;
tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.
Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
Man kan inte läsa Sappho – som kanske var lesbisk – utan att slås av hur påfallande modernt hennes tonfall, nedskrivet för två och ett halvt årtusende sedan, låter. Hennes dikt skulle lika gärna ha kunnat skrivas av den stora finlandssvenska diktaren i Karelen Edith Södergran (1892-1923). Av den senare finns ett representativt urval dikter i Del III, t.ex. denna:
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.
Urvalet av romerska författare (Catullus, Cicero, Vergilius, Horatius, Ovidius, Petronius Arbiter m.fl.) är representativt, men skulle kanske idag gjorts på ett delvis annorlunda sätt. När Vergilius om De elyseiska fälten säger att
Hit församla sig de, som dött för fäderneslandet,
de som ägnat fromt sitt liv åt gudarnas dyrkan,
skalder som i sin sång ha visat sig värdiga Phoebus,
de som förädlat folkens liv med konst och forskning,
de som med dygd och förtjänst ett ärat minne förvärvat:
alla smyckas de här med en snövit bindel om pannan.
så känns inte orden överdrivet aktuella och levande, (kriget i Ukraina till trots). En nationell kanon är inte statisk. Vad som talar till oss här och nu skiftar från tid till annan. Men Petronius, satirikern som var tjänsteman vid kejsar Neros hov och begick självmord år 66 e.Kr., är alltid rolig att läsa. Inte minst Trimalchios gästabud som utgavs i svensk översättning av Hilding Andersson 1902:
Emellertid serverades en präktig förrätt: ty nu hade alla tagit plats utom Trimalchio själv, som hade första platsen reserverad för sig emot alla regler. Förrätten serverades på en bordsuppsats, där man såg en åsna av korintisk brons med två korgar över ryggen: i den ena låg ljusare oliver och i den andra mörka. Åsnan stod under två silverfat, där det i kanten var ingraverat Trimalchios namn och fatens vikt. På små vidlödda plattor låg stekta hasselmöss, beströdda med honung och vallmofrö. Vidare fanns där fräsande korvar på ett silvergaller, och under detta låg syriska plommon och granatäpplekärnor.
Förutom de antika klassikerna innehåller Del I utförliga exempel på europeisk medeltidsdiktning, såsom Dante (Den gudomliga komedien) och Rolandssången. Den senare, som anses ha tillkommit på 1100-talet, skildrar Karl den Stores militära bakslag år 778 i slaget vid bergspasset Roncevalles i Navarra i norra Spanien. Ett mer bestående resultat av Karls spanska erövringar blev upprättandet av furstendömet Andorra på gränsen mellan Spanien och Frankrike.
Den nordiska medeltiden exemplifieras med landskapslagarna: ”Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ.” Även om det råder viss oenighet om vilka som åsyftas med ”svearna”, torde andemeningen av den kärnfulla satsen vara klar. Att den isländska diktningen ingår i den nordiska allmänbildningen är självklart och i Dikt och Tanke I upptar den närmare femtio sidor (Voluspa, Havamal, Njals saga osv). Språkligt, om än kanske inte innehållsmässigt, kan denna diktning alltjämt fascinera en nutida läsare:
Mig har havet mycket berövat
– tungt är fränders fall att tälja –
sedan min son, släktens sköld,
ur livet vikit till Valhalls fröjd.
Jag vet förvisst; det var i honom
ypperligt ämne till ädel man,
om blott telningen, ostörd fått växa
och fått ett kampträds kraftiga grenar.
Ur Egil Skallagrimsons saga av Snorre Sturlasson (ca. 1179-1241). Den isländska diktningen är unik och tillhör utan tvivel världslitteraturen. Kanske kan man inte säga riktigt detsamma om den heliga Birgittas (ca. 1303-1373) författarskap eller den långa svenska Erikskrönikan. Intressant nog anses numera det senare verket, skrivet på rimmad vers, eventuellt vara författat av lagmannen Birger Persson, Birgittas far.
Del I ger också exempel på europeisk renässansdiktning, och man blir glad när man stöter på François Villons (omkr. 1431-63) Gravskrift i Ane Randels tolkning från 1920:
O bröder, I som leven kvar på jorden,
med mildhet dömen oss – så är vår bön –
ty Gud, som hör de misskundsamma orden,
skall en gång skänka er sin nåd till lön.
Fem, sex vi hänga här på backens krön.
Nu ruttnat är det kött som förr vi gödde!
Uppslukna ärom vi och platt förödde;
en benrad blott, ett stoft av människan.
Så skratten icke ut oss olycksfödde,
med bedjen Gud han blir vår frälserman!
Samma dikt tolkades senare av Axel Österberg, som kanske lyckades ännu bättre med medeltidsfranskans sångbarhet [5]. Del II är ett gediget urval av i första hand svenskt, men även europeiskt 1800-tal. Del III täcker in den moderna litteraturen och inleds med Röda rummet. Där förekommer också ett genomtänkt urval av internationella författare såsom Sigrid Undset, Cora Sandel (båda på norska), Sigmund Freud, Marcel Proust (”madeleinekakan”), Thomas Mann, James Joyce (utdrag ur Odysseus), Franz Kafka (Processen) och Ernest Hemingway, vars fantastiska novell Lejda mördare lyckligtvis återges i sin helhet. Där finns också ett urval av de svenska arbetarförfattarna Martin Kock, Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson, Artur Lundkvist, Harry Martinson och Eyvind Johnson. Tillsammans med Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren med flera representerade dessa under ett par decennier ett slags svensk litterär guldålder.
Så kunde en svensk litterär kanon se ut i min ungdom. Och den var allt annat än förfelad.
NOTER
[1] Harold Bloom (1930-2019) var en amerikansk litteraturvetare och kritiker, född i Bronx i New York. Anses ha utövat mycket stort inflytande genom sina många litterära studier.
[2] Peter Graves, f. 1942 i Rhondda i Wales i Storbritannien. Studerade tyska och svenska vid universitetet i Aberdeen i Skottland och har sedermera arbetat som lektor i skandinaviska studier vid samma universitet liksom vid universitetet i Edinburgh. Han har även översatt Selma Lagerlöf.
[3] Bernhard Tarschys (1905-78) doktorerade i litteraturhistoria 1949 vid Stockholms högskola och utnämndes samma år till docent vid lärosätet. Från 1968 programdirektör vid Sveriges Radio. Gav ut flera böcker om judarna i Sverige.
[4] Gunnar Tideström (1906-85) doktorerade 1941 med en avhandling om Runebergs estetik vid Uppsala universitet. Professor i litteraturhistoria vid samma lärosäte 1948-71. Gav ut verk om Edith Södergran och Harry Martinson.
[5] I Axel Österbergs (1911-68) tolkning lyder strofen:
O bröder, ni som överlever oss,
döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund just med er förstås
– så visa misskund med oss och med vårt!
Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,
och köttet, som vi alltför mycket gött,
har ruttnat bort och är ej längre kött.
Av kroppens lust platt intet står oss åter.
Så skratta ej åt liv som är förött,
men bed till Gud att alla han förlåter.
2
ANTAGNINGSPROV!
Anders Björnsson följer här upp den debatt om skolan som Örjan Magnusson inledde med sin ledarartikel ”Vad händer med den svenska skolan?” i föregående nummer, Förr och Nu nr 3 2022. För den intresserade läsaren kan påpekas att debatten inleddes redan i ”gamla” Förr och Nu på 1970- och 80-talet, då följande artiklar publicerades:
Anders Björnsson ”Nej till iagosamhället eller Betygen måste vi ha!”, Förr och Nu nr 3 1979, sid 21-28.
Per-Olov Käll ”Ledare”, Förr och Nu nr 1 1983, sid 4.
Helena M Henschen ”Ära vare Gud i höjden detta har jag gjort i slöjden”, Förr och Nu nr 1 1983, sid 5-16.
Om du vill läsa dessa (eller andra) artiklar, gå in under rubriken ARKIV överst på hemsidan och klicka på det aktuella numret.
Anders Björnsson
Betyg i skolan fyller flera funktioner. De mäter vad eleven presterar. De utvärderar verksamheten, det vill säga undervisningen. De är ett instrument för urval till högre utbildning. För att de ska fungera i alla dessa hänseenden krävs att de objektivitetssäkras. De måste sättas efter generella och standardiserade kriterier.
Om så sker är betygssättning en trygghetsfaktor. Den tar hänsyn till elevens prestationer över en längre tid. Den gör att brister i undervisningen kan korrigeras. Den skipar rättvisa vid antagning till fortsatta studier, så att de mest lämpade vinner tillträde. Men om så inte sker ger betygen felaktig information. De snedvrider och skapar orättvisor.
Det är styrkt bortom allt tvivel, som forskarna Magnus Henrekson och Johan Wennström visat, att detta förekommer i vårt svenska skolsystem. Det är inte bara så att elever tävlar med varandra, vilket är lika naturligt och välsignelsebringande i klassrummet som på idrottsplatsen. Institutioner, skolor, tävlar med varandra om att vara bäst, och det är inte lika hälsosamt om det finns risk för fusk i kvalitetsmätningen, alltså glädjebetyg.
De flesta av oss blir bedömda och betygsatta – i skolan och högskolan, i yrkeslivet och det sociala livet. Kriterierna är inte alltid enhetliga. Men för en förelagd uppgift bör de i görligaste mån vara det. Subjektivism, med andra ord bedömningar som görs utan att professionella eller andra vedertagna normer upprätthålls, ställer till det. Orättvisor uppstår – individuella, sociala, intellektuella.
Är betygsinflation ett gissel i den svenska skolan? Ja, allt tyder på detta. Nationella prov i ett fåtal ämnen har inte alltid varit riktningsgivande – man justerar uppåt, det visar Skolverkets egna utvärderingar. På vissa skolor förväntas läraren vara mer generös än på andra. Den enskilda pedagogen gör alldeles säkert så gott han eller hon kan. Möjligen har vi att göra med ett systemfel.
Den pluralistiska skolverkligheten, de många huvudmännen med goda avsikter men olika drivkrafter kan ha gjort rikslikningen illusorisk. Externa kontroller av varje skolenhet är knappast möjliga att genomföra i erforderlig omfattning. Det skulle därför behövas kontroller av annat slag.
Inom den obligatoriska och semiobligatoriska skolan – vi talar här om årskurs ett till årskurs tolv – klarar man sig nog till en början utan betyg, men allt eftersom kommer betygen att få större och större betydelse. Då måste det finnas spärrar, korrektionsinstrument. I nuläget ser jag ingen annan utväg än intagningsprov vid antagning till all eftergymnasial utbildning.
Alla kan inte komma in överallt. Alltså måste ett urval ske. De elever som inte har klarat sina gymnasiekurser kommer inte i fråga. För de övriga som är behöriga att söka till högskolan ordnas tester, förslagsvis i form av studentskrivningar som utförs och granskas av en oberoende part. Var och en kan ha en dålig dag: därför måste man kunna söka flera gånger, förslagsvis efter förkovran.
(Det nuvarande högskoleprovet är för bristfälligt, för ”tillåtande”. Elever som tas in den vägen, cirka tredjedelen, klarar sina högskolestudier genomsnittligt sämre än övriga.)
Därmed får man en – rättvisande – gallring. Universitet och högskolor slipper ta emot studenter som har sökt fel och inte har rimliga förutsättningar att klara sina studier. Det kommer att belasta lärarna mindre med att fylla luckor i förkunskaperna, och färre elever kommer att luras in på linjer som de inte är lämpade eller hågade för. De får söka sig andra vägar in i yrkeslivet och undgå onödig skuldsättning.
Därmed försvinner också en viktig bevekelsegrund för betygsinflation. Jakten på kunskap, inte på poäng blir det viktigaste för dem som erbjuder och meddelar undervisning.
Den som skriver detta har själv slagits för betyg som rättssäkra bedömnings-, utvärderings- och urvalsinstrument. Men om de kan misstänkas eller rentav bevisas inte längre vara det, ja då bör man finna nya former framförallt för vägar in i högre utbildning. Då sporras också ungdomsskolans aktörer, vinstdrivande eller ej, att göra sitt allra bästa. Och då kan betygsättning över lag bli mer tillförlitlig.